AD 1996 nr 48

Parter:

JUSEK; Staten genom Domstolsverket

Nr 48

JUSEK

mot

Staten genom Domstolsverket.

Mellan JUSEK och staten gäller kollektivavtal, bl.a. Turordningsavtal för arbetstagare hos staten (TurA-S). Avtalet innehåller bl.a. följande bestämmelse.

3 §

I stället för det som föreskrivs i 22 § tredje stycket lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS) gäller att turordning vid uppsägning skall omfatta arbetstagare med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter hos myndigheten på den ort där arbetsbristen finns.

Den 17 oktober 1995 sade Kammarrätten i Jönköping upp samtliga 52 kammarrättsassessorer vid domstolen på grund av arbetsbrist. Mellan parterna har uppkommit tvist dels om kammarrätten hade saklig grund för att säga upp alla assessorer, dels om kammarrätten vid uppsägningarna följde bestämmelserna i 3 § i TurA-S när kammarrätten bestämde att assessorerna skulle utgöra en egen turordningskrets.

De uppsagda assessorerna och deras plats sinsemellan i turordning för uppsägning framgår av bilagda förteckning, domsbilaga (uteslutes här).

Enligt JUSEK motiverade kammarrättens budgetläge inte uppsägningar av så många arbetstagare över huvud taget; med beaktande av den medelsbrist som förelåg hade staten enligt förbundet saklig grund för att säga upp endast åtta alternativt 15 arbetstagare i sig. Vidare hävdar JUSEK att kammarrätten inte hade saklig grund för att säga upp de assessorer som inte belastade kammarrättens budget och dessutom avgränsade domstolen turordningskretsen fel.

Yrkanden

JUSEK har i anledning härav yrkat att arbetsdomstolen skall

1. förklara uppsägningarna av kammarrättsassessorerna i Kammarrätten i Jönköping A.J., L.B., U.T-G., E.K., L.E., G.R., O.T., K.R., C-G.G., T.T., I.M., E.K-L., A.H., J.A-J., S.S., E.H., E-M.H., N-O.Ä., C.S., T.E., G.N., B.S., J.K., B.G., M.K., J.K., H.L., E.N., S.K., C-E.H., S.H., C.W., L.N., M.D., K.C., C.G., B.N., B.P., A.D., C.H., X.X., R.I., E-L.P. och E.F. ogiltiga enligt 7 och 34 §§anställningsskyddslagen samt förplikta staten genom Domstolsverket att för brott mot 7 § anställningsskyddslagen till var och en av dessa betala allmänt skadestånd enligt 38 § samma lag med 50 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 12 december 1995 till dess betalning sker,

2. förplikta staten genom Domstolsverket att till var och en av kammarrättsassessorerna i Kammarrätten i Jönköping P.K., S.B., H.vB., A.M., U.E. och C.J. utge allmänt skadestånd för brott mot 3 § TurA-S med 50 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 12 december 1995 till dess betalning sker samt förbehålla dessa rätten att yrka ersättning för den ekonomiska skada de eventuellt kan drabbas av efter uppsägningstidens utgång, samt

3. förplikta staten genom Domstolsverket att enligt 54 § medbestämmandelagen till JUSEK betala allmänt skadestånd för brott mot TurA-S med 80 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 12 december 1995 till dess betalning sker.

Om arbetsdomstolen skulle finna att kammarrätten i och för sig hade rätt att säga upp 15 arbetstagare har JUSEK alternativt yrkat att arbetsdomstolen skall

4. förklara uppsägningarna av kammarrättsassessorerna i Kammarrätten i Jönköping A.J., U.T-G., E.K., L.E., O.T., K.R., L.B., G.R., T.T., E.K-L., J.A-J., S.S., E.H., E-M.H., N-O.Ä., C.S., T.E., B.S., J.K., J.K., H.L., E.N., S.K., C-E.H., S.H., C.W., L.N., M.D., C.G., B.N., B.P., A.D., C.H., X.X., R.I., E-L.P. och E.F. ogiltiga enligt 7 och 34 §§anställningsskyddslagen samt förplikta staten genom Domstolsverket att för brott mot 7 § anställningsskyddslagen till var och en av dessa betala allmänt skadestånd enligt 38 § samma lag med 50 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 12 december 1995 till dess betalning sker,

5. förplikta staten genom Domstolsverket att till var och en av kammarrättsassessorerna i Kammarrätten i Jönköping C-G.G., I.M., A.H., G.N., B.G., M.K., K.C. och C.J. utge allmänt skadestånd för brott mot 3 § TurA-S med 50 000 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 12 december 1995 till dess betalning sker samt förbehålla dessa rätten att yrka ersättning för den ekonomiska skada de eventuellt kan drabbas av efter uppsägningstidens utgång.

Staten har bestritt bifall till yrkandena och uppgett att inte något skadeståndsbelopp vitsordas som skäligt i och för sig. Beräkningen av yrkad ränta har dock vitsordats som skälig i och för sig. Staten har vidare förklarat sig inte ha någon erinran mot förbehållet om rätt att yrka ersättning för ekonomisk skada som kan inträffa efter uppsägningstidens utgång.

JUSEK:s yrkande under punkten 2 innebär att förbundet återkallat sin tidigare i målet väckta talan om skadestånd till två kammarrättsassessorer, nämligen D.B. och M.E..

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader. JUSEK har härvid yrkat att, om arbetsdomstolen inte bifaller förbundets talan, rättegångskostnaderna måtte kvittas enligt 5 kap. 2 § första stycket arbetstvistlagen med hänsyn till de, enligt förbundet, mycket speciella omständigheterna i målet. Staten har bestritt detta yrkande.

Till grund för sin talan har parterna i huvudsak anfört följande.

JUSEK

Bakgrund

Grundläggande bestämmelser om kammarrätten återfinns i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar (domstolslagen) och i förordningen (1979:571) med kammarrättsinstruktion (kammarrättsinstruktionen). För Kammarrätten i Jönköping finns även en arbetsordning som är fastställd den 3 december 1992.

Enligt 8 § domstolslagen prövar kammarrätt bl.a. överklaganden som görs hos domstolen samt mål och ansökningar i övrigt som anges i den paragrafen. I 10 § samma lag föreskrivs att det i kammarrätt skall finnas kammarrättspresident, kammarrättslagmän och kammarrättsråd. Enligt 2 § kammarrättsinstruktionen skall kammarrätt vara organiserad med en kammarrättspresident, kammarrättslagmän, kammarrättsråd som tillika är vice ordförande på avdelning, kammarrättsråd, kammarrättsassessorer, kammarrättsfiskaler, kammarrättsfiskalsaspiranter och andra anställda i enlighet med vad som har beslutats av regeringen eller Domstolsverket samt ytterligare personal om det behövs och medel därtill finns tillgängliga.

En avdelning på kammarrätt består av ledamöter som anges i 11 § domstolslagen, dvs. av en kammarrättspresident eller en kammarrättslagman som är ordförande och minst två kammarrättsråd, av vilka en är vice ordförande. Av 6 § kammarrättsinstruktionen följer dessutom att en avdelning består, i den utsträckning det förordnas, av en eller flera kammarrättsassessorer eller andra adjungerade ledamöter. Ledamöter i kammarrätt är sammanfattningsvis kammarrättspresident, kammarrättslagmän, kammarrättsråd, kammarrättsassessor samt adjungerade ledamöter. Varje ledamot på avdelning, utom avdelningsordföranden, har en egen rotel. Ledamöternas arbetsuppgifter anges i kammarrättsinstruktionen och i arbetsordningen för kammarrätten.

Kammarrättspresident, kammarrättslagmän och kammarrättsråd är ordinarie domare och utnämns av regeringen. Eftersom de är anställda med fullmakt kan de inte sägas upp. Anställning som kammarrättsassessor, kammarrättsfiskal, kammarrättsfiskalsaspirant och länsrättsfiskal beslutas av kammarrätten. De icke-ordinarie domarna - kammarrättsassessor, kammarrättsfiskal och länsrättsfiskal - är tillsvidareanställda och kan således sägas upp på grund av arbetsbrist, varvid bestämmelserna i lagen (1982:80) om anställningsskydd tillämpas.

Grundläggande bestämmelser om uppsägning på grund av arbetsbrist finns i anställningsskyddslagen, lagen (1984:260) om offentlig anställning (LOA), i TurA-S och i Avtalet om trygghetsfrågor. Varken i lag eller i avtal finns det några bestämmelser som skiljer arbetstagarkategorierna kammarrättsassessorer, t.f. kammarrättsassessorer, kammarrättsfiskaler eller länsrättsfiskaler åt inbördes vad gäller anställningsform eller anställningstrygghet.

Den 3 juli 1995 erhöll JUSEK av kammarrätten en skriftlig information enligt 5 § medbestämmandelagen (MBL) med anledning av att kammarrätten ansåg att det förelåg övertalighet vid myndigheten. Enligt kammarrätten förelåg det en medelsbrist som medförde att den befintliga personalstyrkan inte kunde behållas; samtliga kammarrättsassessorer måste sägas upp på grund av arbetsbrist (medelsbrist). Orsaken till uppsägningarna angavs vara minskad medelstilldelning för budgetåret 1995/96. Även kammarrättens assessorer, fiskaler och fiskalsaspiranter erhöll skriftlig information om att de tilldelade lönemedlen var otillräckliga för att täcka lönekostnaderna för befintlig personal i kammarrätten fr.o.m. den 1 juli 1995. Kammarrätten uppgav att bristen i lönemedlen uppgick till mer än 7 miljoner kronor räknat över en tolvmånadersperiod. Kammarrätten meddelade att den mot denna bakgrund inte såg någon annan möjlighet än att börja förbereda uppsägningar. Den övertalighet som förelåg per den 1 juli 1995 omfattade enligt kammarrätten samtliga assessorer som då uppgick till 49 stycken.

Den 3 juli 1995 genomfördes en lokal förhandling, då kammarrätten upplyste om att två turordningskretsar skulle bildas. Den ena kretsen skulle omfatta jurister under utbildning (utbildningsgruppen), nämligen fiskalsaspiranter, fiskaler och t.f. assessorer, och den andra kretsen skulle omfatta assessorer.

Den 9 augusti 1995 hölls en central förhandling. Kammarrätten uppgav då att skälet för en uppdelning av turordningskretsarna i en utbildningsdel och en assessorsdel var att kammarrätten gentemot den som antagits som aspirant hade åtagit sig att ge en grundläggande domarutbildning i enlighet med den av statsmakterna antagna ordningen för utbildning av domare. Denna utbildning omfattar tre obligatoriska moment, nämligen aspiranttjänstgöring i kammarrätt, underrättstjänstgöring i länsrätt och adjunktionstjänstgöring i kammarrätt. Kammarrätten anförde att den som antagits som aspirant också hade rätt att fullfölja utbildningen för att uppnå den kompetens som krävs för en domarkarriär. De fiskaler som ingick i utbildningsgruppen skulle därför inte omfattas av nödvändiga uppsägningar. Kammarrätten anförde vidare att samtliga assessorer måste sägas upp, även de som inte belastade kammarrättens lönebudget genom att de tjänstgjorde hos annan arbetsgivare. Vid ytterligare ett förhandlingstillfälle i augusti 1995 vidhöll kammarrätten sin inställning och hade då också beslutat att två turordningskretsar skulle bildas och att övertaligheten fanns i assessorskretsen. Kammarrätten meddelade vidare att samtliga assessorer på turordningslistan vid den tidpunkten, 52 stycken, skulle komma att sägas upp under oktober månad och att samtliga skulle vara uppsagda senast den 31 oktober 1995.

Den 1 oktober 1995 var Kammarrätten i Jönköping indelad i fem avdelningar. Vid dessa tjänstgjorde 25 ordinarie domare, nämligen kammarrättspresidenten, sex kammarrättslagmän, sex kammarrättsråd tillika vice ordförande och 12 kammarrättsråd. Vid samma tidpunkt tjänstgjorde även 30 icke-ordinarie domare, varav 19 assessorer, åtta t.f. assessorer och tre fiskaler. Den 1 oktober 1995 var vidare 33 assessorer tjänstlediga från kammarrätten och arbetade vid annan myndighet. Av dessa belastade två stycken kammarrättens lönemedel.

Förelåg det saklig grund för uppsägning av samtliga assessorer?

Kammarrätten har vid de förhandlingar som förevarit mellan parterna inte redogjort för varför just assessorerna valdes ut och betraktades som övertaliga. Kammarrätten har i sin information till JUSEK och i uppsägningshandlingar till de berörda assessorerna enbart angett att uppsägningsgrunden är arbetsbrist (medelsbrist) med hänvisning till det underskott på medel om 7 miljoner kronor som kammarrätten ansåg föreligga, dvs. ett underskott på 600 000 kr per månad.

Kammarrättens sammanlagda budget för perioden den 1 juli 1995 - den 31 december 1996 är 46 394 000 kronor. Lönekostnaderna uppgår till 40 995 000 kr, vilket motsvarar en månadsvis lönekostnad om 2 277 500 kronor.

Enligt kammarrätten skulle underskottet, beräknat till 600 000 kr per månad, elimineras genom uppsägning av assessorerna. Detta innebär enligt JUSEK att fler arbetstagare har sagts upp än som motsvarar den uppgivna medelsbristen.

Den 17 oktober 1995 arbetade 18 assessorer i kammarrätten. Kammarrätten hade en lönekostnad för ytterligare tre assessorer. Vid samma tidpunkt var 31 assessorer tjänstlediga och belastade inte kammarrättens lönemedel.

Enligt de beräkningar med utgångspunkt i kammarrättens bokföring, som JUSEK har tagit del av, är underskottet i oktober och framöver inte 600 000 kr per månad. Enligt kammarrättens bokföring per den 31 oktober 1995 uppgick underskottet till 536 309 kr. Då hade kammarrätten dessutom bokfört kostnader för kompletterande ålderspension och särskild löneskatt på denna för månaderna juli t.o.m. september 1995. Om denna kostnad fördelas på de angivna månaderna blir underskottet lägre, 444 867 kr. Enligt regleringsbrevet för budgetåret 1995/96 skall kammarrätterna i Göteborg och Sundsvall under budgetåret för tillsvidareanställning dessutom ta emot vardera fem respektive tre assessorer från kammarrätterna i Stockholm och Jönköping. Därutöver har på initiativ av Domstolsverket ett antal länsrätter beslutat att anställa assessorer från kammarrätterna i Stockholm och Jönköping. Fem länsrätter har beslutat att tillsvidareanställa vardera en assessor från kammarrätten i Jönköping.

Kammarrätten i Jönköping har vid tidpunkten för uppsägningarna av assessorerna i oktober 1995 inte beaktat att ett antal av dem på grund av de nu nämnda omständigheterna kommer att lämna domstolen och därmed kommer att påverka underskottet på ett positivt sätt. Detta borde kammarrätten ha tagit hänsyn till. Lönekostnaderna för de i vart fall sex assessorer som skulle lämna kammarrätten begränsar underskottet med 192 000 kr (6 x 32 000 kr).

Om hänsyn tas till detta, skulle underskottet i oktober 1995 inte ha blivit 444 867 kr utan endast ca 250 000 kr. Denna summa motsvarar lönekostnaden för åtta arbetstagare med en lön om ca 30 000 kr, eller åtta assessorer. För att eliminera underskottet hade kammarrätten inte behövt säga upp fler arbetstagare. I stället har kammarrätten valt att säga upp ytterligare dels 15 assessorer som tjänstgjorde i kammarrätten, dels övriga assessorer som inte belastade kammarrättens budget. Kammarrätten har motiverat uppsägningarna av de tjänstlediga assessorerna med att de utgör potentiella kostnadsfaktorer för det fall de återvänder till kammarrätten. Kammarrätten har på detta sätt velat gardera sig. Enligt JUSEK är det inte förenligt med anställningsskyddslagen att kammarrätten på detta sätt sagt upp assessorer "för säkerhets skull". Uppsägningar utöver vad som krävs till följd av föreliggande medelsbrist utgör inte saklig grund.

I december 1995 var kammarrättens underskott 337 000 kr. Vid denna tid tjänstgjorde 16 assessorer i kammarrätten, för vilka lönekostnaden uppgick till 485 000 kr. Vid samma tidpunkt var 37 assessorer tjänstlediga. I januari månad 1996 uppgick underskottet till 387 000 kr. Tolv assessorer tjänstgjorde då i kammarrätten till en lönekostnad om 360 000 kr. Samtidigt var 41 assessorer tjänstlediga. I februari 1996 uppgick underskottet till 170 000 kr. I kammarrätten tjänstgjorde då 10 assessorer, för vilka lönekostnaden uppgick till 305 000 kr. Samtidigt var 44 assessorer tjänstlediga.

JUSEK:s uppgifter visar att antalet assessorer och kostnaderna för dessa samt medelsunderskottet vida understiger det utgångsunderskott som kammarrätten har haft till grund för att vidtaga uppsägningarna, dvs. 600 000 kr i månaden. Under perioden juli - december 1995 prognostiserade kammarrätten med ett underskott om 3 279 756 kr. Det verkliga underskottet blev dock 2 497 658 kr. Skillnaden uppgick med andra ord till det bättre med 782 000 kr. Kammarrätten har vidare gjort bedömningar i fråga om antalet assessorer och övriga icke-ordinarie domare samt fiskalsaspiranter som vid olika tidpunkter skulle tjänstgöra i kammarrätten och därmed belasta kammarrättens budget. Bedömningen för december 1995 var att 19 assessorer, nio t.f. assessorer, tre fiskaler och två fiskalsaspiranter skulle belasta kammarrättens budget. I verkligheten kom 16 assessorer, åtta t.f. assessorer, tre fiskaler och en fiskalsaspirant att göra detta. Skillnaden i lönekostnaden blev 125 000 kr till det bättre i förhållande till kammarrättens bedömning. Bedömningen för januari 1996 var att 18 assessorer, nio t.f. assessorer, tre fiskaler och en fiskalsaspirant skulle belasta kammarrättens budget. I verkligheten kom 12 assessorer, nio t.f. assessorer, två fiskaler och en fiskalsaspirant att tjänstgöra i kammarrätten. Skillnaden i lönekostnaden blev 200 000 kr till det bättre i förhållande till kammarrättens bedömning. Bedömningen för februari 1996 var att 19 assessorer, nio t.f. assessorer, två fiskaler och en fiskalsaspirant skulle belasta kammarrättens budget. I verkligheten kom tio assessorer, åtta t.f. assessorer, en fiskal och en fiskalsaspirant att tjänstgöra vid kammarrätten. Skillnaden i lönekostnaden blev 325 000 kr till det bättre i förhållande till kammarrättens bedömning. Dessa uppgifter visar, enligt JUSEK, att ett mindre antal assessorer hade behövts sägas upp för att eliminera det underskott som förelåg i verkligheten.

Yrkandena i punkterna 1 och 2 omfattar den situationen att underskottet i oktober 1995 uppgick till ca 250 000 kr. De alternativa yrkandena i punkterna 4 och 5 omfattar den situationen att arbetsdomstolen skulle anse att det föreligger ett större underskott, nämligen ca 450 000 kr. Vid det lägre underskottet skulle åtta arbetstagare med en månadslön om ca 30 000 kr ha kunnat sägas upp och vid det högre underskottet 15 arbetstagare.

JUSEK gör inte gällande att fråga har varit om uppsägningar av personliga skäl. Förbundet gör inte heller gällande att de i målet aktuella assessorerna skulle ha omplacerats till andra befattningar.

Turordningskretsen

Kammarrätten har valt att lägga övertaligheten bland assessorerna. Detta val kan JUSEK inte säga något emot. Vid uppsägningarna är kammarrätten dock skyldig att tillämpa 3 § TurA-S. Där föreskrivs att i stället för vad som sägs i 22 § tredje stycket anställningsskyddslagen, turordningskretsen skall omfatta arbetstagare med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter hos myndigheten på orten. Det innebär enligt JUSEK att turordningskretsen skall omfatta fler arbetstagare än enbart assessorer.

Bestämmelsen i 3 § TurA-S bygger på de grundläggande reglerna i anställningsskyddslagen om turordning och uppsägning på grund av arbetsbrist. Turordningen bland de arbetstagare som berörs av arbetsbristen bestäms således i första hand av anställningstidens längd och i andra hand av arbetstagarnas levnadsålder. Dessa regler skall tillämpas även på statens område. Reglerna i 3 § TurA-S innebär emellertid också en särreglering på statens område när det gäller hur turordningskretsarna skall avgränsas i förhållande till vad som anges i 22 § anställningsskyddslagen.

Av förarbetena till 41 § första stycket statstjänstemannalagen, från vilken man kan härleda bestämmelsen i 3 § i TurA-S, framgår att det på statens område inte ansågs möjligt att avgränsa turordningskretsen enbart med myndigheten eller förvaltningsenheten som utgångspunkt. Det ansågs inte heller möjligt att generellt tillämpa metoden med kollektivavtalsområde som avgränsning, eftersom ett och samma statligt kollektivavtal ofta gällde för i huvudsak samtliga arbetstagare vid en myndighet, oavsett deras yrkestillhörighet och arbetsuppgifter. Det mest ändamålsenliga ansågs därför vara att avgränsa turordningskretsen enbart med hänsyn till de arbetsuppgifter som arbetsbristen avsåg. I förarbetena anges således att den turordningslista som skall ligga till grund för uppsägningsbeslutet bör innefatta tjänster med i huvudsak jämförbara uppgifter, dvs. sådana uppgifter som i stort sett är av jämförbar beskaffenhet. Därefter har i lagstiftningssammanhang inte gjorts några särskilda uttalanden i anslutning till denna bestämmelse. Däremot har det gjorts ett tillägg i 3 § TurA-S genom att man där lagt till orden "på den ort där arbetsbristen finns". Detta tillägg saknar intresse för tvisten i detta mål.

Enligt JUSEK skall turordningskretsen i det aktuella målet i enlighet med det nu anförda omfatta de arbetstagare som berörs av arbetsbristen (medelsbristen), dvs. de som faktiskt arbetade i kammarrätten vid tidpunkten för uppsägningarna och de i övrigt som kammarrätten hade lönekostnader för. Jämförelse skall vidare ske med de arbetstagarkategorier som har arbetsuppgifter som är i huvudsak jämförbara med de arbetsuppgifter som arbetsbristen (medelsbristen) avser. Kammarrätten har beslutat att övertaligheten skall avse kammarrättens samtliga assessorer. Enligt JUSEK fanns det emellertid vid tidpunkten för uppsägningarna arbetstagarkategorier som hade i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter med i tjänst varande kammarrättsassessorer, nämligen t.f. assessorer, fiskaler som tjänstgjorde vid länsrätt (länsrättsfiskaler) och fiskaler som hade avslutat sin tjänstgöring som länsrättsfiskal. Dessa arbetstagarkategorier skulle därför i och för sig ha ingått i en och samma turordningskrets som assessorerna.

Assessorer och t.f. assessorer ansvarar för egen rotel eller biträder ordinarie domare på deras rotlar. De handhar och ansvarar för kommunicering och beredning av mål, föredrar mål och ger förslag till dom samt sitter med som ledamot i dömandet av samtliga måltyper. Länsrättsfiskaler ansvarar för egen rotel eller biträder som förstärkning på ordinarie domarrotel. De handhar och ansvarar för kommunicering och beredning av mål samt dömer i mål med eller utan nämndemän.

Ju snävare uttrycket "i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter" tillämpas desto mer uttunnat blir det anställningsskydd som följer av längden av arbetstagarens anställningstid. Eftersom de grundläggande reglerna i anställningsskyddslagen är tillämpliga som huvudprincip, dvs. att det är anställningstidens längd som i första hand är avgörande, skall begreppet ges en vidsträckt tolkning. För detta finns även stöd i 12 § LOA. Regleringen i denna paragraf innebär att när turordningskretsen är fastställd, kan vissa person tas ur turordningskretsen för att myndigheten skall kunna fullgöra sina rättsskipnings- eller förvaltningsuppgifter. Däremot är det helt fel, som staten hävdar, att turordningskretsen som sådan skall bedömas utifrån denna bestämmelse.

Enligt JUSEK har kammarrätten använt sig av andra kriterier än de nu nämnda för att bestämma turordningskretsens omfattning. Kammarrätten har hänvisat till att vissa arbetstagarkategorier är under utbildning. JUSEK:s uppfattning är att det enbart är de faktiska arbetsuppgifter som vederbörande utför som skall bestämma i vilken turordningskrets vederbörande skall ingå. Den av staten åberopade rekommendationen från Europarådet saknar vid denna bedömning helt betydelse.

Sammanfattningsvis anser JUSEK att en korrekt turordningskrets skall omfatta de tre arbetstagarkategorierna assessorer, t.f. assessorer och fiskaler som tjänstgör eller har tjänstgjort som länsrättsfiskaler. JUSEK anser vidare att turordningskretsen skall omfatta endast de bland dessa arbetstagare som faktiskt var i tjänst vid tiden för uppsägningarna och därför belastade domstolens budget och de som visserligen var tjänstlediga, men för vilka kammarrätten hade lönekostnader. Vad som nu sagts innebär bl.a. att länsrättsfiskalerna, som i och för sig skall ingå i turordningskretsen, i praktiken inte blir aktuella i målet. Med hänvisning till det underskott som JUSEK redogjort för fanns det grund för att säga upp ett antal personer. Resultatet av att kammarrätten bestämt turordningskretsen fel blev att assessorer med längre anställningstid än t.f. assessorer felaktigt blev uppsagda. Dessa assessorer är de som omfattas av yrkandena i punkterna 2 respektive 5. De har drabbats av statens turordningsbrott och är därför berättigade till skadestånd. - JUSEK vitsordar statens uppgifter i målet att två t.f. assessorer och tre länsrättsfiskaler hade längre anställningstid hos staten än någon eller några av de arbetstagare i assessorsgruppen som hade den kortaste anställningstiden. JUSEK:s återkallelse av sin talan såvitt rör D.B. och M.E. har sin förklaring i detta förhållande.

Staten genom Domstolsverket

Inledning

Tvisten i detta mål gäller uppsägningar på grund av arbetsbrist vilka Kammarrätten i Jönköping vidtog i oktober 1995. Bakgrunden till uppsägningarna var att kammarrätten befann sig i en katastrofal ekonomisk situation, vilket framgick av en seriös och noggrann prognos som kammarrätten gjorde för tiden fram till år 1998 och som JUSEK inte framförde någon erinran emot under arbetets gång. För att motverka uppsägningar vidtog kammarrätten en rad åtgärder. Man gjorde allt man kunde för att få budgetförstärkningar, gjorde upprepade ekonomiska analyser av övertalighetsläget, utredde omplaceringsmöjligheter genom otaliga kontakter med Domstolsverket, andra kammarrätter, länsrätter, personliga intervjuer med de berörda arbetstagarna och skrivelser till kommuner, landsting, försäkringskassor m.fl., man engagerade en outplacementkonsult och man erbjöd undervisning på betald arbetstid m.m.

Mot bakgrund av den prognos som kammarrätten gjorde i fråga om sin ekonomiska situation och den minskade efterfrågan på assessorer i länsrätterna, vilken kunde förväntas bestå, beslutade kammarrätten att inte ha kvar några assessorer i sin organisation. Samtliga assessorer hos kammarrätten sades därför upp.

Bakgrunden till uppsägningarna

Inför det förlängda budgetåret den 1 juli 1995 - den 31 december 1996 (18 månader) förelåg en brist i kammarrättens budget på ungefär 10 500 000 kr eller utslaget per månad ca 600 000 kr. Eftersom kammarrätten inte hade rönt framgång med sitt anslagsäskande beslöts att inleda MBL- förhandlingar våren 1995 om uppsägningar och turordningsfrågor. Kammarrättens planeringsprocess pågick under ungefär ett år, från november 1994 till oktober 1995, då uppsägningarna gjordes.

De minskade anslagen och de otillräckliga medlen hos kammarrätten hade samband med flera förhållanden både inom och utom domstolsväsendet. Två förhållanden var direkt riktade mot kammarrättens ekonomi. För det första tillfördes kammarrätten år 1992 genom försäkringsrättsreformen 18 icke-ordinarie domare från försäkringsrätten i Husqvarna, som lades ned. För dessa erhöll kammarrätten för budgetåret 1992/93 anslag för lönemedel som uppgick till 90 procent av kostnaderna för sju stycken. För budgetåret 1993/94 erhöll kammarrätten anslag för lönemedel som uppgick till 50 procent av kostnaderna för sju assessorer och för budgetåret 1994/95 erhöll kammarrätten inget anslag alls. Redan detta förhållande var katastrofalt för kammarrättens ekonomi, eftersom fler än dessa sju jurister blev kvar i kammarrätten. Dessa kom framför allt till kammarrätten under år 1995, då minskade anslag till bl.a. länsrätter medförde att pågående förordnanden inte förlängdes.

Den andra faktorn som fick direkt bäring på kammarrättens ekonomi var saneringen av statsfinanserna. I 18-månadersbudgeten minskade anslagen med 4 500 000 kr. Detta trots att kammarrätten för att få tillräckliga lönemedel för alla som beräknades tjänstgöra vid kammarrätten behövde en ökning av anslaget med 5 600 000 kr. Det anförda innebar ett sammanlagt underskott på 10 100 000 kr och till detta tillkom ett sparkrav på 400 000 kr motsvarande den allmänna löneavgift som infördes den 1 juli 1995.

Utöver de faktorer som hade direkt verkan på kammarrättens ekonomi förelåg även andra förhållanden som var kort- eller långsiktigt inriktade på att minska kammarrättens behov av domare. Det ena var ändringen av instansordningen, vilken innebar att kammarrätten i större utsträckning blev andra instans i stället för första instans. Det andra var reglerna om prövningstillstånd, vilka innebar en minskad arbetsbörda för kammarrätten. Domarbanereformen har vidare förändrat de strukturella förutsättningarna. År 1990 infördes en förändring av domarutbildningen och rekryteringen, vilken innebar en sammanhållen och förkortad utbildningstid till två år och sex månader. Det markerades då tydligt att de färdiga assessorerna inte skulle stanna kvar i överrätterna utan tjänstgöra i underrätterna eller skaffa sig erfarenhet på annat håll i avvaktan på att söka ordinarie domartjänster. De färdiga assessorerna enligt det nya systemet blev emellertid betydligt fler än under det gamla systemet. Detta berodde på den kortare utbildningstiden och höjda löner för utbildningsgruppen, varför det inte blev lika hög avtappning till den övriga arbetsmarknaden under utbildningstiden som tidigare varit fallet.

Den ekonomiska situationen

Enligt statens mening har det egentligen ingen betydelse hur stort underskottet var när uppsägningarna beslutades, eftersom fråga var om en arbetsbristsituation där kammarrätten själv beslutade att minska sin organisation och där medelsbristsituationen var en utlösande faktor.

En korrekt bedömning av arbetsbristen skall gälla hela uppsägningstiden och beakta vid uppsägningstillfället kända eller realistiskt beräknade uppgifter. Icke prognosbara förändringar, som t.ex. sjukdom, tjänstledigheter och avbrutna tjänstledigheter, skall därvidlag bortses från. Vid arbetsbrist skall man över huvud taget inte läsa facit i efterhand vad gäller utfall, vilket JUSEK har gjort. Den enskildes anställningstrygghet regleras i detta hänseende genom reglerna om företrädesrätt till återanställning.

I oktober 1995 tjänstgjorde i kammarrätten 19 assessorer och 14 stycken ur utbildningsgruppen. De övriga tillhörande dessa domarkategorier var tjänstlediga och/eller fullgjorde tjänstgöring i länsrätt. Av de assessorer som inte tjänstgjorde i kammarrätten hade 17 stycken en tjänstledighet som skulle upphöra under år 1996. Det fanns också anledning att räkna med en återströmning av assessorer till kammarrätten i takt med att andra domstolar och myndigheter fick minskade anslag.

För andra halvåret 1995 var de disponibla lönemedlen i genomsnitt per månad för domarpersonal 1 700 000 kr. Av dessa "kostade" fullmaktstjänsterna 1 230 737 kr, varför det blev 469 318 kr över för icke-ordinarie domare. Den sammanlagda kostnaden för icke-ordinarie domarpersonal uppgick för denna period till 1 015 945 kr, vilket innebar en brist enligt beräkningarna på 546 627 kr per månad. Denna brist ökade med ca 32 000 kr per månad för varje assessor som återkom till kammarrätten efter tjänstledighet. Enligt beräkningarna för första halvåret 1996 var kostnaderna för de icke-ordinarie domarna 891 854 kr per månad. De lönemedel som fanns att tillgå för denna kategori uppgick till 493 083 kr, varför det förelåg en beräknad brist på 398 771 kr i månaden. För andra halvåret 1996 uppgick månadskostnaderna för icke- ordinarie domare till 556 283 kr. Tillgängliga lönemedel var 584 728 kr, varför det förelåg ett beräknat överskott på 28 445 kr per månad.

De nu redovisade siffrorna är siffror som utgår ifrån uppsägning av assessorerna i enlighet med kammarrättens beslut. Trots dessa uppsägningar kvarstod ett betydande underskott på 5 à 6 miljoner kr beroende på att kammarrätten inte hade fått kompensation för medel till uppsägningslöner. Det fanns anledning att räkna med ett underskott på ca 3 250 000 kr för andra halvåret 1995 och ca 2,4 milj. kr för första halvåret 1996.

Kammarrätten är ålagd att per den 1 januari 1997 minska sin organisation med ytterligare en avdelning. Detta innebär en minskning av löneanslaget med 375 000 kr per månad. De längsta uppsägningstiderna för de uppsagda assessorerna går ut med oktober 1997. Det första halvåret efter det att samtliga uppsägningstider gått ut finns disponibla medel för icke- ordinarie domare med 344 569 kr per månad. Av detta följer att lönemedlen endast räcker till för att ha en liten grupp icke-ordinarie domare anställda. Vid den beräkning som har gjorts i kammarrättens prognos har inte beaktats avtalade lönehöjningar. Dessa gör att månadskostnaderna utöver prognosen ökar med ungefär 40 000 kr.

På uppdrag av Justitiedepartementet utarbetade kammarrätten i oktober 1995 efter särskilda anvisningar en treårig personalplan för tiden den 1 juli 1995 - den 31 december 1998. Bland annat skulle planen utvisa kammarrättens ekonomiska situation den 31 december 1996 respektive den 31 december 1997 i tre olika fall enligt följande givna förutsättningarna.

1. Inga andra åtgärder vidtas än att rekryteringen av aspiranter begränsas till två per kammarrätt under budgetåret 1995/1996 i kombination med omplacering och frivillig avgång. Redovisningen bör bygga på ett antagande att vardera fyra assessorer vid kammarrätterna blir omplacerade till länsrätt. Vidare bör kammarrätten göra en uppskattning av hur många assessorer som slutar frivilligt genom de stödåtgärder som erbjuds. Detta innefattar även omplacering av assessorer till annan kammarrätt.

2. Åtta assessorer sägs upp i kombination med åtgärderna under p. 1.

3. Samtliga assessorer sägs upp i kombination med åtgärderna under p. 1.

Enligt kammarrättens redovisning blev det ekonomiska utfallet i fall 1 för tidpunkten den 31 december 1996 minus 7 057 647 kr och för tidpunkten den 31 december 1997 minus 12 619 225 kr. I fall 2, som ligger närmast JUSEK:s ståndpunkt, blev det ekonomiska utfallet för tidpunkten den 31 december 1996 minus 5 913 133 kr och för tidpunkten den 31 december 1997 minus 9 939 979 kr. I fall 3, som i princip motsvarar den åtgärd som kammarrätten vidtog, blev det ekonomiska utfallet för tidpunkten den 31 december 1996 minus 3 349 551 kr och för tidpunkten den 31 december 1997 minus 1 914 723 kr.

Med utgångspunkt i de givna förutsättningarna skulle i fall 3 budgeten avseende domarlöner inte vara i balans förrän vid årsskiftet 1998/99. Resultatet innebar således att kammarrätten under den nämnda treårsperioden i princip inte hade utrymme för att ha kvar någon icke- ordinarie domare.

Turordningskretsen

Kammarrätten har med tillämpning av 3 § TurA-S delat in den icke- ordinarie domarpersonalen i två turordningskretsar, den ena bestående av assessorer och den andra bestående av icke-ordinarie domare under utbildning. Kammarrätten har valt att lägga arbetsbristen på assessorskretsen och att säga upp assessorerna. Att kammarrätten bestämde sig för att säga upp just assessorerna beror på att utvecklingen går mot färre icke-ordinarie domare i överrätt. Det sägs också redan i förarbetena till regeringsformen att ordinarie domare skall döma i första hand. Och även i den senaste propositionen om domarutbildningen sägs det att det inte finns någon naturlig plats för assessorer i överrätt. Med den utveckling som budgetläget tvingat fram förstärks ytterligare behovet av ordinarie domare i överrätt.

Någon möjlighet att säga upp kanslipersonal fanns inte, eftersom denna behövdes inte minst som hjälp i domarnas arbete i kammarrätten. Det var vidare uteslutet för kammarrätten att avbryta den pågående utbildningen av yngre domare.

Enligt staten har arbetstagarna i de två turordningskretsarna inte jämförbara arbetsuppgifter. Hänsyn har då också tagits till innehållet i 12 § LOA och Europarådets rekommendation No. R (94) 12.

Kammarrättens arbete beskrivs i 10 och 11 §§ lagen om allmänna förvaltningsdomstolar (domstolslagen), där det anges att ordinarie domare, dvs. kammarrättspresident, kammarrättslagmän och kammarrättsråd, skall döma i kammarrätt. JUSEK har för sin del kopplat ihop domstolslagen och instruktionen för kammarrätterna. Kammarrättsinstruktionen har egentligen en annan innebörd än domstolslagen. Kammarrättsinstruktionen beskriver vilka regler som gäller för dem som faktiskt finns i kammarrätten, dvs. även för assessorer och utbildningsjurister. Det finns även en arbetsordning för kammarrätten i Jönköping som är fastställd enligt 33 § i kammarrättsinstruktionen. Av arbetsordningen följer bl.a. att avdelningsordföranden skall se till att fiskalsaspiranter och fiskaler får en allsidig utbildning samt ge vitsord över deras tjänstgöring. Även ledamot har ett ansvar för att aspirant eller fiskal som är indelad på ledamotens rotel får en tillfredsställande utbildning. Bilaga 20 till arbetsordningen handlar om domarutbildningen. Av denna följer att domarutbildningen syftar till att ge sådana kunskaper och färdigheter att aspiranten eller fiskalen självständigt kan bereda och föredra mål i kammarrätt och länsrätt samt att som domare handlägga mål i dessa instanser. Utbildningen äger rum dels i samband med den praktiska tjänstgöringen, dels i form av särskilt anordnade kurser. Domstolsverket har år 1993 utfärdat riktlinjer för utbildningen i kammarrätt. Dessa riktlinjer gäller i tillämpliga delar inte bara utbildningen av fiskalsaspiranter utan även för hela fiskalstiden intill assessorsförordnandet. Det framhålls i riktlinjerna att avdelningsordföranden har ett särskilt ansvar för att de aspiranter och fiskaler som tjänstgör på avdelningen, och därmed även adjunkter, får en allsidig och utvecklande utbildning.

I 10 § andra stycket i länsrättsinstruktionen (SFS 1979:573) anges i fråga om länsrättsfiskalernas arbete att det vid fördelningen av målen på rotlarna skall iakttagas att fördelningen av domargöromålen sker på ett sådant sätt att arbetsuppgifter inte tilldelas länsrättsfiskal i större omfattning än vad som är lämpligt med hänsyn till fiskalens erfarenhet av tjänstgöring vid domstol. Sådana arbetsuppgifter som kräver särskild erfarenhet får inte tilldelas en fiskal.

JUSEK har hävdat att det inte finns någon skillnad i anställningsform mellan å ena sidan assessorer och å andra sidan fiskaler och adjunkter. Detta bestrids av staten. Fiskaler och adjunkter är visserligen tillsvidareanställda, men under den förutsättningen att de blir förordnade till assessorer. Det har så att säga en villkorad tillsvidareanställning. Om en adjunkt inte blir godkänd och alltså inte utnämns till assessor, löper anställningen som fiskal vidare. Men förutsättningen för dennes anställning har rubbats. För att anställningen skall kunna avslutas krävs uppsägning enligt 7 § anställningsskyddslagen. En fiskalsaspirant har en tidsbegränsad anställning som upphör för det fall vederbörande inte godkänns som fiskal.

Assessorer är färdigutbildade och "prövade" men de är inte ordinarie domare. Enligt intentionerna bakom den nya domarbanan skall assessorerna inte stanna i överrätten. De skall i stället skaffa erfarenhet och meriter genom tjänstgöring i underrätt eller i andra anställningar för att senare söka ordinarie domartjänster. Deras arbetsuppgifter i överrätt är i princip desamma som den ordinarie domarens för det fall de har egen rotel, nämligen att döma i kollegial sammansättning och/eller att vara föredragande.

Fiskaler och adjunkter däremot är under utbildning. Den teoretiska utbildningen är de i princip klara med, eftersom denna äger rum under juristutbildningen och i viss mån under notarietjänstgöringen. Utbildningen i överrätt är i stället en slags praktik. Det är fråga om att under handledning eller övervakning på annat sätt skaffa sig erfarenhet av domararbetet genom praktisk träning i juridisk metod och analys. Arbetsuppgifterna liknar skenbart de ordinarie domarnas och assessorernas arbete. Praktiken innebär dock en mycket viktig kvalitativ skillnad i arbetsuppgifterna i förhållande till assessorerna. Den praktiska träningen kompletteras av ett ganska omfattande kursprogram.

Domstolsverket har i en rapport 1993:2 gjort en utvärdering av effekterna av den reformerade domarbanan. Det har gjorts en enkätundersökning bland underrätterna om hur det i praktiken har fungerat med de yngre och mer oerfarna utbildningsjuristerna. Av denna framgår att man vid länsrätterna av målen lottar 60 procent på fiskaler jämfört med vad som lottas på övriga domare. För en hovrättsfiskal är motsvarande lottningsandel i Stockholm 70 procent av en rådmansrotel. Måltilldelningen i överrätt är för en kammarrättsadjunkt 2/3-delar av en ordinarie domares rotel. Sammanfattningsvis anges i rapporten att tilldelningen av mål till en tingsrätts- eller länsrättsfiskal eller adjunkt i allmänhet är begränsad i förhållande till en ordinarie domarrotel.

Verksamheten för en adjunkt i kammarrätten liknar i yttre mening en assessors. Även en domare under utbildning är, i sin egenskap som domare, naturligtvis självständig och får inte följa andras direktiv. En adjunkt är emellertid hela tiden under prövning. Det kvantitativt mer begränsade arbete en adjunkt gör har vidare den kvalitativa skillnaden att arbetet utförs under prövning. Det är meningen att vederbörande skall få erfarenhet och praktisk träning. Går det inte bra, blir adjunkten inte heller utnämnd till assessor. Den kvalitativa skillnaden har förstärkts i och med den kraftigt förkortade utbildningstid som följt på domarbanereformen.

Det finns vidare ett åtagande från arbetsgivarens sida som gjorts i samband med anställningen av aspiranter att låta dem genomföra domarutbildningen. Detta åtagande ges emellertid ingen avtalsrättslig innebörd.

Sammanfattningsvis finns det således klara kvantitativa skillnader i arbetsuppgifterna mellan en fiskal som är adjungerad ledamot och en assessor, men framför allt helt avgörande kvalitativa skillnader.

I motsats till vad JUSEK hävdar menar staten att 12 § LOA inte är avsedd att göra det möjligt att vid tillämpningen av bestämmelserna om turordning för uppsägning i ett enskilt fall låta en anställd få en annan placering i turordningen, t.ex om det är lämpligt eller nödvändigt av behörighetsskäl. Detta ändamål uppfylls nämligen redan av 22 § tredje stycket sista meningen i anställningsskyddslagen. Regleringen i 12 § LOA har i stället betydelse redan vid indelningen i turordningskrets. Bestämmelsen ger dock uttryck för en värdering som är lika tillämplig vid bestämmandet av kretsindelningen som när turordningen inom en turordningskrets fastställs. Oavsett hur turordningen bestäms ger därför en tillämpning av paragrafen samma resultat.

Staten anser att 12 § LOA gäller direkt, i vart fall skall grunderna för paragrafen tillämpas, när turordningen bestäms. Det betyder att vid bestämmandet av en arbetstagares plats i turordningen skall hänsyn tas till kammarrättens möjlighet att på ett riktigt sätt fullgöra sina förvaltnings- och rättsskipningsuppgifter. Bland dessa uppgifter är att utbilda domare. Detta framgår av 10 § i kammarrättsinstruktionen. Denna uppgift är, efter dömandet, kammarrättens viktigaste uppgift. Utbildningen är också helt grundläggande för rättsstatens bestånd, eftersom det inte finns någon annan utbildningsväg för domare.

Sverige är vidare genom sitt medlemsskap i Europarådet förpliktat att sörja för en tillfredsställande domarutbildning. Denna skyldighet kommer till uttryck i Europarådets rekommendation No. R (94) 12 om domarnas självständighet, effektivitet och dömande. Vad Sverige har åtagit sig är här gällande rätt utan implementering.

I rekommendationen sägs inledningsvis bl.a. följande.

Having regard to article 6 of the Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms (hereinafter referred to as "the Convention") which provides that "everyone is entitled to a fair and public hearing within reasonable time by an independent and impartial tribunal established by law";

Having regard to the United Nations Basic Principles in the Independence of the Judiciary, endorsed by the United Nations General Assembly in November 1985;

Noting the essential role of judges and other persons exercising judicial functions in ensuring the protection of human rights and fundamental freedoms;

Vidare föreskrivs bl.a. följande i Principle III i fråga om medlemsländernas skyldigheter.

1. Proper conditions should be provided to enable judges to work efficiently and, in particular, by

a. recruiting a sufficient number of judges and providing for appropriate training such as practical training in the courts and, where possible, with other authorities and bodies, before appointment and during their career.

- - - - - - - - - - - - - -

c. providing a clear career structure in order to recruit and retain able judges;

- - - - - - - - - - - -

I Europarådets kommentarer till bl.a. denna rekommendation anges också att staterna måste utforma karriärgången för domare.

En gemensam turordningslista för både assessorer och jurister under utbildning skulle resultera i att hela kammarrättens utbildning slås ut, eftersom de yngsta återfinns i utbildningsgruppen. Det skulle inte heller bli möjligt att under överskådlig tid framöver anställa nya fiskalsaspiranter.

Sammanfattning

Grunderna för statens bestridande är följande. Kammarrätten har beslutat att säga upp samtliga assessorer på grund av arbetsbrist. Detta beror på att kammarrätten har beslutat att under den nu aktuella perioden inte ha några assessorer i sin organisation. Beslutet beror inte på några personliga förhållanden. Kammarrätten har inte heller haft möjlighet att undvika uppsägningar genom omplaceringar till lediga befattningar. Uppsägningarna är därför sakligt grundade.

Den utlösande faktorn för beslutet att säga upp assessorerna var medelsbrist. Kammarrätten har inte haft medel att ha icke-ordinarie domare anställda. Uppsägningarna har emellertid begränsats till assessorsgruppen, som i jämförelse med utbildningsgruppen inte har några naturliga arbetsuppgifter inom kammarrätten. Kammarrätten har tillämpat 3 § TurA-S på ett riktigt sätt. De båda grupperna har inte i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter. Vid den bedömningen har även hänsyn tagits till 12 § LOA och till Sveriges åtaganden i Europarådet. För uppsägningarna och turordningen saknar det betydelse om assessorerna var tjänstlediga eller inte.

Tilläggas bör att de åtaganden som gjorts av Kammarrätterna i Göteborg respektive Sundsvall att anställa assessorer från Kammarrätten i Jönköping ännu inte har uppfyllts. Kammarrätten i Sundsvall har anställt en assessor från Kammarrätten i Jönköping; denne var då redan tjänstledig och tjänstgjorde på ett förordnande i Sundsvall.

JUSEK har i efterhand gått i genom utfallet t.o.m. februari 1996 av den prognos som kammarrätten gjorde. Som redan framgått anser staten att det inte är acceptabelt att titta i facit på detta sätt. Det bör dock sägas att utfallet i januari 1996 var ett underskott på 639 533 kr och inte det väsentligt lägre belopp som JUSEK har angett.

Domskäl

Tvisten och utredningen i målet

Tvisten i målet gäller om kammarrätten i Jönköping handlade fel när den i oktober 1995 sade upp samtliga 52 kammarrättsassessorer från deras anställningar där. Uppsägningarna omfattade såväl tjänstgörande som tjänstlediga assessorer. Enligt staten förelåg det saklig grund för uppsägningarna på grund av arbetsbrist; uppsägningarna grundades på att kammarrätten hade beslutat att minska sin organisation och den utlösande faktorn för detta beslut var medelsbrist.

Enligt JUSEK motiverade inte medelsbristen kammarrätten att säga upp fler än åtta alternativt 15 arbetstagare med en lönekostnad om ca 30 000 kr per månad och arbetstagare. Någon grund för att säga upp tjänstlediga assessorer, som inte belastade budgeten, fanns det inte heller anser JUSEK. Förbundet har därför yrkat att de i punkten 1 alternativt punkten 4 under rubriken Yrkanden angivna uppsägningarna skall ogiltigförklaras. Vidare hävdar JUSEK att kammarrätten bröt mot 3 § i TurA-S när kammarrätten bestämde att assessorerna skulle utgöra en turordningskrets. Till denna krets bör, enligt JUSEK, föras också fiskaler som tjänstgjorde som adjungerade ledamöter i kammarrätten (i det följande kallade t.f. assessorer, adjungerade ledamöter eller adjunkter) och de fiskaler som tjänstgjorde eller hade tjänstgjort som länsrättsfiskaler; allt under förutsättning att dessa arbetstagare belastade kammarrättens budget. Om uppsägningar hade skett efter en turordningskrets bestämd på detta sätt, skulle enligt JUSEK inte de i yrkandena under punkten 2 eller 5 angivna assessorerna ha sagts upp. JUSEK har därför yrkat allmänt skadestånd till dessa assessorer och till förbundet självt för brott mot TurA-S.

Staten har bestritt yrkandena och påståendena att kammarrätten handlat fel på det sätt som JUSEK gjort gällande.

Vid huvudförhandlingen har förhör upplysningsvis hållits på JUSEK:s begäran med kammarrättsrådet i Kammarrätten i Jönköping, tillika förbundets fackliga företrädare i domstolen B.vS. och kammarrättsassessorerna där R.I. och B.N. samt på statens begäran med ställföreträdande generaldirektören i Domstolsverket J.B., presidenten i Kammarrätten i Jönköping J.F. och avdelningsdirektören där I.E.L.. Vidare har staten åberopat och förebragt visst skriftligt material till belysande av kammarrättens ekonomiska situation i oktober 1995.

Allmänt om kammarrätter och länsrätter

Kammarrätten är en allmän förvaltningsdomstol. Det finns fyra kammarrätter i landet. Närmast under kammarrätterna finns länsrätter. Högsta förvaltningsdomstol är Regeringsrätten. Sedan 1979 års länsrättsreform är de allmänna förvaltningsdomstolarna uppbyggda efter samma principer som de allmänna domstolarna, dvs. tingsrätterna, hovrätterna och Högsta Domstolen. Kammarrätternas och länsrätternas organisation, m.m. framgår av lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar och förordningarna med instruktion för kammarrätterna (SFS 1979:571) respektive länsrätterna (SFS 1979:573) samt arbetsordningarna för dessa domstolar.

Av lagen och instruktionen för kammarrätten framgår bl.a. följande om kammarrätternas organisation och domarpersonal.

Kammarrätterna arbetar i sin dömande verksamhet på avdelningar som består av ordinarie domare som ledamöter. Dit hör presidenten eller en lagman som ordförande, ett kammarrättsråd som vice ordförande och kammarrättsråd i övrigt. I den utsträckning som det förordnas består en avdelning också av en eller flera kammarrättsassessorer eller andra adjungerade ledamöter. Till adjungerad ledamot kan förordnas bl.a. den som har förordnats till kammarrättsfiskal och som därefter har tjänstgjort under sammanlagt minst ett år som länsrättsfiskal, tingsfiskal, rådman eller lagman. Kammarrätten får för ett visst mål eller en viss sammanträdesdag till adjungerad ledamot förordna en kammarrättsfiskal, som inte uppfyller dessa föreskrifter, om det inte finns någon behörig ledamot att tillgå.

En fiskal är en till tjänsten yngre jurist som har påbörjat sin utbildning till domare som fiskalsaspirant; oftast har aspiranten en notarietjänstgöring i botten när denne börjar sin aspiranttjänstgöring i överrätten. Aspiranttiden pågår normalt i nio månader. Om tjänstgöringen godkänns, förordnas aspiranten till fiskal. Efter eventuellt en ytterligare tids tjänstgöring i överrätten följer förordnande som fiskal i underrätt, dvs. på förvaltningsdomstolssidan i länsrätt. Underrättstjänstgöringen skall pågå minst ett år, varefter fiskalen normalt återgår till överrätten för adjunktion, dvs. fiskalen tjänstgör som adjungerad ledamot på en avdelning. Adjunktionstjänstgöringen skall pågå minst nio månader. Om tjänstgöringen godkänns, förordnas fiskalen därefter till assessor och kan sedan söka en ordinarie domartjänst.

Domarutbildningen och rekryteringen av domare har utretts under årens lopp, senast av 1993 års domarutredning som i juni 1994 överlämnade sitt betänkande (SOU 1994:99) Domaren i Sverige inför framtiden - utgångspunkter för fortsatt utredningsarbete. I betänkandet kan bl.a. följande utläsas.

Det är inte ovanligt att assessorerna efter sitt förordnande lämnar kammarrätten för tidsbegränsade anställningar utanför kammarrätten. Det kan gälla exempelvis tjänst som vikarierande rådman, men också tjänstgöring utanför domstolsväsendet. Det är exempelvis vanligt att domstolsjurister anlitas för lagstiftningsarbete eller annan tjänstgöring i regeringskansliet, riksdagen eller andra myndigheter (s. 11 i bet.). Det har i meritvärderingshänseende också setts som positivt att en blivande domare har erfarenheter även av annan yrkesverksamhet än tjänstgöring i domstol (prop. 1989/90:79 s. 10 och 11). De möjligheter till rörlighet och breddning i yrkeserfarenheterna som förfarandet innebär har också verkat stimulerande på rekryteringen till domarbanan (SOU 1988:53 s. 109). - Det finns inte något krav på genomgången utbildning i domstol (domarutbildning) för anställning som ordinarie domare, men av SOU 1994:99 s. 111 framgår att endast ett fåtal av dem som rekryterats till domare inte har genomgått någon sådan utbildning.

Våren 1993 godkände riksdagen riktlinjer som regeringen hade presenterat (prop. 1992/93:100 bil. 3) och som innebar att tyngdpunkten i rättskipningen skall ligga i första instans och att den första domstolsprövningen i de allmänna förvaltningsdomstolarna i allmänhet skall ligga i länsrätt (förvaltningsdomstolsreformen). Detta riksdagsbeslut har under år 1994 följts av beslut om ändrad instansordning och ändrad beslutsordning för olika måltyper, om prövningstillstånd för prövning av överklagade mål från länsrätt till kammarrätt och om nedflyttning av ett betydande antal mål från kammarrätterna till länsrätterna som första domstolsinstans. År 1992 upphörde försäkringsrätterna; målen från dessa domstolar fördes över till kammarrätterna och samtidigt fick assessorer som hade tjänstgjort i försäkringsrätterna tjänstgöring i kammarrätterna. Socialförsäkringsmålen är numera överflyttade till länsrätterna som första instans.

Hade Kammarrätten i Jönköping saklig grund för uppsägningarna?

Utgångspunkter

Staten har som redan sagts åberopat arbetsbrist som skäl för uppsägningarna. Enligt JUSEK angav kammarrätten som skäl för uppsägningarna att man hade brist på medel, men enligt förbundet motiverade medelsbristen inte en uppsägning av så många assessorer. JUSEK har i anslutning härtill särskilt framhållit att det inte fanns saklig grund för att säga upp de assessorer som var tjänstlediga, eftersom dessa inte belastade kammarrättens budget.

Som arbetsdomstolen uttalat bl.a. i domen AD 1993 nr 101 är begreppet arbetsbrist i anställningsskyddssammanhang en samlingsbeteckning för en mängd olika situationer och är ingalunda alltid liktydigt med att det i konkret mening saknas arbetsuppgifter för en arbetstagare. I domen uttalade domstolen bl.a. följande.

Som arbetsdomstolen i åtskilliga tidigare domar haft anledning framhålla framgår redan av förarbetena till såväl 1974 års som 1982 års anställningsskyddslag (prop. 1973:129 s. 123 och prop. 1981/82:71 s. 65) att vad som brukar kallas arbetsbrist godtas som saklig grund för uppsägning. Det kan, som uttalades i förarbetena till 1974 års lag, inte krävas av en arbetsgivare att han håller igång verksamhet i oförändrad utsträckning enbart för att tillgodose arbetstagarnas anställningstrygghet. Arbetsgivaren kan sålunda i kraft av den s.k. företagsledningsrätten av olika skäl besluta om sådana åtgärder som nedskärningar av verksamheten, omorganisationer, ändringar av verksamhetens inriktning m.m. Det är också arbetsgivaren som avgör hur många personer som han skall ha anställda för olika uppgifter i verksamheten och i princip även hur dessa uppgifter skall fördelas mellan de anställda. Skälen för arbetsgivarens bedömning kan vara av ekonomisk, organisatorisk eller därmed jämförbar natur. I den mån arbetsgivarens bedömningar och åtgärder av nu skisserat slag leder till uppsägning av arbetstagare talar man om uppsägning på grund av arbetsbrist.

Vidare gjorde domstolen följande även för tvisten i det nu föreliggande målet relevanta uttalanden i fråga om de möjligheter till prövning som domstolen har när uppsägning har skett på grund av arbetsbrist och om de krav som man i arbetsbristsituationer kan ställa på arbetsgivaren.

Anställningsskyddslagen bygger på principen att det ytterst är arbetsgivarens bedömning av behovet av att genomföra sådana verksamhetsförändringar som nyss nämnts samt av sådana åtgärders återverkningar på behovet av arbetskraft som är avgörande för huruvida arbetsbrist i anställningsskyddslagens mening skall anses föreligga. Detta innebär bl.a. att en domstol inte kan gå närmare in på frågor om det berättigade från företagsekonomisk, organisatorisk eller därmed jämförlig synpunkt i att genomföra en förändring av arbetsgivarens verksamhet eller att genomföra den på det sätt som arbetsgivaren funnit lämpligt (se prop. 1973:129 s. 123, jfr prop. 1981/82:71 s. 65). De anställdas intresse av trygghet i anställningen beaktas i hithörande sammanhang främst genom att arbetstagarnas organisationer vid primärförhandlingar enligt medbestämmandelagen eller enligt avtal har möjlighet att påverka arbetsgivarens bedömningar och beslut. Avtal kan givetvis också ha träffats om särskilda trygghetsanordningar o.d. Bedöms uppsägningar som nödvändiga har den enskilde arbetstagaren - vid sidan av vad som eventuellt kan följa av avtal om sådana särskilda trygghetsanordningar - det skydd som ligger i regler om uppsägningstid, om turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist och om rätt till återanställning för den som uppsagts av sådan anledning. De nu berörda principerna är tillämpliga även såvitt avser verksamhet hos arbetsgivare inom den offentliga sektorn.

Som har framhållits bl.a. i domen AD 1984 nr 26 får det sagda dock förses med en reservation. Anställningsskyddslagen bygger på att arbetsgivaren i görligaste mån skall söka undvika friställningar och bör överväga alla till buds stående möjligheter att genomföra olika verksamhetsförändringar m.m. utan att arbetstagare behöver sägas upp (jfr prop. 1981/82:71 s. 65). Såvitt gäller det statliga området har ett sådant grundläggande synsätt också kommit till uttryck i det statliga s.k. trygghetsavtalet - - -. Av vad sålunda anmärkts följer att man inom rättstillämpningen måste ställa det kravet på arbetsgivaren att denne inte tar lätt på frågan huruvida uppsägningar måste ske på grund av arbetsbrist, utan verkligen gör en noggrann och seriös bedömning av verksamhetens behov m.m. Har detta gjorts kan emellertid som har uttalats i bl.a. den nyss nämnda domen, arbetsgivarens bedömning i princip inte ifrågasättas av domstol vid prövningen av om saklig grund i form av arbetsbrist föreligger.

Bakgrunden till uppsägningarna

Av utredningen i målet framgår i huvudsak följande beträffande de bedömningar hos kammarrätten som ledde till uppsägningarna av assessorerna.

I november 1994 fick kammarrätten information av Domstolsverket om att stora besparingar var att förvänta för domstolens del. Detta ledde till att kammarrätten gjorde en utredning om hur mycket organisationen kunde minska utan att balanserna, dvs. antalet oavgjorda mål, ökade. Enligt vad I.E.L. uppgett kom man fram till att det egentligen inte fanns utrymme för annat än någon enstaka neddragning av personalen. Något möjlighet att avveckla en hel avdelning fanns inte; en sådan avveckling kan inte leda till motsvarande personalminskning, eftersom ordinarie domare inte kan sägas upp från sina anställningar.

Informationen från Domstolsverket kom att följas av ett flertal kontakter mellan kammarrätten och verket och efter årsskiftet 1994/95 också möten mellan dessa båda myndigheter och med företrädare för Justitiedepartementet, andra kammarrätter och länsrätter. Vid dessa tillfällen diskuterades hur man skulle lösa problemet med den s.k. assessorspuckeln, dvs. överskottet av assessorer, som berörde inte bara Kammarrätten i Jönköping. Det fanns flera skäl för detta överskott. Ett skäl var den sammanhållna och förkortade tiden för domarutbildning som hade genomförts med 1990 års domarbanereform, vilken medförde att assessorsförordnandet kom tidigare i karriären än förut. Ytterligare anledningar var att det på grund av arbetsmarknadsläget men också assessorernas löneläge hade blivit svårare för assessorerna att få tjänstgöring utanför domstolsväsendet, men även att länsrätterna hade fått minskad medelstilldelning, vilket innebar minskad efterfrågan på assessorer för förstärkningstjänstgöring där. De lösningar som diskuterades för att komma till rätta med kammarrätternas problem var bl.a. inrättandet av fasta tjänster i länsrätterna för assessorer vid kammarrätterna i Stockholm och Jönköping, som hade de största problemen, och placering av assessorer i andra kammarrätter. Domstolsverket ställde också i utsikt löneförstärkningar under högst två år för kostnader som kunde uppkomma om en assessor fick tjänstgöring utanför kammarrätten.

Såväl kammarrätten som Domstolsverket sökte på olika sätt få ned överskottet av assessorer. Kammarrätten fann dock i detta arbete bl.a. att assessorernas benägenhet att lämna kammarrätten eller Jönköping för annat ändamål än som tillfällig förstärkning vid länsrätterna var mycket begränsad.

Inför halvårsskiftet 1995 bedömde kammarrätten enligt I.E.L. det så att det fanns en risk för att assessorsöverskottet skulle kunna leda till att kammarrätten fick ta emot uppåt ett 30-tal assessorer, främst därför att länsrätterna inte längre hade råd att ha kvar de assessorer som hade anlitats som förstärkning där för att arbeta av balanser bl.a. vad gäller socialförsäkringsmålen. Vidare fanns det assessorer som var tjänstlediga och vars ledighet gick ut under året. Med beaktande av arbetsmarknadsläget fanns det enligt kammarrättens bedömning en risk för att på sikt också övriga tjänstlediga assessorer skulle komma åter till kammarrätten.

Kammarrätten gjorde enligt I.E.L. särskilda ansträngningar för att få assessorer placerade i länsrätt efter halvårsskiftet 1995. Detta arbete resulterade i att en länsrätt "tog emot" en assessor och att ytterligare fyra assessorer placerades på länsrätt, delvis på kammarrättens bekostnad. Vidare fick kammarrätten löfte också om att av 13 nybildade tjänster som länsrättsassessorer skulle fyra gå till assessorer vid Kammarrätten i Jönköping.

I anslutning till kammarrättens arbete med sin anslagsframställan, i mars 1995, hade kammarrätten analyserat situationen vad avser assessorerna och deras tjänstledigheter. Man hade då enligt I.E.L. kommit fram till att domstolen för det kommande förlängda budgetåret behövde en anslagsförstärkning med 5,6 milj. kr och föreslog också detta. När kammarrätten senare fick veta att Domstolsverket i stället föreslog en minskning av anslaget med 4,5 milj. kr från den 1 januari 1997, dvs. sammanlagt ca 10 milj. kr mindre än vad kammarrätten hade ansett nödvändigt, beslutade kammarrätten att omedelbart stoppa antagningen av fiskalsaspiranter.

I oktober 1995 redovisade kammarrätten till Justitiedepartementet ett uppdrag som kammarrätten - i likhet med övriga kammarrätter - hade fått att efter närmare anvisningar från Domstolsverket utarbeta en treårig personalplan för tiden den 1 juni 1995 - den 31 december 1998. I planen redogjorde kammarrätten bl.a. för det prognostiserade ekonomiska utfallet vid utgången av år 1996 respektive 1997 vad avser domarlönerna för tre olika givna alternativ; det alternativ som gick längst i besparingshänseende innebar att samtliga assessorer sades upp. Med beaktande av bl.a. att fyra assessorer förväntades få anställning som länsrättsassessorer och att ytterligare fyra assessorer väntades få omplacering till kammarrätterna i Göteborg och Sundsvall beräknade kammarrätten att det skulle bli ett ekonomisk underskott i samtliga fall på miljonbelopp.

Närmare om parternas inställning i målet

JUSEK:s kritik i målet mot de uppsägningar som följde kan sammanfattas enligt följande. Inför uppsägningarna beaktade inte kammarrätten att minst sex assessorer skulle komma att lämna domstolen under hösten 1995. Kammarrätten har vidare i oktober 1995 bokfört två kostnadsposter som avsåg kostnader hänförliga till juli - september 1995, vilket gjorde underskottet i oktober större än det rätteligen blev. För tiden den 1 juli - den 31 december 1995 blev underskottet 782 000 kr mindre än vad kammarrätten hade prognostiserat och lönekostnaderna för tiden december 1995 t.o.m. februari 1996 blev sammanlagt 650 000 kr lägre än vad kammarrätten hade räknat med. Slutligen har kammarrätten "för säkerhets skull" sagt upp assessorer som inte belastade kammarrättens budget.

Staten har invänt att det är fel att som JUSEK gör se till facit i efterhand och granska resultatet månad för månad; uppsägningarna har grundats på en prognos som kammarrätten gjorde. Staten har vitsordat att underskottet för andra halvåret 1995 blev omkring 780 000 kr mindre än beräknat. I.E.L. har som en förklaring härtill uppgett att uppsägningarna i oktober fick till följd att flera assessorer sökte andra anställningar och därför slutade vid kammarrätten. Hon har vidare uppgett följande. Med utgångspunkt i de förutsättningar som låg till grund för redovisningen i oktober 1995 till Justitiedepartementet skulle kammarrätten vid utgången av år 1996 ha ett ackumulerat underskott på ca 5,5 milj. kr. Om samtliga assessorer sades upp, räknade kammarrätten med att få en balans i budgeten till årsskiftet 1998/99. Hade kammarrätten eftersträvat en balans redan till årsskiftet 1997/98, skulle det ha krävt att också juristerna i den s.k. utbildningsgruppen hade fått sägas upp och detta ville kammarrätten inte skulle ske. J.F. har i anslutning härtill framhållit att kammarrätten har ett ansvar för utbildningen av domare, dvs. för de yngre juristerna fram till assessorsförordnandet. Staten har i fråga om kammarrättens beslut om att säga upp samtliga assessorer tillagt att det i anslutning till 1990 års domarbanereform tydligt markerats att färdiga assessorer inte skall stanna kvar i överrätt utan tjänstgöra i underrätt eller skaffa sig erfarenhet på annat håll i avvaktan på att söka ordinarie domartjänster.

Arbetsdomstolens bedömning

Som följer av de tidigare återgivna uttalandena från domen AD 1984 nr 26 är det inte en uppgift för arbetsdomstolen att pröva de överväganden som ligger bakom statsmakternas beslut om tilldelning av medel till domstolarna eller hur domstolarna väljer att organisera sin verksamhet. Det ankommer inte heller på domstolen att gå in i några närmare företagsekonomiska överväganden. Vad domstolen har att pröva är om staten som arbetsgivare har tillgodosett det anställningsskydd som de anställda har rätt till. Domstolen har härvid att göra prövningen utifrån den kritik som arbetstagarsidan har framfört i målet.

Med beaktande av den utredning som förebragts från statens sida finner arbetsdomstolen att JUSEK inte styrkt sitt påstående att staten vid beräkningen av underskottet för andra halvåret 1995 inte beaktat att i vart fall sex assessorer skulle komma att få tjänstgöring utanför domstolen. Att kammarrätten felaktigt skulle för oktober 1995 ha bokfört poster hänförliga till skulder under juli-september 1995 saknar betydelse för prognosen av kammarrättens ekonomiska ställning vid årets slut.

I det underlag för bedömningen av lönekostnader för domare under tiden den 1 juli 1995 - den 30 juni 1997, som har åberopats i målet, finns en utförlig genomgång av beräknade lönekostnader för de olika domarkategorierna. Där finns för varje halvår redovisat det antal ordinarie och icke-ordinarie domare av skilda kategorier för vilka kammarrätten räknade med lönekostnader och de sammanlagda kostnaderna för varje kategori. Enligt vad J.B. uppgett utgjorde löneanslaget ca 70 procent av kammarrättens totala anslag och merparten av lönekostnaderna var att hänföra till löner för domare; såvitt framgår av utredningen utgjorde lönerna till de ordinarie domarna mer än hälften av dessa kostnader.

Den utredning som förebragts i målet ger inte arbetsdomstolen anledning att från anställningsskyddssynpunkt ifrågasätta den prognos gällande framtida lönekostnader för domare som kammarrätten gjorde inför uppsägningarna eller kammarrättens beslut att genom uppsägningar av domarpersonal minska domstolens kostnader för att därigenom söka nå en balans till årsskiftet 1998/99 såvitt gäller domarlönerna. Arbetsdomstolens slutsats förändras inte av det förhållandet att underskottet andra halvåret 1995 och lönekostnaderna för tiden december 1995 - februari 1996 blev mindre än vad som förväntades. Tilläggas kan att domstolen vid sin prövning beaktat att kammarrätten, enligt vad I.E.L. uppgett, hade ett överföringsbelopp från budgetåret 1994/95 på en miljon kronor. Även med beaktande av detta överskott skulle kammarrätten enligt det underlag som förebragts i fråga om beräknade kostnader för domarlöner ha ett ackumulerat underskott på över tre miljoner kronor vid utgången av år 1997.

JUSEK har, som arbetsdomstolen uppfattar det, inte någon erinran i sig mot att kammarrätten valde att säga upp assessorer. Däremot anser förbundet att kammarrätten inte hade rätt att säga upp de assessorer som var tjänstlediga och som inte belastade kammarrättens budget. Enligt JUSEK har dessa assessorer sagts upp "för säkerhets skull".

Staten har häremot invänt att turordningen skall gälla samtliga assessorer oberoende av eventuell tjänstledighet.

Arbetsdomstolen gör i denna fråga följande överväganden.

Med turordning förstås vad gäller anställningsskydd de bestämmelser som finns om vilka arbetstagare som skall sägas upp i en arbetsbristsituation. Av 22 § lagen (1982:80) om anställningsskydd följer att turordningen bestäms efter den turordningskrets som arbetstagaren tillhör (andra stycket) och inom denna krets efter arbetstagarens anställningstid hos arbetsgivaren; arbetstagare med längre anställningstid har företräde till fortsatt anställning framför arbetstagare med kortare anställningstid (tredje stycket).

Arbetsdomstolen kan inledningsvis konstatera att en uppsägning på grund av arbetsbrist givetvis inte skall omfatta fler arbetstagare än som är motiverat med beaktande av det skäl som åberopats. Det kan inte råda någon tvekan om att alla i målet aktuella assessorer, oavsett om de var i tjänst eller tjänstlediga vid tiden för uppsägningarna, såvitt gäller deras tjänster och arbetsuppgifter hos kammarrätten är att hänföra till samma turordningskrets så som den bestäms i 3 § TurA-S.

Av vad som nyss redovisats följer att arbetsdomstolen från anställningsskyddssynpunkt inte funnit skäl för någon erinran mot de överväganden som låg bakom kammarrättens beslut att till årsskiftet 1998/99 söka eliminera det beräknade, ackumulerade underskottet avseende domarlöner. Enligt uppgift var den assessor som hade längst anställningstid, A.J., inte tjänstledig när uppsägningarna beslutades. Han belastade med andra ord kammarrättens löneanslag. Det betyder att kammarrätten för att uppnå de eftersträvade besparingarna - med en turordningskrets bestående enbart av assessorer - måste säga upp bl.a. honom. Av detta följer också att kammarrätten var tvungen att säga upp även de assessorer som hade sämre turordningsplats än A.J.. Något annat hade inneburit ett frångående av lagens turordningsbestämmelser.

JUSEK påstår inte att uppsägningarna berodde på omständigheter hänförliga till de uppsagda assessorernas personliga förhållanden (uppsägning av s.k. personliga skäl) eller att kammarrätten skulle ha brustit i sin omplaceringsskyldighet. Arbetsdomstolen kommer därför fram till att kammarrätten hade saklig grund för att säga upp samtliga assessorer. JUSEK:s yrkande om ogiltigförklaring av uppsägningarna skall därför avslås.

Stod kammarrättens uppsägningar i strid mot gällande turordningsbestämmelser?

Avtalsbestämmelsen

Som redan sagts finns det i 22 § anställningsskyddslagen bestämmelser om turordning vid uppsägning. Av 2 § i lagen följer att avvikelser får göras från bl.a. denna paragraf genom kollektivavtal som har slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation. TurA-S är ett sådant kollektivavtal. Enligt detta avtal gäller i stället för det som föreskrivs i 22 § tredje stycket anställningsskyddslagen att turordning vid uppsägning skall omfatta arbetsgivare med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter hos myndigheten på den ort där arbetsbristen finns. Avtalet slöts år 1984. Hänvisningen i avtalet till bestämmelserna i 22 § tredje stycket får efter de lagändringar som skett därefter anses avse paragrafens nuvarande andra stycke, dvs. de bestämmelser som där finns om turordningskrets. Parterna i målet synes inte heller ha utgått från något annat.

Parternas talan

JUSEK hävdar att kammarrätten bröt mot 3 § TurA-S när man bestämde att endast assessorerna skulle ingå i den turordningskrets av arbetstagare som sades upp. Enligt förbundet hade de fiskaler som vid beslutet om uppsägningar var adjungerade ledamöter, länsrättsfiskaler eller hade tjänstgjort som länsrättsfiskaler arbetsuppgifter som är i huvudsak jämförbara med kammarrättsassessorernas. Dessa adjunkter och övriga nu nämnda fiskaler skulle därför ha sagts upp i stället för assessorer, under förutsättning dock enligt JUSEK att de belastade kammarrättens budget. Enligt JUSEK belastade vid tiden för uppsägningarna inte några länsrättsfiskaler eller fiskaler som hade tjänst-gjort som länsrättsfiskaler kammarrättens budget. JUSEK har mot denna bakgrund yrkat allmänt skadestånd dels till de assessorer som enligt förbundet sades upp i strid mot 3 § TurA-S, dels till förbundet självt.

Staten, som bestritt skadeståndsskyldighet, har i fråga om turordningskretsens omfattning en annan uppfattning än JUSEK. Enligt staten finns det klara kvantitativa och framför allt kvalitativa skillnader mellan arbetsuppgifterna för de nämnda fiskalsgrupperna och assessorerna. Staten har särskilt hänvisat till att den viktigaste uppgiften för kammarrätterna, efter den dömande funktionen, är att utbilda domare och att denna skyldighet kommer till uttryck i 10 § i instruktionen för kammarrätterna. Staten har också hänvisat till Sveriges skyldighet genom medlemskapet i Europarådet att följa rekommendationen No. R (94) 12 om domarnas självständighet, effektivitet och dömande och bestämmelserna däri om bl.a. rekrytering och utbildning av domare. Enligt staten skall man vid bedömningen av kretsindelningen i det nu aktuella fallet ta hänsyn till kammarrättens möjlighet att på ett riktigt sätt fullgöra sina förvaltnings- och rättskipningsuppgifter, i vilka alltså ingår uppgiften att utbilda domare. Med stöd av 12 § lagen (1994:206) om offentlig anställning (LOA) eller i vart fall grunderna för denna paragraf skall därför de fiskaler som är under utbildning över huvud taget inte föras till assessorskretsen. I vart fall ger enligt staten 12 § LOA i praktiken samma resultat när turordningen inom en grupp skall bestämmas.

JUSEK å sin sida hävdar att 12 § LOA endast ger möjlighet till undantag när turordningen inom en indelningskrets skall bestämmas. Förbundets inställning får förstås så att bestämmelsen inte ger utrymme för något undantag i de nu aktuella fallen av uppsägningar.

Arbetsdomstolens överväganden såvitt gäller 12 § LOA

I 12 § LOA föreskrivs att när en arbetstagares plats i turordning för uppsägning enligt anställningsskyddslagen bestäms, så skall hänsyn tas också till kravet att myndigheten på ett riktigt sätt fullgör sina rättskipnings- eller förvaltningsuppgifter. Bestämmelsen härstammar från 42 § första stycket statstjänstemannalagen och infördes i den lagen i anslutning till att de allmänna turordnings- och företrädesrättsreglerna i anställningsskyddslagen fr.o.m. den 1 januari 1975 blev gällande också inom det statliga området (se prop. 1974:174, SFS 1974:1009). Föreskriften var utformad så att utöver bestämmelserna i 22 § andra och tredje styckena i dåvarande 1974 års anställningsskyddslag gällde att hänsyn skulle tas till det nämnda kravet när en tjänstemans plats i turordning för uppsägning bestämdes. I förarbetena till bestämmelsen, som alltjämt är av intresse, sades bl.a. följande (prop. 1974:174 s. 56).

När det gäller statlig anställning, kan det på grund av statens allmänna funktion och statsförvaltningens uppbyggnad finnas anledning att ta viss hänsyn också till andra omständigheter än anställningstid och levnadsålder. Vid bedömningen bör myndigheten sålunda kunna väga in angelägenheten att uppfylla medborgarnas anspråk på att myndigheten på ett riktigt sätt fullgör sina rättskipnings- och förvaltningsuppgifter. Bland de senare syftar jag främst på sådana uppgifter som innefattar myndighetsutövning. I det särskilda fallet kan därför avsteg från huvudreglerna vara motiverade exempelvis av önskvärdheten att säkra en med hänsyn till verksamheten lämplig sammansättning av arbetsstyrkan o.d. - - - Det bör vid tillämpningen av den nu föreslagna bestämmelsen inte bli fråga om att ta hänsyn till annat än klart påvisbara skillnader från vad som gäller enligt 22 § andra och tredje styckena LAS. Bestämmelsen bör med andra ord tillämpas med försiktighet.

När 1976 års lag om offentlig anställning (1976 års LOA, SFS 1976:600) beslutades fördes föreskriften i 42 § första stycket statstjänstemannalagen över till den nya lagen (8 kap. 2 § 1976 års LOA) med i sak samma innehåll som den har i 12 § i nu gällande LOA (prop. 1975/76:105 bil. 2). Med 1976 års LOA upphävdes då gällande avtalsförbud på statens område i frågor om turordning vid uppsägning. Därefter träffades såvitt nu är av intresse TurA-S, som alltså innehåller bestämmelser med avvikelser från lagens bestämmelser om turordningskrets.

I sitt betänkande (SOU 1992:60) Enklare regler för statsanställda föreslog LOA-utredningen att 8 kap. 2 § i 1976 års LOA inte skulle föras över till den nya lagen. Utredningen pekade bl.a. på att den anställdes kvalifikationer för fortsatt arbete under vissa förutsättningar har betydelse för det fortsatta arbetet och hänvisade till 22 § dåvarande andra stycket i anställningsskyddslagen, dvs. till de bestämmelser i lagen som talar om att en arbetstagare, som på grund av anställningstid står i tur för fortsatt arbete hos arbetsgivaren, måste ha tillräckliga kvalifikationer för det fortsatta arbetet. Under departementsbehandlingen ansåg dock föredraganden att övervägande skäl talade för att ha kvar särregeln i 8 kap. 2 § i 1976 års LOA, en regel "som i förhållande till de allmänna reglerna i LAS understryker vikten av att myndigheten oavsett personalläget på ett riktigt sätt kan fullgöra sina rättskipnings- eller förvaltningsuppgifter." (prop. 1993/94:65 s. 63).

Av vad som nu sagts får den slutsatsen dras att bestämmelsen i 12 § LOA, såvitt nu är av intresse, gäller oavsett om fråga är om att bestämma vilken turordningskrets en arbetstagare tillhör eller det gäller att bestämma arbetstagarens plats i turordningen med beaktande av dennes anställningstid.

Frågan är då vilken betydelse 12 § LOA har i den föreliggande tvisten. Enligt staten är det kammarrättens ansvar för domarutbildningen som motiverar en tillämpning av bestämmelsen och i ett vidare perspektiv Sveriges internationella förpliktelse att sörja för en tillfredsställande domarutbildning; en utbildning som är helt grundläggande för rättsstatens bestånd.

Det kan enligt arbetsdomstolens mening starkt ifrågasättas om 12 § LOA över huvud taget kan tillämpas i andra fall än då fråga är om att ge staten en möjlighet att behålla arbetstagare som behövs för att utbilda domare, dvs. för att fullgöra den utbildningsskyldighet som kammarrätten sägs ha. Men även om paragrafen skulle ges en vid tolkning och anses tillämplig också i fråga om den som fullgör sin utbildning som anställd hos kammarrätten, kan frågan ställas vad utbildningsansvaret som sådant innebär.

Det torde i sig vara ostridigt att kammarrätterna, och hovrätterna, har en central roll vad gäller utbildningen av domare. Normgivningen på detta område är dock begränsad. I 10 § kammarrättsinstruktionen, som staten har åberopat, föreskrivs att ordföranden enligt riktlinjer som kammarrätten beslutar skall se till att kammarrättsfiskalsaspiranterna och kammarrättsfiskalerna får en allsidig och utvecklande utbildning och även ge vitsord över deras tjänstgöring. Motsvarande krav och åliggande finns emellertid också i 5 § länsrättsinstruktionen ålagd lagmannen vad gäller länsrättsfiskaler som tjänstgör i länsrätten.

Med den reglering som nu nämnts har staten utfärdat föreskrifter för utbildningen av icke-ordinarie domare. Det finns emellertid inte några föreskrifter om att exempelvis kammarrätterna är skyldiga att utbilda ett visst antal domare per år. Kammarrätterna beslutar själva om och hur många fiskalsaspiranter som skall anställas och därigenom beredas utbildning vidare till fiskaler och assessorer. Det är uppenbart, med beaktande också av Sveriges internationella åtaganden, att utbildningen av domare tar sikte på det behov som finns. Utbildningen av domare är med andra ord inte något ändamål i sig utan syftar till att få fram tillräckligt många kompetenta, ordinarie domare.

Av vad som nu sagts följer att behovet av domare under utbildning måste vägas mot den efterfrågan som kan förutses. Det är givet att tillgången på assessorer är av särskilt intresse vid de överväganden som då kommer i fråga. I en situation där det råder ett överskott på assessorer och uppsägningar sker på grund av arbetsbrist finns det därför inte något skäl för att - under åberopande av statens utbildningsansvar och 12 § LOA eller grunderna för den paragrafen - undanta fiskaler under utbildning, vare sig när turordningskretsen eller den enskilde arbetstagarens plats i övrigt i turordningen bestäms.

Arbetsdomstolens överväganden i övrigt

Arbetsdomstolen prövar nu om assessorerna och dels de fiskaler som var adjungerade ledamöter (t.f. assessorer), dels de som var länsrättsfiskaler eller hade tjänstgjort som sådana hade i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter.

Staten har till stöd för sin inställning åberopat i huvudsak följande. T.f. assessorer och övriga fiskaler har visserligen, liksom assessorerna, tillsvidareanställningar. Till skillnad mot assessorn är fiskalen, även som t.f. assessor, under utbildning och prövning. Fråga är för fiskalsgruppens del om en slags praktik. Arbetsgivaren har ett, om än inte avtalsrättsligt bindande, åtagande att låta den som antagits som aspirant fullfölja sin domarutbildning. Fiskalerna är oerfarna och tilldelas därför i såväl länsrätt som kammarrätt färre mål än övriga domare. Tilldelningen av mål till länsrättsfiskaler är också begränsad till följd av regleringen i länsrättsinstruktionen.

JUSEK däremot hävdar att det är enbart de faktiska arbetsuppgifter som vederbörande utför som skall bestämma i vilken turordningskrets vederbörande skall ingå. Samtliga nu aktuella fiskaler har enligt förbundet också arbetat med uppgifter i huvudsak jämförbara med assessorernas.

Arbetsdomstolen gör följande överväganden.

Bestämmelsen i 3 § TurA-S leder sitt ursprung från en bestämmelse i 41 § statstjänstemannalagen med anledning av tillkomsten av 1974 års anställningsskyddslag. Av förarbetena till den bestämmelsen framgår att olika sätt att avgränsa turordningskretsen diskuterades men att departementschefen stannade för en lösning som innebar att turordningslistan borde innefatta tjänstemän hos myndigheten med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter, "dvs. sådana arbetsuppgifter som i stort sett är av samma beskaffenhet och inriktning" (prop. 1974:174 s. 54). Några uttalanden därutöver om den åsyftade bestämmelsen gjordes inte i lagstiftningsärendet. Bestämmelsen överfördes senare till förordningen (1976:65) om vissa turordningsfrågor i statligt reglerad anställning m.m. för att år 1984 utan några förändringar av intresse här upptas i TurA-S. Frågan om tolkningen av 3 § TurA-S har därefter varit under arbetsdomstolens prövning i flera domar (se bl.a. AD 1992 nr 90 och 1993 nr 85, 89, 133, 138, 143, 172 och 220; se också i fråga om tolkningen av dåvarande 41 § statstjänstemannalagenAD 1977 nr 41 och 59).

Att de t.f. assessorerna, länsrättsfiskalerna och de fiskaler som har tjänstgjort som länsrättsfiskaler ännu är "under prövning" saknar enligt arbetsdomstolens mening betydelse vad gäller jämförelsen med assessorer. Ostridigt innehar såväl den förstnämnda gruppen som assessorerna tillsvidareanställningar; varken assessorer, t.f assessorer eller övriga fiskaler kan alltså sägas upp utan saklig grund. Att staten har ett utbildningsansvar för de t.f. assessorerna och fiskalerna i övrigt kan enligt arbetsdomstolen inte tillmätas den betydelsen att dessa arbetstagare inte kan sägas upp så länge de är under utbildning. Som domstolen redan uttalat kan kammarrätterna anses ha utbildningsansvar för denna grupp endast så länge de anställda hos kammarrätten; någon rätt för t.f. assessorer och övriga fiskaler att kvarstå till dess utbildningen fullgjorts finns inte. I vilken utsträckning dessa kan sägas upp beror således i en arbetsbristsituation på vilken turordning som gäller, dvs. i första hand på vilken turordningskrets som de är att hänföra till. Avgörande vid denna prövning är enligt TurA-S, om dessa arbetstagare har arbetsuppgifter som är i huvudsak jämförbara med assessorernas.

I fråga om de aktuella arbetstagarnas arbetsuppgifter har förebragts utredning genom förhör med J.F., B.vS., R.I. och B.N..

Av de uppgifter som dessa lämnat framgår enligt arbetsdomstolens mening att det inte kan råda någon tvekan om att assessorer och t.f. assessorer måste anses i kammarrätt utföra i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter. Arbetstagarna i de båda grupperna förbereder mål till avgörande, föredrar mål, lämnar förslag till avgörande och deltar i den dömande verksamheten. Visserligen har J.F. uppgett att assessorerna i Kammarrätten i Jönköping, med ett undantag, inte tilldelas någon egen rotel till skillnad mot adjunkterna. Detta förhållande saknar emellertid betydelse, eftersom det ingår i en assessors skyldighet att, om domstolen så kräver, svara för arbetet på en egen rotel. Enligt vad R.I. och B.N. uppgett förekommer det inte i Kammarrätten i Jönköping någon begränsning i tilldelningen av mål till de t.f. assessorerna, varken till målens antal eller beskaffenhet. J.F. har under förhöret inte uppgett något annat.

Från statens sida har även framhållits att det inte finns någon naturlig plats för en assessor i överrätt och att utvecklingen också går mot färre icke-ordinarie domare i överrätt. Av J.F:s uppgifter framgår att assessorerna i Kammarrätten i Jönköping, med ett undantag vid tiden för de i målet aktuella uppsägningarna, används som "förstärkningsresurs". Detta innebär, som arbetsdomstolen har uppfattat det, att assessorn inte bara tjänstgör som förstärkning inne i kammarrätten utan också kan tjänstgöra som sådan resurs utanför domstolen. Fråga är då inte om situationer där assessorn t.ex. söker och får ett vikariat på en ordinarie domartjänst, utan om förstärkningstjänstgöring inom ramen för dennes tjänstgöringsskyldighet som assessor.

Utöver tjänstgöring i kammarrätt som adjungerad ledamot är assessorn enligt 53 § kammarrättsinstruktionen skyldig att tjänstgöra som regeringsrättssekreterare, som lagman eller rådman i länsrätt eller som ledamot i en annan kammarrätt än den han hör till. Assessorn är också i övrigt skyldig att utföra domargöromål i en länsrätt. En kammarrättsfiskal är enligt 54 § samma instruktion skyldig att tjänstgöra som kammarrättsassessor i den kammarrätt som han eller hon tillhör eller annan kammarrätt. Fiskalen är också skyldig att tjänstgöra som lagman, rådman eller fiskal i länsrätt.

Bestämmelserna i fråga om en kammarrättsassessors och en t.f. kammarrättsassessors tjänstgöringsskyldighet utanför kammarrätten utvisar således att assessorns tjänstgöringsskyldighet är i viss mån vidare än den t.f. assessorns. Skillnaden får tillskrivas det förhållandet att assessorns utbildning till domare är avslutad i och med assessorsförordnandet och denne med förordnandet är vad man brukar kalla godkänd för att söka ordinarie domartjänst.

Att en kammarrättsassessor är skyldig att tjänstgöra som regeringsrättssekreterare, dvs. som föredragande i Regeringsrätten, kan enligt arbetsdomstolen inte i detta sammanhang ha någon avgörande betydelse och parterna har inte heller i målet uppehållit sig vid denna fråga. Tyngdpunkten i jämförelsen av arbetsuppgifterna för kammarrättsassessorer och t.f. assessorer utanför kammarrätt bör enligt arbetsdomstolen avse tjänstgöring i länsrätt - den tjänstgöring som normalt kommer i fråga för assessorer och t.f. assessorer vars tjänster inte tas i anspråk inne i kammarrätten. Med beaktande av att den t.f. assessorn befinner sig i slutet av sin tjänstgöring som fiskal anser arbetsdomstolen att i den utsträckning kammarrätten meddelar förordnanden om tjänstgöring i länsrätt för assessorer och t.f. assessorer dessa båda domarkategorier får anses ha i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter också där.

Sammantaget kommer arbetsdomstolen därför till den slutsatsen att assessorer och t.f. assessorer får anses ha enligt 3 § TurA-S i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter. Genom att säga upp assessorer med längre anställningstid än de fiskaler som var adjungerade ledamöter vid uppsägningstillfället har kammarrätten därför brutit mot kollektivavtalet.

Vad så gäller frågan om också länsrättsfiskaler och de som har tjänstgjort som sådana har arbetsuppgifter jämförbara med en kammarrättsassessors gör arbetsdomstolen följande bedömning.

Visserligen är det så att de nämnda fiskalerna, liksom assessorerna, bereder mål till avgörande i länsrätt eller kammarrätt. I kammarrätt föredrar också assessorer och fiskaler mål och lämnar förslag till avgörande. Assessorer och länsrättsfiskaler är domföra i länsrätt. Vad gäller tilldelningen av egna mål gäller dock begränsningar för länsrättsfiskalen. Enligt 10 § andra stycket länsrättsinstruktionen skall nämligen fördelningen av domargöromålen ske på sådant sätt att arbetsuppgifter inte tilldelas en länsrättsfiskal i större omfattning än som är lämplig med hänsyn till fiskalens erfarenhet av tjänstgöring i domstol. Sådana arbetsuppgifter som kräver särskild erfarenhet, får inte tilldelas en fiskal. Vad gäller den dömande verksamheten i kammarrätt krävs att fiskalen erhållit förordnande som adjungerad ledamot för att få delta i den. En länsrättsfiskal och den som tjänstgjort som sådan, men ännu inte har erhållit adjunktion, får alltså inte sitta med och döma i de mål som är föremål för kammarrättens prövning. Denna uppgift är en av de viktigaste uppgifterna - för att inte säga den viktigaste - för en assessor som tjänstgör i kammarrätten.

Av vad som nu sagts framgår att det föreligger beaktansvärda skillnader mellan en kammarrättsassessors arbetsuppgifter och de som tillkommer en länsrättsfiskal eller en fiskal som har tjänstgjort som länsrättsfiskal men ännu inte erhållit förordnande som adjungerad ledamot i kammarrätt. Skillnaderna sammanhänger givetvis med de båda domarkategoriernas olika förtjänst och skicklighet. Skillnaderna är av det slaget att de nu nämnda arbetstagarna enligt arbetsdomstolens mening inte kan anses ha i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter. Kammarrätten bröt därför inte mot TurA-S när uppsägningarna skedde med utgångspunkt i en turordningskrets i vilken inte ingick länsrättsfiskaler och fiskaler som tjänstgjort som sådana.

Sammanfattning

Parternas inställning i målet är att lönekostnaden i detta sammanhang för en assessor och en adjunkt får anses vara densamma, ca 30 000 kr per månad. Utgångspunkten är därför att sammanlagt 52 arbetstagare kunde sägas upp. Parterna är ense om att det tjänstgjorde åtta t.f. assessorer när uppsägningarna beslutades. Staten hade därför enligt TurA-S kunnat säga upp 44 assessorer. Genom att säga upp ytterligare åtta assessorer har staten därför brutit mot avtalet. Med beaktande av arbetstagarnas plats i turordningen innefattas ingen av de uppsagda assessorerna i JUSEK:s skadeståndsyrkanden. JUSEK:s yrkanden i punkterna 2 och 5 skall därför avslås. Däremot skall staten förpliktas att betala allmänt skadestånd till JUSEK för sitt brott mot TurA-S. Arbetsdomstolen bestämmer skadeståndsbeloppet till 40 000 kr.

Rättegångskostnader

Staten har fordrat ersättning med sammanlagt 165 564 kr, varav 135 000 kr för arvode och 30 564 för utlägg. JUSEK har vitsordat yrkad ersättning för utlägg men överlämnat till arbetsdomstolen att pröva skäligheten av anspråket i övrigt.

Arbetsdomstolen finner skäligt och med hänsyn till att parterna vunnit ömsom att staten skall tillerkännas jämkad ersättning med 80 000 kr i arvode.