AD 2000 nr 35

Parter:

Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund; Privatvårdens Arbetsgivarförbund; Hanshälsan aktiebolag

Nr 35

Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund

mot

Privatvårdens Arbetsgivarförbund och Hansahälsan Aktiebolag i Visby.

Mellan Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund (SKTF) och Privatvårdens Arbetsgivarförbund gäller kollektivavtal. Hansahälsan AB är bundet av avtalet genom medlemskap i Privatvårdens Arbetsgivarförbund.

K.A. är medlem i SKTF. Hon anställdes år 1970 som läkarsekreterare vid dåvarande Företagshälsovården. I samband med att verksamheten övergick till att bedrivas i bolagsform i slutet av 1970-talet övergick hennes anställning till Företagshälsovårdscentralen Ringen AB. Vid årsskiftet 1995/1996 gick Företagshälsovårdscentralen Ringen AB ihop med Skogs- och Lantbrukshälsan och Bygghälsan samt ändrade namn till Hansahälsan AB (bolaget).

Den 30 mars 1999 sade bolaget upp K.A. av personliga skäl. I samband med lokal tvisteförhandling den 5 maj 1999 återtog bolaget denna uppsägning och meddelade att bolaget i stället avsåg att säga upp K.A. på grund av arbetsbrist. Detta skedde genom besked om uppsägning den 4 juni 1999 som delgavs K.A. den 14 juni 1999. Mellan parterna uppkom tvist om uppsägningarna var sakligt grundade.

Tvisteförhandlingar har förts utan att parterna har kunnat enas.

I beslut den 11 oktober 1999 avslog Arbetsdomstolen ett yrkande från arbetsgivarparterna att K.A:s anställning interimistiskt skulle upphöra.

YRKANDEN M.M.

SKTF har yrkat att Arbetsdomstolen skall

1. ogiltigförklara uppsägningen på grund av arbetsbrist den 14 juni 1999 och

2. förplikta bolaget att till K.A. utge allmänt skadestånd med 160 000 kr, varav 80 000 kr avser uppsägningen den 30 mars 1999 och 80 000 kr avser uppsägningen den 14 juni 1999, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 16 juli 1999) tills betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandena. Inget belopp har vitsordats som i och för sig skäligt allmänt skadestånd. Dock har ränteyrkandet vitsordats som skäligt i och för sig. För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att bolaget skall utge allmänt skadestånd har arbetsgivarparterna yrkat att detta skall nedsättas till i första hand 0 kr.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

PARTERNAS UTVECKLING AV TALAN

SKTF

K.A. anställdes som sekreterare vid dåvarande Företagshälsovården år 1970 då hon var 25 år gammal. I samband med att verksamheten började att bedrivas i bolagsform i slutet av 1970-talet övergick hennes anställning till Företagshälsovårdscentralen Ringen AB (Ringen). Vid årsskiftet 1995/1996 gick Ringen ihop med Skogs- och Lantbrukshälsan och Bygghälsan och ändrade namn till Hansahälsan. När K.A. började sin anställning hade hon inga förkunskaper utan fick lära sig arbetet successivt. Hon gick dessutom en läkarsekreterarutbildning och en kontorsutbildning. Under tiden 1970-1987 arbetade läkaren A.K. vid Företagshälsovården/Ringen. Han gav allteftersom K.A. större och större förtroende i arbetet. Hon skötte tidbokningar och förekommande läkarsekreterararbete och blev mer och mer läkarsekreterare. År 1987 började läkaren R.S. på Ringen. Till att börja med fungerade allt bra men efter hand blev det allt större problem. I stort sett samtliga anställda hade problem med att samarbeta med R.S. och många anställda slutade på arbetsplatsen. De fackliga organisationer som var representerade på arbetsplatsen krävde att Yrkesinspektionen skulle vidta åtgärder vilket också skedde. R.S. begränsade efter någon tid K.A:s arbetsuppgifter, bl.a. fick hon inte längre ha hand om tidbokningar. K.A. accepterade detta. Fram till årsskiftet 1995/1996, då sammanslagning skedde med Skogs- och Lantbrukshälsan och Bygghälsan, hade K.A. varit den enda anställda med administrativa arbetsuppgifter. Efter sammanslagningen fanns det två läkarsekreterare i bolaget. K.A. hade hand om journalskrivning, medicinsk dokumentation och var dataansvarig medan den andra läkarsekreteraren hade hand om övrig administration. Läkaren M.B.N. började i bolaget våren 1997. I samband därmed förändrades K.A:s arbetsuppgifter eftersom M.B.N. ville skriva sina journaler själv. Fram till dess hade journalskrivandet utgjort 80 % av K.A:s arbetsuppgifter. Hon fick dock successivt andra arbetsuppgifter i stället. Det faktum att läkaren övertagit journalskrivandet och att personalen hade tillgång till PC och börjat skriva sina egna dokument fick till följd att det blev överkapacitet med två läkarsekreterare. K.A. blev kvar i bolaget men den andra läkarsekreteraren sades upp på grund av arbetsbrist under hösten 1997. Efter sedvanliga förhandlingar med SKTF benämndes K.A:s tjänst därefter sekreterare/administratör. Från och med hösten 1997 hade således K.A. ensam hand om bolagets administration och var dataansvarig. Den arbetsuppgift som hade försvunnit var journalskrivandet. T.D. tillträdde som verkställande direktör i bolaget i augusti 1997. Beslutet att dra ned på administrationen och säga upp en läkarsekreterare på grund av arbetsbrist var då redan fattat.

I slutet av november 1998 kontaktade T.D. SKTF:s avdelningsordförande M.S. Enligt T.D. började situationen att bli ohållbar och T.D. ville diskutera vad han kallade "K.A:s samarbetsproblem". Det bestämdes att ett möte skulle äga rum den 17 december 1998. Vid mötet var K.A., T.D., M.S. och ytterligare en facklig företrädare från SKTF närvarande. Vid mötet framförde T.D. kritik riktad mot K.A. personligen. Han påstod att hon hade samarbetsproblem och att hon lade sig i och störde andra i deras arbete. När påståendena bemöttes av M.S. och K.A. sade T.D. att han kunde sänka K.A:s sysselsättningsgrad till 75 % och placera henne en trappa upp så att hon inte skulle störa de andra. Talet om att sänka K.A:s sysselsättningsgrad hade aldrig tagits upp tidigare. T.D. sade ingenting om att K.A. skulle ha för få arbetsuppgifter. På initiativ av M.S. diskuterade man hur man skulle lösa saken och kom överens om att det skulle äga rum ett nytt möte inom den närmaste tiden. Man kom också överens om att K.A. och T.D. skulle träffas med jämna mellanrum för att ta upp aktuella frågor i syfte att förbättra samarbetet. Vidare diskuterades frågan om en psykosocial undersökning på arbetsplatsen. Innan man skildes åt avkrävde T.D. K.A. ett löfte att hon inte skulle störa sina arbetskamrater.

Dagen därpå, den 18 december 1998, hade bolaget julavslutning för hela personalen. T.D. redogjorde för vad som hade hänt vid mötet föregående dag och förklarade inför alla anställda att K.A. då hade lovat att inte lägga sig i andras arbete.

Den 9 februari 1999 kallade bolaget SKTF till förhandling angående K.A. Den kom att äga rum den 18 februari 1999. Vid förhandlingen framförde bolaget omfattande personlig kritik riktad mot K.A. bestående av ca 25 olika punkter. I allt väsentligt hade kritiken inte framförts tidigare. Bolaget erbjöd K.A. ett visst belopp för att hon frivilligt skulle sluta sin anställning. Hon fick en vecka på sig att fundera. Under tiden var hon arbetsbefriad. Hon tackade dock nej till erbjudandet den 24 februari 1999. Den 1 mars 1999 underrättade bolaget K.A. om att bolaget avsåg att säga upp henne på grund av personliga förhållanden. Från den 18 februari 1999 har K.A. inte varit på sitt arbete. Detta beror på bolagets klart uttalade vilja att hon inte var önskvärd där. Varselöverläggningar hölls den 18 och den 30 mars 1999. Bolaget framförde då omfattande kritik riktad mot K.A. personligen. Bolaget anförde sammanfattningsvis att uppsägningen grundades på K.A:s allvarliga samarbetssvårigheter, hennes dåliga arbetsprestationer, hennes arbetsvägran, hennes återkommande kritiska uttalanden om arbetsledningens sätt att sköta sina arbetsuppgifter och hennes överskridande av sina befogenheter. Varken vid förhandlingen den 18 februari 1999 eller vid varselöverläggningarna den 18 och den 30 mars 1999 sades något från bolagets sida om organisatoriska förändringar eller om K.A:s arbetsuppgifter eller sysselsättningsgrad. Allt var i stället inriktat på sådant som hänförde sig till K.A:s personliga förhållanden.

Bolaget sade upp K.A. av personliga skäl den 30 mars 1999. SKTF påkallade tvisteförhandling med anledning av uppsägningen och framställde för K.A:s räkning yrkanden om ogiltigförklaring och allmänt skadestånd. SKTF begärde samtidigt att bolaget skriftligen skulle uppge de omständigheter som bolaget åberopade som grund för uppsägningen. I skrift den 30 april 1999 redovisade bolaget de skäl som uppsägningen grundades på. Som skäl för uppsägningen angav bolaget i allt väsentligt detsamma som framfördes vid förhandlingen den 18 februari 1999 och vid varselöverläggningarna den 18 och 30 mars 1999. Skriften kom SKTF till handa den 2 maj 1999.

Lokal tvisteförhandling angående uppsägningen ägde rum den 5 maj 1999. Fram till den dagen hade bolaget inte framfört något annat skäl för en uppsägning av K.A. än omständigheter som var att hänföra till henne personligen. Vid förhandlingen tog bolaget tillbaka uppsägningen på grund av personliga förhållanden. I stället begärde bolaget förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen om uppsägning av K.A. på grund av arbetsbrist. Förhandling hölls den 5 och den 7 maj 1999. Bolaget hävdade då att K.A. i slutet av år 1998 hade arbetsuppgifter som endast täckte 40-50 % av en heltid, att hennes huvudsakliga arbetsuppgifter som bestod av utskrivning av recept och intyg inte längre fanns kvar, att personalen numera skrev alla sina dokument på PC, att man sedan januari 1999 hade ny telefonteknik som innebar att telefonsamtalen gick direkt till den uppringde och att hanteringen av kontanta patientavgifter hade upphört. Detta innebar enligt bolaget att det förelåg arbetsbrist. Genom besked den 4 juni 1999 sades K.A. upp på grund av arbetsbrist. Under samtliga förhandlingar och vid de kontakter som dittills hade förevarit hävdade bolaget hela tiden att det fanns personliga skäl för en uppsägning. Ingenting sades om organisationsförändringar, sysselsättningsläge eller att K.A:s arbetsuppgifter inte täckte en heltid. Det bestrids att K.A:s arbetsuppgifter i slutet av år 1998 endast uppgick till 40-50 % av en heltid. K.A. arbetade i själva verket övertid i princip under varje månad år 1998. Hon arbetade även övertid under år 1997. Det som bolaget påstod grundade arbetsbrist var förhållanden som hade inträffat långt tidigare. Personalen skrev sina egna dokument redan år 1997. Ny telefonteknik installerades i januari 1999. Den nya telefontekniken innebar ingen större förändring. Samtliga anställda hade visserligen var sitt direktnummer men i telefonkatalogen stod bara ett nummer till bolaget och telefonsamtalen gick fortfarande in på en huvudlinje. Uppsägningen den 4 juni 1999 skedde i själva verket även den av personliga skäl, s.k. fingerad arbetsbrist. K.A. delgavs uppsägningen den 14 juni 1999.

Det har inte förelegat saklig grund för uppsägningarna av K.A. Uppsägningen på grund av arbetsbrist skall därför ogiltigförklaras och hon skall tillerkännas allmänt skadestånd med 80 000 kr för vardera uppsägningen.

Arbetsgivarparterna

Hansahälsan är en privatägd företagshälsovård med verksamheten förlagd till Gotland. Arbetsplatsen är mycket liten. Förutom verkställande direktören T.D. arbetar en läkare, en skyddsingenjör och sex sjuksköterskor i bolaget. Bolaget har dessutom en sjukgymnast och ytterligare en skyddsingenjör som uppdragstagare.

K.A. anställdes som läkarsekreterare vid Företagshälsovården år 1970. Hennes huvudsakliga arbetsuppgifter bestod vid den tidpunkten av journalskrivning och medicinsk dokumentation. Anställningen kom därefter att övergå till Företagshälsovårdscentralen Ringen som sedermera sammanslogs med Skogs- och Lantbrukshälsan och Bygghälsan och ändrade namn till Hansahälsan. Under år 1997 påbörjades en förändring av arbetsinnehållet för K.A. Läkaren i bolaget började då att själv utföra olika skrivarbeten. Efter förändringen år 1997 bestod K.A:s arbetsuppgifter av att ordna utskrifter av intyg och recept, ta emot och förmedla inkommande telefonsamtal, hantera kontanta patientavgifter, hämta och fördela den dagligen inkommande posten, föra protokoll vid en del möten och att säkerhetskopiera datafiler. I början av år 1998 hämtade bolaget hem vissa ekonomifunktioner från bolagets bokföringsbyrå LRF Konsult. Syftet med detta var att en del av dessa arbetsuppgifter skulle kunna delegeras till K.A. som hade fått allt mindre att göra. Det som flyttades över var hantering av serviceavgifter, kundfakturering och kund- och leverantörsreskontra. Det övergripande ansvaret för dessa arbetsuppgifter ålåg T.D. men i görligaste mån skulle arbetsuppgifterna kunna delegeras till K.A. Kund- och leverantörsreskontra kom dock, trots flera försök, aldrig att hanteras av K.A. Hanteringen sköttes i stället i sin helhet av T.D. I samband med att ekonomifunktionerna flyttades över i januari 1998 fungerade inte den elektroniska överföringen vilket medförde en hel del merarbete för såväl T.D. som K.A. De fick under januari och en del av februari 1998 manuellt föra över bolagets kunder i ett kundregister. Detta samt viss inarbetad övertid före augusti 1997 tog sedan K.A. ut i ledig tid under år 1998.

Mot slutet av år 1998 kunde bolaget konstatera att K.A. hade för få arbetsuppgifter i förhållande till sin sysselsättningsgrad. Arbetsuppgifterna motsvarade 40-50 % av en heltidsanställning. Detta faktum tog T.D. upp vid ett möte med SKTF i december 1998. Mötet var egentligen påkallat av skäl som var att hänföra till K.A. personligen men bolaget var av den uppfattningen att den begränsade mängden arbetsuppgifter var en bidragande orsak till de problem som fanns av personlig art.

T.D. anställdes som verkställande direktör i bolaget i augusti 1997. Han upplevde omedelbart att K.A. trakasserade honom på olika sätt, bl.a. genom att lämna felaktig information och genom att undanhålla honom information. T.D. försökte att diskutera problemen med K.A. för att reda ut om det berodde på något missförstånd eller om något annat låg bakom. Detta hjälpte dock inte. Under våren 1998 började T.D. att se ett mönster i K.A:s handlande och fr.o.m. den 6 april 1998 började han att föra dagbok över hennes agerande på arbetsplatsen.

K.A. ifrågasatte vid ett flertal tillfällen därefter T.D:s beslut och anmärkte på hans arbete. Den 7 april 1998 kritiserade hon ett vd-utskick till kunder att gratis prova på bolagets gym. Samma dag satt T.D. och bokade kundbetalningar, skrev ut och kuverterade krav efter ordinarie arbetstid eftersom K.A. inte hade utfört arbetsuppgifterna. Också samma dag vände sig en anställd till T.D. med anledning av ett fel som uppstått i hans dator och hävdade att K.A. hade vägrat att hjälpa honom. Den 22 april 1998 lämnade K.A. avier om paket för avhämtning på posten till mottagningssköterskan trots att det ingick i hennes arbetsuppgifter att hämta paket på posten. T.D. lämnade tillbaka avierna till K.A. och uppmanade henne att hämta paketen. Detta gjorde hon. Senare samma dag ringde någon från posten till T.D. och uppgav att K.A. hade beklagat sig och velat teckna kontrakt om utkörning av paket vilket kostar 800 kr per år. Bolaget får högst ett-två paket per månad. Den 23 april 1998 ägnade K.A. en timme av sin ordinarie arbetstid åt att formulera ett brev till styrelsen med anledning av att hon var missnöjd med löneförhandlingen med T.D.

Den 8 maj 1998 informerade T.D. personalen om att han hade träffat chefen för Socialstyrelsens tillsynsbyrå och fått klartecken av denne att det gick bra att ändra behörigheten i datorn så att han fick tillgång till statistik till patientjournalerna. T.D. ville att hans behörighet skulle ändras så att han på egen hand kunde ta fram statistik till styrelsesammanträden och svara på kundförfrågningar om vem som var inbokad som patient. K.A. vägrade att ändra T.D:s behörighet. Först gjorde K.A. gällande att det var leverantören av dataprogrammet som avgjorde vem som var behörig att ta emot statistiken. T.D. förklarade för henne att leverantören av dataprogrammet inte hade med saken att göra och att han hade erhållit tillstånd från högsta ort men K.A. vägrade ändock att lyda order och ändra behörigheten. T.D. förklarade för henne att hon gjorde sig skyldig till ordervägran.

Den 15 maj 1998 gjorde sig K.A. skyldig till felfakturering. Hon felfakturerade dels åklagarmyndigheten på Gotland, dels kronofogdemyndigheten på Gotland.

Den 28 maj 1998 anklagade K.A. T.D. för att ha ingått "suddiga" kontrakt.

Den 8 juni 1998 vägrade K.A. ånyo att rätta sig efter T.D:s beslut om behörighetsändring så att han skulle få tillgång till statistik i datorn. T.D. erinrade K.A. om att hon gjorde sig skyldig till ordervägran. K.A. hävdade nu att det var läkaren som avgjorde vem som var behörig. T.D. förklarade att han bara ville ha tillgång till statistikdelen och inte till patientjournalerna. K.A. vägrade ändock och hävdade att det var läkaren som bestämde.

Den 11 juni 1998 angrep K.A. T.D. precis innan han skulle gå in på ett styrelsesammanträde. Hon anklagade honom för att ha beskyllt henne för att vara oansvarig. T.D. hade tidigare förklarat för K.A. att hon inte var helt utan ansvar för det hon gjorde även om det var han som undertecknade olika handlingar.

Under våren 1998 började K.A. undvika att svara i telefon. Samtalen gick först till mottagningssköterskan men om hon inte svarade gick de vidare till K.A. efter två-tre signaler. Trots påpekanden vägrade K.A. att besvara telefonsamtalen. Det kunde vissa dagar röra sig om upp till 20 obesvarade telefonsamtal. Exempel på dagar när det var fråga om extremt många telefonsamtal som K.A. vägrade att besvara är den 8 april, 14 april, 24 april, 27 april, 29 april, 8 maj och 15 maj 1998. T.D. hade den 10 juni 1998 ett allvarligt samtal med K.A. som lovade att bättra sig.

Den 24 juni 1998 förde K.A. in fel organisationsnummer på ett antal leverantörsutbetalningar vilket fick till följd att fel leverantörer fick betalt, bl.a. sändes betalning för en räkning från Telia till SAF.

Den 20 augusti 1998 felfakturerade K.A. Gotlands Energiverk till ett belopp om 73 000 kr. Hon skickade dubbla fakturor till kunden. Samma dag lämnade K.A. felaktiga uppgifter till ekonomikonsulten om insatta belopp på bolagets bankkonto. Beloppet uppgick rätteligen till 2 700 kr men K.A. uppgav att det uppgick till 4 006 kr 50 öre.

Den 25 september 1998 hade T.D. ett allvarligt samtal med K.A. Han erinrade henne om det allvarliga i att inte utföra givna arbetsorder, att ständigt ifrågasätta och komma med anmärkningar mot arbetsledningens sätt att sköta sitt arbete samt att inte utföra de egna arbetsuppgifterna på ett godtagbart sätt. Hon erinrades om att hennes fortsatta anställning skulle kunna komma att omprövas. Under hela september 1998 letade K.A. fel i T.D:s sätt att utföra sitt arbete.

I oktober 1998 meddelade K.A., utan att ha sådan behörighet, via ett internbrev i datorn till den övriga personalen att det var halvdag på fredagen före Allhelgonahelgen. Hon gjorde detta trots att hon föregående år fått tillsägelse att det inte ankom på henne.

Den 16 november 1998 framförde K.A. för ca 30:e gången kritik mot att läkaren skötte sin egen tidbokning. Omkring två gånger per dag i två veckors tid kom K.A. in till T.D. och sade att det inte var lämpligt att läkaren själv skötte tidbokningen. Vid varje tillfälle förklarade T.D. att det var läkaren själv som ansvarade för tidbokningen och eventuella fel i samband därmed och att det inte var något som ankom på K.A.

Den 14 december 1998 uppdagades att det saknades journal över leverantörsfakturor sedan den 5 november 1998. Det fattades dessutom förteckningar över leverantörsskulder och kundfordringar per den 30 november 1998. Detta berodde på att K.A. inte hade utfört sina arbetsuppgifter.

Den 22 december 1998 kontrollerade inte K.A. i samband med betalning av leverantörsfakturor att det fanns täckning på bolagets postgirokonto. Detta ingick i hennes arbetsuppgifter. Postgirot skickade tillbaka bolagets utbetalning. T.D. gjorde därefter en överföring till postgirot och bad K.A. att ringa postgirot och kontrollera om det hade kommit in några pengar. Hon vägrade att ringa postgirot och angav som skäl att det var T.D. som hade det övergripande ansvaret. Efter ytterligare påpekanden och tjat ringde K.A. till slut.

Den 11 januari 1999 förde K.A. diagnosticerande telefonsamtal med patienter trots att hon inte har sådan behörighet. Detta har inträffat vid ett antal tillfällen under hela 1990-talet både under tiden på Ringen och på Hansahälsan. K.A. har inte förnekat detta utan har vid varje tillfälle förklarat att hon har sådan skolning och erfarenhet att hon har rätt att föra diagnosticerande telefonsamtal.

K.A. har vidare lämnat ut provsvar till patienter vilket hon inte har behörighet att göra. Detta får bara utföras av medicinskt utbildad personal. T.D. kunde vid ett tillfälle under hösten 1998 iaktta K.A. när hon läste upp ett provsvar för en patient och denne sade "men jag vill nog ändå träffa läkaren".

Den 4 februari 1999 upptäckte T.D. att K.A. under januari 1999 hade felkonterat fakturor på sammanlagt 55 000 kr.

Den 5 februari 1999 fick K.A. tre erinringar. Hon erinrades om att hon inte fick föra diagnosticerande samtal och lämna ut provsvar till patienter, att hon hade felkonterat fakturor på sammanlagt 55 000 kr och att det var en differens i kontantkassan på 3 000 kr. Det skilde mellan uppgifterna i bokföringen och det belopp som K.A. hade redovisat. När T.D. fick till svar från K.A. att det inte förelåg någon differens fann han anledning att erinra henne och gav henne samtidigt en möjlighet att redovisa varför det fanns en brist.

K.A. uppträdde aggressivt och vresigt i stort sett dagligen och hamnade i konflikt med sina kollegor vid påfallande många tillfällen.

Den 27 november 1998 började situationen bli ohållbar och T.D. kontaktade avdelningsordföranden i SKTF M.S. för att få till stånd ett möte. Mötet ägde rum den 18 december 1998. Närvarande på mötet var T.D., K.A. och M.S. Vid mötet förklarade T.D. att det fanns allt färre lämpliga arbetsuppgifter kvar för K.A. och förde därför en reduktion av hennes arbetstid på tal. T.D. föreslog även att K.A. skulle byta arbetsrum för att inte störa sina arbetskamrater. Inget av förslagen accepterades av SKTF. Mötet avslutades med att K.A. lovade att förändra sitt beteende och att man skulle låta genomföra en psykosocial skyddsrond på arbetsplatsen. K.A. meddelade sedermera att både hon och SKTF hade ändrat sig beträffande den psykosociala skyddsronden och inte längre var intresserade av att en sådan genomfördes på arbetsplatsen. Trots det anlitade bolaget organisationspsykologen A.J. som genomförde en psykosocial skyddsrond. Utfallet av den var att allt verkade fungera och att det i allmänhet stod bra till på arbetsplatsen.

I januari 1999 arbetade T.D. med att färdigställa ett anbud till Gotlands kommun angående kommunens företagshälsovård. Om bolaget hade fått anbudet hade det inneburit att man fått ca 7 000 nya patienter, dvs. man hade fått fördubbla verksamheten. Senare under våren 1999 fick bolaget dock besked om att kommunen inte hade antagit anbudet.

Efter en förhandling med SKTF den 18 februari 1999, vid vilken K.A:s anställning diskuterades, underättade bolaget henne den 1 mars 1999 om att man avsåg att säga upp henne på grund av personliga förhållanden. Efter överläggning med SKTF verkställde bolaget uppsägningen den 30 mars 1999.

Samtidigt som diskussionerna accentuerades avseende K.A:s personliga förhållanden så förändrades rutinerna i bolaget. Efter sammanslagningen med Skogs- och Lantbrukshälsan och Bygghälsan 1995/1996 fanns det förutom K.A. ytterligare en läkarsekreterare. Den andra läkarsekreteraren kom att sägas upp på grund av arbetsbrist under hösten 1997. Samtidigt påbörjades en förändring av K.A:s arbetsuppgifter. Det förhållandet att läkaren M.B.N. själv börjat att skriva sina journaler medförde att K.A. insåg att hon med tiden skulle komma att få allt mindre att göra. Detta ledde till att K.A. till att börja med hade svåra samarbetsproblem med M.B.N. Det var först när K.A. under senare delen av våren 1998 fick stöd av M.B.N. när T.D. ville ha tillgång till statistik som samarbetet dem emellan började att fungera. I slutet av år 1997 bestod K.A:s arbetsuppgifter, som nämndes inledningsvis, av att ordna utskrifter av intyg och recept, ta emot och förmedla inkommande telefonsamtal, hantera kontanta patientavgifter, hämta och fördela den dagligen inkommande posten, föra protokoll vid en del möten och att säkerhetskopiera datafiler. De ekonomifunktioner som bolaget hade återtagit från LRF Konsult bestod av hantering av serviceavgifter, kundfakturering samt kund- och leverantörsreskontra. I tid motsvarade dessa arbetsuppgifter ca en halv till en timmes arbete per dag. I dag hanterar T.D. samtliga arbetsuppgifter som är hänförliga till ekonomifunktionen och ägnar det 15-30 minuter per dag.

I anslutning till att den första läkarsekreteraren sades upp under hösten 1997 påbörjade bolaget ett kvalitetssäkringsarbete enligt 31 § Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Arbetet innebar att man gick igenom alla rutiner, arbetsmetoder, dokumenthantering m.m. Alla administrativa åtgärder i verksamheten berördes. I arbetet medverkade alla anställda, även K.A. Allteftersom arbetet fortskred tydliggjordes vem som gjorde vad i bolaget, om det förekom dubbelarbete eller om något arbete var onödigt. Arbetet slutfördes under år 1999.

Under våren 1998 var K.A. inte längre den som primärt tog emot alla telefonsamtal. På ett måndagsmöte i april 1998 informerade T.D. personalen om att han funderade på att lägga över ytterligare arbetsuppgifter på sjuksköterskorna och läkaren vilket skulle medföra att arbetsuppgifterna för läkarsekreteraren/administrativa assistenten minskade i motsvarande omfattning. I november 1998 upphörde bolagets hantering av kontanta patientavgifter. Betalning skedde tidigare direkt till K.A. i receptionen. Tanken var att K.A. skulle sköta faktureringen. Hon ville dock inte göra det. I stället fick T.D. sköta faktureringen. Vid ett styrelsemöte i bolaget i december 1998 föreslog T.D. att bolagets hela bokföring skulle tas hem från LRF Konsult. Detta gick dock inte styrelsen med på. Under januari 1999 investerade bolaget i ny telefonteknik. Den nya tekniken innebar att samtalen gick direkt till den uppringde. Efter detta försvann helt de telefonistuppgifter som K.A. hade haft. K.A:s arbetsuppgifter avseende utskrift av intyg och recept försvann genom att ett nytt datasystem för journaler och dokument installerades och togs i full drift i april 1999. De anställda i bolaget kom därvid att helt och hållet skriva sina egna dokument. De göromål som därefter kvarstod av K.A:s arbetsuppgifter tog ca en till två timmar per vecka och kunde fördelas på de övriga anställda. De arbetsuppgifter som kvarstod innebar främst fördelning av den dagligen inkommande posten. Detta arbete består i att lägga posten i de anställdas respektive postfack. I K.A:s arbetsuppgifter ingick också att sköta säkerhetskopiering av datafiler. Detta går till så att man vid arbetsdagens slut slår på den automatiska säkerhetskopieringen och på morgonen påföljande dag byter band i datorn. Detta tar ca två minuter per dag. Vidare visade kvalitetssäkringsarbetet att vissa administrativa arbetsuppgifter utfördes i onödan och att somliga innebar dubbelarbete. Under våren 1999 framstod det tydligt att det inte fanns behov att ha någon sekreterare/administrativ assistent anställd i bolaget. I april 1999 monterades dessutom receptionen ned. Om man i dag besöker bolagets lokaler möts man av en skylt i stället för av en reception. På skylten står det "Om Ni har bokat tid var vänlig slå Er ned och ta en kopp kaffe" och "Om Ni inte har bokat tid fortsätt framåt i korridoren och tala med mottagningssköterskan". Det var således organisatoriska förändringar hänförliga till bl.a. ny teknik som gjorde att det inte längre förelåg något behov av att bemanna receptionen. Mot denna bakgrund och då SKTF avsåg att yrka ogiltigförklaring av uppsägningen av personliga skäl av K.A. återtog bolaget den uppsägningen vilket SKTF godtog vid förhandlingen den 5 och den 7 maj 1999. Bolaget påkallade därefter förhandling angående den uppkomna arbetsbristen. Det enda SKTF sade under förhandlingarna var att bolaget inte nöjaktigt kunde påvisa att det förelåg arbetsbrist.

Bolaget har inte beordrat K.A. att arbeta övertid under år 1998 med undantag för den övertid som uppkom i januari och februari 1998 med anledning av att man manuellt fick föra in kunderna i det kundregister som man hade tagit hem från LRF Konsult. K.A. har suttit kvar på arbetet några kvällar och påfört ordinarie arbetstid på blanketten i rutan för övertid. Det fanns ingen ruta för flextid. Det har inte varit fråga om övertid och K.A. har inte kompenserats för övertid. Oberoende av om Arbetsdomstolen skulle komma fram till att K.A. arbetade övertid så har hennes arbetsuppgifter försvunnit. Bolaget har inte nyanställt någon efter att K.A. den 18 februari 1999 inte längre kom till arbetsplatsen. Den ordinarie personalen klarar av de arbetsuppgifter som K.A. utförde.

Mot bakgrund av att K.A:s arbetsuppgifter försvunnit föreligger det arbetsbrist. Förändringarna är inte att hänföra till K.A. personligen. Det har inte funnits några lediga befattningar. Saklig grund för uppsägningen av K.A. på grund av arbetsbrist har därmed förelegat. Det förelåg även saklig grund för den uppsägning av K.A. som skedde på grund av personliga förhållanden. Något allmänt skadestånd skall därför inte utgå vad avser den uppsägningen. Om Arbetsdomstolen skulle finna att ett allmänt skadestånd skall utgå bör det nedsättas, i första hand eftersom bolaget tog tillbaka uppsägningen. För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att uppsägningen på grund av arbetsbrist i själva verket hade vidtagits av skäl hänförliga till K.A. personligen har dessa förhållanden utgjort saklig grund för en uppsägning.

SKTF

Det bestrids att K.A. skulle ha trakasserat T.D. genom att lämna honom felaktig information eller genom att undanhålla honom information. Vid T.D:s tillträde i augusti 1997 hade K.A. arbetat i bolaget i 27 år. Hon har alltid trivts mycket bra på sitt arbete. Detta ändrades inte genom att T.D. tillträdde som verkställande direktör. Hon jobbade nära T.D. och var beroende av ett nära samarbete med honom för att kunna utföra sitt arbete. Det har inte funnits någon önskan hos K.A. att det inte skulle gå bra för T.D. i hans arbete eller att han inte skulle trivas. K.A. är en person som talar om när hon tycker att något är fel, när det finns saker som kan göras bättre eller på något annat sätt eller om det av något annat skäl finns anledning att göra förändringar i verksamheten. Liksom hon under hela sin anställningstid lämnat förslag och synpunkter till sina chefer lämnade hon nu förslag och synpunkter till T.D. K.A. märkte att han ibland föreföll vara besvärad när hon framförde synpunkter. Hon såg det dock som sin skyldighet att reagera om något var fel eftersom hon var mån om verksamheten och om kunderna. I den utsträckning det förekom meningsskiljaktigheter så klarades de ut. Det mesta av den kritik som bolaget riktade mot K.A. har aldrig tagits upp med henne under anställningen. Inte förrän vid mötet den 17 december 1998 har det riktats någon allvarlig kritik mot henne möjligen med undantag för ett personalmöte i november 1998 då T.D. sade åt K.A. att hon inte skulle lägga sig i andras arbete. K.A. har inte heller getts anledning att uppfatta att det fanns allvarlig kritik mot henne.

Det bestrids att K.A. under maj och juni 1998 skulle ha undanhållit T.D. statistik alternativt vägrat att ge honom tillgång till den. Det är riktigt att T.D. bad K.A. att ändra hans behörighet i datasystemet så att han kunde komma åt uppgifter som han inte hade tillgång till. Vid ett par tillfällen var detta inte något problem utan han fick den behörighetsändring som han begärde. I slutet av maj/början av juni 1998 ville emellertid T.D. ha ändrad behörighet så att han kunde få tillgång till statistik över läkarens patientbesök. Enligt de rekommendationer som K.A. arbetade efter så skulle inte den administrativa personalen ha tillgång till patientjournalerna. Den behörighetsändring som T.D. ville att K.A. skulle göra skulle ha inneburit att han hade fått tillgång till dessa. Enligt den medicinskt ansvarige läkaren M.B.N. skulle T.D. inte ha tillgång till patientjournalerna. K.A. kunde i stället ha tagit fram statistiken åt T.D. vilket hon också framförde till honom. Han lät sig dock inte nöja med det. Vid ett extra personalmöte den 9 juni 1998 kom det fram att T.D., utan M.B.N:s vetskap, fått den efterfrågade behörigheten av en annan anställd i bolaget än K.A. Efter viss diskussion beslutades att T.D. skulle ha kvar den tidigare behörigheten, dvs. han skulle inte ha tillgång till några patientjournaler. Det bestrids att K.A. skulle ha gjort sig skyldig till ordervägran. Hon hamnade i en omöjlig situation där T.D. sade en sak och M.B.N. en annan. Hösten 1998 började en ny läkare i bolaget vid namn Sonny Sandin som tillät att T.D. fick den efterfrågade behörigheten. K.A. såg då till att han fick den.

K.A. känner till två fall av felfaktureringar. Det ena tillfället var när en lantbrukare hade fått två likadana fakturor. K.A. upptäckte felet, kontaktade lantbrukaren och rättade till det. Det andra tillfället var i augusti 1998 då en kund, okänt vilken, felfakturerades med 73 000 kr. Felfaktureringen berodde på att kunden hade ett s.k. specialavtal med bolaget. Detta innebär att kunden skulle faktureras halvårsvis och betala ett visst antal kronor per anställd. K.A. skrev in rätt belopp i datorn men datorn hanterade det som om det var fråga om ett normalavtal. Beloppet blev därför fel och kunden fakturerades dubbelt så mycket. K.A. upptäckte felet efter att kunden hade betalat fakturan. Hon talade om för T.D. vad som hade inträffat, kontaktade kunden och gjorde en justering i datasystemet så att felet inte skulle kunna uppstå igen. De båda felfaktureringarna var inte K.A:s fel. Hon upptäckte och uppmärksammade T.D. på felen och rättade till dem. Bolaget led inte någon skada p.g.a. av det inträffade. Om bolaget menar att det har förekommit andra fall av felfakturering har de i vart fall inte tagits upp med K.A. under anställningen.

Det bestrids att K.A. skulle ha vägrat att svara i telefon. Innan den nya telefonväxeln togs i bruk i januari 1999 gick alla inkommande telefonsamtal in på samma huvudlinje direkt till mottagningssköterskan. Om inte mottagningssköterskan kunde svara gick samtalet efter tre signaler vidare till K.A:s telefon. Vid inkommande telefonsamtal blinkade det på allas telefoner. Alla kunde höra och se att det ringde. Det har säkert hänt vid något eller några tillfällen att K.A. inte svarat i telefonen men det har i sådant fall berott på att hon varit upptagen av sina arbetsuppgifter och inte haft möjlighet att svara. K.A. tog upp frågan om telefonsvarandet och att det inte fungerade tillfredsställande vid ett personalmöte den 30 november 1998.

Det bestrids att K.A. varnades den 25 september 1998. Hon var tillsammans med T.D. på väg hem från en personalfest. När de skildes åt sade T.D. till henne "du skall vara medveten om att jag kan säga upp dig". Det sades på ett sådant sätt och i ett sådant sammanhang att det inte kunde uppfattas som en varning.

Det är riktigt att K.A. inför Allhelgonahelgen 1998 meddelade övrig personal att det var halvdag fredagen före Allhelgonahelgen. Hon följde bara anvisningarna i den tjänstepärm som finns i receptionen. Det bestrids att hon skulle ha fått en erinran från T.D. att hon inte fick meddela att det var halvdag i samband med Allhelgonahelgen 1997.

Det bestrids att K.A. lade sig i och ifrågasatte läkarens arbete. Hon har vid några tillfällen bett läkaren om uppgifter som behövdes för att hon skulle kunna sköta sitt eget arbete med fakturering och tidbokning.

Vad gäller påståendet att det skulle saknas journal över leverantörsfakturor sedan den 5 november 1998 och att det skulle fattas förteckningar över leverantörsskulder och kundfordringar per den 30 november 1998 så har det inte tagits upp med K.A. under anställningen.

Det bestrids att K.A. fört diagnosticerande samtal med patienter och att hon lämnat ut provsvar till patienter. När K.A. under A.K:s och M.B.N:s tid hade hand om tidbokning av patienter kom givetvis frågan upp om vad patienten sökte för. K.A. har dock inte gett sig in i några medicinska diskussioner eller diskuterat patienternas hälsotillstånd.

Det har säkert förekommit felkonteringar. Påståendet är dock svårt att bemöta då det är så allmänt hållet.

K.A. fick tre skriftliga erinringar den 5 februari 1999. Hon hittade dem i sitt postfack när hon skulle gå hem på fredagen. Erinringarna avsåg påståenden om felkonterade fakturor, diagnosticerande samtal och differens i kontantkassan. Hon fick en erinran om diagnosticerande samtal trots att man redan hade diskuterat och klarat ut saken den 27 januari 1999.

Det bestrids att K.A. inte skulle ha utfört uppgifter som hon anmodats att utföra. Det har inte tagits upp med K.A. under anställningen. Vidare bestrids att hon skulle ha lagt sig i, stört och kontrollerat andras arbetsuppgifter och att hon skulle ha uppträtt aggressivt och ofta varit inblandad i konflikter. Inte heller detta har tagits upp med K.A. under anställningen med undantag av att T.D. vid ett personalmöte den 30 november 1998 sade åt henne att inte lägga sig i andras arbete.

DOMSKÄL

Allmänt om tvisten

Bolaget sade den 30 mars 1999 upp K.A. från hennes anställning som läkarsekreterare/administratör under åberopande av personliga skäl. Den 5 maj 1999 återtog bolaget uppsägningen. Den 4 juni 1999 sades K.A. upp under åberopande av arbetsbrist. SKTF har hävdat att det inte förelegat saklig grund för någon av uppsägningarna och har därför yrkat dels att bolaget skall betala allmänt skadestånd till K.A. med anledning av den första uppsägningen, dels att den andra uppsägningen skall ogiltigförklaras och bolaget förpliktas att till K.A. betala allmänt skadestånd även med anledning av denna uppsägning.

Arbetsgivarparterna har bestritt talan och har - när det gäller uppsägningen av personliga skäl - gjort gällande att K.A. haft samarbetsproblem, uppvisat dåliga arbetsprestationer, vägrat att utföra arbetsuppgifter och överskridit sina befogenheter. Enligt arbetsgivarparterna var uppsägningen därför sakligt grundad. Arbetsgivarparterna har vidare - när det gäller arbetsbrist - gjort gällande att K.A:s arbetsuppgifter med början under hösten år 1997 successivt hade försvunnit, och att det under våren 1999 endast kvarstod arbetsuppgifter som motsvarade mellan en och två timmars arbete per dag. Enligt arbetsgivarparterna förelåg således arbetsbrist och följaktligen var även uppsägningen på grund härav sakligt grundad. Om Arbetsdomstolen skulle finna att uppsägningen på grund av arbetsbrist i själva verket skedde på grund av omständigheter som var hänförliga till K.A. personligen, vilket har påståtts från arbetstagarsidan, har arbetsgivarparterna gjort gällande att saklig grund förelåg även för en uppsägning av personliga skäl.

SKTF har bestritt påståendena om att K.A. haft samarbetsproblem, uppvisat dåliga arbetsprestationer, vägrat att utföra arbetsuppgifter och att hon skulle ha överskridit sina befogenheter. Enligt SKTF var därför uppsägningen av personliga skäl inte sakligt grundad. SKTF har vidare bestritt att det har förelegat arbetsbrist. Enligt SKTF skedde i själva verket även den andra uppsägningen av personliga skäl, s.k. fingerad arbetsbrist. Uppsägningen är därför inte sakligt grundad.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. På SKTF:s begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med K.A. samt vittnesförhör med avdelningsordföranden vid SKTF på Gotland M.S., läkaren M.B.N. och sjuksköterskorna L.H., I.J. och E.S. På bolagets begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med verkställande direktören T.D. samt vittnesförhör med J.E., Privatvårdens Arbetsgivarförbund, sjuksköterskan I.F. och skyddsingenjören R.V. Parterna har åberopat skriftlig bevisning.

Arbetsdomstolen tar först ställning till om det har förelegat saklig grund för uppsägningen av personliga skäl i mars 1999, och kommer därvid att i skilda avsnitt gå närmare in på de omständigheter som bolaget har åberopat till stöd för att uppsägningen är sakligt grundad.

Har det förelegat saklig grund för uppsägningen av personliga skäl?

Påståendena om samarbetsproblem

Arbetsgivarparterna har till en början gjort gällande att K.A. har haft samarbetsproblem. Enligt arbetsgivarparterna har K.A. trakasserat verkställande direktören T.D. genom att lämna honom felaktig information och undanhålla honom information samt genom att ifrågasätta och kritisera hans arbete. Arbetsgivarparterna har vidare gjort gällande att K.A. uppträtt aggressivt och vresigt, att hon lagt sig i de andra anställdas arbete och påfallande ofta hamnat i konflikt med dem. Arbetstagarsidan har bestritt detta.

Av utredningen i målet får visserligen anses klarlagt att det ganska snart efter T.D:s tillträde som verkställande direktör i augusti 1997 uppkom vissa störningar i samarbetet mellan honom och K.A. Utredningen ger emellertid inte belägg för att orsaken till dessa störningar skulle stå att finna enbart hos K.A. Det finns i och för sig inte anledning att betvivla att T.D., som han har uppgett inför Arbetsdomstolen, upplevde sig som i hög grad ifrågasatt av K.A. och att han fann situationen mycket påfrestande. Genom vittnesuppgifter i målet, bl.a. av vad I.J. uppgett, har också framträtt en bild av K.A. som en självständig och rättfram person som är mån om att föra fram och försvara sina åsikter. Beaktas bör vidare att K.A., när T.D. tillträdde som verkställande direktör, hade varit anställd i bolaget i 27 år och att denna långa anställningstid säkerligen präglat hennes uppfattning om verksamheten och om hur den skall bedrivas. Sammantaget kan Arbetsdomstolen, mot bakgrund av det anförda, dock inte finna att utredningen ger stöd för att K.A. har agerat mot arbetsledningen på ett sådant sätt som kan betraktas som trakasserande eller att det funnits fog för en sådan uppfattning.

I övrigt har genom utredningen i målet inte framkommit att relationerna i bolaget - inbegripet förhållandet mellan K.A. och övriga anställda - varit annorlunda än vad man normalt har att räkna med på en arbetsplats.

Det anförda innebär att Arbetsdomstolen inte kan finna att arbetsgivarparterna har visat att K.A. orsakat några sådana samarbetssvårigheter som bör vägas in vid bedömningen av om uppsägningen den 30 mars 1999 var sakligt grundad.

Påståendena om dåliga arbetsprestationer

Enligt arbetsgivarparterna har det arbete K.A. utfört under den i målet aktuella tiden i vissa fall varit felaktigt och bristfälligt.

Till stöd för sitt påstående har arbetsgivarparterna åberopat följande konkreta exempel. Den 7 april 1998 fick T.D. boka kundbetalningar samt skriva ut och kuvertera krav efter ordinarie arbetstid eftersom K.A. inte hade utfört arbetsuppgifterna. Den 15 maj 1998 felfakturerade K.A. åklagarmyndigheten och kronofogdemyndigheten. Den 24 juni 1998 förde K.A. in fel organisationsnummer på ett antal leverantörsbetalningar vilket ledde till att fel leverantörer fick betalt. Den 20 augusti 1998 felfakturerade K.A. Gotlands Energiverk till ett belopp om 73 000 kr genom att skicka dubbla fakturor. Samma dag lämnade K.A. felaktiga uppgifter till ekonomikonsulten om insatta belopp på bolagets bankkonto. Beloppet uppgick rätteligen till 2 700 kr 50 öre men K.A. uppgav att det uppgick till 4 006 kr 50 öre. Den 14 december 1998 uppdagades att det saknades journal över leverantörsfakturor sedan den 5 november 1998. Det fattades dessutom förteckningar över leverantörsskulder och kundfordringar per den 30 november 1998. Detta berodde på att K.A. inte hade utfört sina arbetsuppgifter. Den 22 december 1998 kontrollerade inte K.A. i samband med betalning av leverantörsfakturor att det fanns täckning på bolagets postgirokonto. Den 4 februari 1999 upptäckte T.D. att K.A. under januari 1999 hade felkonterat fakturor på sammanlagt 55 000 kr.

Enligt Arbetsdomstolens mening ger utredningen i målet inte stöd för att vad som har påståtts om felbokning av kundbetalningar m.m., fel organisationsnummer, felaktiga uppgifter till ekonomikonsulten, avsaknad av journaler och förteckningar, bristande täckning på postgirokontot och felkonteringar förekommit i sådan utsträckning eller varit av det slaget att det kan läggas K.A. till last som bristande arbetsprestationer.

Vad härefter gäller det som gjorts gällande om felfakturering har SKTF vitsordat att K.A. vid ett tillfälle felfakturerat 73 000 kr. K.A. har förklarat att det berott på en felprogrammering i datasystemet, att hon underrättat T.D. om felet och också rättat till det. Detta har bekräftats av T.D. Under sådana förhållanden saknas det enligt Arbetsdomstolens mening även i denna del anledning att rikta kritik mot K.A. Det som arbetsgivarsidan anfört om felfaktureringar som berört åklagarmyndigheten och kronofogdemyndigheten har inte närmare belysts under huvudförhandlingen. Det saknas således underlag för att bedöma om det varit befogat att kritisera K.A. för dessa faktureringar.

Sammanfattningsvis finner Arbetsdomstolen att det inte har visats att det funnits anledning till kritik mot K.A:s sätt att utföra arbetet.

Påståendena om arbetsvägran

Arbetsgivarparternas påståenden i denna del innebär dels att K.A. den 8 maj och den 8 juni 1998 skulle ha vägrat T.D. att ändra hans behörighet så att han fick tillgång till statistik i datorn, dels att hon under våren 1998 vid flera tillfällen skulle ha vägrat att svara i telefon och trots påpekanden fortsatt att vägra svara i telefon.

Vad först gäller påståendet om tillgång till statistik i datorn har K.A. uppgett att behörighetsändringen skulle ha inneburit att T.D. hade fått tillgång till patientjournaler, att hon enligt de rekommendationer om sekretess som fanns inte hade rätt att lämna ut journaluppgifter till den personalkategori som T.D. tillhör, att hon ville att T.D. skulle prata med läkaren - som är den medicinskt ansvarige - om detta samt att läkaren, M.B.N., visade sig dela hennes uppfattning. M.B.N. har vid förhöret i Arbetsdomstolen uppgett att det enligt praxis endast är läkare och sjuksköterskor som har tillgång till journaler och att det inte fanns någon anledning att T.D. skulle ha sådan tillgång. Mot bakgrund av vad som sålunda framkommit finns det enligt Arbetsdomstolens mening inte anledning att kritisera K.A. på denna punkt.

Arbetsgivarparternas påståenden om att K.A. har underlåtit att svara i telefon är enligt Arbetsdomstolens mening inte styrkta genom den utredning som har förebringats i målet.

Påståendena om överskridande av befogenheter

Enligt arbetsgivarparterna har K.A. i oktober 1998 utan att hon haft behörighet därtill meddelat den övriga personalen att det var halvdag fredagen före Allhelgonahelgen. Detta skall ha skett trots att hon föregående år fått en tillsägelse att det inte ankom på henne att lämna sådana meddelanden. Arbetsgivarsidan har också hävdat att K.A. utan behörighet därtill fört diagnosticerande telefonsamtal och lämnat ut provsvar till patienter.

Arbetsdomstolen kan av utredningen i målet inte finna stöd för att K.A. i sina kontakter med patienter gått utanför de befogenheter som hon med fog kunnat uppfatta sig ha härvidlag. K.A. har som förklaring till sitt meddelande om halvdag fredagen före Allhelgonahelgen uppgett att hon endast följde de anvisningar som fanns i en tjänstepärm i receptionen. Detta påstående har inte vederlagts av utredningen i övrigt. Mot bakgrund härav, och då det inte är visat i målet att hon tidigare fått besked om att en annan ordning gällde, finns det inte anledning att kritisera K.A. för hennes meddelande.

Sammanfattning

Den genomgång som har gjorts i det föregående av arbetsgivarparternas påståenden till stöd för att uppsägningen den 30 mars 1999 av K.A. var sakligt grundad visar att påståendena antingen saknar stöd i utredningen eller är av sådant slag att det inte finns anledning till kritik mot K.A. Mot bakgrund härav och då det inte heller i övrigt visats att det förelegat omständigheter som berättigat bolaget att säga upp henne av personliga skäl finner Arbetsdomstolen att uppsägningen den 30 mars 1999 inte var sakligt grundad.

Vid denna bedömning har SKTF yrkat att bolaget skall utge allmänt skadestånd till K.A. Arbetsgivarparterna har gjort gällande att ett eventuellt skadestånd bör sättas ned, i första hand till noll, eftersom uppsägningen togs tillbaka. Bolaget återtog visserligen den nu omtvistade uppsägningen innan K.A:s anställning med anledning av denna uppsägning skulle ha upphört. Arbetsdomstolen anser emellertid att omständigheterna i övrigt i detta fall är sådana att bolaget ändå inte kan undgå att utge ett allmänt skadestånd till K.A. för den felaktiga uppsägningen. Arbetsdomstolen finner att skadeståndet bör bestämmas till 60 000 kr.

Arbetsdomstolen går nu in på frågan om det har förelegat saklig grund för uppsägningen på grund av arbetsbrist.

Har det förelegat saklig grund för uppsägningen på grund av arbetsbrist?

Med uttrycket arbetsbrist omfattas vid tillämpning av anställningsskyddslagen inte endast fall av konkret brist på arbetsuppgifter, utan samtliga fall där en uppsägning från arbetsgivarens sida beror på något annat än förhållanden som är att hänföra till arbetstagaren personligen, s.k. personliga skäl. Under begreppet arbetsbrist faller alltså även sådant som att arbetsgivaren inte längre anser det befogat att visst arbete drivs vidare inom ramen för verksamheten eller att arbetsgivaren annars av företagsekonomiska, organisatoriska eller därmed jämförliga skäl anser det nödvändigt att säga upp en eller flera arbetstagare. Arbetsbrist utgör normalt sett saklig grund för uppsägning. Det är ytterst arbetsgivarens bedömning av behovet av att genomföra exempelvis en inskränkning eller omorganisation av verksamheten som får bli avgörande för frågan om arbetsbrist skall anses föreligga. Detta innebär att en domstol normalt inte har att närmare gå in på frågor om det berättigade från företagsekonomisk, organisatorisk eller därmed jämförlig synpunkt i en av arbetsgivaren beslutad personalinskränkning.

Situationen är emellertid en annan om arbetsgivaren visserligen har angett arbetsbrist som grund för uppsägningen, men i själva verket haft andra skäl för denna. Detta brukar benämnas fingerad arbetsbrist. I ett sådant fall har domstolen att pröva uppsägningens tillåtlighet utifrån den verkliga grunden. Som Arbetsdomstolen i olika sammanhang närmare har utvecklat får den bevisprövning som skall ske när arbetsgivaren som grund för uppsägningen åberopar arbetsbrist och arbetstagaren påstår att annan grund i själva verket varit bestämmande för arbetsgivarens handlande, särskild karaktär i fall då förändringen av verksamheten tar sikte på enstaka arbetstagare. Ju mer sannolikt det i ett sådant fall framstår att uppsägningen orsakats av annan omständighet än den arbetsgivaren uppgett, desto starkare krav bör ställas på arbetsgivaren att visa att uppsägningen skulle ha företagits av företagsekonomiska skäl även om den andra omständigheten inte förelegat. För att domstolen skall gå in på en sådan prövning krävs dock att arbetstagaren visar åtminstone sannolika skäl för att det rör sig om fingerad arbetsbrist (jfr t.ex. AD 1976 nr 26, AD 1980 nr 133 och AD 1985 nr 79).

Det skall också framhållas att om arbetsbrist faktiskt föreligger det i och för sig saknar betydelse att arbetsgivaren även ansett att anställningen borde avslutas av skäl som är att hänföra till arbetstagaren personligen (jfr AD 1986 nr 158, 1987 nr 134, 1988 nr 32, 1995 nr 149 samt 2000 nr 18 och 31).

Arbetsdomstolen konstaterar inledningsvis att K.A. sades upp med hänvisning till arbetsbrist kort efter att den i det föregående behandlade uppsägningen på grund av personliga förhållanden hade återtagits. Av det tidigare anförda kan också dras den slutsatsen att bolaget alltjämt vid den sedermera vidtagna uppsägningen på grund av arbetsbrist i och för sig ansåg sig ha skäl att avveckla K.A:s anställning även på grund av omständigheter som var att hänföra till henne personligen. Nu anförda omständigheter talar onekligen för att uppsägningen på grund av arbetsbrist i själva verket företogs av personliga skäl. För detta talar även det faktum att frågan om arbetsbrist - såvitt framgår av utredningen - inte togs upp från bolagets sida förrän vid den lokala tvisteförhandling som hölls i maj 1999 med anledning av den tidigare uppsägningen av personliga skäl.

Betydelsen av det nu anförda måste emellertid bedömas mot bakgrund av de omständigheter som arbetsgivarparterna har åberopat till stöd för att det förelåg en arbetsbristsituation och att denna arbetsbrist innebär att K.A. skulle ha blivit uppsagd oberoende av om bolaget också hade andra skäl för att vilja säga upp henne.

De omständigheter som arbetsgivarparterna sålunda åberopat kan sammanfattas enligt följande. K.A:s arbetsuppgifter har efterhand kommit att minska i omfattning. Under år 1997 övertog således läkaren journalskrivandet och genom att personalen fick tillgång till PC och i större utsträckning började skriva sina egna dokument minskade behovet av läkarsekreterarens insatser på den punkten. Från april 1999, då ett nytt datasystem installerades och togs i drift fullt ut, skriver personalen sina egna dokument helt och hållet. Under hösten 1998 upphörde bolaget med hanteringen av kontanta patientavgifter, vilket var en av K.A:s arbetsuppgifter. Under januari 1999 investerade bolaget i ny telefonteknik som medförde att det under våren samma år inte längre fanns behov av de telefonistuppgifter som K.A. tidigare hade utfört. De två senaste förändringarna innebar i sin tur att det inte heller fanns behov av en bemannad reception. De av K.A:s arbetsuppgifter som finns kvar efter dessa förändringar, bl.a. fördelning av inkommande post, tar inte mer än en till två timmar per vecka att utföra och sköts i dag av övriga anställda. K.A., som rent faktiskt inte varit på arbetsplatsen sedan den 18 februari 1999, har således inte ersatts med någon utifrån kommande arbetskraft. De ekonomifunktioner som bolaget sedan slutet av 1997 sköter självt har T.D. numera ensam hand om och han ägnar 15-30 minuter per dag åt dessa arbetsuppgifter.

De omständigheter som arbetsgivarparterna sålunda har åberopat har till stor del lämnats obestridda av SKTF, och de stöds också av utredningen i målet. Arbetsgivarparternas påstående att det som i maj 1999 återstod av K.A:s arbetsuppgifter har fördelats på övrig personal och endast tar ca en till två timmar per vecka att utföra har således inte vederlagts. Vid tidpunkten för den nu omstridda uppsägningen förelåg därmed arbetsbrist i fråga om K.A:s arbete som läkarsekreterare och administratör. Det har inte heller i målet framkommit något som tyder på att de organisatoriska förändringar som vidtagits av bolaget - och som i sin tur uppenbarligen i väsentlig utsträckning varit en följd av att ny teknik tagits i anspråk - har genomförts i syfte att kunna säga upp K.A.

Arbetsdomstolens slutsats av det anförda blir att det är visat att det fanns saklig grund för att säga upp K.A. med hänvisning till arbetsbrist. SKTF:s talan i denna del skall således lämnas utan bifall.

Rättegångskostnader

Vid den utgång som målet fått har parterna ömsom vunnit ömsom förlorat. Vardera parten skall därför stå sin rättegångskostnad.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen förpliktar Hansahälsan Aktiebolag att till K.A. utge allmänt skadestånd med sextiotusen (60 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 16 juli 1999 tills betalning sker.

2. Arbetsdomstolen avslår Svenska Kommunaltjänstemannaförbundets talan i övrigt.

3. Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.

Dom 2000-04-05, målnummer A-107-1999

Ledamöter: Carina Gunnarsson, Karin Renman, Ingemar Källberg, Anders Sandgren, Göran Söderlöf, Gunnar Ericson och Jon-Erik Eriksson. Enhälligt.

Sekreterare: Gudrun Persson Härneskog