MIG 2010:15

A greps av polismyndigheten i Stockholms län den 19 maj 2008 i samband med misstanke om begånget snatteri. Eftersom han inte kunde uppvisa identitetshandlingar beslutade myndigheten samma dag att ta honom i förvar. Den 20 maj 2008 ansökte han om asyl i Sverige. Den 23 maj 2008 avslog Migrationsverket hans asylansökan och beslutade om avvisning. Beslutet överklagades till migrationsdomstolen som den 25 juli 2008 avslog överklagandet. Den 13 augusti 2008 beslutade Migrationsverket att överlämna ärendet om avvisning till polisen för verkställighet då verket antog att tvång skulle komma att behövas vid verkställigheten. Härefter fattades flera beslut om förvar samt att hålla A kvar i förvar.

Vid förnyad prövning om fortsatt förvar den 16 april 2010 beslutade polismyndigheten i Gävleborgs län att A skulle hållas kvar i förvar då det bedömdes finnas en påtaglig risk att han skulle komma att hålla sig undan verkställighet samt fortsätta begå brott i Sverige om han försattes på fri fot eller ställdes under uppsikt. A överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Stockholm, migrationsdomstolen, och yrkade att migrationsdomstolen omgående skulle upphäva polismyndighetens förvarsbeslut eller att han i vart fall skulle ställas under uppsikt. Polismyndigheten bestred bifall till överklagandet.

Förvaltningsrätten i Stockholm, migrationsdomstolen (2010-05-17, ordförande Otte), avslog överklagandet och yttrade: Enligt 1 kap. 8 § utlänningslagen (2005:716) (UtlL) ska lagen tillämpas så att en utlännings frihet inte begränsas mer än vad som är nödvändigt i varje enskilt fall. En utlänning som har fyllt 18 år får tas i förvar om det är fråga om att verkställa ett beslut om avvisning eller utvisning (10 kap. 1 § andra stycket 3 UtlL). Ett sådant förvarsbeslut får meddelas endast om det på grund av utlänningens personliga förhållanden eller övriga omständigheter finns anledning att anta att utlänningen annars kommer att hålla sig undan eller bedriva brottslig verksamhet i Sverige (10 kap. 1 § tredje stycket UtlL). Om ett beslut om avvisning eller utvisning har meddelats får utlänningen hållas i förvar i högst två månader, om det inte finns synnerliga skäl för en längre tid (10 kap. 4 § andra stycket UtlL).

Utlänningen får ställas under uppsikt i stället för att tas i förvar (10 kap. 6 § UtlL).

Av förarbetena till utlänningslagen framgår att synnerliga skäl för att hålla en utlänning kvar i förvar kan vara att utlänningens identitet inte kan fastställas, t.ex. på grund av att han lämnar felaktiga uppgifter om sig själv, eller att utredning pågår huruvida något land är villigt eller skyldigt att ta emot honom (prop. 1975/76:18, s. 132 f.). I praxis har uttalats att både längden av den tid som utlänningen redan har suttit i förvar samt den omständigheten att utlänningen själv avsiktligen försvårat utredningen är av betydelse när fråga är om ytterligare förvarsbeslut (RÅ 1994 ref. 98). I samma avgörande uttalas även att man ska beakta i vad mån de berörda myndigheterna har handlat med tillräcklig målmedvetenhet och uthållighet. I praxis har även uttalats att ett undanhållande inte behöver bestå i ett konkret försök att leva gömd för den verkställande myndigheten, utan en bedömning av utlänningens agerande i vidare bemärkelse måste göras (MIG 2008:23).

Migrationsverket har den 23 maj 2008 beslutat att A ska avvisas. Avvisningen får verkställas även om den inte har vunnit laga kraft. Det är nu fråga om verkställighet av avvisningsbeslutet. Avvisningen har inte kunnat verkställas eftersom A:s identitet är okänd. Vid tidpunkten för det överklagade beslutet har A varit förvarstagen i ca 23 månader. Frågan i målet är således om synnerliga skäl för fortsatt förvar fortfarande föreligger. Av utredningen i målet framgår att A levde illegalt i Sverige och att hans vistelse här legaliserades först efter gripandet av polisen. Han är dömd för snatteri år 2008 och försökte samma år vid två tillfällen rymma från förvaret. Rymningsförsöken ledde enligt uppgift från Migrationsverket till omfattande skadegörelse. A har vidare i målet inte kunnat styrka sin identitet. Han har inte heller, såvitt migrationsdomstolen kan bedöma, nämnvärt medverkat till utredningen av sin identitet. Därtill kommer att A vid ett tillfälle har ändrat sina identitetsuppgifter, vilket har försvårat utredningsarbetet. A har vidare uppgivit att han inte vet var han ska bo i det fall att han släpps ur förvaret. Av handlingarna i målet framgår att polisen har vidtagit målmedvetna och aktiva åtgärder för att försöka verkställa avvisningen av A. För närvarande pågår utredning hos polisen för att se om det är något annat land än Ryssland som är villigt eller skyldigt att ta emot honom. Migrationsdomstolen finner med beaktande av vad som har framkommit i målet att polismyndigheten hade fog för sitt beslut att ta A i förvar och att det även föreligger synnerliga skäl att hålla honom kvar i förvar. Det kan inte anses tillräckligt att ställa honom under uppsikt.

A överklagade migrationsdomstolens dom och yrkade att Migrationsöverdomstolen omgående skulle upphäva migrationsdomstolens dom angående förvar. I vart fall var det tillräckligt att han ställdes under uppsikt. Han anförde i huvudsak följande.

Han har inte begått någon allvarlig brottslighet i Sverige och det finns inte heller risk för framtida brottslighet, varför det saknas grund för förvar. Trots polisens uppfattning gällande snatteriet och händelsen i Märsta 2008 samarbetar han avseende verkställigheten och har vid ett flertal tillfällen själv kontaktat ambassaden och åkt dit med polisen i syfte att fastställa sin identitet. Han har nu suttit i förvar i över två år, vilket är oskäligt lång tid mot bakgrund av hans ålder samt omständigheterna i övrigt. Med hänsyn till att han inte på något sätt försökt att hålla sig undan svenska myndigheters hanterande av hans återvändandeärende torde det vid en framåtsyftande bedömning föreligga sådana omständigheter att uppsikt kan anses vara tillräckligt.

Den 10 juni 2010 beslutade polismyndigheten i Gävleborgs län att släppa A ur förvaret och att i stället ställa honom under uppsikt.

Polismyndigheten gavs tillfälle att yttra sig i målet och uppgav därvid att A:s identitet fortfarande inte var fastställd samt att orsaken till att han släpptes ur förvaret och i stället ställdes under uppsikt var att man inte bedömde det som möjligt att verkställa honom inom rimlig tid.