AD 2002 nr 37

Parter:

I.S.; S.W.; Bennett BTI Nordic Sverige Aktiebolag

Nr 37

I.S. i Danderyd och S.W. i Spånga

mot

Bennett BTI Nordic Sverige Aktiebolag i Stockholm.

ÖVERKLAGAD DOM

Stockholms tingsrätts, avd. 3, dom den 6 februari 2001 i mål T 3-1721-97 och T 3-1723-97

Tingsrättens dom, se bilaga.

Bennet Resebureau AB har numera bytt namn till Bennet BTI Nordic Sverige AB.

I.S. och S.W. har yrkat att Arbetsdomstolen bifaller deras talan vid tingsrätten samt befriar dem från skyldigheten att ersätta Bennett BTI Nordic Sverige AB (bolaget) för dess rättegångskostnader vid tingsrätten.

Bolaget har bestritt ändring.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Arbetsdomstolen.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har I.S., S.W., M.F., G.E., L.G., H.N., E.H. och M.M. hörts på nytt. Deras uppgifter i Arbetsdomstolen överensstämmer i allt väsentligt med de uppgifter de lämnat vid tingsrätten, såsom dessa har nedtecknats i tingsrättens dom. Förhören vid tingsrätten med M.W., L.K., C.C., P.W. och P.A. har förebringats genom uppspelning av tingsrättens ljudband. I.S. och S.W. har som skriftlig bevisning åberopat omställningsavtal av den 17 augusti 1994 mellan SAF och PTK.

Parterna har åberopat samma grunder som vid tingsrätten och har till utveckling av sin talan i allt väsentligt åberopat detsamma som finns antecknat i tingsrättens dom.

DOMSKÄL

I målet är inledningsvis, såsom antecknats i tingsrättens dom, ostridigt att bolaget på grund arbetsbrist skulle minska antalet anställda med cirka femtio personer, liksom att SAF och PTK den 17 augusti 1994 träffade överenskommelse om omställningsavtal, varigenom parterna enades om att vid aktualiserad driftsinskränkning söka träffa överenskommelse om turordningen vid uppsägning och att parterna därvid har ett gemensamt ansvar för att den arbetsstyrka som sammansätts gör det möjligt för företaget att uppnå ökad produktivitet, lönsamhet och konkurrenskraft. Det är vidare ostridigt att HTF och bolaget var överens om utformningen av den i målet aktuella avtalsturlistan.

Som tingsrätten redogjort för i domen ges i 2 § tredje stycket lagen om anställningsskydd möjlighet för arbetsmarknadens parter att genom kollektivavtal överenskomma om annan turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist än som följer av turordningsreglerna i 22 § samma lag. Även oorganiserade arbetstagare binds enligt 2 § femte stycket nämnda lag av en sådan överenskommelse.

Av AD 1983 nr 112 framgår att vida ramar skall gälla för arbetsmarknadens parter då de väljer att genom kollektivavtal själva reglera en turordningssituation på det sätt som de finner lämpligt och därför kan enas om. Som enda exempel på situationer då en turordningsöverenskommelse skulle anses sakna verkan nämns i förarbetena till 1974 års anställningsskyddslag, vilka i denna del alltjämt har aktualitet, det fall när en sådan överenskommelse går ut på att slå ut andra organisationers medlemmar eller oorganiserade arbetstagare från arbetsplatsen (prop. 1973:129 s. 233).

I praxis har, som tingsrätten angett, fastslagits att det enligt allmänna avtalsrättsliga grundsatser även är möjligt att ingripa mot en turordningsöverenskommelse som innebär ett sådant missbruk av den principiella avtalsfriheten att den helt eller delvis framstår som stridande mot god sed på arbetsmarknaden eller på annat sätt som otillbörlig, t.ex. därför att den innebär en direkt diskriminering av viss eller vissa arbetstagare.

Klagandena har gjort gällande att den aktuella avtalsturlistan dels strider mot god sed på arbetsmarknaden genom att den diskriminerar oorganiserade arbetstagare samt arbetstagare med lång tjänstetid och hög ålder, dels strider mot den negativa föreningsfriheten, manifesterad i artikel 11 i Europarådets konvention om mänskliga rättigheter, genom diskrimineringen av oorganiserade arbetstagare.

Utredningen i målet visar att varken I.S. eller S.W. var medlemmar i någon arbetstagarorganisation, att de arbetat relativt länge inom bolaget samt att de var 56 respektive 54 år vid tidpunkten för uppsägningarna. Genom utredningen är klarlagt att de har utfört sina arbetsuppgifter på ett sätt som varit mycket uppskattat av bolagets kunder.

Av förhören med M.F., H.N., E.H. och M.M. har bl.a. följande framgått. Inför de förhandlingar som skulle äga rum med anledning av minskningen av antalet anställda upprättade bolaget efter samråd med samtliga regionchefer och resebyråchefer en sammanställning över de anställda. Sammanställningen låg till grund för de diskussioner som fördes med HTF om en avtalsturlista. Dessa diskussioner fördes utifrån de kriterier som ställts upp i det mellan SAF och PTK träffade omställningsavtalet. Det väsentliga var vilka arbetstagare som bedömdes klara av att arbeta med den nya tekniken i den nya mindre organisationen. Något avseende fästes inte vid om de anställda var organiserade eller ej och inte heller vid om de tjänstgjort länge hos bolaget eller hade en viss ålder. Vid förhandlingarna, som pågick under sexton timmar fördelade på två och en halv dag, diskuterades varje enskild arbetstagares förutsättningar innan man slutligen kom överens om hur den aktuella avtalsturlistan skulle utformas. M.M. har också uppgett att hon uppfattade att hon hade förhandlingsskyldighet även för de oorganiserade. Detta motsägs till viss del av L.G:s vittnesmål, vars bevisvärde Arbetsdomstolen emellertid i likhet med tingsrätten anser begränsat på grund av att han inte närvarade vid de fackliga förhandlingarna.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Det saknas enligt Arbetsdomstolens mening anledning att ifrågasätta de samstämmiga uppgifter som lämnats av M.F., H.N., E.H. och M.M. Uppgifterna styrks dessutom av att utredningen visar att organisationsgraden i bolaget var ungefär femtio procent och att 24 personer av de 50 som sades upp var organiserade i HTF. Mot bakgrund av det anförda anser Arbetsdomstolen, i likhet med tingsrätten, att det i målet inte är visat att organisationstillhörigheten tillmättes någon avgörande betydelse när avtalsturlistan fastställdes.

I.S. och S.W. har även gjort gällande att den avtalade turordningslistan diskriminerar anställda med lång tjänstetid och hög ålder. De har därvid anfört att vissa provanställda arbetstagare fick fortsätta sina anställningar, vilket också framgår av protokoll från de fackliga förhandlingarna. Någon annan utredning till stöd för sitt påstående i denna del har de dock inte förebringat. Arbetsdomstolen konstaterar, liksom tingsrätten, att det inte är möjligt att på grundval av vad som framkommit av utredningen i målet göra någon säker bedömning av hur anställningstid och åldersstruktur förhöll sig, varken med avseende på de som omfattades av uppsägningarna eller de som fick fortsatt anställning. Som redan framgått av de uppgifter som lämnats av M.F., H.N., E.H. och M.M. var anställningstid och ålder inte något som hade betydelse vid upprättandet av turordningslistan. Arbetsdomstolen finner därför i likhet med tingsrätten att I.S. och S.W. inte har visat att bolaget diskriminerat dem på grundval av deras tjänstetid eller ålder.

Sammanfattningsvis delar Arbetsdomstolen tingsrättens bedömning att I.S. och S.W. inte har förebringat tillräckliga skäl för att avtalsturlistan skall anses strida mot god sed på arbetsmarknaden eller i övrigt vara otillbörlig, vare sig när det gäller diskriminering av oorganiserade arbetstagare eller av arbetstagare med lång tjänstetid och hög ålder. Det innebär att avtalsturlistan inte heller kan anses ha kränkt deras negativa föreningsrätt. Överklagandet skall därför lämnas utan bifall.

Rättegångskostnader

Svante af Winklerfelt har i egenskap av rättshjälpsbiträde åt I.S. yrkat ersättning med 30 543 kr, varav 30 193 kr för arbete i 26 timmar. I det först nämnda beloppet ingår 350 kr, motsvarande hälften av den av G.E. yrkade ersättningen för inställelsen. G.E. har dock redan tillerkänts yrkad ersättning av allmänna medel. Någon ersättningsgill kostnad i denna del för I.S. kan därför inte ha uppkommit. Det yrkade beloppet i övrigt får anses skäligt.

Vid ovan angiven utgång skall I.S. och S.W. förpliktas att betala bolagets rättegångskostnader.

Bolaget har yrkat ersättning för rättegångskostnader med totalt 142 537 kr, varav 122 500 kr inklusive mervärdesskatt för ombudsarvode, 13 684 kr för ombudets utlägg och 6 353 kr för utlägg för muntlig bevisning avseende H.N. och E.H.

I.S. och S.W. har satt i fråga dels huruvida mervärdesskatt skall utgå på ombudsarvodet, dels överlämnat till domstolen att allmänt bedöma skäligheten av bolagets kostnadsyrkande samt förklarat att, för det fall de skall ersätta bolagets kostnader för bevisning, ersättningen inte skall bestämmas till högre belopp än som skulle ha blivit aktuellt om ersättningen till förhörspersonerna hade utgivits enligt rättshjälpslagen.

När det gäller bolagets yrkande om ersättning för H.N:s och E.H:s inställelse inför Arbetsdomstolen konstaterar domstolen inledningsvis att de vid tingsrätten hördes som vittnen på bolagets begäran och att I.S. och S.W. åberopade omförhör med dem i Arbetsdomstolen. Vid huvudförhandlingen förklarade Björn Bergman att bolaget ersatt dem för deras kostnader med anledning av rättegången i Arbetsdomstolen och att denna kostnad skulle tas upp i bolagets kostnadsräkning. Någon vittnesersättning till dem enligt rättshjälpslagen kom därför inte att yrkas eller fastställas vid förhandlingen.

Den part som har betalat en vittnesersättning och som vinner målet kan enligt 18 kap. 8 § rättegångsbalken få tillgodoräkna sig betalningen som ersättningsgill rättegångskostnad under förutsättning att kostnaden har varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Ersättning till vittne skall enligt 36 kap. 24 § andra stycket rättegångsbalken utges av den part som åberopat vittnet om inte domstolen bestämmer att den skall utgå av allmänna medel. Ersättning som skall utgå av allmänna medel skall enligt tredje stycket samma lagrum fastställas av rätten enligt bestämmelser som regeringen meddelar. Om en part har beviljats allmän rättshjälp betalar staten enligt 16 § rättshjälpslagen kostnaderna för bevisning. Sådan ersättning som utgår av allmänna medel till vittnen är enligt vittnesersättningsförordningen begränsad till vissa maximibelopp.

Vittnesförhören med H.N. och E.H. åberopades, som ovan nämnts, i Arbetsdomstolen av I.S. och S.W. Mot bakgrund av att I.S. beviljats allmän rättshjälp skulle vittnesersättningen ha utgått av allmänna medel. Den omständigheten att bolaget valt att ersätta vittnena för uppkomna kostnader trots att någon skyldighet i detta avseende inte förelegat medför enligt Arbetsdomstolens bedömning att kostnaden till den del den kunnat utgå av allmänna medel inte kan anses ha varit skäligen påkallad för tillvaratagande av bolagets rätt.

Fråga uppkommer då om bolaget av den part som beviljats allmän rättshjälp, dvs. I.S., kan få ersättning för erlagda vittnesersättningar till den del de överstiger vad som kunnat utgå av allmänna medel. Frågeställningen har diskuterats i några rättsfall (NJA 1984 s. 587, RH 1986:149 och 1987:9) och i doktrinen (Fitger, Rättegångsbalken del 1 s 18:39, Welamson, SvJT 1989 s. 580 och Borgström, Advokaten 1989 s. 300 ff). Genom nämnda rättsfall och uttalanden i doktrinen får det enligt Arbetsdomstolens mening anses klarlagt att en vinnande part inte har rätt att, utöver vad som kan utgå av allmänna medel, erhålla ersättning av en tappande rättshjälpspart för erlagda vittnesersättningar.

Nästa fråga Arbetsdomstolen har att ta ställning till är om bolaget av medpart till rättshjälpspart, dvs. S.W., kan få ersättning för erlagda vittnesersättningar till den del de överstiger vad som kunnat utgå av allmänna medel. I doktrinen framgår att det i de fall ett vittne åberopas av två parter av vilka endast den ena har rättshjälp det inte torde vara uteslutet att vittnet tillerkänns dels ett belopp av allmänna medel, dels ett belopp att utgå av part (Fitger, Rättegångsbalken II s. 36:57) och att det ligger närmast till hands att anse att vittnet inte bör lida förlust endast av den anledningen att vittnet har rätt till ersättning även av allmänna medel (Borgström, Advokaten

1989 s. 304 not 13). Arbetsdomstolen konstaterar att samma sociala hänsyn inte gör sig gällande beträffande medpart till rättshjälpspart som beträffande part som har beviljats allmän rättshjälp. Mot bakgrund av det anförda finns det därför, enligt Arbetsdomstolens bedömning, inget hinder mot att ålägga en medpart till en tappande rättshjälpspart ersättningsskyldighet för vittnesersättningar som överstiger vad som kan utgå av allmänna medel. Ersättningen skall dock enligt 36 kap. 24 § tredje stycket rättegångsbalken avse nödvändiga kostnader för resa, uppehälle och tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt. I målet har bolaget yrkat ersättning bl.a. för H.N:s och E.H:s deltagande i en intern målgenomgång med ombudet den 22 januari 2002. Mot bakgrund av att bolaget inte åberopat förhör med vittnena i Arbetsdomstolen finns det enligt Arbetsdomstolen bedömning inte skäl att låta S.W. ersätta dessa kostnader. Reskostnaderna för inställelsen till huvudförhandlingen skulle ha ersatts av allmänna medel och S.W. kan i enlighet med det tidigare sagda därför inte förpliktas att utge ersättning för dessa. S.W. skall dock förpliktas att ersätta bolaget för kostnaden för H.N:s lönebortfall till den del den överstiger vad som skulle ha utgått av allmänna medel, dvs. med 502 kr.

Arbetsdomstolen bedömer att det yrkade ombudsarvodet liksom kostnaderna för ombudets utlägg är skäliga. I.S. och S.W. skall således förpliktas att solidariskt utge ersättning härför till bolaget. Bolaget har uppgett att det inte görs gällande att mervärdesskatten på ombudsarvodet utgör en slutlig kostnad för bolaget. Mot den bakgrunden kan någon ersättning härför inte utgå.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut i överklagade delar.

2. Arbetsdomstolen fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen åt Svante af Winklerfelt för det biträde han här lämnat I.S. till trettiotusenetthundranittiotre (30 193) kr för arbete.

3. I.S. och S.W. skall förpliktas att solidariskt ersätta Bennett BTI Sverige AB för dess rättegångskostnader i Arbetsdomstolen med etthundraelvatusensexhundraåttiofyra (111 684 kr), varav 98 000 kr avseende ombudsarvode, jämte ränta på först nämnda belopp enligt 6 § räntelagen från denna dag till dess betalning sker.

4. S.W. skall förpliktas att ersätta Bennett BTI Sverige AB för dess rättegångskostnad avseende utgiven vittnesersättning med femhundratvå (502) kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från denna dag till dess betalning sker.

Dom 2002-03-20, målnummer B-32-2001

Ledamöter: Lars Johan Eklund, Marianne Jenryd, Siv Kimbré, Peter Ander, Ola Bengtson, Ulrika Värnskog och Anna-Greta Johansson. Enhälligt.

Sekreterare: Annica Hellström

BILAGA

Tingsrättens dom (ledamöter: Ingrid Almbladh, Clas Ullrich och Ewa Bökwall)

BAKGRUND

Bennett Resebureau AB, nedan Bennett, är en av Sveriges största resebyråer med ett femtiotal kontor över landet och för närvarande närmare 500 anställda. Bennett ägs av det brittiska bolaget Hogg Robinson Business Travel Ltd. Under senare delen av nittiotalet skedde stora förändringar på den svenska resemarkanden, bl a infördes ett nytt bokningssystem och provisionssystemen hos flygbolagen blev mindre fördelaktiga. Inför dessa förändringar framställde moderbolaget våren 1997 besparingskrav om 10 mkr, vilket föranledde en reduktion av personalstyrkan i Bennett med ca femtio anställda.

De anställdas fackliga organisation, Tjänstemannaförbundet HTF, informerades om personalreduceringen den 17 mars 1997, varefter MBL- förhandlingar påbörjades. Genom förhandlingar den 2, 4 och 8 april 1997 kom Bennett och HTF överens om att, med stöd av omställningsavtalet SAF/PTK, bilaga 1, frångå turordningsreglerna i 22 § lagen om anställningsskydd och istället fastställa en avtalsturlista. Enligt omställningsavtalets underbilaga 1 skall vid fastställande av avtalsturlista särskilt beaktas företagets behov av kompetens, liksom dess möjligheter att bedriva konkurrenskraftig verksamhet och därmed bereda fortsatt anställning. Bennett och HTF enades vid förhandlingarna om vilka anställda som skulle sägas upp. Av de 50 anställda som blev uppsagda pga arbetsbrist var 24 personer medlemmar i HTF och 26 personer oorganiserade.

I.S. tjänstgjorde vid Danderydskontoret som var ett sk inhouse-office för Skanska. Hennes arbetsuppgifter var att sköta försäljningen och servicen till Skanskas koncernledning. I.S. sades upp den 16 april 1997. Hon var då 56 år och hade i det närmaste hela sitt yrkesverksamma liv arbetat i branschen.

S.W. tjänstgjorde vid Bennetts kontor på Storgatan i Stockholm. Under en period 1991/92 var hon tillförordnad chef för Bennetts kontor på Sveriges Radio. Hon erbjöds därefter att bli chef vid ett annat kontor, vilket hon avböjde av familjeskäl. När S.W. sades upp den 16 april 1997 var hon 53 år och hade lång erfarenhet av resebyråbranschen.

Den 25 augusti 1997 erbjöds såväl I.S. som S.W. återanställning i Bennett. De erbjudna tjänsterna var heltidsanställningar med placering inom region Stockholm. Ingen av dem kom dock att anta erbjudandet om återanställning i Bennett.

YRKANDEN M M

I.S. har yrkat att tingsrätten skall förplikta Bennett att till henne utge ekonomiskt skadestånd med 270 668 kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på halva beloppet från den 30 november 1997 till dess full betalning sker.

Vidare har I.S. yrkat allmänt skadestånd med 70 000 kr avseende kränkning, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 25 februari 1998 till dess full betalning sker.

S.W. har yrkat att tingsrätten skall förplikta Bennett att till henne utge ekonomiskt skadestånd med 65 699 kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på halva beloppet från den 30 november 1997 till dess full betalning sker.

Vidare har S.W. yrkat allmänt skadestånd med 70 000 kr avseende kränkning, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 25 februari 1998 till dess full betalning sker.

I.S. och S.W. har förbehållit sig rätten att framdeles yrka ytterligare ekonomiskt skadestånd.

Bennett har bestritt käromålen. Av I.S. yrkat belopp för ekonomiskt skadestånd har vitsordats som skäligt i och för sig, liksom samtliga ränteyrkanden. Vad gäller S.W. har ett belopp om 30 000 kr för ekonomiskt skadestånd vitsordats som skäligt i och för sig. Inget belopp har vitsordats som skäligt i och för sig avseende allmänt skadestånd. Bennett har inte haft någon erinran mot förbehållsyrkandena.

Båda parter har yrkat ersättning för rättegångskostnader. I.S. och S.W. har med stöd av 5 kap 2 § lagen om rättegången i arbetstvister yrkat att vardera parten skall stå sina rättegångskostnader för den händelse käromålen inte kan vinna bifall. Bennett har bestritt yrkandena.

I.S. och S.W. har som grund för sin talan angett att den avtalsturlista som träffats mellan Bennett och HTF dels strider mot god sed på arbetsmarknaden genom diskrimineringen av oorganiserade arbetstagare och av arbetstagare med lång tjänstetid och hög ålder, dels ock strider mot den negativa föreningsfriheten, artikel 11 i Europakonventionen, genom diskrimineringen av oorganiserade arbetstagare. Avtalsturlistan är således ogiltig, varför Bennett genom uppsägningen brutit mot 22 § lagen om anställningsskydd.

Bennett har bestritt att avtalsturlistan skulle vara ogiltig och stridande mot god sed på arbetsmarknaden eller den negativa föreningsfriheten. Eftersom en gällande avtalsturlista har tillämpats har Bennett inte brutit mot 22 § lagen om anställningsskydd.

PARTERNAS UTVECKLING AV TALAN

I.S. och S.W. har till utvecklande av talan, utöver vad som ovan antecknats under rubriken "bakgrund", anfört i huvudsak följande.

I.S. och S.W. har skött sina arbetsuppgifter på ett utomordentligt sätt och skulle även efter omorganisationen i Bennett kunnat klara av sina arbetsuppgifter mycket väl. De har båda varit bättre kvalificerade än personer, däribland flera med provanställning, som fått behålla sina anställningar. Det krävs starka skäl för att personer som I.S. och S.W. med lång anställningstid och gediget kunnande inte skall få behålla sina anställningar. Det har inte gjorts en självständig bedömning av kärandenas kvalifikationer utan ovidkommande hänsyn har tagits till organisationstillhörighet, tjänstetid och ålder. Under MBL- förhandlingarna framförde Bennett till HTF att det var orimligt att behålla tämligen få äldre högavlönade anställda istället för flera yngre lågavlönade. Bennett ansåg även att de äldre arbetstagarna var mindre teknikorienterade än de yngre. I.S. var mycket kvalificerad för sina arbetsuppgifter. Hon hade ett särskilt anställningsavtal och högre lön än de två andra yngre resebyråtjänstemännen på kontoret. Detta mot bakgrund av hennes arbetsuppgifter och att hon alltid stod till förfogande för Skanskas koncernledning vad gällde resor. I.S. avböjde erbjudandet om återanställning, dels pga att Bennett inte ville erbjuda henne anställning på hennes tidigare arbetsplats i Danderyd, dels ock pga att hon upplevde företagets agerande som kränkande. S.W. var den mest kvalificerade av det femtontal resebyråtjänstemän som arbetade på kontoret på Storgatan. Hon hade utmärkta kunskaper vilket bekräftas av hennes tidigare chefsbefattning för Bennetts kontor hos Sveriges Radio. S.W. avböjde erbjudandet om återanställning pga att hon vid tiden redan åtagit sig ett vikariat för Ark Resebyrå vilket löpte till och med årsskiftet 1997 och Bennett inte ansåg sig kunna avvakta till dess.

Bennett har till utvecklande av talan, utöver vad som ovan antecknats under rubriken "bakgrund", anfört bl a följande.

Inför förhandlingarna med HTF utredde Bennett vilka anställda som, utifrån de kriterier som anges i underbilaga 1 till omställningsavtalet, skulle sägas upp. Denna sammanställning av personalen skedde i samråd med samtliga regionchefer och resebyråchefer. I sammanställningen gjordes ingen åtskillnad mellan ung eller gammal, organiserad eller oorganiserad. Bennett kände inte ens till vilka av de anställda som var organiserade innan förhandlingarna påbörjades. Vid förhandlingarna diskuterades varje enskild föreslagen person. Det är i och för sig naturligt om HTF möjligen stred något hårdare för sina egna medlemmar. I.S. och S.W. erbjöds återanställning inom region Stockholm. Anledningen till att I.S. inte kunde erbjudas anställning vid Danderyds-kontoret var att där inte fanns något behov av ytterligare personal. När det gäller S.W. påfordrade inte Bennett att hon skulle lämna sitt vikariat omedelbart, men däremot att hon skulle kunna återanställas hos Bennett inom rimlig tid. För det fall S.W. hade varit intresserad av en återanställning hade hon med all sannolikhet kunnat frigöra sig från vikariatet. I och med att I.S. och S.W. avböjde erbjudandet förverkade de företrädesrätten till återanställning. Det finns heller ingen grund för ekonomiskt skadestånd efter uppsägningstidens utgång.

DOMSKÄL

På I.S:s begäran har hon själv hörts under sanningsförsäkran samt har vittnesförhör hållits med M.W., C.C., P.W. och P.A. På S.W:s begäran har hon själv hörts under sanningsförsäkran samt vittnesförhör hållits med L.K. Samtliga dessa kärandenas vittnen har uttalat sig om hur de, i egenskap av kunder till Bennett, uppfattat I.S:s och S.W:s sätt att sköta sitt arbete. Därutöver har på såväl I.S:s och S.W:s begäran vittnesförhör hållits med G.E., som uttalat sig angående hur kärandena utfört sitt arbete, och L.G., som uttalat sig angående vad som förekom vid förhandlingarna mellan Bennett och HTF.

På Bennetts begäran har förhör under sanningsförsäkran hållits med M.F. samt vittnesförhör med H.N., E.H. och M.M. Svarandens vittnen har hörts angående genomförandet av de fackliga förhandlingarna.

Bennett har även åberopat viss skriftlig bevisning.

Det är ostridigt i målet att det förelåg arbetsbrist och att Bennett av den anledningen var tvungen att reducera antalet anställda.

Enligt 2 § tredje stycket lagen om anställningsskydd kan arbetsmarknadens parter genom kollektivavtal träffa avtal om avsteg från turordningsreglerna i 22 § samma lag. Även oorganiserade arbetstagare som sysselsätts i arbete som avses med avtalet blir bundna av en sådan överenskommelse enligt 2 § femte stycket lagen om anställningsskydd.

Det är ostridigt att SAF och PTK den 17 augusti 1994 träffade överenskommelse om omställningsavtal, varigenom parterna enades om att vid aktualiserad personalinskränkning, skulle företagets behov av kompetens beaktas liksom dess möjlighet att bedriva konkurrenskraftig verksamhet och därmed bereda fortsatt anställning.

Av förarbetena till 1974 års anställningsskyddslag, vars bestämmelser i aktuellt hänseende motsvarar reglerna i nu gällande lagstiftning, nämns som enda exempel på situationer när en turordningsöverenskommelse skulle anses sakna verkan, det fall i vilka en överenskommelse endast gick ut på att slå ut andra organisationers medlemmar eller oorganiserade arbetstagare från arbetsplatsen (prop 1973:129 s 233f).

Genom praxis har tidigare fastslagits att det även vid sidan av nämnda fall enligt avtalsrättsliga grundsatser finns visst utrymme för domstol att ingripa mot en turordningsöverenskommelse. En förutsättning för detta måste dock vara att överenskommelsen innebär ett sådant missbruk av den principiella avtalsfriheten att den helt eller delvis framstår som stridande mot god sed på arbetsmarknaden eller på annat sätt framstår som otillbörlig, t ex därför att den innebär en direkt diskriminering av viss eller vissa arbetstagare (jfr AD 1983:107 och 1983:112).

I.S. och S.W. var inte medlemmar i någon arbetstagarorganisation. De hade båda arbetat förhållandevis länge inom Bennett och uppnått en hög ålder. Tingsrätten kan konstatera att av utredningen i målet har framgått att I.S. och S.W. utfört sina arbetsuppgifter på ett sätt som varit mycket uppskattat av Bennetts kunder.

Kärandena har inte förebringat någon utredning om organisationsgraden inom Bennett. Den enda uppgift som förekommit i målet är H.N:s uttalande om att ungefär hälften av de anställda var medlemmar i HTF; en uppgift som tingsrätten inte finner anledning att ifrågasätta. Redan det förhållande att 24 personer av de sammanlagt 50 personer som sades upp var organiserade i HTF talar således emot att organisationstillhörigheten tillmättes någon avgörande betydelse när avtalsturlistan fastställdes.

I.S. och S.W. har inte heller förebringat någon utredning om anställningstid och ålder på de övriga anställda som sades upp respektive fick stanna kvar. Det är i och för sig ostridigt att det av protokollen från förhandlingarna framgår att vissa provanställda fick stanna kvar i företaget. Enligt tingsrättens förmenande tillåter dock uppgifterna i protokollen inga säkra slutsatser om tjänstetid eller ålder överlag för de personer som sades upp.

När det gäller den muntliga bevisningen har följande sagts om hur förhandlingarna genomfördes och avtalsturlistan fastställdes.

M.F. och H.N. har berättat att Bennett tillskrev samtliga regionchefer med instruktionen att de tillsammans med resebyråcheferna skulle inventera vilka medarbetare som företaget hade absolut behov av för att klara den fortsatta verksamheten. De har även berättat att företaget vid sammanställningen utgick ifrån vilka som skulle klara av att arbeta effektivt inom den mindre organisationen och med den tekniska nydaningen. Vidare har såväl M.F. som H.N. uppgett att företaget vid sammanställningen av listan inte kände till huruvida de anställda tillhörde HTF eller inte och att man inte heller tog hänsyn till de anställdas ålder.

När det gäller genomförandet av de fackliga förhandlingarna har L.G., som är ombudsman för HTF:s lokalavdelning i Stockholm och vid förhandlingarna satt i ett angränsande rum som rådgivare, uppgett att det inte diskuterades att äldre högavlönade skulle sägas upp före yngre lågavlönade. Däremot uttalade Bennett att om HTF inte drev på för hårt angående vissa anställda så fanns det större möjligheter för att fler skulle få stanna. Vidare har han uppgett att de oorganiserades kompetens inte diskuterades överhuvudtaget vid förhandlingarna. Enligt hans uppfattning brukar man diskutera samma sak med rådgivaren som man gör vid förhandlingarna och dessa frågor var aldrig föremål för diskussion mellan honom och HTF:s förhandlare.

M.F., H.N., E.H. och M.M. har dock samstämmigt uppgett att Bennet och HTF vid förhandlingarna diskuterade varje enskild arbetstagares förutsättningar utifrån de kriterier som anges i omställningsavtalet och att man inte tog ovidkommande hänsyn till organisationstillhörighet, tjänstetid eller ålder.

Tingsrätten anser att bevisvärdet av L.G:s vittnesmål är förhållandevis lågt mot bakgrund av att han inte suttit med vid förhandlingarna utan endast i efterhand fått kännedom om vad som avhandlats. Det är vidare naturligt om L.G. inte fått fullständig information om allt som diskuterades vid förhandlingarna. Däremot anser tingsrätten att vad M.F., H.N., E.H. och M.M. uppgett måste tillmätas ett betydande bevisvärde. Anledningen härtill är att de varit personligen närvarande vid samtliga förhandlingstillfällen och att de utgjort representanter för båda de förhandlande parterna.

Vid en sammanvägning av dessa omständigheter anser tingsrätten att I.S. och S.W. inte har förebringat tillräcklig utredning till stöd för att avtalsturlistan skulle anses strida mot god sed på arbetsmarknaden eller i övrigt vara otillbörlig, vare sig när det gäller diskriminering av oorganiserade arbetstagare eller av arbetstagare med lång tjänstetid eller hög ålder. Av samma skäl finner tingsrätten att avtalsturlistan inte heller kan anses ha kränkt den negativa föreningsrättigheten. Avtalsturlistan är således giltig varför käromålen skall ogillas.

Vid denna utgång skall I.S. och S.W. ersätta Bennett för dess rättegångskostnader. Målet har inte varit av sådan beskaffenhet att förutsättningar föreligger att kvitta rättegångskostnaderna med stöd av 5 kap 2 § lagen om anställningsskydd.

DOMSLUT

1. Käromålen ogillas.

2. I.S. skall ersätta Bennett Resebureau AB för rättegångskostnader med sextioniotusenfyrtio (69 040) kr, varav 60 000 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från denna dag till dess betalning sker.

3. S.W. skall ersätta Bennett Resebureau AB för rättegångskostnader med sjuttioniotusenfyrtioen (79 041) kr, varav 70 000 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från denna dag till dess betalning sker.

4. Tingsrätten fastställer Svante af Winklerfelts ersättning enligt rättshjälpslagen till femtioniotusenfyrahundratjugosex (59 426) kr, allt avseende arbete. Av beloppet utgör 11 885 kr mervärdesskatt.