AD 2004 nr 9

Parter:

Polisförbundet; Staten genom Rikspolisstyrelsen

Nr 9

Polisförbundet

mot

Staten genom Rikspolisstyrelsen

Mellan Polisförbundet (förbundet) och staten genom Rikspolisstyrelsen (staten) gäller kollektivavtal. R.H. är medlem i förbundet.

Personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen beslutade den 25 oktober 2002 att avskeda R.H. från hans anställning som polisinspektör vid Polismyndigheten i Stockholms län. Grunden för avskedandet var att R.H. dömts för brott. Anställningen upphörde den 30 oktober 2002 då R.H. fick del av beslutet.

Avskedandet har lett till tvist mellan förbundet och staten. Tvisten har varit föremål för förhandlingar utan att parterna kunnat enas.

Förbundet har väckt talan mot staten och i första hand yrkat att Arbetsdomstolen skall ogiltigförklara avskedandet av R.H. samt förplikta staten att till R.H. utge ett allmänt skadestånd om 120 000 kr.

För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att skäl förelegat att säga upp R.H., men ej att avskeda honom, har förbundet yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta staten att till R.H. utge ett allmänt skadestånd om 60 000 kr samt ett ekonomiskt skadestånd svarande mot lön och andra anställningsförmåner under sex månaders uppsägningstid med totalt 183 978 kr. Det ekonomiska skadeståndet är beräknat efter en månadslön på 22 900 kr, en genomsnittlig ersättning för obekväm arbetstid med 2 500 kr per månad och en genomsnittlig övertidsersättning med 5 263 kr per månad.

Vidare har förbundet yrkat ränta enligt 6 § räntelagen på ovannämnda allmänna skadestånd från dagen för delgivning av stämning och på det ekonomiska skadeståndet från den 25:e i respektive månad fr.o.m. den 25 november 2002 t.o.m. den 25 april 2003, allt till dess betalning sker.

Staten har bestritt käromålet. För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att skadeståndsskyldighet föreligger har staten yrkat att det allmänna skadeståndet skall jämkas till noll kronor. Beträffande det ekonomiska skadeståndet har staten vitsordat att delbeloppen är korrekt beräknade men invänt att yrkandet i den del som avser förlorad övertidsersättning under alla omständigheter skall avslås. Sättet att beräkna ränta har vitsordats.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

R.H. genomgick polishögskolan under åren 1991 – 1994. Därefter började han sin tjänst som polisman vid Polismyndigheten i Stockholms län. Den 25 oktober 2002 blev han avskedad. Han var då anställd som utredare vid Citypolisen, Norrmalms Jour- och utredningsrotel i Stockholm. Bakgrunden till avskedandet var följande.

Den 31 juli 1999 genomförde R.H., som då var polisassistent, tillsammans med polisinspektören R.B. ett ingripande mot en taxichaufför, R.R., på Sveavägen i Stockholm. Ingripandet ledde till att R.H. den 14 maj 2002 av Svea hovrätt dömdes för misshandel, olaga frihetsberövande samt falsk angivelse till villkorlig dom och sextio dagsböter.

Personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen beslutade den 25 oktober 2002 att avskeda R.H. från hans anställning.

Tvåmånadersregeln

Förbundet gör i första hand gällande att avskedandet skall ogiltigförklaras eftersom det grundas enbart på omständigheter som arbetsgivaren vid tidpunkten för avskedandet känt till i mer än två månader. Avskedandet strider således mot den så kallade tvåmånadersregeln i 18 § andra stycket anställningsskyddslagen.

R.H. underrättades den 23 september 2002 om att arbetsgivaren avsåg att avskeda honom från anställningen. De omständigheter som arbetsgivaren lade till grund för avskedandet inträffade redan den 31 juli 1999. Förbundet menar att arbetsgivaren vid tiden för underrättelse den 23 september 2002 redan hade haft en detaljerad kännedom om omständigheterna på Sveavägen den 31 juli 1999 i över två års tid. Arbetsgivaren fick nämligen successivt genom förundersökningen ingående och allt mera detaljerad kännedom om gärningen. Förundersökningen lades fram i slutligt skick den 5 september 2000.

Syftet med tvåmånadersregeln är att arbetstagaren inte ska behöva ha hotet om uppsägning eller avskedande vilande över sig under längre tid än nödvändigt. När R.H. avskedades den 25 oktober 2002 hade han haft hotet om avskedande över sig i tre år och tre månader. Förbundet anser att arbetsgivaren i detta fall inte hade rätt att avvakta en lagakraftvunnen dom i brottmålet. Även om ett pågående brottmålsförfarande ännu inte har avslutats med en lagakraftvunnen dom kan en arbetsgivare i vissa fall vinna klarhet om omständigheterna genom en intern utredning långt dessförinnan, vilket leder till att tvåmånadersfristen då börjar löpa. Detta framgår av Arbetsdomstolens dom 1999 nr 146.

Förevarande mål gäller en sådan situation. R.H. förnekade gärningarna och prövningen i de allmänna domstolarna drog ut långt på tiden. En anledning till att det gick långsamt var att målsäganden var bosatt i Sydamerika. Den interna utredningen är i detta fall polisens egen förundersökning. Vid Polismyndigheten i Stockholms län utreds brott begångna av anställda i tjänst av enheten för interna utredningar. Enligt en särskild föreskrift gäller att chefen för denna enhet har ansvaret för den arbetsrättsliga bevakningen i sådana ärenden. Det är således samma enhet som utreder brottet som har det arbetsrättsliga ansvaret.

Förundersökningen har inte varit svår att genomföra. De brott som har begåtts är inte särskilt komplicerade och gärningarna på Sveavägen var koncentrerade i tid och rum. Det fanns också ett stort antal vittnen till händelsen. Totalt hördes nio vittnen i förundersökningen jämte målsäganden och de misstänkta. Vittnena hördes under tiden januari till maj 2000. Medtilltalade R.B. hördes den 20 juni 2000 och R.H. den 31 augusti 2000. Alla vittnen hade iakttagit i princip hela händelseförloppet på nära håll. Det har inte framkommit några anmärkningar mot vittnenas tillförlitlighet eller trovärdighet. Alla nio vittnenas berättelser är mycket samstämmiga, ingående och återhållsamma. Arbetsgivaren var själv medveten om att de hade en mycket säker utredning. Förbundet gör gällande att i vart fall när förundersökningen fanns i färdigt skick, den 5 september 2000, hade arbetsgivaren en sådan fullständig och tillförlitlig intern utredning av omständigheterna att tvåmånadersfristen började löpa.

Arbetsgivaren fick därefter ännu mera kunskap om omständigheterna. Om Arbetsdomstolen inte skulle finna att tvåmånadersfristen börjat löpa när förundersökningen var färdig menar förbundet att denna i vart fall började löpa när Stockholms tingsrätt meddelade dom i brottmålet den 13 september 2001. Ordföranden i tingsrätten var visserligen skiljaktig på ett par punkter, men detta förändrar inte verkningarna av tingsrättens dom i någon nämnvärd utsträckning.

Hovrättens dom meddelades den 14 maj 2002. Senast vid denna tidpunkt måste det anses att arbetsgivaren fick sådan kunskap om omständigheterna att tvåmånadersfristen började löpa. Hovrättens dom överklagades av bl.a. R.H. till Högsta domstolen. Högsta domstolen är emellertid prejudikatinstans. Det finns inte skäl att avvakta Högsta domstolens beslut att inte meddela prövningstillstånd i ett mål av det aktuella slaget, som rör rena bevisfrågor och inte rättsfrågor. Arbetsgivaren borde därför i vart fall ha underättat R.H. senast den 14 juli 2002, dvs. två månader efter hovrättens dom. Underrättelsen skedde inte förrän den 23 september 2002.

Avskedandet strider därför mot tvåmånadersregeln och skall förklaras ogiltigt.

Grund för avskedande eller uppsägning föreligger inte

För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att avskedandet inte strider mot tvåmånadersregeln i anställningsskyddslagen gör förbundet gällande att det inte föreligger avskedandegrund eftersom R.H. inte grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Gärningarna utgör i sig inte heller saklig grund för uppsägning av R.H. De omständigheter som förbundet åberopar i denna del kan hänföras till tre områden.

1. Tidsförloppet

Varken tingsrätten eller hovrätten har beaktat att R.H. endast kan göras ansvarig för händelsen från det att han och R.B. svängde in på Sveavägen från Apelbergsgatan och stannade polisbilen invid R.R. till dess att gripandet hävdes på polisstationen cirka 20 minuter senare. R.R. blev gripen kl. 17.20, försågs med handbojor och fördes till polisstationen. Gripandet hävdes kl. 17.40 av en vakthavande polis på häktet. R.R. lämnade emellertid inte polisstationen förrän kl. 20.30 samma kväll eftersom han kvarhölls för förhör. Förbundet menar att tingsrättens och hovrättens domar får uppfattas som att R.H. har gjorts ansvarig för hela händelseförloppet fram till kl. 20.30. R.H. kan dock inte göras ansvarig för vad som hände med R.R. efter den tidpunkt då gripandet hävdes. R.H. har således gjorts ansvarig för ett tre timmar och tio minuter långt frihetsberövande, när det i själva verket endast var 20 minuter som han var ansvarig för.

2. Arbetsgivarens behandling av R.H. jämfört med R.B.

De två polismännen genomförde ingripandet tillsammans och i samråd med varandra. R.B. var förman. Arbetsgivaren har inte beaktat kravet i 1 kap. 9 § regeringsformen att staten är skyldig att beakta allas likhet inför lagen och skall iaktta saklighet och opartiskhet. R.B. är också dömd för brott med anledning av samma händelse men blev inte avskedad. Arbetsgivaren har således statuerat ett exempel genom att avskeda R.H., som var vanlig polisman, men låtit förmannen R.B. kvarstå i tjänst.

R.H. har till skillnad från R.B. dömts även för misshandel. I yttranden från personalansvarsnämnden till Stockholms tingsrätt i december 2000 har dock konstaterats att de båda poliserna skulle behandlas lika och skiljas från sina respektive anställningar om de dömdes för ettdera av brotten olaga frihetsberövande, falsk angivelse eller osant intygande. Personalansvarsnämnden har också angett att misshandelsbrottet inte framstod som så allvarligt att det i sig skulle leda till att R.H. skiljdes från anställningen. Mot bakgrund av detta framstår det som mycket märkligt att R.H. blev avskedad medan R.B., som var förman, fick behålla sin anställning. Den som har högre tjänsteställning borde snarare bedömas strängare.

I ett yttrande den 21 oktober 2002 från Polismyndigheten i Stockholms län till personalansvarsnämnden inför dess beslut om avskedande framgår att R.H. och R.B. har bedömts enligt olika måttstockar. Förbundet menar att den bedömningen inte uppfyller kravet i 1 kap. 9 § regeringsformen att staten som arbetsgivare skall iaktta saklighet och opartiskhet.

3. R.H:s lämplighet för fortsatt polistjänst

Förbundet bestrider att R.H. har visat sådan olämplighet för polistjänst att förutsättningarna för avskedande är uppfyllda. Inte heller förutsättningarna för uppsägning är uppfyllda. Arbetsdomstolen skall beakta samtliga omständigheter som är av betydelse för R.H:s fortsatta anställning. Trots att R.H. åsidosatte sina åligganden genom ingripandet den 31 juli 1999 är han ändå vid en prognos mycket lämplig för fortsatt polistjänst.

Fram till händelsen i juli 1999 hade R.H. aldrig fått några anmärkningar mot sitt sätt att arbeta. Han hade arbetat som polis i yttre tjänst sedan 1994. Efter händelsen i juli 1999 arbetade R.H. vidare i yttre tjänst i City polismästardistrikt i Stockholm. I augusti 2000 blev han befordrad från polisassistent till polisinspektör. Även om polisassistenter vanligen befordras efter en viss tid finns det en möjlighet att förhindra en sådan befordran till polisinspektör och den möjligheten har arbetsgivaren inte använt sig av. R.H. befanns således vara lämplig för befordran ett år efter händelsen. Från och med hösten 2000 bytte R.H. tjänst. Han sökte sig då till en tjänst som utredare vid Norrmalms Jour- och utredningsrotel. Där utredde han brott och var då inte längre i yttre tjänst. I denna roll som utredare har han därefter under två års tid fungerat mycket väl och har mycket goda vitsord från sina överordnade.

Tidsaspekten är av betydelse även i detta sammanhang. Vid avskedandet hade det gått tre år och tre månader sedan händelsen. R.H. har under hela denna tid fungerat på ett utomordentligt bra sätt som polis. Arbetsgivaren lät honom arbeta vidare på samma befattning som tidigare under ett års tid, därefter blev han befordrad och arbetade vidare på högre befattning som utredare under två års tid med goda vitsord. Först därefter blev han avskedad. Enligt förbundets uppfattning kan det inte föreligga grund för avskedande under sådana omständigheter.

Övertidsersättning

För skadeståndsbedömningen enligt 38 § anställningsskyddslagen gäller sedvanliga skadeståndsrättsliga principer. Det innebär att R.H. skall försättas i samma situation som om skadan aldrig hade ägt rum, dvs. att han inte hade avskedats. Alla ersättningar som R.H. normalt kunde påräkna skall ingå i ett sådant skadestånd. Därför skall även ersättning för övertid ingå i det ekonomiska skadeståndet.

Staten

Tvåmånadersregeln

Staten bestrider att arbetsgivarens rätt att avskeda R.H. förfallit på grund av tvåmånadersregeln i 18 § andra stycket anställningsskyddslagen. Av utredningen framgår att R.H. hela tiden förnekat samtliga brott som har lagts honom till last, det gäller både under förundersökningen och därefter i tingsrätten och hovrätten. Staten har inte haft för avsikt att avskeda R.H. för händelsen som sådan, oavsett om denna utgjort brott eller ej. Avgörande för frågan om R.H. skulle avskedas var om han dömdes för ettdera av brotten olaga frihetsberövande, falsk angivelse eller osant intygande. Om åtalen mot R.H. hade ogillats, eller om han exempelvis endast dömts för tjänstefel av normalgraden, hade grund för avskedande inte heller förelegat.

R.H. och R.B. har i samtliga relevanta punkter i utredningen lämnat helt andra uppgifter än vittnena och målsäganden. Bevisfrågorna har varit komplicerade, särskilt i uppsåtsfrågorna, vilket också framgår av ordförandens i tingsrätten skiljaktiga mening. Arbetsgivaren har inte haft möjlighet att överblicka ansvarsfrågan i hela dess vidd innan denna blivit slutligt avgjord i domstol. Det har därför varit försvarligt för arbetsgivaren att avvakta med underrättelse om avskedande till dess lagakraftvunnen dom i brottmålet förelåg. Hovrättens dom vann laga kraft den 28 augusti 2002 då Högsta domstolen beslutade att inte meddela prövningstillstånd. R.H. underrättades om att arbetsgivaren avsåg att skilja honom från hans anställning den 23 september 2002. Fristen i 18 § anställningsskyddslagen har därför inte överskridits.

Grund för avskedande eller uppsägning

Svea hovrätt har den 14 maj 2002 dömt R.H. för misshandel som inte är att anse som ringa, olaga frihetsberövande och falsk angivelse till villkorlig dom och sextio dagsböter. Brotten är mycket allvarliga och helt oförenliga med de höga krav som måste ställas på en polisman. R.H. har genom sitt handlande grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Det görs också gällande att han genom sitt handlande visat sig uppenbart olämplig för polistjänst. De lagliga förutsättningarna för avskedande är därför uppfyllda. Vid sådana förhållanden har arbetsgivaren enligt reglerna om avskedande i anställningsskyddslagen inte heller någon skyldighet att undersöka möjligheterna till omplacering för R.H.

Skulle Arbetsdomstolen finna att det inte funnits tillräckliga skäl för avskedande gör staten i vart fall gällande att saklig grund för uppsägning förelegat. Med hänsyn till de brott som R.H. gjort sig skyldig till har det inte heller varit skäligt att kräva att myndigheten bereder honom annat arbete hos sig. Någon omplaceringsskyldighet enligt vad som föreskrivs i 7 § anställningsskyddslagen har därför inte funnits i detta fall.

Staten bestrider att R.H. endast skulle vara ansvarig för ett olaga frihetsberövande under tiden kl. 17.20 – 17.40, dvs. från själva gripandet av taxichauffören R.R. och fram till dess att vakthavande befäl på polisstationen hävde gripandet. R.R. sattes i arrest efter det att gripandet hävdes och tvingades sedan att stanna kvar på polisstationen fram till kl. 20.30. Detta frihetsberövande var en direkt följd av att R.H. sanningslöst påstått att R.R. gjort sig skyldig till brottslig gärning i form av förolämpning. R.R. har alltså hållits kvar i syfte att förhöras om ett brott som han var oskyldig till. Hade inte R.H. gjort polisanmälan om detta hade R.R. fått lämna polisstationen i samband med att gripandet hävdes kl. 17.40. I likhet med tingsrätten och hovrätten anser därför staten att det är uppenbart att R.H. skall hållas ansvarig för hela den tid som R.R. varit berövad friheten, dvs. under en sammanlagd tid av ungefär tre timmar. Det bestrids vidare att staten inte skulle ha iakttagit grundlagsregeln i 1 kap. 9 § regeringsformen om saklighet och opartiskhet.

Skadestånden

Staten bestrider samtliga skadeståndskrav eftersom lagliga förutsättningar för avskedande förelegat. Staten vitsordar att beloppen avseende det ekonomiska skadeståndet är korrekt beräknade. För det fall domstolen finner att sakliga skäl för uppsägning föreligger, men inte laglig grund för avskedande, har R.H. rätt till ekonomiskt skadestånd enligt vad som yrkats för bortfall av månadslön och ersättning för obekväm arbetstid. Staten bestrider däremot att R.H. kan vara berättigad till ersättning för bortfall av övertidsarbete. De anställningsvillkor som varit knutna till R.H:s anställning har inte innefattat någon rätt till att arbeta övertid. Det görs därför gällande att övertidsarbete inte utgjort en med anställningen förenad rättighet som R.H. haft möjlighet att påfordra.

Den rättsliga grunden för yrkandet om jämkning av det allmänna skadeståndet är att R.H. genom sitt eget agerande själv medverkat till beslutet om avskedande. Med hänsyn till de brott som R.H. gjort sig skyldig till och Arbetsdomstolens stränga praxis beträffande brott begångna av polismän har arbetsgivaren haft fog för sin uppfattning att lagliga förutsättningar för avskedande förelegat. Av den anledningen är det inte heller skäligt att staten åläggs att utge allmänt skadestånd till R.H. för det fall Arbetsdomstolen vid en samlad bedömning skulle anse att det inte finns tillräckliga skäl för avskedande. Skadeståndet bör därför helt falla bort. Det skulle också framstå som stötande för den allmänna rättskänslan om R.H. i det här fallet inte bara fick tillbaka sitt arbete utan dessutom skulle kompenseras med ett skadestånd.

R.H:s tjänstgöring som polis

Den 4 februari 2002 träffades ett avtal mellan Polismyndigheten i Stockholms län och förbundet enligt vilket en polisassistent efter sju års tjänstgöring skall erbjudas anställning som polisinspektör. Denna befordran föregås av en lämplighetsbedömning, men utgångspunkten är att det föreligger lämplighet. För det fall någon skall nekas inspektörstjänst måste arbetsgivaren visa att han är olämplig för tjänsten. Det innebär i praktiken att nästan alla de som uppfyller de formella kraven erbjuds anställning som polisinspektör. Det vitsordas att arbetsgivaren i R.H:s fall inte har använt sig av möjligheten att förhindra hans befordran till polisinspektör.

När det gäller R.H:s sätt att sköta sitt arbete har det med undantag av händelsen den 31 juli 1999 inte framkommit något negativt vare sig före eller efter den händelsen. Det kan sammanfattningsvis konstateras att R.H. av chefer och kollegor har fått mycket goda omdömen. Detta gäller både hans sätt att sköta arbetet och hur han varit som arbetskamrat.

Närmare om händelsen den 31 juli 1999 och brottmålet m.m.

Lördagen den 31 juli 1999 färdades R.H. och R.B. i en polismålad bil i Stockholm. I korsningen Sveavägen - Apelbergsgatan gick två personer plötsligt ut mot rött ljus, vilket fick till följd att R.H. tvingades till en häftig inbromsning. Polismännen fortsatte därefter bilfärden in på Sveavägen med låg fart och passerade då en taxibil som stod parkerad där. När polisbilen passerade taxibilen fällde taxiföraren R.R. någon kommentar om polismännens körsätt. R.H. steg då ur bilen, gick fram till R.R. och stötte sitt finger i bröstet på honom. Han förklarade att om R.R. hade några synpunkter på hans sätt att köra bil skulle detta framföras direkt till honom.

Beträffande vad som därefter inträffat har R.H. och R.B. lämnat i stort sett överensstämmande uppgifter. Dessa uppgifter skiljer sig dock på nästan varje punkt från vad R.R. och de vittnen som befann sig på platsen har uppgett. Polismännen har i tingsrätten och hovrätten berättat att R.R. vid två tillfällen gjort ett så kallat fuckoff-tecken mot dem och att R.R. uttalat att ”ni kör som några djävla idioter”. De har också sagt att R.R. var fruktansvärt uppjagad och upprörd. R.R., som ansåg att R.H. framfört polisbilen på ett trafikfarligt sätt, har själv uppgett att han sagt något om att ”ni får inte köra så där”. Han har förnekat att han skulle ha svurit eller gjort fuckoff-tecken. De vittnen som befann sig i anslutning till platsen har uppgett att R.R. uppträtt sansat och lugnt och att han uttryckt ungefär de ord som han själv har uppgett. Inget av vittnena har sett R.R. göra någon obscen gest mot polismännen.

R.H. har samma dag upprättat en anmälan där han bl.a. rapporterat R.R. för förolämpning. R.H. och R.B. har också samma dag angett förolämpningen till åtal. Senare på kvällen upprättade R.B. en skriftlig berättelse rörande händelsen. R.H. har hela tiden förnekat att han lämnat någon osann utsaga rörande R.R. Domstolarna har dock funnit utrett att R.R. inte förolämpat polismännen på det sätt som de har uppgett och att R.H. varit medveten om detta. Brottet falsk angivelse har därför ansetts styrkt beträffande R.H.

Fortsättningen på händelsen var att polismännen beslutade att gripa R.R. Båda polismännen har hävdat att de haft laga stöd för gripandet eftersom R.R. gjort sig skyldig till brott och dessutom varit oidentifierad. De har också gjort gällande att det inte har gått att identifiera R.R. på platsen. I motsats till polismännens version står den uppfattning som de personer som befunnit sig på plats givit uttryck för, nämligen att gripandet varit helt obefogat och att det har varit frågan om ett övergrepp på R.R.

R.R. har vid tillfället begärt att få se polismännens legitimation, vilket han nekats. Det är också klarlagt genom domarna att polismännen bett att få se R.R:s id-bricka och att han då sagt nej till detta. I det skedet har R.H. med våld försökt ta ifrån R.R. identitetsbrickan som hängde i en klämma på dennes bröst. R.R. förhindrade detta genom att hålla fast legitimationshandlingen i sin hand. Polismännen bedömde då att R.R. hade gjort sig skyldig till våldsamt motstånd. R.H. belade R.R. med handfängsel varefter polismännen i samförstånd beslutade att gripa honom. Båda polismännen hade rättslig befogenhet att fatta ett sådant beslut. Den omständigheten att R.B. var överordnad R.H. har inte befriat R.H. från ansvar. Tingsrätten och hovrätten har ansett att det funnits förutsättningar för att identifiera R.R. på plats eftersom hans identitetsbricka varit väl synlig. Det har därför saknats laglig grund för att gripa R.R., belägga honom med handfängsel och föra honom till polisstationen.

Beträffande färden in till polisstationen har R.R. uppgett att han suttit alldeles tyst men att R.H. varit arg och sagt att R.R. ville spela tuff och att han var en ”nolla”. R.R. har vidare berättat att R.H. tryckt upp honom mot en vägg innan han fördes in på polisstationen och att R.H. då för andra gången uttalat att R.R. var en nolla samt att R.H. skulle se till att hans taxilegitimation blev indragen.

R.R. greps kl. 17.20 och fördes in på stationen kl. 17.35. Vid avvisiteringen påträffades hans legitimationshandling och gripandet hävdes då kl. 17.40. R.R. placerades sedan i arrest i avvaktan på förhör. Han fick lämna polishuset cirka tre timmar senare. R.H. har i tingsrätten, i likhet med i Arbetsdomstolen, invänt att han inte är ansvarig för vad som skett med R.R. efter det att gripandet hävdes. Domstolarna har dock ansett att R.H. gjort sig skyldig till olaga frihetsberövande under den tid som åklagaren har gjort gällande i åtalet, dvs. från gripandet kl. 17.20 fram till dess att R.R. lämnade stationen omkring kl. 20.30.

Vad gäller den åtalade misshandeln har R.H. och R.B. hela tiden hävdat att R.R. själv har tillfogat sig skadan i ansiktet. Enligt polismännen skedde detta i samband med att R.H. och R.R. stod och drog i legitimationshandlingen då R.R. råkade slå upp sin egen hand och träffade munnen. R.R. har uppgett att han är helt säker på att det inte var hans egen hand som orsakade skadan utan att han har fått ett slag. Däremot visste han inte i tingsrätten vem av de två polismännen som gett honom slaget. Vittnet K.H. var i tingsrätten och hovrätten helt säker på att det var R.H. som misshandlat R.R., trots att hon under förundersökningen uppgett att hon till 99 procent var säker på att det var R.B. som hade utfört misshandeln. Både tingsrätten och hovrätten har emellertid funnit att R.H. ensam gjort sig skyldig till misshandelsbrottet.

I påföljdsdelen uttalade tingsrätten att man måste se allvarligt på de gärningar som polismännen gjort sig skyldiga till och att man över huvud taget måste se strängt på brott som begås av poliser. Tingsrätten övervägde därför fängelsestraff men stannade för villkorlig dom i förening med böter eftersom personalansvarsnämnden i sitt yttrande till domstolen förklarat att R.H. skulle komma att avskedas vid fällande dom. Hovrätten anslöt sig till tingsrättens bedömning även i påföljdsdelen.

Tingsrättens ordförande var skiljaktig på så sätt att han ansåg att R.H. skulle frias från åtalet för falsk angivelse och olaga frihetsberövande. Ordföranden ansåg dock att R.H. genom oaktsamhet gjort sig skyldig till tjänstefel och hade ingen avvikande mening beträffande åtalet för misshandel.

Vid en överläggning mellan arbetsgivaren och förbundet den 15 oktober 2002 med anledning av att R.H. varslats om avskedande har förbundet förklarat att de motsätter sig att R.H. skiljs från sin anställning. Förbundet har ansett att skuldfrågan varit oklar även vid det tillfället och till grund för den uppfattningen hänvisat till den skiljaktiga meningen i tingsrätten. Förbundet har därvid gjort gällande att osäkerheten kring själva skuldfrågan måste beaktas av arbetsgivaren vid den arbetsrättsliga bedömningen och alltså tillgodoräknas R.H.

I Polismyndigheten i Stockholms läns yttrande till personalansvarsnämnden den 21 oktober 2002 har myndigheten ansett att R.H. skall skiljas från sin anställning. De gärningar han dömts för är sammantaget enligt myndigheten så allvarliga att förtroendet för poliser som är dömda för denna art av brottslighet är förbrukat.

Domskäl

Den 30 oktober 2002 avskedades R.H. från sin anställning som polisinspektör vid Polismyndigheten i Stockholms län. Grunden för avskedandet var att R.H. dömts för brott.

Tvisten i målet gäller främst frågan om det funnits laga grund för statens avskedande av R.H.

Förbundet har i första hand gjort gällande att avskedandet skall ogiltigförklaras eftersom det grundas enbart på omständigheter som arbetsgivaren vid tidpunkten för avskedandet känt till i mer än två månader (18 § andra stycket anställningsskyddslagen). I andra hand har förbundet anfört att de gärningar R.H. dömts för ändå inte utgör skäl för avskedande eller saklig grund för uppsägning.

Staten har bestritt att avskedandet skulle stå i strid med bestämmelserna i 18 § andra stycket anställningsskyddslagen och därvid hävdat att staten haft rätt att invänta lagakraftvunnen dom i brottmålet mot R.H. Enligt staten utgör den brottslighet R.H. dömts för skäl för avskedande eller i vart fall saklig grund för uppsägning.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med R.H. samt vittnesförhör med T.P., T.G. och L.T. T.P. var chef för enheten för interna utredningar vid Polismyndigheten i Stockholms län fram till den 1 juni 2002. T.G. och L.T. har varit R.H:s överordnade vid Norrmalms Jour- och utredningsrotel i Stockholm. Som skriftlig bevisning har förbundet åberopat ett yttrande i personalärende samt en skrivelse med anledning av ärende i Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd angående R.H., båda utfärdade av Polismyndigheten i Stockholms län, City polismästardistrikt.

Staten har inte åberopat någon bevisning.

Brottmålet i korthet

Förundersökningen i brottmålet var slutförd den 5 september 2000. Den 17 oktober 2000 väcktes åtal mot R.H. för misshandel och mot både R.H. och R.B. för olaga frihetsberövande, alternativt tjänstefel, samt falsk angivelse, alternativt osant intygande. Gärningsbeskrivningen hade följande lydelse.

Polismännen R.H. och R.B. har den 31 juli 1999 kl. 17.20 på Sveavägen i Stockholm i sin myndighetsutövning utan laga stöd gripit taxichauffören R.R., försett honom med handfängsel och fört honom till polisstationen där de utan grund angivit honom för att ha förolämpat dem. De har därefter upprättat en anmälan respektive en skriftlig berättelse där de lämnat den osanna uppgiften att R.R. förolämpat dem. R.R. har fått lämna polisstationen samma kväll kl. 20.30. R.H. har i samband med ingripandet misshandlat R.R. genom att slå honom med baksidan av handen i ansiktet med sårskada som följd.

Polismännen R.H. och R.B. har i vart fall vid tillfället i sin myndighetsutövning genom att gripa R.R. för identifiering, belägga honom med handfängsel och föra honom till polisstationen tillgripit tvång som inte varit försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter.

R.H. och R.B. förnekade ansvar beträffade samtliga åtalade gärningar. R.H. dömdes av Stockholms tingsrätt den 13 september 2001 för olaga frihetsberövande, falsk angivelse och misshandel till villkorlig dom och sextio dagsböter. Genom samma dom dömdes R.B. för olaga frihetsberövande och osant intygande till villkorlig dom och trettio dagsböter. I påföljdsdelen beaktades att polismännen skulle komma att skiljas från sina anställningar vid fällande dom och att gärningarna var begångna mer än två år tidigare. Rättens ordförande var skiljaktig och ville döma R.H. och R.B. för tjänstefel i stället för olaga frihetsberövande samt helt ogilla åtalet för falsk angivelse respektive osant intygande. Även ordföranden ansåg att R.H. gjort sig skyldig till misshandel. Tingsrättens dom överklagades av både R.H. och R.B. Den 14 maj 2002 fastställde Svea hovrätt tingsrättens domslut. Polismännen överklagade hovrättens dom till Högsta domstolen. Den 28 augusti 2002 beslutade Högsta domstolen att inte meddela prövningstillstånd.

Tvåmånadersregeln

Enligt 18 § andra stycket anställningsskyddslagen får ett avskedande inte grundas enbart på omständigheter som arbetsgivaren har känt till mer än två månader innan underrättelse lämnades enligt 30 § anställningsskyddslagen eller, om någon sådan underrättelse inte lämnats, två månader före tidpunkten för avskedandet. Arbetsgivaren får dock grunda avskedandet enbart på omständigheter som han har känt till mer än två månader, om tidsöverdraget berott på att han på arbetstagarens begäran eller med dennes medgivande dröjt med underrättelsen eller avskedandet eller om det finns synnerliga skäl för att omständigheterna får åberopas. Motsvarande bestämmelse finns beträffande uppsägning i 7 § fjärde stycket anställningsskyddslagen.

En sådan underrättelse om avskedande som tvåmånadersregeln hänvisar till har ostridigt lämnats den 23 september 2002. Parterna i målet är däremot oense om vid vilken tidpunkt som tvåmånadersfristen skall anses ha börjat löpa i detta fall. Enligt förbundet har fristen i vart fall börjat löpa från det att förundersökningen var färdigställd, den 5 september 2000, och under inga omständigheter senare än dagen för hovrättens dom den 14 maj 2002. Staten har hävdat att fristen inte har börjat löpa förrän lagakraftvunnen dom i brottmålet förelåg mot R.H., vilket var den 28 augusti 2002.

Den nu berörda tidsfristen i anställningsskyddslagen var ursprungligen en månad. Den 1 januari 1994 förlängdes tiden till två månader, men någon ändring av den praxis som utvecklats när det gäller sättet att beräkna utgångspunkten för fristen var inte avsedd (prop. 1993/94:67 s. 64).

Som Arbetsdomstolen har uttalat i flera tidigare domar är syftet med tvåmånadersregeln att åstadkomma en snabb handläggning av uppsägnings- eller avskedandeärendet. Arbetsgivaren måste alltså reagera skyndsamt när han anser att det föreligger något förhållande som ger anledning att skilja arbetstagaren från anställningen. Härigenom undviker man att arbetstagaren under en längre period behöver sväva i ovisshet beträffande arbetsgivarens inställning i frågan om anställningen skall bestå eller inte. Arbetstagaren skall nämligen inte behöva ha hotet om uppsägning eller avskedande vilande över sig under en längre tid än nödvändigt (se AD 1992 nr 145 med däri gjorda hänvisningar).

Enligt vad som angavs i förarbetena till 1974 års anställningsskyddslag kan det inträffa händelser som inte genast kan överblickas av arbetsgivaren, t.ex. ett fall av trolöshet mot huvudman som är föremål för utredning. I sådana fall torde inte tidsfristen börja löpa förrän de närmare omständigheterna har blivit utredda (prop. 1973:129 s. 243, jfr prop. 1981/82:71 s. 125). Tvåmånadersregeln får dock från rent principiella utgångspunkter inte någon annan innebörd i de svåröverblickbara fallen än i de klara och okomplicerade situationerna. Skillnaden är bara den att fristen i det ena fallet börjar löpa när händelsen inträffar och i det andra fallet när de närmare omständigheterna har blivit utredda (AD 1984 nr 109).

När det gäller ett misstänkt brottsligt förfarande som förnekats av den anställde och som gjorts till föremål för polisutredning och åtal har Arbetsdomstolen intagit den ståndpunkten att arbetsgivaren har rätt att avvakta lagakraftvunnen dom i brottmålet (se bl.a. AD 1976 nr 51). Vid erkänd brottslighet är i stället huvudregeln att tidsfristen enligt tvåmånadersregeln börjar löpa då arbetsgivaren får kännedom om erkännandet (AD 1980 nr 102 och 1989 nr 77).

Förbundet har i förevarande mål gjort gällande att staten, trots att R.H. förnekat brotten, inte haft rätt att vänta med underrättelse om avskedande till dess lagakraftvunnen dom i brottmålet förelåg. Förbundet har främst framhållit att det redan den 5 september 2000 förelåg en gedigen intern utredning av omständigheterna i form av polisens egen förundersökning. I detta sammanhang har förbundet hänvisat till följande uttalande i domen AD 1999 nr 146.

Det förhållandet att arbetstagaren förnekat ett misstänkt brottsligt förfarande innebär inte nödvändigtvis att de närmare omständigheterna kring händelsen inte klarlagts förrän ett brottmålsförfarande avslutats med en lagakraftvunnen dom. Det kan inte uteslutas att en arbetsgivare, trots att arbetstagaren förnekat vad som lagts honom till last, vinner klarhet i omständigheterna kring en händelse på annat sätt än genom en sådan dom. I det fallet då arbetstagaren förnekar ett misstänkt brottsligt förfarande torde dock arbetsgivaren endast i undantagsfall ha möjlighet att genast överblicka omständigheterna på sådant sätt att tvåmånadersfristen börjar löpa när händelsen inträffar. Arbetsgivaren kan emellertid genom en intern utredning få klarhet i omständigheterna långt innan ett eventuellt brottmålsförfarande avslutas. I sådant fall torde arbetsgivaren, om han väljer att åberopa händelsen som sådan till grund för uppsägningen, inte kunna avvakta en lagakraftvunnen dom i vilken händelsen prövats.

Det kan till att börja med konstateras att uttalandet ovan synes ta sikte på en annan situation än den som är för handen i detta mål. I domen AD 1999 nr 146 anges att en arbetsgivare, som genom en intern utredning fått klarhet i omständigheterna innan brottmålsförfarandet avslutats, inte torde kunna avvakta lagakraftvunnen dom om han väljer att åberopa händelsen som sådan till grund för uppsägningen. I förevarande fall har dock arbetsgivaren åberopat det förhållandet att R.H. dömts för allvarlig brottslighet som grund för avskedandet och således inte händelsen som sådan. Det har inte heller framkommit annat än att arbetsgivarens beslut i avskedandefrågan varit helt beroende av de allmänna domstolarnas straffrättsliga bedömning av R.H:s agerande.

Enligt Arbetsdomstolens uppfattning har den straffrättsliga bedömningen i det aktuella brottmålet varit långt ifrån självklar. Det har varit fråga om flera svåra bevisfrågor och rättsliga bedömningar av vad som inträffat. Detta belyses väl av den skiljaktiga meningen i tingsrätten. Ordföranden i tingsrätten ansåg - till skillnad från majoriteten - att annat inte var visat än att de båda polismännen hade uppfattningen att åtgärden att gripa R.R. omfattades av deras befogenhet och att deras handlande skedde enligt lag. Poliserna kunde därför enligt ordföranden inte dömas för olaga frihetsberövande. Han ansåg dock att poliserna i denna del i vart fall av oaktsamhet gjort sig skyldiga till tjänstefel. Vidare menade ordföranden att polisernas uppgift om att R.R. gjort någon obscen gest mot dem inte kunde anses vederlagd, bl.a. mot bakgrund av att detta kunde ha skett utan att något av vittnena iakttagit det. Han ville därför ogilla åtalet för falsk angivelse respektive osant intygande.

Förbundet har i målet inte gjort gällande att R.H. skulle vara oskyldig till de gärningar han dömts för. Arbetsdomstolen, som mot den bakgrunden inte har att gå närmare in på den straffrättsliga bedömningen av gärningarna, kan dock konstatera att den skiljaktiga meningen i tingsrätten i vart fall inte framstår som direkt felaktig eller särskilt långsökt. För det fall den slutliga utgången i brottmålet hade blivit den som ordföranden i tingsrätten förespråkade torde R.H. inte ha avskedats. Av personalansvarsnämndens yttrande till tingsrätten i dess brottmål framgår nämligen att R.H. skulle komma att skiljas från sin anställning om han dömdes för ettdera av brotten olaga frihetsberövande, falsk angivelse eller osant intygande. Vidare framgår av yttrandet att misshandelsbrottet inte framstod som så allvarligt att det i sig skulle komma att leda till att R.H. skildes från anställningen.

Vid de beskrivna förhållandena finns det enligt Arbetsdomstolens mening inte anledning att i detta fall frångå huvudregeln att arbetsgivaren haft rätt att avvakta lagakraftvunnen dom i brottmålet innan ställning tas till frågan om avskedande. Bestämmelserna i 18 § andra stycket anställningsskyddslagen har därmed inte utgjort något hinder för avskedande av R.H.

Utgör brottsligheten skäl för avskedande eller saklig grund för uppsägning?

Tidigare gällde särskilda regler för offentligt anställda personer i fråga om avskedande. Enligt 1976 års lag om offentlig anställning fick avskedande bl.a. ske om arbetstagaren hade begått brott som visar att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning. Från den 1 juli 1994, då en ny lag om offentlig anställning trädde i kraft, gäller den allmänna bestämmelsen om avskedande i anställningsskyddslagen även för offentligt anställda. Således får enligt 18 § anställningsskyddslagen en sådan arbetstagare avskedas om han grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Arbetsdomstolen har dock i flera tidigare domar uttalat att man beträffande avskedande av offentligt anställda fortfarande bör kunna söka ledning i den praxis som utbildats vid tillämpningen av 1976 års lag om offentlig anställning (se AD 2002 nr 80 med däri gjorda hänvisningar).

Beträffande just polismän har Arbetsdomstolen vid åtskilliga tillfällen framhållit att det, med tanke på polisens uppgift att förebygga brott och utreda begångna brott, är särskilt viktigt att polismän avhåller sig från att själva begå brott (se t.ex. AD 1995 nr 42 med hänvisningar). I domen 1981 nr 168 framhåller Arbetsdomstolen att det är ett villkor för att polismän skall rätt kunna fullgöra sina uppgifter att de åtnjuter allmänt förtroende och att en förutsättning för att ett sådant förtroende skall finnas är att polismännen är oförvitliga. Som Arbetsdomstolen framhållit i senare domar betyder detta emellertid inte att varje brott som begås av en polisman utgör grund för avskedande. En bedömning skall göras av samtliga omständigheter i det enskilda fallet (se bl.a. AD 1995 nr 42). Vidare har Arbetsdomstolen uttalat att brottslighet som sker i tjänsten normalt bedöms som betydligt allvarligare än brott utom tjänsten när det är fråga om uppsägning eller avskedande.

R.H. har dömts för misshandel, olaga frihetsberövande och falsk angivelse enligt den gärningsbeskrivning som tidigare återgetts. Enligt Arbetsdomstolens mening är dessa brott i och för sig starkt ägnade att rubba det allmänna förtroende som polismän måste åtnjuta för att rätt kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. Vad R.H. befunnits skyldig till torde alltså normalt anses som grund för avsked, särskilt när brotten som i detta fall begåtts av en polisman i tjänst. Hänsyn måste emellertid också tas till följande. R.H. fortsatte efter den händelse som så småningom ledde till att han dömdes för angivna brott att arbeta som polisman i ytterligare tre år och tre månader innan han avskedades. Det första året efter händelsen arbetade han kvar på samma befattning som tidigare, dvs. på yttre tjänst i City polismästardistrikt i Stockholm. R.H. har själv uppgett att hans dåvarande chef sagt att det var fråga om en obetydlig händelse som enheten för interna utredningar inte skulle komma att utreda. Enligt R.H. sades inget annat om händelsen eller vidtogs i övrigt några åtgärder från arbetsgivarens sida med anledning av det inträffade. Något sådant har staten inte heller påstått i målet. I augusti 2000, dvs. drygt ett år efter händelsen och i nära anslutning till att förundersökningen var slutförd, blev R.H. befordrad från polisassistent till polisinspektör. Under hösten 2000 sökte han sig på eget initiativ till en tjänst som utredare vid Norrmalms Jour- och utredningsrotel. Det har framgått av förhören i Arbetsdomstolen att en sådan tjänst var eftertraktad och innebar ett mer kvalificerat arbete än det R.H. tidigare utfört. På denna befattning höll R.H. egna förhör med bl.a. frihetsberövade personer, föredrog ärenden för jouråklagare och var i vissa fall själv förundersökningsledare. Anmärkningsvärt i sammanhanget är att R.H. enligt vad som obestritt uppgivits i målet vid flera tillfällen under denna tid hade att samarbeta med den åklagare som samtidigt ledde förundersökningen mot honom. Han arbetade vid utredningsroteln under cirka två års tid och har erhållit synnerligen goda omdömen för sitt arbete.

Arbetsdomstolen gör i detta fall följande bedömning. Som redan framgått finns anledning att se ytterst allvarligt på att en polisman döms för angivna brott. Beaktas bör emellertid också att som en allmän princip gäller att en händelse med tiden kan förlora i saklig tyngd vid bedömningen av om det föreligger tillräckliga skäl för uppsägning eller avskedande (se t.ex. AD 1978 nr 92 och 1999 nr 13). Även om staten inte har åberopat händelsen i sig utan det faktum att R.H. i sammanhanget dömts för brott som skäl för avskedandet kan det enligt Arbetsdomstolens mening inte bortses från att han under en så lång tid som nära tre år och tre månader efter händelsen i fråga har fått fortsätta sin tjänstgöring inom polisen, med de avancemang och goda vitsord som beskrivits ovan. Vidare är ostridigt att R.H. såväl före som efter den aktuella händelsen har skött sitt arbete utan anmärkning. Arbetsdomstolen får därför utgå från att vad R.H. låtit komma sig till last är att se som en engångsföreteelse. Något annat har inte heller påståtts i målet.

Vid en bedömning av samtliga omständigheter i målet finner Arbetsdomstolen - om än med viss tvekan – att R.H. inte bör anses uppenbart olämplig att inneha sin anställning som polis. Skäl för avskedande har därför inte förelegat.

Staten har vid denna bedömning gjort gällande att det i vart fall har förelegat saklig grund för uppsägning av R.H. med anledning av att han dömts för aktuella brott. Vid bedömningen av om det finns grund för uppsägning av personliga skäl är inte den enskilda händelsen i sig helt avgörande utan i stället vilka slutsatser om arbetstagarens lämplighet som kan dras av det inträffade (se t.ex. Arbetsdomstolens dom 2003 nr 70). Det skall göras en prognos om arbetstagarens lämplighet för fortsatt anställning.

Som redan framgått är det ostridigt att R.H. såväl före som efter den aktuella händelsen har skött sitt arbete utan anmärkning och att Arbetsdomstolen utgår från att R.H:s misskötsamhet utgör en engångsföreteelse. Både T.G. och L.T., som varit R.H:s överordnade vid Norrmalms Jour- och utredningsrotel där han arbetade före avskedandet, har omvittnat att de gärna vill ha tillbaka honom på det arbetet. R.H. har genomgående erhållit mycket goda vitsord. Arbetsdomstolens slutsats blir därför att R.H., trots att han dömts för angivna brott, inte kan anses ha visat sig så olämplig för fortsatt anställning som polis att det förelegat saklig grund för uppsägning.

Sammanfattningsvis innebär det anförda att förbundets yrkande om ogiltigförklaring av personalansvarsnämndens avskedande av R.H. skall bifallas.

Skadestånd och rättegångskostnader

Arbetsdomstolen har kommit fram till att det inte funnits tillräckliga skäl för avskedande eller uppsägning av R.H. Staten är därför i princip skyldig att utge allmänt skadestånd till R.H. för den kränkning som avskedandet inneburit. Vid tiden för avskedandet hade dock R.H. dömts för brott genom en dom som vunnit laga kraft. Brotten var av sådan art att de i och för sig kunnat utgöra skäl för avskedande av en polisman. Statens uppfattning att det förelåg skäl för avskedande kan därmed inte anses helt utan fog. Vidare har R.H. genom de gärningar han dömts för i högsta grad medverkat till den uppkomna situationen. Vid dessa förhållanden bör staten inte förpliktas att utge något allmänt skadestånd för avskedandet.

Den mest väsentliga tvistefrågan i målet har rört huruvida avskedandet av R.H. skall ogiltigförklaras. Denna fråga har förbundet vunnit. Arbetsdomstolen har dock inte dömt staten att betala något skadestånd för avskedandet. Vid dessa förhållanden bör förbundet tillerkännas en till hälften jämkad ersättning för sina rättegångskostnader.