AD 2006 nr 57

Parter:

SEKO - Facket för Service och Kommunikation, Almega Tjänsteförbunden, Posten Aktiebolag

Nr 57

SEKO - Facket för Service och Kommunikation

mot

Almega Tjänsteförbunden och Posten Aktiebolag i Stockholm.

BAKGRUND

Mellan Almega Tjänsteförbunden och SEKO - Facket för Service och Kommunikation (förbundet) gäller kollektivavtal. Posten AB (Posten) är genom medlemskap i Almega Tjänsteförbunden bundet av kollektivavtalet.

M.I., som är född år 1947, är medlem i förbundet. Han anställdes som brevbärare hos Posten år 1987. Under senare år har han arbetat som postsorterare. M.I. sjukskrevs helt i maj 2003 bland annat på grund av värk i nacke och höger axel och arm. Han har därefter inte återgått i arbete hos Posten.

Den 10 april 2005 sade Posten upp M.I. med hänvisning till personliga skäl.

Tvist har uppstått i fråga om det har förelegat saklig grund för uppsägningen. Tvisteförhandlingar har förts utan att parterna kunnat enas.

YRKANDEN M.M.

Förbundet har yrkat att Arbetsdomstolen skall

1. ogiltigförklara uppsägningen av M.I. samt

2. förplikta Posten att till M.I.för brott mot 7 § anställningsskyddslagen utge allmänt skadestånd med 120 000 kr jämte ränta från dagen för delgivning av stämning (den 8 juli 2005) tills betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandena. Inget belopp har vitsordats som skäligt allmänt skadestånd. Ränteyrkandet har dock vitsordats som skäligt i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

PARTERNAS UTVECKLING AV TALAN

Förbundet

M.I. har blivit uppsagd från sin anställning hos Posten i Malmö. Anledningen till uppsägningen var att M.I. har en nedsättning av arbetsförmågan i form av värk i höger axel och armbåge. Sjukdomen medför att han inte kan utföra arbete som postsorterare på heltid. Tvisten i målet rör arbetsgivarens rehabiliteringsansvar.

M.I., som anställdes hos Posten år 1987, har sedan år 1997 arbetat som postsorterare på heltid på Postens anläggning Spillepengen i Malmö.

Posten i Malmö har cirka 415 anställda. Av dessa arbetar 360 personer som brevbärare eller postsorterare på sammanlagt tretton utdelningskontor. Därutöver finns 29 personer som arbetar på Postens nio företagscenter.

M.I. har varit sjukskriven på heltid sedan maj 2003. Till en början var han sjukskriven på grund av värk i höger axel och armbåge, men sedan sommaren 2005 har han varit sjukskriven på grund av depression. M.I. sades upp från sin anställning den 9 april 2005 med sex månaders uppsägningstid. Som grund för uppsägningen angavs att det på grund av M.I:s medicinska besvär ansågs utsiktslöst att han skulle kunna återgå i arbete som brevbärare/sorterare hos Posten. Posten har även ansett att det saknats möjlighet att bereda honom annat arbete i Malmö.

M.I:s arbetsförmåga

Ett antal läkare har bedömt M.I:s arbetsförmåga. Av ett läkarutlåtande den 25 maj 2004 utfärdat av W.F. vid Previa framgår att M.I. redan i november 2003 varit föremål för utredning av docenten C.P. vid ortopedkliniken vid Universitetssjukhuset i Malmö. Det framgår även att inte någon av dessa läkare ansett att ortopedisk behandling varit nödvändig. Röntgenundersökningar i januari 2002 respektive augusti 2003 uppvisade inte heller några skador eller skelettförändringar. M.I:s besvär har av läkarna bedömts sitta i mjukdelarna och specificerats som ett muskulärt smärttillstånd inom höger axel.

Av läkarutlåtande daterat den 22 mars 2005 framgår att läkaren L.D. ansett att M.I. eventuellt har en s.k. frusen skuldra och att sådana besvär brukar försvinna efter ett par år. L.D:s bedömning är att patienten själv borde kunna träna upp rörligheten i den värkande axeln, att försök med antiinflammatorisk medicinering kan prövas samt att något hinder mot arbetsträning under någon kortare period inte föreligger. L.D. anser även att prognosen är god ur ortopedisk synpunkt och att M.I. successivt borde kunna återgå i arbete, även med postsortering. Detta läkarutlåtande har Posten inte haft tillgång till vid uppsägningen, men läkarundersökningen ägde rum samma dag som Posten fattade sitt beslut om uppsägning.

Försäkringsläkaren M.M. har i ett utlåtande av den 3 augusti 2004 bedömt att M.I:s arbetsförmåga på arbetsmarknaden i stort är nedsatt med noll procent. Samma förhållande gäller om han skulle arbeta med tillrättalagda arbetsuppgifter.

Posten har hävdat att man inte skall lägga vikt vid L.D:s intyg eftersom intyget inte fanns tillgängligt för Posten vid tidpunkten för uppsägningen. Förbundet anser att intyget utvisar att det vid tidpunkten för uppsägningen förelåg oklarheter gällande M.I:s restarbetsförmåga. Postens utredning kan därför inte anses fullständig eftersom specialistläkare vid tidpunkten för uppsägningen funnit att M.I. hade möjligheter att återgå i arbete och att inget hinder fanns mot arbetsträning. L.D:s bedömning har visat sig vara korrekt eftersom M.I:s besvär i form av värk i höger axel och nackmuskel nu har minskat betydligt.

Arbetsgivaren är skyldig att vidta åtgärder vad gäller rehabilitering och arbetsanpassning. Förändringar av arbetsorganisationen, arbetsfördelningen och arbetsuppgifterna är exempel på åtgärder som kan vidtas för att kunna ta tillvara arbetstagarens arbetsförmåga.

Rehabiliteringsutredningen skall ange vilka åtgärder som måste vidtas för att arbetstagaren skall kunna återgå i arbete. Inriktningen skall vara att försöka bereda arbetstagaren fortsatt arbete hos arbetsgivaren. Arbetsgivaren måste noggrant utreda och ta tillvara alla möjligheter som finns för att den berörde arbetstagaren skall kunna återgå i arbete.

Arbetsuppgifter som M.I. kunnat utföra vid Posten

Förbundet har pekat på en rad arbetsuppgifter som M.I. trots sin sjukdom skulle kunna utföra. M.I. skulle kunnat arbetsträna med arbetsuppgifter som boxsortering, paketsortering, sortering och scanning av rekommenderade brev och svarspostförsändelser och arbete med vanlig sortering. Arbetet med t.ex. scanning och sortering av rekommenderade försändelser och svarspost är ett mer omväxlande arbete och är mindre monotont än vanlig postsortering.

Avsikten från förbundets sida var att M.I. till en början skulle arbeta någon timme per dag för att man på så sätt skulle få möjlighet att bedöma hans arbetsförmåga. Dessutom föreslog M.I. att han kunde lära sig att sortera med vänster hand. M.I. är högerhänt men har, till följd av sin skada, i allt större utsträckning varit tvungen att använda vänster hand. Det finns ett antal vänsterhänta sorterare på Posten som lärt sig att sortera med höger hand, vilket visar att det går att lära sig att sortera med en annan hand än den man vanligtvis använder. Det krävs dock en speciell teknik vid sortering med vänster hand eftersom alla brev måste sorteras in med adressetiketterna åt samma håll för att underlätta utdelningsarbetet. Det finns enligt förbundet inte något som talar emot att M.I. skulle kunna klara av att lära sig den tekniken.

Posten har hävdat att arbetet med postsortering är monotont och att det utförs ovan axelhöjd. Detta innebär enligt Posten att M.I. inte längre skulle kunna utföra sorteringsarbete. Förbundet anser emellertid att Posten inte kan avfärda förbundets förslag utan att först pröva och utvärdera dessa i praktiken.

Arbetstagaren har även tillgång till vissa hjälpmedel som kan användas när man sorterar post. Exempel på hjälpmedel är den s.k. anknäbben och en sorteringsväst. I båda fallen friläggs den hand som håller posten och sorteraren kan sorterna med den andra eller med båda händerna. Dessutom finns det vagnar som kan ställas in på fyra olika nivåer som minskar påfrestningen på rygg och nacke eftersom man undviker tunga lyft av s.k. blålådor. Man kan även forsla blålådorna på vagnen. Sorteraren kan välja mellan att stå eller sitta på en höj- och sänkbar stol.

Enligt Posten kan en högerhänt person som använder vänster hand inte sortera lika snabbt som en person som sorterar med höger hand. Detta innebär enligt Posten att Postens nyckeltal för sortering inte kommer att uppnås, nämligen att sortera mellan 1 800 och 1 900 försändelser per timme. Enligt förbundets uppfattning finns det emellertid vänsterhänta personer som lärt sig sortera med höger hand lika snabbt som de högerhänta. Inlärningen har skett inom ramen för det vanliga arbetet. Att direkt avslå M.I:s förslag att sortera med vänster hand med hänvisning till Postens nyckeltal är enligt förbundet felaktigt. De angivna nyckeltalen är dessutom inte förhandlade med förbundet.

Företagsbrevbäring eller bilbrevbäring innebär att Posten kör ut försändelserna till företagen med bil. Det förekommer lyft av blålådor in och ut från bil. Det kan även förekomma att det saknas hiss hos vissa företag vilket innebär att den som delar ut posten måste bära blålådan uppför trappor. Denna typ av brevbärning är dock normalt lättare än annan brevbärning. Posten sköter även internposten för vissa företag t.ex. SE-banken och EON. Internpostarbete utgör ett lättare arbete. Posten körs ut och distribueras ute på företagen. Brevbäraren tar även hand om post ute på företaget för vidare leverans till filialer och vice versa. Det finns även internpost på postkontoren som är av lättare karaktär.

Post som skall eftersändas läggs först i ett särskilt kuvert på vilket eftersändningsetikett klistrats och sedan i en särskild blålåda för vidare leverans. M.I. skulle kunna utföra sådant arbete.

Förbundet har även föreslagit en rad olika bildskärmsarbeten. Bildskärmsarbete ingår bl.a. i arbetet med scanning av svarspost och rekommenderade försändelser, vid upprättande av statistik och register, vid kvalitets- och s.k. Pulsrapportering. Pulsrapportering är ett system i vilket arbetstagarens frånvaro registreras och som sedan läggs till grund för beräkning av löner. Detta arbete utförs numera, efter det att U.O. tog över chefskapet, av personer med chefsansvar. Tidigare har det dock utförts av personal som inte hade chefsställning. Förbundet anser att det inte finns något som hindrar att M.I. skulle kunna utföra sådant arbete.

Inom Posten Malmö finns nio företagscenter där sammanlagt tjugonio personer arbetar. Företagscentren fungerar som de gamla postkontoren. Dit kommer företag som vill hämta och skicka ut post, köpa frimärken etc. Arbetsdagen är uppdelad i tre pass. Första passet påbörjas cirka kl. 04.00 och pågår fram till cirka kl. 12.00. Det andra passet påbörjas cirka kl. 06.30 och pågår fram till cirka kl. 15.00. Den person som arbetar under första passet börjar med att sortera posten och hjälper sedan den andre personen med att göra i ordning posten och kassan innan man öppnar kl. 07.00. Vid lunchtid börjar ytterligare två personer att arbeta med paketsortering för att senare under dagen påbörja sitt arbete med att ta emot kunder över disk. Vid sortering av paket läggs de tunga paketen så att de skall vara lätta att hantera. Paketen transporteras på vagnar ut till luckan där de hämtas av kunden. På detta sätt undviks arbetsmoment som kan vara ansträngande för nacke, armar och axlar.

Posten har gjort gällande att förbundets förslag på arbetsuppgifter är integrerade i befintliga sorterartjänster, varför en sådan lösning inte skulle vara möjlig. Eftersom det är fråga om arbetsuppgifter som faller under ett kollektivavtal för arbetare är det felaktigt att prata om ”tjänster”. Dessutom menar förbundet att många av de föreslagna arbetsmomenten inte ingår som ett naturligt led i en viss arbetstagares arbete. Arbetsuppgifterna kan därför mycket väl skötas av någon annan. Exempel på sådana arbetsuppgifter är t.ex. svarsposthantering, scanning av rekommenderade försändelser, boxsortering, eftersändningsarbete på box och storkund samt omhändertagande av obeställbar post. - Även om arbetsuppgifterna skulle vara integrerade på det sätt Posten påstår i andras s.k. tjänster, har Posten en skyldighet att omfördela arbetsuppgifterna för att på så sätt möjliggöra för M.I. att vara kvar i arbete. Posten kan inte avfärda förslagen innan de prövats och utvärderats. - Posten anser även att andra arbetstagare skulle riskera att skadas om de blev fråntagna lättare arbetsuppgifter. Posten i Malmö har emellertid över 400 anställda, varför en viss omfördelning av arbetsuppgifter borde kunna ske utan att det uppstår risk för skadlig inverkan i arbetet.

M.I:s medverkan i rehabiliteringen

Sedan maj 2003 har det förekommit en rad rehabiliteringsmöten. Inget av dessa möten har utmynnat i några åtgärder från Postens sida. Under processen i Arbetsdomstolen har Posten framfört att M.I. uteblivit från ett antal rehabiliteringsmöten och att han uppvisat ett ointresse och en nonchalans för den egna rehabiliteringen vilket vägdes in vid beslutet om uppsägning. Förbundet har följande kommentar till det sistnämnda.

Under år 2003 hölls tre rehabiliteringsmöten med Previa i syfte att utreda nedsättningen av M.I:s arbetsförmåga. Vid ett möte på Previa den 9 januari 2004 ville försäkringskassan diskutera arbetsträning, men eftersom någon företrädare för arbetsgivaren inte var närvarande vid mötet kunde frågan inte behandlas. Mötet den 9 januari 2004 var det sista möte som Previa var kallat till. Vid ett möte den 21 april 2004 deltog som ende representant för arbetsgivaren den dåvarande chefen M.P. Vid det mötet diskuterades vänsterhandssortering och olika arbetsuppgifter. Mötet utmynnade inte i något förslag från arbetsgivarens sida. Vid ett möte den 5 maj 2004 deltog förutom arbetstagaren och dennes facklige representant även företrädare för arbetsgivaren och försäkringskassan. Det var det sista möte som försäkringskassan hade kallats till. Mötet kom att handla om M.I:s sjukpenning eftersom försäkringskassan vid den tidpunkten övervägde att dra in sjukpenningen. Man diskuterade även projektet Posten Omstart och andra arbetsuppgifter. Vid detta tillfälle var M.I:s fysiska besvär sådana att det inte var meningsfullt att diskutera en eventuell arbetsträning. Under sommaren 2004 drog försäkringskassan in M.I:s sjukpenning, vilket resulterade i att dennes psykiska hälsa försämrades. Ett möte i augusti 2004 måste därför ställas in.

Förbundet bestrider att M.I. misskött sin rehabilitering genom att inte delta vid olika rehabiliteringsmöten. Tvärtom föreslog M.I. vid något tillfälle att han skulle få pröva att sortera med vänster hand. Han uttalade även vid ett flertal tillfällen att målet med rehabiliteringen var att komma tillbaka till arbetet.

I december 2004 tog M.I. kontakt med klubbordföranden J.O. för att diskutera arbetsträning. J.O. kontaktade därför personalkonsulten J.L. på Posten. Eftersom U.O. skulle tillträda som ny chef vid årsskiftet kom man överens om att vänta med mötet så att även denne kunde närvara. Ett möte skulle äga rum den 13 januari 2005 och avsikten med mötet var att diskutera arbetsträning vid Posten. Under början av år 2005 försökte arbetsgivaren förmå M.I. att acceptera arbetsgivarens förslag att gå över till Posten Omstart. M.I. erhöll flera telefonsamtal från U.O. angående denna fråga.

Mötet den 13 januari 2005 ställdes in eftersom M.I. var intagen akut på psykiatrisk klinik. M.I:s fru hade informerat Posten om detta. I stället hölls det ett nytt möte den 2 februari 2005 vid vilket M.I., J.O., J.L. och läkaren B.W. var närvarande. Förbundets och M.I:s inställning var att mötet skulle handla om fortsatt rehabilitering och arbetsträning. B.W. hade anlitats av Posten för att motivera M.I. att delta i Posten Omstart. Mötet kom därför endast att behandla frågan om M.I. kunde acceptera att delta i Posten Omstart. Vid mötet bestämdes att M.I. skulle fråga sin fru om hon ville närvara vid ytterligare ett möte den 16 februari 2005, vid vilket det var tänkt att man skulle diskutera Posten Omstart. Mötet den 16 februari 2005 ställdes emellertid in, dels på grund av att M.I:s fru inte ville delta i mötet, dels på grund av att M.I. inte var villig att acceptera Posten Omstart. Det visade sig även att M.I. åter var inlagd akut på psykiatrisk klinik vid den aktuella tidpunkten.

Posten Omstart

Posten Omstart är det enda förslag till åtgärd som lämnats från Postens sida. Förslaget utgör inte något omplaceringserbjudande utan ett program som innebär att arbetstagarens anställning vid Posten avslutas. Programmet pågår i ett år och syftet är att hjälpa arbetstagaren att hitta en utbildning eller ett lämpligt arbete utanför Posten. En förutsättning för att bli antagen är att man är färdigrehabiliterad. Ersättningen bestäms först efter det att anställningen upphört. Vanligtvis utgår sjukpenning eller rehabiliteringsersättning från försäkringskassan. Om försäkringskassan nekar att utge ersättning inträder i stället arbetsgivaren och betalar ersättning motsvarande lön. M.I. tackade nej till Posten Omstart eftersom det skulle innebära att han måste avsluta sin anställning vid Posten. Anställda vid Posten har möjlighet att erhålla avtalspension vid 60 års ålder, vilket innebär att M.I. skulle kunna erhålla pension om han är anställd i ytterligare ett och ett halvt år.

Sammanfattning av grunderna för talan

Posten har inte uppfyllt sitt rehabiliteringsansvar. Arbetsgivaren har erhållit förslag på arbetsuppgifter som M.I. borde ha kunnat utföra. I vart fall borde arbetsträning och utvärdering ha skett innan Posten beslutade om uppsägning. En arbetstagares arbetsförmåga kan inte avfärdas innan den är utvärderad i praktiken. Posten har därmed inte uppfyllt de krav som kan ställas på en arbetsgivare. Det hade förmodligen krävts en viss omorganisation av arbetsgivarens verksamhet men detta hade inte inneburit någon utvidgning av verksamheten som sådan. Genom utredning, planering och god vilja hade Posten kunnat bereda M.I. fortsatt arbete.

I förarbetena till anställningsskyddslagen (prop. 1973:129 s. 126) anges att vid sjukdom bör anställningsförhållandet normalt inte kunna bringas att upphöra förrän arbetstagaren får rätt till sjukbidrag och förtidspension. I dag motsvaras dessa ersättningsformer av tidsbegränsad sjukersättning och icke tidsbegränsad sjukersättning. Det sägs vidare att uppsägning i vart fall inte bör kunna komma i fråga så länge arbetstagaren uppbär sjukpenning från försäkringskassan.

Förbundet anser att det funnits möjligheter att komma tillrätta med M.I:s arbetssituation genom en omfördelning av arbetsuppgifter. En sådan omfördelning har varit både rimlig och realiserbar. Posten har valt att inte ens pröva förslagen, vilket innebär att det råder en oklarhet om och i vad mån dessa skulle ha fått avsedd effekt. Denna oklarhet måste gå ut över Posten. Uppsägningen av M.I. har därför inte varit sakligt grundad.

Arbetsgivarparterna

Utdelningskontoret Spillepengen ligger i utkanten av Malmö. Inom utdelningsområdet finns främst industrier och det innebär att adressaterna inom området är företag och andra organisationer. U.O. är chef för utdelningskontoret och i övrigt finns det ett fyrtiotal anställda som arbetar i olika skiftlag. Två av de anställda har arbetsledande arbetsuppgifter.

Varje dag anländer cirka 300 000 försändelser till utdelningskontoret Spillepengen. Försändelserna kan delas in i tre olika kategorier. Den första kategorin utgörs av försändelser som skall delas ut till adressater med post- eller boxadress inom utdelningsområdet Spillepengen. En andra kategori utgörs av s.k. storkunder inom hela Malmö kommun, dvs. adressater som har i genomsnitt mer än 2 000 försändelser per dag. Samtliga storkunder inom Malmöområdet hanteras alltså vid kontoret Spillepengen. Den tredje kategorin är försändelser som inte går att sortera i maskin på grund av storlek eller form och som därför måste hanteras vid Spillepengen. Vid sortering av sistnämnda kategori anlitas ett tiotal personer från utdelningskontor inom Malmöområdet dit försändelserna sedan skall skickas. Största delen av försändelserna fraktas med bil till Spillepengen. Det förekommer även att paket eller s.k. blålådor lämnas in över disk i företagscentret eller butiken som det även kallas. En fullastad blålåda kan väga mellan 8 och 12 kilo.

Posthanteringen kan delas in i två huvudblock: sortering och utdelning. Sorteringen kan även innehålla visst bildskärmsarbete. Sorteringsarbetet är tidskrävande och utgör det mest centrala arbetet vid ett postkontor. Samtliga anställda, med undantag för chefen U.O., sysslar med sorteringsarbete i någon form.

Sorteringsarbetet går till så att de försändelser som kommer till enheten skall sorteras in i fack för vidare befordran till adressaten. Varje fack representerar en gata, ett postnummer eller liknande. Vid sortering av paket läggs försändelserna i trådvagnar.

Själva utförandet av sorteringen går till så att sorteraren står eller sitter på en höj- och sänkbar stol framför en ”vägg” med olika fack. De lägsta fackraderna är ungefär i knähöjd och de översta ungefär i ögonhöjd. Sorteraren tar en bunt försändelser i sin vänstra hand med greppet runt vänster kortsida och med adressen rättvänd mot sig. Han tar en försändelse i taget genom att greppa den i höger kortsida vid frimärkshörnet och placerar den i det fack som motsvarar adressatens geografiska placering. Försändelserna skall läggas med adressen uppåt och åt samma håll.

Det är ett monotont arbete och samma rörelse upprepas flera tusen gånger per dag. Sorteringsarbetet sliter därför på kroppen. Arbetet utförs även under tidspress och sorteraren måste hålla en hög hastighet. Det ingår även lyftmoment i sorteringsarbetet eftersom posten läggs i blålådor.

Ur sorteringstekniskt hänseende kan försändelserna delas in i sex olika typer: rekommenderade brev och expressbrev, svarspost- och tävlingspostförsändelser, paket, mindre paket - s.k. klump, boxförsändelser samt vanliga brev - s.k. väskpost.

Rekommenderade brev och expressbrev

Vissa anställda har till uppgift att sortera rekommenderade försändelser och expressbrev. Sorteringsarbetet går till på samma sätt som för vanliga försändelser men i arbetet ingår, till skillnad mot vad som gäller vid vanlig post, att scanna av försändelsen, dvs. att elektroniskt läsa av en streckkod på försändelsen ungefär på samma sätt som sker med varor i kassan i en livsmedelsaffär. Vid scanningsarbetet rör sorteraren armen på samma sätt som vid sortering. Scanning sker löpande och kan sägas ligga inbakat i själva sorteringsarbetet. När scanningen är klar skall försändelserna placeras i en väska eller säck, en för varje kund. Väskan/säcken skall därefter plomberas för att sedan tas om hand av en brevbärare för utdelning. I vissa fall hämtas försändelsen av kunden på postkontoret.

Svarspost- och tävlingspostförsändelser

En annan typ av försändelser är svarspost- och tävlingspostförsändelser som även kallas ”fladder”. Som namnen antyder är det fråga om olika portofria talonger och urklipp ur tidningar. Sorteringen av dessa går till på samma sätt som för övrig post men sorteraren måste räkna antalet ”fladder” och anteckna dessa på en lista för att man skall veta hur många försändelser som skall debiteras varje adressat. Listan överlämnas till företagscentrets personal, som även utför scanningen. För varje adressat finns en streckkod som scannas av i datorn varefter antalet försändelser registreras med hjälp av tangentbordet. De registrerade uppgifterna utgör underlag för den faktura avseende portot som sedan skall skickas till varje svarspostadressat. Anställda på företagscentret arbetar även med att scanna paket, vilket är ett mer fysiskt krävande arbete. För att undvika belastningsskador växlar den anställde mellan olika arbetsmoment.

Paket

Paketen väger 2-30 kilo. Paketen anländer i trådvagnar varefter de sorteras, scannas av och läggs i behållare. Vissa kunder betalar för paketutdelning medan övriga hämtar paketen över disk.

Mindre paket - s.k. klump

En fjärde kategori av försändelser är mindre paket eller s.k. klump som kan väga upp till 2 kilo. Dessa försändelser delas ut som brev men sorteras i trådvagnar på samma sätt som paket.

Boxförsändelser

Boxsortering går till på samma sätt som vanlig brevsortering. Enda skillnaden är att försändelserna placeras i en postbox som hyrs av kunden. Sorteringen sker genom att försändelsen stoppas in från ”boxväggens” baksida. Boxsorteringen skall vara färdig klockan 08.00. I de flesta fall hämtas posten av boxkunden, men det förekommer även att posten körs ut mot betalning.

Väskpost

Den sjätte och sista kategorin utgörs av den s.k. väskposten, vilken består av vanliga brevförsändelser.

Posten har förbundit sig att hålla vissa tider för utdelning. Av det skälet måste sorteringen av A-posten vara slutförd vid ett visst klockslag, nämligen kl. 07.00. Nästa s.k. stopptid är kl. 11.30 då all utdelning av A-post skall vara klar. För att klara stopptiderna har Posten fastslagit vissa nyckeltal. Ett sådant är kravet att varje sorterare måste klara av att sortera minst 1 500 försändelser per timme eller 25 försändelser per minut. När det gäller tävlingspost/svarspost är nyckeltalet minst 600-700 försändelser per timme, vilket även inkluderar räkning och notering av antalet försändelser på lista. Boxsorteringen har ett nyckeltal på 1 800 försändelser per timme. Vid paketsortering har man däremot inte fastslagit något nyckeltal. Det inkommer cirka 450 paket per dag till Spillepengen, och vad gäller denna typ av sortering är det inte hastigheten som är belastande utan tyngden på försändelserna. Sorteringen av s.k. klump har ett nyckeltal på 850 försändelser per timme. Beträffande försändelser och expressbrev har det inte fastslagits något nyckeltal, men sorteringen inklusive scanning skall klaras av mellan kl. 04.00 och 06.30.

Eftersändningsarbetet går till så att under sorteringsarbetet läggs de brev som skall eftersändas inom området i en särskild blålåda. När utdelningen av övrig post är färdig töms lådan och innehållet sorteras så att alla försändelser till en viss adress läggs i ett kuvert på vilket en förtryckt eftersändningsklisteretikett placeras. Sorteringen, kuverteringen och etiketteringen sköts av brevbärarna. Arbetet tar mindre än en timme per dag. Därefter körs posten ut till adressaterna av brevbärarna.

Den brevbäring som sker med enheten Spillepengen som utgångspunkt avser endast storkunder inom Spillepengens område. Det är fråga om s.k. företagsbrevbäring. Utdelningen går till så att brevbäraren efter sortering placerar posten i blålådor som läggs i vagnar som körs ut till bilar för vidare befordran till adressaterna. I många fall måste brevbäraren göra tunga lyft när han eller hon skall gå in till någon av de större kunderna eller in i byggnader som hyser flera företag. Posten bärs då in i en blålåda eller säck. Säcken väger normalt 10-15 kilo och en fylld blålåda väger 8-12 kilo. Detta innebär att brevbäraren, som även sorterar, kan komma att lyfta 40-50 lådor per dag, vilket motsvarar flera hundra kilo. Dessutom finns det en typ av utdelning som avser adressater utanför Spillepengens område som kallas hämta/lämnakunder. De kunder som avses är boxkunder samt SE-banken och EON. Kunderna betalar för utdelning och hämtning av post och paket. Även vid denna typ av utdelning förekommer tunga lyft av blålådor och säckar.

Puls-systemet, som är ett databaserat system, innehåller uppgifter som utgör underlag för bl.a. löner. Registrering av uppgifter sker endast när någon avvikelse, t.ex. sjukfrånvaro eller semester, skall rapporteras. Eftersom uppgifterna är av personlig natur utförs arbetet av två arbetsledare vid Spillepengen. Arbetet med Puls-rapportering uppgår i genomsnitt till cirka 1,5 timmar per vecka.

Arbetet på Spillepengen överensstämmer i stort med arbetet på andra utdelningskontor.

Posten anser att det inte finns några tekniska hjälpmedel som skulle kunna underlätta för M.I. att utföra sorteringsarbetet. Sorteringsväst och höj- och sänkbar stol förändrar inte belastningen på arm, axel och nacke. Tunga lyft ut och in i bilar etc. måste ske manuellt och kan därför inte undvikas. Att sortera med vänster hand utgör inte heller något realistiskt alternativ, eftersom nacken inte kommer att skonas vid byte av hand. Risk finns att ytterligare problem skulle komma att uppstå, nämligen besvär även i vänster arm. Dessutom skulle sorteringsarbetet utföras långsammare, även om det måhända vore möjligt att träna upp hastigheten efter en tid. Försändelserna skulle även hamna åt fel håll i facken och i blålådorna. Brevbärare som är vänsterhänta får lära sig att sortera med höger hand. Det förbundet nu föreslagit är det motsatta, nämligen att lära sig sortera med ”fel” sorteringshand.

M.I:s arbetsförmåga

Av ett läkarutlåtande av den 25 maj 2004 utfärdat av läkaren W.F. vid Previa framgår bl.a. följande. M.I. har haft ryggbesvär sedan 1990-talet. Från år 2000 har han haft besvär från sin högra axel och nacke. I november 2003 blev M.I. utredd och bedömd av docent C.P. på ortopedmottagningen vid Universitetssjukhuset i Malmö. Denne läkare ställde diagnosen ”långvariga besvär från höger axel med cervikobrachial utbredning”, dvs. smärta av mjukdelskaraktär. C.P. ansåg därför att det inte förelåg något behov av fortsatt ortopedisk utredning eller behandling. Av läkarutlåtandet framgår även att M.I. behandlats av sjukgymnast och att denne gjort bedömningen att det varit fråga om ett svårbedömt smärttillstånd som inte kunnat förbättras genom behandling. Det anges vidare i intyget att det vid talrika rehabiliteringsmöten framkommit att M.I. inte klarar av det ansträngande arbetet på Posten med monotona arbetsuppgifter som belastar höger axel samt nacke. W.F. anser därför att det inte är rekommendabelt att M.I. fortsätter att arbeta med sådana arbetsuppgifter. Hon anser emellertid att M.I. har arbetsförmåga i andra på arbetsmarknaden förekommande arbeten, förutsatt att han inte utsätts för monotona arbetsuppgifter och arbetsuppgifter ovan axelhöjd.

Försäkringsläkaren M.M. har i ett utlåtande från den 6 augusti 2004 bedömt att M.I:s arbetsförmågenedsättning i ordinarie arbete är hundra procent. Sett mot arbetsmarknaden i stort och även mot tillrättalagda arbetsuppgifter är nedsättningen noll procent. Det framgår även av läkarutlåtandet att det inte går att minska arbetstagarens aktivitetsbegränsning genom att vidta medicinska eller yrkesinriktade rehabiliteringsåtgärder.

Även företagsläkaren B.W. har gjort bedömningen, i ett intyg daterat den 2 februari 2005, att det är helt utsiktslöst för M.I. att återgå till sin tidigare anställning som sorterare på grund av sina medicinska besvär. B.W. rekommenderar därför att M.I. skall få möjlighet att pröva Posten Omstart.

Beträffande det av förbundet åberopade läkarintyget av L.D. kan konstateras att L.D. har ansett att M.I. troligen har en s.k. frusen skuldra, och att sådana besvär brukar försvinna på ett par års tid. L.D. föreslår därför att patienten skall arbetsträna och behandlas med antiinflammatorisk medicinering. Av intyget framgår att L.D. är osäker om diagnosen eftersom han även angett att det kunde vara fråga om s.k. cervikobrachialt syndrom. Det bör noteras att M.I:s besvär inte har försvunnit under de år som han har varit sjukskriven. Han har dessutom redan genomgått behandling med antiinflammatoriska medel utan resultat. Läkarutlåtandet var för övrigt inte tillgängligt för Posten vid tidpunkten för uppsägningen.

Rehabiliteringsfrågan

Posten bedriver ett noggrant och seriöst arbete för att i möjligaste mån undvika uppsägningar till följd av anställdas sjukdom. Rehabiliteringsarbetet bedrivs efter visst angivet schema. Det finns även särskild personal som i stor utsträckning sysslar med dessa frågor. I M.I:s fall har arbetsledningen anlitat personalkonsulten J.L.

Posten Omstart ingår som en del av rehabiliteringsarbetet. Posten Omstart innebär att anställningen måste sägas upp men samtidigt är arbetstagaren garanterad en inkomst under tolv månader. Under denna tid skall man hjälpa arbetstagaren att hitta ett annat arbete utanför Posten. Programmet är framtaget med hjälp av de fackliga organisationerna. Det är emellertid inte fråga om ett omplaceringserbjudande i anställningsskyddslagens mening. Den 15 februari 2005 tackade M.I. ja till erbjudandet att delta i Posten Omstart. Redan någon månad dessförinnan hade M.I. vid ett samtal med U.O. sagt sig vara villig att acceptera Posten Omstart. Dagen därpå, den 16 februari 2005, ångrade han sig och tackade nej till erbjudandet.

Posten har även genomfört en rehabiliteringsutredning som är underskriven av M.I. och förbundet lokalt. Det har förekommit ett antal rehabiliteringsmöten. Beträffande de möten som M.I. uteblivit från vill arbetsgivarparterna endast anmärka på att han inte anmälde i tid att han inte kunde närvara. Den 22 december 2005 ägde det rum ett möte vid vilket Posten genom J.L. ifrågasatte varför arbetstagaren inte hade uppvisat något läkarintyg sedan våren 2005. M.I. blev irriterad och lämnade mötet. Läkarintyg har numera inkommit.

Omplacering och omfördelning av arbetsuppgifter

Posten har gjort en omplaceringsutredning av vilken framgår att det inte funnits några lediga befattningar inom Malmöområdet.

Posten har även övervägt möjligheten att omfördela arbetsuppgifter på Spillepengen. Det visade sig att det endast var ett fåtal, mindre tidskrävande, arbetsuppgifter som M.I. skulle kunna klara av att utföra med hänsyn till sina skador. Dessutom ingick flera av dessa enskilda lättare arbetsmoment som en del i andra arbetstagares arbetsuppgifter. Det var därför inte möjligt att plocka ut dessa arbetsmoment och skapa en särskild befattning av dem. En sådan omfördelning skulle även innebära en försämring för andra arbetstagare som då skulle få syssla enbart med monotona och tyngre arbetsuppgifter.

Arbetsträning

Arbetsträning vidtas om det är troligt att arbetstagaren kan komma tillbaka i någon form av arbete. Det måste finnas ett meningsfullt syfte med arbetsträningen. Arbetsträning kan t.ex. komma ifråga i de fall då man ser att arbetsträningen i sig skulle kunna förbättra arbetstagarens besvär, t.ex. vid utbrändhet, då arbetstagaren successivt skall slussas tillbaka i arbete. Arbetsgivarparterna anser emellertid inte att M.I. skulle bli bättre i axel och nacke om han fick pröva på att arbetsträna med sorteringsarbete. Ett annat syfte med arbetsträning kan vara att utreda vilka arbetsuppgifter som en arbetstagare klarar av respektive inte klarar av. Det framgår helt klart av läkarutlåtandena vilken typ av arbetsuppgifter som M.I. inte klarar av att utföra. Beträffande övriga arbetsuppgifter anser arbetsgivarparterna att de inte är av sådan beskaffenhet att arbetsträning avseende dessa skulle kunna leda till fortsatt anställning vid Posten. Arbetsträning hade under sådana omständigheter varit en meningslös åtgärd, varför Posten valde att inte vidta åtgärden.

Sammanfattning av grunderna för bestridandet

M.I. har på grund av sjukdom en varaktig nedsättning av arbetsförmågan avseende de arbetsuppgifter som Posten kunnat erbjuda honom. Han kan inte utföra något arbete av betydelse för Posten. Det har även saknats åtgärder för att hjälpa honom att återgå i arbete. De medicinska problemen har funnits sedan år 1999 och det har inte skett någon egentlig förbättring. Enligt läkarintygen lider M.I. av cervikobrachialt syndrom, dvs. muskulära besvär i hals, nacke, axel och arm. Dessa besvär provoceras av postsorteringsarbete. Sjukgymnastik samt medicinering med antiinflammatoriska medel har förekommit utan resultat. Problemen har kvarstått. Oavsett om sjukpenning från försäkringskassan betalats ut eller inte har förhållandena varit sådana att saklig grund för uppsägning har förelegat.

Domskäl

Tvisten

Tvisten i målet gäller om uppsägningen av M.I. varit sakligt grundad. Arbetsgivarparterna har gjort gällande att M.I. på grund av sina medicinska besvär varaktigt saknat förmåga att utföra något arbete av betydelse för Posten och att uppsägningen därmed har varit sakligt grundad. Förbundets uppfattning är att Posten inte fullgjort sin rehabiliterings- och omplaceringsskyldighet och att saklig grund för uppsägning därför inte förelegat.

Utredningen i målet

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på begäran av förbundet hållits förhör under sanningsförsäkran med M.I. och vittnesförhör med klubbordföranden J.O. På begäran av arbetsgivarparterna har hållits förhör med personalkonsulenten J.L., enhetschefen U.O. och företagsläkaren B.W. Vidare har båda parter åberopat skriftlig bevisning.

Några rättsliga utgångspunkter

Det förhållandet att en arbetstagares arbetsförmåga till följd av sjukdom eller skada är varaktigt nedsatt utgör enligt fast praxis som regel inte saklig grund för uppsägning, såvida inte nedsättningen är så väsentlig att arbetstagaren inte längre kan utföra arbete av någon betydelse för arbetsgivaren. Av central betydelse vid prövningen av uppsägningar som föranletts av sjukdom eller skada är bestämmelserna om arbetsgivarens skyldigheter att medverka till rehabilitering och arbetsanpassning, som återfinns i arbetsmiljölagen och lagen om allmän försäkring. Av dessa bestämmelser framgår bl.a. att arbetsgivaren inom ramen för sitt rehabiliteringsansvar är skyldig att vidta alla de åtgärder som skäligen kan krävas för att anställningen skall bestå. Så t.ex. kan en viss omorganisation av arbetsplatsen eller omfördelning av arbetsuppgifter krävas. Den närmare omfattningen av arbetsgivarens nu berörda skyldigheter är beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Faktorer som arbetsplatsens storlek kan påverka bedömningen, liksom i vad mån arbetstagaren själv medverkat i ansträngningarna att finna en lösning. Det åligger under alla förhållanden arbetsgivaren att göra en noggrann utredning av möjligheterna till rehabiliterings- och anpassningsåtgärder. Om det är oklart huruvida arbetsgivaren fullgjort sina skyldigheter går detta ut över arbetsgivaren.

M.I:s hälsotillstånd och arbetsförmåga

I målet är ostridigt att M.I. vid tidpunkten för uppsägningen, den 10 april 2005, varit helt sjukskriven sedan maj 2003 för värk från nacke, höger axel och höger arm. Arbetsgivarparterna har beträffande M.I:s hälsotillstånd och arbetsförmåga åberopat dels ett utlåtande av företagsläkaren vid Previa, W.F., utfärdat den 25 maj 2004 på begäran av försäkringskassan, dels en bedömning som svar på förfrågan från försäkringskassan av försäkringsläkaren och psykiatern M.M., daterad den 6 augusti 2004, dels ett utlåtande för att motivera möjligheten till Posten Omstart av företagsläkaren B.W., daterat den 2 februari 2005. Av dessa intyg, som i sin tur även bygger på medicinskt underlag från ytterligare tre läkare, framgår sammanfattningsvis att M.I., som är högerhänt, sedan flera år tillbaka haft besvär från höger axel och nacke (diagnosen cervikobrachial smärta - M53.1) samt att han utretts av bl.a. ortopedspecialist utan att några skador eller skelettförändringar kunnat konstateras. Det framgår vidare att några indikationer för fortsatt ortopedisk utredning och behandling inte föreligger, att smärtorna har bedömts vara av mjukdelskaraktär samt att M.I. utan resultat behandlats med sjukgymnastik och antiinflammatorisk medicin.

Den bedömning av M.I:s arbetsförmåga som W.F. gjort i sitt utlåtande är följande. Det är inte rekommendabelt att M.I. har monotona arbetsuppgifter där man riskerar att använda höger axel och nacken. M.I. ”har otvetydigt en arbetsförmåga i ett annat på arbetsmarknaden förekommande arbete. Förutsättningen för detta är att han inte utsätts för monotona arbetsuppgifter och arbetsuppgifter ovan axelhöjd.” Försäkringsläkaren M.M. konstaterade några månader senare i sitt intyg, då ytterligare medicinskt underlag förelåg, att M.I:s arbetsförmågenedsättning i ”ordinarie arbete” var hundra procent, sett mot ”arbetsmarknaden i stort” noll procent och sett mot ”tillrättalagda arbetsuppgifter” noll procent. Enligt hennes uppfattning kunde man inte med hjälp av vare sig medicinska eller yrkesinriktade rehabiliteringsåtgärder förvänta sig en minskad aktivitetsbegränsning. B.W. har i sitt intyg bedömt det som ”helt utsiktslöst” att M.I. skall kunna återgå till sin tidigare anställning som sorterare på grund av sina medicinska besvär. B.W. har hörd inför Arbetsdomstolen utvecklat sin uppfattning enligt följande. M.I. är synnerligen väl genomgången medicinskt sett. Några objektiva fynd har inte gjorts vid röntgen utan smärtorna har bedömts sitta i mjukdelarna - i senor och muskler. Problemen är troligen belastningsrelaterade. Det finns troligen ett samband mellan sådana monotona, upprepade rörelser som arbetet krävt och sjukdomstillståndet. Vid den undersökning han gjorde i februari 2005 var M.I:s axel bättre, men problemen i nacken kvarstod. Eftersom problemen inte försvunnit trots medicinering, sjukgymnastik och vila bedömer han tillståndet som kroniskt. Spontan läkning är utesluten. Han har sådan kännedom om arbetsförhållandena på Posten att han anser sig kunna göra bedömningen att M.I. helt saknar restarbetsförmåga för arbete vid Posten. Restarbetsförmågan för annat arbete bedömer han vara ca femtio procent.

Den hittills redovisade utredningen visar enligt Arbetsdomstolens mening att M.I. på grund av sjukdom saknade arbetsförmåga för arbetet som postsorterare och att arbetsförmågan i det avseendet var varaktigt nedsatt.

Den nu nämnda slutsatsen har emellertid ifrågasatts av förbundet med hänvisning till det läkarintyg som L.D. utfärdat till försäkringskassan den 22 mars 2005. Det är ostridigt i målet att det läkarintyget inte funnits tillgängligt för Posten vid uppsägningstillfället.

Frågan är då vilken betydelse detta intyg kan anses ha.

L.D., som är specialist i bl.a. ortopedisk kirurgi, har gjort följande bedömning. M.I. förefaller ur ortopedisk synpunkt ha en s.k. frusen skuldra vilket innebär att prognosen är god ur ortopedisk synpunkt - sådana besvär brukar försvinna på ett par års tid. Patienten bör själv träna rörligheten aktivt och försök bör göras med antiinflammatorisk medicinering. Inget hindrar att han arbetstränar någon kortare period och han bör successivt kunna återgå i arbete, även med postsortering. Under rubriken diagnos har L.D. förutom frusen skuldra angett: ”Cervikobrachialt syndrom? M53.1”

Förbundet menar att innehållet i L.D:s intyg visar att det vid tidpunkten för uppsägningen förelåg oklarheter gällande M.I:s restarbetsförmåga, och att Postens utredning därför inte kan anses fullständig.

Arbetsgivarparterna har ifrågasatt den bedömning som L.D. gjort. B.W. har, hörd inför Arbetsdomstolen, i den delen uppgett följande. L.D. anger att det ”förefaller” vara fråga om frusen skuldra, vilket visar att han inte är säker på diagnosen. Dessutom nämner han som alternativ just den diagnos som övriga läkare angett. Enligt hans uppfattning är frusen skuldra en felaktig diagnos. Besvär av den arten brukar nämligen läka ut efter 8-12 månader, och eftersom M.I. haft sina besvär i ca fyra år borde han i så fall nu vara besvärsfri. Det är inte heller sannolikt att axelspecialister som undersökt M.I. skulle ha ”missat” en frusen skuldra. Han ifrågasätter också om L.D. haft ett fullständigt underlag för sin bedömning eftersom denne föreslår åtgärder som redan prövats utan framgång, såsom antiinflammatorisk medicinering.

Enligt Arbetsdomstolens mening kan det L.D. anfört i sitt intyg, med hänsyn till innehållet i utredningen i övrigt och särskilt vad B.W. uppgett inför domstolen, inte ges den betydelsen att det förelegat sådana oklarheter om M.I:s hälsotillstånd och arbetsförmåga som gör att den medicinska utredning som legat till grund för Postens beslut kan betraktas som ofullständig. Det förhållandet att M.I:s besvär i axel och nacke numera minskat, vilket tycks vara ostridigt, medför enligt domstolens mening ingen annan bedömning. Domstolen utgår därför i det följande från de tidigare redovisade slutsatserna av den nyss nämnda medicinska utredningen, nämligen att M.I. vid tidpunkten för uppsägningen saknade arbetsförmåga för arbetet som postsorterare och att detta förhållande var att bedöma som varaktigt.

Frågan är då om Posten inom ramen för sitt rehabiliteringsansvar vidtagit de åtgärder som skäligen kan krävas för att M.I:s anställning ändå skulle kunna bestå.

Har Posten fullgjort sin rehabiliterings- och omplaceringsskyldighet?

Det är ostridigt i målet att Posten har genomfört en rehabiliteringsutredning år 2003, att tre rehabiliteringsmöten med Previa ägt rum under år 2003, att två rehabiliteringsmöten ägt rum våren 2004 samt att det även under början av år 2005 ägt rum möten som rört M.I:s möjlighet till fortsatt anställning vid Posten.

Enligt förbundet har inte något av de nu nämnda mötena utmynnat i förslag på åtgärder från Postens sida, och trots att företrädare för förbundet önskat diskutera möjligheterna till arbetsträning har någon sådan diskussion inte ägt rum. Eftersom M.I. inte ens getts möjlighet att pröva på att arbeta med anpassade arbetsuppgifter enligt de förslag som förbundet lagt fram har Posten, enligt förbundets mening, inte uppfyllt sin rehabiliteringsskyldighet. Förbundet har också framhållit att M.I. inte på något sätt brustit vad gäller sin egen medverkan i rehabiliteringssträvandena.

Arbetsgivarparternas inställning är i korthet den att Posten har fullgjort sin rehabiliteringsskyldighet, att arbetsträning inte varit ett meningsfullt alternativ mot bakgrund av den medicinska utredning som lagts fram och att även det alternativ som Posten Omstart innebär utgör en del i Postens rehabiliteringsarbete. Beträffande M.I:s egen medverkan i rehabiliteringen vill arbetsgivarparterna endast anmärka på att han inte i tid anmält att han varit förhindrad att medverka vid möten.

Utredningen i denna del ger enligt Arbetsdomstolens mening intryck av att M.I. och Posten inte har haft samma syn på inriktningen på rehabiliteringsåtgärderna, i vart fall inte under tiden närmast före uppsägningen. Posten har uppenbarligen, utifrån innehållet i W.F:s och M.M:s läkarutlåtanden från den 25 maj 2004 resp. den 6 augusti 2004 och förekommande arbetsuppgifter hos Posten, dragit slutsatsen att fortsatt anställning inom Posten inte varit möjlig. Posten har därför, från början av år 2005, inriktat detta arbete på att genom programmet Posten Omstart hitta sysselsättning för M.I. utanför Posten. Enligt arbetsgivarparterna har även klubbordföranden J.O. varit införstådd med denna inriktning och M.I. accepterade också att delta i Posten Omstart, men ändrade sig sedan. Enligt förbundet har M.I. i december 2004 kontaktat J.O. och meddelat att han ville börja arbetsträna, vilket J.O. vidarebefordrat till företrädare för Posten, dock utan att någon diskussion om den saken kom att tas upp på de möten som ägde rum under början av år 2005.

M.I. har uppgett att han känt sig hårt pressad av Posten att säga upp sig och acceptera att delta i Posten Omstart, att han aldrig fick några klara besked om vilken ersättning som skulle utgå om han deltog och att han tackade nej. Han har vidare uppgett att han, för att försöka komma ur den onda cirkel han befunnit sig i sedan sjukpenningen drogs in, bett om att få komma tillbaka till Posten för att börja arbetsträna, och därför kontaktat J.O. J.L. har för sin del uppgett att han inte har något minne av att J.O. skulle ha tagit upp den frågan med honom vid den påstådda tidpunkten. Han har tillagt att frågan om arbetsträning då var överspelad på grund av M.I:s fysiska status.

Enligt Arbetsdomstolens mening ger utredningen inget klart besked om vad som förevarit i de nu nämnda avseendena. Detta kan också sägas gälla beträffande vissa andra enskildheter i kontakterna mellan M.I. och Posten under den aktuella perioden. Arbetsdomstolen saknar emellertid anledning att närmare gå in på dessa delar utan konstaterar att det i huvuddrag är ostridigt vad som förekommit i fråga om antalet rehabiliteringsmöten, vilka som varit närvarande, innehållet i mötena och kontakter mellan de berörda personerna i samband med mötena. Enligt domstolens mening är den avgörande frågan huruvida resultatet av vad som förekommit innebär att Posten uppfyllt sina skyldigheter i rehabiliteringshänseende.

Arbetsdomstolen har tidigare konstaterat att utgångspunkten vid den nu nämnda bedömningen är att M.I. vid tiden för uppsägningen på grund av sjukdom saknade arbetsförmåga för arbetet som postsorterare och att arbetsförmågan i det avseendet var varaktigt nedsatt. Några ytterligare medicinska rehabiliteringsåtgärder var inte aktuella. En första fråga är vilka möjligheter som fanns i fråga om omplacering till något ledigt arbete inom Posten som inte innebar postsortering. Parterna i målet är ense om att Posten haft rätt att begränsa utredningen av omplaceringsmöjligheter till Posten Malmö. Arbetsgivarparterna har obestritt gjort gällande att omplaceringsutredning genomförts och att några sådana lediga arbeten inte funnits.

Nästa fråga är om det, som förbundet hävdar, hade varit möjligt att genom anpassning av arbetsuppgifter och viss omfördelning och omorganisation finna arbetsuppgifter som M.I. kunnat utföra och som Posten borde ha låtit honom pröva på innan Posten tog ställning till frågan om uppsägning. Förbundet har därvid pekat på en rad olika arbetsuppgifter som en postsorterare utför och som inte innebär någon nämnvärd belastning av nacke, axel och arm samt därutöver hänvisat till arbetsuppgifter som företagsbrevbäring, internpostutdelning och arbete vid s.k. företagscenter. Enligt arbetsgivarparterna har det inte funnits några sådana lösningar som skulle kunna leda till fortsatt anställning och det har därför inte heller varit meningsfullt att under sådana omständigheter göra försök med arbetsträning.

Parterna har lagt fram en utförlig redovisning av de olika arbetsuppgifter som ingår i en postsorterares arbete på Spillepengen i Malmö. De är ense om att arbetet i princip ser ut på samma sätt på andra postutdelningskontor i Malmöområdet. De har också lagt fram utredning som i huvudsak samstämmigt beskrivit arbetet med företagsbrevbäring, internpostutdelning och arbete vid Postens företagscenter. M.I. och J.O. har - i allt väsentligt i enlighet med vad förbundet anfört sakframställningvis - berättat om arbetsuppgifter som M.I. kunnat utföra eller bort få pröva på. De har sålunda bl.a. berättat att det enligt deras mening borde ha varit möjligt för M.I. att lära sig att sortera med vänster hand och de har också uttryckt uppfattningen att M.I. troligen klarar av andra lättare uppgifter, som denne inte tidigare prövat på, som att scanna rekommenderade försändelser samt bildskärmsarbete. M.I. har också förklarat att han säkert skulle klara av boxsortering, svarspostsortering, eftersändningsarbete samt arbete vid företagscenter. - Enhetschefen U.O. har berättat om arbetsuppgifternas innehåll vid Spillepengen i allt väsentligt i enlighet med vad arbetsgivarparterna anfört sakframställningsvis. Han har vidare uppgett bl.a. följande. Själva scanningen av rekommenderade försändelser är ett moment som tar ca 30 minuter per dag. Även denna post skall sorteras på vanligt sätt med krav på viss hastighet eftersom särskilda stopptider gäller. Den s.k. pulsrapporteringen sköts av honom själv och en arbetsledare. Eftersändningsarbetet delar brevbärarna på, och det tar ca 20 minuter per dag. För de flesta arbetsuppgifter gäller särskilda nyckeltal, vilket gör att det ställs krav på viss hastighet i arbetet. Beträffande de s.k. lättare arbetsmomenten gäller att de i regel är integrerade i andra arbetsuppgifter, men skulle till viss del vara möjliga att ”plocka ut”. Det skulle dock innebära att belastningen på övriga arbetstagare skulle öka på ett sätt som kan medföra problem för dessa. Det skulle dessutom medföra svårigheter att planera arbetet, eftersom arbetet är volymrelaterat och resurserna måste kunna ”flyttas runt”. - Enligt J.L. diskuterades frågan om omfördelning av arbetsuppgifter under tiden för rehabiliteringsutredningen, men frågan lämnades därhän eftersom en sådan lösning inte skulle kunna fungera enligt U.O. - B.W. har uppgett att det inte ur medicinsk synpunkt är rekommendabelt att M.I. återgår till arbete på Posten, eftersom det då finns risk för att denne, som i viss mån förbättrats under sin frånvaro från arbetet, återfår uttalade besvär. Enligt B.W. bör M.I. inte heller försöka övergå till att sortera post med vänster hand eftersom han då riskerar att få besvär även på den sidan, förutom att de nackbesvär som han redan har skulle kunna förvärras. B.W:s uppfattning är att det ur medicinsk synpunkt är helt olämpligt med arbetsträning på M.I:s arbetsplats på Posten, eftersom det då finns en klar risk för att dennes tillstånd återigen skulle försämras.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Som tidigare konstaterats visar utredningen att M.I. saknar arbetsförmåga för arbetet som postsorterare, som är ett monotont arbete med upprepade rörelser under tidspress och i vilket även tunga lyft ingår. Enligt Arbetsdomstolens mening visar utredningen att M.I:s hälsotillstånd också varit sådant att Posten haft skäl för att underlåta att pröva huruvida han skulle kunna utföra sorteringsarbetet med vänster hand.

Utredningen visar även att arbetet som postsorterare också innehåller vissa lättare moment, som i sig är av sådan karaktär att M.I. måhända skulle klara av att utföra dem. Den omfördelning av arbetsuppgifter som förbundet i detta fall förespråkar skulle då innebära en omorganisation där arbetsuppgifter från olika håll - även sådana som brevbärarna och arbetsledningen utför - samlas ihop. Av Arbetsdomstolens dom 1999 nr 10 framgår att en arbetsgivare kan vara skyldig att försöka åstadkomma även den typen av lösning inom ramen för sin rehabiliteringsskyldighet. I det nu nämnda fallet hade arbetsgivaren enligt domstolens mening inte gjort några egentliga ansträngningar i syfte att åstadkomma en lösning av det slaget och hade därmed inte fullgjort sin skyldighet att utreda möjligheterna till fortsatt anställning för arbetstagaren i fråga. I detta sammanhang bör också nämnas rättsfallet AD 2001 nr 92, i vilket fråga var huruvida en omfördelning av arbetsuppgifter borde göras på så sätt att en städuppgift, som utgjorde ca tio procent av arbetstagarens arbetstid, flyttades över till andra arbetstagare. Domstolen fann att det varit skäligt att kräva att en sådan omfördelning av arbetsuppgifterna prövades och utvärderades.

I förevarande fall är det emellertid inte fråga om att avlasta M.I. en mindre del särskilt påfrestande arbetsmoment. Det är tvärtom fråga om att befria honom från merparten av de arbetsuppgifter som ingår i en postsorterares normala arbete. Av det arbetet skulle återstå endast ett fåtal lättare, mindre tidskrävande, arbetsmoment. Det kan ifrågasättas om en sådan lösning över huvud taget är möjlig utan att verksamheten utökas på ett sätt som går utöver de skyldigheter en arbetsgivare har i rehabiliteringshänseende. Till detta kommer att utredningen visar att arbetet på utdelningskontoren är upplagt på ett sådant sätt att det skulle vara förenat med betydande praktiska och organisatoriska svårigheter att genomföra en lösning som innebär att vissa moment som ingår som integrerade delar i andra arbetsuppgifter, som t.ex. scanning av rekommenderade försändelser, bryts ut och läggs på en särskild arbetstagare. Samma synpunkter gör sig gällande beträffande arbetsuppgifter som företagsbrevbäring och internpostutdelning vid företag. Slutligen tillkommer den aspekten att en omfördelning av nu nämnt slag rimligen medför ökad risk för förslitnings- och belastningsskador för de arbetstagare som genom att fråntas mindre ansträngande arbetsuppgifter får ett mer monotont och fysiskt påfrestande arbete (jfr AD 1993 nr 42). Det kan tilläggas att de arbetstagare som skulle beröras av en sådan omfördelning som förbundet förespråkar endast torde vara de som arbetar vid ett visst postutdelningskontor och inte samtliga arbetstagare vid Posten Malmö. Arbetsdomstolen gör sammanfattningsvis den bedömningen att det, med hänsyn till vad som nu sagts, inte varit skäligt att kräva att Posten i detta fall omfördelade arbetsuppgifter på det sätt som förbundet förespråkat.

Förbundet har hävdat att Posten i vart fall borde ha låtit M.I. arbetsträna innan beslut om uppsägning fattades. Försök med arbetsträning och utvärdering av sådana försök kan givetvis ge en arbetsgivare ett bra underlag för ställningstaganden beträffande rehabiliteringsåtgärder. I detta fall har det emellertid, som arbetsgivarparterna hävdat, inte funnits behov av att med hjälp av arbetsträning utreda vilka arbetsuppgifter som M.I. skulle kunna klara av med hänsyn till sitt hälsotillstånd eftersom den saken redan bedömts i de läkarutlåtanden som lämnats. Arbetsträning i syfte att återgå till de arbetsuppgifter som M.I. tidigare hade får mot bakgrund av dessa utlåtanden också anses utesluten. Beträffande andra lättare uppgifter som M.I. skulle kunna klara av har domstolen nyss funnit att det inte varit skäligt att kräva att sådana uppgifter plockas ihop till en särskild syssla. Domstolen delar arbetsgivarparternas bedömning att Posten inte varit skyldig att låta M.I. arbetsträna avseende sådana uppgifter eftersom en sådan arbetsträning ändå inte hade kunnat leda till fortsatt anställning inom Posten. Att M.I. under sådana omständigheter inte getts möjlighet att arbetsträna innebär därför inte att Posten brustit i sin rehabiliteringsskyldighet.

Saklig grund för uppsägning?

Domstolen har i det föregående kommit fram till att Posten haft fog för sin bedömning att M.I. på grund av sjukdom har en varaktig nedsättning av arbetsförmågan avseende de arbetsuppgifter som Posten kunnat erbjuda honom. Posten har fullgjort sin rehabiliterings- och omplaceringsskyldighet. Saklig grund för uppsägningen av M.I. har således förelegat.

Sammanfattning och rättegångskostnader

Arbetsdomstolen har funnit att Postens uppsägning av M.I. varit sakligt grundad. Förbundets talan skall därför avslås. Vid den utgången skall förbundet utge ersättning för arbetsgivarsidans rättegångskostnader. Om beloppets storlek råder inte tvist.