RÅ 2006:5

Södertälje tingsrätt dömde den 29 december 1995 AA, enligt egen uppgift medborgare i Somalia, för försök till mord till fängelse i fem år samt utvisade honom ur riket med förbud att återvända hit. Hovrätten för Västra Sverige dömde den 6 augusti 2002 AA för försök till grov misshandel m.m. till fängelse i fyra år. Fängelsestraffen har verkställts. AA har suttit i förvar sedan den 23 augusti 2004. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna begärde den 24 mars 2005 att verkställigheten av utvisningsbeslutet skulle inhiberas. Chefen för Justitiedepartementet, statsrådet Thomas Bodström, beslutade samma dag att inhibera verkställigheten av utvisningsbeslutet för tiden till dess annat bestämdes eller regeringen avgjorde ärendet. Statsrådet Thomas Bodström beslutade vidare att AA skulle kvarbli i förvar enligt 6 kap. 2 § första stycket 3 och andra stycket utlänningslagen (1989:529), eftersom det med hänsyn till hans personliga förhållanden och omständigheterna i övrigt fanns anledning att anta att han annars skulle komma att hålla sig undan och bedriva brottslig verksamhet i Sverige. Statsrådet Thomas Bodström hade därefter i beslut, senast den 21 oktober 2005, funnit att det fanns synnerliga skäl för att fortsatt hålla AA i förvar. Förhandling i förvarsfrågan hölls vid Stockholms tingsrätt den 12 december 2005.

Statsrådet Thomas Bodström meddelade den 21 december 2005 följande beslut: AA skall kvarbli i förvar enligt 6 kap. 2 § första stycket 3 och andra stycket utlänningslagen då det med hänsyn till arten av den brottslighet som han gjort sig skyldig till i förening med hans inställning i utvisningsfrågan och hans personliga förhållanden i övrigt finns anledning att anta att han på fri fot kommer att hålla sig undan och även bedriva brottslig verksamhet i Sverige. Av Migrationsverket företagen utredning och yttrande till regeringen framkommer att AA sannolikt är hemmahörande i Kenya och Migrationsverket anger att verkställighet skall ske till Kenya. Regeringen har i beslut den 24 februari 2005 ansett att AA är hemmahörande i Kenya. AA har inte styrkt sin identitet och han vidhåller alltjämt att han är av somaliskt ursprung. De angivna omständigheterna anses även vid en förnyad bedömning, där den tid AA kommit att sitta i förvar särskilt beaktas, utgöra sådana synnerliga skäl som avses i 6 kap. 4 § andra stycket utlänningslagen. - Beslutet om förvar skall enligt 6 kap. 6 § första och tredje stycket utlänningslagen prövas på nytt inom två månader från denna dag. Om ny prövning inte sker inom denna tid upphör beslutet att gälla. - Regeringsrätten kan, enligt 7 kap. 7 § fjärde stycket utlänningslagen, på framställning av AA pröva om förvarsåtgärden skall bestå.

I en framställning hos Regeringsrätten yrkade AA att förvarsbeslutet skulle upphävas och att han skulle försättas på fri fot. Om det befanns nödvändigt motsatte han sig inte ett beslut om uppsikt. Till stöd för sin talan anförde han i huvudsak följande. Skälen för ett fortsatt förvarstagande kan inte anses uppväga det intrång och de men som åtgärden innebär för honom. Han har nu varit förvarsplacerad i häkte under drygt ett år och fyra månader. För ett fortsatt förvarstagande krävs att synnerliga skäl föreligger. Vid denna bedömning beaktas om en förlängning av förvarstiden står i rimlig proportion till intresset av att underlätta en verkställighet. Vid proportionalitetsbedömningen bör särskilt beaktas hans sjukdomsbild. Han behöver kontinuerlig medicinsk behandling. I fråga om hans identitet har han under de snart 13 år han vistats i Sverige konsekvent vidhållit lämnade uppgifter om sin identitet och sin nationalitet. Vid bedömningen om synnerliga skäl föreligger skall vidare beaktas att det är oklart om och i så fall när en verkställighet av utvisningsbeslutet till Kenya kan ske. Om han skulle släppas på fri fot skulle han bo tillsammans med sin hustru i hennes bostad utanför Sandviken. Med hänsyn till omständigheterna och då särskilt hans sjukdomstillstånd och behov av regelbunden medicinering och läkarkontakt kan det inte anses föreligga sådana synnerliga skäl som krävs för fortsatt förvarstagande. Detta även med beaktande av att han dömts för brott. Det är tillräckligt att han ställs under uppsikt.

Regeringsrätten (2006-02-16, Billum, Stävberg, Brickman) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 6 kap. 2 § första stycket 3 utlänningslagen får en utlänning som har fyllt 18 år tas i förvar bl.a. om fråga uppkommer om verkställighet av ett beslut om utvisning. Beslut om förvar på denna grund får enligt andra stycket i samma paragraf meddelas endast om det med hänsyn till utlänningens personliga förhållanden eller övriga omständigheter finns anledning att anta att han annars kommer att hålla sig undan eller bedriva brottslig verksamhet i Sverige. Har ett beslut om utvisning meddelats får, enligt 6 kap. 4 § andra stycket, en utlänning hållas i förvar i högst två månader, om det inte finns synnerliga skäl för en längre tid.

Av de angivna bestämmelserna framgår att en förlängning av den i 6 kap. 4 § andra stycket föreskrivna maximitiden för förvar kan komma i fråga endast under förutsättning att grund för förvar alltjämt föreligger enligt 6 kap. 2 §. Därutöver fordras att omständigheterna är sådana att det föreligger synnerliga skäl för en längre tid. Regeringsrätten finner inte skäl att ifrågasätta bedömningen att det i och för sig fortfarande föreligger sådana omständigheter i AA:s fall som utgör grund för förvar. Frågan i målet gäller därför enbart om det kan anses föreligga synnerliga skäl att hålla honom i förvar under ytterligare tid. Regeringsrätten gör i denna del följande överväganden.

AA är dömd till utvisning efter avtjänade fängelsestraff. Han har hållits i förvar sedan den 23 augusti 2004. Verkställigheten av utvisningen har den 24 mars 2005 inhiberats av Chefen för Justitiedepartementet efter en begäran härom från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Det har numera framkommit att Europadomstolen inte kan antas fatta beslut i den administrativa fråga som föreligger där förrän tidigast i slutet av mars 2006. Av utredningen i målet framgår även att AA har en långt gången hiv-infektion och är beroende av tung medicinering och tät läkarkontakt.

AA har alltså nu varit frihetsberövad under närmare 18 månader och det är fortfarande oklart hur lång tid det kan dröja innan utvisningen kan verkställas. För en ytterligare förlängning av förvarstagandet måste i sådant fall krävas utomordentligt starka skäl. Enligt Regeringsrättens mening kan en sådan åtgärd i förevarande fall inte anses stå i rimlig proportion till intresset av att underlätta verkställigheten av en kommande utvisning. Det föreligger därför inte längre synnerliga skäl för fortsatt förvar.

AA bör då han sätts på fri fot ställas under uppsikt. Det ankommer på Polismyndigheten i Stockholms län att besluta om hans anmälningsskyldighet och andra villkor.