AD 1998 nr 36

Parter:

Svenska Träindustriarbetareförbundet; Träindustriförbundet; Träspecialen Möbel Aktiebolag

Nr 36

Svenska Träindustriarbetareförbundet

mot

Träindustriförbundet och Träspecialen Möbel Aktiebolag i Smålandsstenar.

I anställningsskyddslagen infördes med ikraftträdande den 1 januari 1997 följande bestämmelser.

5 a § Avtal får även i andra fall än som avses i 5 § träffas om tidsbegränsad anställning (överenskommen visstidsanställning). Avtal om sådan anställning får beträffande en och samma arbetstagare omfatta sammanlagt högst tolv månader under tre år, och ingen avtalsperiod får vara kortare än en månad. Träffas avtal om kortare tid än en månad, gäller avtalet en månad.

I ett företag eller en verksamhet som tidigare inte har haft någon arbetstagare får, när arbetstagare anställs första gången och under tre år därefter, avtal som avses i första stycket beträffande en och samma arbetstagare träffas för sammanlagt högst 18 månader under tre år.

En arbetsgivare får vid en och samma tidpunkt ha högst fem arbetstagare anställda med överenskommen visstidsanställning.

Mellan Träindustriförbundet (TIF) och Svenska Träindustriarbetareförbundet (STIAF) gäller varandra i allmänhet avlösande kollektivavtal, det s.k. träindustriavtalet. Det i målet aktuella träindustriavtalet gällde under tiden den 1 april 1995 - den 31 mars 1997. Detta avtal innehöll bl.a. följande bestämmelse.

§ 11

ANSTÄLLNINGS INGÅENDE OCH UPPHÖRANDE

Mom 1. I anslutning till lagen om anställningsskydd gäller följande särskilda bestämmelser: Anställning för viss tid, dock ej överstigande 3 månader, får avtalas även i de fall arbetsuppgifternas särskilda beskaffenhet så ej föranleder eller fråga ej är om praktikarbete eller vikariat. Om anställningen fortgår utöver den avtalade perioden, gäller lagens regler. Önskar arbetsgivaren eller den anställde att anställning på viss tid skall upphöra före den avtalade periodens slut, gäller en ömsesidig uppsägningstid av 2 veckor.

Träspecialen Möbel Aktiebolag tillverkar monteringsfärdiga möbler. Bolaget är genom medlemskap i TIF bundet av träindustriavtalet.

M.Å. och G.L. är medlemmar i STIAF. De anställdes i januari 1997 hos bolaget med överenskommen visstidsanställning under 11 månader.

Mellan parterna har uppstått tvist huruvida bolaget genom anställningarna av M.Å. och G.L. har brutit mot träindustriavtalet. Parterna har förhandlat såväl lokalt som centralt utan att kunna lösa tvisten.

STIAF har väckt talan vid arbetsdomstolen och har därvid yrkat dels att arbetsdomstolen förklarar att de i målet aktuella ingångna anställningsavtalen inte är tillåtna enligt träindustriavtalet samt dels att arbetsdomstolen förpliktar bolaget att utge allmänt skadestånd till STIAF med 80 000 kr och till var och en av M.Å. och G.L. med 40 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 18 augusti 1997) till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt käromålet. Ränteyrkandena har vitsordats som skäliga.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

STIAF

Under januari 1997 anställde bolaget M.Å. och G.L. med vad som angavs vara överenskomna visstidanställningar enligt 5 a § anställningsskyddslagen. Anställningarna skulle pågå under tiden den 17 februari 1997 - den 17 januari 1998, dvs. under 11 månader. STIAF:s ståndpunkt i målet är att bolaget har brutit mot träindustriavtalet genom att anställa de båda arbetstagarna med tidsbegränsade anställningar överstigande tre månader.

Den i målet aktuella avtalsbestämmelsen tillkom redan år 1974 inför ikraftträdandet den 1 juli 1974 av den första anställningsskyddslagen. Tillsvidareanställning var huvudregeln i den lagen liksom enligt 1982 års anställningsskyddslag. Lagen gav dock möjlighet att träffa avtal om tidsbegränsade anställningar i vissa särskilt angivna fall - när det anknöt till arbetsuppgifternas särskilda beskaffenhet, vid praktikarbete och vikariat. Till detta kom att avvikelser från lagbestämmelserna var tillåtna, om de hade stöd i kollektivavtal som träffats på förbundsnivå.

Frågan om tidsbegränsade anställningar aktualiserades mellan avtalsparterna i 1974 års avtalsrörelse inför ikraftträdandet av den nya lagstiftningen. TIF föreslog en avtalsbestämmelse som vid en jämförelse med lagen innebar en utvidgning av möjligheterna att träffa tidsbegränsade anställningar. Ursprungsförslaget gick ut på att det skulle vara möjligt att i huvudsak fritt träffa avtal om tidsbegränsade anställningar upp till fyra månader. Förhandlingarna ledde fram till den avtalstext som nu är föremål för tvist, dvs. § 11 mom. 1 träindustriavtalet. Den 23 februari 1974 träffades avtalet. Ordalydelsen i § 11 mom. 1 förblev oförändrad fram till år 1997. Även innebörden av bestämmelsen förblev fram till dess i allt väsentligt oförändrad.

Enligt STIAF:s mening innefattar avtalsbestämmelsen en reglering som är avsedd att ersätta anställningsskyddslagens regler om visstidsanställning. Att detta varit avsikten framgår av att det i § 11 mom. 1 träindustriavtalet anges att det är fråga om "särskilda bestämmelser". Parterna har genom denna formulering givit uttryck för att något annat gäller inom avtalsområdet än vad som gäller enligt anställningsskyddslagen. Parternas avsikt har alltså varit att i avtalet uttömmande reglera den tillåtna tidsmässiga omfattningen av tidsbegränsade anställningar. Detta innebär att lagändringar som vidtagits under årens lopp inte automatiskt har påverkat tillåtligheten av tidsbegränsade anställningar inom avtalsområdet. Avtalets regler på detta område kan sägas utgöra ett slutet system.

En praktisk konsekvens av bestämmelserna i § 11 mom. 1 träindustriavtalet är att de ger möjlighet för en arbetsgivare att fritt anställa personal på tidsbegränsad anställning i tre månader. Det är utan betydelse vilken benämning man vill ge en sådan tidsbegränsad anställning. Anställningsformen får tillämpas för t.ex. arbetstoppsanställning, provanställning eller visstidsanställning. Några särskilda förutsättningar för att få anställa på det här sättet gäller inte. Det behöver alltså inte ha tillkommit någon ytterligare arbetsmängd eller föreligga ett prövobehov. Det gäller inte heller några begränsningar med avseende på antalet arbetstagare som har denna anställningsform eller på hur ofta anställningsformen får tillämpas under en längre tidsperiod. Anställningsformen är vidare kopplad till en ömsesidig uppsägningsrätt om två veckor. Anställningen har i praktiken gått under arbetsnamnet provanställning, men kan som sagt tillämpas även i andra fall.

En annan praktisk konsekvens av avtalsregleringen är att det har varit möjligt för arbetsgivaren att också anställa på tidsbegränsade anställningsformer som anknyter till arbetets särskilda beskaffenhet, vikariat och praktik. Dessa tre anställningsformer ingår i det slutna system som parterna har skapat genom avtalet. Avtalet hänvisar vad avser de tre senare anställningsformerna till anställningsskyddslagen, vilket bl.a. innebär att frågan om arbetet är av särskild beskaffenhet får avgöras efter en tolkning i enlighet med regleringen i anställningsskyddslagen.

Den 1 april 1982 trädde den nu gällande anställningsskyddslagen i kraft. Vid den tidpunkten gällde det träindustriavtal som parterna hade ingått med giltighetstid från den 1 januari 1982. Enligt den nya anställningsskyddslagen blev det tillåtet att träffa avtal om tidsbegränsad anställning i ytterligare några fall: anställning för feriearbete, anställning för viss tid fram till värnplikttjänstgöring, anställning för viss tid efter pension, provanställning i högst sex månader samt arbetstoppsanställning i högst sex månader under två år.

Frågan om hur dessa ändringar skulle påverka tillåtligheten av tidsbegränsade anställningar inom avtalsområdet togs upp vid kontakter mellan G.A.K och L.A.. I ett brev den 23 mars 1982 till G.A.K skrev L.A. bl.a. följande.

Åberopande dagens telefonsamtal bekräftar vi härmed för ordningens skull följande:

Träindustriförbundet och Svenska Träindustriarbetareförbundet är ense om att § 11 mom 1-3 träindustriavtalet har samma innebörd och tillämpningsområde som tidigare även efter den nya lagens ikraftträdande. Avtalsparterna är vidare - med nedan angivet undantag - överens om att bestämmelserna i träindustriavtalet § 11 mom 1 - 3 är en dispositiv reglering även i förhållande till den nya anställningsskyddslagen i de fall som regleras i paragrafen.

- - -

G.A.K bekräftade genom ett brev den 14 april 1982 att STIAF hade mottagit L.A:s brev. I sitt brev tog G.A.K endast upp vissa andra frågor än den nu aktuella, varför hans svar skall uppfattas så att parterna var ense i den av L.A. berörda frågan.

STIAF:s uppfattning är att även de nya former av visstidsanställningar som reglerades i 1982 års anställningsskyddslag ersattes av avtalets reglering. STIAF uppfattade L.A:s brev så att även TIF hade den uppfattningen.

Även den praktiska avtalstillämpningen visar att parterna hade den angivna gemensamma uppfattningen. Så t.ex. fick enligt den nya anställningsskyddslagen provanställning och arbetstoppsanställning fortgå under sex månader. Sexmånadersregeln slog emellertid inte igenom på parternas avtalsområde. Parterna var istället överens om att det var den i avtalsbestämmelsen angivna tremånaderstiden som gällde.

Den efterföljande händelseutvecklingen är att se mot denna bakgrund. Ett nytt avtal skulle träffas år 1983. Inför detta lämnade TIF ett skriftligt avtalsförslag där TIF yrkade att man skulle förlänga den tid som anges i § 11 mom. 1 från tre till sex månader.

Sedermera ändrades anställningsskyddslagen med verkan från den 1 januari 1994. Denna lagändring påverkade läget på träindustriavtalets område eftersom lagändringen hade den innebörden att de nya reglerna skulle tillämpas utan hinder av redan träffade avtal. Avtalsregleringen inom avtalsområdet upphörde därigenom att gälla i stora delar. TIF ville då skriva in de nya reglerna i anställningsskyddslagen i avtalet, men STIAF motsatte sig detta. Den 1 januari 1995 återställdes rättsläget till vad som gällt före 1994 års ändringar. Detta fick till följd att de tidigare avtalsbestämmelserna åter kunde tillämpas fullt ut.

Till 1995/96 års avtalsrörelse lämnade TIF återigen skriftliga ändringsyrkanden. Ändringsyrkandet avseende § 11 mom. 1 träindustriavtalet gick ut på att den gällande lydelsen skulle utgå och ersättas med en ny lydelse. TIF önskade med den nya skrivningen föra in anställningskyddslagen i avtalet genom att med en uttrycklig hänvisning göra anställningsskyddslagen till avtalsinnehåll.

Den 1 januari 1997 infördes den nya anställningsformen överenskommen visstidsanställning. Möjligheterna att tillämpa denna anställningsform är begränsade på visst sätt. Det får bl.a. vara högst fem arbetstagare som har den anställningsformen under normalt högst 12 månader. Däremot krävs det inte att arbetsgivaren har något särskilt skäl för att han skall få tillämpa denna anställningsform.

Som STIAF redan har framhållit har parterna vid den tidigare avtalstillämpningen varit överens om att en tremånadersregel har gällt på avtalsområdet. Det har dock inträffat att man i något enstaka fall har gjort avsteg från principen när det varit fråga om tidsbegränsad anställning fram till värnplikttjänstgöring. Det har i dessa fall varit fråga om arbetstagare som i annat fall inte skulle ha haft någon som helst inkomst fram till värnplikttjänstgöringen. STIAF har i och för sig haft uppfattningen att tremånadersregeln har gällt även denna anställningsform men har i dessa fall av sociala skäl valt att se mellan fingrarna. Det har då varit fråga om lokal praxis som inte varit av sådan beskaffenhet att den har påverkat tolkningen av avtalet.

Sammanfattningsvis är det STIAF:s uppfattning att parterna har valt att uttömmande reglera de tillåtna tidsbegränsade anställningarna i träindustriavtalet. Lagändringar på området får därför betydelse först om parterna för in dem i avtalet. Bolaget har i detta fall brutit mot avtalet genom att tillämpa en så lång anställningstid som 11 månader. För dessa avtalsbrott är bolaget skyldigt att betala skadestånd såväl till arbetstagarna som till STIAF.

Slutligen kan nämnas att parterna efter medling träffade ett nytt träindustriavtal med giltighetstid den 1 april 1997 - den 31 mars 1998. Den nya lydelsen av § 11 bygger på den tidigare strukturen, men den angivna tiden har förlängts från tre månader till sex månader, med möjlighet till förlängning upp till 12 månader. Avtalet skall ses mot bakgrund av att både TIF och medlarna hade lämnat förslag som i sak innebar att anställningsskyddslagens regler om visstidsanställning, däribland överenskommen visstidsanställning, skulle föras in i avtalet. STIAF avvisade emellertid dessa förslag. Resultatet blev den avtalsreglering som angetts nyss. I avtalets § 7 skrev parterna för övrigt in en erinran om att parterna behåller sina principiella inställningar vad gäller tillämpligheten av 5 a § anställningsskyddslagen på avtalsområdet.

Arbetsgivarparterna

Träspecialen Möbel Aktiebolag tillverkar och försäljer monteringsfärdiga möbler. Bolaget har för närvarande 145 anställda, av vilka 110 är arbetare och 35 är tjänstemän.

Det är riktigt att bolaget anställde STIAF:s medlemmar M.Å. och G.L. under tiden den 17 februari 1997 - den 17 januari 1998 med anställningsformen överenskommen visstidsanställning. Båda arbetstagarna är numera tillsvidareanställda hos bolaget.

Bestämmelsen i § 11 träindustriavtalet tillkom vid 1974 års avtalsrörelse. Bestämmelsen tillkom mot bakgrund av och i ljuset av 1974 års anställningsskyddslag. Det är riktigt att ordalydelsen i bestämmelsen har kvarstått oförändrad i efterföljande kollektivavtal fram till den 1 april 1997. Bestämmelsen fick då en annan utformning, vilket dock saknar betydelse i målet.

1974 års anställningsskyddslag utfärdades den 9 januari 1974 med ikraftträdande den 1 juli samma år. När avtalsförhandlingarna inleddes i februari 1974 var lagbestämmelserna således kända för avtalsparterna. Lagen innebar en inskränkning i arbetsgivarens tidigare möjligheter att träffa avtal om tidsbegränsade anställningar. Bortsett från vikariats- och praktikanställningar fick avtal om tidsbegränsad anställning träffas endast under förutsättning att anställningen var föranledd av arbetsuppgifternas särskilda beskaffenhet. I 1974 års anställningsskyddslag föreskrevs att anställningar för viss tid, viss säsong eller visst arbete upphörde utan föregående uppsägning vid anställningstidens utgång, om inte annat hade avtalats. Lagbestämmelserna var dock semidispositiva. Med stöd av kollektivavtal som slutits eller godkänts på förbundsnivå fick avtal träffas om provanställning och andra former av tidsbegränsade anställningar.

TIF framställde sina avtalskrav i 1974 års avtalsförhandlingar i avsikt att reglera endast de avvikelser från anställningsskyddslagen som behövdes. Såvitt avsåg tidsbegränsade anställningar ville TIF bevara möjligheten till provanställningar samt få bort lagens inskränkningar om arbetsuppgifternas särskilda beskaffenhet, vilket skulle möjliggöra arbetstoppsanställning. Inledningsvis ville STIAF inte acceptera någon form av avvikelse från anställningsskyddslagen. Därefter accepterade STIAF viss avvikelse från lagen, dock under förutsättning att man begränsade den tidsmässiga omfattningen av visstidsanställningen. STIAF avvisade först ett yrkande från TIF om en begränsning på fyra månader. Parterna enades sedan om en tremånaderstid. Parterna diskuterade inte frågan om förhållandet mellan denna avtalsreglering och eventuella framtida ändringar i anställningsskyddslagen. En bidragande orsak till att STIAF accepterade avvikelser från anställningsskyddslagen var sannolikt att TIF vid förhandlingarna lämnade vissa utfästelser om att acceptera STIAF:s krav på en överenskommelse om arbetsgivarnas medverkan vid inkassering av fackföreningsavgifter. Den slutliga överenskommelsen om detta kom sedan att träffas i början av år 1975.

I § 11 mom. 1 träindustriavtalet talas det om "särskilda bestämmelser". Detta ger enligt TIF:s mening uttryck för att man velat reglera endast sådant som innefattade avvikelser från anställningsskyddslagen. En sådan avvikelse från lagen är den i avtalet reglerade ömsesidiga uppsägningstiden. Det skall noteras att det i avtalet endast talas om anställning för viss tid. Det anges inget uttryckligt om provanställningar eller anställningar avseende arbete av särskild beskaffenhet. Man kan också konstatera att avtalet i vissa delar var bättre och i andra delar sämre från arbetsgivarsynpunkt än de motsvarande reglerna i anställningsskyddslagen.

I praktiken har denna avtalsreglering kommit att tillämpas främst vid arbetstoppsanställningar. Avtalet innebar att anställningsskyddslagens regler om vikariat och praktikarbete skulle tillämpas. TIF har aldrig betraktat denna reglering i träindustriavtalet som ett slutet system. Det har hela tiden funnits utrymme för tillämpning av lag vid sidan av tremånadersregeln i avtalet. Parterna hade år 1974 inte för avsikt att uttömmande reglera tillåtligheten av tidsbegränsade anställningar i träindustriavtalet.

I ett protokoll från en central förhandling den 25 juni 1981 avseende tvist om visstidsanställningar gjorde STIAF gällande att § 11 mom. 1 träindustriavtalet endast avsåg provanställningar, att det i och för sig var möjligt att tillämpa 5 § anställningsskyddslagen vid sidan av avtalsreglerna men att den bestämmelsen inte var tillämplig på arbetstoppsanställningar. Det var en helt annan uppfattning än den som STIAF idag ger uttryck för.

Den 1 april 1982 trädde 1982 års anställningsskyddslag ikraft. Till nyheterna i lagen hörde ytterligare former av visstidsanställningar: provanställning resp. anställning för tillfällig arbetsanhopning för en tid om sex månader samt anställning för feriearbete, för tid före värnplikttjänstgöring samt för tid efter pensionering. Rätten att träffa avtal om tidsbegränsad anställning före värnplikttjänstgöring var tidigare endast reglerad i 1939 års lag om förbud mot uppsägning vid värnplikttjänstgöring. Vid ikraftträdandet av 1982 års anställningsskyddslag löpte ett tvåårsavtal inom träindustrin. Anställningsskyddslagen innehöll då inga regler om förhållandet mellan lagens dispositiva regler och motsvarande avtalsbestämmelser i gällande kollektivavtal.

Det är TIF:s uppfattning att de nya bestämmelserna i 1982 års anställningsskyddslag om provanställning (6 §) och om visstidsanställning vid tillfällig arbetsanhopning (5 §) inte blev tillämpliga inom träindustrin. Dessa lagregler hade beröringspunkter med avtalets tremånadersregel, som ju tillät att arbetsgivaren anställde personal på viss tid vid arbetstoppar och provanställning. Men avtal för viss tid avseende ferier, viss tid före värnplikt eller viss tid efter pensionering fick träffas med stöd av 5 § i 1982 års anställningsskyddslag i likhet med att man allt sedan 1974 fått tillämpa anställningsskyddslagens bestämmelser avseende vikariat och praktikanställning.

Det är riktigt att TIF vid 1983 års avtalsrörelse yrkade att avtalets tremånadersregel skulle ersättas med en motsvarande sexmånadersregel. Förebilden för detta var anställningsskyddslagens sexmånadersregel vid provanställning och tillfällig arbetsanhopning.

TIF har ingen annan uppfattning än STIAF när det gäller betydelsen av 1994 års ändringar i anställningsskyddslagen.

Det är riktigt att TIF vid 1995/96 års avtalsrörelse utan framgång föreslog vissa ändringar i § 11 träindustriavtalet. TIF:s avsikt med förslaget var dels att förtydliga förhållandet mellan å ena sidan avtalsbestämmelserna och å andra sidan 5 och 6 §§anställningsskyddslagen, dels att ersätta avtalets tremånadersregel med lagens sexmånadersregel samt dels att införa en möjlighet att efter lokal överenskommelse förlänga anställningen till 12 månader.

Den 1 januari 1997 infördes i anställningsskyddslagen en möjlighet till överenskommen visstidsanställning i högst 12 månader. Det var lagstiftarens förhoppning och syfte att denna anställningsform skulle underlätta nyanställningar. Anställningsformen är också specifik i olika avseenden. Den har placerats i ett eget lagrum och den har en begränsningsregel som innebär att högst fem arbetstagare samtidigt får ha denna anställningsform. Någon motsvarande begränsningsregel gäller inte för övriga visstidsanställningar.

Sammanfattningsvis är det TIF:s mening att anställningsformen överenskommen visstidsanställning inte omfattas av § 11 mom. 1 träindustriavtalet och dess tremånadersregel. Bolaget har därför haft rätt att träffa sådana avtal som omfattas av 5 a § anställningsskyddslagen med dess 12-månadersregel. Det har aldrig varit avtalsparternas gemensamma avsikt att uttömmande reglera tillåtligheten av den tidsmässiga omfattningen av tidsbegränsade anställningar i träindustriavtalet. Parternas avsikt var endast att avtalsreglera avvikelserna från 1974 års anställningsskyddslag. Lagens regler i övrigt skulle alltså äga giltighet och tillämplighet på avtalsområdet. Anställningar för viss tid avseende vikariat, praktik, ferier, före värnplikttjänstgöring och efter pensionering liksom anställningar för visst arbete eller projekt fick sålunda träffas med stöd av 5 § i 1974 respektive 1982 års anställningsskyddslagar utan den i avtalet angivna begränsningen om tre månader. Detta följer även av avtalets ordalydelse.

För det fall arbetsdomstolen skulle finna att bolaget har gjort sig skyldigt till brott mot träindustriavtalet bör bolaget likväl inte vara skyldigt att utge skadestånd för detta. Bolaget anställde nämligen de i målet aktuella arbetstagarna efter att i januari 1997 ha tagit del av ARBIO:s medlemscikulär nr 2/97. I cirkuläret behandlades dels de ändringar i anställningsskyddslagen som trädde i kraft den 1 januari 1997 och dels förhållandet mellan dessa lagändringar och de motsvarande bestämmelserna i träindustriavtalet. I cirkuläret angavs att avtalsregleringen i träindustriavtalet inte lade några hinder i vägen för att tillämpa den nya anställningsformen i 5 a § anställningsskyddslagen. I cirkuläret redovisades vidare att STIAF ansåg att avtalets § 11 även täckte in den nya 5 a § i anställningsskyddslagen samt att ARBIO hade en avvikande mening i den frågan. Bolaget tillämpade avtalet i förlitan på att ARBIO:s uppfattning var riktig. Skadeståndsskyldigheten skall därför helt bortfalla i enlighet med 60 § medbestämmandelagen.

STIAF

STIAF hyser inte den uppfattning av träindustriavtalets innebörd som en företrädare för STIAF framförde vid den av arbetsgivarparterna berörda tvisteförhandlingen den 25 juni 1981. STIAF drev därför inte den tvisten vidare. Det kan vidare noteras att protokollet är från år 1981, alltså före tillkomsten av 1982 års anställningsskyddslag.

Det var inte något besked från TIF avseende inkassering av fackföreningsavgifter som föranledde STIAF att i 1974 års avtalsrörelse acceptera den avvikelse från anställningsskyddslagen som inryms i § 11 mom. 1. Överenskommelsen om inkassering av fackföreningavgifter träffades först den 28 februari 1975.

Domskäl

I anställningsskyddslagen infördes med ikraftträdande den 1 januari 1997 bestämmelser om en ny form av anställning, överenskommen visstidsanställning (5 a § anställningsskyddslagen). Avtal om sådan anställning får beträffande en och samma arbetstagare som regel omfatta sammanlagt högst tolv månader under tre år, men anställningstiden får under vissa förutsättningar vara längre. En arbetsgivare får vid en och samma tidpunkt ha högst fem arbetstagare anställda med överenskommen visstidsanställning.

Bolaget anställde i januari 1997 de båda medlemmarna i STIAF M.Å. och G.L. med överenskommen visstidsanställning under tiden den 17 februari 1997 - den 17 januari 1998, dvs. under elva månader.

Tvisten i målet gäller frågan om bolaget genom att träffa dessa anställningsavtal gjorde sig skyldigt till brott mot träindustriavtalets bestämmelse om att anställning för viss tid, dock ej överstigande tre månader, får avtalas även i de fall arbetsuppgifternas särskilda beskaffenhet så ej föranleder eller fråga ej är om praktikarbete eller vikariat. STIAF:s uppfattning är att så är fallet eftersom anställningsavtalen avsåg längre tid än den angivna tremånaderstiden. Arbetsgivarparterna menar på sin sida att bolaget, utan hinder av den år 1974 tillkomna avtalsbestämmelsen, har varit berättigat att tillämpa 5 a § anställningsskyddslagen.

Arbetsdomstolen vill först framhålla att det i den nya lagstiftningen inte har införts någon övergångsbestämmelse som innebär att kollektivavtal som har ingåtts före ikraftträdandet är utan verkan i de delar avtalet innehåller regler som avviker från den nya lagreglerna (jfr beträffande sådan övergångsreglering prop. 1993/94:67 s. 33 ff, 106 ff och där gjorda hänvisningar). Detta innebär att frågan om giltigheten av äldre kollektivavtalsbestämmelser med andra regler om anställningsformer än vad som nu följer av anställningsskyddslagen får avgöras genom en tolkning av avtalet i det enskilda fallet med utgångspunkt i de förutsättningar som gällde vid avtalets tillkomst och den förändring av dessa förutsättningar som de nya lagreglerna utgör och övriga omständigheter som brukar läggas till grund för avtalstolkning (jfr prop. 1981/82:71 s. 111 och SOU 1993:32 s. 315 och 675). Om detta är parterna i det föreliggande målet också ense.

Som har angetts i det föregående är STIAF:s talan grundad på uppfattningen att bolaget genom de båda anställningsavtalen bröt mot kollektivavtalets bestämmelse om att anställning för viss tid inte får överstiga tre månader. Parternas ståndpunkter i målet kan sägas innebära att de är ense om att överenskommen visstidsanställning i princip är förenlig med kollektivavtalet. Vad tvisten gäller är frågan om denna anställningsform är underkastad den i avtalet angivna begränsningen avseende anställningstidens längd.

Är tremånadersbegränsningen tillämplig i fråga om överenskommen visstidsanställning?

Den i målet aktuella kollektivavtalsbestämmelsen tillkom år 1974 i anslutning till ikraftträdandet av 1974 års anställningsskyddslag och har därefter inte ändrats. I den lagen infördes i 5 § första stycket huvudregeln om att en anställning gäller tills vidare, om ej annat avtalats. Avtal om att anställning skall avse viss tid, viss säsong eller visst arbete fick enligt 5 § andra stycket träffas endast om det föranleddes av arbetsuppgifternas särskilda beskaffenhet. Avtal om anställning för viss tid fick dock träffas, om avtalet gäller praktikarbete eller vikariat. Reglerna i 5 § andra stycket om visstidsanställningar var enligt 3 § andra stycket semidispositiva, dvs. avvikelse från bestämmelserna kunde göras med stöd av kollektivavtal som på arbetstagarsidan slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation.

Det var alltså i anslutning till dessa lagbestämmelser som det i träindustriavtalet infördes "särskilda bestämmelser", innebärande bl.a. att anställning för viss tid, dock ej överstigande tre månader, fick avtalas även i de fall arbetsuppgifternas särskilda beskaffenhet så ej föranledde eller fråga ej var om praktikarbete eller vikariat. Av ordalydelsen kan utläsas att parterna därmed utvidgade det tillåtna området för visstidsanställningar så att sådana principiellt sett godtogs även i andra fall än i de tre situationer som angavs i lagen, men under förutsättning att anställningstiden inte översteg tre månader.

STIAF:s talan i målet bygger på synsättet att avtalstexten inte bara innefattar en utvidgning av det slag som nu har nämnts, utan också ett principiellt förbud mot visstidsanställningar som överstiger tre månader. Arbetsgivarparternas inställning är att avtalet inte innehåller något förbud av detta slag. Det kan för tydlighetens skull tilläggas att parterna är ense om att tremånadersregeln inte skall tillämpas på sådana visstidsanställningar som var tillåtliga redan enligt 1974 års anställningsskyddslag.

Enligt arbetsdomstolens mening kan man inte av kollektivavtalsbestämmelsens ordalydelse läsa ut ett sådant principiellt förbud som STIAF har angett. Avtalsbestämmelsen innehåller inte annat än en utvidgning av området för tillåtna visstidsanställningar, jämfört med regleringen i 1974 års anställningsskyddslag. I avtalsbestämmelsen anges med andra ord inget självständigt förbud, utan bestämmelsen kompletterar en begränsning som bara kommer till uttryck i lagbestämmelsen. Det är i och för sig helt naturligt att avtalsbestämmelsen fick denna utformning mot bakgrund av innehållet i 1974 års anställningsskyddslag. Den fråga som nu diskuteras fick enligt sakens natur betydelse först när lagen ändrades i det aktuella hänseendet.

Det hittills anförda innebär att avtalets ordalydelse inte ger ett direkt stöd för STIAF:s ståndpunkt. Enligt arbetsdomstolens mening kan ordalydelsen emellertid inte heller sägas ge något klart stöd för arbetsgivarparternas tolkning. Ordalydelsen utesluter inte att parterna faktiskt hade den uppfattningen att tremånadersbegränsningen skulle tillämpas på avtalsområdet även om den bakomliggande lagregleringen skulle ändras och göra det möjligt med visstidsanställningar av andra slag än dem som angavs i 1974 års lag. Det bör dock i anslutning härtill anmärkas att det såvitt framkommit av utredningen i målet inte förekom några diskussioner mellan parterna rörande eventualiteten att lagen skulle få ett annat innehåll på denna punkt. Diskussionerna tog enligt vad som framkommit sikte enbart på frågan i vilken utsträckning kollektivavtalet skulle innebära en utvidgning av möjligheterna till visstidsanställning.

Parternas uppfattning om avtalets innebörd belyses emellertid även av vad som förekom vid kontakter mellan kollektivavtalsparterna i anslutning till tillkomsten av 1982 års anställningsskyddslag. Som har framgått i det föregående gjordes det då inte någon ändring i avtalsbestämmelsen, men frågeställningen diskuterades mellan parterna.

Bakgrunden till parternas kontakter var att 1982 års anställningsskyddslag, som trädde i kraft den 1 april detta år, innebar utvidgade möjligheter till visstidsanställning med stöd direkt av lagen. Lagen gav nu möjlighet till visstidsanställning för bl.a. tillfällig arbetsanhopning och provanställning, i båda fallen för högst sex månader. Vidare infördes möjlighet till visstidsanställning för feriearbete, för tid efter pensionering samt för tid före värnpliktstjänstgöring.

Frågan om den nya lagstiftningens betydelse för kollektivavtalsbestämmelsen berördes vid kontakter mellan dåvarande förhandlingsledaren, numera förbundsordföranden i STIAF G.A.K och den dåvarande förhandlingschefen på TIF L.A.. Efter ett telefonsamtal mellan dem skrev L.A. i ett brev den 23 mars 1982 till G.A.K bl.a. att "§ 11 mom 1 -3 träindustriavtalet har samma innebörd och tillämpningsområde som tidigare även efter den nya lagens ikraftträdande". Brevets formulering kan inte sägas vara klargörande såvitt gäller frågan om avtalsbestämmelsens tremånadersbegränsning skulle vara tillämplig på de nya former av visstidsanställningar som infördes genom lagstiftningen. Vad som avsågs har emellertid klart framgått av uppgifter som G.A.K och L.A. har lämnat när de vid huvudförhandlingen i målet har hörts inför arbetsdomstolen.

G.A.K har berättat att han för sin del ansåg att frågan om tidsbegränsade anställningar även efter tillkomsten av 1982 års anställningsskyddslag var reglerad i avtalet. Han uppfattade kontakterna med L.A. så att även denne förklarade sig ha denna uppfattning.

L.A. har vid förhöret bekräftat att han år 1982 hade uppfattningen att de nya reglerna om provanställning under sex månader inte kunde tillämpas på avtalsområdet, eftersom frågan redan var reglerad i avtalet genom tremånadersregeln. Han hade uppfattningen att parternas avsikt med bestämmelsen om visstidsanställning i tre månader vid dess tillkomst år 1974 var att möjliggöra provanställning, låt vara att parterna undvek att använda en sådan beteckning i avtalstexten. L.A. har tillagt att man på arbetsgivarsidan efter tillkomsten av 1982 års anställningsskyddslag godtog att tillämpa avtalsbestämmelsen med tremånadersbegränsningen även på sådana visstidsanställningar som föranleddes av tillfällig arbetsanhopning.

Av det anförda framgår att parterna efter tillkomsten av 1982 års anställningsskyddslag har varit ense om att avtalets tremånadersregel är tillämplig på provanställningar och arbetstoppanställningar trots att anställningsskyddslagen i sig medger att sådana visstidsanställningar ingås avseende en tid av upp till sex månader. Detta kan sägas innebära att parterna har haft det gemensamma synsättet att avtalets tremånadersregel innebär mer än en utvidgning av möjligheterna till visstidsanställningar utöver vad som följde av 1974 års anställningsskyddslag. Parternas tillämpning innebär annorlunda uttryckt att avtalsbestämmelsen principiellt sett inte bara har getts innebörden att anställning för viss tid, högst tre månader, får avtalas i vissa fall, utan även att tremånadersbegränsningen skall tillämpas i stället för de sexmånadersregler som i fråga om provanställning och arbetstoppanställning infördes i lagstiftningen i och med tillkomsten av 1982 års anställningsskyddslag.

Enligt arbetsdomstolens mening bör den föreliggande tvisten bedömas med utgångspunkt i det gemensamma synsätt i fråga om avtalsbestämmelsens innebörd som parterna har gett utryck för. Den fråga som då inställer sig är om det finns anledning att ur avtalets synvinkel betrakta den nya anställningsformen överenskommen visstidsanställning på annat sätt än provanställning respektive anställning för tillfällig arbetsanhopning.

Arbetsgivarparterna har i denna del gjort gällande att överenskommen visstidsanställning principiellt sett är en alldeles specifik typ av anställning. De har därvid pekat på att överenskommen visstidsanställning i motsats till de tidigare visstidsanställningsformerna inte förutsätter att arbetsgivaren har något särskilt skäl för att tillämpa denna anställningsform samt att möjligheterna att tillämpa den är begränsade på annat sätt, främst beträffande det högsta tillåtna antalet arbetstagare med denna anställningsform.

STIAF har bestritt att det finns anledning att betrakta överenskommen visstidsanställning på annat sätt än andra visstidsanställningar och har därvid framhållit att det enligt avtalsbestämmelsen, liksom i fråga om överenskommen visstidsanställning, inte ställs upp någon särskild förutsättning för att arbetsgivaren skall få anställa en arbetstagare på viss tid upp till tre månader.

Enligt arbetsdomstolens mening ter det sig knappast motiverat att ur avtalets synvinkel betrakta överenskommen visstidsanställning på annat sätt än provanställning och arbetstoppanställning. Till detta kommer att överenskommen visstidsanställning faktiskt företer en principiell likhet med den visstidsanställning avseende högst tre månader som regleras i kollektivavtalet. Det ställs såväl enligt lagregeln som enligt avtalsbestämmelsen inte upp någon särskild förutsättning för att visstidsanställning skall vara tillämplig. Likheterna gör det i viss mån befogat att beteckna visstidsanställningen enligt avtalet som en variant av överenskommen visstidsanställning.

Mot bakgrund av det anförda kommer arbetsdomstolen till slutsatsen att den i avtalsbestämmelsen angivna tremånadersbegränsningen måste anses tillämplig även i fråga om sådana visstidsanställningar som ingås med stöd av 5 a § anställningsskyddslagen. Det betyder att STIAF:s fastställelseyrkande rörande avtalets innebörd skall bifallas.

Frågor om allmänt skadestånd

Med det ställningstagande som arbetsdomstolen har gjort i det föregående står det klart att bolaget bröt mot träindustriavtalet genom att anställa STIAF:s medlemmar M.Å. och G.L. för en tid om elva månader. Arbetsdomstolen har därmed att ta ställning till det av STIAF mot bolaget riktade yrkandet om allmänt skadestånd för avtalsbrottet.

Arbetsgivarparterna har bestritt skadeståndsyrkandet med hänvisning till att bolaget vid anställningstillfällena handlade i enlighet med vad som anges i ett medlemscirkulär som utfärdats av ARBIO. STIAF har för sin del menat att detta förhållande inte utgör något skäl att låta bolaget undgå skadeståndsskyldighet.

Av utredningen i målet framgår att ARBIO den 10 januari 1997 utfärdade ett medlemscirkulär med kommentarer bl.a. beträffande den nya anställningsformen överenskommen visstidsanställning. I cirkuläret anges bl.a. följande.

STIAF hävdar nu att avtalets § 11 även täcker in den nya 5 a paragrafen. Vi delar självfallet inte denna uppfattning utan kommer att låta Arbetsdomstolen avgöra en eventuell tvist härom. I avvaktan härpå är vår bedömning den att den nya anställningsformen skall kunna tillämpas eftersom det rör sig om en helt ny anställningsform.

I arbetsdomstolens praxis förekommer fall där en enskild arbetsgivare har undgått skyldighet att utge allmänt skadestånd för avtalsbrott med hänvisning till att han har handlat i enlighet med anvisningar från den arbetsgivarorganisation som han är medlem i (se domarna 1977 nr 131 och 1979 nr 40). Det har då varit fråga om situationer där arbetsgivaren knappast har haft anledning att ifrågasätta den uppfattning om avtalets innebörd som arbetsgivarorganisationen har gett uttryck åt. I det föreliggande fallet är emellertid omständigheterna annorlunda. I det av arbetsgivarparterna åberopade medlemscirkuläret anges visserligen vad som enligt arbetsgivarorganisationen är avtalets innebörd. Men det anges också klart att STIAF har en motsatt uppfattning och att en eventuell tvist i frågan kan komma att avgöras i arbetsdomstolen. Under dessa omständigheter har det klart framgått för bolaget att frågan om tillämpningen av överenskommen visstidsanställning på avtalsområdet var omtvistad. När bolaget anställde de båda arbetstagarna för en tid av elva månader kan bolaget sägas ha medvetet tagit risken att dess handlande stred mot avtalet.

På grund av det anförda finner arbetsdomstolen att bolaget inte kan undgå skyldigheten att utge skadestånd för avtalsbrotten. Vid bestämmande av skadeståndens belopp bör beaktas att frågan om avtalets innebörd måste anses ha varit svårbedömd för bolaget. Arbetsdomstolen bestämmer skadeståndsbeloppen till 20 000 kr för förbundet och till 10 000 kr för var och en av de båda arbetstagarna.

Rättegångskostnader

Med den angivna utgången i målet bör arbetsgivarparterna förpliktas att utge ersättning för STIAF:s rättegångskostnader i målet.