AD 2008 nr 66

Parter:

Staten genom Statens pensionsverk; Vårdförbundet; B.J.

Nr 66

Staten genom Statens pensionsverk i Sundsvall

mot

Vårdförbundet och B.J. i Dvärsätt.

Bakgrund och yrkanden

Mellan staten och ett antal arbetstagarorganisationer gäller kollektivavtal om tjänstepension, PA-03.

B.J. har varit anställd av staten och har därvid omfattats av bestämmelserna i pensionsavtalet PA-03. Han beviljades och erhöll statlig tjänstepension i form av tillfällig sjukpension enligt PA-03 med sammanlagt 104 368 kr för perioden den 1 juni 2004 - den 30 april 2006.

Staten genom Statens pensionsverk (SPV) har i stämningsansökan, som inkom till Östersunds tingsrätt den 20 mars 2007, yrkat förpliktande för B.J. att till SPV återbetala det utgivna beloppet om 104 368 kr jämte ränta. B.J. har bestritt käromålet.

I en skrivelse som inkom till tingsrätten den 1 november 2007 anförde B.J. att tvisten i målet skulle anses vara en arbetstvist och att käromålet bl.a. på den grunden skulle avvisas. Han hänvisade till Arbetsdomstolens beslut AD 2007 nr 80 som avsåg en av SPV väckt talan vid tingsrätten mot en tidigare statsanställd person med yrkande om återbetalning av utbetalad sjukpension enligt kollektivavtal och där Arbetsdomstolen fann att tvisten var en arbetstvist. SPV förklarade därefter att verket delade B.J:s uppfattning att tvisten utgjorde en arbetstvist, men bestred avvisningsyrkandet.

B.J. gjorde i en skrivelse som inkom till tingsrätten den 4 januari 2008 gällande att han, för det fall målet överlämnades till Arbetsdomstolen, avsåg att yrka att SPV:s talan skulle avvisas enligt 4 kap. 7 § arbetstvistlagen eftersom tvisteförhandlingar inte förevarit.

Tingsrätten beslutade den 24 januari 2008 att överlämna målet till Arbetsdomstolen.

I Arbetsdomstolen har SPV till uppfyllande av reglerna i 4 kap. 5 § andra stycket arbetstvistlagen väckt talan även mot Vårdförbundet. SPV har därvid förklarat att något särskilt yrkande inte riktas mot Vårdförbundet.

Vårdförbundet har förklarat sig företräda B.J. i tvisten och har i Arbetsdomstolen yrkat att SPV:s talan ska avvisas enligt 4 kap. 7 § arbetstvistlagen eftersom tvistefrågan inte varit föremål för förhandling mellan parterna.

SPV har bestritt avvisningsyrkandet.

Vårdförbundet och B.J. har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Om Arbetsdomstolen skulle finna att SPV:s talan ska avvisas har SPV yrkat att Arbetsdomstolen ska förordna att vardera part ska stå sina rättegångskostnader, i vart fall såvitt avser kostnaderna vid tingsrätten, alternativt att motparterna ska tillerkännas jämkad ersättning för rättegångskostnader.

Vårdförbundet och B.J. har bestritt SPV:s yrkanden om fördelning av rättegångskostnaderna.

Arbetsdomstolen prövar genom detta beslut om SPV:s talan ska avvisas.

Parterna har i nu aktuell avvisningsfråga anfört sammanfattningsvis följande.

SPV

Invändningen om rättegångshinder har framställts för sent varför talan inte ska avvisas. Talan anses väckt i Arbetsdomstolen den dag då ansökan om stämning inkom till tingsrätten. Invändningen borde därför ha framställts i det svaromål som B.J. ingav till tingsrätten. Tidpunkten när B.J. faktiskt insåg att tvisten var en arbetsrättslig tvist kan inte, såsom arbetstagarparterna anfört, vara avgörande för när invändningen borde ha framförts. I vart fall borde invändningen ha gjorts vid den muntliga förberedelsen eller senast då B.J. gjorde gällande att tvisten i målet var en arbetsrättslig tvist som skulle handläggas enligt arbetstvistlagen. Det går inte att skilja på tidpunkten när B.J. respektive Vårdförbundet skulle ha framställt invändningen eftersom de då måste betraktas som olika parter. För det fall de ska betraktas som olika parter ska endast SPV:s talan mot Vårdförbundet avvisas.

Arbetstagarparterna

Invändningen har gjorts i rätt tid eftersom den framställdes i det svaromål som ingavs med anledning av den av Arbetsdomstolen utfärdade stämningen mot Vårdförbundet. Att B.J. avgett svaromål i tingsrätten, utan att göra någon invändning om avvisning, saknar betydelse eftersom tingsrätten inte var rätt forum. B.J. har dessutom inte kunnat göra någon invändning om att förhandlingskravet inte varit uppfyllt eftersom han inte är en förhandlingsberättigad part. Dessutom gäller förhandlingskravet i arbetstvistlagen endast i Arbetsdomstolen och inte vid handläggningen vid tingsrätten. B.J. har så snart det stod klart för honom att tvisten var en arbetsrättslig tvist agerat i enlighet härmed.

Skäl

Avvisningsfrågan

Enligt 4 kap. 7 § första stycket arbetstvistlagen får talan inte upptas till prövning av Arbetsdomstolen förrän förhandling, som kan påkallas enligt medbestämmandelagen eller som anges i kollektivavtal, har ägt rum rörande tvistefrågan. Förhandlingskravet gäller i mål där Arbetsdomstolen som första domstol ska uppta och avgöra en tvist. Detta gäller inte bara när talan väcks vid Arbetsdomstolen utan har tillämplighet också när målet anhängiggjorts vid tingsrätt men överlämnas till Arbetsdomstolen (se AD 1980 nr 100).

Aktuellt processhinder är dispositivt, dvs. det ska beaktas av domstolen endast efter invändning av part (se prop. 1974:77 s. 175 och 259). En part har försuttit sin rätt att göra invändning om rättegångshinder om parten går in i svaromål i sak utan att göra invändningen (se AD 1989 nr 30).

I målet är ostridigt att SPV, enligt den mellan parterna gällande förhandlingsordningen, varit skyldigt att förhandla med Vårdförbundet innan verket väckte talan och att SPV underlåtit att påkalla sådan förhandling. Parterna är alltså ense om att förhandlingskravet inte är uppfyllt. Avgörande för frågan om avvisning ska ske är om invändningen om rättegångshinder har framställts för sent eller inte.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

I 5 kap. 1 § arbetstvistlagen anges att vad som föreskrivs i 4 kap. 7 § ska äga motsvarande tillämpning i arbetstvist som med stöd av 2 kap. 2 § arbetstvistlagen väcks vid tingsrätt. Enligt 2 kap. 2 § andra stycket arbetstvistlagen kan bl.a. en arbetsgivare som själv slutit kollektivavtal väcka talan vid tingsrätt i stället för vid Arbetsdomstolen. I samma bestämmelse anges dock att om svaranden är organisation, eller skulle enligt 4 kap. 5 § andra stycket arbetstvistlagen organisation ha stämts in om tvisten hade väckts vid Arbetsdomstolen, får talan väckas vid tingsrätt enbart med stöd av sådant avtal som anges i 10 kap. 16 § rättegångsbalken. Då B.J. är medlem i Vårdförbundet har bestämmelsen i 4 kap. 5 § arbetstvistlagen varit tillämplig. Tingsrätten har alltså varit obehörig att uppta och pröva tvisten. Vid sådant förhållande har det inte varit fråga om en sådan talan som väckts vid tingsrätten med stöd av 2 kap. 2 § arbetstvistlagen varför regleringen i 5 kap. 1 § första stycket arbetstvistlagen inte varit tillämplig.

Det anförda innebär att det inte ålegat B.J. att vid tingsrätten göra någon invändning om processhinder enligt 4 kap. 7 § arbetstvistlagen. I sammanhanget kan dessutom noteras att B.J. inte heller är förhandlingsberättigad part (jfr AD 1980 nr 76).

Målet får anses överlämnat till Arbetsdomstolen med stöd av2 kap. 5 § andra stycket arbetstvistlagen. Talan i målet ska då enligt tredje stycket samma bestämmelse anses väckt när ansökan om stämning inkom till tingsrätten. Ansökan om stämning mot Vårdförbundet har emellertid inkommit först i Arbetsdomstolen i enlighet med regleringen i 4 kap. 5 § arbetstvistlagen. Det är ostridigt att Vårdförbundet, i det svaromål som inkom efter det att Arbetsdomstolen utfärdat stämning mot förbundet, gjort invändning om att målet ska avvisas på grund av att förhandlingskravet inte varit uppfyllt. Arbetsdomstolen finner därmed att Vårdförbundet har gjort invändning om rättegångshinder i rätt tid.

Slutsatsen är alltså att SPV:s talan ska avvisas eftersom förhandlingskravet i 4 kap. 7 § arbetstvistlagen inte är uppfyllt och då invändningen om rättegångshinder framställts i rätt tid.

Rättegångskostnader

Rättegångsbalkens bestämmelser om fördelning av rättegångskostnader i tvistemål gäller enligt 5 kap. 3 § arbetstvistlagen även i arbetstvister. Om en parts talan avvisas ska parten enligt 18 kap. 5 § första stycket rättegångsbalken anses som tappande och ersätta motparten dennes rättegångskostnader enligt huvudregeln i 18 kap. 1 § rättegångsbalken.

SPV har, vid ovan angiven utgång, i första hand yrkat att vardera part ska stå sina kostnader i målet dels med hänsyn till att SPV hade skälig anledning att få tvisten prövad, dels med hänsyn till att utgången i målet är en följd av omständigheter som varit okända för såväl SPV som för arbetstagarparterna. SPV har hemställt att vardera part i vart fall ska bära sina rättegångskostnader vid tingsrätten, eftersom dessa uppkommit i samband med tingsrättens handläggning av målet för prövning i sak. SPV har vidare anfört bl.a. följande. Det vore oskäligt att låta SPV bära såväl B.J:s rättegångskostnader som egna rättegångskostnader i samband med tingsrättens handläggning eftersom kostnaderna där aldrig hade behövt uppkomma. Även om SPV vid en eventuell avvisning ska anses som tappande part, är det verkets uppfattning att B.J. inte är utan skuld till de kostnader som uppkommit för honom, då yrkandet om avvisning framförts först efter att han argumenterat i sakfrågan till vilken merparten av de yrkade kostnaderna hänför sig.

SPV har i andra hand yrkat att ersättningsskyldigheten ska jämkas med hänsyn till omständigheterna i målet.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning såvitt avser frågan om kvittning av rättegångskostnaderna och frågan om jämkad ersättning.

I 5 kap. 2 § första stycket arbetstvistlagen finns ett undantag från rättegångsbalkens regler, innebärande att domstolen kan förordna att vardera parten ska bära sin rättegångskostnad om den part som förlorat målet hade skälig anledning att få tvisten prövad. Bestämmelsen utgör ett undantag från huvudregeln i 18 kap. 1 § rättegångsbalken (SOU 1974:8 s. 140 och prop. 1974:77 s. 192) och har inte ansetts tillämplig i andra fall än då domstolen företagit målet till avgörande i sak (se AD 1995 nr 131). Då målet inte prövats i sak är den angivna regleringen alltså inte tillämplig i detta fall.

Enligt 18 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken kan domstolen förordna att vardera part ska bära sin rättegångskostnad om den omständighet, varav utgången berodde, inte var känd för den tappande parten och han eller hon inte heller borde ha känt till omständigheten. Det får anses ha stått klart för parterna att tvisten var en arbetstvist först efter det att Arbetsdomstolen den 24 oktober 2007 meddelat beslutet AD 2007 nr 80, som avsåg just talan om återbetalning av sjukpension. En liknande frågeställning har dock behandlats i avgörandet AD 1997 nr 70. Arbetsdomstolen uttalade där att en tvist om statlig tjänstepension som grundas på ett kollektivavtal utgör en arbetstvist. Därutöver kan noteras att i motiven (NJA II 1943 s. 229) uttalade Processlagberedningen att paragrafen hade avseende endast på sådant faktum som varit av omedelbar betydelse för utgången och att befogenheten att kvitta kostnaderna måste utnyttjas med stor försiktighet. Arbetsdomstolen finner att det inte föreligger förutsättningar för att tillämpa regleringen i 18 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken i detta fall.

Enligt 18 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken kan domstolen förordna om att vardera parten ska stå sin kostnad i de fall den vinnande parten uppsåtligen eller genom försummelse förorsakat onödig rättegång. Enligt Arbetsdomstolens mening har det inte framkommit att arbetstagarparterna på något sätt kan lastas för att ha föranlett en onödig rättegång. Arbetsdomstolen finner därmed att det inte heller föreligger förutsättningar för att tillämpa regleringen om kvittning i 18 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken.

När det gäller SPV:s yrkande om jämkad ersättning till motparterna finner Arbetsdomstolen att det inte föreligger förutsättningar för någon sådan jämkning.

Slutsatsen av det anförda är att rättegångskostnaderna ska fördelas enligt huvudregeln i 18 kap.5 och 1 §§rättegångsbalken, dvs. att SPV ska åläggas att utge ersättning för motparternas rättegångskostnader.

Arbetstagarparterna har fordrat ersättning med sammanlagt 128 573 kr i ombudsarvode, varav 29 228 kr avser tidsspillan i samband med muntlig förberedelse vid Östersunds tingsrätt, och 5 454 kr i kostnad för resa. Arbetstagarparterna har anfört att kostnaden avseende tidsspillan, för de två ombuden som var närvarande vid den muntliga förberedelsen, blivit högre än vanligt eftersom flygresan till Östersund på grund av dåligt väder fick företas via Sundsvall, med buss mellan Sundsvall och Östersund, och hemresan till Stockholm fick ske med tåg i stället för flyg.

SPV har invänt att den fordrade ersättningen är oskäligt hög.

Den fråga som då återstår att pröva är om B.J. och Vårdförbundet ska tillerkännas den av dem yrkade ersättningen. Enligt 18 kap. 8 § rättegångsbalken har part rätt till ersättning för rättegångskostnad såvitt den varit skäligen påkallad för att tillvarata partens rätt.

När det gäller de rättegångskostnader som uppkommit i samband med handläggningen vid tingsrätten konstaterar Arbetsdomstolen att inlagorna i tingsrätten i huvudsak rört sakfrågorna i målet. Talan har väckts vid fel forum och forumfrågan har inte varit dispositiv. B.J. bör därmed få ersättning för sina kostnader vid tingsrätten såvitt avser även målets handläggning i sak i den mån de varit skäligen påkallade för att tillvarata hans rätt (jfr NJA 1996 s. 171).

Med hänsyn till målets art och omfattning finner Arbetsdomstolen att B.J. och Vårdförbundet får anses skäligen tillgodosedda med en ersättning om 90 000 kr avseende ombudsarvode. Resekostnaden finner Arbetsdomstolen skälig.

Arbetsdomstolens ställningstagande

1. Arbetsdomstolen avvisar statens genom Statens pensionsverk talan.

2. Staten genom Statens pensionsverk ska utge ersättning för Vårdförbundets och B.J:s rättegångskostnader med etthundratusenfyrahundrafemtiofyra (100 454) kr, varav 90 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för detta beslut till dess betalning sker.

Beslut 2008-07-09, målnummer A-10-2008

Ledamöter: Inga Åkerlund, Cathrine Lilja Hansson, referent, och Kristina Andersson. Enhälligt.

Sekreterare: Kristina Andersson