MIG 2014:15

Synnerliga skäl för fortsatt förvar har inte ansetts föreligga när det bedömts vara ytterst oklart om och i så fall när en verkställighet skulle kunna ske beträffande en person som är dömd till utvisning p.g.a. brott och som varit förvarstagen i fem år och åtta månader. Ett fortsatt förvarstagande har inte ansetts stå i rimlig proportion till behovet av att underlätta verkställigheten.

Tidigare beslut m.m.

A ansökte om asyl i Sverige i juli 2006. Den 21 september 2006 frihetsberövades han och kom slutligen den 27 februari 2007 att dömas av Hovrätten för Nedre Norrland till tre års fängelse samt utvisning med återreseförbud till den 27 februari 2017 för misshandel, olaga hot, försök till stöld, sexuellt ofredande samt försök till våldtäkt i fyra fall. Den 25 maj 2007 avvisade Migrationsverket A:s ansökan om asyl eftersom allmän domstol meddelat utvisningsbeslut innan Migrationsverket hunnit utreda hans ärende.

Den 19 september 2008 beslutade polismyndigheten med stöd av 10 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716) att ta A i förvar för verkställighet av domen om utvisning. Som skäl för beslutet angavs att det med hänsyn till att A dömts till utvisning ur landet för grov brottslighet, att han uppger sig inte vilja återvända till hemlandet samt att han inte kan presentera något tillstånd att resa till ett annat land än hemlandet, finns anledning att anta att han skulle komma att hålla sig undan. Beslutet verkställdes den 21 september 2008. A har sedan dess varit frihetsberövad.

I september 2008 ansökte A återigen om asyl. Den 9 oktober 2008 avslog Migrationsverket ansökan och beslutade att utvisa honom till Marocko. I beslutet anges bl.a. följande. A har inte uppvisat någon form av identitetshandling för att styrka sin identitet. Grundat på hans egna uppgifter är det sannolikt att han är hemmahörande i Västsahara. Det har i ärendet inte framkommit något som visar att han skulle vara hemmahörande någon annanstans än i detta område. Då Västsahara lyder under Marockos styre kommer hans asylskäl att prövas mot Marocko. A har inte gjort sannolikt att han vid ett återvändande till Marocko kommer att utsättas för sådan förföljelse som utgör grund för flyktingskap enligt 4 kap. 1 § utlänningslagen eller att han kommer att utsättas för sådan behandling som innebär att han är skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 § utlänningslagen. Under sådana förhållanden saknas grund att bevilja honom uppehållstillstånd.

I målet är upplyst att A vid två tillfällen har dömts för brott begångna under den tid han har varit förvarstagen. Den 22 januari 2013 dömdes han av Södertälje tingsrätt till dagsböter för våld mot tjänsteman vid sex tillfällen, förgripelse mot tjänsteman vid två tillfällen samt skadegörelse vid tre tillfällen. Den 4 juni 2014 dömdes han av Attunda tingsrätt till fängelse i fyra månader för ofredande, skadegörelse och fem fall av våld mot tjänsteman. I domen anges bl.a. att det finns all anledning att anta att A kommer att återfalla i brott och det finns inget som talar för att en skyddstillsyn skulle kunna förebygga detta. Domen har vunnit laga kraft.

Av strafftidsbeslut den 30 juni 2014 framgår att Attunda tingsrätts dom verkställdes den 25 juni 2014.

Det överklagade beslutet

Polismyndigheten

Polismyndigheten beslutade vid en ny prövning av frågan om förvar den 16 april 2014 att A skulle hållas kvar i förvar och angav som skäl för beslutet bl.a. följande. A har inte kunnat identifiera sig med någon form av dokument. Han har uppgett att när han tvingades att lämna sitt hemland fick han inte med sig sin födelseattest som var den enda identitetshandling som han innehaft. I övrigt har han inte på något sätt medverkat till att hans identitet ska kunna klarläggas. Han har satt i system att säga så lite som möjligt i hopp om att han inte ska kunna verkställas till Marocko. Vid de tidigare försök till samtal som polismyndighetens handläggare har genomfört har A vägrat att uttala sig. Han har även uppträtt mycket hotfullt mot polismyndighetens verkställighetshandläggare då denne försökt tala med honom.

Polismyndigheten och Utrikesdepartementet har kontinuerligt vidtagit målmedvetna åtgärder för att försöka verkställa utvisningen av A. Arbetet mellan svenska och marockanska myndigheter har intensifierats efter det att svensk polis varit i Marocko för att försöka förmå Marocko att återta A. Möjligheterna att lyckas med en verkställighet kan för närvarande inte anses uttömda.

Då A fortfarande är extremt labil, våldsam, oberäknelig och mår psykiskt dåligt finns det en uppenbar risk för att han, om han försätts på fri fot, kommer att begå nya våldsbrott och hålla sig undan verkställighet. Vid alla tillfällen polismyndigheten har försökt prata med honom har han uppträtt mycket våldsamt och obehärskat. En psykiatriker vid Kriminalvården har i januari 2011 bedömt att om A skulle försättas på fri fot så kommer han i vissa situationer med mycket stor sannolikhet återfalla i brott och risken är att han skulle komma att begå nya grova våldsbrott mot människor. A har tidigare sagt till Kriminalvårdens personal att om svenska myndigheter försöker skicka honom till Marocko så kommer han att slå och skada någon så hårt att han hamnar i en ny svensk rättegång och på så sätt slipper återvända till Marocko. Att A är mycket våldsbenägen visas av att han har dömts för ett flertal våldsbrott mot tjänstemän inom Kriminalvården. Genom att han nu åter är åtalad för våld mot tjänsteman m.m. och att rätten har beslutat om en rättspsykiatrisk undersökning av honom är det visat att risken är överhängande för att han skulle utföra nya grova våldsbrott om han försätts på fri fot.

Polismyndigheten handlägger A:s ärende hos en grupp där speciellt svåra ärenden handläggs. Trots den mycket långa tid som har förflutit sedan han togs i förvar finns det fortfarande en reell möjlighet att trots hans bristande medverkan verkställa utvisningsbeslutet.

Migrationsdomstolens dom, överklagandet m.m.

A överklagade polismyndighetens beslut till Förvaltningsrätten i Stockholm, migrationsdomstolen (2014-05-19, ordförande Axelsson), som avslog överklagandet. Som skäl för avgörandet angav migrationsdomstolen bl.a. följande.

A har hållits i förvar sedan den 21 september 2008. Det är fråga om ett s.k. verkställighetsförvar eftersom det för A finns ett verkställbart utvisningsbeslut på grund av brott. Någon maximitid för ett verkställighetsförvar av utvisningsdömda finns inte enligt utlänningslagen. För att förvarstiden ska kunna förlängas i detta fall måste det dock finnas dels grund för fortsatt förvar, dels synnerliga skäl.

Det finns fortfarande grund för förvar. Det finns nämligen risk för att A bedriver brottslig verksamhet i Sverige. Denna bedömning görs främst mot bakgrund av A:s egna uttalanden och den omständigheten att han även under förvarstiden dömts för ett flertal våldsbrott mot tjänstemän vid Kriminalvården.

Vad gäller bedömningen av vad som ska räknas som synnerliga skäl ger förarbetsuttalandena mycket liten vägledning i fråga om utlänningar som på grund av brott har dömts till utvisning. Frågan om det föreligger synnerliga skäl måste alltså bedömas mot bakgrund av ändamålet med förvarsbestämmelserna, nämligen att utgöra ett led i ett förfarande som syftar till att utlänningen avlägsnas ur landet på grund av den meddelade domen. Ett sådant förfarande kan ta tid bl.a. på grund av att det gäller att utreda vilket land som är villigt eller skyldigt att ta emot utlänningen. I detta sammanhang måste också kunna beaktas i vilken utsträckning berörda myndigheter har handlat med tillräcklig målmedvetenhet och uthållighet eller om ärendet utan godtagbara skäl fått ligga obehandlat. En omständighet av stor vikt är naturligtvis om utlänningen själv avsiktigt försvårar handläggningen t.ex. genom att vägra lämna de uppgifter som han har tillgång till och som behövs. Även längden av den tid utlänningen redan suttit i förvar måste självfallet kunna beaktas. Riskerna för undanhållande och fortsatt brottslighet i landet ingår självfallet också som ett väsentligt led i bedömningen. Vidare bör beaktas att begreppet synnerliga skäl i lagstiftningssammanhang genomgående används endast när det gäller att peka ut förhållanden som klart avviker från vad som är allmänt förekommande. Avsikten är att peka ut undantagsfall (jfr RÅ 1991 ref. 78, RÅ 1994 ref. 98, RÅ 2005 ref. 60 samt MIG 2008:44 och MIG 2010:15).

Förvarstagande i syfte att genomföra verkställighet av bl.a. utvisningsbeslut ska inte heller strida mot artikel 5.1 f) i Europakonventionen. För detta krävs enligt Europadomstolens praxis bl.a. att arbete med att genomföra utvisningen ska pågå med vederbörlig uthållighet och att verkställigheten inte ska framstå som utsiktslös (se t.ex. Case of Singh v. the Czech Republic, application no. 60538/00, Case of A. and others v. the United Kingdom, application no. 3455/05, Case of Mikolenko v. Estonia, application no. 10664/05, Case of Louled Massoud v. Malta, application no. 24340/08, Case of Amie and others v. Bulgaria, application no. 58149/08 och Case of Suso Musa v. Malta, application no. 42337/12). Någon tidsgräns för hur länge förvarstagandet kan fortgå uppställs dock inte, utan bedömningen ska ske med hänsyn till de speciella omständigheterna i varje enskilt fall.

Svenska myndigheter har kontinuerligt vidtagit målmedvetna åtgärder för att försöka verkställa utvisningen av A. Så sent som i mars 2014 har hans ärende specifikt tagits upp på den högsta politiska nivån och arbetet efter det pågår för närvarande. Mot denna bakgrund och med hänsyn till att A:s medverkan inte utgör en enda och avgörande förutsättning för verkställighet kan en framtida verkställighet i detta fall inte anses vara utsiktslös.

A:s frihet har begränsats under extraordinärt lång tid. De speciella omständigheterna och hans tidigare allvarliga brottslighet och risken för fortsatt allvarlig brottslighet, medför emellertid att det får anses finnas sådana synnerliga skäl som gör att fortsatt förvarstagande av honom är nödvändigt. Omständigheterna innebär också att fortsatt förvarstagande av A inte kan anses strida mot artikel 5.1 f) i Europakonventionen.

Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen

A överklagade migrationsdomstolens dom och yrkade att han skulle försättas på fri fot. I andra hand yrkade han att han skulle ställas under uppsikt. Till stöd för sin talan anförde A i huvudsak följande.

Migrationsdomstolen har gjort en ofullständig prövning och en felaktig bedömning i sak. Med hänsyn till den exceptionellt långa tid som han har suttit förvarstagen och med hänsyn till att utsikterna för att utvisningen ska kunna verkställas inom överskådlig tid är minimala, föreligger inte synnerliga skäl för fortsatt förvar. Under alla förhållanden utgör beslutet att hålla honom i fortsatt förvar ett brott mot hans rätt till personlig frihet enligt artikel 5.1 i Europakonventionen.

Migrationsdomstolen har i sin prövning underlåtit att göra en sådan proportionalitetsavvägning som domstolen är förpliktigad att göra i första hand enligt Europakonventionen men även med hänsyn till att proportionalitetsprincipen utgör en allmän rättsprincip som är tillämplig i förvarsärenden.

Migrationsdomstolen bedömer att det finns grund för förvar på grund av att det finns risk för att han bedriver brottslig verksamhet i Sverige. Domstolen skriver att den bedömningen baserar sig på hans egna uttalanden och på den brottslighet som han har dömts för under förvarstiden, dvs. flera fall av våld mot tjänsteman. Domstolen preciserar inte vilka uttalanden som han har gjort och hur dessa föranleder slutsatsen att risk för återfall finns. Det är i och för sig riktigt att han har dömts för några fall av våld mot tjänsteman men migrationsdomstolen har inte tagit ställning till om och i så fall varför denna förhållandevis lindriga brottslighet kunnat läggas till grund för ett antagande att han på fri fot skulle komma att bedriva brottslig verksamhet av sådan betydelse eller svårighetsgrad att en ytterligare förlängning av tiden i förvar kan anses stå i rimlig proportion till intresset av att förhindra att brott begås (jfr MIG 2010:15). Någon sådan proportionalitetsavvägning har migrationsdomstolen över huvud taget inte gjort.

Migrationsdomstolen konstaterar att ärendet ”tagits upp på den högsta politiska nivån” och att ”arbetet efter det pågår för närvarande”. Av utredningen framgår inte vilken typ av kontakt som har tagits på högsta politiska nivå, vad som faktiskt har sagts vid denna kontakt och vilka indikationer som finns på att just denna kontakt på ett avgörande sätt skulle kunna förändra det dödläge som verkställighetsarbetet befunnit sig i sedan år 2012 då de marockanska myndigheterna meddelade att man inte avsåg att ta emot honom. Migrationsdomstolens slutsats, att verkställighet inte kan anses vara utsiktslös, är anmärkningsvärd inte minst med hänsyn till att utvisningen efter snart sex år inte ens är i närheten av att kunna verkställas. Migrationsdomstolen borde ha tagit ställning till om regeringens kontakt på högsta politiska nivå vid en proportionalitetsavvägning anses väga så tungt att det finns synnerliga skäl för att, utan några som helst genombrott i verkställighetsarbetet, fortsätta förlänga förvaret. Denna bedömning ska göras i ljuset av de marockanska myndigheternas snart sex år långa konsekventa inställning att inte ta emot honom och att han har suttit förvarstagen under exceptionellt lång tid.

Migrationsdomstolens bedömning att ett beslut om fortsatt förvar är ”nödvändigt” är inte en fullständig proportionalitetsbedömning utan möjligen ett uttryck för behovsprincipen, som endast är det första steget i en proportionalitetsbedömning. En nödvändig åtgärd kan likafullt, i det enskilda fallet, vara en oproportionerlig åtgärd. Proportionalitetsprincipen ger till skillnad från behovsprincipen tydligare uttryck för att en bedömning av en tvångsmedelsfråga ska göras utifrån två motstående intressen. Det allmännas skäl för ett frihetsberövande ska ställas i relation till vad frihetsberövandet innebär för den enskilde. Det ska finnas en rimlig balans eller proportionalitet mellan fördelarna för det allmänna och nackdelarna för den enskilde.

Den marockanska ambassaden har den 12 maj 2012 klart och tydligt deklarerat att hans fingeravtryck liknar tusen andras och att någon resehandling inte kommer att utfärdas för honom. Det har alltså i två år stått klart för polismyndigheten att de marockanska myndigheterna inte varit villiga att återta honom. Lika klart har det stått för polismyndigheten att han inte varit villig att medverka till verkställigheten. Hans ovilja att samarbeta i kombination med de marockanska myndigheternas ovilja att återta honom borde ha föranlett polismyndigheten att inse att alla försök att verkställa utvisningen skulle misslyckas. Att under sådana förhållanden hålla kvar honom i förvar står i direkt strid med den praxis som Europadomstolen har utvecklat i sin tillämpning av artikel 5 i Europakonventionen.

När det gäller risken för fortsatt brottslighet har polismyndigheten fäst avgörande betydelse vid vad en psykolog i samtal med Kriminalvården uppgett om vad denne ”tror” att han kommer att göra om han försätts på fri fot. Samtalet är inte dokumenterat och det framgår inte vad denna bedömning baserar sig på. Bedömningen att återfallsrisken är hög är synnerligen bristfällig och tendentiös. Under alla förhållanden kan denna omständighet inte i sig motivera en fortsättning på ett exceptionellt långt frihetsberövande i väntan på en utvisning vars verkställighet saknar realistiska förutsättningar.

Polismyndigheten bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande.

Myndigheten har kontinuerligt vidtagit aktiva och målmedvetna åtgärder för att försöka verkställa utvisningen av A under hela förvarstiden. Arbetet mellan svenska och marockanska myndigheter har nu ytterligare intensifierats. Möjligheterna att lyckas med en verkställighet kan därför inte anses vara uttömda. Konkreta förslag på fortsatta åtgärder har diskuterats på ett möte i slutet av maj mellan bl.a. polismyndigheten och Justitiedepartementet. Ett nytt möte är planerat till efter sommaren. A medverkar över huvud taget inte till att klarlägga sin identitet. Utredningen visar att det finns en överhängande risk för att han kommer att skada någon genom grovt våld om han försätts på fri fot. Andra domstolar och psykiatrisk expertis har samma uppfattning som polismyndigheten beträffade A:s farlighet.

Bedömningen är att verkställighetsarbetet inte är slutfört och att det finns ett flertal utredningsåtgärder att vidta. De speciella omständigheterna i A:s ärende samt hans tidigare brottslighet medför att det finns utomordentligt starka skäl för fortsatt förvar då det finns risk för att han kommer att avvika, hålla sig undan eller på annat sätt försvåra en verkställighet. Det finns även en överhängande risk för att A kommer att begå fortsatt våldsbrottslighet om han försätts på fri fot.

Domskäl

Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen (2014-07-04, Andersson och Linder), yttrade:

1. Tillämpliga bestämmelser m.m.

1.1. Nationell rätt

En utlänning som har fyllt 18 år får tas i förvar bl.a. om det är fråga om att förbereda eller genomföra verkställigheten av ett beslut om avvisning eller utvisning, s.k. verkställighetsförvar (10 kap. 1 § andra stycket 3 utlänningslagen). Ett sådant beslut om förvar av en utlänning får meddelas endast om det annars finns en risk att utlänningen bedriver brottslig verksamhet i Sverige, avviker, håller sig undan eller på annat sätt hindrar verkställigheten (samma bestämmelse tredje stycket).

En utlänning får inte hållas i förvar för verkställighet med stöd av 1 § andra stycket 3 längre tid än två månader, om det inte finns synnerliga skäl för en längre tid. Även om det finns sådana synnerliga skäl får utlänningen inte hållas i förvar längre tid än tre månader eller, om det är sannolikt att verkställigheten kommer att ta längre tid på grund av bristande samarbete från utlänningen eller det tar tid att införskaffa nödvändiga handlingar, längre tid än tolv månader. Dessa tidsgränser om tre och tolv månader gäller dock inte om utlänningen av allmän domstol utvisas på grund av brott. (10 kap. 4 § andra stycket utlänningslagen).

Lagen ska tillämpas så att en utlännings frihet inte begränsas mer än vad som är nödvändigt i varje enskilt fall (1 kap. 8 § utlänningslagen).

I förarbetena till bestämmelserna om förvar har tidigt framhållits vikten av att förutsättningarna för när frihetsberövande kan tillgripas klart anges i lagen (prop. 1975/76:18 s. 130). Vad gäller förvarstidens längd och möjligheten att förlänga förvaret har också framhållits att en förlängning endast får ske om synnerliga skäl föreligger och att sådana skäl kan vara att utlänningens identitet inte kan fastställas, t.ex. på grund av att han lämnar felaktiga uppgifter om sig själv, eller att utredning pågår i fråga om något land är villigt eller skyldigt att ta emot honom (a.a. s. 132 f.).

De tidsgränser som föreskrivs i 10 kap. 4 § utlänningslagen infördes i samband med genomförandet av EU:s s.k. återvändandedirektiv (Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna). Av förarbetena till dessa ändringar framgår att regeringen ansåg att utlänningar som utvisas på grund av brott bör undantas från tidsgränserna och att ett sådant undantag var möjligt enligt artikel 2.2 b i återvändandedirektivet (se prop. 2011/12:60 s. 76).

Frågan om hur länge en person som ska utvisas på grund av brott kan hållas i förvar har prövats i ett antal avgöranden av såväl Högsta förvaltningsdomstolen som Migrationsöverdomstolen.

RÅ 2003 not. 87 gällde en man som dömts till utvisning på grund av grovt rån och som efter avtjänat straff suttit i förvar i ca två och ett halvt år. Eftersom mannen inte medverkat till att klargöra sin identitet hade utvisningen inte kunnat verkställas. Högsta förvaltningsdomstolen uttalade att klaganden hade varit frihetsberövad under avsevärd tid utan att utvisningen kunnat verkställas. Det var fortfarande ovisst när verkställighet kunde ske. För en ytterligare förlängning av förvarstagandet måste i ett sådant fall krävas utomordentligt starka skäl. Enligt domstolen kunde ett fortsatt förvar i detta fall inte anses stå i rimlig proportion till intresset av att underlätta verkställigheten av utvisningen och det fanns därför inte synnerliga skäl för fortsatt förvar.

I RÅ 2006 ref. 5 ansåg Högsta förvaltningsdomstolen att det inte fanns synnerliga skäl för fortsatt förvar av en man som dömts till utvisning för försök till mord och som suttit i förvar i ca 18 månader efter avtjänat fängelsestraff. Det var här oklart hur lång tid det skulle dröja innan utvisningen kunde verkställas på grund av att mannen klagat till Europadomstolen, som begärt att verkställighet tills vidare inte skulle ske.

I MIG 2010:15 anförde Migrationsöverdomstolen bl. a. följande. NN togs i förvar den 19 maj 2008 i samband med att han greps av polisen, misstänkt för snatteri, för vilket han senare dömdes. Påföljden bestämdes till dagsböter. I samband med rymningsförsök från förvarslokalen 2008 utsatte han lokalen för omfattande skadegörelse. Utöver detta framkommer inget i utredningen som visar att NN har bedrivit någon brottslig verksamhet i Sverige. Mot bakgrund av vad som är känt i målet finner Migrationsöversomstolen att vare sig tidigare av NN begånget brott eller omständigheterna i övrigt är sådana att dessa kan läggas till grund för ett antagande att NN kommer att bedriva brottslig verksamhet av sådan betydelse och svårighetsgrad att en ytterligare förlängning av tiden i förvar kan anses stå i rimlig proportion till intresset av att förhindra att brott begås. Inte heller vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet finner Migrationsöverdomstolen att kravet på synnerliga skäl i 10 kap. 4 § utlänningslagen för att hålla NN i fortsatt förvar är uppfyllt.

1.2. Europakonventionen

Den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Europakonventionen, är införlivad i svensk rätt och bindande för svenska myndigheter och domstolar. I artikel 5 i konventionen förskrivs att ingen får berövas friheten utom i de fall som anges i artikeln och i den ordning som lagen föreskriver. Enligt artikel 5.1 f) får en person frihetsberövas som ett led i ett förfarande som rör utvisning eller utlämning.

Tillämpningen av denna bestämmelse har prövats av Europadomstolen i en mängd avgöranden och domstolen har uttalat att ett frihetsberövande inte får pågå under längre tid än vad som är rimligt med hänsyn till syftet med förvaret och att det bara är berättigat så länge som åtgärder för att verkställa utvisningen vidtas (se t.ex. Mikolenko v. Estland, dom den 8 oktober 2009, appl. nr 10664/05). I den nämnda domen anförde domstolen vidare bl.a. följande. Förvaret som pågått i mer än tre år och elva månader har varat exceptionellt länge. I början har myndigheterna vidtagit årgärder för att få fram resedokument från Ryssland åt klaganden men det måste ganska snart ha stått klart att dessa försök var dömda att misslyckas eftersom han vägrade att samarbeta och de ryska myndigheterna var inte villiga att utfärda nödvändiga handlingar utan hans medverkan. Detta stod klart redan i juni 2004, knappt ett år efter att han tagits i förvar. Därefter har de estländska myndigheterna visserligen vidtagit upprepade åtgärder för att lösa situationen men det har också varit långa perioder av inaktivitet och inga åtgärder tycks ha vidtagits mellan augusti 2004 och mars 2006. Utvisningen av klaganden hade blivit i det närmaste omöjlig eftersom den krävde hans medverkan och han vägrade att samarbeta. Visserligen har staterna rätt att kontrollera vilka som ska få vistas på deras territorium men förvar av en utlänning är ändå bara förenligt med artikel 5.1 f) om åtgärder vidtas i syfte att verkställa utvisningen. I detta fall ansåg domstolen att fortsatt förvar av klaganden inte syftade till att utvisa honom eftersom detta inte längre var genomförbart. Inte heller en framtida överenskommelse mellan Estland och Ryssland, som skulle kunna möjliggöra en utvisning, gjorde att ett förvar under så lång tid kunde vara berättigat.

2. Migrationsöverdomstolens bedömning

Förvaret av A har numera upphört eftersom han sedan den 25 juni 2014 avtjänar ett nytt fängelsestraff (jfr MIG 2014:2). Migrationsöverdomstolen anser dock att det i aktuellt mål finns anledning att uttala sig i frågan om det funnits synnerliga skäl för fortsatt förvar. Denna prövning måste inskränkas till en överprövning av de förutsättningar som rådde vid tidpunkten för migrationsdomstolens dom i förvarsfrågan. Då hade A hållits i förvar i sammanlagt fem år och åtta månader.

Migrationsöverdomstolen kan konstatera att A inte alls har medverkat till att fastställa sin identitet och han har hela tiden motsatt sig en verkställighet av beslutet att utvisa honom. På grund av de brott som han har dömts för finns det också en risk för fortsatt brottslighet. Det föreligger därför grund för förvar. Frågan är dock om det finns synnerliga skäl för fortsatt förvar.

Utredningen i målet visar att det visserligen har vidtagits åtgärder för att kunna utvisa A till Marocko men det har också förekommit vissa perioder då inga aktiviter har pågått. Kontakter har förvisso tagits på högsta politiska nivå och då sådana åtgärder är nödvändiga kan rimligtvis inte krävas att polismyndigheten är aktiv i lika stor utsträckning som i andra, mindre komplicerade utvisningsärenden. Kontakterna med de marockanska myndigheterna har dock inte lett till några konkreta resultat. Enligt Migrationsöverdomstolen måste det med hänsyn till den exceptionellt långa tid som förvaret pågått ifrågasättas om beslutet att utvisa A alls är möjligt att verkställa inom överskådlig tid.

Grunden för förvaret i detta fall är i första hand att det finns risk för att A annars bedriver brottslig verksamhet i Sverige. För att förvaret ska vara lagligt och förenligt med kraven i Europakonventionen måste det dock syfta till att beslutet om utvisning av honom ska kunna verkställas. Trots omfattande kontakter på högsta nivå är det fortfarande ytterst oklart om och i så fall när en verkställighet skulle kunna ske och det är knappast möjligt att vidta några ytterligare åtgärder utöver de som redan pågår. Med hänsyn härtill anser Migrationsöverdomstolen att ett fortsatt förvar av A inte står i rimlig proportion till behovet av att underlätta verkställigheten. Det föreligger därför inte synnerliga skäl för ett fortsatt förvar av A utan uppsikt borde vara en tillräcklig åtgärd.

Eftersom frågan om förvar numera har förfallit ska målet avskrivas från vidare handläggning.

Domslut

Migrationsöverdomstolens avgörande. Migrationsöverdomstolen avskriver målet.

Jonsson (referent) var skiljaktig och anförde följande:

A har inte medverkat till att fastställa sin identitet och han har hela tiden motsatt sig en verkställighet av beslutet att utvisa honom. Han har som redogjorts för i bakgrundsbeskrivningen vid tre tillfällen dömts för ett stort antal våldsbrott. A har vidare själv uttalat att han är beredd att skada någon för att undvika att utvisas till Marocko. Jag instämmer därför i majoritetens bedömning att det finns en risk för fortsatt brottslighet och att grund för förvar därför förelegat vid tidpunkten för migrationsdomstolens prövning. Vad gäller frågan om det förelegat synnerliga skäl för fortsatt förvar gör jag följande bedömning.

A har varit förvarstagen under en exceptionellt lång tid. Det krävs därför utomordentligt starka skäl för fortsatt förvar. Någon bortre tidsgräns för hur länge en utlänning som har utvisats på grund av brott kan vara tagen i förvar finns dock varken i utlänningslagen eller i Europakonventionen.

För att ett förvarstagande ska vara lagligt och förenligt med Europakonventionen krävs att verkställighetsprocessen fortgår med tillräcklig intensitet och uthållighet. Det får inte heller framstå som utsiktslöst att beslutet om utvisning ska kunna verkställas (se t.ex. Mikolenko v. Estland, dom den 8 oktober 2009, appl. nr 10664/05).

Jag anser att de svenska myndigheterna under den tid som A har varit förvarstagen har haft en tydlig ambition att verkställa utvisningen av honom och att de har vidtagit de åtgärder som rimligen kan krävas av dem. Som migrationsdomstolen angett har ärendet nyligen tagits upp på hög politisk nivå. Arbetet mellan svenska och marockanska myndigheter har enligt polismyndigheten nu ytterligare intensifierats. Polismyndighetens bedömning är att verkställighetsarbetet inte är slutfört och att det finns ett flertal utredningsåtgärder att vidta. Jag anser därför att det inte kan anses utsiktslöst att utvisningsbeslutet av A ska kunna verkställas.

Frågan är därefter om ett fortsatt förvarstagande ändå är att betrakta som en oproportionerlig åtgärd. Vid denna avvägning anser jag att samhällets intresse av att förhindra att A begår ytterligare allvarliga brott och intresset av att utvisningsbeslutet verkställs väger tyngre än det ingrepp i A:s frihet som ett fortsatt förvarstagande innebär.

Sammantaget anser jag att ett fortsatt förvar inte är oproportionerligt och att synnerliga skäl för att hålla A förvarstagen alltjämt förelåg vid tidpunkten för migrationsdomstolens prövning. Överklagandet ska därför avslås.