AD 1998 nr 50

Parter:

Skogsakademikerna; Staten genom Sveriges Lantbruksuniversitet

Nr 50

Skogsakademikerna

mot

Staten genom Sveriges Lantbruksuniversitet.

Bakgrund

Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) är ett sektorsuniversitet med bl.a. skogsbruk som verksamhetsområde. Mellan SLU och Skogsakademikerna (förbundet) gäller Avtal om turordning för arbetstagare hos staten (TurA-S).

Förbundets medlem P-H.M. anställdes år 1988 vid SLU:s enhet för resultatredovisning i Umeå. Sedan år 1992 har SLU:s statliga anslag minskat samtidigt som de externa uppdragen har blivit färre. Efter en genomgripande verksamhetsanalys konstaterades arbetsbrist på den enhet där P-H.M. var verksam. Efter förhandlingar mellan förbundet och SLU sades P-H.M. upp från sin anställning den 13 mars 1997. Den senare anställde P.N. fick bli kvar i sin anställning.

I 3 § (TurA-S) föreskrivs följande.

I stället för det som föreskrivs i 22 § tredje stycket lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS) gäller att turordning vid uppsägning skall omfatta arbetstagare med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter hos myndigheten på den ort där arbetsbristen finns.

Mellan parterna i målet råder tvist om dels huruvida SLU gjort sig skyldigt till brott mot bestämmelsen i 3 § TurA-S genom uppsägningen av P-H.M., dels om SLU har fullgjort sin omplaceringsskyldighet, dvs. om uppsägningen var sakligt grundad.

Yrkanden m.m.

Skogsakademikerna har i första hand yrkat att arbetsdomstolen förpliktar SLU att utge allmänt skadestånd för brott mot TurA-S dels till P-H.M. med 75 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 17 september 1997 till dess betalning sker, dels till Skogsakademikerna med 50 000 kr. I andra hand har Skogsakademikerna yrkat att domstolen förpliktar SLU att till P-H.M. utge allmänt skadestånd med 75 000 kr för brott mot bestämmelserna i 7 § lagen om anställningsskydd.

Skogsakademikerna har vidare yrkat att arbetsdomstolen förbehåller P-H.M. rätten att i mån av befogenhet senare framställa yrkanden avseende ekonomisk skada.

SLU har bestritt yrkandena. För den händelse arbetsdomstolen skulle finna att SLU gjort sig skyldigt till kollektivavtalsbrott har SLU som i och för sig skäligt allmänt skadestånd vitsordat för P-H.M. 25 000 kr jämte yrkad ränta samt för förbundet 10 000 kr. Beträffande andrahandsyrkandet har SLU vitsordat 25 000 kr som i och för sig skäligt belopp.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Parternas utveckling av talan

Skogsakademikerna

Allmänt

P-H.M. anställdes vid SLU:s enhet för resultatredovisning i Umeå år 1988. Denna enhet sorterade under institutionen för skoglig resurshushållning och geomatik. Enheten för resultatredovisning kom sedermera att sammanföras med enheten för konsekvensberäkning. Dessa enheter sysselsatte tretton personer, vilka alla arbetade med statistikproduktion. P-H.M. och P.N. arbetade båda med skogsräkning och skogsstatistik. P-H.M:s arbete var inriktat på resultatredovisning medan P.N. huvudsakligen arbetade med konsekvensanalyser.

SLU turordnade P-H.M. i en krets tillsammans med M.W., vilket var fel. Av de anställda på enheten borde åtminstone H.T., P-H.M., M.W., P.N. och Jonas Fridman ha placerats i samma turordningskrets. Det kan diskuteras om inte turordningskretsen borde ha varit ännu större, men förbundet har valt att inte ta med arbetstagare som hade arbetsuppgifter med ett påtagligt forskningsinslag eller var mycket specialiserade. Av de nämnda arbetstagarna hade P-H.M. längst anställningstid efter H.T. P.N., M.W. och Jonas Fridman anställdes alla i början av 90-talet. Eftersom M.W., i likhet med Jonas Fridman, erhållit annat arbete vid uppsägningstillfället turordnades P-H.M. i praktiken ensam i en krets. P-H.M. sades upp från sin anställning under det att den senare anställde P.N. fick arbeta kvar på SLU. P-H.M. och P.N. hade i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter. P-H.M. hade tillräckliga kvalifikationer för att, i vart fall efter en kortare inlärningsperiod, utföra P.N:s arbetsuppgifter. SLU har därför gjort sig skyldigt till turordningsbrott genom att säga upp P-H.M. men inte P.N.

Frågan om turordningsbrott

P-H.M. och P.N. hade i likhet med de flesta andra anställda på enheten samma grundutbildning, dvs. jägmästarexamen. Också i övrigt hade de samma kvalifikationer. Skillnaden mellan deras arbetsuppgifter bestod i huvudsak i att P.N. i sitt arbete med konsekvensanalyser använde sig av ett särskilt utarbetat dataprogram, det s.k. HUGIN-systemet, som P-H.M. inte arbetade med.

Vid statistikarbete delas skog upp i olika huggningsklasser. För dessa klasser görs sedan olika beräkningar, t.ex. tillväxt per hektar. Vid resultatredovisning redovisas ett historiskt skeende, dvs. förhållandena bakåt i tiden. Konsekvensanalyser innebär däremot en prognos om framtida förhållanden. Den använda terminologin är dock densamma oavsett vilken typ av statistikproduktion det är fråga om. De uppgifter som behövs som underlag för arbetet med såväl resultatredovisning som konsekvensanalyser hämtas från den s.k. skogtab-basen. Dessa grunddata bearbetas sedan på olika sätt. Vid konsekvensanalyser använder man därvid HUGIN-systemet. P-H.M:s examensarbete behandlade ämnet skogsekonomi och innefattade framställning av prognoser, alltså konsekvensanalyser. Även resultatredovisningar innefattar självfallet ett visst mått av analys. P-H.M. har god erfarenhet av dataarbete och det är rimligt att anta att han med sin bakgrund efter en upplärningstid om endast 2-3 månader skulle ha kunnat arbeta med HUGIN-systemet. I sammanhanget måste beaktas att han har medverkat i ett stort antal resultatbearbetningar gällande skogstillstånd, arealer, virkesförråd, tillväxt och bonitet för olika uppdragsgivare och att han även har medverkat i flera böcker och utredningar.

P-H.M:s kvalifikationer

P-H.M:s arbetsuppgifter uttunnades under åren före uppsägningen. Detta dels, eftersom de externa arbetsuppgifterna minskade vid samma tidpunkt som tre nya personer anställdes år 1990, och dels eftersom han kände av ett uttalat mothåll från dåvarande prefekten G.v.S. De externa uppdrag som inkom fördelades på ett slumpmässigt sätt, dvs. den av jägmästarna som hade tid åtog sig uppdraget. När P-H.M. försökte få nya arbetsuppgifter möttes han av motstånd eftersom, gjordes det gällande, han inte var doktorand. P-H.M. undvek att ta kontakt med G.v.S. Detta var en belastning för honom och för hans möjligheter att utföra de arbetsuppgifter han hade. P-H.M. upplevde det som att varken G.v.S eller dennes efterträdare B.R. ville att han skulle ha "för bra arbetsuppgifter". Han har aldrig fått något klagomål på sitt arbete från externa uppdragsgivare. Förutom att han kände sig motarbetad hade P-H.M. vid denna tid svåra personliga problem. Hans son hade råkat ut för en olycka och fått allvarliga brännskador. Det var därför nödvändigt för P-H.M. att vara hemma för vård av sjukt barn flera månader om året. Hans arbetsuppgifter togs helt ifrån honom när det meddelades att han var övertalig. Själv upplevde han det som att befinna sig i ett vacuum där han helt lämnats åt sitt öde. Med hänsyn till det nu anförda är det vid jämförelsen med P.N:s arbetsuppgifter nödvändigt att beakta P-H.M:s arbetsuppgifter ur ett längre tidsperspektiv än vad som annars är brukligt.

Frågan om omplaceringsutredning

SLU har underlåtit att fullgöra sin skyldighet att göra en fullständig omplaceringsutredning. SLU är en stor arbetsgivare och borde ha kunnat omplacera P-H.M. till annat arbete. Redan genom att underlåta att kontakta P-H.M. om sådan omplacering har SLU brustit i sin omplaceringsskyldighet. P-H.M. har inte någon kännedom om det eventuella arbete som företogs av SLU i detta hänseende. SLU har heller inte drivit utredningen tillräckligt långt eftersom man underlåtit att pröva P-H.M. på tjänster som var befattningsmässigt "lägre" än den tjänst som han innehade vid uppsägningstillfället. P-H.M. har inte erhållit något seriöst erbjudande om annan placering över huvud taget. Det är inte riktigt att han fått ett allvarligt menat förslag eller erbjudande om en tjänst i Abisko. Vad som förekommit är att P-H.M. under tid han var sjukskriven fick en förfrågan hem per telefon av H.O. om han var intresserad av tjänsten i Abisko. P-H.M. avböjde att svara bl.a. eftersom han ville rådfråga sin hustru innan han gav något besked. Samtalet tog en otrevlig vändning och P-H.M. gavs ingen respit för att tänka efter. Sedermera fick han skriftlig information om tjänsten, men det var inte fråga om något konkret erbjudande.

SLU

Allmänt

SLU är ett sektorsuniversitet med bl.a. en skogsvetenskaplig fakultet. Vid SLU bedrivs bl.a. utbildning och forskning. Verksamheten är i hög grad inriktad på forskning och innefattar även uppdragsforskning. För närvarande har SLU ungefär 3 200 fast anställda. SLU:s verksamhet finansieras dels genom extern uppdragsverksamhet och dels genom statliga anslag. SLU har under de senaste åren fått sina anslag kraftigt nedskurna. Sedan 1992 har anslagen minskat med 130 miljoner kronor från en ursprunglig nivå på en miljard kronor. Också möjligheterna att erhålla externa bidrag och uppdrag har försämrats. Till följd härav har SLU bl.a. tvingats att lägga ned verksamhet rörande hela forskningsområden. En förändring som föranletts av den minskade ekonomiska ramen är att enheterna för resultatredovisning och konsekvensberäkning slogs samman år 1995. Därefter har efter en genomgripande verksamhetsanalys konstaterats att det rådde arbetsbrist för sammanlagt sju personer på enheten. Skogsakademikerna har vitsordat arbetsbristen.

Frågan om turordningsbrott

Enligt SLU:s mening har turordningen av P-H.M. gjorts på ett korrekt sätt. För den händelse arbetsdomstolen skulle finna att även P.N. borde ha ingått i samma krets innebär uppsägningen av P-H.M. ändå inte att SLU gjort sig skyldigt till turordningsbrott, eftersom denne inte hade tillräckliga kvalifikationer för att utföra P.N:s arbete. Att lära upp P-H.M. på HUGIN-systemet skulle ha tagit omkring ett år.

Efter det att arbetsbrist konstaterats föreligga kom förhandlingsarbetet ganska snart att gälla frågan hur turordningskretsarna skulle se ut. SLU ansåg från början att P-H.M. skulle turordnas ensam. I förhandlingen med den lokala fackliga organisationen blev det en kompromisslösning från SLU:s sida att gå med på att turordna P-H.M. tillsammans med M.W. Turordningsfrågan förhandlades centralt den 18 juni 1996 och P-H.M. sades upp den 13 mars 1997. Att förhandlingarna tog så lång tid beror delvis på de personliga skäl som från förbundets sida gjordes gällande för P-H.M:s del. SLU tog viss hänsyn till vad som anförts och gav bl.a. P-H.M. en sex månader längre uppsägningstid än som följde av tillämpligt kollektivavtal.

De arbetsbeskrivningar som låg till grund för förhandlingarna var i huvudsak formulerade av de anställda själva. Arbetstagarna hade i hög grad specialiserade arbetsuppgifter, vilka det tar lång tid att sätta sig in i. Av de berörda personerna var P-H.M. den som hade minst specialiserade arbetsuppgifter. Enligt SLU:s mening var hans arbetsuppgifter inte i huvudsak jämförbara med någon annan av de berörda personerna.

De arbetsuppgifter P-H.M. haft under året närmast före uppsägningen var följande.

- Medverkan i resultatredovisning/uppdragsverksamhet

- Dataöverföringar från fältbas och skogbas till taxbas

- Utformning av specifikationer gällande beräknade variabler i skogbas och taxbas

- Lärare vid kurs i skogsbruksplanläggning

- Medverkat i boken Skog och mark i Sverige

Tidigare har P-H.M. även deltagit i fältarbetet (lagledare) under viss del av fältsäsongen.

P.N. arbetade under motsvarande tidsperiod med två mer långvariga projekt, nämligen utarbetandet av arbetsrapporter om Riksskogstaxeringens roll i den regionala miljöövervakningen, och om Riksskogstaxering vid regional miljöövervakning - metoder att förbättra upplösningen vid inventering av skogliga avrinningsområden. Därutöver arbetade han huvudsakligen med följande arbetsuppgifter.

- Framtagande av underlag och beräkningar knutna till HUGIN - "lövstudieuppdraget" tillsammans med Skogsstyrelsen och Skogforsk till Skogsindustrierna

- Resultatredovisning knuten till miljöövervakning, främst till länsstyrelser

- Utformat det skogliga kapitlet i AC-läns länstyrelses miljötillståndsbeskriv ning

- Jämförelse av Rt:s mossanalyser med liknande analyser gjorda av Skellefteå kommun

- Utplock ur databasen till institutionspersonal

- Medverkat i boken Skog och mark i Sverige

P.N. har också deltagit i en doktorandkurs om Sampling med skoglig inriktning (4 poäng) samt varit lärare vid en kurs i skogsbruksplanläggning.

De nämnda arbetsuppgifterna speglar inte riktigt de uppgifter P.N. haft tidigare. Andelen arbete knutet till miljöövervakning har varit betydligt större än vanligt den redovisade tiden. Tidigare arbetade han mycket med HUGIN-systemet, men även med andra planeringssystem.

Arbetsuppgifterna är inte statiska i tiden utan i ständig utveckling. Vilka arbetsuppgifter den enskilde arbetstagaren erhåller beror delvis på hur aktiv vederbörande själv är. P-H.M. visade ett ringa intresse för att utveckla sina arbetsuppgifter. Det är inte riktigt att hans sjukfrånvaro medförde att hans arbetsuppgifter uttunnades. SLU kände väl till P-H.M:s personliga situation och fann inte hans sjukfrånvaro anmärkningsvärd. I den mån P-H.M:s arbetsuppgifter faktiskt uttunnades har han själv bidragit härtill i en icke ringa omfattning. P-H.M. förklarade också på förfrågan att han inte var intresserad av att utföra vissa arbetsuppgifter. För övrigt har inte P-H.M. själv gett uttryck för att han ansåg arbetsuppgifterna uttunnade.

P-H.M:s kvalifikationer

I detta sammanhang vill SLU framhålla följande. Vid indelningen i turordningskretsar beaktar SLU enbart de faktiska arbetsuppgifter som arbetstagaren har vid förhandlingstillfället. Någon bedömning av arbetstagarens kvalifikationer görs inte i detta skede. Däremot avgör kvalifikationerna vilka arbetsuppgifter vederbörande arbetstagare erhållit och således sysselsätts med. Uppdrag i form av prognoser utformade med hjälp av HUGIN-systemet var kontinuerligt efterfrågade. Efterfrågan på den typ av enklare resultatredovisning som P-H.M. arbetade med minskade. Det är också så att prognosverksamheten är betydligt mer lönsam än resultatredovisningen.

Institutionen hade förlorat förtroendet för P-H.M:s förmåga att utföra mer självständiga arbetsuppgifter. Detta berodde på att hans arbetsprestationer inte var goda. P-H.M:s handledare fick i stor utsträckning gå in och rätta hans arbete. Det medförde att hans förmåga att utföra kvalificerade utredningsuppdrag ansågs som liten. P-H.M. var inte van att arbeta med andra analyser än enkla procenttalsredovisningar. Det var fråga om mycket enkla bearbetningar. Detta och vad som tidigare anförts om P-H.M:s intresse för nya arbetsuppgifter förklarar varför han inte hade lika kvalificerade arbetsuppgifter som övriga arbetstagare på enheten. Det är också anledningen till att han inte ansågs ha kvalifikationer att på rimlig tid lära sig t.ex. P.N:s arbetsuppgifter.

Frågan om omplaceringsutredning

Sedan 1992 har SLU sagt upp över 400 arbetstagare. SLU:s personalbyrå har således en bred erfarenhet och rutin när det gäller uppsägningsärenden. Personalbyrån är starkt centraliserad och har en nästan fullständig kontroll över vilka som blir avskedade/uppsagda, vilka som anställs och vilka lediga befattningar som finns. Personalbyrån har vana vid att försöka lösa arbetsbristsituationer genom omplaceringsåtgärder. Vid s.k. luckmöten en gång i veckan diskuteras hur övertalighetsfrågor skall lösas. Vid dessa möten går byrån igenom samtliga lediga befattningar, såväl fasta tjänster som vikariat, varvid det undersöks om något lämpligt arbete finns att erbjuda dem som är i riskzonen för att bli uppsagda. Eftersom verksamheten under en rad år har minskat i omfattning finns det dock inte längre så stora möjligheter till omplacering.

Hanteringen av ärendet rörande P-H.M. drog ut på tiden. Han var föremål för personalbyråns åtgärder och utredning under mer än ett år. P-H.M. har bl.a. prövats med avseende på två adjunkttjänster, en i Umeå och en i Skinnskatteberg. Han befanns dock inte ha tillräckliga kvalifikationer för någon av dessa tjänster. Vidare har för hans del övervägts omplacering till en forskningsassistenttjänst i Umeå. Denna tjänst kom dock att dras in och blev alltså inte ledig för omplacering. Det fanns också en ledig forskningsassistentjänst i Abisko. Sedan såväl förbundet som P-H.M. själv gett uttryck för att ett erbjudande avseende denna tjänst var att bedöma som oskäligt saknades anledning för SLU att vidare undersöka möjligheten till omplacering dit. Förutom nu nämnda åtgärder har personalbyrån utan framgång tagit kontakt med andra institutioner för att försöka finna ett lämpligt arbete för P-H.M. Det har enligt SLU:s mening inte ålegat SLU att överväga möjligheterna till omplacering av P-H.M. till befattningsmässigt lägre tjänster än den han uppsades från.

Domskäl

Bakgrund

Mellan parterna i målet är ostridigt att de sinsemellan är bundna av turordningsavtalet på det statliga området, TurA-S. Den huvudsakliga tvistefrågan i målet är om SLU har brutit mot 3 § TurA-S genom att inte turordna P-H.M. tillsammans med P.N., vilket medförde att P-H.M. kom att sägas upp från sin anställning trots att han hade längre anställningstid än P.N.. Förbundet har gjort gällande att P-H.M. och P.N. hade i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter och att P-H.M. hade kvalifikationer för att efter en kortare inlärningstid utföra P.N:s arbete. SLU har för sin del gjort gällande att de båda arbetstagarna inte har haft i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter, och att P-H.M. i vart fall inte hade tillräckliga kvalifikationer för P.N:s arbete.

Bevisning

I målet har åberopats en omfattande muntlig bevisning. På begäran av förbundet har P-H.M. hörts under sanningsförsäkran, samt agronomen och facklige förtroendemannen R.O., jägmästaren och skog.dr. U.S., jägmästaren och skog.lic. G.K. och jägmästaren B.W. hörts som vittnen. På begäran av SLU har professorn B.R., fil.kand. A.L., professor emeritus G.v.S, avdelningsdirektören L.U., byrådirektören A-L.A., och professorn H.O. hörts som vittnen. SLU har även åberopat viss skriftlig bevisning.

Turordningsfrågan

Arbetsdomstolen har prövat innebörden av 3 § TurA-S i en rad avgöranden (se t.ex. AD 1996 nr 48 och där angivna rättsfall). Domstolen har därvid uttalat att vad som förekommit vid bestämmelsens tillkomst ger föga vägledning för dess praktiska tillämpning, men att bestämmelsen dock bygger på anställningsskyddslagens grundläggande bestämmelser om att längden av anställningstiden i princip skall vara avgörande för turordningen mellan olika arbetstagare vid uppsägning, samt att det måste anses bäst överensstämmande med grunderna för anställningsskyddslagen att ge uttrycket "i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter" en relativt vidsträckt tolkning.

Avgörande för inplaceringen i turordningskretsar är arbetstagarnas arbetsuppgifter. Det är de arbetsuppgifter som faktiskt har utförts av arbetstagaren som är utslagsgivande. I princip är det arbetstagarens arbetsuppgifter vid den tidpunkt då uppsägningen aktualiseras som är avgörande, under förutsättning att arbetstagaren då inte endast tillfälligt har utfört detta arbete (jfr AD 1996 nr 52).

Enligt arbetsdomstolens mening ger utredningen inte belägg för att P-H:s arbetsuppgifter vid tidpunkten för uppsägningen skulle på något i detta sammanhang beaktansvärt sätt ha varit annorlunda än de han tidigare normalt utförde. Domstolen finner därför inte anledning att vidare uppehålla sig vid vad förbundet anfört om att hans arbetsuppgifter skulle ha uttunnats.

Förbundet har i och för sig gjort gällande att P-H.M. borde ha hänförts till en turordningskrets tillsammans med fyra andra arbetstagare. Eftersom en av dessa hade längre anställningstid än P-H.M. och två av de övriga vid uppsägningstillfället hade erhållit andra arbeten, har utredningen i målet koncentrerats till P-H.M:s och P.N:s förhållanden. Trots att parterna i stor utsträckning har uppehållit sig vid deras arbetsuppgifter har dessa belysts endast på ett mer allmänt och övergripande sätt. Vad som därvid framkommit kan sammanfattas enligt följande.

Såväl P-H.M. som P.N. har arbetat med vad som enligt arbetsdomstolens mening kan karaktäriseras som skogligt utredningsarbete. P-H.M:s arbete har varit inriktat på resultatredovisning, medan P.N:s arbete på motsvarande sätt främst varit inriktat på konsekvensanalys. Skillnaden mellan dessa arbetsuppgifter kan kort beskrivas så att resultatredovisning tar sikte på redan inträffade förhållanden medan konsekvensanalys innebär att göra en prognos för framtida förhållanden. Tidigare bedrevs arbetet med resultatredovisning och konsekvensanalyser på skilda enheter. Dessa enheter lades dock samman i september 1995. Den utbildning som SLU krävt för den berörda personalen var i princip avlagd jägmästarexamen. Det har inte gjorts gällande att det har ställts några andra krav på utbildning eller färdigheter i övrigt.

Såväl vid resultatredovisning som vid konsekvensanalys hämtas grunddata ur den s.k. skogtab-basen. Dessa data bearbetas och redovisas på olika sätt beroende på om fråga är om resultatredovisning eller konsekvensanalys. Som redan framgått kan resultatredovisning sägas vara tidsmässigt bakåtsyftande och konsekvensanalys framåtsyftande. Parterna i målet har dock inte särskilt uppehållit sig vid denna åtskillnad. I stället har SLU framhållit det förhållandet att konsekvensanalys förutsätter förmåga att hantera det inom SLU framtagna datasystemet HUGIN. Såvitt framkommit krävs någon sådan förmåga inte för arbetet med resultatredovisning.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Vid hanteringen av frågan om indelning i turordningskretsar synes SLU ha styrts av uppfattningen att envar av jägmästarna på enheten i pricip hade så speciella arbetsuppgifter att det egentligen motiverade att en krets skapades för var och en av dem. Mot bakgrund av vad som inledningsvis redovisats om arbetsdomstolens utgångspunkter vid prövningen av innebörden av 3 § TurA-S måste en arbetsgivare som vill göra gällande att arbetstagarna bör indelas i turordningskretsar som endast omfattar någon enstaka person vara beredd att på ett övertygande sätt redogöra för motiven till detta om indelningen sätts i fråga. I detta mål har SLU anfört att arbetstagarna på enheten har haft helt skilda arbetsuppgifter, och särskilt beträffande P-H.M. och P.N. närmare redovisat de arbetsuppgifter som de har utfört eller deltagit i. Det kan då konstateras att P-H.M. och P.N. i och för sig i huvudsak har arbetat med helt skilda uppgifter. Detta synes emellertid framför allt vara en konsekvens av att löpande uppkommande arbetsuppgifter i princip har tilldelats den som då tidsmässigt har ansetts ha haft möjlighet att åtaga sig uppgiften. Att utan vidare låta skillnader som beror på sådana tillfälligheter påverka indelningen i turordningskretsar kan enligt arbetsdomstolens mening inte accepteras. Det skulle i alltför hög grad uttunna anställningsskyddet för arbetstagare med denna typ av arbete.

Den bild arbetsdomstolen fått av P-H.M:s och P.N:s arbetsuppgifter är att de har utfört vad som närmast kan beskrivas som skogligt utredningsarbete. De har därvid båda använt sig av samma grundmaterial. Den avgörande skillnaden mellan deras arbetsuppgifter har varit att endast P.N. har arbetat med konsekvensanalys. Hur stor del av P.N:s arbete som avsett konsekvensanalys har domstolen emellertid inte fått någon klar uppfattning om. P.N. är genom sitt arbete med konsekvensanalys den ende av dem som i större utsträckning har hanterat HUGIN-systemet. Någon manual eller utbildning rörande detta system föreligger inte. För att lära sig hantera HUGIN-systemet är man i princip hänvisad att utföra arbete med konsekvensanalyser. Utöver hanteringen i HUGIN-systemet kräver arbetet med konsekvensanalys även att det görs en analys av de sålunda bearbetade uppgifterna. I sammanhanget bör beaktas att det i jägmästarutbildningen ingår moment rörande konsekvensanalyser.

Mot bakgrund av att bestämmelsen i 3 § TurA-S bör ges en vidsträckt tolkning kommer arbetsdomstolen vid en samlad bedömning av vad som framkommit till den slutsatsen att P-H.M. har haft med P.N. i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter. De borde alltså ha turordnats i samma turordningskrets.

Det är ostridigt i målet att P.N. hade kortare anställningstid än P-H.M. Mot bakgrund av det anförda stod P.N. i tur att sägas upp före P-H.M. SLU har emellertid även ifrågasatt om P-H.M. hade tillräckliga kvalifikationer för att utföra P.N:s arbete. Arbetsdomstolen övergår därför nu till denna fråga.

Kvalifikationsfrågan

SLU har alltså anfört att P-H.M. saknar tillräckliga kvalifikationer för att utföra P.N:s arbetsuppgifter. Till stöd för den ståndpunkten har SLU anfört bl.a. att P-H.M. inte behärskade HUGIN-systemet, att hans arbetsprestationer inte var goda samt att han hade liten förmåga att utföra kvalificerade utredningsuppdrag. Enligt förbundets mening har P-H.M. tillräckliga kvalifikationer för P.N:s arbete.

Arbetsdomstolen går först in på påståendet att P-H.M:s arbetsprestationer inte var goda samt att han hade liten förmåga att utföra kvalificerade utredningsuppdrag. Sådana omständigheter är av den art som vanligtvis brukar anföras till stöd för uppsägning av skäl som hänför sig till arbetstagaren i fråga personligen. I detta mål har dock ingen av parterna gjort gällande annat än att uppsägningen av P-H.M. har motiverats av arbetsbrist. Arbetsdomstolen har därför i detta sammanhang inte anledning att pröva annat än om SLU:s uppsägning av P-H.M. står i strid med turordningsreglerna. Det bör därvid erinras om att turordningsreglerna inte tillåter att en arbetsgivare med avvikelse från turordningen väljer den mest kvalificerade av två arbetstagare vid en uppsägning i en arbetsbristsituation (se AD 1978 nr 84). Det är alltså inte fråga om att här ta ställning till vem av P-H.M. och P.N. som var bäst lämpad för det ifrågavarande arbetet. Frågan gäller endast om P-H.M. hade tillräckliga kvalifikationer för detta arbete.

Till stöd för sin ståndpunkt i denna del har SLU främst åberopat de uppgifter som lämnats av G.v.S. Denne har bl.a. uppgivit att det fanns brister i P-H.M:s sätt att utföra sina arbetsuppgifter, att vissa av arbetsuppgifterna var av enkel beskaffenhet samt att P-H.M. inte klarade av att utföra kvalificerade utredningar och inte kunde bedömas klara konsekvensberäkningsutredningar. P-H.M. har uppgivit att han kände sig illa omtyckt och motarbetad av G.v.S. Av skäl som kommer att framgå nedan finner arbetsdomstolen inte anledning att gå närmare in på den frågan.

Vid den bedömning som arbetsdomstolen sålunda har att göra bör beaktas att G.v.S. pensionerades från sin befattning som prefekt redan 1992, dvs. nära fem år före uppsägningstillfället. Hans erfarenhet av P-H.M. ligger alltså relativt långt tillbaka i tiden. Mot den bakgrunden kan hans uppgifter inte tillmätas någon avgörande betydelse i sammanhanget. Vidare bör beaktas att det inte ens har påståtts att P-H.M. uppmärksammades på hur arbetsledningen såg på hans arbetsinsatser, och att P-H.M. enligt egen utsago inte har fått några klagomål från externa uppdragsgivare på hur han utfört sitt arbete. Det bör också beaktas att det av utredningen inte har framgått på något närmare sätt att P.N.s arbetsuppgifter verkligen kan anses ha varit av mer kvalificerat slag än de P-H.M. hade.

SLU har i detta sammanhang även åberopat att P-H.M. inte behärskade HUGIN-systemet. Av utredningen har framgått att det är en förutsättning för att arbeta med konsekvensanalyser att man har kännedom om komponenterna i HUGIN-systemet och den riksomfattande skogstaxeringen. Riksomfattande skogstaxering gjordes tidigare vanligen med femårsintervaller, men genomförs numera mer sällan. U.S., G.K. och B.W. har uppgivit att P-H.M. enligt deras bedömning i princip borde ha kunnat lära sig HUGIN-systemet hyggligt på 2-3 månader. U. S. har tillagt att detta förutsätter att P-H.M. skulle ha fått viss handledning. A. L., som sedan början varit med om utvecklingen av HUGIN-systemet, har uppgivit att man visserligen skulle kunna lära sig "att trycka på knapparna" i HUGIN-systemet på 2-3 månader, men att det skulle ta ett år att lära sig systemet i den utsträckning som krävs för att självständigt kunna utföra mer omfattande uppdrag.

P.N. kom, såvitt framkommit av utredningen i målet, som nyexaminerad jägmästare utan tidigare erfarenhet av HUGIN-systemet synbarligen snabbt in i arbetet med konsekvensanalyser. P-H.M. har från sin tidigare tjänstgöring vid SLU kännedom om det grundmaterial som skulle bearbetas med HUGIN-systemet och god erfarenhet av datorarbete. Han har också under sin jägmästarutbildning sysslat med konsekvensanalyser och var därför i vart fall inte helt obekant med sådant arbete. Mot denna bakgrund kommer arbetsdomstolen vid en samlad bedömning till den slutsatsen att P-H.M. måste anses ha haft tillräckliga kvalifikationer för P.N:s arbete.

Sammanfattningsvis kommer arbetsdomstolen således till den uppfattningen att P-H.M:s och P.N:s arbetsuppgifter får anses ha varit i huvudsak jämförbara samt att P-H.M. hade tillräckliga kvalifikationer för P.N:s arbetsuppgifter. SLU har därmed åsidosatt turordningsreglerna genom att säga upp P-H.M. men inte P.N., som hade den kortaste anställningstiden av dem.

Frågan om omplacering

Vid den bedömning arbetsdomstolen gjort i frågan om turordningsbrott saknas anledning att gå in på vad förbundet i andra hand anfört om brott mot omplaceringsbestämmelserna.

Skadestånd m.m.

Genom den oriktiga tillämpningen av turordningsavtalet har staten ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd till såväl P-H.M. som till förbundet. Arbetsdomstolen bestämmer att skadestånd skall utges till P-H.M. med 50 000 kr, och till förbundet med 25 000 kr.

Rättegångskostnader

SLU skall som tappande part åläggas att ersätta förbundets rättegångskostnader. SLU har förklarat sig inte kunna vitsorda förbundets yrkande om ersättning för rättegångskostnader. Arbetsdomstolen finner att den yrkade ersättningen med hänsyn till målets art och omfattning inte är oskälig. SLU skall därför förpliktas att ersätta förbundets kostnader med yrkat belopp.