AD 1998 nr 22

Sedan rektorn vid en folkhögskola beviljats tjänstledighet från sin tjänst för att i stället utföra annat arbete inom skolan förs förhandlingar mellan parterna om rektorns fortsatta anställningsförhållanden. Efter viss ytterligare brevväxling upphör rektorns anställning vid skolan. I tvist mellan parterna uppkommer bl.a. följande frågor. 1) Har rektorn haft en sådan företagsledande ställning att han faller utanför anställningsskyddslagens tillämpningsområde? - 2) Sade rektorn själv upp sin anställning eller blev han avskedad av skolan? - 3) Förelåg tillräckliga skäl för avskedande eller saklig grund för uppsägning?

Parter:

Persson, Yngve; Östra Grevie Folkhögskoleförening

Nr 22

Y.P. i Eslöv

mot

Östra Grevie Folkhögskoleförening i Vellinge.

ÖVERKLAGAD DOM

Trelleborgs tingsrätts dom den 21 februari 1997 i mål T 642/95

Tingsrättens dom, se bilaga.

Y.P. har yrkat att arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom bifaller hans vid tingsrätten förda talan och befriar honom från skyldigheten att ersätta motpartens rättegångskostnader vid tingsrätten.

Östra Grevie Folkhögskoleförening (i det följande kallad skolan) har bestritt ändring av tingsrättens dom.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. På Y.P:s begäran har därvid ägt rum nytt förhör under sanningsförsäkran med honom själv samt spelats upp bandupptagningar av vittnesförhören vid tingsrätten med K.M. och B.B. På skolans begäran har nytt förhör under sanningsförsäkran ägt rum med C.S. samt förnyat vittnesförhör ägt rum med S.B. Dessutom har på skolans begäran spelats upp bandupptagningar av vittnesförhören vid tingsrätten med C.B., S-B.M. och M.O.

Domskäl

Det händelseförlopp som utgör bakgrund till tvisten kan sammanfattas enligt följande. Under hösten 1994 uppstod motsättningar mellan å ena sidan skolans lärare och å andra sidan styrelsen och Y.P. I december 1994 byttes majoriteten av styrelsens ledamöter ut. Den 3 februari 1995 underrättades elever och personal om att den nya styrelsen hade träffat en överenskommelse med Y.P. om att han beviljats tjänstledighet från sin rektorstjänst till den 30 juni 1995. Den 29 maj 1995 inlämnade Y.P. den uppsägningshandling vilken återges som bilaga till tingsrättens dom. Enligt handlingen skulle gälla en uppsägningstid om sex månader utan arbetsplikt. Skolan bekräftade samma dag uppsägningen och förklarade att uppsägningstiden var endast en månad. Härefter förekom viss ytterligare korrespondens mellan parterna rörande Y.P:s anställning. Det är i målet ostridigt att anställningen därefter upphörde den 30 juni 1995.

Parterna är oense i frågan om skolan har skilt Y.P. från hans anställning som rektor eller om han får anses själv ha lämnat anställningen efter en egen uppsägning. En ytterligare tvistefråga är om skolan har haft rätt att avskeda eller säga upp Y.P. Parterna är också oense i frågan om Y.P. såsom rektor har haft en företagsledande eller därmed jämförlig ställning och därmed varit undantagen från tillämpning av anställningsskyddslagen. Arbetsdomstolen skall i det följande först gå in på den sistnämnda frågan.

Har Y.P. omfattats av anställningsskyddslagen?

Enligt 1 § andra stycket punkten 1 anställningsskyddslagen undantas från lagens tillämpning arbetstagare som med hänsyn till arbetsuppgifter och anställningsvillkor får anses ha en företagsledande eller därmed jämförlig ställning. I lagförarbetena har uttalats att bestämmelsen skall ges en restriktiv tillämpning (prop.1973:129 s. 230 och 1981/82:71 s. 94) samt att i mindre företag ingen person utom företagsledaren bör omfattas av undantaget (InU 1973:36 s. 28).

I målet är ostridigt att Y.P. hade en avsevärt högre lön än någon av de övriga anställda vid skolan. Y.P. har inte heller menat att undantagsbestämmelsen i hans fall skulle sakna tillämplighet med hänsyn till hans anställningsvillkor. Han har däremot gjort gällande att han inte har haft en företagsledande ställning på grund av att hans arbetsuppgifter i praktiken inte haft sådan karaktär som avses i undantagsbestämmelsen. Skolan har mot detta invänt att Y.P. i sin egenskap av rektor har lett skolans verksamhet som företagsledare.

Arbetsdomstolen har tidigare uttalat att den angivna lagbestämmelsen förutsätter som huvudregel att det i rörelsedrivande företag finns åtminstone en företagsledare, i varje fall om företaget har mer än några enstaka anställda (se avgörandet 1979 nr 146). Vid tillämpningen av lagbestämmelsen blir det därför bl.a. fråga om att undersöka vem som kan vara företagsledare i företaget. Som domstolen också har uttalat är det i och för sig inte nödvändigt att företagsledaren är anställd i företaget. Det är tänkbart att den företagsledande funktionen i ett visst givet fall utövas av en styrelse, dess arbetsutskott eller av en ordförande i styrelsen eller arbetsutskottet som inte är anställd i företaget (se domen 1980 nr 92).

Y.P. har i målet gjort gällande att frågan om anställningsskyddslagens tillämplighet skall avgöras med utgångspunkt i förhållandena efter den 3 februari 1995, då han beviljades tjänstledighet från rektorstjänsten för att upprätthålla en utvecklingstjänst, som inte innebar att han hade några arbetsledande arbetsuppgifter. Skolan har mot detta invänt att det avgörande för lagens tillämplighet är de förhållanden som gällde i Y.P:s anställning som rektor samt att det saknar betydelse att han under den sista tiden av anställningen hade arbetsuppgifter som inte var av företagsledarkaraktär.

Det är mellan parterna ostridigt att Y.P. under tiden efter den 3 februari 1995 alltjämt hade kvar sin anställning som rektor. Då hans anställning hos skolan upphörde den 30 juni 1995 avsåg anställningsavtalet alltså fortfarande en tjänst som rektor. För bedömningen av frågan om anställningsskyddslagens tillämpning saknar det mot den bakgrunden betydelse att Y.P. under den sista tiden var tjänstledig från rektorstjänsten och, tydligtvis i avvaktan på slutförandet av förhandlingar mellan parterna om hans fortsatta förhållande till skolan, utförde arbetsuppgifter som ostridigt inte var av företagsledande karaktär. Frågan om lagens tillämpning bör därför avgöras mot bakgrund i de förhållanden som gällde när Y.P. fortfarande tjänstgjorde som rektor.

I målet är upplyst att skolan vid den i målet aktuella tiden var en av landets största folkhögskolor med 120 anställda lärare och omkring 550 elever. Skolan bedrev undervisning i Vellinge och vid ett par filialer i landet. Dessutom bedrevs viss internationell verksamhet, bl.a. i Frankrike och Estland. Skolans budget hade en omslutning på omkring 42 miljoner kr. Skolan utgör i associationsrättsligt hänseende en ideell förening, som ytterst leds av en styrelse.

Enligt de stadgar som gäller för föreningen skall styrelsen bestå av 7-9 ordinarie ledamöter. Styrelsen skall ha det omedelbara ansvaret för driften av folkhögskolan och förvaltningen av skolans tillgångar. Enligt stadgarna är styrelsens uppgifter att

1. fastställa skolans mål,

2. besluta om vilket slag av kurser skolan skall genomföra,

3. ansvara för skolans ekonomi och uppgöra inkomst- och utgiftstat inom de fastlagda ramarna,

4. tillse att gällande föreskrifter iakttas samt att rektor, lärare och övrig personal fullgör sina skyldigheter,

5. besluta om vilka olika studerandekategorier som skall antas, om principerna för antagning till olika kurser m.m.,

6. besluta huruvida omdömen om de studerandes förmåga att bedriva studier skall avges och, om så skall ska ske, för vilka kurser,

7. pröva lärares behörighet,

8. tillsätta och entlediga rektor, lärare och övrig personal,

9. utfärda tjänstgöringsbetyg för rektor,

10. handlägga disciplinära ärenden rörande lärare och studerande,

11. tillse att skolan förfogar över lämpliga administrations-, undervisnings- och fritidslokaler, erforderligt undervisningsmateriel och ett bibliotek med brett urval av olika slags litteratur.

I stadgarna anges vidare att styrelsen skall noga följa skolans verksamhet, att styrelseledamöterna skall genom personliga besök på skolan bilda sig en uppfattning om behov och utvecklingstendenser samt att styrelsen skall regelbundet sammanträffa med studerande och personal. Styrelsen kan inom sig utse ett arbetsutskott om minst tre ledamöter med rektorn som föredragande och sekreterare.

Rektorn skall enligt stadgarna inför styrelsen ansvara för skolans verksamhet, samordna och leda arbetet vid skolan samt tillse att upprättad ansvarsfördelning efterlevs. Rektorn skall vidare vara styrelsens föredragande och dess sekreterare.

I stadgarna anges också att styrelsen kan delegera beslut till annat organ. I enlighet härmed har beslutats en särskild delegationsordning, som innebär att styrelsen till rektorn har delegerat beslut i ärenden om att

a) anordna tillfälliga kurser

b) pröva lärares behörighet

c) anställa timlärare

d) anställa tillfällig kringpersonal

e) deltagande i kurser och konferenser för övrig personal

f) inköp i allmänhet inom driftsbudgetens ram

g) akut fastighetsunderhåll

h) tillfällig uthyrning av lokaler

i) förvaltning av inventarier

j) utanordning av medel

k) attest av fakturor.

Stadgarna och delegationsordningen ger enligt arbetsdomstolens mening en i viss mån motsägelsefull bild av rektorns befogenheter. Det anges å ena sidan att rektorn inför styrelsen skall ansvara för skolans verksamhet och leda arbetet vid skolan. Å andra sidan sägs att det är styrelsen som har det "omedelbara" ansvaret för driften av skolan och förvaltningen av dess tillgångar. Vad som i övrigt anges beträffande styrelsen visar att denna har avsetts i viss utsträckning fatta beslut i frågor som måste sägas gälla den löpande verksamheten. Ett exempel på detta är att det ankommer på styrelsen att anställa lärare och annan personal och att rektorn själv kan fatta sådana beslut endast då det är fråga om tillfälliga anställningar. Det kan tilläggas att Y.P. inte ingick som ledamot av styrelsen, men att han som föredragande hade yttranderätt vid dess sammanträden.

Sammanfattningsvis kan konstateras att stadgarna och delegationsordningen ger en i viss mån oklar bild av den beslutsordning som skulle gälla vid skolan. Frågan blir då vilka befogenheter Y.P. i realiteten har haft och hur skolans ledning och beslutsfattandet har fungerat i praktiken. I den frågan har inför arbetsdomstolen lämnats uppgifter av honom själv samt vid tingsrätten av den tidigare styrelseordföranden B.B. och den tidigare styrelseledamoten K.M. Vid förhören har uppgetts följande.

Y.P.: Stadgarna och delegationsordningen följdes i stort sett i praktiken. Styrelsens ordförande deltog aktivt i verksamheten. Ordföranden hade eget arbetsrum på skolan och vistades ofta där. Det var ytterst få beslut som Y.P. fattade utan att först ha samrått med ordföranden. Vidare förekom mycket täta sammanträden i styrelsens arbetsutskott, som bestod av styrelseordföranden och två andra ledamöter med Y.P. som föredragande. Det var i arbetsutskottet som besluten i realiteten fattades, låt vara att de sedan formellt bekräftades vid styrelsens sammanträden, vilka ägde rum endast omkring tre gånger varje termin.

K.M.: De flesta besluten fattades i styrelsens arbetsutskott. Det var arbetsutskottet som i praktiken hade det ekonomiska ansvaret och fattade beslut i sådana frågor. Ekonomichefen hade ansvaret som föredragande för de ekonomiska frågorna. Rektorn fattade endast beslut av mindre räckvidd, t.ex. om att anordna tillfälliga kurser, anställa timlärare och tillfällig kringpersonal. Rektorns ledande uppgifter kunde inte på något sätt jämställas med dem som åligger en verkställande direktör i ett aktiebolag. Han svarade endast för undervisningsverksamheten och för vad styrelsen ålade honom att göra. Det var styrelsen som hade till uppgift att tillsätta och avskeda personal.

B.B.: Han var styrelsens ordförande under omkring tio år fram till december 1994. Det var styrelsen som hade ansvaret för den ekonomiska sidan av skolans verksamhet, medan det ankom på Y.P. att leda och utforma den pedagogiska verksamheten. Det var i praktiken genom arbetsutskottet som skolan leddes. Stadgarna och delegationsordningen följdes i allt väsentligt. Anställning av kvalificerad lärarpersonal och andra högre tjänster gick till på så sätt att en grupp med representanter för styrelsen och personalen höll intervjuer och lämnade förslag till styrelsen, som fattade beslut i frågan. Rektorn kunde enligt delegationsordningen bara anställa timlärare och tillfällig personal. Y.P. hade efter år 1992, då en särskild ekonomichef anställdes, inte något direkt ansvar för de ekonomiska frågorna. Det var inför styrelsen ekonomichefen som föredrog dessa frågor och hade ansvaret för att beslutsunderlaget var riktigt. Rektorn kunde sammanfattningsvis fatta beslut endast i frågor av mindre räckvidd. Viktigare beslut fattades av styrelsen och arbetsutskottet. Rektorn sågs som en anställd tjänsteman som omfattades av anställningsskyddslagen, även om den frågan aldrig direkt diskuterades.

Det kan mot bakgrund av det anförda visserligen konstateras att Y.P. var den högst betalde tjänstemannen i skolan, att han var chef för dess personal samt att det ålåg honom att inför styrelsen ansvara för skolans undervisningsverksamhet. Det är emellertid tydligt att hans befogenheter som chef såväl formellt som reellt var beskurna. Han kunde t.ex. inte själv fatta beslut om anställning av personal. Genom förhören med Y.P., K.M. och B.B. får anses utrett att Y.P. i praktiken hade ett mycket begränsat ansvar för de ekonomiska frågorna på skolan. De uppgifter som lämnats vid förhören innebär sammanfattningsvis att Y.P. visserligen var chef och ansvarig för själva undervisningsverksamheten, men att det inte var han som ledde och ansvarade för den löpande verksamheten såsom en företagsledare för skolan som helhet. Dessa uppgifter motsägs inte med någon tyngd av annan bevisning i målet. Utredningen tyder på att det var styrelseordföranden och arbetsutskottet som var för sig eller gemensamt i praktiken svarade för den löpande verksamheten i stort. Mot denna bakgrund har det enligt arbetsdomstolens mening inte blivit visat att Y.P. hade en ställning i skolan som motsvarade en företagsledares. Det skall tilläggas att skolans verksamhet enligt arbetsdomstolens uppfattning inte hade så stor omfattning att den gav utrymme för att undanta mer än en arbetstagare som företagsledare i anställningsskyddslagens mening.

Arbetsdomstolen finner på grund av det anförda att Y.P:s anställning hos skolan har omfattats av bestämmelserna i anställningsskyddslagen.

Skilde skolan Y.P. från hans anställning som rektor?

Bakgrunden till det händelseförlopp som inleddes den 29 maj 1995 har belysts genom den muntliga bevisningen i målet. Vid förhören har inte framkommit något väsentligt annat än vad som kan läsas ut av den omfattande korrespondens mellan parterna vilken har åberopats som skriftlig bevisning i målet.

Av utredningen framgår följande. Efter den 3 februari 1995 var Y.P. som redan nämnts tjänstledig från rektorstjänsten och han upprätthöll då vad som benämndes som en utvecklingstjänst. Under våren 1995 fördes förhandlingar mellan representanter för styrelsen och Y.P:s dåvarande ombud, advokaten K.I., om Y.P:s fortsatta förhållande till skolan. Förhandlingarna ledde i maj 1995 fram till ett avtalsutkast, som i huvudsak innebar att Y.P. skulle definitivt lämna rektorstjänsten och under hösten gå över till en anställning som lärare vid skolan med bibehållen rektorslön t.o.m. december 1995. Y.P. valde dock slutligen att inte underteckna detta avtalsutkast. Han lämnade i stället den 29 maj 1995 in den uppsägningshandling som utgör bilaga till tingsrättens dom.

Uppsägningshandlingen den 29 maj innebär enligt sin ordalydelse att Y.P. sade upp sin tjänst som rektor vid skolan. Vad som i de följande meningarna anges om att hans uppsägningstid utgör sex månader och om att ingen tjänstgöringsplikt må åläggas honom under uppsägningstiden är visserligen i språkligt hänseende inte utformat som villkor för den uppsägning som den inledande meningen innehåller. Enligt arbetsdomstolens mening ligger det likväl mycket nära till hands att mot bakgrund av det tidigare händelseförloppet uppfatta det som anges i handlingen som en odelbar helhet, dvs. att uppsägningen har som förutsättning att skolan inte riktar någon invändning mot vad som anges om en arbetsfri uppsägningstid om sex månader med bibehållen rektorslön. I varje fall borde enligt arbetsdomstolens mening innehållet för skolan ha framstått som mycket oklart.

I ett svarsbrev samma dag, den 29 maj 1995, bekräftade skolans styrelseordförande O.Å. att man mottagit Y.P:s uppsägning. Skolan framhöll samtidigt att uppsägningstiden utgjorde endast en månad. Vad som anfördes i brevet klargjorde att skolan valde att uppfatta Y.P:s brev som en ovillkorad ensidig uppsägning, i vilken uppsägningstiden hade blivit felaktigt angiven.

Skolans svarsbrev föranledde Y.P:s nya ombud J.F.U. att den 6 juni 1995 skriva ett brev till skolan. I brevet anfördes att Y.P:s uppsägning den 29 maj skulle tolkas som en villkorad uppsägning. För det fall styrelsen inte kunde godta villkoren för uppsägningen förelåg enligt brevet ingen giltig uppsägning och förhandlingarna fick då återupptas.

J.F.U. brev den 6 juni 1995 föranledde i sin tur ett nytt brev från skolan, daterat den 14 juni 1995. I brevet, som är undertecknat av styrelseledamoten C.S., anges bl.a. följande.

Så vitt jag numera förstår har Du önskemål om att avsluta Din tjänst hos Östra Grevie med omedelbar verkan samtidigt som Du önskar bibehålla löneförmåner m.m. t.o.m. november månad 1995. Detta är självfallet ett helt orimligt önskemål. Antingen står Du fast vid träffad överenskommelse eller så betraktar skolan det så att Din anställning upphör i och med innevarande juni månads utgång i enlighet med Din uppsägning, som Ditt ombud, J.U., uppenbarligen betraktar som villkorad av att vi tillmötesgår Dina önskemål enligt ovan. - - -

Parterna är i målet ense om att vad som i detta brev anges som "träffad överenskommelse" syftar på det i det föregående omnämnda avtal som hade förhandlats fram i maj och därvid undertecknats av skolan, men inte av Y.P. Skolans brev innebar därmed att Y.P. hade att välja mellan att antingen "stå fast" vid det tidigare förslag till överenskommelse som han inte hade velat acceptera, eller att finna sig i att anställningen skulle upphöra den 30 juni 1995. Det skall särskilt framhållas att skolan lät brevet få detta innehåll trots att Y.P. genom sitt ombud redan hade klargjort att Y.P:s uppsägningshandling inte hade den av skolan angivna innebörden.

Mot bakgrund av det redovisade händelseförloppet anser arbetsdomstolen att Y.P:s anställning upphörde till följd av skolans agerande. Y.P. kan alltså inte själv anses ha bragt anställningen till upphörande genom uppsägning eller på annat sätt. Med denna bedömning är det ostridigt i målet att skolans åtgärd skall betraktas som ett avskedande.

Förelåg tillräckliga skäl för avskedande eller saklig grund för uppsägning?

Avskedande får enligt 18 § anställningsskyddslagen äga rum om arbetstagaren grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Enligt vad som sägs i förarbetena till bestämmelsen och som också framgår av arbetsdomstolens praxis får avskedande tillgripas endast i flagranta fall. Det skall vara fråga om sådant avsiktligt eller grovt vårdslöst förfarande som inte rimligen skall behöva tålas i något rättsförhållande.

Skolan har gjort gällande att Y.P. på ett allvarligt sätt misskötte sina sysslor som rektor och att detta har gett skolan en rätt att avskeda honom. Arbetsdomstolen måste emellertid konstatera att skolan inte har anfört någon enskild händelse eller omständighet av sådan natur att Y.P. kan anses ha grovt åsidosatt sina åligganden gentemot skolan. Arbetsdomstolen finner därför att det inte har funnits tillräckliga skäl för skolan att skilja Y.P. från hans anställning som rektor genom avskedande.

När det gäller frågan om det har förelegat saklig grund för uppsägning finns det anledning att först konstatera att man vid bedömningen i stor utsträckning måste ta hänsyn till den särskilda ställning som Y.P. hade som rektor vid skolan. Hans anställning var sådan att den låg mycket nära den företagsledande kretsen, och kraven på saklig grund tunnas därmed ut avsevärt jämfört med vad som skulle ha varit fallet i fråga om en arbetstagare i mera underordnad ställning (se bet. AU 1981/82:11 s. 14 och domen 1977 nr 223).

I fråga om bakgrunden till det händelseförlopp som ledde till att Y.P:s anställning upphörde har framkommit följande. Under år 1994 uppkom allvarliga motsättningar mellan å ena sidan personalen och å andra sidan styrelsen och Y.P. Orsakerna till motsättningarna synes främst ha varit personalens oro för hanteringen av skolans inriktning och ekonomi och därmed dess framtid. Under hösten 1994 riktades flera skriftliga missnöjesyttringar från den lokala fackliga organisationen till styrelsen, revisorn och även till vissa myndigheter. I en skrivelse den 6 december 1994 uttalades från personalens sida bl.a. att rektorstjänsten borde ses över och att Y.P. inte längre hade personalens förtroende. Sedan styrelsen i december 1994 hade bytts ut förklarades från personalens sida i ett brev den 2 januari 1995 till den nya styrelsen att enbart styrelseombildningen inte löste förtroendekrisen, utan att det krävdes att även Y.P. "omprövar sin egen roll i skolans organisation".

Det kan enligt arbetsdomstolens mening visserligen diskuteras vilket ansvar Y.P. egentligen hade för den situation som skolan hade råkat in i. Flera av de i målet hörda personerna, främst den dåvarande styrelseordföranden B.B., har gett uttryck för uppfattningen att kritiken rätteligen borde ha riktats enbart gentemot styrelsen för dess sätt att hantera de ekonomiska frågorna. Det är emellertid tydligt att kritiken i stor utsträckning också gällde skolverksamhetens inriktning. Detta avsåg i synnerhet den internationella satsning med viss verksamhet i Frankrike som i allt väsentligt tycks ha tillkommit på förslag av Y.P. I alla händelser stod det vid årsskiftet 1994/95 klart att det förelåg allvarliga motsättningar mellan personalen och Y.P. Av utredningen framgår att även den nytillsatta styrelsen saknade förtroende för Y.P.

Mot den nu angivna bakgrunden kan det inte råda någon tvekan om att det hade uppkommit en situation där det blivit mycket svårt för Y.P. att fortsättningsvis fungera som rektor för skolan. Detta insåg också Y.P., som själv tog konsekvensen av händelseutvecklingen genom att vid ett möte med delar av den nya styrelsen den 3 februari 1995 ta upp frågan om sin fortsatta ställning som rektor. Överläggningarna mellan skolan och Y.P. ledde då till den överenskommelse som innebar att han fram till den 30 juni 1995 beviljades tjänstledighet från rektorstjänsten.

Vid bedömningen av uppsägningsfrågan bör enligt arbetsdomstolens mening också beaktas vad som förekom vid de förhandlingar som under våren 1995 bedrevs mellan skolan och Y.P. i syfte att finna en permanent lösning. Vid dessa förhandlingar drev skolan ståndpunkten att Y.P. skulle lämna rektorstjänsten för att återgå till sin tidigare syssla som lärare vid skolan. En skriftlig överenskommelse av denna innebörd utarbetades, men accepterades slutligen inte av Y.P. Skolans erbjudande om annan anställning för Y.P. bör enligt arbetsdomstolens mening beaktas vid bedömningen av frågan om det förelåg saklig grund för uppsägning, även om erbjudandet innebar att Y.P. inte i längden kunde påräkna att behålla de anställningsförmåner han hade i sin tjänst som rektor (jfr domen 1978 nr 161).

Mot bakgrund av de nu angivna förhållandena hade skolan enligt arbetsdomstolens mening varit berättigad att genom uppsägning skilja Y.P. från hans anställning som rektor.

Frågor om ekonomiskt och allmänt skadestånd

Det hittills anförda innebär att skolan inte hade rätt att avskeda Y.P., men att det vid tidpunkten för avskedandet förelåg saklig grund för uppsägning. Y.P. har med den nu angivna utgångspunkten i målet yrkat ekonomiskt skadestånd med 228 480 kr, motsvarande lön under en uppsägningstid om sex månader. Skolan har vitsordat den månadslön som ligger till grund för det yrkade beloppet, men har i övrigt riktat flera invändningar mot yrkandet.

Skolan har till en början gjort gällande att Y.P. inte är berättigad till ekonomiskt skadestånd eftersom han enligt skolans uppfattning inte stod till dess förfogande för arbete under den aktuella tiden. Emellertid hade Y.P:s anställning ostridigt upphört den 30 juni 1995 och någon skyldighet för honom att efter avskedandet stå till skolans förfogande har uppenbarligen inte förelegat. Arbetsdomstolen kan därför inte godta skolans nu ifrågavarande invändning.

Vidare har skolan gjort gällande att man vid bedömande av skadeståndsfrågan måste beakta att Y.P. under sensommaren 1995, dvs. efter den tidpunkt då anställningen ostridigt upphört, avböjde erbjudanden från skolan om arbete som lärare. Med hänsyn till det sätt på vilket skolan skilde Y.P. från hans anställning kan han dock enligt domstolens mening inte genom att avböja erbjudandet anses ha förverkat sin rätt till skadestånd motsvarande lön under uppsägningstiden.

Skolan har ytterligare invänt att skadeståndet skall motsvara månadslönen under endast fem månader, eftersom Y.P. har erhållit lön från skolan avseende juni 1995. Emellertid är det ostridigt att Y.P:s anställning upphörde den 30 juni 1995. Detta innebär att uppsägningstiden skall räknas från den tidpunkten och att uppsägningstiden alltså inföll under tiden juli-december 1995. Någon lön eller annan ersättning från skolan avseende denna tid har Y.P. ostridigt inte erhållit. Arbetsdomstolen finner därför att Y.P:s skadestånd skall beräknas med utgångspunkt i hans månadslön under sex månader.

Vad slutligen gäller beräkningen av skadeståndsbeloppet är parterna ense om att Y.P:s månadslön under sex månader uppgår till det av honom yrkade beloppet 228 480 kr. Skolan har emellertid invänt att Y.P. under de aktuella månaderna år 1995 har haft inkomster på sammanlagt 62 476 kr som skall avräknas från det ekonomiska skadeståndet. Y.P. har som han slutligt bestämt sin talan godtagit att avräkning görs med det angivna beloppet. Det ekonomiska skadeståndet skall därför bestämmas till

(228 480 ./. 62 476 =) 166 004 kr.

Skolan har genom att avskeda Y.P. vidtagit en alltför ingripande åtgärd och har därigenom ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd till honom. Arbetsdomstolen bestämmer det allmänna skadeståndet till 20 000 kr.

Rättegångskostnader

Det anförda innebär att Y.P:s yrkanden har bifallits endast till en del. Arbetsdomstolen anser att utgången i målet är sådan att skolan bör ersätta hälften av Y.P:s rättshjälpskostnader vid tingsrätten och i arbetsdomstolen.

Domslut

1. Med ändring av punkt 1 i tingsrättens domslut förpliktar arbetsdomstolen Östra Grevie Folkhögskoleförening att till Y.P. utge etthundraåttiosextusenfyra (186 004) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 30 oktober 1995 till dess betalning sker.

2. Arbetsdomstolen fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen åt J.F.U. för det biträde han lämnat Y.P. i arbetsdomstolen med sjuttiofemtusentrehundrasjuttiotre (75 373) kr, varav 49 968 kr för arbete. Av det sammanlagda beloppet utgör 15 074 kr mervärdesskatt.

3. Med ändring av punkt 2 i tingsrättens domslut förpliktas Östra Grevie Folkhögskoleförening att ersätta hälften av Y.P:s rättshjälpskostnader vid tingsrätten och i arbetsdomstolen.

Dom 1998-03-04, målnummer B-49-1997

Ledamöter: Michaël Koch, Erik Lempert (skiljaktig), Palle Landin, Ulf E. Nilsson, Tage Persson, Göte Larsson och Margareta Zandén.

Sekreterare: Ewamaria Eriksson

Erik Lemperts skiljaktiga mening

Jag instämmer i vad majoriteten har anfört i domskälen fram till det stycke som inleds med meningen "Det kan mot bakgrund av det anförda ¼ skolans undervisningsverksamhet". Därefter bör domskälen enligt min mening lyda enligt följande.

"Östra Grevie Folkhögskoleförening är en av landets största folkhögskolor. Den bedrivs som en ideell förening. Vid den tid som är aktuell i målet hade skolan 120 anställda lärare och omkring 550 elever. Skolans budget hade en omslutning på omkring 42 miljoner kr. Verksamheten bedrevs huvudsakligen i Sverige men skolan hade en icke ringa och expansiv internationell verksamhet. Den samlade verksamheten i vad avser personal, budgetomslutning, elevunderlag m.m. var sådan att den, vid prövning som nu är aktuell, kan liknas vid ett mindre medelstort företags.

Y.P. var i egenskap av rektor chef för skolans personal. Han hade i denna egenskap att ansvara för skolans kärnverksamhet - att leda och utforma undervisningen. Det är vidare utrett att han var en drivande kraft i fråga om skolans expansiva internationella verksamhet, bl.a. i Frankrike och Estland. Som rektor var Y.P. skolans högst betalde tjänsteman och hade särskilda förmåner såsom tjänstebostad, bil m.m. Dessa förhållanden talar med styrka för att Y.P. skall anses ha haft en ställning i skolan som motsvarar en företagsledares.

Mot det nu anförda skall ställas att Y.P:s befogenheter enligt stadgarna i viss mån var kringskurna samt det mycket aktiva intresset för verksamheten som visades av styrelsens ordförande och arbetsutskott. Redan verksamhetens omfattning talar emellertid för att det finns mycket begränsat utrymme att anse ordförandens och arbetsutskottets inflytande sådant att skolans rektor inte skulle ha arbetsuppgifter av företagsledande karaktär. Vad som är utrett om förhållandena vid skolan ger vidare vid handen att Y.P. hade ett betydande inflytande, oaktat att han inte ingick i styrelsen. Hans möjligheter och befogenheter att självständigt - efter att erhållit övergripande direktiv från styrelsen - genomdriva sin uppfattning i frågor avseende undervisningen har varit stort. Av särskild betydelse är att han var den högst ansvarige inför styrelsen och svarade ensam för att ge styrelsen underlag för dess beslut samt att han som föredragande ingått i arbetsutskottet. Beträffande särskilt ansvaret för de ekonomiska frågorna kan konstateras att stadgarna inte innehåller någon särskild begränsning för rektorns del. B.B:s uppgift om att rektorn inte hade något ansvar för de ekonomiska frågorna i skolan är därför svår att förena med innehållet i stadgarna och delegationsordningen. Att det var den Y.P. underställda ekonomichefen som föredrog dessa frågor i styrelsen föranleder ingen annan bedömning. Som har framgått i det föregående hade Y.P. i övrigt rätt att göra inköp inom driftbudgetens ram, att utanordna medel och att attestera fakturor. Det har i målet inte framkommit att beslut i sådana frågor i praktiken fattades och verkställdes av styrelsen eller dess ordförande, i varje fall inte i någon större utsträckning. Att Y.P. i sådana hänseenden hade ansvar för ekonomin står alltså utom tvivel. En annan sak är att han måhända inte alltid själv inriktade sina ansträngningar främst på detta område, något som kanske är förklarligt mot bakgrund av att det fanns en ekonomichef.

Vid en samlad bedömning måste Y.P. anses ha intagit en i anställningsskyddslagens mening företagsledande eller därmed jämförlig ställning. Hans anställning omfattades därför inte av lagen på grundval av dess bestämmelser.

Y.P. har emellertid ytterligare gjort gällande att parterna under anställningens bestånd ansåg att denna omfattades av anställningsskyddslagen. Vad som har framkommit tyder närmast på att frågan inte har ägnats någon uppmärksamhet av parterna. Det har i alla händelser inte visats någon omständighet som tyder på att parterna hade träffat ett särskilt avtal om att anställningen, trots Y.P:s företagsledande ställning, skulle omfattas av lagen.

Arbetsdomstolen finner på grund av det anförda att Y.P. inte har omfattats av bestämmelserna i anställningsskyddslagen."

Överröstad i denna fråga är jag i övrigt ense med majoriteten.

BILAGA

Tingsrättens dom (ledamöter: Margareta Linde-Malmberg, Claes Magnusson och Helena Knutsson)

BAKGRUND

Y.P. anställdes som lärare vid Östra Grevie Folkhögskola (fortsättningsvis skolan) den 1 januari 1974. Han undervisade i naturvetenskapliga ämnen fram till den 1 juli 1986 då skolans styrelse förordnade honom till ordinarie rektor för skolan. Under hösten 1994 uppstod motsättningar på skolan mellan å ena sidan lärare och å andra sidan styrelsen. I december 1994 höll skolans styrelse årsstämma varvid majoriteten av styrelseledamöterna byttes ut. Den 3 februari 1995 underrättades elever och personal på skolan om att den nya styrelsen hade träffat en överenskommelse med Y.P. innebärande bl.a. att han beviljades tjänstledighet från sin rektorstjänst under tiden den 3 februari 1995 - 30 juni 1995. Den 29 maj 1995 inlämnade Y.P. en uppsägningshandling till skolan, se bilaga 1. Enligt denna handling skulle således gälla en uppsägningstid om sex månader utan arbetsplikt. Skolan bekräftade samma dag mottagandet av uppsägningen och förklarade samtidigt att uppsägningstiden endast var en månad. Det är ostridigt mellan parterna att Y.P:s anställning vid skolan upphörde den 30 juni 1995. Y.P. hävdar att hans uppsägning förfallit p.g.a. oren accept och att han blivit avskedad utan saklig grund. Han kräver såväl ekonomiskt som allmänt skadestånd. Skolan gör gällande att Y.P. slutat sin anställning efter egen uppsägning och därför inte är berättigad till skadestånd.

YRKANDEN M.M.

Y.P. har, såsom han slutligen bestämt sin talan, yrkat att tingsrätten förpliktar skolan att till honom betala

1. allmänt skadestånd med

i första hand 100 000 kr för att han avskedats utan att ens saklig grund för uppsägning förelegat och

i andra hand 50 000 kr för att han avskedats under sådana omständigheter att skäl för avskedande inte förelegat men väl saklig grund för uppsägning;

2. ekonomiskt skadestånd med

i första hand 913 920 kr (utebliven månadslön om 38 080 kr per månad under 24 månader) för att han avskedats utan att ens saklig grund för uppsägning förelegat och

i andra hand 228 480 kr (utebliven månadslön om 38 080 kr per månad under sex månader) för att han avskedats under sådana omständigheter att skäl för avskedande inte förelegat men väl saklig grund för uppsägning.

På beloppen har han yrkat ränta enligt 6 § räntelagen från den 30 oktober 1995 tills betalning sker.

Skolan har bestritt käromålet och förklarat sig icke kunna vitsorda något belopp som i och för sig skäligt. Mot den uppgivna månadslönen liksom ränteberäkningen har skolan inte haft någon erinran.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader. Av det av skolan fordrade beloppet avser 80 635 kr ombudsarvode och 705 kr vittneslön. Y.P. har överlämnat frågan om skäligheten av skolans kostnadsyrkande till tingsrättens prövning.

PARTERNAS TALAN

Y.P. har till utveckling av och som grund för käromålet anfört: Skolan drivs som en ideell förening. Under Y.P:s tid som rektor var styrelsen skolans högsta beslutande organ i vilket rektor inte ens hade rösträtt. Alla viktigare beslut fattades av styrelsen, som också ansvarade för ledningen av skolans drift. Rektorn hade endast att verkställa de av styrelsen fattade besluten. Under sig hade styrelsen ett arbetsutskott. Detta svarade för löpande frågor av viktigare karaktär och hade det huvudsakliga ansvaret för anställning av personal. Vissa korttidsanställningar kunde dock Y.P. som rektor bevilja. Rektorn var ansvarig för skolans drift och hade behörighet att inom styrelsens direktiv fatta egna beslut i löpande frågor av mindre viktig karaktär. Y.P:s rektorslön, exklusive pensionsförsäkring och bilförmån, skilde sig inte avsevärt från andra tjänstemannalöner på skolan. Inom skolområdet hyrde Y.P. en bostad. Hyran var anpassad efter marknadsmässiga kriterier och var inte någon tjänstebostad. Han började hyra huset 1992 och hade då redan varit rektor i ett antal år. Dessförinnan hade skolans vaktmästare och elever bott där. - Under Y.P:s ledning bedrev skolan en framgångsrik internationell verksamhet. En del av skolans lärare såg dock med oro på skolans utländska engagemang. För läsåret 1992/93 uppvisade verksamheten på skolan en vinst om nio miljoner kr. Y.P. var skeptisk mot det redovisade överskottet men ekonomichefen vidhöll att siffrorna var riktiga. Styrelsen önskade investera i en kursgård i Gy, Frankrike, och Y.P. stödde styrelsen i detta avseende. Det visade sig senare att dryga fyra miljoner kr skulle hänföras till läsåret 1993/94 och att vinsten således skulle minskas med motsvarande belopp. Då felet upptäcktes hade en stor del av det fiktiva överskottet redan investerats i kursgården i Gy. Skolans personal uttryckte än mer oro för sina arbeten och skolans framtid. Trots att Y.P. i egenskap av rektor ställt sig skeptisk till det utvisade överskottet fick han tillsammans med styrelsen bära ansvaret för de ekonomiska svårigheter som redovisningsfelet orsakade. Kritiken mot styrelsen växte och i december 1994 fick majoriteten av styrelseledamöterna avgå. Den 19 december 1994 hade Y.P. ett möte med den tilltänkte ordföranden för den nya styrelsen, O.Å., för att ge honom en inblick i skolans verksamhet. Vid denna träff framkom ej att det fanns någon kritik mot Y.P.. Vid ett konstituerande styrelsesammanträde den 29 december 1994 kände Y.P. dock till att det fanns kritik mot honom från personalen. Styrelsen höll ytterligare möten den 12 januari 1995 och den 30 januari 1995. Inte heller vid dessa möten framförde styrelsen någon kritik mot Y.P., som utgick från att han hade den nya styrelsens förtroende. Den nya styrelsen tillsatte en så kallad arbetsgrupp, vilken kallade Y.P. till ett möte den 2 februari 1995. På mötet träffades en muntlig överenskommelse om att Y.P. tillfälligt under vårterminen 1995 skulle lämna sina arbetsledande uppgifter som rektor och i stället inneha en utvecklingstjänst. Rektorns uppgifter skulle skötas av någon annan och Y.P. skulle beviljas tjänstledighet från rektorstjänsten under perioden 1995-02-03--1995-06-30. Avsikten var att han därefter skulle återuppta sina uppgifter som rektor. Y.P. erhöll samma dag per telefax en skriftlig nedteckning av överenskommelsen i vilket det stod att han skulle "frånträda" rektorstjänsten. Han opponerade sig mot detta ordval och det ändrades därför till att han skulle "beviljas tjänstledighet". I anledning av formuleringen och då det inte framgick av överenskommelsen vad som skulle hända efter den 30 juni 1995 anade han att tjänstledigheten kanske inte skulle bli så tillfällig som han trott. Han misstänkte att arbetsgruppen ville avsätta honom definitivt och skrev inte under överenskommelsen. Den 3 februari 1995 lämnade styrelsen ut ett meddelande till skolans lärare och elever med samma innehåll som i överenskommelsen i dess modifierade lydelse. Av meddelandet framgick att Y.P. beviljats tjänstledighet t.o.m. den 30 juni 1995. Y.P. var dock av den uppfattningen att förhandlingarna mellan honom och styrelsen ännu inte var avslutade, eftersom man inte hade överenskommit vad som skulle ske efter den 30 juni 1995. Överenskommelsen var således ännu inte klar enligt Y.P. och han ansåg att det var för tidigt att informera lärare och elever därom. Han ställdes dock inför fullbordat faktum. Y.P. kände att hans anställning vid skolan var hotad och vidtog därför vissa åtgärder. Han investerade i ett bolag med verksamhet i Östeuropa. Bolaget sköttes av Y.P:s sambo och han var endast i mindre mån verksam i detta. Y.P. kontaktade även advokaten K.I. för att hon skulle förhandla med skolan om ett avgångsvederlag avseende den tid det kunde ta för honom att arbeta upp en bärkraftig verksamhet i bolaget. Under tjänstledigheten undervisade Y.P. fyra timmar i veckan och utredde det så kallade "Estlandsprojektet", ett SIDA-projekt där skolan åtagit sig att svara för uppbyggnaden av folkhögskolor i Estland. Han stod under denna tid även till skolans förfogande för utredningsarbete och fanns tillgänglig i sin bostad på skolans område. I praktiken påkallades aldrig hans tjänster för annat utredningsarbete. Slutförandet av Estlandsprojektet tog sammanlagt cirka två veckors effektiv arbetstid i anspråk. Den 8 mars 1995 beslutade styrelsen att bevilja Y.P. semester i viss omfattning. I den mån Y.P. var borta från skolan under våren 1995 var det enbart i samband med att han åtnjöt beviljad semester. Under våren 1995 fördes förhandlingar mellan skolan och K.I. angående hans fortsatta anställning vid skolan. Förhandlingarna resulterade i ett utkast till ett avtal. Y.P. kände dock att han inte skulle kunna fullfölja avtalet på det sätt som det var utformat och undertecknade därför aldrig detta. Det spända läget ledde till att Y.P. den 29 maj 1995 tillställde skolan en skrivelse i vilken han sade upp sin tjänst som rektor på vissa angivna villkor. Uppsägningen skedde i en pressad situation. Villkoren för uppsägningen var att Y.P. skulle erhålla sex månadslöner utan tjänstgöringsplikt. Vad Y.P. egentligen menade med skrivelsen var att han ville tillförsäkra sig ett avgångsvederlag om sex månader, vilket var den tid han trodde sig behöva för att kunna arbeta upp ett bärkraftigt bolag. Om skolan inte gick med på hans villkor hade han inte för avsikt att säga upp sig. I ett svar som O.Å. skriftligen lämnade samma dag förklarades att tidigare diskussioner och erbjudanden betraktades som avslutade samt att skolan accepterade hans uppsägning, dock med tillägget att uppsägningstiden endast var en månad. Y.P. kontaktade i det läget ett nytt ombud, advokaten J.F.U., som i brev den 6 juni 1995 klargjorde för skolan att Y.P. inte ansåg att han sagt upp sig med en månads uppsägningstid. Vidare upplystes skolan om att Y.P:s uppsägning skulle tolkas som att han sagt upp sig till den 29 november 1995 under förutsättning att ingen tjänstgöring ålades honom fram till dess och att uppsägningen således var villkorad. I anledning av detta erhöll Y.P. personligen ett svarsbrev den 14 juni 1995 från styrelseledamoten C.S. Skolan meddelade att antingen fick Y.P. stå fast vid den överenskommelse som skolan hade utarbetat tillsammans med hans tidigare ombud, vilket innebar att Y.P. skulle tjänstgöra som lärare vid skolan under hösten 1995, eller också betraktade man det så att hans anställning upphörde den 30 juni 1995 på grund av egen uppsägning. Y.P. översände som svar ett av honom undertecknat nytt avtal som nära anslöt till det som aldrig undertecknats av parterna och som C.S. åsyftat i sitt brev. Den väsentliga förändringen i det nya avtalet var att Y.P. skulle beviljas tjänstledighet under höstterminen 1995 från sin tilltänkta lärartjänst. Anledningen till detta var att Y.P. ville försöka arbeta upp en givande verksamhet i sitt bolag men om det misslyckades ville han ha möjlighet att återvända till skolan. C.S. svarade att skolan inte kunde acceptera ett sådant avtal. Den 13 juli 1995 erhöll Y.P. en skrivelse från skolans ekonomichef C.B. i vilket han uppmanades att omedelbart återlämna sin tjänstebil med tillhörande bensinkort på grund av att hans anställning upphört den 30 juni 1995. Senare erbjöds Y.P. ny anställning som lärare vid skolan på sedvanliga anställningsvillkor för lärare, vilket Y.P. inte accepterade. - Y.P. skildes från sin tjänst efter 21 års anställning under ytterst förödmjukande former. Avskedandet föregicks av beskyllningar om att han misskött sin tjänst. Debatten skedde delvis offentligt och avskedandet kunde uppfattas som en bekräftelse på påståendenas riktighet. Därigenom utsattes Y.P. för en betydande kränkning. Y.P. sökte alternativa arbeten men den aktuella tvisten omöjliggjorde för honom att erhålla likvärdig anställning. Verksamheten i Östeuropa fick aldrig den bärkraftighet han hoppats på och har sedermera avvecklats. Eftersom Y.P. inte kan erhålla något arbete inom skolvärlden har han varit tvungen att söka sig till annan verksamhet. Han skall genomgå en fyraårig forskarutbildning i ekologi, varvid de två första åren måste finansieras genom studielån. - Y.P. gör gällande att en arbetstagare kan ställa vilka villkor han vill för en uppsägning. Hans uppsägning den 29 maj 1995 var villkorad och då styrelsen genom sitt svarsbrev samma dag avgivit en oren accept har uppsägningen förfallit. Y.P:s avsikt har inte varit att säga upp sig själv, vilket han ej heller gjort. I stället har Y.P. blivit avskedad från sin anställning dels genom C.S:s brev den 14 juni 1995, dels genom det faktum att han ej erhållit någon lön efter den 30 juni 1995. Skolans handlande har inneburit att Y.P. avskedats från sin anställning utan att det ens förelegat saklig grund för att bringa anställningen att upphöra efter uppsägning. Y.P. är därför berättigad till ett ekonomiskt skadestånd motsvarande den skada han lidit. Den ekonomiska skadan uppgår till vad Y.P. skulle ha erhållit i lön som rektor under den tvåårsperiod som han på grund av avskedandet måste genomgå utbildning. För det fall tingsrätten skulle finna att det i vart fall förelegat saklig grund för skolan att genom uppsägning skilja Y.P. från anställningen är Y.P. berättigad till ersättning för förlorad arbetsinkomst under sex månader, vilket motsvarar den uppsägningstid skolan haft att iaktta om Y.P. hade sagts upp från sin anställning. För att avskeda eller säga upp Y.P. från anställningen har skolan haft att iaktta de formaliaregler som följer av antingen Lagen om anställningsskydd (LAS) eller civilrättsliga principer. Skolan har inte lämnat någon hänvisning med angivande av vilka åtgärder Y.P. haft att iakttaga om han ville göra gällande att avskedandet varit ogiltigt eller begära skadestånd från arbetsgivaren. Även om grund för uppsägning förelegat har arbetsgivaren haft en skyldighet att iaktta de formaliaregler som gäller vid uppsägning, t.ex. angående uppsägningstid, vilken i Y.P:s fall måste anses vara sex månader. På grund av underlåtenhet att iakttaga dessa formaliaregler skall skolan förpliktas att utge ett allmänt skadestånd till Y.P. Vidare är Y.P. berättigad till allmänt skadestånd på grund av den kränkning avskedandet inneburit.

Skolan har till utveckling av och som grund för svaromålet anfört: Rektorsrollen innebar att Y.P. hade beslutsbefogenheter liknande dem som tillkommer en verkställande direktör i ett bolag. Han var den högste ansvarige inför styrelsen och svarade ensam för att ge styrelsen underlag för dess beslut. Y.P. hade som rektor betydande anställningsförmåner. När han blev rektor höjdes hans lön således med ungefär tiotusen kr per månad. Han erhöll rektorsbostad på skolområdet och fick tjänstebil. Vidare fick han bl.a. pensionsförmåner och kreditkort. Y.P:s anställningsvillkor var inte jämförbara med en lärares. Både lön och förmåner översteg vida vad en lärare erhåller. - Vid skolans föreningsstämma i december 1994 utsågs i stort sett en helt ny styrelse på grund av massiv kritik från personal- och elevhåll. På Y.P:s initiativ träffades den tilltänkte ordföranden, O.Å., och Y.P. den 19 december 1994. Y.P. förklarade att han mådde mycket dåligt av den uppkomna situationen och av kritiken från anställda och elever. O.Å. hade därför ett möte med personalen på skolan den 22 december 1994. Vid detta uttalade samtliga personalkategorier sin totala avsaknad av förtroende för Y.P. som rektor och krävde hans avgång. Den 29 december 1994 hölls konstituerande styrelsemöte varvid O.Å. formellt utsågs till styrelsens ordförande. Styrelsen fattade också beslut om att tillsätta en organisationskommitté för vilken en av huvuduppgifterna var rektorsfrågan. Den 30 januari 1995 hölls ett nytt styrelsemöte. Även vid detta möte uppgav Y.P. att han mådde dåligt på grund av kritiken. Den 2 februari 1995 kallade organisationskommittén Y.P. till ett sammanträde i O.Å:s bostad. Vid detta framhöll Y.P. att situationen var ohållbar och uppgav sig vara intresserad av att lämna rektorstjänsten och övergångsvis vara lärare samt stå till skolans förfogande för uppdrag. Organisationskommittén uttryckte förståelse för Y.P:s önskemål. Man kom överens om att kommittén skulle skriva ut vad som överenskommits och därefter sända detta till Y.P. för genomläsning. Y.P. uttryckte stor lättnad över uppgörelsen innan han gick. Kommittén skrev ut överenskommelsen och sände den per telefax till Y.P.. Relativt omgående hörde Y.P. av sig till O.Å. och meddelade att han inte ville att det skulle stå att han "frånträdde" rektorstjänsten. O.Å. föreslog då att man skulle byta ut ordet "frånträda" mot orden "beviljas tjänstledighet från". Detta förklarade sig Y.P. var nöjd med och O.Å. sände en ny utskrift på telefax till denne. Omkring kl. 22.00 samma kväll ringde Y.P. och meddelade att han inte längre stod fast vid överenskommelsen. Detta fick till följd att O.Å. och C.S. begav sig till skolan nästa morgon för att tala med Y.P. Vid sammanträffande med Y.P. på morgonen den 3 februari 1995 bestämdes att det på eftermiddagen skulle hållas ett informationsmöte med personal och elevrepresentanter. Y.P. motsatte sig inte detta. Vid informationsmötet formulerades ett brev angående föregående dags överenskommelse som skulle lämnas till skolans elever och personal. Y.P. framförde inte några invändningar mot vare sig överenskommelsen eller brevet. O.Å. avslutade mötet med en direkt fråga till Y.P. om han hade några kommentarer att göra till vad som genomgåtts och beslutats. Y.P. svarade att han noterat vad som avhandlats och att han inte hade några ytterligare kommentarer. Informationsbrevet lämnades således inte ut till personal och elever utan att vad skolan hade rätt uppfatta som ett godkännande av Y.P. förelåg. Den 8 februari 1995 erhöll styrelseledamoten C.S. ett telefonsamtal från advokaten K.I., som i egenskap av ombud för Y.P. önskade diskutera frågan om avgångsvederlag. C.S. svarade i brev den 9 februari 1995 att förhandlingar angående avgångsvederlag kunde ske men att Y.P. tills vidare hade arbetsplikt vid skolan. Från den 9 februari 1995 till den 6 mars 1995 sökte C.S. på styrelsens uppdrag flera gånger kontakt med Y.P. och krävde att han skulle fullgöra överenskomna arbetsinsatser. Y.P. höll sig dock borta och utförde ej vad som ålagts honom med undantag för de fyra matematiktimmar som redan tidigare ingick i hans rektorstjänst. Y.P. uppehöll sig långa tider i Vitryssland för arbete i sitt bolag och det var svårt att få kontakt med honom. Någon gång efter den 6 mars 1995 sammanträffade C.S. med Y.P. och K.I.. Vidare skedde skriftväxling mellan parterna. Den 11 april 1995 kom ett telefax från Y.P. i vilket han bland annat krävde att få återinträda i tjänst som rektor. O.Å. och K.I. träffades på hennes kontor den 3 maj 1995 och den 5 maj 1995. Dessa möten resulterade i ett förslag till en överenskommelse som i huvudsak gick ut på att Y.P. skulle lämna sin tjänst som rektor och inträda på en ordinarie lärartjänst. Vid styrelsemöte den 16 maj 1995 föredrog O.Å. förslaget, vilket godkändes av styrelsen. O.Å. undertecknade samma dag överenskommelsen och översände den till K.I., som vidarebefordrade den till Y.P. för underskrift. K.I. utfäste att O.Å. skulle ha ett påtecknat exemplar åter senast den 19 maj 1995. Något undertecknat avtalsexemplar kom dock varken O.Å. eller skolan tillhanda inom utlovad tid. I stället kom en begäran från Y.P. om två smärre språkliga justeringar. Y.P. utfäste samtidigt att omedelbart underteckna överenskommelsen om dessa accepterades. De av Y.P. föreslagna ändringarna godtogs av O.Å. och infördes direkt på originalhandlingen, som förvarades hos K.I. Någon undertecknad överenskommelse kom dock aldrig från Y.P. I stället kom den 29 maj 1995 en skriftlig uppsägning från Y.P. i vilken han krävde sex månaders uppsägningstid utan tjänstgöringsplikt. O.Å. bekräftade i brev samma dag uppsägningen, dock med tydliggörandet att Y.P:s uppsägningstid var en månad. Samma dag meddelade skolan K.I. att Y.P. hade sagt upp sig och att deras överenskommelse därmed förfallit. Skolan erhöll senare ett brev av den 6 juni 1995 från Y.P.s nya ombud, advokaten J.F.U., i vilket denne uppgav att uppsägningen skulle uppfattas som villkorad. Även under juni månad 1995 höll sig Y.P. borta och var svår att få kontakt med. Under juli och augusti 1995 förekom skriftväxling mellan C.S. och J.F.U. angående Y.P:s anställning vid skolan men någon överenskommelse nåddes aldrig. Skolans avsikt var hela tiden att Y.P. skulle kunna fortsätta arbeta på skolan som lärare. - Skolan gör gällande att Y.P. självmant lämnat sin anställning den 30 juni 1995 efter egen uppsägning. Det bestrids således att skolan skulle ha avskedat eller sagt upp Y.P. Skolan har haft fog för att utgå från att Y.P. själv lämnat anställningen på grund av dels hans uppsägningsbrev, dels att han inte stått till skolans förfogande. Då det inte finns någon reglering av uppsägningstiden i anställningsavtalet måste Y.P. anses ha haft en månads uppsägningstid, vilket är minimum. Eftersom det rör sig om en egen uppsägning kan inte något av yrkandena om allmänt eller ekonomiskt skadestånd med stöd av LAS bifallas. - För det fall tingsrätten skulle finna att det rättsligt skall betraktas såsom att skolan skilt Y.P. från anställningen görs gällande att Y.P. som rektor innehaft en sådan företagsledande eller därmed jämförlig ställning att han enligt 1 § LAS inte omfattas av denna lag. I sådana fall kan ett skiljande inte prövas utifrån reglerna i LAS utan endast utifrån vanliga civilrättsliga avtalsregler och någon grund för skadestånd med stöd av LAS finns då inte. Vid eventuellt brott mot någon civilrättslig avtalsförpliktelse saknas all grund för allmänt skadestånd eller skadestånd på grund av formaliabrister under åberopande av LAS. - Om tingsrätten skulle finna att Y.P:s talan skall prövas i sak utifrån att skolan avskedat eller sagt upp Y.P. av personliga skäl med stöd av LAS gör skolan gällande att grund för i första hand avskedande och i andra hand uppsägning förelegat. Grunden härför är dels Y.P:s allvarliga brister som rektor med åtföljande kritik och förtroendebrist, dels de allvarliga förseelserna, t.ex. olovlig frånvaro, arbetsvägran och startande av konsult- verksamhet, under vårterminen 1995. Skulle tingsrätten finna att LAS är tillämplig på Y.P:s anställning och att grund för avskedande icke förelegat men väl saklig grund för uppsägning vitsordas att Y.P. varit berättigad till sex månaders uppsägningstid men han har i så fall haft tjänstgöringsplikt under denna tid och denna har han inte fullgjort. Skadestånd för formaliafel enligt LAS kan under inga förhållanden utgå i ett fall som detta där arbetsgivaren inte avsett att avskeda eller säga upp en anställd utan haft fog för att uppfatta situationen så att den anställde sagt upp sig själv.

Y.P. har genmält: Som rektor befann han sig i förhållande till styrelsen i en så underordnad ställning att LAS måste anses tillämplig på anställningsavtalet. Hans befogenheter kunde på intet sätt jämföras med dem som tillkommer en verkställande direktör. Från och med den 3 februari 1995 och fram till anställningens upphörande hade Y.P. dessutom inte några företagsledande funktioner och han har således åtminstone vid tiden för anställningens upphörande inte haft någon företagsledande eller därmed jämförlig ställning. Härtill kommer att skolan i sitt brev till Y.P. den 29 maj 1995 åberopar att LAS skulle vara tillämplig på Y.P:s anställningsavtal. - Y.P. uteblev inte från tjänstgöring efter den 3 februari 1995 utan utförde de arbetsuppgifter han blev ålagd. Han har varken uteblivit eller avvikit från sin arbetsplats. För det fall styrelsen ansåg att Y.P. i något avseende inte skötte sin tjänst på ett godtagbart sätt har det ålegat styrelsen att först varna Y.P. och därefter säga upp honom på denna grund.

DOMSKÄL

I målet har åberopats omfattande skriftlig bevisning.

C.S. har hörts under sanningsförsäkran. Han har därvid i huvudsak berättat i enlighet med vad skolan anfört sakframställningsvis.

Y.P. har, hörd under sanningsförsäkran, i huvudsak berättat i överensstämmelse med vad han anfört till utveckling av sin talan dock med bl.a. följande tillägg: Under våren 1995 var han ambivalent i sin inställning till skolan och visste inte riktigt vad han ville göra i framtiden. Han insåg att det förmodligen skulle innebära en ohållbar situation för honom att arbeta kvar på skolan och han upplevde inte att styrelsen på ett seriöst sätt diskuterade en fortsatt anställning för honom. Han tog mycket illa vid sig av det som hänt och ville därför lämna skolan.

Vittnesförhör har på Y.P:s begäran hållits med K.M. och B.B. samt på skolans begäran med C.B., S-B.M., S.B. och Mats Olsson.

Tingsrättens bedömning

Y.P. är välutbildad och innehade under många år befattningen som rektor på skolan. Under våren 1995 fördes förhandlingar angående Y.P:s fortsatta tjänstgöring på skolan mellan å ena sidan Y.P. och hans dåvarande ombud advokaten K.I. och å andra sidan skolans styrelse. Förhandlingarna utmynnade i ett avtal, som upprättades av K.I. och undertecknades av skolans styrelseordförande O.Å. den 16 maj 1995. I brev den 23 maj 1995 förklarar Y.P. att han naturligtvis inte motsätter sig att konfirmera parternas muntliga överenskommelse med en skriftlig sådan under förutsättning att vissa smärre, uppenbarligen språkliga, justeringar sker. Y.P. undertecknade dock aldrig avtalet, som gick ut på att han skulle övergå till en lärartjänst på skolan. I stället ingav han den 29 maj 1995 till skolan en uppsägningshandling vari han uttryckligen förklarar att han säger upp sin rektorstjänst. Han anger vidare: "Under min uppsägningstid, sex månader, skall nuvarande löneförmåner garanteras. Ingen tjänstgöringsplikt må åläggas mig under rådande uppsägningstid." Av handlingens ordalydelse framgår inte att uppsägningen är villkorad. Även om Y.P. inte är jurist måste han tveklöst anses besitta sådana kvalifikationer att han kunnat formulera en villkorad uppsägning, därest han åsyftat en sådan. Några omständigheter som talar för att det tolkningsvis skulle kunna anses vara en villkorad uppsägning föreligger heller inte. Uppsägningen måste ses mot bakgrund av att Y.P. vid huvudförhandlingen uppgivit att han under våren 1995 upplevde situationen som ohållbar och kände det som att han ville lämna skolan. Det bör vidare beaktas att Y.P. samma dag som han ingav uppsägningshandlingen erhöll en skriftlig bekräftelse på uppsägningen vari skolan framhöll att uppsägningstiden var endast en månad. För det fall Y.P. - som bodde inom skolans område och hade tjänstgöringsplikt - ansåg att hans uppsägning var villkorad borde han omedelbart personligen ha tagit kontakt med skolan för att klargöra förhållandena. Så skedde dock inte. Y.P:s passivitet måste ses som en bekräftelse på att han beslutat sig för att lämna skolan. Det bör också noteras att Y.P. då han inlämnade uppsägningshandlingen haft gott om tid på sig att fundera över sin situation, eftersom förhandlingar ägt rum mellan parterna vid flera tillfällen våren 1995. Vid förhandlingarna har Y.P. dessutom varit biträdd av advokat. Skolan har ansett Y.P. vara bunden av sin uppsägning och handlat i enlighet härmed. Det har förelegat fog för denna bedömning. Sammanfattningsvis finner tingsrätten utrett att Y.P. lämnat sin anställning efter att själv villkorslöst ha sagt upp sig. Käromålet skall därför ogillas.

Tappande part skall normalt ersätta motparten hans rättegångskostnader. Anledning till annan bedömning föreligger inte i detta mål. Y.P. skall därför ersätta skolan för rättegångskostnader. Tingsrätten finner det av skolan fordrade beloppet skäligt.

DOMSLUT

1. Käromålet ogillas.

2. Y.P. skall ersätta Östra Grevie Folkhögskoleförening för rättegångskostnader med åttioettusentrehundrafyrtio (81 340) kr, varav 80 635 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 81 340 kr från den 21 februari 1997 till dess betalning sker.

3. Tingsrätten fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen åt J.F.U. med sjuttiotretusentjugotre (73 023) kr, varav 68 272 kr för arbete, 4 095 kr för tidsspillan och 656 kr för utlägg (mervärdesskatt ingår med 14 605 kr).

Bilaga 1

1995 05-29

Till

Östra Grevie Folkhögskola

235 99 VELLINGE

Härmed säger jag upp min tjänst som rektor vid Östra Grevie FHS. Under min uppsägningstid, sex (6) månader räknat från dagens datum skall nuvarande löneförmåner garanteras. Efter uppsägningstidens utgång skall den för mig tecknade pensionsförsäkringen i sin helhet övergå i min ägo. Ingen tjänstgöringsplikt må åläggas mig under rådande uppsägningstid. Jag avstår från rätten till all form av återanställning vid Östra Grevie Folkhögskola.

Östra Grevie dag som ovan

Y.P.