AD 2003 nr 45

Parter:

T.O.; B.B:s Frukt- och Partiaffär Aktiebolag, B.

Nr 45

T.O. i Rättvik

mot

B.B:s Frukt- och Partiaffär i Rättvik.

ÖVERKLAGAD DOM

Mora tingsrätts dom 2002-07-23 i mål nr T 708-01

Tingsrättens dom, se bilaga.

T.O. har yrkat att Arbetsdomstolen skall bifalla hans vid tingsrätten förda talan. Han har vidare yrkat att Arbetsdomstolen skall befria honom från skyldigheten att utge ersättning för B. B. Frukt- och Partiaffär AB:s (bolaget) rättegångskostnader vid tingsrätten både för det fall Arbetsdomstolen skulle bifalla hans yrkande om ogiltigförklaring av uppsägningen och för det fall så inte skulle ske.

Bolaget har medgett att ersättningen för dess rättegångskostnader vid tingsrätten sätts ned med belopp motsvarande i beloppet ingående mervärdesskatt. Bolaget har i övrigt bestritt ändring av tingsrättens dom samt yrkat ersättning för rättegångskostnader i Arbetsdomstolen.

Målet har med stöd av 4 kap. 15 § andra stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister avgjorts utan huvudförhandling. Bolaget har åberopat skriftlig bevisning.

Parterna har till utveckling av sin talan anfört i huvudsak detsamma som vid tingsrätten men med följande tillägg och förtydliganden.

T.O.

Vad som antecknats i tingsrättens dom om bakgrunden till tvisten är i huvudsak riktigt. Det är dock fel att T.O. vid något tillfälle skulle ha kommit till insikt om att han inte skulle kunna komma tillbaka till sin anställning hos bolaget. T.O. har inte heller gett bolaget någon anledning att anta att han hellre skulle vilja bli uppsagd på grund av arbetsbrist än på grund av personliga skäl. Tvärtom har T.O. aldrig gett upp hoppet om att kunna komma tillbaka till sin gamla arbetsplats, och han har varit synnerligen angelägen om att få ha kvar sin anställning. Han har gjort klart för samtliga inblandade att han inte ville bli uppsagd alls. Den uppsägningshandling som T.O. fick ta del av är upprättad i samråd mellan bolaget och Handelsanställdas förbund. Han var efter mötet hos bolaget i september 2000 upprörd över att han uppmanats att underteckna en handling som var feldaterad. T.O. ansåg att de åtgärder som vidtogs mot honom skulle vara rättsligt korrekta utan att han skulle behöva ta ställning till vilket alternativ som var att föredra. För att T.O. skulle få en klar uppfattning om bolagets agerande begärde han, i enlighet med 9 § anställningsskyddslagen, att bolaget skulle lämna en skriftlig uppgift om de omständigheter som åberopades som grund för uppsägningen. Bolaget svarade dock inte på denna begäran. Den enda grund som angetts för uppsägningen är således arbetsbrist. - Uppsägning är en strikt formbunden rättshandling och skriftlig form är föreskriven. Även om en uppsägning i och för sig godkänns när den framställs muntligen måste formkravet medföra att när skriftlig uppsägning faktiskt förekommer är det den skriftliga handlingens innehåll som gäller och inte resonemang som kan ha föregått den skriftliga åtgärden. Frågan i målet är inte vad som är den verkliga grunden för uppsägningen utan i stället vilka omständigheter som bolaget får åberopa till stöd för att uppsägningen varit sakligt grundad. Enligt T.O:s uppfattning är det endast det skäl som angetts i den skriftliga uppsägningshandlingen, arbetsbrist, som får åberopas i målet.

Även om personliga skäl skulle få åberopas utgör inte T.O:s sjukdom saklig grund för uppsägning. Det saknas i målet närmare utredning om vilka omplaceringsmöjligheter som funnits och det saknas även en närmare redogörelse för varför T.O. inte kunnat erbjudas alternativa arbetsuppgifter. Visserligen har T.O. hittills inte kunnat återgå i arbete, men det är därmed inte klarlagt att hans möjligheter att återgå är uttömda för gott. Han är fortfarande sjukskriven och några permanenta sjukersättningsformer har inte tillgripits. Från sjukvårdens sida upprätthålls därmed alltjämt möjligheten att han kommer att återgå i arbete. Under sådana omständigheter bör sjukdomen inte accepteras som saklig grund för uppsägning.

Oavsett utgången i sak bör T.O. befrias från skyldigheten att betala motpartens rättegångskostnader. Bland annat det förhållandet att Handelsanställdas förbunds ombudsman mot T.O:s önskemål medverkat till en resonemangslösning med bolaget och därmed åstadkommit oklarheter i T.O:s ställning medför att han haft skälig anledning att få sin sak prövad. I vart fall måste rättsläget som helhet betraktas som oklart.

Bolaget

Alltsedan det stod klart för bolaget att T.O. på grund av sin sjukdom inte kunde arbeta full tid har bolaget tillsammans med försäkringskassan, arbetsförmedlingen och Handelsanställdas förbund försökt finna lösningar för att T.O. skulle kunna vara kvar på sin arbetsplats. Vid de lokala förhandlingarna var bolaget och Handelsanställdas förbunds ombudsman överens om att bolaget hade fullgjort sin omplaceringsskyldighet. T.O. var själv med vid uppsägningstillfället och var medveten om att han blev uppsagd på grund av att han inte kunde utföra något arbete hos bolaget, vilket i sin tur berodde på hans sjukdom. Det saknar betydelse om T.O. själv anser att han skulle kunna komma tillbaka till arbete hos bolaget. Enligt läkaren S.R. kommer nämligen T.O., om han mot all förmodan kan opereras, inte heller efter en operation att klara av den belastning som blir aktuell vid arbete hos bolaget. Det är således utrett att T.O. inte kan rehabiliteras till att återgå i arbete hos bolaget.

Domskäl

Tvisten i målet gäller om bolagets uppsägning av T.O. varit sakligt grundad eller inte.

En första tvistefråga mellan parterna är därvid vilka omständigheter som i målet skall läggas till grund för prövningen av bolagets rätt att skilja T.O. från anställningen.

T.O:s ståndpunkt i det hänseendet är att personliga skäl inte får åberopas eftersom det i uppsägningshandlingen som skäl för uppsägningen endast har angetts arbetsbrist och bolaget, trots begäran av T.O., inte lämnat en sådan skriftlig förklaring som avses i 9 § anställningsskyddslagen.

Bolaget har däremot gjort gällande att den bakomliggande orsaken till uppsägningen har varit helt klar för samtliga inblandade och att det därför saknar betydelse att skälet till uppsägningen i uppsägningshandlingen felaktigt angetts vara arbetsbrist. Enligt bolaget har grunden hela tiden varit densamma, oberoende av rubricering, och frågan om saklig grund skall prövas utifrån de verkliga skälen.

I målet är ostridigt att det i uppsägningshandlingen som skäl till uppsägningen har angetts arbetsbrist samt att det vid den aktuella tidpunkten inte förelåg någon arbetsbristsituation i bolaget.

Enligt 9 § anställningsskyddslagen är en arbetsgivare skyldig att, på arbetstagarens begäran, skriftligen uppge de omständigheter som åberopas som grund för en uppsägning. Av förarbetena till 1974 års anställningsskyddslag, från vilken bestämmelsen överförts oförändrad till 1982 års anställningsskyddslag, framgår att ett sådant besked som regel får den verkan att arbetsgivaren inte kan med framgång anföra några omständigheter som inte har angetts i beskedet, om saken förs till domstol. Det sägs vidare att en arbetsgivare som princip knappast torde kunna med framgång åberopa en helt annan grund för uppsägningen än den som har angetts i beskeden (se prop. 1973:129 s. 130). I förevarande fall har bolaget självmant angett grunden för uppsägningen redan i uppsägningshandlingen och inte först på begäran från T.O.. Ett besked som lämnas på det sättet får åtminstone i princip anses vara lika bindande för arbetsgivaren som ett på begäran lämnat besked enligt 9 § anställningsskyddslagen (jfr AD 1974 nr 57, 1984 nr 119 och 1991 nr 83). Frågan är då om bolaget, med beaktande av vad som anförts ovan, ändå haft rätt att åberopa andra omständigheter än arbetsbrist till grund för prövningen av om det förelegat saklig grund för uppsägningen av T.O..

Först kan konstateras att det kan finnas olika skäl till att en arbetsgivare rubricerar en uppsägning på ett sätt som inte stämmer överens med de verkliga förhållandena. Omständigheterna kan vara sådana att arbetsgivaren faktiskt misstar sig i fråga om den korrekta rättsliga benämningen av uppsägningsgrunden. Det förekommer också att en arbetsgivare åberopar arbetsbrist som skäl för en uppsägning trots att uppsägningen grundats på personliga skäl som inte skulle ha räckt till för uppsägning, s.k. fingerad arbetsbrist. Beträffande den senare situationen har Arbetsdomstolen uttalat att om arbetsgivaren visserligen har angett arbetsbrist som grund för uppsägningen men i själva verket haft andra skäl för denna skall domstolen givetvis pröva tillåtligheten av uppsägningen utifrån den verkliga grunden (se bl.a. AD 1976 nr 26). I rättsfallet AD 1991 nr 136 fann domstolen att en uppsägning som skett under åberopande av arbetsbrist i själva verket haft sin grund i förhållanden som var att hänföra till arbetstagaren personligen. Arbetsgivarparterna hade i målet inte formellt gjort gällande att bolaget haft saklig grund för att säga upp arbetstagaren av personliga skäl, men eftersom det enligt domstolens mening närmast syntes ha sin förklaring i en missuppfattning av rättsläget fann domstolen att den ändå borde granska de skäl av personlig natur som anförts till stöd för att uppsägningen var sakligt grundad.

I det nu aktuella fallet har det inte påståtts att det skulle vara fråga om en situation av det slag som nu nämnts. Det är ostridigt att arbetsbrist inte förelåg, trots att det angetts i uppsägningshandlingen. Enligt bolaget var det på begäran av T.O:s fackliga organisation som arbetsbrist ändå angavs som grund för uppsägningen, med motiveringen att det skulle vara mer förmånligt för denne. T.O. har invänt att han inte godkänt att den fackliga företrädaren agerat på hans vägnar i den frågan.

Frågan är således om uppsägningen under sådana omständigheter som föreligger i detta fall skall prövas utifrån de verkliga skälen eller om bolaget, som T.O. hävdar, är bundet av den felaktigt angivna grunden och uppsägningen redan på grund härav skall ogiltigförklaras.

Av utredningen i målet framgår bl.a. följande. I protokollet från den lokala förhandlingen den 4 juli samt den 28 september 2000 angående uppsägningen av T.O. - vid vilken han själv var närvarande - anges bl.a. att T.O. hade arbetstränat två timmar per dag hos bolaget, men att arbetsträningen fick avbrytas på grund av att han fick värk, samt att han vid den tidpunkten var inskriven hos Samhall Resurs i Mora för bedömning av sin fortsatta arbetsförmåga. I protokollet har också antecknats att beslut skulle komma att fattas om sjukbidrag alternativt förtidspension samt om eventuell lönebidragsanställning på annan arbetsplats. Av handlingarna i målet framgår vidare att T.O. den 29 september 2000 genom sitt ombud G.B. begärde skriftligt besked av bolaget om de omständigheter som bolaget åberopade som grund för uppsägningen. Bolaget har i ett svarsbrev daterat den 5 oktober 2000 föreslagit att vidare kontakt skulle ske när G.B. tagit del av vissa bifogade handlingar rörande T.O.. De handlingar som enligt svarsbrevet bifogades var bl.a. uppgift från försäkringskassan, tio sidor journalanteckningar från försäkringskassan, ett läkarutlåtande, en handling från Gävle Dala Företagshälsa (”ang. rehab.”) samt förhandlingsprotokoll. Utan att gå in på frågan om detta svar från bolagets sida uppfyller de krav som bör ställas på ett besked enligt 9 § anställningsskyddslagen måste det enligt Arbetsdomstolens mening ha stått helt klart för T.O. vad som var den verkliga anledningen till uppsägningen, nämligen att han enligt bolagets mening på grund av sin sjukdom inte längre kunde utföra något arbete av betydelse hos bolaget. Det skall tilläggas att det viktigaste syftet med reglerna i 9 § anställningsskyddslagen rörande arbetsgivarens skyldighet att ge besked om grunderna för en uppsägning är att arbetstagaren inte skall behöva sväva i tvivelsmål rörande grunderna för uppsägningen om han önskar dra denna under rättslig prövning (jfr AD 1984 nr 119).

Vid nu angivet förhållande och med hänsyn till syftet med 9 § anställningsskyddslagen föreligger det enligt Arbetsdomstolens mening inget hinder för bolaget att som grund för uppsägningen åberopa T.O:s sjukdom trots att det som skäl i uppsägningshandlingen har angivits arbetsbrist.

Vad sedan gäller frågan om uppsägningen av T.O. har varit sakligt grundad har T.O. i Arbetsdomstolen även gjort gällande att hans sjukdom inte bör accepteras som saklig grund för uppsägning eftersom han fortfarande uppbär sjukpenning. Enligt Arbetsdomstolens bedömning måste det vid uppsägningstillfället ha stått klart att T.O. inte kunde förväntas komma tillbaka i arbete hos bolaget. Det förhållandet att försäkringskassan vid det tillfället inte hade beslutat om någon mer permanent sjukersättningsform medför enligt Arbetsdomstolens mening inte någon annan bedömning i frågan om saklig grund för uppsägningen förelegat än den tingsrätten gjort (jfr AD 1993 nr 42).

Sammanfattningsvis finner Arbetsdomstolen således att bolaget får anses ha haft saklig grund för uppsägningen av T.O.. Tingsrättens domslut i huvudsaken skall följaktligen fastställas.

Rättegångskostnader

T.O. är med hänsyn till utgången i målet förlorande part både vid tingsrätten och i Arbetsdomstolen.

För detta fall har T.O. yrkat att Arbetsdomstolen enligt 5 kap. 2 § första stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister skall förordna att vardera parten skall bära sin kostnad vid tingsrätten. Arbetsdomstolen finner att T.O. inte har haft sådan skälig anledning att få tvisten prövad att rättegångskostnaderna bör kvittas mot varandra. T.O. skall därför utge ersättning för bolagets kostnader såväl vid tingsrätten som i Arbetsdomstolen. Vad gäller ersättningsskyldigheten för bolagets rättegångskostnader vid tingsrätten skall denna sättas ned i enlighet med bolagets medgivande. Bolaget har i Arbetsdomstolen yrkat ersättning med 30 000 kr avseende 15 timmars arbete. T.O. har vitsordat att ersättning utgår med 13 944 kr motsvarande 12 timmars arbete à 1 162 kr. Arbetsdomstolen finner att ersättningen skäligen bör bestämmas till 24 000 kr avseende ombudsarvode.