AD 2002 nr 35

Parter:

Säljarnas Riksförbund; Medie & Informationsarbetsgivarna; Mentor Sales i Helsingborg Aktiebolag

Nr 35

Säljarnas Riksförbund

mot

Medie & Informationsarbetsgivarna och Mentor Sales i Helsingborg Aktiebolag.

Mentor Sales i Helsingborg Aktiebolag (bolaget) är medlem i Medie & Informationsarbetsgivarna (MIA). Mellan MIA och SIF gäller kollektivavtal. Säljarnas Riksförbunds (förbundet) medlem M.W. har under sin anställning hos bolaget sysselsatts i arbete som avses med kollektivavtalet.

Den 31 oktober 2000 lämnade M.W. sin arbetsplats och reste till Australien på semester en månad. M.W. var av uppfattningen att bolaget redan i maj samma år hade beviljat honom ledighet för resan. Bolaget ansåg däremot att M.W. varit olovligt frånvarande från arbetet under den tid som han var i Australien och beslutade att avskeda honom. Tvist har uppkommit mellan parterna om det funnits laglig grund för avskedandet samt om bolaget begått formella fel vid genomförandet av avskedandet.

Yrkanden m.m.

Förbundet har i Arbetsdomstolen väckt talan mot MIA och bolaget. Förbundet har yrkat att Arbetsdomstolen skall

1. förplikta bolaget att till M.W. utge allmänt skadestånd med i första hand 50 000 kr för den kränkning som M.W. tillfogats genom felaktigt avskedande och i andra hand med 25 000 kr för brott mot regeln om underrättelse i 30 § anställningsskyddslagen,

2. förplikta bolaget att till M.W. utge ekonomiskt skadestånd med sammanlagt 45 647 kr avseende lön, varav 16 537 kr för november månad år 2000, 25 000 kr för december månad år 2000 och 4 110 kr för tiden den 1 - den 5 januari 2001 samt

3. förplikta bolaget att till förbundet utge 15 000 kr i allmänt skadestånd för brott mot regeln om varsel i 30 § anställningsskyddslagen.

På de allmänna skadestånden i punkterna 1 och 3 yrkas ränta enligt 4 § tredje stycket och 6 §räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 17 april 2001). Ränta på beloppen 16 537 kr, 25 000 kr och 4 110 kr yrkas enligt

3 och 6 §§räntelagen från den 25:e i varje månad, allt till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandena. Beträffande de allmänna skadestånden har inga belopp vitsordats. För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att skadeståndsskyldighet föreligger har arbetsgivarparterna yrkat att skadestånden, med hänsyn till omständigheterna, skall jämkas till noll eller till det belopp som domstolen finner skäligt. Beträffande det ekonomiska skadeståndet har de vitsordat 40 018 kr som i och för sig skäligt. Ränteyrkandena har vitsordats som skäliga i och för sig.

För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att M.W. har varit olovligt frånvarande under november månad år 2000 men förbundet ändock skulle finnas vinnande i huvudsaken, i det att det inte funnits grund för avskedande, har förbundet vitsordat arbetsgivarparternas beräkningssätt avseende det ekonomiska skadeståndet, men angett att M.W. i det fallet är berättigad till semesterersättning för sju och inte sex dagar.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna i huvudsak anfört följande.

Förbundet

M.W. anställdes som projektledare hos företaget Indufa Förlag AB (Indufa) i februari år 1999. Vid årsskiftet 1999/2000 fusionerades Indufa med bolaget och M.W:s anställning överfördes i samband därmed till bolaget. Under hela anställningen arbetade M.W. som projektledare, tillika försäljningsansvarig, för ett radannons- och Internetprojekt. I denna position var M.W. direkt underställd bolagets verkställande direktör P.S. M.W. har även haft andra arbetsuppgifter inom bolaget, bl.a. som annonschef för elektroniska medier. Under våren och sommaren år 2000 var M.W. projektledare för projektet Fastighetstidningen som dock lades ner under sommaren. M.W. återgick då helt och hållet till arbetet med radannonserna. I augusti år 2000 erbjöds M.W. att tills vidare gå in som mediasäljare vid tidskriften Recycling & Miljöteknik, vilket han accepterade. I samband därmed blev E.B. hans närmaste chef.

Någon gång i mars år 2000 tog M.W. upp frågan om semester med P.S. M.W. önskade nämligen erhålla en månads höstledighet för en resa till Australien tillsammans med sin familj. I maj fick M.W. också ett muntligt besked av P.S. med innebörden att semester var beviljad under november månad samma år. I detta läge var det av förklarliga skäl omöjligt för M.W. att ange några exakta datum för ledigheten. Bolaget beviljade ledigheten utan några som helst reservationer, som t.ex. för eventuellt förändrade arbetsuppgifter. M.W. och P.S. kom dock överens om att M.W. skulle återkomma till P.S. med uppgifter om avrese- och hemresedatum i god tid före avfärd.

Efter bolagets besked om att han kunde ta ledigt i november började M.W. planera resan och vidta praktiska åtgärder. Hans hustru tog ledigt från sitt arbete och hans två barn beviljades ledigt från skolan. M.W. beställde resan den 12 juli och sedan han erlagt den första betalningen, den 30 augusti, kunde resan inte längre avbokas. M.W. gjorde ingen hemlighet av resan. Tvärtom diskuterade han den ofta öppet med sina arbetskamrater under sommaren.

Fredagen den 15 september kl 16.00 skickade M.W. ett e-postmeddelande till sina arbetskamrater, i vilket han berättade att han hade beställt sin resa till Australien. Han angav vidare avrese- och hemresetidpunkt. P.S. och bolagets försäljningschef J.N.D. ställde sig frågande till resan och kallade honom till ett möte måndagen den 18 september. P.S. och J.N.D. gjorde vid mötet gällande att uppgiften om M.W:s resa kommit som en fullständig överraskning för dem. Vidare upplyste de M.W. om att en så lång ledighet inte var lämplig med tanke på hans arbete med Recycling & Miljöteknik. Vid det laget kunde resan inte avbokas utan stora ekonomiska olägenheter som följd. Bolaget erbjöd sig inte att täcka avbokningskostnaden. Den 4 oktober fick M.W. ett skriftligt meddelande från J.N.D., i vilket denne framhöll det olämpliga i att M.W. tog semester i november med tanke på hans engagemang i Recycling & Miljöteknik. Att detta skulle kunna få en direkt konsekvens i form av uppsägning eller avskedande nämndes dock inte i meddelandet.

M.W. upplevde att det fanns en viss osämja mellan honom och J.N.D., och att de hade problem med att kommunicera med varandra. Det berodde förmodligen på att M.W., efter att flera gånger ha förflyttats inom bolaget, riktat en del kritik mot bolaget och uttryckt sin besvikelse över dess bristfälliga organisation. M.W. kände sig oönskad av J.N.D. och anade att denne ville bli av med honom.

Efter en tids arbetssökande under hösten sade M.W. upp sig den 6 oktober. Anställningen skulle upphöra den 6 januari 2001.

Den 17 oktober fick M.W. besked av J.N.D. om att han inte längre skulle vara verksam inom projektet Recycling & Miljöteknik utan enbart syssla med radannonserna. Av detta drog M.W. slutsatsen att det tidigare ledighetsbeslutet, som hade meddelats av P.S. under våren, alltjämt gällde. Anledningen till att bolaget inte beviljade honom ledigt var ju just hans arbetsuppgifter inom Recycling & Miljöteknik. M.W. ansåg att det inte längre skulle vålla några problem för bolaget om han reste till Australien som han hade planerat. En ytterligare omständighet i sammanhanget var att arbetet med radannonserna praktiskt försvårades av att det dataprogram som skulle användas inte var färdigbearbetat. M.W. kunde därför inte lägga in några kunder i systemet.

Den 31 oktober skickade M.W. ett e-postmeddelande till alla anställda vid bolaget, i vilket han meddelade att han samma dag skulle åka till Australien och återkomma den 27 november. M.W. lämnade bolaget vid lunchtid och gick därefter att nå i bostaden fram till kl. 15.00. M.W:s plan till Australien lyfte från Köpenhamn kl. 18.00 och fram till denna tidpunkt gick det att nå honom på hans mobiltelefon.

Kort tid efter sin hemkomst från Australien fick M.W. reda på att han hade avförts från bolagets lönelista med verkan från och med den 31 oktober. När han kom till arbetsplatsen den 27 november fann han dessutom att han var avskedad. Bolagets åtgärd att avskeda M.W. var felaktig, eftersom M.W. hade beviljats ledighet för Australienresan av bolagets verkställande direktör P.S. I konsekvens härmed förelåg heller inte saklig grund för uppsägning. I alla händelser har M.W. ägt rätt att ta fasta på det ledighetsbeslut som meddelades av P.S. i maj månad, eftersom detta beslut inte i skälig tid återkallats av bolaget. En särskild grund för att avskedandet skall anses felaktigt utgör den omständigheten att åtgärden inte var befogad eftersom M.W., på grund av egen uppsägning, ändå inom kort skulle sluta sin anställning. Avskedandet kan därför inte motiveras med att bolaget skulle ha förlorat förtroendet för M.W. Avskedandet tycks snarast ha syftat till att skada M.W. För det fall bolaget hade uppfattningen att M.W. varit olovligt frånvarande från arbetet hade det, med tanke på omständigheterna, varit tillräckligt att göra ett löneavdrag.

Av tjänstgöringsintyg utfärdat av bolaget den 31 oktober 2000 framgår att M.W. under hela sin anställningstid har visat stort engagemang och vilja att lösa sina arbetsuppgifter på ett korrekt och pålitligt sätt. Bolaget lämnar således M.W. goda rekommendationer.

Bolagets formella hantering av avskedandet bestod av att bolaget den 10 november skrev dels ett missivbrev och en underrättelse om avskedande, dels ett besked om avskedande. I det sistnämnda anges att sista anställningsdag var den 31 oktober. Bolaget skickade de båda förstnämnda handlingarna till M.W:s bostadsadress i en rekommenderad försändelse. Bolaget varslade inte förbundet om att det hade för avsikt att avskeda M.W. Vid M.W:s återkomst till arbetsplatsen överlämnade P.S. missivbrevet och underrättelsen samtidigt med det skriftliga beskedet om avskedandet. P.S. upplyste samtidigt M.W. muntligen om avskedandet. Bolagets underrättelse om avskedandet kom således M.W. till handa först den 27 november. Bolaget har inte ägt rätt att utgå från att underrättelsen kommit M.W. till handa dessförinnan. En underrättelse skall komma en arbetstagare till handa en vecka innan ett avskedande av arbetstagaren får äga rum. M.W. har genom bolagets agerande bibringats uppfattningen att avskedandet var verkställt redan innan han erhållit underrättelsen därom. Bolagets agerande har även lett till att frågan om avskedande inte har kunnat bli föremål för någon överläggning eller annan diskussion mellan M.W., bolaget och fackliga representanter. M.W. har fråntagits möjligheten att bemöta avskedandet och bolaget har således på ett uppenbart sätt brutit mot de formaliakrav som återfinns i 30 § anställningsskyddslagen.

M.W. har varit medlem i förbundet sedan år 1991. Han upplyste Indufa om sitt medlemskap vid anställningstillfället. Även om bolaget inte kände till M.W:s fackliga tillhörighet har det i vart fall haft möjlighet att organisera sin verksamhet på ett sådant sätt att det skulle kunna skaffa sig kännedom om de anställdas eventuella fackliga tillhörighet. Bolaget hade även möjligheten att ta reda på M.W:s fackliga tillhörighet när han återkom från resan. Den omständigheten att bolaget inte kunde få besked om M.W:s fackliga tillhörighet från de fackförbund som bolaget kontaktade befriar inte bolaget från att försöka ta reda på den på andra sätt.

Före resan i november tog M.W. ut sammanlagt 15 dagars semester - fem dagar i mars och tio dagar under sommaren. Under år 1999 tog M.W. ut 25 semesterdagar. Av lönespecifikationen för oktober år 2000 framgår att M.W. hade kvar sju betalda semesterdagar, tre betalda s.k. SIF-dagar och tre obetalda semesterdagar. Resterande dagar som togs i anspråk för resan hade han räknat med att vara tjänstledig utan lön.

Förbundet gör sammanfattningsvis gällande följande. Bolaget har avskedat M.W. utan grund. Vidare har bolaget underlåtit att följa de regler om underrättelse och varsel som anges i 30 § anställningsskyddslagen. Bolaget är därför skyldigt att utge skadestånd till M.W. och förbundet.

Arbetsgivarparterna

Bolaget ingår i Mentorgruppen i Helsingborg AB, en företagsgrupp inom koncernen Mentor Online. I Helsingborg finns ca 50 anställda, varav 15 arbetar i bolaget. Bolagets verksamhet består av marknadsföring och mediaförsäljning. M.W. har haft flera olika arbetsuppgifter inom bolaget. Under våren och sommaren år 2000 undersökte M.W. om det fanns något intresse hos marknaden för en tidning om fastighetsbranschen. Projektet lades emellertid ner och M.W. började i stället arbeta som mediasäljare på tidskriften Recycling & Miljöteknik.

I samband med planeringen av sommarsemestern år 2000 begärde och erhöll M.W. tio dagars semester, fem dagar i juni och fem dagar i juli. Dessförinnan hade M.W. haft fem dagars semester i mars månad. I samband med att M.W. lämnade in semesterlistan till bolagets verkställande direktör P.S. nämnde han för denne att han funderade på att ta ut semester under hösten. M.W. nämnde dock ingen anledning till eller tidpunkt för ledigheten. Bolaget beviljade således inte vid detta tillfälle M.W. någon ledighet för en semesterresa till Australien under november månad.

Fredagen den 15 september skickade M.W. ett e-postmeddelande till alla anställda vid bolaget i Helsingborg innehållande upplysningen att han skulle åka till Australien den 31 oktober. Innehållet i detta e-postmeddelande kom som en fullständig överraskning för P.S. och bolagets försäljningschef J.N.D. Meddelandet föranledde dem att omedelbart söka upp M.W. för att klargöra att någon sådan ledighet inte kunde beviljas. P.S. och J.N.D. bestämde att de tre skulle träffas påföljande måndag, den 18 september, för att diskutera frågan vidare. Anledningen till att bolaget inte ansåg att det var lämpligt att M.W. var frånvarande under hela november månad var att en viktig del av arbetet med införsäljning av annonser för tidningen Recycling & Miljöteknik skulle äga rum då. November månad är också en av de mest intensiva månaderna under året för bolaget. P.S. och J.N.D. informerade M.W. vid mötet den 18 september om att bolaget var missnöjt med hans agerande och han fick klart för sig att ledigheten inte kunde beviljas. Själva resan - och eventuella möjligheter att avboka densamma - kommenterades dock inte under mötet. P.S. och J.N.D. utgick emellertid från att M.W. på eget initiativ skulle avboka resan. Det brev av den 4 oktober som J.N.D. överlämnade till M.W. var avsett som en bekräftelse på innehållet i den diskussion som förts vid mötet den 18 september. I detta brev anges bl.a. följande. "Vårt ställningstagande är som du känner till efter vårt möte den 18 september att vi inte kan bevilja dig någon semester. Detta beslut står utan tvekan fast."

M.W. sade upp sig den 6 oktober genom att lämna en uppsägningshandling till P.S. Vid detta tillfälle nämndes ingenting om Australienresan.

Den 31 oktober vid lunchtid avvek M.W. från arbetsplatsen efter att endast några minuter dessförinnan ha skickat ett e-postmeddelande till hela personalen med besked om att han nu skulle resa till Australien. När P.S. hade läst meddelandet skyndade han till M.W:s rum men denne hade redan hunnit lämna arbetsplatsen. P.S. bestämde då att bolaget skulle underrätta M.W. om avskedande, eftersom man inte kunde tolerera M.W:s agerande. P.S. kontaktade bolagets arbetsgivarorganisation för konsultation, varvid förbundsjuristen A.L. redogjorde för tillvägagångssättet i en situation som den aktuella samt skickade blanketter för ändamålet. A.L. försökte även ta reda på om M.W. var fackligt ansluten och ringde i detta syfte till SIF, CF och förbundet, dock utan att få något besked. Den 10 november lade bolaget en underrättelse om avskedande och ett missivbrev i ett rekommenderat brev som sändes till M.W:s bostadsadress. Därefter skedde ingenting förrän M.W. återkom till bolaget den 27 november. P.S. överlämnade då beskedet om avskedande till honom. Samtidigt överlämnades kopior på underrättelsen och missivbrevet, eftersom M.W. uppgav att han inte hunnit kvittera ut det rekommenderade brevet. Några dagar senare lämnade M.W. bolaget.

Grunderna för avskedandet är att M.W. i direkt strid med upprepade muntliga och skriftliga tillsägelser av bolagets verkställande direktör och försäljningschef olovligen uteblivit från arbetet från kl 12.00 den 31 oktober till måndagen den 27 november. M.W:s anställning upphörde den 27 november 2000. M.W:s handlande utgör ett grovt åsidosättande av hans åligganden mot bolaget.

Arbetsgivarparterna gör sammanfattningsvis gällande följande. Bolaget hade rätt att avskeda M.W. på grund av att denne grovt åsidosatt sina åligganden mot bolaget genom sin olovliga frånvaro från arbetet. Bolagets formella hantering av avskedandet av M.W. har inte inneburit ett sådant åsidosättande av reglerna i anställningsskyddslagen att skadeståndsskyldighet skall föreligga.

Domskäl

M.W. var anställd som projektledare vid bolaget. Han sade upp sig från sin anställning den 6 oktober 2000 med en uppsägningstid om tre månader. Någon vecka tidigare hade han fått besked om att han inte skulle få den ledighet för en semesterresa till Australien under november månad samma år som han ansåg sig ha haft anledning att räkna med. Han lämnade sin arbetsplats och reste till Australien den 31 oktober. Vid sin återkomst till bolaget den 27 november fick han besked om att han var avskedad per den 31 oktober. Varken M.W. eller förbundet hade före avskedandet fått del av underrättelse respektive varsel om avskedandet.

De huvudsakliga tvistefrågorna i målet är följande. Innebar det förhållandet att M.W. lämnade arbetet för semesterresan ett så grovt åsidosättande av dennes åliggande gentemot bolaget att det utgör grund för avskedande? Har bolaget förfarit på ett formellt felaktigt sätt vid avskedandet av M.W. genom att dels inte underrätta honom om avskedandet, dels inte varsla den fackliga organisation som han tillhörde innan avskedandet ägde rum?

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. På förbundets begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med M.W. samt vittnesförhör med S.G. och A.G., båda anställda vid bolaget. På bolagets begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med verkställande direktören P.S. samt vittnesförhör med försäljningschefen J.N.D. och förbundsjuristen A.L. På båda parters begäran har vittnesförhör hållits med dåvarande annonschefen E.B. Parterna har vidare åberopat skriftlig bevisning.

Grund för avskedande?

De faktiska omständigheter i målet är i stora delar ostridiga. I samband med planeringen av sommarsemestern år 2000, vilken skedde någon gång under våren samma år, begärde och erhöll M.W. sommarsemester med tio dagar. M.W. talade vid detta tillfälle med P.S. om möjligheter till ledighet även under hösten. Någon gång i augusti fick M.W. förändrade arbetsuppgifter. Han skulle i fortsättningen arbeta som mediasäljare för tidskriften Recycling & Miljöteknik. Sedan M.W. fredagen den 15 september skickat ett e-postmeddelande till alla anställda i bolaget med upplysningen att han skulle åka till Australien den 31 oktober fick han den 18 september av bolagets verkställande direktör P.S. och försäljningschefen J.N.D. ett uttryckligt besked om att bolaget inte kunde bevilja en så lång ledighet. Den 4 oktober erhöll han ett brev från J.N.D. med samma besked. M.W. sade upp sin anställning två dagar senare. Något längre fram i oktober fick han åter förändrade arbetsuppgifter. Han skulle nu inte längre vara verksam inom projektet Recycling & Miljöteknik. M.W. lämnade arbetsplatsen den 31 oktober och återkom den 27 november, då han erhöll både skriftligt och muntligt besked om att han var avskedad.

Uppgifterna går i sär beträffande vad som närmare förekom vid det ovan nämnda samtalet mellan P.S. och M.W. våren 2000. M.W. har berättat att han någon gång under våren frågade P.S. om det gick att spara semester till hösten, och fått besked från denne om att det gick bra. M.W. har vidare uppgett att han informerade P.S. om att han under sin höstsemester, som var planerad till november månad, avsåg att resa till Australien. Enligt M.W. återstod endast för honom att lämna exakta besked om datum för avresa och återkomst.

Att M.W. efter samtalet P.S. kan ha fått uppfattningen att han hade beviljats semester för sin resa till Australien i november får visst stöd av vad som framkommit i förhören med S.G. och A.G., som båda uppgett att många på arbetsplatsen redan under sommaren hade hört honom tala om denna resa.

Häremot står vad P.S. uppgett. Enligt denne nämnde M.W., i samband med att han lämnade in begäran om endast två veckors sommarsemester, att han funderat på att ta en längre ledighet i november, men någon resa nämndes inte. Förbundet kan mot denna bakgrund inte anses ha visat att bolaget vid detta tillfälle beviljat M.W. semester för den aktuella tiden.

Det kan inte heller anses visat att bolaget senare - men i god tid före den 15 september - måste ha fått klart för sig att M.W. trott sig ha fått semester beviljad och vidtagit sådana åtgärder som att beställa en icke avbokningsbar resa. M.W. har visserligen berättat att han inte på något sätt hemlighöll Australienresan för sina arbetskamrater - en uppgift som får stöd av de nyss redovisade uppgifterna lämnade av S.G. och A.G. Att M.W:s semesterplaner inte redan under sommaren var kända för alla anställda vid bolaget är emellertid visat genom förhöret med E.B. Hon har bl.a. uppgett att M.W:s semesterplaner kom till hennes kännedom först då M.W. i slutet av augusti började arbeta med Recycling & Miljöteknik med henne som närmaste chef. Hon har vidare uppgett att hon då genast tog upp saken med J.N.D., eftersom hon ansåg det olämpligt att M.W. tog semester under november månad, då det var mycket arbete med projektet. Enligt E.B. lovade J.N.D. att han skulle ta hand om den saken. - J.N.D. och P.S. har båda uppgett att M.W:s besked om Australienresan i e-postmeddelandet den 15 september kom som en fullständig överraskning för dem.

Frågorna om bolaget under våren beviljat M.W. semester för november - något som förbundet inte förmått visa - och om vad bolaget känt till om M.W:s semesterplanering är emellertid av underordnat intresse i målet. Efter bolagets reaktioner på M.W:s e-postmeddelande den 15 september och mötet den 18 september kan M.W. nämligen inte ha svävat i tvivelsmål om bolagets inställning i frågan och om att bolaget ansåg att han var skyldig att arbeta under november. Av M.W:s egna uppgifter har framkommit att P.S. och J.N.D. den 18 september sagt till honom att semester för resan inte kunde beviljas. Av förhören med P.S. och J.N.D. framgår vidare att båda uppgett att P.S., på en konkret fråga från M.W. om det blev ett "ja" eller ett "nej" på hans ledighetsansökan, svarade "nej" på frågan. M.W. erhöll därefter samma besked skriftligt i brevet den 4 oktober från J.N.D. Det står alltså fullständigt klart att bolaget inte beviljat M.W. den begärda ledigheten och att M.W. varit fullt medveten om detta, i vart fall senast den 18 september. Att M.W. senare sagt upp sig och fått ändrade arbetsuppgifter kan enligt domstolens mening inte ha gett honom fog för att anse att bolaget ändrat uppfattning om hans arbetsskyldighet under november.

M.W. har således varit olovligen frånvarande från sin arbetsplats mellan den 31 oktober och den 27 november. Frågan är då om omständigheterna kring denna olovliga frånvaro är sådana att grund för avskedande föreligger.

Förbundet har bestritt att så är fallet och anfört att en särskild omständighet som gör att avskedandet är felaktigt är att åtgärden inte var motiverad då M.W., på grund av egen uppsägning, ändå inom kort skulle sluta sin anställning hos bolaget.

Arbetsgivarsidans inställning är att M.W:s agerande - att direkt och i strid med upprepade muntliga och skriftliga besked av företrädare för bolaget olovligen utebli från arbetet under ca en månads tid - utgör ett så grovt åsidosättande av M.W:s åliggande mot bolaget att grund för avskedande föreligger.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Enligt 18 § anställningsskyddslagen får en arbetstagare avskedas om han grovt har åsidosatt sina åligganden gentemot arbetsgivaren. Därmed avses sådant avsiktligt eller grovt vårdslöst förfarande som inte rimligen behöver tålas i ett rättsförhållande.

Olovlig frånvaro kan, om arbetstagaren uteblir från arbetsplatsen och utan godtagbar anledning avhåller sig från arbete under en inte obetydlig tid, utgöra grund för avskedande. Att så är fallet framgår redan av förarbetena till 1974 års anställningsskyddslag (prop. 1973:129 s. 239).

M.W. genomförde sina resplaner trots att han muntligt och skriftligt förbjöds att ta ledigt. Han var frånvarande från arbetet under en avsevärd tidsperiod på ett sätt som tyder på ett inte obetydligt mått av nonchalans. M.W:s beteende kan inte ursäktas av att han, som vid tidpunkten för ledigheten inte längre arbetade med Recycling & Miljöteknik, själv hade uppfattningen att hans nya arbetsuppgifter inte hindrade att han tog ut ledighet.

Arbetsdomstolen kan inte heller dela förbundets uppfattning att den omständigheten att M.W. hade sagt upp sig från bolaget och således ändå skulle ha slutat den 6 januari 2001 gör att avskedandet skulle vara omotiverat. Inte heller har det av utredningen i övrigt framkommit att det förelegat omständigheter som tyder på att bolaget skulle sakna fog för sin åtgärd.

Arbetsdomstolen finner sammanfattningsvis att M.W:s frånvaro varit av sådan art att den måste bedömas som ett så grovt åsidosättande av M.W:s åligganden mot bolaget att grund för avskedande förelegat.

Har bolaget förfarit på ett formellt felaktigt sätt vid avskedandet av M.W.?

En arbetsgivare som avser att avskeda en arbetstagare har att iakttaga reglerna i 30 § anställningsskyddslagen om underrättelse till arbetstagaren och varsel av den lokala arbetstagarorganisation som arbetstagaren tillhör. Arbetstagaren och den lokala arbetstagarorganisationen har därefter rätt till överläggning med arbetsgivaren om den åtgärd som underrättelsen och varslet avser. Syftet med bestämmelsen är att ge arbetstagaren och arbetstagarorganisationen möjlighet att påkalla överläggning med arbetsgivaren och om möjligt kunna påverka arbetsgivarens inställning.

Förbundet har anfört följande. Genom att underrättelsen och beskedet om avskedandet kom M.W. tillhanda vid ett och samma tillfälle, nämligen den 27 november, bibringades M.W. uppfattningen att avskedandet redan var verkställt. I beskedet om avskedandet angavs dessutom att datum för avskedandet var den 31 oktober. M.W. fråntogs härigenom möjligheten att bemöta avskedandet i en överläggning. Bolaget borde dessutom ha varslat förbundet om avskedandet och i den aktuella situationen ha avvaktat M.W:s hemkomst innan det företog några åtgärder i avskedandefrågan.

Arbetsgivarparterna har anfört att bolagets formella hantering av avskedandet inte innebär ett sådan åsidosättande av reglerna i anställningsskyddslagen att skadeståndsskyldighet skall anses föreligga. Det kan tilläggas att arbetsgivarparterna inte har påstått annat än att avskedandet ägde rum den 27 november.

Vad först gäller frågan om varsel gör Arbetsdomstolen följande bedömning.

En arbetsgivare är skyldig att underrätta sig om huruvida en arbetstagare är fackligt organiserad och vilken organisation som arbetstagaren tillhör innan han företar en åtgärd som avskedande eller uppsägning (se prop. 1981/82:71 s. 144 och prop. 1975/76:105 bilaga 1 s. 357; jfr AD 1977 nr 216, 1987 nr 24, 1988 nr 42 och 1989 nr 6).

Förbundet har uppgett att M.W., när han anställdes på Indufa i februari år 1999, upplyste Indufa om sitt medlemskap i förbundet. Enligt Arbetsdomstolens mening kan inte bolaget kritiseras för att det, som förbundet hävdat, inte har "organiserat sin verksamhet" på ett sådant sätt att det hade fortlöpande översikt över de anställdas eventuella fackliga tillhörighet och eventuella förändringar i detta hänseende. Vad frågan gäller är om bolaget, i den situation då det blev aktuellt att vidta åtgärden att avskeda M.W., vidtog tillräckliga åtgärder för att förvissa sig om huruvida M.W. var medlem i förbundet, t.ex. genom förfrågningar hos förbundet eller hos M.W. personligen.

Av utredningen i målet framgår att bolaget varit medvetet om sin skyldighet att före avskedandet varsla den arbetstagarorganisation som M.W. tillhört. Det är ostridigt att bolaget också har vidtagit åtgärder under M.W:s frånvaro i syfte att ta reda på dennes fackliga tillhörighet genom förfrågningar hos olika fackförbund, bl.a. hos förbundet, dock utan att förbundet bekräftat M.W:s medlemskap. Han har emellertid inte tillfrågats personligen. Eftersom bolagets företrädare fått uppgift om att M.W. ämnade återkomma till arbetsplatsen den 27 november, kan det ifrågasättas om inte bolaget borde ha avvaktat med avskedandet till dess att M.W. själv kunde ge besked i fråga om han var fackligt organiserad. Med hänsyn till omständigheterna kring M.W:s frånvaro och särskilt till att förbundet inte på bolagets förfrågan bekräftat medlemskapet är bolagets underlåtenhet i det nyss nämnda avseendet enligt Arbetsdomstolens mening inte av det slaget att skadeståndsskyldighet skall anses föreligga gentemot förbundet.

Arbetsdomstolen övergår därefter till frågan om underrättelsen om avskedandet till M.W. personligen. En sådan underrättelse skall lämnas till arbetstagaren en vecka innan ett besked om avskedande föreläggs denne. Denna skyldighet föreligger även om arbetstagaren grovt har förbrutit sig mot arbetsgivaren och tiden skall räknas från den tidpunkt då underrättelsen kom arbetstagaren till handa. Har en underrättelse översänts med posten, får skyldigheten anses fullgjord i och med att försändelsen blir tillgänglig för arbetstagaren, även om denne först senare tar del av försändelsen eller inte alls tar del av försändelsen. En förutsättning för att en handling på detta sätt skall anses ha kommit personen i fråga till handa är dock att det inte föreligger sådana särskilda omständigheter som ger anledning att anta att adressaten inte fått tillfälle att ta del av försändelsen (NJA 1976 s. 87).

Underrättelsen om avskedandet sändes tillsammans med ett missivbrev till M.W:s adress i ett rekommenderat brev. Eftersom bolaget var medvetet om att M.W. befann sig i Australien har sådana särskilda omständigheter förelegat som gett bolaget anledning att anta att M.W. inte fått tillfälle att ta del av underrättelsen innan han avskedades den 27 november. Syftet med bestämmelserna om varsel och underrättelse är, som nyss nämnts, att arbetstagaren och hans organisation skall ges tillfälle att påkalla överläggning med arbetsgivaren om den tilltänkta åtgärden. Genom bolagets agerande har M.W. fråntagits denna rätt. Bolaget bör därför utge allmänt skadestånd till M.W. Arbetsdomstolen finner att 10 000 kr utgör skäligt belopp.

Arbetsdomstolens slutsats

Arbetsdomstolen har funnit att bolagets avskedande av M.W. var lagligen grundat. Yrkandena om allmänt skadestånd till M.W. för kränkning samt ekonomiskt skadestånd till honom skall således avslås. M.W. skall dock tillerkännas allmänt skadestånd för brott mot den i 30 § anställningsskyddslagen angivna underrättelseskyldigheten. Yrkandet om allmänt skadestånd till förbundet skall däremot avslås.

Rättegångskostnader

Arbetsgivarpartena har vunnit beträffande huvudfrågan i målet, nämligen huruvida grund för avskedande förelegat, samt i fråga om skadeståndsskyldighet mot förbundet för uteblivet varsel. De har däremot förlorat i fråga om underrättelsen om avskedandet till M.W. Den frågan utgör dock en mindre del av målet, som inte bör påverka fördelningen av rättegångskostnaderna. Arbetsgivarparterna skall således erhålla full ersättning för sin rättegångskostnad. Om beloppets storlek råder ingen tvist.