AD 2003 nr 70

Parter:

Vårdförbundet; Landstinget Västmanland

Nr 70

Vårdförbundet

mot

Landstinget Västmanland i Västerås.

Mellan Vårdförbundet och Landstinget Västmanland (landstinget) gäller varandra i allmänhet avlösande kollektivavtal, Allmänna bestämmelser.

M.E. är medlem i Vårdförbundet. Hon anställdes av landstinget i januari 2001 som sjuksköterska inom psykiatriförvaltningen. Hon avstängdes den 13 januari 2002 från vidare tjänstgöring och sades den 15 april 2002 upp av personliga skäl.

Tvist har uppstått mellan parterna huruvida uppsägningen av M.E. varit sakligt grundad samt om avstängningen av henne stått i strid med 34 § anställningsskyddslagen.

Lokala och centrala förhandlingar har förevarit mellan parterna utan att enighet kunnat nås.

Vårdförbundet har i Arbetsdomstolen väckt talan mot landstinget och yrkat att Arbetsdomstolen skall

1. förklara uppsägningen av M.E. ogiltig, samt

2. förplikta landstinget att utge allmänt skadestånd till henne med 100 000 kr för den felaktiga uppsägningen samt med 30 000 kr för den olovliga avstängningen jämte ränta på båda beloppen enligt 6 § räntelagen fr.o.m. den 25 november 2002 till dess betalning sker.

Landstinget har bestritt käromålet i dess helhet. Inget skadeståndsbelopp har vitsordats som skäligt i och för sig. Grunderna för beräkning av ränta har godtagits av landstinget.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Vårdförbundet

M.E. anställdes i januari 2001 som sjuksköterska vid den psykiatriska kliniken på Centrallasarettet i Västerås. Hon har även tidigare i perioder arbetat som sjuksköterska hos landstinget sedan ett tiotal år tillbaka. M.E. är en duktig sjuksköterska och det har aldrig framförts någon kritik mot hennes sätt att sköta sitt arbete.

M.E. har en systerdotter med en tragisk bakgrund. Systerdottern, som är född 1985, har en missbrukande mor och en far som inte längre finns i Sverige. På grund av systerdotterns psykiska problem krävs tillsyn av henne dygnet runt. Hon har tidigare varit placerad i ett hem för vård och boende, ett s.k. HVB-hem, i Uppland. Regleringen rörande HVB-hem återfinns i socialtjänstlagen och i anvisningar från Socialstyrelsen. Av denna reglering framgår att det i HVB-hem yrkesmässigt bedrivs heldygnsomsorg av bl.a. unga människor. De som bedriver vården måste ha särskilt tillstånd av länsstyrelsen.

I november 2001 sade HVB-hemmet upp placeringen av M.E:s systerdotter. Vid det tillfället hade Västerås stad inga möjligheter att placera systerdottern i något annat hem eller hitta någon annan passande placering för henne. Företrädare för Västerås stad kontaktade i det läget M.E. och frågade om inte hon skulle kunna ta hand om systerdottern under en kortare period till dess staden hade hittat en tillfredställande lösning. M.E. tyckte att detta skulle vara en bra lösning och förklarade efter samråd med sin familj att hon var beredd att ställa upp.

M.E. tog härefter upp frågan om ledighet med sina närmaste chefer, C.U. och H.O.S. C.U. uppmanade M.E. att lämna in en ledighetsansökan. M.E. fyllde därför i en av arbetsgivaren för ändamålet tillhandahållen blankett. På denna blankett finns ingen särskild ruta för ledighet av trängande familjeskäl. I stället kryssade M.E. i rutan för närståendevård. M.E. ville inte på blanketten skriftligen utveckla de närmare skälen för den sökta ledigheten eftersom blanketten skulle komma att ligga öppet i ett fack i personalutrymmena.

Den 3 december 2001 lade M.E. inför H.O.S. och C.U. fram de närmare skälen till sin ledighetsansökan. H.O.S. förklarade sig då vara tveksam till att bevilja ledigheten. M.E. åtog sig därför att skaffa ett intyg från Västerås stad för att visa det angelägna i situationen. Hon fick ett intyg, som var daterat den 7 december 2001 och som var ställt till H.O.S. Intyget innehöll en närmare beskrivning av systerdotterns sociala och medicinska svårigheter och utmynnade i slutsatsen att det förelåg synnerligen starka skäl för att M.E. skulle ges möjlighet att finnas till hands för flickan dygnet om.

När M.E. hade gett in intyget var hon övertygad om att ledigheten skulle beviljas. Hennes intryck bekräftades av att flera av hennes arbetskamrater talade om att landstinget redan hade påbörjat rekryteringen av vikarier för den aktuella perioden. Mot denna bakgrund tog M.E. emot systerdottern i sin vård den 9 december 2001.

Den 11 december 2001 fick M.E. besked från landstinget om att hon inte beviljades den sökta ledigheten. Eftersom hon redan tagit emot systerdottern såg hon ingen annan utväg än att stanna hemma ändå. Systerdottern kom att bo hos M.E. till den 18 januari 2002, då hon placerades i ett nytt HVB-hem.

När M.E. skulle återgå till sitt arbete den 13 januari 2002 avstängdes hon från vidare tjänstgöring. Hon är alltjämt avstängd. Landstinget sade sedan upp M.E. den 15 april 2002 under åberopande av att hon varit olovligen frånvarande från arbetet i en månad.

Det har från landstingets sida påståtts att M.E. har uttalat planer på att starta verksamhet med ett familjehem. Detta bestrids. För att yrkesmässigt bedriva familjehem krävs tillstånd från länsstyrelsen. I detta fall, när det bara rörde sig om en tillfällig placering av systerdottern, har det varit tillräckligt med ett beslut om placering från den ansvariga kommunala nämnden. Några planer på att M.E. mer stadigvarande skulle ta hand om sin systerdotter har inte funnits.

I första hand görs gällande att den situation M.E. och hennes systerdotter befann sig i faller in under lagen om rätt till ledighet av trängande familjeskäl. Lagen ger rätt till ledighet utan att arbetstagaren ens behöver ansöka om detta, även om arbetstagaren naturligtvis måste informera sin arbetsgivare. Lagen gäller inte bara vid olycksfall utan även vid sjukdom. Eftersom M.E. haft rätt att vara ledig enligt lagen har landstinget inte haft grund för att säga upp henne på grund av ledigheten.

Även om lagen om rätt till ledighet av trängande familjeskäl inte skulle anses ha varit tillämplig i förevarande fall har det ändå inte förelegat saklig grund för uppsägning av M.E. Bakgrunden till den olovliga frånvaron, dvs. att M.E. inte ansåg sig ha något annat val än att stanna hemma för att vårda sin systerdotter, är av sådant slag att man inte kan ställa prognosen att M.E. skulle vara olämplig för framtida tjänstgöring hos landstinget. Under diskussionerna i samband med ansökan om ledighet har M.E. dessutom förklarat sig vara villig att bidra till att minska olägenheterna för arbetsgivaren av ledigheten genom att erbjuda sig att arbeta under helger och vid andra tillfällen då hennes man kunde ta hand om systerdottern. Under alla omständigheter har landstinget inte gjort någon omplaceringsutredning.

Landstinget har stängt av M.E. av väsentligen samma skäl som legat till grund för uppsägningen av henne. Avstängningen strider enligt förbundets mening mot 34 § anställningsskyddslagen.

Landstinget

När M.E. anställdes inom landstingets psykiatriförvaltning i januari 2001 arbetade hon först under dagtid på avdelning 92, där C.U. var avdelningschef. Efter att ha framfört önskemål om detta fick M.E. fr.o.m. sommaren 2001 även vikariera under nattetid på samma avdelning. Under sommaren öppnades en ny avdelning, också den med C.U. som föreståndare. M.E. arbetade dagtid på denna avdelning samtidigt som hon arbetade nattetid på avdelning 92. I september 2001 tillträdde H.O.S. som chef för avdelning 92 och M.E. kom således att ha två chefer.

I början av december 2001 tog M.E. kontakt med C.U. och uppgav att hon skulle behöva ta ledigt en period för att ta hand om sin systerdotter. C.U. svarade att det kunde bli svårt att tillmötesgå M.E:s önskemål eftersom julen var nära förestående och många ville vara lediga. Hon hänvisade dock M.E. till H.O.S. och sade också att M.E. borde fylla i en ledighetsansökan.

Personalbemanningen under julledigheterna var vid den här tiden i princip redan färdigplanerad. M.E. skulle enligt denna planering arbeta som vanligt under december månad 2001 eftersom hon inte hade anmält några särskilda önskemål om ledighet.

Den 3 december 2001 lämnade M.E. in en ansökan om ledighet för närståendevård för tiden den 12 december 2001 - den 12 januari 2002. Hon hade inte i ansökan närmare utvecklat varför hon behövde vara ledig. Dagen därpå tog M.E. kontakt med H.O.S. och redogjorde för systerdotterns besvärliga situation. Hon berättade också för H.O.S. om ett förslag till placering av systerdottern som Västerås stad hade lagt fram men som M.E. själv inte ansåg vara tillfredsställande. Hon förklarade att hon för sin del tyckte att det var bättre att hon själv tog hand om systerdottern. I detta sammanhang berättade M.E. också att hon hade för avsikt att aktivera sitt vilande familjehem. H.O.S. svarade att han behövde undersöka möjligheterna till ledighet och tog kontakt med försäkringskassan för att efterforska vad som gäller i fråga om rätt till ledighet för närståendevård. Det visade sig då att M.E. inte hade lämnat in någon ansökan om närståendevård till Försäkringskassan. Försäkringskassans handläggare uppgav också att han inte trodde att rätt till ledighet enligt närståendevårdslagstiftningen förelåg i den aktuella situationen.

H.O.S. och C.U. kom härefter gemensamt fram till att man inte kunde bevilja M.E. ledigt enligt ansökan. Ansökan om ledighet avsåg en lång tid under en period då många ville vara lediga. Någon laglig rätt till ledighet hade M.E. inte. M.E. svarade när hon delgavs beslutet att hon hade för avsikt att ta ledigt ändå. Hon fick också H.O.S. att gå med på att avvakta med ett slutligt beslut i frågan tills hon hade kunnat uppvisa ett intyg rörande systerdotterns situation. Vad som framkom i detta intyg ändrade dock inte H.O.S:s inställning. När han berättade detta för M.E. upprepade hon att hon ändå hade för avsikt att vara ledig. Det bestrids att M.E. skulle ha erbjudit sig att arbeta helger m.m. under den tid ansökan om ledighet avsåg.

Från landstingets sida bestrids varken att M.E:s systerdotter har ett sådant behov av vård som har gjorts gällande från Vårdförbundets sida eller att företrädare för Västerås stad har ansett att en lösning där M.E. under en kortare tid skulle ta hand om systerdottern skulle vara lämplig i och för sig. Däremot kan det konstateras att det enligt socialtjänstlagen åligger kommunen att anordna en placering för systerdottern. Placeringsbehovet var känt under en relativt lång tid före placeringen hos M.E. Det hade således om M.E. inte hade kunnat åta sig uppdraget att vårda systerdottern ålegat kommunen att finna en annan lösning. Det har inte tillkommit någon omständighet rörande systerdotterns hälsotillstånd under den aktuella perioden av mer akut karaktär. Enligt lagen om rätt till ledighet av trängande familjeskäl krävs för rätt till ledighet att arbetstagarens omedelbara närvaro är absolut nödvändig av trängande familjeskäl som har samband med närståendes sjukdom eller olycka. Lagen har inte varit tillämplig i M.E:s fall.

M.E. var under den aktuella perioden arvoderad av Västerås stad för omvårdnaden av systerdottern. Av det intyg från Västerås stad som lämnades in till H.O.S. framgår att beslutet att placera systerdottern hos M.E. meddelats med stöd av 3 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Uppdrag av denna typ ger inte rätt till ledighet från arbetet.

M.E. har trots avslag på ledighetsansökan varit frånvarande från arbetet i en månad. Hennes frånvaro har fått allvarliga konsekvenser för verksamheten. Arbetsgivaren tvingades täcka upp för M.E. under en period under vilken flera anställda ville vara lediga. Arbetskamrater till M.E. fick arbeta i stället för henne. Dessutom tvingades landstinget i viss utsträckning att ta in extrapersonal. Saklig grund för uppsägning av M.E. har förelegat.

Det bestrids att landstinget skulle ha haft en skyldighet att försöka omplacera M.E. Den olovliga frånvaron och ohörsamheten mot arbetsgivarens beslut utgör en sådan allvarlig misskötsamhet som ingen arbetsgivare skall behöva tåla. Det har därför inte varit skäligt att kräva att arbetsgivaren skulle omplacera M.E. till en annan tjänst inom landstinget. Av samma anledning saknar det betydelse för bedömningen av om saklig grund har förelegat huruvida M.E. i framtiden kan antas göra sig skyldig till förnyad misskötsamhet. M.E:s allvarliga misskötsamhet har lett till att landstinget fullständigt har tappat förtroendet för M.E. Hon är därför inte lämpad för fortsatt anställning inom landstinget.

På de avdelningar M.E. arbetade fungerar sjukvårdspersonalen i hög utsträckning som förebilder för patienterna. Det kan under sådana förhållanden inte tolereras att en arbetstagare efter att ha gjort sig skyldig till en misskötsamhet av det slag M.E. gjort skall arbeta vidare i verksamheten. Det har därför funnits särskilda skäl för att avstänga henne från arbetet.

Domskäl

M.E. ansökte i början av december 2001 om ledighet från sitt arbete som sjuksköterska inom psykiatriförvaltningen vid Centrallasarettet i Västerås. Enligt ansökan ville hon vara ledig för närståendevård under perioden den 12 december 2001 - den 12 januari 2002. Orsaken till ledighetsansökan var att M.E. med företrädare för Västerås stad hade överenskommit att hon under en period på heltid skulle ta hand om sin då sextonåriga systerdotter, vilkens plats vid ett s.k. HVB-hem nyligen hade sagts upp. Kommunens placering av systerdottern hos M.E. gjordes i avvaktan på att kommunen lyckades hitta en lämplig stadigvarande placering för flickan. När landstinget avslog ansökan om ledighet uteblev M.E. ändå från arbetet under den period ledighetsansökan avsåg. När M.E. skulle återgå i tjänst den 13 januari 2002 avstängdes hon från arbetet av landstinget. Hon sades upp från anställningen den 15 april samma år.

I målet är tvistigt om det har förelegat saklig grund för uppsägningen av M.E. samt om avstängningen av henne är förenlig med 34 § anställningsskyddslagen.

Vårdförbundet har gjort gällande att saklig grund för uppsägning av M.E. inte har förelegat. Förbundet har härvid i första hand gjort gällande att förutsättningarna för ledighet enligt lagen om ledighet av trängande familjeskäl varit uppfyllda och att M.E. av det skälet inte har varit olovligen frånvarande från arbetet. I andra hand har förbundet gjort gällande att det i alla händelser inte har förelegat saklig grund för uppsägningen av M.E. Vidare har förbundet hävdat att avstängningen av M.E. strider mot 34 § anställningsskyddslagen.

Landstingets inställning i är korthet följande. Lagen om rätt till ledighet av trängande familjeskäl har inte varit tillämplig. Det har i M.E:s fall varit fråga om en olovlig frånvaro från arbetet som har utgjort saklig grund för uppsägning. Det har förelegat särskilda skäl för avstängningen av henne.

Utredningen i målet

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. På Vårdförbundets begäran har därvid hållits förhör under sanningsförsäkran med M.E. samt vittnesförhör med den fackliga förtroendemannen vid Centrallasarettet i Västerås M.R. och konsulenten vid Individ- och familjenämnden i Västerås stad M.EM. På landstingets begäran har hållits vittnesförhör med avdelningsföreståndarna vid psykiatriska kliniken H.O.S. och C.U. Parterna har vidare åberopat viss skriftlig bevisning.

Har uppsägningen av M.E. skett i strid med lagen om rätt till ledighet av trängande familjeskäl?

Lagen (1998:209) om rätt till ledighet av trängande familjeskäl bygger på det inom EU gällande direktivet 96/34/EG av den 3 juni 1996 om ramavtalet om föräldraledighet. Enligt lagens 1 § har en arbetstagare rätt till ledighet från sin anställning av trängande familjeskäl som har samband med sjukdom eller olycksfall och som gör arbetstagarens närvaro absolut nödvändig. Enligt 3 § får en arbetstagare inte sägas upp eller avskedas enbart på grund av att arbetstagaren begär eller tar i anspråk sin rätt till ledighet enligt lagen.

Till stöd för sin ståndpunkt i denna del av målet har förbundet i huvudsak anfört att situationen varit sådan att M.E. inte har haft något annat val än att stanna hemma från arbetet i avvaktan på att kommunen hade ordnat ett tillfredsställande långsiktigt boende för hennes systerdotter. Något egentligt alternativ till placering av systerdottern har inte funnits och M.E:s omedelbara närvaro har därmed varit absolut nödvändig. Omfattningen av den sökta ledigheten skulle också ha varit begränsad eftersom M.E. erbjudit sig att arbeta under bl.a. helger.

Landstinget har i huvudsak anfört att det enligt lag har ålegat kommunen att sörja för vården av M.E:s systerdotter och att det inte har varit absolut nödvändigt att just en närstående skulle ta hand om henne. Landstinget har vidare framhållit att det aktuella problemet med systerdotterns placering hade varit känd i omkring en månad innan ledigheten skulle påbörjas. Svårigheterna var enligt landstingets uppfattning inte av den akuta och oförutsedda karaktär som förutsätts enligt lagen om rätt till ledighet av trängande familjeskäl.

Som framgår av lagtexten förutsätts för rätt till ledighet enligt lagen att det är fråga om trängande familjeskäl och att arbetstagarens omedelbara närvaro är absolut nödvändig. Av lagens förarbeten framgår att de situationer som avses skall ha karaktären av force majeure, ett begrepp som också används i det EG-direktiv lagen bygger på. För att rätt till ledighet skall föreligga skall det vara fråga om en situation där familjemedlemmens närvaro behövs omedelbart i syfte att vara närvarande i ett akut skede men inte för att under en längre period vårda den sjuke (prop. 1997/98:81 s. 19).

I förevarande fall är upplyst att det HVB-hem där M.E:s systerdotter var placerad sade upp placeringen i november 2001. Konsulenten M.EM. vid Individ- och familjenämnden i Västerås stad kontaktade av denna anledning M.E. och frågade om inte hon skulle kunna ta hand om systerdottern under en kortare period tills staden hade hittat en annan tillfredställande placering åt systerdottern. Enligt vad M.EM. upplyst vid huvudförhandlingen i målet fanns andra alternativa placeringar för systerdottern, t.ex. vid s.k. § 12-hem, men samtliga dessa alternativ skulle ha varit direkt olämpliga för flickan. Enligt M.EM. accepterade M.E. den 22 november 2001 att ta hand om systerdottern och beslut om placering togs av den kommunala nämndens arbetsutskott den 5 december samma år.

Av det anförda framgår att M.E. tillfrågades redan någon vecka före månadsskiftet november/december om hon kunde tänka sig att ta hand om systerdottern från och med den 9 december 2001. Redan denna omständighet talar emot att betrakta den uppkomna situationen som akut på det sätt som förutsätts för tillämpning av lagen om rätt till ledighet av trängande familjeskäl. Härtill kommer att det tillsynsbehov som förelåg med anledning av systerdotterns sociala och medicinska problem enligt vad som framkommit i målet var av mera konstant natur. I samma riktning talar den omständigheten att M.E:s vård av systerdottern var planerad att gälla under en inte obetydlig period.

Domstolen kommer på grund av det anförda till uppfattningen att det i detta fall inte var fråga om en sådan akut situation som avses i lagen om ledighet av trängande familjeskäl. Uppsägningen av M.E. har alltså inte skett i strid med denna lag.

Har det enligt anställningsskyddslagen förelegat saklig grund för uppsägningen av M.E.?

Förbundet har argumenterat i huvudsak enligt följande. När M.E. hade överenskommit med kommunen om att ta hand om systerdottern och därefter fick avslag på sin ledighetsansökan hamnade hon i en svår situation. Hon hade i det läget inget annan möjlighet än att ändå ta ledigt. M.E. har aldrig gjort sig skyldig till någon förseelse i tjänsten och har alltid ställt upp för verksamheten när behov har funnits av personal. Det föreligger ingen risk för att M.E. i framtiden inte kommer att fullgöra sina skyldigheter i anställningen. Härtill kommer att landstinget inte har gjort något försök att omplacera M.E.

Landstinget har framhållit följande. M.E. accepterade redan den 22 november 2001 att ta hand om systerdottern och gjorde först i början av december månad sin ledighetsansökan. Hon hade tydligen redan på förhand bestämt sig för att vara ledig. Den olovliga frånvaron har varit oacceptabel bl.a. mot bakgrund av att andra anställda har fått arbeta övertid för att ersätta M.E. Genom den olovliga frånvaron har M.E. grovt åsidosatt sina åligganden gentemot landstinget och det har egentligen förelegat laglig grund för att avskeda henne, även om landstinget valde att säga upp henne. Någon skyldighet att under sådana förhållanden undersöka möjligheterna till omplacering av M.E. har inte förelegat.

Enligt Arbetsdomstolens mening kan en olovlig frånvaro under de i målet aktuella omständigheterna principiellt betraktas som en arbetsvägran. Det råder inget tvivel om att en olovlig frånvaro under så lång tid som en månad normalt utgör ett giltigt skäl för arbetsgivaren att skilja arbetstagaren från anställningen genom avskedande. I linje med vad som har uttalats i lagförarbetena rörande liknande fall kan dock omständigheterna i det enskilda fallet ha varit sådana att arbetstagaren har haft ett skäl för sitt handlande som det kan vara rimligt att ta hänsyn till (se prop. 1973:129 s. 124).

I det föreliggande fallet har omständigheterna enligt domstolens mening varit mycket speciella. Det fanns ingen annan anhörig än M.E. som kunde ta hand om systerdottern. De alternativ som fanns för M.E. var därför att antingen själv ställa upp under en övergångstid eller att låta systerdottern tillfälligt tas om hand i ett s.k. § 12-hem. Den senare lösningen hade, enligt vad den ansvarige handläggaren hos kommunen M.EM. har anfört inför domstolen, varit en klart olämplig lösning för systerdottern även under den korta tid det var fråga om. Av utredningen framgår att M.EM. också gjorde detta klart för M.E. när de diskuterade saken vid månadsskiftet november/december 2001. Det anförda betyder att M.E. i detta läge kan sägas ha blivit ställd inför valet mellan att ta sitt ansvar som nära anhörig till systerdottern eller att ta sitt ansvar som anställd inom landstinget. När hon i detta allvarliga personliga dilemma valde att vara frånvarande från arbetet och ta hand om systerdottern trots att landstinget inte medgett detta kan hon enligt domstolens mening inte anses ha grovt åsidosatt sina åligganden i anställningsförhållandet. Arbetsdomstolen kan alltså inte dela landstingets uppfattning att omständigheterna var sådana att landstinget hade haft rätt att avskeda M.E.

Som domstolen åtskilliga gånger har framhållit vid ställningstagande till frågor om uppsägning av personliga skäl bör bedömningen i fall som det aktuella inte inriktas så mycket på vad som har förekommit i det enskilda fallet utan i stället på de slutsatser om arbetstagarens lämplighet som kan dras av det inträffade. Med en sådan utgångspunkt för bedömningen står det enligt domstolens mening klart att M.E. genom sin frånvaro under de aktuella omständigheterna inte kan anses ha visat sig allmänt olämplig för anställningen som sjuksköterska hos landstinget. Det är ostridigt i målet att M.E. tidigare hade skött sitt arbete utan någon anmärkning. Även om hennes utevaro måste ha vållat problem för landstinget är det uppenbart att M.E. inte gjorde sig skyldig till något som med ett mera allmänt betraktelsesätt kan betecknas som misskötsamhet. Det var fråga om en visserligen inte helt kortvarig, men ändå tillfällig frånvaro av skäl som helt var hänförliga till det allvarliga personliga dilemma som hon ställts inför.

Arbetsdomstolen kommer till uppfattningen att det mot bakgrund av de särpräglade omständigheter som förelåg inte har funnits saklig grund för uppsägningen av M.E.

Avstängningen

Förbundet har gjort gällande att landstingets avstängning av M.E. står i strid med 34 § anställningsskyddslagen eftersom den har vidtagits på väsentligen samma grund som uppsägningen. Landstinget har för sin del anfört att särskilda skäl förelegat för avstängningen eftersom de anställda skall verka som föredömen för patienterna på avdelningen.

Domstolen anser att det skäl som landstinget har anfört till stöd för avstängningen av M.E. inte framstår som övertygande. Det har inte visats i målet att det skulle ha uppkommit några särskilda problem på arbetsplatsen om M.E. hade tillåtits att utföra arbete under uppsägningstiden och under tiden därefter. Det anförda gäller inte minst mot bakgrund av att M.E. tidigare i anställningen ostridigt fullgjort sina arbetsuppgifter på ett bra sätt. Något godtagbart skäl för avstängningen har enligt domstolens mening alltså inte visats föreligga.

Skadestånd och rättegångskostnader

Arbetsdomstolen har i det föregående funnit att det inte har förelegat saklig grund för uppsägningen av M.E. och att avstängningen av henne har stått i strid med 34 § andra stycket anställningsskyddslagen. Landstinget är principiellt sett skadeståndsskyldigt gentemot M.E. på båda dessa grunder.

Enligt domstolens mening har omständigheterna varit sådana att landstinget haft visst fog för sin uppfattning att det förelåg saklig grund för uppsägning mot bakgrund av M.E:s olovliga frånvaro. Domstolen anser därför att landstinget inte bör åläggas att utge skadestånd till henne för uppsägningen. Däremot kan landstinget inte undgå att utge skadestånd på grund av avstängningen i strid mot anställningsskyddslagens bestämmelser. Domstolen bestämmer skadeståndet till 30 000 kr.

Vid denna utgång i målet bör vardera parten stå sina egna kostnader i målet.