AD 1999 nr 98

Parter:

Industrifacket; TEKOindustrierna; Strömma Textil Aktiebolag

Nr 98

Industrifacket

mot

TEKOindustrierna, Stockholm och Strömma Textil Aktiebolag, Borås.

Mellan Industrifacket och TEKOindustrierna föreligger kollektivavtal, det s.k. textilavtalet. Strömma Textil AB är medlem i TEKOindustrierna och är därigenom bundet av kollektivavtalet.

Industrifackets medlem B.E. anställdes i augusti 1970 som verkstadsmekaniker hos Strömma Sweden AB, Norrköping, som år 1992 förvärvades av Borås Wäfveri AB. Under de följande åren avvecklades den i Norrköping bedrivna verksamheten, som antingen lades ned eller flyttades till Skene eller Borås. Två marknadsbolag bildades, Strömma Textil AB (bolaget) och Strömma Sweden AB. Bolaget, som har sitt säte i Norrköping marknadsför gardintyger och bedriver s.k. fabriksförsäljning i en särskild butik. B.E. arbetade sedan år 1992 som lagerarbetare och fastighetsskötare. Efter ett samgående mellan bolaget och Borås Cotton Sweden AB i Borås lokaliserades ytterligare verksamhet till Borås, vilket innebar att all verksamhet i Norrköping förutom butiksförsäljningen lades ned. Fyra personer utöver butikschefen skulle få arbete i butiken. B.E. fick emellertid inte något arbete där utan sades upp den 14 april 1998 på grund av arbetsbrist.

Tvist har uppstått mellan parterna om bolaget genom att inte omplacera B.E. till ett arbete i butiken har ådragit sig skadeståndsansvar för att ha brutit mot turordningsreglerna i 22 § anställningsskyddslagen.

Tvisteförhandlingar har hållits mellan parterna utan att de har kunnat enas.

Yrkanden m.m.

Industrifacket har, som talan slutligen bestämts, yrkat

1. att Arbetsdomstolen skall förplikta bolaget att till B.E. utge

a) allmänt skadestånd med 60 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 21 december 1998) till dess betalning sker,

b) ekonomiskt skadestånd med 4 284 kr för tiden 14-31 oktober 1998, 11 512 kr för november 1998, 12 494 kr för december 1998, 14 903 kr för januari 1999, 11 244 kr för februari 1999, 15 082 kr för mars 1999, 7 184 kr för april 1999, 4 908 kr för maj 1999 och 3 837 kr för tiden 1-16 juni 1999, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på varje belopp från den 25 i respektive månad till dess betalning sker

2. att Industrifacket förbehålls rätten att i mån av befogenhet framställa krav för B.E:s räkning avseende inkomstförlust för tiden efter huvudförhandling i målet.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandena. Beloppen avseende ekonomiskt skadestånd har vitsordats som skäliga i och för sig. Även ränteyrkandena och yrkandet om förbehåll har vitsordats. Beloppet avseende allmänt skadestånd har däremot inte vitsordats.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Industrifacket

Målet gäller Industrifackets medlem B.E. som den 14 april 1998 sades upp från sin anställning hos bolaget på grund av arbetsbrist. Industrifacket menar att bolaget har sagt upp honom i strid med turordningsreglerna i 22 § anställningsskyddslagen eftersom det hade funnits möjligheter att omplacera honom till ett arbete i bolagets fabriksbutik, vilket arbete han hade tillräckliga kvalifikationer för.

Bolaget och dess föregångare har under många år bedrivit verksamhet i Norrköping inom textilbranschen. B.E. som är född år 1942, anställdes i augusti 1970 hos dåvarande Strömma Sweden AB som verkstadsmekaniker. Bolaget bedrev då en ganska omfattande verksamhet och hade mer än 200 anställda. Som verkstadsmekaniker utförde han service och reparationer på bolagets maskinpark som bestod av bl.a. såväl stora vävmaskiner som vanliga symaskiner.

År 1992 skedde den förändringen att Borås Wäfveri AB förvärvade Strömma Sweden AB. Tillverkningen flyttades då från Norrköping. Maskinerna packades ned och fraktades bort och bolaget sade upp ett stort antal anställda. I Norrköping hölls i fortsättningen endast lagerverksamhet och verksamhet med anknytning till fabriksbutiken. Antalet anställda inom Industrifackets kollektivavtalssektor uppgick då till 15.

I samband med den nämnda ändringen upphörde B.E:s arbetsuppgifter som verkstadsmekaniker. I stället fick han arbete på lagret som i första hand truckförare. Bolaget byggde upp nya lokaler, som blev färdiga år 1995. Det behövdes därför en fastighetsskötare för både de gamla och de nya lokalerna. B.E. kom härefter att arbeta halvtid som lagerarbetare och halvtid som fastighetsskötare. Arbetet som fastighetsskötare innebar ett "hustomtejobb" som bestod av gräsklippning, snöskottning m.m., men också andra uppgifter som att hjälpa till med att hänga upp gardiner i butiken.

B.E. hade dessa arbetsuppgifter när han blev uppsagd den 14 april 1998. De uppsägningar som då skedde berodde på att den resterande verksamheten i Norrköping, fabriksbutiken undantagen, skulle flyttas till Borås. I butiken skulle fem personer sysselsättas, varav en butikschef. Med anledning av uppsägningarna upprättades en turordning inom Industrifackets kollektivavtalsområde. B.E. intog andra platsen av de tio på listan. Han hade alltså företrädesrätt till anställning i butiken. Två personer, nr 1 och 3 på listan, tackade nej till att bli omplacerade till butiken.

Bolaget gjorde gällande att B.E. saknade tillräckliga kvalifikationer för arbete i butiken. I stället fick personerna nr 4-7 anställning där, nämligen L.S. S.M. E.J. och W.B. W.B. blev långtidssjukskriven och i hennes ställe vikarierade den person som stod närmast efter henne på listan.

B.E. hade sex månaders uppsägningstid, varefter anställningen upphörde den 14 oktober 1998.

Arbetsuppgifterna i butiken består av sedvanligt butiksarbete där huvuduppgiften är att betjäna kunderna. I butiken säljs gardintyger i metervara, färdigsydda gardiner, sängkläder, rullgardiner m.m. Härutöver ingår sysslor som beställning av varor samt skyltning. Sömnadsarbeten åt kunder utförs däremot inte. De sömnadsarbeten som förekommer är sömnad av gardiner och liknande som används för skyltning i butiken. Någon tillklippning av tyger efter mönster förekommer inte. Det man gör är att klippa till önskad längd tyg från den metervara som kunden valt. Att butiken är en fabriksbutik innebär bl.a. att bolaget säljer tyger ur andrasortering, vilket ger bolaget avsättning för varor som inte kan säljas i den vanliga handeln.

B.E:s kvalifikationer

B.E. har 28 års anställningstid. Han har både som verkstadsmekaniker och som anställd i lagret haft stor kontakt med olika tyger och har fått lära sig mycket om olika tygkvaliteters egenskaper. Som verkstadsmekaniker vet han hur man hanterar en symaskin. Som fastighetsskötare har han flera gånger hjälpt till i butiken med servicejobb och med att sätta upp gardiner, gardinfästen och gardinstänger. Han kan således en hel del om tyger och har också ett praktiskt handlag. De kunskaper som behövs för att kunna utföra de arbetsuppgifter som han inte omedelbart behärskar - t.ex. att hantera en kassaapparat - kan han tillägna sig under en relativt begränsad upplärningstid.

Inte heller övrig personal i butiken har någon tidigare utbildning på det aktuella området. Ingen har någon sömnadsutbildning eller motsvarande. Personalen är självlärd eller har blivit upplärd i butiken av tidigare anställda. Det gäller även dem som i stället för B.E. omplacerades till arbete i butiken. Alla har tidigare, i likhet med B.E. haft sina arbeten i bolagets producerande verksamhet.

B.E. har således, åtminstone efter en kortare upplärningstid, tillräckliga kvalifikationer för de arbetsuppgifter som förekommer i butiken.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis gör Industrifacket gällande att bolaget har brutit mot turordningsreglerna i 22 § anställningsskyddslagen genom att säga upp B.E. utan att han har stått i tur för uppsägning. B.E. har tillräckliga kvalifikationer för arbete i bolagets fabriksbutik dit det funnits möjligheter att omplacera honom. Trots detta har andra anställda med kortare anställningstid fått arbete i butiken i stället för honom. Bolaget är därför skyldigt att utge såväl ekonomiskt som allmänt skadestånd till B.E.

Arbetsgivarparterna

Arbetsgivarparternas inställning är att det fanns grund för att inte erbjuda B.E. arbete i butiken eftersom han saknar tillräckliga kvalifikationer för arbetet. Borås Wäfveri AB förvärvade år 1992 Strömma Sweden AB och det bolagets tillverkning i Norrköping avvecklades och flyttades över till Borås Wäfveris tillverkningsenheter i Borås och Skene. I stället bildades två marknadsbolag, Strömma Sweden AB och bolaget. Bolaget marknadsförde gardinmetervaror och hade sitt säte i Norrköping. Bolaget bedrev också försäljning i egen butik. År 1998 gick bolaget samman med Borås Cotton Sweden AB. Därefter återstod i Norrköping endast butiksförsäljningen. I samband med denna förändring skedde också vissa uppsägningar, bl.a. av B.E.

Fabriksförsäljningen hos bolaget och dess föregångare har förekommit sedan lång tid tillbaka. Man har sålt tyg i metervara som ofta har varit av sekunda slag. Länge bedrevs försäljningen utan någon särskild butiksorganisation och försäljningslokalen utgjordes av en avskild del i fabrikslokalerna. B.L. tillträdde som verkställande direktör år 1992. Några år senare tillträdde N.L. som butikschef. Därefter skedde en markant ändring av verksamheten. De båda drog upp riktlinjer för att utveckla en affärsidé beträffande butiken. Tanken var att utveckla denna från att vara en mer eller mindre uttalad fabriksförsäljning till att bli en "riktig" butik som kunde jämföras med vanliga textilbutiker där försäljningen sker under ledning av yrkesmässigt kunnande. Avsikten var att man som kund inte bara skulle kunna köpa den önskade metervaran utan att man också skulle kunna få hjälp med förslag och rådgivning i fråga om tygval, gardinsömnad, gardinuppsättning m.m. För att uppnå syftet med förändringarna kompetensutvecklades personalen så att den skulle bli minst lika kunnig som personal i vanliga textilbutiker. En ny butikslokal inrättades också. Denna kom att utseendemässigt likna vanliga butiker och hade bl.a. särskilda fönster avsedda för skyltning av butikens varor. Detta innebar något helt annat jämfört med hur det hade varit tidigare.

Inom ledningen hoppades man att butiken skulle få rykte om sig att vara en mycket professionell butik. Dessa förhoppningar infriades, vilket kom till uttryck i bl.a. väsentliga resultatförbättringar. Som en följd av ändringarna kom också kundkretsens sammansättning att radikalt förändras. Butiken fick många återkommande kunder, som också var krävande på så sätt att de ville få rådgivning om gardinsömnad, färgval, uppsättningar, m.m. Detta ställde stora krav på personalen, varför bolaget har satsat på att höja och utveckla personalens kompetens.

Den beskrivna situationen är densamma i dag som den var år 1998. Butiken har en helt annan dignitet och annan inriktning nu än den hade för några år sedan, då det fortfarande handlade om traditionell fabriksförsäljning.

De krav som bolaget ställer på personalen är följande. De anställda skall kunna ge idéer till kunder angående gardinuppsättningar och gardinarrangemang, kunna ge förslag på "färgmatchningar" och val av mönsterkombinationer samt ge praktiska råd om hur man gör gardinuppsättningar, hur tillskärningen skall göras, lämpligt sömnadssätt och liknande. Förutom rutinmässiga arbetsinslag som uppackning och prismärkning och hantering av kassaapparat består arbetet alltså av kreativa uppgifter som t.ex. sömnad av gardinuppsättningar för butiksskyltning, skyltning och arrangemang av gardinuppsättningar med därtill passande textilier och tillbehör, klippning av gardinlängder med iakttagande av mönsterpassning och arrangemang i enlighet med kunders önskemål.

De anställda måste vara intresserade av och ha kunskaper om inredning, färg och form samt ha en kreativ läggning. De skall vara sykunniga och ha egna erfarenheter av gardinsömnad och arrangemang samt om hur man klipper till tyg. De måste också kunna "ta folk" och ha förmåga att förmedla sina kunskaper till kunderna genom att lyssna till dem och förstå deras frågor. De måste också kunna ta ställning till kundernas frågor och lösa deras problem på ett bra sätt t.ex. genom att redovisa ett förslag till lämplig gardinuppsättning.

Arbetet i butiken är även fysiskt krävande då det bl.a. innebär tunga upprepade lyft av tygrullar och tygstycken som kan väga 10-20 kg. Vid tygklippning utsätts man också för belastning eftersom man måste sträcka sig över tygets hela bredd för att kunna klippa av det.

Samtliga krav som nu har angetts fanns även år 1998 när B.E. sades upp från bolaget.

B.E. var sedan år 1970 anställd som verkstadsmekaniker i dåvarande Strömma Sweden AB. Hans arbetsuppgifter var att utföra service, reparationer och underhåll av bolagets maskinpark. Det var fråga om ett rent verkstadsarbete och innebar ingen kontakt med de tyger som tillverkades förutom att han såg tygerna när han reparerade maskinerna. Han har i sin anställning således inte hanterat tygerna.

B.E. omplacerades år 1992 till arbete i lagret som lagerarbetare i kombination med vissa uppgifter som fastighetsskötare. Någon strikt uppdelning mellan sysslorna var det emellertid inte fråga om.

Att B.E. inte omplacerades till arbete i butiken berodde på att bolaget ansåg att han inte hade tillräckliga kvalifikationer mot bakgrund av hans tidigare arbete och avsaknad av erfarenhet inom försäljning och sömnad. Han hade inte heller visat något intresse för arbete i butiken. Hans besök där inskränkte sig till de tillfällen när han hjälpte till med att utföra något hantverksmässigt, t.ex. att skruva och borra, flytta på en hylla eller sätta upp gardinstänger. Utöver vad avser sådana praktiska insatser deltog han inte i något arbete med gardinuppsättningarna. Från bolagets sida ansåg man vidare att B.E. inte hade den personlighet som krävs för arbetet. B.E. är fåordig, inte utåtriktad, och förefaller vilja arbeta mycket för sig själv. Han saknade således den sociala kompetensen.

S.M. och W.B. var de två anställda som placerades om till arbete i butiken. L.S. och E.J. arbetade redan i butiken sedan tidigare. S.M. och W.B. hade till skillnad från B.E. viss erfarenhet som var av värde. S.M. hade arbetat i bolagets provrum där hon utförde prover avseende olika tyger. Hon tog vidare fram presentationsmaterial till säljarna samt tygprover som användes av säljarna i butiken. I detta ingick visst sömnadsarbete. S.M. hade vidare gått en sömnadskurs som N.L. hade anordnat. Dessutom hade hon vid besök i butiken diskuterat sömnadsgöromål med bl.a. N.L. och visat stort intresse för arbete där. Det framgick vid dessa besök för N.L. att S.M. också hade kompetens för arbete i butiken. Från bolagets sida kände man ingen tvekan att ha henne som anställd i butiken. Också W.B. ansågs av bolaget ha den erfarenhet som söktes. Hon hade arbetat vid den s.k. avmätningen där hon verkställde tygorder, klippte till tyger enligt order, utförde mönsterpassningar, såg till att färger överensstämde, tog fram matchande färger till respektive tyg samt handlade reklamationer. Hon hade vidare i likhet med S.M. visat ett stort intresse för sömnad och ofta varit inne i butiken för att diskutera olika lösningar. Det framgick att hon hade goda sömnadskunskaper. Vid något tillfälle hade hon också hjälpt till i butiken. Både S.M. och W.B. hade den sociala kompetens som behövdes för arbetet. De var utåtriktade och kunde "ta folk" - de hade med andra ord försäljaregenskaper - och hade lätt för att arbeta i grupp.

När B.L. och N.L. jämförde B.E. S.M. och W.B. inbördes rådde ingen tvekan om att de båda sistnämnda men inte B.E. hade tillräckliga kvalifikationer för arbete i butiken.

B.E. saknar alla kvalifikationer för arbete i butiken. Bristerna är så stora att det kan sättas i fråga om de över huvud taget skulle kunna avhjälpas. Än mindre kan han uppnå tillräckliga kvalifikationer inom en rimlig upplärningstid. Ett ytterligare skäl till att inte omplacera B.E. till arbete i butiken är hans bestående ryggskada som gör att han inte klarar av arbetet i butiken. Skadan har utgjort ett klart och dokumenterat hinder mot att sätta honom i arbete av det slag som finns där. En omplacering skulle ha riskerat att förvärra hans ryggproblem och därför strida mot arbetsgivarens skyldigheter enligt arbetsmiljölagen. Arbetsgivaren hade grundad anledning att anta att B.E. skulle ta skada av en omplacering till arbete i butiken.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis menar bolaget att B.E. saknar tillräckliga kvalifikationer för arbete i butiken dels därför att han inte uppfyller de allmänna kvalifikationskraven, dels därför att han på grund av sin ryggskada inte kan utföra arbetet i butiken.

Industrifacket

Bolaget har gjort gällande att B.E. också på grund av ryggbesvär inte har kvalifikationer för arbete i butiken. Det är riktigt att han tidigare har haft problem med sin rygg. År 1996 drabbades han av en inflammation i muskler och ledfästen. Denna har haft en lång läktid. Han var sjukskriven under perioden vintern 1996-februari 1997. Efter återkomsten till arbetet stod han fortfarande under behandling, som bestod av medicinering och sjukgymnastik. I arbetet slapp han att utföra vissa av de tyngre arbetsuppgifterna i lagret. I övrigt har han kunnat fullgöra sina arbetsuppgifter och han har inte varit ytterligare sjukskriven med anledning av ryggbesvär. Rehabiliteringen pågick även i april 1998 när B.E. blev uppsagd. Numera är han så gott som återställd och behandlingen har avslutats.

De lyft som förekommer i fabriksbutiken är sådana som B.E. utan problem klarar av. Arbetsuppgifterna är inte tyngre än de uppgifter han hade i lagret. Som arbetsgivare har bolaget haft ett ansvar för arbetsanpassning och rehabilitering och har varit skyldigt att beakta detta vid omplacering. För det fall B.E:s möjligheter att utföra samtliga arbetsuppgifter i butiken skulle ha begränsats av ryggbesvären gör Industrifacket gällande att bolaget har kunnat och varit skyldigt att vid behov anpassa hans arbetsuppgifter under återstoden av rehabiliteringstiden. Inte heller till följd av ryggbesvär har B.E. haft bristande kvalifikationer.

Bolaget har vidare påstått att B.E. har bristande kvalifikationer med avseende på social kompetens. Någon brist därvidlag synes emellertid inte ha lagts till grund för bolagets bedömning av hans kvalifikationer när beslutet att säga upp honom fattades. Frågan om en persons sociala kompetens torde dessutom inte ha med personens kvalifikationer utan med dennes lämplighet att göra, vilket inte skall prövas i målet. B.E. uppfyller de eventuella krav som kan ställas på social kompetens.

Domskäl

Allmänt om tvisten

Bolaget sade den 14 april 1998 upp B.E. på grund av arbetsbrist. Industrifacket har gjort gällande att bolaget därvid åsidosatt turordningsreglerna i 22 § anställningsskyddslagen genom att inte omplacera honom till ett arbete i bolagets s.k. fabriksbutik trots att han hade längre anställningstid än de arbetstagare som fick arbete där. Bolaget har därför enligt Industrifacket ådragit sig skyldighet att utge allmänt och ekonomiskt skadestånd till B.E.

Arbetsgivarparterna har bestritt att bolaget genom uppsägningen av B.E. brutit mot 22 § anställningsskyddslagen och har till stöd för bestridandet hävdat att han saknade tillräckliga kvalifikationer för arbete i butiken. Detta påstående har i sin tur bestritts av Industrifacket.

Utredningen

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på Industrifackets begäran B.E. hörts under sanningsförsäkran och vittnesförhör hållits med ombudsmannen B.H. L.S. som arbetar i bolagets fabriksbutik, samt B.E:s läkare, H.P. På bolagets begäran har verkställande direktören B.L. hörts under sanningsförsäkran och vittnesförhör hållits med tidigare butikschefen N.L. samt Y.H. som är arbetsledare och förman på bolagets lager.

Parterna har vidare åberopat skriftlig bevisning.

Rättsliga utgångspunkter

Vid uppsägning på grund av arbetsbrist gäller enligt 22 § anställningsskyddslagen som huvudregel att en arbetstagare med längre anställningstid hos arbetsgivaren har företräde till fortsatt arbete framför arbetstagare inom samma turordningskrets med kortare anställningstid. Om arbetstagaren endast efter omplacering kan beredas fortsatt arbete hos arbetsgivaren, gäller dock som en förutsättning för företräde enligt turordningen att arbetstagaren skall ha tillräckliga kvalifikationer för arbetet. Det i 22 § anställningsskyddslagen uppställda kravet på tillräckliga kvalifikationer för omplacering till visst arbete i en arbetsbristsituation har hämtats från motsvarande bestämmelse i 1974 års anställningsskyddslag. Av förarbetena till den lagen framgår att kravet inte bör avse annat än att arbetstagaren skall ha de allmänna kvalifikationer som normalt krävs av den som söker en sådan anställning som det är fråga om. En viss kortare inlärningsperiod får dock ofta accepteras (jfr prop. 1973:129 s. 158 f, s. 165 och s. 260; jfr även prop. 1981/82:71 s. 54 f.). Det krävs således inte att arbetstagaren fullständigt behärskar de nya arbetsuppgifterna från början utan endast att han eller hon har möjlighet att inom rimlig tid lära sig dem. Arbetsgivaren kan således inte kräva att en arbetstagare fullständigt behärskar nya arbetsuppgifter från första dagen. Å andra sidan kan en arbetstagare inte göra anspråk på arbetsuppgifter som skulle kräva omskolning eller som kräver yrkesvana som denne inte besitter. Turordningsreglerna får inte ge till resultat att en arbetstagare får företrädesrätt till ett arbete som han inte kan sköta. En arbetsgivare som vid en tvist hävdar att en arbetstagare inte har tillräckliga kvalifikationer för ett visst arbete har bevisbördan för riktigheten av detta påstående.

Vilka arbetsuppgifter har arbetet i butiken bestått av och vilka kunskaper har arbetet krävt?

Av de ovan redovisade förarbetsuttalandena kan den slutsatsen dras att utgångspunkten vid bedömningen av frågan om en arbetstagare har tillräckliga kvalifikationer för ett arbete måste vara de kvalifikationskrav som uppställs för arbetet vid den tidpunkt då frågan om en omplacering rent faktiskt uppkommer (jfr även t.ex. AD 1998 nr 94). När det gäller frågan om de kvalifikationskrav som uppställdes för arbete i bolagets fabriksbutik vid den tidpunkt då omplaceringsfrågan aktualiserades kan Arbetsdomstolen inledningsvis konstatera att arbetsgivarparternas påståenden om ändringar under senare år vad gäller butikens inriktning och profil vinner stöd av vad B.L. och N.L. har berättat. Den beskrivning som de har lämnat vittnar om att försäljningsverksamheten i butiken i väsentliga avseenden liknar den verksamhet som bedrivs av vissa textilbutiker i detaljhandeln.

L.S. har däremot lämnat uppgifter som i någon mån kan synas gå i en annan riktning. Hon har bl.a. påpekat att butiken är just en "fabriksbutik, inte NK" och att kunderna inte kan förvänta sig samma "finess" i en butik som säljer andrasortering som i en vanlig butik. Vidare har hon uppgett att hon själv när hon började arbeta i fabriksbutiken år 1993 inte hade några egentliga kunskaper och att hon tillägnat sig sådana efter hand utan särskild utbildning eller inskolning. Härtill har hon uppgett att det inte skulle betyda så mycket om det kom en ny anställd som inte var lika bra på att sy som de övriga. Dock har hon sagt att hon är personligen intresserad av sömnad, att hon fått ökade kunskaper under åren som anställd i butiken, att arbetet möjligen har blivit mera kvalificerat i takt med butikens utveckling under senare år - butiken har gett ökade möjligheter och de anställda har "utvecklats i stil med det som har hänt" - samt att det i arbetsuppgifterna ingår att ge råd till kunder. Hon har också sagt att alla gör alla förekommande arbetsuppgifter om än personalen för enkelhetens skull har delat upp vissa områden mellan sig som man i första hand svarar för samt att personalen arbetar mycket självständigt men hjälps åt när det behövs.

Den beskrivning som L.S. sålunda har lämnat om arbetet i butiken kan visserligen ge intryck av att detta är enklare och ställer lägre krav på personalen än vad som gjorts gällande från arbetsgivarparternas sida. Hennes beskrivning låter sig dock väl förenas med vad arbetsgivarparterna har uppgett och ändrar enligt Arbetsdomstolens mening inte i något viktigt avseende den bild av verksamheten som dessa har tecknat med stöd av uppgifterna från B.L., och N.L. Sammantaget finner Arbetsdomstolen att det av utredningen kan dras följande slutsatser om verksamheten i butiken och om de kvalifikationskrav som kan ställas för arbete som försäljare där.

Kundkretsen består till stor del av personer som syr själva och följaktligen redan har erfarenhet av sådana sysslor. Detta stämmer också överens med det nära till hands liggande antagandet att det främst är personer ur den kategorin som väljer att köpa tyger i stället för färdigsydda varor. En närmast självklar förutsättning för att nå någon framgång med en sådan butiksverksamhet torde vara att de anställda i butiken ligger åtminstone på samma kunskapsnivå eller helst kan mer än sina kunder. Bolagets ambition med butiken är att kunderna där skall kunna erbjudas sakkunnig hjälp. De anställda skall alltså kunna ge kunderna goda råd med utgångspunkt från en god förståelse för deras önskemål och behov. Det är inte enbart en fråga om att besitta praktiska kunskaper i att sy utan även en fråga om att ha en fallenhet för de mer estetiska sidorna vad gäller tyger och gardinuppsättningar m.m. Kunderna förväntar sig betjäning av personal som genom egna erfarenheter kan sin sak. Alla de anställda i butiken förutsätts behärska samtliga arbetsuppgifter.

Har B.E. haft tillräckliga kvalifikationer för arbete i butiken?

När det gäller B.E:s kvalifikationer har av utredningen till en början framkommit att han helt saknar erfarenhet av arbete i butik och att han inte heller har arbetat med textilier vare sig i bolagets produktion eller i övrigt. I fråga om sin erfarenhet av sömnad har han uppgett att han har hanterat symaskin i hemmet och att han därvid har sytt en gardinkappa till en glasveranda, sytt i en dragkedja till ett tält och fållat jeans. Det har av vad han har uppgett inför domstolen inte framkommit att han skulle ha något särskilt intresse för sömnad och tyger och därtill hörande frågor. Han har emellertid framhållit att han har kommit i kontakt med tyger i sitt arbete i lagret och som mekaniker och att han har hjälpt till i butiken genom att montera fästen och hyllor, bygga arbetsbänkar, sätta upp gardinstänger och hänga upp gardiner.

Vid bedömningen av om en arbetstagare har tillräckliga kvalifikationer för ett arbete skall en jämförelse göras med de krav som arbetsgivaren kan ställa vid en nyanställning till det ifrågavarande arbetet. Arbetsdomstolen har i det föregående kommit fram till att arbetet i butiken - som det kommit att utvecklas fram till den tidpunkt då omplaceringsfrågan aktualiserades - inte på något sätt kan karaktäriseras som okvalificerat utan tvärtom ställer inte obetydliga krav på kunskaper och erfarenheter om hur man syr, skapar gardinuppsättningar, väljer tyger, färger och mönster för olika ändamål, m.m.

Förbundet synes med hänvisning till att de fyra arbetstagare som, vid sidan av butikschefen, hade fått arbete i butiken kom direkt från arbete med produktionen och saknade särskild utbildning för butiksarbetet anse att detta i själva verket inte ställer så stora krav. I den delen kan till en början konstateras att enligt vad som synes ostridigt i målet två av arbetstagarna, nämligen L.S. och E.J. redan hade arbetat i butiken i flera år när den nu aktuella omplaceringssituationen uppkom och att de således började arbeta i butiken när den enligt vad som framkommit utgjorde en mera renodlad fabriksbutik och arbetet därför inte ställde så stora krav på personalen. Vidare har L.S. inför domstolen uppgett att hon lärt sig en hel del "under resans gång" och att hon numera anser sig ha uppnått en yrkesmässig nivå även om så inte var fallet när hon började. När det gäller de två arbetstagare som placerades om till arbete i butiken med förbigående av B.E. nämligen S.M. och W.B. kan konstateras att arbetsgivarparternas påståenden att dessa båda hade yrkeserfarenheter och andra erfarenheter, t.ex. i sömnad, som var relevanta för arbetet i butiken samt hade visat intresse för och kunskaper om sådant som sammanhänger med butikens verksamhet har bekräftats i målet av såväl B.L. som N.L. Att bolaget mot denna bakgrund har funnit att de nu berörda arbetstagarna varit tillräckligt kvalificerade för arbete i butiken kan enligt Arbetsdomstolens mening inte tas till intäkt vare sig för att arbetet i själva verket inte ställt så stora krav eller för att även B.E. skulle ha tillräckliga kvalifikationer för detta.

Av vad som av B.E:s egna uppgifter och övrig utredning framkommit om hans yrkeserfarenheter framgår att han i stort sett helt saknar erfarenheter som tar sikte på eller har beröring med det arbete som utförs i butiken. De yrkeserfarenheter han har haft av att sätta upp gardinstänger och liknande uppgifter kan enligt domstolens mening inte tillmätas något större värde när det gäller att bedöma hans kvalifikationer för butiksarbetet. Redan av hans egna uppgifter inför domstolen kan också den slutsatsen dras att han även i övrigt i stort sett saknar erfarenhet av sådant som har betydelse för arbete i butiken. Arbetsdomstolen finner med beaktande av det anförda att det inte heller är sannolikt att B.E. inom rimlig tid skulle kunna lära sig arbetsuppgifterna.

Sammanfattningsvis finner Arbetsdomstolen att utredningen ger vid handen att B.E. inte har de allmänna kvalifikationer som bolaget med fog kan uppställa som krav vid nyanställning av en anställd i butiken. Bolaget har alltså inte åsidosatt turordningsreglerna i 22 § anställningsskyddslagen när bolaget sade upp honom.

Vid denna bedömning saknar Arbetsdomstolen anledning att göra en bedömning av betydelsen av B.E:s ryggproblem och frågan om hans sociala kompetens för arbetet.

Sammanfattning och rättegångskostnader

Det anförda leder till att Industrifackets talan skall avslås.

Vid denna utgång skall Industrifacket förpliktas att ersätta arbetsgivarparterna för rättegångskostnader. Det belopp som bolaget har yrkat har Industrifacket inte riktat någon erinran mot, utom såvitt gäller den del som avser mervärdesskatt. Industrifacket har ifrågasatt huruvida bolaget haft någon kostnad för mervärdesskatt. Arbetsdomstolen finner emellertid att mervärdesskatten utgör en kostnad för arbetsgivarparterna och att Industrifacket därför skall utge ersättning för mervärdesskatt (jfr AD 1995 nr 29).