AD 1998 nr 2

Parter:

LEDARNA; Kooperationens Förhandlingsorganisation KFO; Kooperativa Detaljhandelsgruppen Aktiebolag

Nr 2

LEDARNA

mot

Kooperationens Förhandlingsorganisation KFO och Kooperativa Detaljhandelsgruppen Aktiebolag i Bro.

Mellan Kooperationens Förhandlingsorganisation KFO (KFO) och LEDARNA gäller kollektivavtal. Kooperativa Detaljhandelsgruppen AB, KF Distribution & Logistik (Detaljhandelsgruppen AB eller bolaget) är medlem i KFO och därigenom bundet av kollektivavtalet.

R.P. är medlem i LEDARNA. Han har varit anställd inom kooperationen sedan år 1966 och har sedan 1971 arbetat på Detaljhandelsgruppen AB:s fastighetsavdelning i Bro som verkmästare.

Kooperativa Detaljhandelsgruppen AB har i Bro en varuterminal som förser bolagets butiker med varor. I terminalen förvarar bolaget även varor åt bensinföretaget OK. Söndagen den 2 februari 1997 tog R.P. från OK-lagret ett par bromsbelägg och monterade dessa på en privat bil. Den 6 februari 1997 varslades R.P. om avsked och den 26 samma månad avskedades han.

Mellan parterna har uppkommit tvist om avskedandet. Efter lokala och centrala förhandlingar har LEDARNA väckt talan vid arbetsdomstolen mot KFO och Kooperativa Detaljhandelsgruppen AB och därvid anfört att R.P. avskedats utan att ens saklig grund för uppsägning förelegat. LEDARNA har yrkat att arbetsdomstolen skall

1. ogiltigförklara avskedandet av R.P. och

2. förplikta Kooperativa Detaljhandelsgruppen AB att till R.P. utge allmänt skadestånd med 150 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 29 april 1997 till dess betalning sker samt ekonomiskt skadestånd med 23 980 kr per månad fr.o.m. den 1 april 1997 till dagen för huvudförhandling jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 25 varje månad då lönen skulle ha utbetalats till dess betalning sker eller

3. - för det fall arbetsdomstolen skulle finna att skäl förelåg att säga upp R.P. från hans anställning men inte att avskeda honom - förplikta Kooperativa Detaljhandelsgruppen AB att till R.P. utge allmänt skadestånd med 150 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 29 april 1997 till dess betalning sker och ekonomiskt skadestånd med 23 980 kr per månad under sex månader från och med den 1 april 1997 jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 25 varje månad till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt käromålet men vitsordat skäligheten i och för sig av det yrkade ekonomiska skadeståndet och ränteyrkandena.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

LEDARNA

R.P. var sedan 1971 anställd vid Detaljhandelsgruppen AB:s fastighetsavdelning i Bro som verkmästare och han hade arbetsledaransvar. I R.P.s arbetsuppgifter ingick bl.a. att kontrollera entreprenörer som utförde arbeten åt bolaget i exempelvis dess lokaler. Dessa arbetsuppgifter medförde att R.P. arbetade mycket på övertid och på obekväm arbetstid. Sedan ett år ingick det i R.P.s arbetsuppgifter även att vara bolagets kontaktman med det vaktbolag som sköter bevakningen av varuterminalen. R.P. har haft problem med vaktbolaget som inte på ett tillfredsställande sätt fullföljt sina arbetsuppgifter och han har i viss mån påpekat detta för vaktbolaget. R.P. hade förmånen att från bolaget få inhandla varor - även varor från OK-lagret - till rabatterat pris och att få nyttja bolagets verkstad på kvällar och helger.

Söndagen den 2 februari 1997 var R.P. på varuterminalen för att övervaka en entreprenör som skulle utföra arbete där. I samband härmed skulle R.P. även låna verkstaden för att meka med en bil. R.P. hade redan innan han anlände till terminalen per telefon underrättat vakten härom. När R.P. senare träffade vakten P.Å. inne på terminalen underrättade han åter denne om sitt ärende. R.P. träffade även entreprenören, som är en f.d. svåger till honom, och berättade även för denne att han var där för att kontrollera honom och för att låna bolagets bilverkstad. När R.P. senare hade avlägsnat hjulen från bilen kunde han konstatera att bromsbeläggen var utslitna och måste bytas. Han talade om för P.Å. - som då befann sig inne på verkstaden - att han skulle hämta nya bromsbelägg från OK-lagret, att han i samband därmed även skulle träffa entreprenören som befann sig på samma plan som OK-lagret och att han senare skulle erlägga betalning för bromsbeläggen till K.A. på OK- lagret. Vidare anmodade R.P. vakten att skriftligen i vaktrapporten notera att han hämtade bromsbelägg från OK-lagret och att betalning skulle erläggas i efterhand till K.A. När R.P. och entreprenören senare befann sig på OK-lagret vid hyllan med bromsbelägg kom vakten dit och de hälsade på varandra. R.P. mötte sedan åter vakten när han återkom till verkstaden. R.P. sparade en bit av kartongen, som bromsbeläggen legat i, med artikelnumret på. Denna kartongbit hade han tänkt visa upp för K.A. i samband med betalningen. R.P:s avsikt var att erlägga betalning för bromsbeläggen redan på måndagen men bl.a. på grund av att han fick ett utryckningsuppdrag hann han inte med detta. Liknande förhållanden uppstod på tisdagen och onsdagen. R.P. sökte K.A. men fick inte tag på denne. Torsdagen den 6 februari blev R.P. uppkallad till kontoret där han underrättades om att bolaget avsåg att avskeda honom. Vaktrapporten lästes upp i valda delar för honom men när han bad att få ta del av den nekades han detta. R.P. fick inte tillfälle att förklara sig. Han visade upp kartongbiten med artikelnumret och erlade betalning med 80 kr för bromsbeläggen. Troligtvis har bolaget genom sitt agerande mot R.P. velat skapa ordning i de bristfälliga rutiner som förelåg.

Sammanfattningsvis gör LEDARNA gällande att Detaljhandelsgruppen AB har skilt R.P. från hans anställning utan att ens saklig grund för uppsägning förelegat. Bolaget har haft bristfälliga rutiner vid personalinköp. R.P:s införskaffande av bromsbeläggen skedde inte i strid mot bolagets rutiner och sedvana; han agerade öppet och hade för avsikt att betala för varan och således inte uppsåt att stjäla. Bolaget har heller inte givit R.P. möjlighet att försvara sig mot anklagelserna. Ett eventuellt slarv från R.P. sida är inte av sådan art att det kan leda till ett avskedande. Detaljhandelsgruppen AB har avskedat R.P. i strid mot 18 § anställningsskyddslagen. Avskedandet skall ogiltigförklaras. Allmänt och ekonomiskt skadestånd skall utgå enligt 38 § anställningsskyddslagen. Med hänsyn till bl.a. den långa tid R.P. varit anställd inom företaget och till att bolagets agerande medfört att R.P. alltsedan avskedandet varit sjukskriven bör det allmänna skadeståndet sättas högt.

Arbetsgivarparterna

I Bro har bolaget en varuterminal som i storlek motsvarar ca 18 fotbollsplaner. Varuterminalen är indelad i en dagligvaruterminal, som är ett regionalt lager, en centraldagligvaruterminal, som är ett rikslager, och en specialvaruterminal. I varuterminalen har också OK ett lager. Totalt finns ca 35 400 olika artiklar och 43 miljoner konsumentförpackningar i varuterminalen. Värdet härav uppgår till ca 800 miljoner kr. På OK-lagret finns ca 12 000 olika artiklar och 10,5 miljoner konsumentförpackningar. Vid terminalerna arbetar 260 personer varav 60 är tjänstemän.

De anställda kunde med rabatt köpa varor från bolaget och även från OK- lagret. Av de skriftliga reglerna från 1990 för personalförsäljning vid OK framgår att personal som önskade köpa varor från OK-lagret hade att göra en skriftlig framställan. Dagen därpå skulle betalning erläggas till K.A. varvid ett kvitto erhölls som senare visades upp hos vakten när de beställda varorna hämtades ut nästföljande dag. Det har aldrig förekommit att de anställda haft rätt att själva plocka varor ur hyllorna på lagret. Det är allmänt känt att man inte får göra så.

Efter bl.a. den nu aktuella händelsen har bolaget låtit KF Föreningsrevison AB granska bolagets rutiner för personalinköp, eftersom det gjorts gällande att dessa var bristfälliga. Revisorerna har inte haft någon erinran mot rutinerna och sättet för personalköp men däremot av skattemässiga skäl haft synpunkter på personalinköpen.

På fastighetsavdelningen, där R.P. var anställd sedan 1971 som verkmästare och arbetsledare, fanns två arbetsledare. Tidigare var R.P. underställd en fastighetschef men denne slutade i januari 1996. Med anledning härav fick R.P. överta dennes uppgift som bolagets kontaktperson med vaktbolaget och blev härigenom ansvarig för bevakningsfrågorna och underställd chefen för specialvaruterminalen. R.P. hade genom sin befattning tillträde till bolagets samtliga fastigheter och lager. Bolaget har anlitat ett vaktbolag för att sköta den inre och yttre säkerheten. Vaktbolaget har ett vaktrum med tv- monitor. Vakterna går även vissa ronder. Vakter är i tjänst dygnet runt. Eftersom R.P. var bolagets kontaktperson med vaktbolaget fick han del av vaktrapporten om något hade inträffat som vakten hade anledning att meddela bolaget.

Innan R.P. den 2 februari 1997 anlände till varuterminalen i Bro hade han ringt till vakten och meddelat att han skulle komma dit för att använda verkstaden - vilket är tillåtet - och för att kontrollera hantverkaren som bl.a. skulle måla om ett personalrum, som låg nära OK- lagret. Bilen som R.P. körde in till verkstaden i varuterminalen tillhörde hans f.d. hustru. När vakten, P.Å., började gå sin rond omkring kl. 11 mötte han R.P. utanför verkstaden. R.P. nämnde då ingenting om att han skulle hämta några varor på OK-lagret. När vakten sedan fortsatte sin rond och kom in i verkstaden såg han att R.P. hade hissat upp bilen och monterat av hjulen. Vakten mötte sedan R.P. och entreprenören bland OK:s lagerhyllor. Detta föranledde P.Å. att ringa till kollegan i vaktrummet och rådfråga denne, eftersom han inte visste hur han skulle agera med hänsyn till att han hade sett R.P., som var vaktansvarig, bland lagerhyllorna. P.Å. beslutade sig för att återvända till verkstaden och där invänta R.P.. Som svepskäl för att vara där hade han bestämt sig för att fråga R.P. om denne hade en borrmaskin att låna honom. När R.P. sedan anlände till verkstaden såg R.P. något "tagen" ut. I sin hand bar R.P. bromsbelägg. R.P. förklarade att det inte fanns några bromsbelägg att köpa på OK i Kungsängen och att han skulle erlägga betalning för beläggen till K.A. på måndagen. Vakten skrev sedan en vaktrapport som han tillställde sin chef. Av vaktrapporten framgår det nu angivna händelseförloppet. När vaktchefen fått rapporten ringde denne till U.Ö., chef för de två dagligvaruterminalerna, vilken begärde att vaktrapporten skulle överlämnas till honom i stället för som normalt till R.P.. Värdet på bromsbeläggen var 80 kr inklusive mervärdesskatt. R.P. erlade inte någon betalning för bromsbeläggen förrän efter det att han fått besked om att han skulle bli avskedad. När R.P. kallats för att underrättas om avsikten att avskeda honom fick han inte del av allt som stod i vaktrapporten men det som utelämnades rörde inte honom utan entreprenören.

Sammanfattningsvis gör arbetsgivarna gällande att R.P. gjort sig skyldig till stöld och att han i vart fall inte följt några vedertagna rutiner när han själv hämtade bromsbeläggen från lagerhyllan. R.P. som var tjänsteman och bolagets kontaktperson med vaktbolaget har på sin fritid i strid mot företagets rutiner själv på OK-lagret hämtat bromsbelägg som han betalat först fem dagar senare och efter det att arbetsgivaren underrättat honom om avskedandet. Grund för avskedande enligt 18 § anställningsskyddslagen har förelegat. I andra hand har saklig grund för uppsägning enligt 7 § anställningsskyddslagen förelegat.

Domskäl

R.P. avskedades den 26 februari 1997 från sin anställning som verkmästare hos bolaget vid dess fastighetsavdelning i Bro. Anledningen till detta var en händelse söndagen den 2 februari 1997 och tvistefrågan i målet är om R.P:s handlande i samband därmed utgör grund för att skilja honom från anställningen.

Vad som förekom den aktuella dagen är till stora delar ostridigt och kan sammanfattas på följande sätt. R.P. begav sig den söndagen till bolagets anläggning dels för att kontrollera en entreprenör som utförde arbeten där, dels för att i bolagets verkstad utföra arbeten på en privat bil, vilket anses tillåtet. Vid anläggningen sammanträffade han med vakten P.Å., hade kontakt med entreprenören och utförde arbeten på bilen. Vad som förekom vid kontakterna mellan R.P. och P.Å. har parterna dock i viss mån skilda uppfattningar om. I samband med arbetena på bilen hämtade R.P. från det OK tillhöriga lagret bromsbelägg som monterades på bilen. Betalning för bromsbeläggen erlade R.P. först sedan han underrättats om bolagets avsikt att avskeda honom.

Arbetsgivarsidans inställning är att R.P. olovligen tillgripit bromsbeläggen. Arbetsgivarsidan har anfört att han handlat i strid mot vedertagna regler när han själv hämtat bromsbelägg från lagret, att bolaget måste ha fullständigt förtroende för R.P., som bl.a. har tillträde till alla lokaler och är bolagets kontaktperson mot vaktbolaget, samt att R.P. genom sitt handlande förverkat detta förtroende.

Arbetstagarsidans inställning kan sammanfattas på följande sätt. R.P:s åtgärd att själv hämta bromsbeläggen från lagret skedde inte i strid mot bolagets rutiner och sedvana. Han berättade för vakten vad han skulle göra och bad denne notera detta i sin rapport. R.P. hade avsikt att betala för varan och inget uppsåt att stjäla.

De båda partssidorna i målet har alltså skilda uppfattningar om vilka rutiner som gällde för personalköp. Vittnesförhör har i denna del hållits på begäran av arbetstagarsidan med L.F. och F.P., som båda arbetar vid anläggningen i Bro, samt på begäran av arbetsgivarsidan med enhetschefen U.Ö., arbetsledaren L.N. och revisorn H.J. Arbetsgivarsidan har också som skriftlig bevisning åberopat regler för personalförsäljning vid OK, daterade den 20 mars 1990.

I de av arbetsgivarsidan åberopade reglerna för personalförsäljning beskrivs ett tillvägagångssätt som i huvudsak innebär att den som vill köpa något först gör en skriftlig beställning, sedan betalar för det beställda till en person vid namn K.A. och därefter hämtar ut det beställda.

R.P. har i denna del uppgett bl.a. att han aldrig tidigare sett de åberopade skriftliga reglerna, att rutinen var att man vände sig till K.A. och talade om vad man ville ha, att man sedan fick varan av K.A. samt att det aldrig framförts att det var bråttom med betalningen eller att betalningen skulle erläggas viss dag. Han har tillagt dels att han känner till två fall, det ena för omkring tio år sedan, då anställda som inte fått igång sin bil vänt sig till vakten och av denne fått tillåtelse att hämta ett nytt bilbatteri från OK-lagret, dels att en tidigare chef på motsvarande sätt vid behov lånat bromsbelägg från OK- lagret. L.N., som arbetar vid OK och är arbetsledare för bl.a. K.A., har uppgett bl.a. att de rutiner som tillämpas vid personalinköp från OK- lagret i huvudsak överensstämmer med de skriftliga reglerna, att det i brådskande fall kan förekomma att man beställer en vara hos K.A. och får den direkt mot betalning samt att betalning i efterhand aldrig har förekommit. U.Ö. har uppgett att det aldrig tillämpats några rutiner som innebär att den som vill köpa något själv hämtar detta från lagret samt att rutinen vid personalköp är att varan skall betalas och visas upp för vakten. H.J. har uppgett att de anmärkningar som framfördes efter en revision inte avsåg rutinerna för personalköp i sig. L.F. har uppgett att det inte fanns några skriftliga regler för personalköp men att köp från OK-lagret normalt gick till så att man beställde varan av K.A. varefter man mot betalning fick varan och ett kvitto att visa för vakten. Han har också tillagt att betalningen kunde anstå någon vecka om man hade behov av kredit samt att det förekommit att han själv gått till lagret och hämtat den önskade varan men att han då gått till K.A. med den. F.P. har uppgett att det, såvitt han vet, inte fanns några regler för personalköp, att rutiner tillkom på de olika avdelningarna samt att han sett ett anslag med regler för personalinköp för OK-anställda.

Parterna har också skilda uppfattningar om vad som förekom vid kontakterna mellan R.P. och vakten P.Å. den aktuella dagen. I den delen har förbundet åberopat förhör under sanningsförsäkran med R.P. och arbetsgivarsidan åberopat vittnesförhör med P.Å. Parterna har som skriftlig bevisning åberopat den i samband med händelsen av P.Å. upprättade rapporten.

R.P. har uppgett bl.a. följande. Han begav sig till arbetsplatsen för att övervaka entreprenörens arbete och för att använda verkstaden. Bilen hade vid besiktning fått anmärkning på bromsarna och han ville se vad det var för fel. Han minns inte att han skulle ha mött vakten P.Å. utanför verkstaden. Han körde in bilen i verkstaden, hissade upp den och lossade vänster framhjul. När bromsbeläggen demonterats kom P.Å. dit. De talade i allmänna ordalag med varandra. Han visade upp ett trasigt bromsbelägg och de talade om detta. Han sade till P.Å. att han skulle gå till OK-lagret för att tala med entreprenören och för att försöka hitta bromsbelägg samt att P.Å. skulle notera detta i sin rapport. Genom att hämta bromsbelägg från OK-lagret skulle han slippa åka till OK i Kungsängen och köpa sådana. Det var en akut situation; bilen stod okörbar. Han gick till OK-lagret och talade även om för entreprenören att han skulle låna ett par bromsbelägg. När han hämtat bromsbeläggen återvände han till verkstaden. Han rev av en bit av förpackningen med artikelnumret för att visa K.A. vad han skulle betala för. På måndagen blev han upptagen av besiktning av sprinklersystem och hann inte betala. Han hann inte heller betala under de närmaste dagarna. På tisdagen inställdes ett möte angående bevakningsfrågor och han gick i stället igenom anmärkningarna från föregående dags besiktning. Även under onsdagen var han upptagen. Anledningen till att han inte ringde och talade om att han hämtat ut bromsbeläggen var att han inte ansåg att det hade hög prioritet och dessutom visste både vakten och entreprenören att han hämtat dem från lagret. Han tänkte betala till K.A. när han hade något annat ärende till denne. När han torsdagen den 6 februari underrättades om avskedandet visade han upp den avrivna kartongdelen med artikelnumret. Att han inte fick ta del av vaktrapporten uppfattade han som att bolaget försökte dölja något för honom. Det som står i vaktrapporten är i och för sig riktigt men det har utelämnats vissa saker som skulle ha gett en annan bild. Läsaren skall få uppfattningen att han togs på bar gärning. Hans förhållande till vakterna var ansträngt sedan han tagit ifrån dem vissa förmåner, bl.a. uppställningsplatser för husvagnar.

P.Å. har uppgett bl.a. följande. R.P. meddelade per telefon att han skulle komma och låna verkstaden. Han släppte sedan in R.P. som åkte till verkstaden. En stund senare mötte han under sin rond R.P. utanför verkstaden. Denne nämnde då inget om att hämta bromsbelägg från OK- lagret. Han gick till verkstaden där han såg bilen upphissad med demonterade hjul och bromsbelägg men inga nya bromsbelägg, vilket gjorde honom misstänksam. Under sin fortsatta rond såg han R.P. och entreprenören bland hyllorna i OK-lagret. Han återvände till verkstaden för att invänta R.P.. Avsikten var att få en bekräftelse på om R.P. hämtat bromsbelägg från lagret. Normalt skulle han ha hunnit längre på sin rond. Som en förklaring till att han uppehöll sig i verkstaden hade han bestämt sig för att fråga R.P. om denne hade en borrmaskin att låna ut. R.P. återkom till verkstaden och bar då bromsbeläggen synliga i sin hand. R.P. såg "tagen" ut då han såg honom. När han var på väg därifrån sade R.P. "Om du undrar över de här bromsbackarna skall jag höra av mig till K.A. på måndag". R.P. sade också att han varit på en OK-station och att det inte fanns några bromsbackar där. R.P. nämnde inget om att detta skulle antecknas i vaktrapporten. Han hade inget otalt med R.P. och hade inte heller arbetat så länge i Bro, endast sedan oktober 1996. Vakterna har haft ett möte med R.P. där denne påtalade att de måste vara mer observanta.

Den av parterna åberopade vaktrapportens innehåll överensstämmer i nu aktuella delar i allt väsentligt med den redogörelse som P. Å. nu lämnat.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Det framstår som tveksamt om och i vilken mån de skriftliga reglerna för personalinköp från OK-lagret varit kända för de anställda. Den normala rutinen har dock otvivelaktigt varit den som arbetsgivarsidan beskrivit, nämligen att den som ville köpa något från OK-lagret vände sig till K.A. som tog emot en beställning, hämtade den beställda varan från lagret och sedan mot betalning lämnade ut varan och ett kvitto som skulle visas för vakten. Vissa avsteg från dessa rutiner synes ha förekommit genom att betalningen ibland fått anstå och genom att anställda själva kan ha hämtat varan från lagret men då vänt sig till K.A. med denna. Det finns emellertid ingenting, inte ens om man tar fasta på R.P:s egna uppgifter, som tyder på att ett sådant förfarande som hans vid händelsen den 2 februari 1997 skulle ha ingått i några normala rutiner, än mindre att det skulle vara godtaget av bolaget.

När det gäller vad som förekommit mellan R.P. och P.Å. skiljer sig parternas uppgifter om vad som förevarit främst i två avseenden. R.P. har uppgett dels att han redan innan han hämtade bromsbeläggen talade om för P.Å. att han skulle göra det, dels att han skulle ha sagt till P.Å. att anteckna detta i rapporten, vilket inte överensstämmer med vad P.Å. uppgett. Enligt arbetsdomstolens mening finns det anledning att i detta sammanhang fästa vikt vid innehållet i vaktrapporten, eftersom den upprättades av P.Å. i samband med händelsen den 2 februari då han hade den i färskt minne. Det bör också, med anledning av vad R.P. uppgett om relationerna mellan honom och vakterna, beaktas att det inte framkommit något som ger anledning att anta att P.Å. skulle ha varit negativt inställd till R.P. och av den anledningen utformat rapporten på ett för denne ofördelaktigt sätt. I rapporten har P.Å. skrivit bl.a. att R.P. vid tillfället uppgav att det inte fanns några bromsbelägg att köpa på OK och att det var därför han hämtade sådana på lagret. Denna uppgift i rapporten, som det inte finns anledning att anta att P.Å. infört utan stöd av vad som verkligen förekommit, är oförenlig med R.P:s uppgifter under förhöret om att han inte visste vad det var för fel med bilens bromsar och att han inte försökt köpa några bromsbelägg i förväg. Mot denna bakgrund får det enligt arbetsdomstolens mening anses utrett att R.P. inte innan han hämtade bromsbeläggen upplyste P.Å. om vad han ämnade göra. Utredningen ger inte heller stöd åt R.P:s påstående att han sagt till P.Å. att göra en anteckning om detta i sin rapport.

Arbetsgivarsidans uppfattning är i första hand att R.P. har gjort sig skyldig till stöld. Arbetsdomstolen anser sig inte ha anledning att ta någon definitiv ställning till hur R.P.s handlande kan rubriceras straffrättsligt. Utredningen får emellertid anses visa att R.P. olovligen har tagit de OK tillhöriga bromsbeläggen och att han genom att montera dem på bilen tillägnat sig dem. Vad som skulle kunna ge anledning till tvekan är möjligen om tillgreppet inneburit skada på sätt som förutsätts för att en stöld skall anses föreligga. Men om detta rekvisit inte skulle anses uppfyllt torde R.P:s handlande ändå vara att betrakta som brottsligt, nämligen som egenmäktigt förfarande. Omständigheterna i detta fall är emellertid sådana att det ligger närmast till hands att anse att även skaderekvisitet är uppfyllt. Visserligen kan det vara så att skaderekvisitet inte är uppfyllt i en situation då fullt vederlag lämnas och att ett vederlag kan bestå i att ägaren erhåller en fordran mot gärningsmannen. I ett sådant fall krävs dock att den som tagit saken dels lämnar uppgifter så att ägaren kan kräva honom på betalning, dels är både villig och kapabel att ersätta värdet av det tagna (Holmberg m.fl. Kommentar till Brottsbalken, sjätte upplagan, s. 343). Det har också från arbetstagarsidan anförts att R.P. handlat helt öppet och att detta talar för att han inte hade för avsikt att stjäla. Vad som åsyftas med detta torde vara att R.P. burit bromsbeläggen helt öppet och att han talat med vakten om bromsbeläggen. Arbetsdomstolen noterar dock att detta skedde efter det att R.P. redan hade tagit bromsbeläggen samt att R.P. och vakten träffades i verkstaden vid en tidpunkt då R.P. inte hade anledning att anta att vakten uppehöll sig där. Att tre arbetsdagar förflöt utan att R.P. vände sig till OK och betalade eller åtminstone uppgav vad han gjort medför också att bolaget har anledning att betvivla att han avsåg att betala. Med anledning av vad som anförts om att R.P. skulle ha befunnit sig i en nödsituation bör tilläggas att omständigheterna i vart fall inte var sådana att det var fråga om nöd i brottsbalkens mening. Nöd föreligger enligt 24 kap. 4 § brottsbalken när fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat av rättsordningen skyddat intresse.

Arbetsdomstolen har dock, som nämnts, inte anledning att ta definitiv ställning till hur R.P:s handlande är att bedöma straffrättsligt. Vad arbetsdomstolen i första hand har att ta ställning till är om hans handlande innebär att han grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren, vilket är en förutsättning för att ett avskedande skall få vidtas. Därvid utgår arbetsdomstolen från vad som i vart fall måste anses utrett, nämligen att R.P. oavsett hur gärningen straffrättsligt kan rubriceras på sin arbetsplats olovligen tillgripit och tillägnat sig bromsbeläggen, vilket måste betecknas som ett slags ohederlighet.

I förarbetena till den nu gällande anställningsskyddslagen (prop. 1981/82:72 s. 72) anförde departementschefen bl.a. följande.

I fråga om tillgrepp och andra förmögenhetsbrott eller brottsliga förfaranden i övrigt, närmare bestämt brott som begås i tjänsten eller som annars riktas mot arbetsgivaren eller begås på arbetsplatsen, anser jag att det finns anledning att tillämpa ett strängt betraktelsesätt över hela arbetsmarknaden. Inte minst med hänsyn till att anställningen i allmänhet bygger på ett mer eller mindre utpräglat förtroendeförhållande och till att det mot den bakgrunden ofta ges tillfällen för den som inte vill respektera förtroendet, är det nödvändigt med en fast attityd mot dem som gör sig skyldiga till t.ex. tillgreppsbrott eller andra slag av ohederlighet på arbetsplatsen. Inte heller våld eller hot om våld hör hemma i arbetsmiljön. Det är ett synsätt som har stöd hos det stora flertalet arbetstagare. Att man även i dessa sammanhang bör ta hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet är i och för sig naturligt. Men utgångspunkten måste vara att det skall krävas att arbetstagarna inte gör sig skyldiga till handlingar av detta slag.

Arbetsdomstolen har också otvivelaktigt i sin praxis tillämpat ett strängt betraktelsesätt när det gäller bl.a. tillgrepp på arbetsplatserna. Även tillgreppsbrott som avsett förhållandevis små värden och som begåtts av arbetstagare i underordnad ställning har ansetts utgöra grund för avskedande (AD 1987 nr 61, 1990 nr 91 och 1995 nr 121). I fall där arbetstagare i kassatjänst underlåtit att registrera köp men inte bevisats ha tillägnat sig pengar har inte grund för avskedande men väl saklig grund för uppsägning ansetts föreligga (AD 1994 nr 102 och 1995 nr 89).

Vad R.P. låtit komma sig till last är enligt arbetsdomstolens mening sådant som med hänsyn till domstolens praxis och uttalanden i lagförarbetena typiskt sett berättigar en arbetsgivare att vidta ett avskedande. Som framgått skall dock hänsyn också tas till omständigheterna i det enskilda fallet. Försvårande för R.P. måste anses vara att han hade en utpräglad förtroendeställning inte bara genom att han hade en arbetsledarbefattning utan också en såvitt framkommit till tid och rum helt obegränsad tillgång till lokaler där varor värda många miljoner kronor förvarades och ansvar för kontakter med det vaktbolag som svarade för säkerheten i och kring dessa lokaler. Arbetsgivaren har givetvis ett ansvar för att klara regler uppställs för bl.a. personalköp och att dessa blir kända för de anställda. I detta fall framstår det, som nämnts tidigare, som tveksamt om reglerna varit kända för personalen. Med den ställning R.P. hade borde han dock själv ha insett att hans handlande, även om han haft för avsikt att betala för bromsbeläggen, inte var godtagbart. Den omständigheten att bromsbeläggen inte tillhörde arbetsgivaren utan OK förändrar inte den bedömningen, eftersom beläggen fanns i ett lager som arbetsgivaren i viss mån ansvarade för. Mot denna bakgrund är det helt förståeligt att arbetsgivaren ser mycket allvarligt på vad R.P. gjort.

För R.P. talar att han hade en mycket lång anställningstid och att han skött sitt arbete på ett bra sätt. Omständigheter av det slaget har emellertid begränsad betydelse i fall av detta slag. I förarbetena till 1974 års anställningsskyddslag uttalades bl.a. att om arbetstagaren har gjort sig skyldig till sådana allvarliga förfaranden som kan föranleda avskedande bör det normalt sakna betydelse om han är äldre eller yngre, har längre eller kortare anställningstid, är handikappad etc (prop. 1973:129 s. 255).

Arbetsdomstolen kommer vid en samlad bedömning av omständigheterna till den slutsatsen att bolaget varit berättigat att genom ett avskedande skilja R.P. från hans anställning. Förbundets talan skall alltså avslås.

Vid denna utgång skall förbundet förpliktas utge ersättning för arbetsgivarsidans rättegångskostnader. Om det yrkade beloppet råder ingen tvist.