Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås omfattande ändringar i utlänningslagen. I an- slutning till bestämmelserna om skydd för politiska flyktingar införs lik- artade regler om skydd för vissa andra utlänningar som är i särskilt be- hov av skydd. Det gäller utlänning som har övergett krigsskådeplats eller som har flytt från sitt hemland för att undgå förestående krigs— tjänstgöring (krigsvägrare). Det gäller också den som, utan att vara politisk flykting, inte vill återvända till hemlandet på grund av de po— litiska förhållandena där och som kan åberopa tungt vägande skäl. Ut- länning som tillhör de nu nämnda grupperna skall inte utan särskilda skäl förvägras att stanna i vårt land. Skyddet förstärks även på annat sätt.

Viktiga nyheter föreslås beträffande besvärsrätten i utlänningsärenden. Rätt till besvär hos regeringen över statens invandrarverks beslut i ären- den om avvisning och förpassning samt i verkställighetsärenden finns nu endast om verket och någon av ledamöterna i utlänningsnämnden, som hörs i ärendet, har skilda meningar. En sådan ordning strider mot de principer som annars gäller beträffande besvärsrätt mot myndighets beslut. Full bcsvärsrätt föreslås bli införd i dessa ärenden. En annan nyhet är att avvisnings-, förpassings- eller utvisningsbeslut som inte har verkställts preskriberas efter två år. Bestämmelserna om försvarstagande ändras. Förutsättningarna för att utlänning skall få tas i försvar skärps.

Det nuvarande bosättningstillståndet, som fås efter ansökan sedan

• Sida 2
•  Original

|»)

Prop. 1975/76: 18

utlänningen varit bosatt här under två år, ersätts av ett permanent uppe— hållstillstånd. Detta utfärdas i regel efter ett års vistelse och utan sär— skild ansökan.

Bland ändringarna i övrigt i utlänningslagen kan nämnas att straffet skärps för den som har utlänning anställd utan arbetstillstånd.

Vidare föreslås att bestämmelserna i den s.k. terroristlagen ändras på vissa punkter och förs in i utlänningslagen . De sakliga ändringarna innebär bl. a. att det för bestämmelsernas tillämpning på viss person ut— tryckligen förutsätts att det föreligger fara för att han medverkar till terroristhandlingar. Denna ändring innebär en anpassning av lagtexten till den praxis som har tillämpats.

I samband med integreringen av terroristlagstiftningen i utlännings— lagen föreslås också att s.k. politisk utvisning enligt 34 5 i utlännings- lagen endast skall få tillgripas när det bedöms vara påkallat av hänsyn till rikets säkerhet. De bestämmelser som nu finns i terroristlagen om telefonavlyssning, brevkontroll rn. m. behålls t. v. i avvaktan på det be- tänkande som inom kort kan väntas från telefonavlyssningsutredningen. De förs till en särskild tidsbegränsad lag.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1975/76: 18

1. Förslag till

Lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193)

Härigenom föreskrives i fråga om utlänningslagen (1954: 193), dels att 38 å och 71 & fjärde stycket skall upphöra att gälla,1 dels att i 3—6, 12—14, 16, 16 a, 17, 39, 42 a, 43, 47, 52, 55, 69, 71 och 72 åå ordet ”Konungen” i olika böjningsformer skall bytas ut mot ' ”regeringen” i motsvarande form,2

dels att 2, 7, 9, 10, 11, 15, 18—20, 26, 29—31, 34, 35, 37, 40, 44, 46, 49—51, 56, 58, 59 och 63—65 55 skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas sex nya paragrafer, 21, 21 a, 48 a, 51 a, 54 a och 60 a åå, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 % Politisk flykting skall ej utan synnerliga skäl vägras fristad i riket, då han är i behov därav.

Såsom politisk flykting anses i denna lag utlänning som i sitt hemland löper risk att bliva utsatt för politisk förföljelse. Med politisk förföljelse förstås att någon på grund av sin härstamning, tillhörighet till viss sam- hällsgrupp, religiösa eller politiska uppfattning eller eljest på grund av politiska förhållanden utsättes för förföljelse, som riktar sig mot hans liv eller frihet eller eljest är av svår beskaffenhet, eller ock att på grund av politiskt brott allvarligt straff ålägges honom.

Utlänning som, utan att vara politisk flykting, på grund av de politiska förhållandena i sitt hem- land ej vill återvända dit och som kan åberopa tungt vägande om- ständigheter till stöd härför, skall ej utan särskilda skäl förvägras att vistas i riket. Detsamma skall gälla den som övergivit krigsskå- deplats eller som flytt från sitt hemland för att undgå förestående krigstjänstgöring ( krigsvägrare ).

75

Konungen äger förordna att ut- länning icke utan tillstånd må in- resa eller uppehålla sig i riket; till-

1 Senaste lydelse av 38 & 1971: 1186. 2 Senaste lydelse av 3 5 1974: 194 39 % 1973: 123 5 & 1957: 697 42 a 1973: 123 12 5 1968: 755 43 5 1973: 123 16 5 1968: 755 55 & 1961: 674 16 a & 1974: 194 69 & 1966: 666

71 5 1973: 163.

Regeringen äger förordna att utlänning icke utan tillstånd må inresa eller uppehålla sig i riket;

• Sida 4
•  Original

Prop. 1975/76: 18

Nuvarande lydelse

stånd meddelas som visering, uppehållstillstånd eller bosätt- ningstillstånd.

9å

Uppehållstillstånd medför rätt att vistas i riket den tid som angi- vits [ tillståndet. Det innefattar icke rätt till inresa, om ej detta särskilt angivits. Tillståndet må begränsas till att avse uppehåll en- dast inonz viss del av riket, dock ej mindre del än en kommun, samt förbindas med de föreskrifter som i övrigt finnas erforderliga. Kvar- stannar utlänning i riket efter det att hans tillstånd upphört att gälla, skall han, intill dess nya föreskrif— ter meddelas för honom, alltjämt vara underkastad de föreskrifter som voro förbundna med tillstån- det.

Beslut om uppehållstillstånd må innehålla föreskrift att utlän— ningen senast då tiden för tillstån— det utgår skall utresa ur riket (ut— resebeslut).

10

Bosättningstillstånd medför rätt att inresa och att utan tidsbegräns— ning vistas i riket. Den som inne- har bosättningstillstånd äger uppe- hålla sig i riket, även om han icke är försedd med pass.

Bosättningstillstånd må med- delas utlänning, som är fast bosatt i riket; upphör hans bosättning här, må tillståndet återkallas.

Föreslagen lydelse

tillstånd meddelas som visering el- ler uppehållstillstånd.

Uppehållstillstånd får meddelas för viss tid eller, i fråga om utlän- ning som är fast bosatt i riket, utan tidsbegränsning (permanent _ uppehållstillstånd).

%

Tidsbegränsat uppehållstillstånd medför rätt att vistas i riket den tid som angivits i tillståndet. Det innefattar icke rätt till inresa, om ej detta särskilt angivits. Tillstån- det må begränsas till att avse uppe- håll endast inom viss del av riket, dock ej mindre del än en kam- mun, samt förbindas med de före- skrifter i fråga om byte av bostad och arbetsanställningsamt anmäl— ningsskyldighet som i övrigt bedö- mas behövliga. Stannar utlänning kvar i riket efter det att hans till- stånd upphört att gälla, skall han, intill dess nya föreskrifter med- delas för honom, alltjämt vara un- derkastad de föreskrifter som voro förbundna med tillståndet.

Beslut om tidsbegränsat uppe- hållstillstånd får innehålla före- skrift att utlänningen senast då ti-

• Sida 5
•  Original

Prop. 1975/76: 18

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

den för tillståndet utgår skall ut- resa ur riket ( utresebeslut ).

Permanent uppehållstillstånd medför rätt att inresa och att vis- tas i riket utan tidsbegränsning. Den som innehar sådant tillstånd får uppehålla sig i riket, även om han saknar pass. Tillståndet får återkallas, om utlänningens bo- sättning här upphör.

1153

Visering, nppehållstillstånd och basäitningstillstånd meddelas av den centrala utlänningsmyndighe- ten; denna myndighet beslutar även om återkallelse av bosätt- ningstillstånd.

Visering må ock meddelas av ministern för utrikes ärendena samt, i den omfattning Konungen bestämmer, av diplomatisk eller konsulär myndighet eller polis- myndighet. Om återkallelse av vi- sering beslutar den myndighet, som meddelat viseringen; den centrala utlänningsmyndigheten äger jämväl återkalla visering, som annan myndighet meddelat, dock ej sådan som beviljats av mi- nistern. för utrikes ärendena.

Uppehållstillstånd må, i den omfattning Konungen bestämmer, meddelas av polismyndighet; fin- ner polismyndigheten att ansökan om uppehållstillstånd icke bör bi— fallas, skall ärendet underställas den centrala utlänningsmyndighe- ten. Utresebeslut må meddelas en- dast av den centrala utlännings- myndigheten.

155

Konungen får förordna att ut- länning icke utan tillstånd får

1. innehava anställning här i ri- ket eller, i annan egenskap än handelsresande, utöva verksamhet som föranledes av anställning ut- omlands (arbetstillstånd),

?- Senaste lydelse 1968: 755. 4 Senaste lydelse 1974: 194.

Visering och uppehållstillstånd meddelas av den centrala utlän- ningsmyndigheten; denna myndig- het beslutar även om återkallelse av permanent uppehållstillstånd.

Visering må ock meddelas av chefen för utrikesdepartementet samt, i den omfattning regeringen bestämmer, av diplomatisk eller konsulär myndighet eller polis- myndighet. Om åtcrkallelse av vi- sering beslutar den myndighet, som meddelat viseringen; den centrala utlänningsmyndigheten äger jämväl återkalla visering, som annan myndighet meddelat, dock ej sådan som beviljats av cheft'n för utrikesdepartementet.

Tidsbegränsat uppehållstillstånd må, i den omfattning regeringen bestämmer, meddelas av polis- myndighet; finner polismyndighe- ten att ansökan om uppehållstill— stånd ickc bör bifallas, skall ären- det underställas den centrala ut- länningsmyndigheten. Utresebe- slut må meddelas endast av den centrala utlänningsmyndigheten.

4

Regeringen får förordna att ut- länning icke utan tillstånd får

1. innehava anställning här i ri- ket eller, i annan egenskap än handelsresande, utöva verksamhet som föranledes av anställning ut— omlands (arbetstillstånd),

• Sida 6
•  Original

Prop. 1975/76: 18

Nuvarande lydelse

2. innehava anställning som av- ser befattning på svenskt fartyg i utrikes fart (anställningstillstånd).

Förordnande enligt första styc- ket skall icke gälla utlänning, som innehar bosättningstillstånd.

Föreslagen lydelse

2. innehava anställning som av- ser befattning på svenskt fartyg i utrikes fart (anställningstillstånd).

Förordnande' enligt första styc- ket skall icke gälla utlänning, som innehar permanent uppehållstill- stånd.

18å5

Utlänning, som ankommer till riket, må avvisas,

1) om han icke, då så fordras, innehar pass och tillstånd att in- resa i riket samt, därest han äm- nar besöka Danmark, Finland, Is- land eller Norge, jämväl tillstånd att inresa dit;

2) om han söker undandraga sig att vid inresan för polismyndighet uppvisa sitt pass och till denna lämna begärda upplysningar; eller

3) om han vid inresan mot bättre vetande lämnar polismyn— dighet oriktig uppgift rörande förhållandc, som kan inverka på hans rätt att inresa.

Utlänning, som ankommer till riket, må avvisas,

] ) om han icke, då så fordras, innehar pass och tillstånd att in- resa'i riket samt, därest han äm- nar besöka Danmark, Finland, ls- land eller Norge, jämväl tillstånd att inresa dit;

2) om han söker undandraga sig att vid inresan för polismyndighet uppvisa sitt pass och till denna lämna begärda upplysningar; eller

'3) om han vid inresan mot bättre vetande lämnar polismyn- dighet oriktig uppgift rörande för- hållande, som kan inverka på hans rätt att inresa eller om han vid in- resan svikligen förtigit sådant för- hållande.

19 56

Utlänning må ock avvisas, ]) om han kan antagas komma att sakna erforderliga medel för sin vistelse här i riket eller, därest han ämnar besöka Danmark, Finland, Is- land ellcr Norge, för sin vistelse därstädes ävensom för sin hemresa;

2) om han ämnar söka sitt uppehälle här i riket eller i Danmark, Fin— land, Island eller Norge och det skäligen kan antagas att han icke kom- mer att årligen försörja sig:

3) om han, enligt vad känt är, under de senast förflutna två åren yr- kesmässigt bedrivit otukt, yrkesmässigt utnyttjat annans otuktiga lev- nadssätt eller yrkesmässigt bedrivit olovlig införsel eller utförsel-,

4) om han tidigare inom eller utom riket blivit dömd till frihetsstraff och det skäligen kan befaras att han kommer att här i riket eller i Dan- mark, Finland, Island eller Norge fortsätta brottslig verksamhet;

5) om det med hänsyn till hans föregående verksamhet eller eljest skä- ligen kan befaras att han kommer att här i riket eller i Danmark. Fin- land, Island eller Norge bedriva sabotage, spioneri eller olovlig under— rättelseverksamhet; eller

6) om i lag eller med stöd av lag bestämmelse meddelats därom med

5 Senaste lydelse 1961: 674. 6 Senaste lydelse 1969: 233.

• Sida 7
•  Original

Prop. 1975/76: 18

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

anledning av resolution, som antagits av Förenta nationernas säkerhets- råd.

Utlänning må jämväl, på begäran av den centrala utlänningsmyndig- heten i Danmark, Finland, Island eller Norge, avvisas i annat fall, om det kan antagas att han eljest begiver sig till det land, som framställt så- dan begäran.

Vad i denna paragraf sägs skall icke gälla den som innehar vise- ring, uppehållstillstånd eller bo- sz'r'ttningstillstånd.

20 år

20 5 första sycket

Avvisning skall ske vid utlän- nings ankomst till riket eller omedelbart därefter; avvisning med stöd av 19% må dock ske in- till tre månader efter ankomsten. Beslut om avvisning meddelas av polismyndighet.

7 Senaste lydelse 1973: 274.

Vad i denna paragraf sägs skall icke gälla den som innehar vise- ring eller uppehållstillstånd.

20 &

Utlänning som ankommer till riket skall avvisas, om det finnes grundad anledning antaga att han tillhör eller verkar för organisa- Han eller grupp som avses i andra stycket och det tillika med hänsyn till vad som är känt om hans före- gående verksamhet eller eljest föreligger fara att han här i riket medverkar till handling som avses i nämnda stycke.

[ första stycket avses organisa— tion eller grupp soni, med hänsyn till vad som är känt om dess verk- samhet, kan befaras utanför sitt hemland använda våld, hot eller tvång för politiska syften och därvid begå sådan gärning här i riket.

Rikspolisstyrelsen upprättar för- teckning över utlänningar som en— ligt vad i första stycket sägs skall avvisas. Regeringen bestämmer vilka organisationer eller grupper som därvid kamma ifråga.

21%

Avvisning enligt 18 eller 19.6 skall ske vid utlännings ankomst till riket eller omedelbart därefter; avvisning med stöd av 195 må dock ske intill tre månader efter ankomsten. Beslut om avvisning meddelas av polismyndighet.

När utlänning, vilken upptagits på förteckning som avses i 20.6 tredje stycket och ej innehar vise—

Förutvarande 21 & upphävd genom 1971: 1186.

• Sida 8
•  Original

Prop. 1975/76: 18

Nuvarande lydelse

20 å andra stycket

Finner polismyndigheten skäl till avvisning föreligga men påstår utlämningen att han i det land, från vilket han kommit, löper risk att bliva utsatt för politisk förföl— jelse eller att han där icke åtnjuter trygghet mot att bliva sänd till land, i vilket han löper sådan risk, och är påståendet icke uppenbart oriktigt, skall ärendet underställas den centrala utlänningsmyndighe- ten. Den centrala utlänningsmyn- digheten har att, efter utlännings- nämndens hörande. besluta i ären- det så snart det kan ske. Finner den centrala utlänningsmyndighe- ten uppenbart att avvisning ej bör ske eller är ärendet synnerligen brådskande, må beslut meddelas utan att yttrande inhämtas från utlänningsnämnden.

Föreslagen lydelse

ring eller uppehållstillstdnd, an- kommer till riket, skall polismyn- digheten omedelbart meddela be- slut om hans avvisning, om ej an- nat följer av 21 a 5 tredje stycket. Uppkommer hos polismyndighe- ten fråga om avvisning enligt 20 5 av annan utlänning än som nu nämnts, skall ärendet hänskjutas till den centrala utlänningsmyn- digheten, som med eget _vttrande underställer regeringar: ärendet. I ärende som prövas av regeringen skall förhör hållas.

21 a &

Finner polismyndigheten skäl till avvisning föreligga i fall som avses i 18 eller 19 &" men påstår ut- länningen att han i det land, från vilken han kommit, löper risk att bliva utsatt för politisk förföljelse eller risk att sändas till krigsskå- deplats eller straffas för att han övergivit krigsskådeplats eller el- jest vägrat fullgöra krigstjänstgö— ring eller ock att han där icke åt- njuter trygghet mot att bliva sänd till land, i vilket han löper sådan risk, och är påståendet icke uppen- bart oriktigt, skall ärendet under- ställas den centrala utlännings- myndigheten. Detsamma skall gäl- la när utlänning påstår sig icke vilja återvända till hemlandet på grund av de politiska förhållande- na där och de omständigheter han åberopar till stöd härför icke kan lämnas utan avseende. Den centra- la utlänningsmyndigheten har att, efter utlänningsnämndens höran- de. besluta i ärendet så snart det kan ske. Finner den centrala ut- länningsmyndighcten uppenbart att avvisning ej bör ske eller är ärendet synnerligen brådskande. må beslut meddelas titan att ytt- rande inhämtas från utlännings- nämnden.

• Sida 9
•  Original

Prop. 1975/76: 18

Nuvarande lydelse

20 % tredje stycket Vad i andra stycket sägs skall ock gälla, då anledning förekom- mer till avvisning enligt 195 andra stycket ävensom då polis- myndigheten finner det vara tvek- samt, om utlänning, mot vilken avvisningsanledning förekommer,

bör avvisas. '

Föreslagen lydelse

Vad i första stycket sägs skall ock gälla, då anledning förekom— mer till avvisning enligt 19% andra stycket ävensom då polis- myndigheten finner det vara tvek- samt, om utlänning, mot vilken avvisningsanledning förekommer, bör avvisas.

I fall som avses i 215 andra stycket första meningen skall ärendet under de förutsättningar som anges i första stycket av före- varande paragraf hänskjutas till den centrala utlänningsmyndighe- ten, som med eget yttrande under- ställer regeringen ärendet.

26 53 Finnes utlänning hava begått brott, å vilket fängelse i mer än ett år kan följa, eller undanröjes villkorlig dom eller skyddstillsyn som ådömts utlänning för sådant brott, och kan det på grund av gärningens beskaf— fenhet och övriga omständigheter befaras att han kommer att här i riket fortsätta brottslig verksamhet eller föranleder brottet eljest att han icke bör få kvarstanna, må domstolen förvisa honom ur riket.

Vid bedömande om utlänning bör förvisas skall hänsyn tagas till utlänningens levnads- och familje- förhållanden samt till längden av den tid han vistats i riket. Utlän- ning, som innehar bosättningstill- stånd eller som då åtalet'väcktes sedan minst fem år tillbaka var bosatt i riket, må förvisas endast

Vid bedömande om utlänning bör förvisas skall hänsyn tagas till utlänningens levnads- och familje- förhållanden samt till längden av den tid han vistats i riket. Utlän- ning, som när åtalet väcktes sedan minst ett år innehade permanent uppe/uillstillstånd eller som vid nämnda tidpunkt sedan minst fem år tillbaka var bosatt i riket, må förevisas endast om synnerliga skäl äro därtill.

om synnerliga skäl äro därtill.

Förvisas utlänning, skall det men han därigenom lider beaktas vid be- stämmande av annan påföljd för brottet. Förordnar domstol enligt 34 kap. brottsbalken om förändring av påföljd, som ådömts jämte förvis- ning, må ock meddelas det beslut i fråga om förvisningen, som därav på- kallas.

29 &” Utlänning må utvisas ur riket. 1") om han yrkesmässigt bedriver otukt eller eljest underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig: 2) om han är hemfallen åt alkoholmissbruk eller narkotikamissbruk

* Senaste lydelse 1964: 205. 9 Senaste lydelse 1968: 755.

• Sida 10
•  Original

Prop. 1975/76: 18

Nuvarande lydelse

10

Föreslagen lydelse

och finnes i följd därav vara farlig för annans personliga säkerhet eller föra ett grovt störande levnads'Sätt;

3) om han av tredska eller upp- enbar vårdslöshet gång efter an- nan undandrager sig att uppfylla sina förpliktelser mot det all— männa eller mot enskild person; eller

4) om han under loppet av de senast förflutna fem åren utom ri- ket genom dom som äger laga kraft blivit dömd till frihetsstraff för brott, varför utlämning må ske enligt svensk lag, eller undergått honom omedelbart ådömt frihets- straff för sådant brott och det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter kan be- faras att han kommer att här i ri- ket fortsätta brottslig verksamhet.

Vid bedömande om utlänning bör utvisas enligt denna 5 skall hänsyn tagas till utlänningens lev- nads- och familjeförhållanden samt till längden av den tid han vistats i riket. Utlänning, som in- nehar bosiittningstillstrind eller som sedan minst fem år tillbaka är bosatt i riket. må utvisas endast om synnerliga skäl äro därtill.

3) om han av tredska eller upp- enbar vårdslöshet gång efter an- nan undandrager sig att uppfylla sina förpliktelser mot det all- männa eller mot enskild person; '

4) om han under loppet av de senast förflutna fem åren utom ri- ket genom dom som äger laga kraft blivit dömd till frihetsstraff för brott, varför utlämning må ske enligt svensk lag, eller undergått honom omedelbart ådömt frihets- straff för sådant brott och det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter kan be- faras att han kommer att här i ri- ket fortsätta brottslig verksamhet: eller

5) om sådana omständigheter föreligger som avses i 20 5 första och andra styckena.

Vid bedömande om utlänning bör utvisas enligt första stycket 1—4 skall hänsyn tagas till utlän- ningens levnads- och familjeför- hållanden samt till längden av den tid han vistats i riket. Utlänning, som sedan minst ett år innehar permanent uppehållstillstånd eller som sedan minst fem år tillbaka är bosatt i riket, må endast om s_vn- nerliga skäl föreligga utvisas med stöd av första stycket 1—4.

30 glo

Beslut om utvisning meddelas av länsrätt. Påstående av utlän- ning att han är politisk flykting prövas enligt 58 å i samband med verkställigheten av beslutet.

1" Senaste lydelse 1971: 1186.

Beslut om utvisning enligt 29.6 första stycket 1—4 meddelas av länsrätt. Påstående av utlänning att han är politisk flykting prövas enligt 58% i samband med verk- ställigheten av beslutet. Vad nu sagts gäller även när llt/[inningen påstår att det föreligger annan så- dan omständighet som anges i 2 55.

Beslut om utvisning enligt 29 5 första stycket 5 meddelas av rege- ringen. I ärendet skall inhämtas

• Sida 11
•  Original

Prop. 1975/76: 18 11

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

yttrande från den centrala utlän— ningsmyndigheten, om ej hinder möter på grund av att ärendet är synnerligen brådskande.

31 511

I ärende hos länsrätt angående utvisning skall, om utlänningen begär det, muntlig förhandling hållas. Det åligger länsrätten att i god tid in- nan beslut om utvisning meddelas underrätta utlänningen om hans rätt att påkalla sådan förhandling.

Vid muntlig förhandling hos förval-tningsdomstol i ärende angående utvisning äga 41 5, 42 5 första och andra styckena samt, såvitt avser all- mänt ombud och tolk, 42 215 tredje och fjärde styckena motsvarande tillämpning. Utöver vad som följer av 165 förvaltningsprocesslagen(1971: 291) äger domstolen förordna att förhandlingen skall hållas inom stängda dörrar, då det påkallas av omständigheterna.

I ärende has regeringen om ut- visning enligt 29 ä' första stycket 5 skall förhör hållas.

345

När det finnes påkallat av hän- syn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse, må Konungen ut— visa utlänning och förbjuda ho- nom att återvända till riket eller ock föreskriva inskränkningar och villkor för hans vistelse i riket.

När det finnes påkallat av hän- syn till rikets säkerhet, får rege- ringen utvisa utlänning och för- bjuda honom att återvända till ri- ket eller oek föreskriva inskränk- ningar och villkor i fråga om hans vistelseort, byte av bostad och ar- betsanställning samt anmälnings- plikt.

l ärende om utvisning enligt denna paragraf skall förhör hållas.

35

Uppkommer fråga om avvis- ning, förpassning eller utvisning eller om verkställighet av sådan åtgärd eller om verkställighet av förvisning, äger den myndighet som handlägger ärendet förordna att utlänningen skall tagas i förvar eller ställas under uppsikt.

11 Senaste lydelse 1973: 123.

%

Skall enligt 21 a 5 tredje stycket ärende om avvisning underställas regeringen, skall polismyndigheten taga utlänningen i förvar.

Föreligger i annat fall än som avses i första stycket sannolika skäl för avvisning. förpassning el- ler utvisning eller uppkommer frå- ga om verkställighet av sådan åt— gärd eller av förvisning och kan det med hänsyn till utlänningens per- sonliga förhållanden eller övriga omständigheter skäligen befaras att han kommer att hålla sig undan eller här bedriva brottslig verk- samhet eller är hurts identitet

• Sida 12
•  Original

Prop. 1975/76: 18

Nuvarande lydelse

Åtgärd enligt första stycket må ock, då Konungen handlägger ärendet, vidtagas av länsstyrelse eller den centrala utlänningsmyn- digheten och, då den centrala ut- länningstnyndigheten handlägger ärendet, av länsstyrelse. Kan det skäligen befaras att utlänningen avviker, må åtgärden vidtagas av polismyndighet. Anmälan om åt- gärden skall skyndsamt göras hos den myndighet som handlägger ärendet, och det åligger denna myndighet att omedelbart pröva om åtgärden skall bestå.

,,

.)

Förekommer ej längre skäl att hälla utlänningen i förvar eller un-

Föreslagen lydelse

oklar, äger den myndighet som handlägger ärendet förordna att han skall tagas i förvar. Om det befinnas tillräckligt, kan myndighe— ten i stället ålägga honom att på vissa tider anmäla sig hos polis— myndighet i orten eller föreskriva annat villkor som erfordras för att hålla honom under uppsikt. Full- gör utlänning icke vad som sålun- da ålagts honom, kan han tagas förvar.

Är fara i dröjsmål får åtgärd enligt andra stycket vidtagas av polismyndighet, även om ärendet handlägges av annan myndighet. Skall enligt 215 andra stycket andra meningen ärende om avvis- ning underställas regeringen eller uppkommer fråga otn utvisning enligt 29 5 första stycket 5, får polismyndighet även i annat fall taga utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt. An- mälan om åtgärden skall skynd- samt göras hos den myndighet som handlägger ärendet, och det ålig- ger denna myndighet att omedel- bart pröva om åtgärden skall be- stå.

Utlänning får icke kvarhållas längre tid än två. veckor eller, när beslut meddelats om avvisning, förpassning, förvisning eller utvis- ning, två månader från det han togs i förvar, attt icke synnerliga skäl föreligga därtill. Innan beslut härom meddelas skall hållas för- hör eller, om förvaltaingstlomstol handlägger ärendet, muntlig för- handling. Beslut om kvarhållande i-förvar gäller för varje gång icke längre tid än två veckor eller, när beslut meddé'lats om avvisning, förpassning, förvisning eller utvis- ning, två månader från beslutets dag.

i

75

å-teddelus icke inom tid som i 35 5? fjärde stycket anges beslut

• Sida 13
•  Original

Prop. 1975/76: 18

Nuvarande lydelse

der uppsikt, skall åtgärden ome— delbart upphävas.

405

Förhör skall hållas av den myn- dighet som handlägger ärendet. Den centrala utlänningsmyndighe- ten äger dock i ärende, som myn- digheten handlägger, överlämna åt utlänningsnämnden eller länssty- relse att hålla förhör. I ärende, som handlägges av Konungen, ut- ser Konungen förhörsmyndighet.

13

Föreslagen lydelse

om kvarhållande i förvar eller förekommer annars ej längre skäl att hålla utlänningen i förvar eller under uppsikt, skall åtgärden omedelbart upphävas.

Förhör skall hållas av den myn— dighet som handlägger ärendet. Den centrala utlänningsmyndighe- ten äger dock i ärende, som myn- digheten handlägger, överlämna åt utlänningsnämnden eller länssty- relse att hålla förhör. I ärende, som handlägges av regeringen, ut- ser regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer för- hörsmyndighet.

Utlänningsnämnden äger uppdraga åt ledamot eller suppleant att hålla förhör.

44 512 Polismyndighets beslut om avvisning må överklagas av utlämningen. Klagan föres hos den centrala utlänningsmyndigheten genom be- svär. Klagande har att inom en va'/ca efter det han erhållit del av beslutet inkomma med besvären.

Förvaltningsdomstols beslut om utvisning må överklagas av utlän- ningen. Klagan föres enligt be- stämmelserna i förvaltningspro- cesslagcn (1971: 291). Klagande har dock att inom en vecka efter det han erhållit del av beslutet in- komma med besvären.

Klagan föres hos den centrala utlänningsniyndigheten genom be- svär.

Förvaltningsdomstols beslut om utvisning må överklagas av utlän- ningen. Klagan föres enligt be- stämmelserna i förvaltningspro— cesslagen ("1971: 291).

Om klagan rörande förvisning gäller vad eljest är stadgat om klagan över allmän domstols dom eller beslut.

46 än

Över den centrala utlännings- myndighetens beslut om avvisning eller förpassning så ock dess be- slut i tillståndsärende, i vilket ut- länningsnämndens yttrande in- hämtats på grund av 125 första stycket, må klagan föras av utlän-

1'3 Senaste lydelse 1971: 1186. 13 Senaste lydelse 1971: 1186.

Över den centrala utlännings- myndighetens beslut om avvisning eller förpassning så ock dess be- slut i tillståndsärende, i vilket ut- länningsnämndens yttrande in- hämtats på grund av 12 5 första stycket, må klagan föras av utlän-

• Sida 14
•  Original

Prop. 1975/76: 18

Nuvarande lydelse

ningen, om utlänningsnämnden el— ler någon dess ledamot anfört av- vikande mening eller ock nämn— den i ärende rörande avvisning icke avgivit yttrande.

14

Föreslagen lydelse ningen. Klagan föres hos rege- ringen genom besvär.

Vad sålunda stadgats skall ej gälla beslut om förpassning i fall då ut- länningsnämndens yttrande i ärendet ej fordras.

Klagan enligt första stycket föres hos Konungen genom be- svär.

Klagande har att inkomma med besvären inom en vecka efter det han erhållit del av beslutet.

48aä

Beslut enligt 355 andra eller fjärde stycket om tagande eller kvarhållande i förvar får överkla- gas av utlänningen. Vad nu sagts gäller ej beslut som meddelats av regeringen. Har beslutet meddelats av polismyndighet, föres klagan lzos länsrätt. Har beslutet medde- lats av den centrala utlännings- myndigheten eller av länsstyrelse, föres klagan hos kammarrätt. Över förvaltningsdomstols beslut föres klagan enligt bestämmel- serna i förvaltningsprocesslagen(1971 : 291).

Klagan enligt första stycket får föras särskilt och är ej inskränkt till viss tid.

49 514

Klagan över beslut i ärende en- ligt denna lag må endast föras i fall som angivas i 44, 46, 46 a och 59 55.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må klagan föras över beslut om avvisande av ombud el- ler biträde, beslut i jävsfråga samt beslut om förvarstagande i ärende om utvisning hos förvaltnings- domstol.

Klagan över beslut om avvi- sande av ombud eller biträde samt klagan över förvaltningsdomstols

14 Senaste lydelse 1973: 123.

Klagan över beslut i ärende en— ligt denna lag må endast föras i fall som anges i 44, 46, 46 a, 48 a och 59 55.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må klagan föras över beslut om avvisande av ombud el- ler biträde samt beslut i jävsfråga. Sådan. klagan må föras särskilt.

• Sida 15
•  Original

Prop. 1975/76: 18

Nuvarande lydelse

beslut i jävsfråga må föras särskilt inom en vecka efter det klaganden erhållit del av beslutet. Klagan över förvaltningsdomstols beslut om försvarstagande må likaledes föras särskilt och vara ej inskränkt till viss tid.

15

Föreslagen lydelse

505

Har utlänning i ärende om uppehållstillstånd eller bosätt- ningstillstånd mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift och har uppgiften föranlett att tillståndet beviljats honom, äger den centrala utlänningsmyndigheten, efter ut- länningsnämndens hörande, för- ordna att tillståndet skall upphöra att gälla.

Har utlänning i ärende om uppehållstillstånd eller arbetstill- stånd mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift eller svikligen för- tigit visst förhållande och har han därigenom föranlett att tillståndet beviljats honom. äger den centra- la utlänningsmyndigheten. efter utlänningsnämndens hörande, för- ordna att tillståndet skall upphöra att gälla.

Slå

Kan beslut om avvisning, för— passning, förvisning eller utvisning icke verkställas eller föreligger el- jest. vare sig beslutet vcrkställts el- ler icke, skäl att beslutet icke längre skall lända till efterrättelse, äger Konungen upphäva beslutet. I samband därmed meddelar Ko- nungen de föreskrifter för utlän- ningens vistelse i riket, som må finnas påkallade.

Beslut om avvisning eller för- passning, vilket icke blivit verk- ställt, mä ock upphävas av den centrala utlänningsmyndigheten, om särskilda skäl äro därtill; vad nu sagts gäller dock icke beslut som meddelats av Konungen.

Kan beslut om förvisning icke verkställas eller föreligger eljest, vare sig beslutet verkställts eller icke, skäl att beslutet icke längre skall lända till efterrättelse, äger regeringen upphäva beslutet i dess helhet eller i viss del eller ock medge att utlänningen utan hinder av beslutet får vistas i riket.

Första stycket äger, med det undantag som anges i tredje styc- ket, motsvarande tillämpning i fråga om om beslut om avvisning. förpassning eller utvisning, som på grund av omständighet som icke tidigare prövats finnes icke längre böra lända till efterrättelse.

Meddelar regeringen beslut om avvisning enligt 205 eller utvis- ning enligt 295 första stycket 5 men möter på grund av vad i 53—— 54 (1.65 sägs hinder mot verkstäl- lighe't av beslutet eller föreligger annars särskild anledning att verk- ställighet ej bör äga rum, skall för- ordnas att verkställighet tills vi- dare ej får ske. Beslut om avvis— ning eller utvisning som nu avses eller förordnande att verkställig-

• Sida 16
•  Original

Prop. 1975/76: 18

Nuvarande lydelse

16

Föreslagen lydelse

het av sådant beslut ej får ske skall omprövas när anledning förekommer därtill.

Upphäves beslut enligt första el— ler andra stycket eller medges ut— limningen rätt att utan hinder av beslutet vistas här i riket, får rege— ringen i samband därmed meddela sådana föreskrifter om inskränk- ningar och villkor för- utlänning- ens vistelse i riket som anges i- 34 s?. - Skall verkställighet icke ske i fall som avses i tredje stycket eller har i annat fall meddelats beslut om avvisning, förpassning, förvis- ning eller utvisning som ej kan verkställas ocli föreligger beträf- fande utlänningen sådana omstän- digheter som avses i 20 5 första och andra styckena, får regering- en meddela föreskrifter som avses i fjärde stycket. I ärende som nu nämnts skall förhör hållas.

5135

Uppkommer fråga som avses i 51 5 får det statsråd, som ansvarar för ärenden enligt denna lag, be- sluta att verkställighet ej skall ske innan regaringen meddelat slutligt beslut i ärendet. Sådant beslut får även meddelas av den centrala ut- Iänningsmyndigheten. Det åligger därvid den centrala utlännings- myndigheten att genast underrätta regeringen om den vidtagna åtgär- den och, om ärendet ännu icke kommit under regeringens pröv- ning, anmäla ärendet.

54aå

Krigsvägrare må icke vid verk- ställighet av avvisning, förpass- ning, förvisning eller ntvisning be— fordras till land där han löper risk att sändas till krigsskådeplats och ej heller till land där han icke åt- njuter trygghet mot att bliva sänd till land, i vilket han löper sådan risk. Befordran till sådant land får

• Sida 17
•  Original

Prop. 1975/76: 18 17

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

dock ske om han icke kan beford— ras till annat land och särskilda skäl för verkställighet föreligga.

Anför i annat fall utlänning som avses i 2 5 tredje stycket syn- nerliga skäl för att han icke skall sändas till sitt hemland, må han icke vid verkställighet befordras dit eller till land, i vilket han löper risk att bliva sänd till sitt hem- land.

56%

Avvisas utlänning, som ankommit hit med fartyg eller luftfartyg, må han återföras till fartyget eller luftfartyget, om detta omedelbart eller inom den närmaste framtiden skall avgå till utlandet; han må ock sättas ombord på annat fartyg eller luftfartyg med samme innehavare. Vad nu sagts skall även gälla verkställighet av förpassning eller utvisning, sä- framt utlänningen underlåtit att vid inresan uppvisa sitt pass för polis- myndighet och beslut om åtgärden meddelats inom sex månader efter inresan.

Vad i första stycket sägs skall ej gälla, om fartyget eller luftfartyget skall avgå till land, till vilket ut- länningen med tillämpning av 53 och 54 %% ej må befordras.

58

Avvisning skall så snart det kan ske verkställas av polismyndighet. Verkställighet av förpassning. för- visning och utvisning ankommer på länsstyrelse.

Påstår utlämningen att han i det land, till vilket han skulle beford- ras, löper risk att bliva utsatt för politisk förföljelse eller att han där icke åtnjuter trygghet mot att bliva sänd till land, i vilket han lö- per sådan risk, och är påståendet icke uppenbart oriktigt, skall ären- det underställas den centrala ut- länningsmyndigheten; underställ- ning skall dock ej ske, om på- ståendet enligt det beslut som förekommer till verkställighet re-

17' Senaste lydelse 1973: 274. 2 Riksdagen 1975/76. ] saml. Nr 18

Vad i första stycket sägs skall ej gälla, om fartyget eller luftfartyget skall avgå till land, till vilket ut- länningcn med tillämpning av 53—54 a 55 ej må befordras.

915

Awisning skall så snart det kan ske verkställas av polismyndighet. Verkställighet av förpassning, för- visning och utvisning ankommer på länsstyrelse. I fall som avses i 205 eller 295 första stycket 5 äger regeringen förordna annor- lunda.

Påstår utlänningen att han i det land, till vilket han skulle beford- ras. löper risk att bliva utsatt för politisk förföljelse eller risk att sändas till krigsskådeplats eller straffas för att han övergivit krigs- Skådeplats eller eljest vägrat full- göra krigstjänstgöring eller ock att han där icke åtnjuter trygg- het mot att bliva sänd till land, i vilket han löper sådan risk, och är påståendet icke uppenbart oriktigt, skall, utom i fall som av-

• Sida 18
•  Original

Prop. 1975/76: 18

Nuvarande lydelse

dan är prövat. Den centrala utlän- ningsmyndigheten har att, efter utlänningsnämndens hörande, be- sluta i ärendet så snart det kan ske. Finner den centrala utlän— ningsmyndigheten uppenbart att verkställighet ej bör ske eller är ärendet synnerligen brådskande, må beslut meddelas utan att ytt- rande inhämtas från utlännings- nämnden.

Avser verkställighet, som enligt andra stycket underställts den centrala utlänningsmyndigheten, förpassning och har förhör icke hållits i förpassningsärendet, skall, om utlämningen begär det, förhör hållas. Det åligger den centrala ut— länningsmyndigheten att." innan ärendet avgöres, underrätta utlän- ningen om hans rätt att påkalla förhör.

Finner den centrala utlännings- myndighcten anledning till verk- ställighet enligt 54 5, skall frågan härom underställas Konungen.

18

Föreslagen lydelse

ses i'ZO 59 och 29 5 första stycket 5, ärendet underställas den centrala utlänningsmyndigheten. Det- samma "Skall gälla när utlänning påstår sig ej vilja återvända till hemlandet på grund av de poli- tiska förhållandena där och de omständigheter han åberopar till stöd härför icke kan lämnas utan avseende. Underställning skall dock ej ske, om påståendet enligt det beslut som förekommer till verkställighet redan är prövat. Den centrala utlänningsmyndighe- ten har att, efter utlänningsnämn- dens hörande, besluta i ärendet så snart det kan ske. Finner den centrala utlänningsmyndigheten uppenbart att verkställighet ej bör ske eller är ärendet synnerligen brådskande, må beslut meddelas utan att yttrande inhämtas från utlänningsnämndcn.

Framställer utlänningen i fall som avses i 20 5 eller 295 första stycket 5 sådant påstående som attses i andra stycket av föreva— rande paragraf, skall firandet hän- skjutas till den centrala utlän- ningsmyndigheten, som med eget _vttrandc underställer regeringen ärendet. Vad nu sagts skall dock ej gälla i ärende om verkställighet av beslut varigenom påståendet redan prövats.

Avser verkställighet, som enligt andra stycket underställts den centrala utlänningsmyndigheten, förpassning och har förhör icke hållits i förpassningsärendet, skall, om. utlänningen begär det, förhör hållas. Det åligger den centrala ut- länningsmyndigheten att, innan ärendet avgöres, underrätta utlän- ningen om hans rätt att påkalla förhör. ! ärende som enligt tredje stycket prövas av regeringen skall förhör hållas.

Finner den centrala utlännings- myndighcten anledning till verk- ställighet enligt 54 5, skall frågan härom underställas regeringen.

• Sida 19
•  Original

Prop. 1975/76: 18

Nuvarande lydelse

19

Föreslagen lydelse

59 gm

Har fråga om verkställighet en- ligt 58 5 andra stycket underställts den centrala utlänningsmyndighe- ten, äger utlänningcn föra klagan över myndighetens beslut, om ut- länningsnämnden icke avgivit ytt- rande )" ärendet eller om nämnden eller någon dess ledamot anfört avvikande mening.

Klagan enligt första stycket föres hos Konungen genom bc- svär. Klaga/ide har att inkomma med besvären inom en vecka efter det han erhållit del av beslutet.

Har fråga Om verkställighet en- ligt 58 å andra stycket underställts den centrala utlänningsmyndighc— ten, äger utlänningen föra' klagan över myndighetens beslut.

Klagan förcs hos regeringen ge- nom besvär.

60:15

Beslut om avvisning, förpass- ning, förvisning eller utvisning an- ses verkstiillt när utlänningen, se- dan lzan fått del av beslutet, läm- nat riket.

Beslut om avvisning, förpass- ning eller utvisning förfaller, om det icke har verkställts inom två år från det beslutet vann laga kraft. Vad nu sagts gäller ej beslut om avvisning enligt 205 eller ut— visning enligt 29 5 första stycket 5.

Har utlänning ej kunnat anträf- fas för verkställighet av beslut som avses i andra stycket första meningen inom tid som där anges och uppkommer därefter fråga huruvida beslutet kan verkställas, skall vid den prövningen antagas att inom angivna tid skett verk-_ ställighet enligt första stycket, om annat ej visas.

63 517

Underlåter utlänning, som utan erforderligt tillstånd uppehåller sig i riket, att göra ansökan om till- stånd; eller

innehar utlänning sådan anställ- ning eller utövar han sådan verk- samhet, för vilken arbetstillstånd

10 Senaste lydelse 1971: 1186. 17 Senaste lydelse 1974: 194.

Underlåtcr utlänning, som utan erforderligt tillstånd uppehåller sig i riket, att göra ansökan om till— stånd; eller

innehar utlänning sådan anställ- ning eller utövar han sådan verk- samhet, för vilken arbetstillstånd

• Sida 20
•  Original

Prop. 1975/76: 18

Nuvarande lydelse

fordras, utan att hava sådant till- stånd; eller

har någon utlänning i sin tjänst, ehuru denne icke, då så erfordras har arbetstillstånd eller anställ- ningstillstånd,

straffes med dagsböter.

20

Föreslagen lydelse

fordras, utan att hava sådant till- stånd,

dömes till dagsböter. Den som har utlänning i sin tjänst, ehuru denne icke, då så er- fordras, har arbetstillstånd eller anställningstillstånd, dömes till dagsböter eller, där omständig/ze- terna äro försvårande, till fängelse i högst ett år.

645

Den som icke gör anmälan, vil- ken är föreskriven i författning, utfärdad med stöd av denna lag, eller som i sådan anmälan eller i atisökningsärende enligt denna lag eller sådan författning mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift;

den som hjälper utlänning att inkomma i riket i strid mot före- skrift i denna lag eller i författ- ning, utfärdad med stöd därav;

utlänning som, i annat avseende än beträffande skyldighet att hava pass, tillstånd att inresa, tillstånd att vistas i riket eller arbetstill- stånd, överträdcr bestämmelserna i denna lag eller vad med stöd av lagen blivit föreskrivet; samt

utlänning som försöker hindra verkställighet av beslut om hans avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning,

straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro försvå- rande, med fängelse i högst sex månader.

Den som icke gör anmälan, vil- ken är föreskriven i författning, utfärdad med stöd av denna lag. eller som i sådan anmälan eller i ansökningsärcndc enligt denna lag eller sådan författning mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift el- ler st-'ikligen förtiger förhållande av betydelse,-

den som hjälper utlänning att inkomma i riket i strid mot före- skrift i denna lag eller i författ- ning, utfärdad med stöd därav;

utlänning som, i annat avseende än beträffande skyldighet att hava pass, tillstånd att inresa, tillstånd att vistas i riket eller arbetstill— stånd, överträdcr bestämmelserna i denna lag eller vad med stöd av lagen blivit föreskrivet; samt

utlänning som försöker hindra verkställighet av beslut om hans avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning,

dömes till dagsböter eller, där omständigheterna äro försvårande, till fängelse i högst sex månader.

Till fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro mild- rande, till dagsböter dömes, utan hinder av första stycket,

den som hjälper sådan utlän- ning att inkomma i riket beträf- fande vilken föreligga omständig- heter som avses i 20 9" första och andra styckena samt

utlänning som försöker hindra

• Sida 21
•  Original

Prop. 1975/76: 18

Nuvarande lydelse

21

Föreslagen lydelse

verkställighet av beslut om avvis- ning enligt 20 59 eller utvisning en- ligt 29 5 första stycket 5.

65 518

Överträder utlänning föreskrift, meddelad med stöd av denna lag, att han icke må uppehålla sig ut- anför viss ort, viss kommun eller visst polisdistrikt, straffes med fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, med dagsböter.

Överträder utlänning föreskrift, meddelad med stöd av denna lag, att han icke må uppehålla sig ut- anför viss ort, viss kommun eller visst polisdistrikt, eller överträdel- utlänning föreskrift som medde- lats enligt 51 5 femte stycket, dö- mes till fängelse i högst ett år el- ler, där omständigheterna äro mildrande, till dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. I fråga om bosättningstillstånd gäller äldre bestämmelser intill dess beslut meddelats om permanent uppehållstillstånd för utlänningen.

Vad i lag eller annan författning föreskrives i fråga om den som inne- har bosättningstillstånd skall i stället gälla, intill utgången av år 1977 den som är bosatt här i riket sedan minst två år och innehar permanent uppehållstillstånd och för tiden därefter den som sedan minst ett år in- nehar permanent uppehållstillstånd.

2. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1968: 555) om rätt för utlänning och ut- ländskt företag att idka näring här i riket

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1968: 555) om rätt för utlän- ning och utländskt företag att idka näring här i riket1

dels att ordet ”Konungen” i 6, 13, 21, 26 och 31—33 55 skall bytas ut mot :”regeringen”,

dels att 3 och 4 55 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Utlänning som har besättnings- 1ilistäml är likställd med svensk medborgare beträffande rätt att idka näring.

” Senaste lydelse 1973: 163. 1 Senaste lydelse av 32 & 1971: 574.

Föreslagen lydelse

Utlänning som är bosatt här i riket och som har permanent uppe- hållstillstånd eller är medborgare i Danmark, Finland, Island eller

• Sida 22
•  Original

Prop. 1975/76: 18

Nuvarande lydelse

4

Utlänning som ej har bosätt- ningslillsrånd men är bosatt här i riket är likställd med svensk med- borgare beträffande rätten att idka följande näringar:

1. jordbruk jämte binäring vil— ken icke drives som självständigt företag,

2. skogsbruk i den mån det ej omfattar förädling av råvara,

3. fiske,

4. rederirörelse med svenskt far- tyg i vilket utlänningen äger del,

5. undervisningsverksamhet,

6. verksamhet som läkare, tand— läkare och veterinär.

Föreslagen lydelse

Norge är likställd med svensk medborgare beträffande rätt att idka näring.

Utlänning som ej avses i 35)" men som är bosatt här i riket är likställd med svensk medborgare beträffande rätten att idka föl- jande näringar: '

1. jordbruk jämte binäring vil- ken icke drives som självständigt företag,

2. skogsbruk i den mån det ej omfattar förädling av råvara,

3. fiske,

4. rederirörelse med svenskt far- tyg i vilket utlänningen äger del,

5. undervisningsverksamhet,

6. verksamhet som läkare, tand- läkare och veterinär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.

3. Förslag till

Lag om ändring i förordningen (1968: 564) om tillfällig handel

Härigenom föreskrives att 3å förordningen (19631564) om tillfällig : handel skall ha nedan angivna lydelse.

Nut-'arunde lydelse F öreslagån lydelse 35

Tillfällig handel får drivas endast efter särskilt-tillstånd.

Svensk medborgare och utlän- ning som har bosättningstillstånd får dock utan tillstånd driva till- fällig handel med livsmedel, blom- mor och alster av inhemsk hem- slöjd samt med andra varor om handeln drives i lokal över vilken han förfogar. Vidare får, förutom svensk medborgare, utlänning som har bosättningstillsttind utan till-

Svensk medborgare och utlän- ning som har permanent uppe- hållszillstånd får dock utan till- stånd driva tillfällig handel med

livsmedel. blommor och alsterav inhemsk hemslöjd samt med andra varor om handeln drives i lokal över vilken han förfogar. Vidare får. förutom svensk medborgare, . utlänning som har permanent

• Sida 23
•  Original

Prop. 1975/76: 18

Nuvarande lydelse

stånd driva tillfällig handel med tryckt skrift. .

23

Föreslagen lydelse

uppenål/stillsfånd utan tillstånd driva tillfällig handel med tryckt skrift.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976 och gäller till utgången av juni 1976.

4. Förslag till Lag om ändring i lagen (1975: 000) Om tillfällig handel

Härigenom föreskrives att Så lagen (1975: 000) om tillfällig handel skall ha nedan angivna lydelse.

Lydelse enligt prop 1975: 52

Föreslagen lydelse

Tillfällig handel får drivas endast efter särskilt tillstånd.

Svensk medborgare och tillän- ning som har bosättaingstillstånd får dock utan tillstånd driva till- fällig handel med livsmedel, blom-

mor och alster av inhemsk hem—-

slöjd. Vidare får, förutom svensk medborgare, utlänning som har borätt/zingstillsrånd utan tillstånd driva tillfällig handel med tryckt skrift.

Svensk medborgare och utlän- ning som har permanent uppej lzållstillsnind får dock utan nu- stånd driva tillfällig handel med livsmedel, blommor och alster .av .

inhemsk hemslöjd. Vidare får, för- ' utom svensk medborgare, utlän-

ning som har permanent uppe- lnillstiz'lstånd utan tillstånd driva . tillfällig handel med tryckt skrift.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1976.

5. Förslag till

Lag om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall

Härigenom föreskrives följande.

1 % Skall. på grund av förordnande enligt 51 & tredje stycket utlännings- lagcn (1954: 193) av regeringen meddelat beslut om avvisning eller ut- visning ej verkställas, äger 2—5 åå tillämpning beträffande utlänning som avses med beslutet.

l—lar enligt utlänningslagen meddelats beslut i andra fall än sådana" som avses i första stycket om avvisning, förpassning. förvisning eller utvisning och kan beslutet ej verkställas, får regeringen, om sådana om- ständigheter föreligger beträffande utlänningen som avses i 20 & första

• Sida 24
•  Original

Prop. 1975/76: 18 24

och andra styckena samma lag, förordna att 2—5 55 skall äga tillämp- ning.

2 5 Finnes det vara av betydelse för att utröna huruvida organisation eller grupp som avses i 205 andra stycket utlänningslagen (1954: 193) planlägger eller förbereder åtgärd som utgör hot mot allmän ordning och säkerhet, får utlänning, som avses i 1 & underkastas husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning. Av sådan utlänning får också ta- gas fingeravtryck och fotografi.

Förordnande om åtgärd enligt första stycket meddelas av polismyn- dighet. I fråga om sådan åtgärd gäller i övrigt bestämmelserna i 28 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar.

3 5 För ändamål som avses i 2 5 första stycket kan rätten, om synner- liga skäl föreligger, meddela polismyndighet tillstånd att taga del av samtal till och från telefonapparat. som innehaves eller eljest kan anta- gas komma att begagnas av utlänning som avses i 1 %.

Rätten kan för ändamål som avses i 2 & första stycket, om synnerliga skäl föreligger, även meddela polismyndighet tillstånd att närmare un- dersöka, öppna eller granska post- eller telegrafförsändelse, brev, annan sluten handling eller paket som har ställts till eller avsänts från utlän- ning, som avses i 1 &, och som påträffas vid husrannsakan, kroppsvisita- tion eller kroppsbesiktning eller som finns hos post-, telegraf-, järnvägs- eller annan befordringsanstalt.

I tillstånd som avses i andra stycket kan rätten förordna, att i tillstån— det avsedd försändelsc, som ankommer till befordringsanstalt, skall kvarhållas till dess den närmare undersökts, öppnats eller granskats. Förordnandet skall innehålla underrättelse att meddelande om åtgärden ej får utan tillstånd av den som har begärt åtgärden lämnas avsändaren, mottagaren eller annan.

4 5 Tillstånd som avses i 3 5 skall meddelas att gälla viss tid ej översti- gande en månad. Tiden räknas. vid tillstånd till telefonavlyssning från den dag tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare och i övriga fall från den dag tillståndet meddelades.

Fråga om tillstånd prövas av Stockholms tingsrätt på yrkande av riks- polisstyrelsen. Rättens avgörande sker genom slutligt beslut. Sådant be- slut går omedelbart i verkställighet. I fråga om förfarandet äger i övrigt bestämmelserna i rättegångsbalken om förfarandet vid rättens prövning av fråga som under förundersökning i brottmål uppkommit om åtgärd enligt 27 kap. 16 & nämnda balk motsvarande tillämpning.

5 & Uppteckning som ägt. rum vid telefonavlyssning får ej granskas av annan än rätten, rikspolisstyrelsen, polismyndighet eller åklagare. Inne— håller uppteckningen något som ej är av betydelse för det ändamål som föranlett avlyssningen, skall den i sådan del efter granskningen omedel- bart förstöras.

Försändelse eller annan handling som omfattas av tillstånd enligt 3 5 får ej närmare undersökas, öppnas eller granskas av annan än rätten, rikspolisstyrelsen, polismyndighet eller åklagare. Handling varom här är fråga skall undersökas snarast möjligt. När undersökningen har slut- förts, skall försändelse som finns hos befordringsanstalt tillställas den till vilken försändelsen är ställd och annan handling återlämnas till den hos

• Sida 25
•  Original

Prop. 1975/76: 18 25

vilken handlingen påträffats, om ej beslag sker enligt därom gällande bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976 och gäller till och med den 31 december 1976.

1 5 första stycket äger jämväl tillämpning när regeringen enligt 8 5 lagen (1973: 162) om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa vålds- dåd med internationell bakgrund förordnat att avvisnings- eller utvis- ningsbeslut ej skall verkställas.

• Sida 26
•  Original

Prop. 1975/76: 18 26

Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1975-06-05

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Andersson, Johansson, Holmqvist, Aspling, Bengtsson, Norling, Lidbom, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén

Föredragande: statsrådet Leijon

Lagrådsremiss med förslag till ändring i utlänningslagen (1.954: 193), m.m.

Föredraganden anför.

2.2. Tillstånd för inresa, uppehåll, bosättning och arbete

Bestämmelser om tillstånd till inresa och uppehåll i Sverige, liksom bestämmelser om tillstånd för arbetsanställning finns i UtlL och Uth.

Enligt 75 UtlL får regeringen förordna att utlänning inte utan till- stånd får inresa hit eller vistas här. Tillstånd meddelas som visering. uppehållstillstånd eller bosättningstillstånd. Från visering bortses i det följande.

Uppehållstillstånd medför enligt 9 & UtlL rätt att vistas här under tid som anges i tillståndet. Det innefattar inte rätt till inresa utan att detta har angetts särskilt. Tillståndet får begränsas till att avse viss del av lan- det och förbindas med vissa föreskrifter. Det förekommer dock inte att så sker. Tillståndet får innehålla föreskrift om att utlänningen senast när tillståndet har löpt ut skall lämna landet (utresebeslut).

Bosättningstillstånd får meddelas för utlänning som är fast bosatt i ri- ket. Tillståndet medför rätt att inresa och att utan tidsbegränsning vistas här i landet (10 & UtlL).

På motsvarande sätt får regeringen enligt 15 & UtlL förordna att ut- länning inte utan tillstånd får inneha anställning här eller, med visst un— - dantag, utöva verksamhet som föranleds av anställning utomlands eller inneha anställning som avser befattning på svenskt fartyg i utrikes fart. Tillstånden ges i form av arbets- resp. anställningstillstånd. I detta sam- manhang kan bortses från anställningstillstånd. Kravet på arbetstillstånd gäller inte den som har bosättningstillstånd.

I fråga om de nämnda tillstånden gäller i övrigt följande enligt UtlL och Uth. ' '

Icke-nordbo får inte vistas här i landet längre tid än tre månader utan att ha uppehållstillstånd (32 & Uth). Tillståndet gäller för den tid som

2.3. Avvisning och avlägsnande av utlänning efter inresa

Utlänning kan enligt 18 % UtlL avvisas vid ankomsten till landet eller omedelbart därefter, 1) om han inte har erforderligt pass och tillstånd att resa in i landet och, om han ämnar besöka annat nordiskt land, även tillstånd att inresa dit, 2) om han söker undandra sig att vid inresan för polismyndighet uppvisa sitt pass och till denna lämna begärda upplys- ningar eller 3) om han vid inresan mot bättre vetande lämnar polis- myndigheten oriktig uppgift rörande förhållanden som kan inverka på hans rätt att inresa. Utlänning kan vidare enligt 19 % UtlL avvisas vid ankomsten till landet och intill tre månader därefter 1) om han kan antas komma att sakna erforderliga medel för sin vistelse här i lan- det eller, om han ämnar besöka annat nordiskt land, för sin vistelse där samt för sin hemresa, 2) om han ämnar söka sitt uppehälle här i lan- det eller i annat nordiskt land och det skäligen kan antas att han inte kommer att årligen försörja sig, 3) om han, enligt vad som är känt, un- der de senast förflutna två åren yrkesmässigt bedrivit otukt, yrkesmäs- sigt utnyttjat annans otuktiga levnadssätt eller yrkesmässigt bedrivit olovlig införsel eller utförsel, 4) om han tidigare inom eller utom lan- det blivit dömd till frihetsstraff och det skäligen kan befaras att han kommer att fortsätta brottslig verksamhet här i landet eller i annat nordiskt land, 5) om det med hänsyn till hans föregående verksamhet el- ler eljest skäligen kan befaras att han kommer att bedriva sabotage,

• Sida 35
•  Original

Prop. 1975/76: 18 35

spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet här i landet eller i annat nordiskt land eller 6) om i lag eller med stöd av lag bestämmelse med- delats därom med anledning av resolution, som antagits av Förenta Na- tionernas säkerhetsråd. -— Utlänning kan på begäran av den centrala utlänningsmyndigheten i annat nordiskt land avvisas också i annat fall, om det kan antas att han eljest beger sig till det land som framställt så- dan begäran.

Utöver möjligheten att avvisa utlänning inom tre månader från inre- san, kan avlägsnande efter inresan ske genom förpassning, utvisning och förvisning.

Utlänning kan förpassas ur landet om han uppehåller sig här utan att ha erforderligt pass och tillstånd att vistas här (22 å UtlL).

Utlänning kan med stöd av 29 & UtlL utvisas ur landet 1) om han yr- kesmässigt bedrivit otukt eller eljest underlåter att efter förmåga söka årligen försörja sig, 2) om han är hemfallen åt alkoholmissbruk eller narkotikamissbruk och befinns i följd därav vara farlig för annans per- sonliga säkerhet eller föra ett grovt störande levnadssätt, 3) om han av tredska eller uppenbar vårdslöshet gång efter annan undandrar sig att uppfylla sina förpliktelser mot det allmänna eller mot enskild person el- ler 4) om han under loppet av de senast förflutna fem åren utomlands genom dom som äger laga kraft blivit dömd till frihetsstraff för brott, varför utlämning får ske enligt svensk lag, eller undergått honom ome- delbart ådömt frihetsstraff för sådant brott och det på grund av gärning- ens beskaffenhet och övriga omständigheter kan befaras att han kommer att fortsätta brottslig verksamhet här. Utlänning som innehar bosätt- ningstillstånd eller som" sedan minst fem år tillbaka är bosatt i landet, får utvisas endast om det föreligger synnerliga skäl. — Utlänning kan vidare enligt 34 % UtlL utvisas genom beslut av regeringen, om det är påkallat av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse (s.k. politisk utvisning).

Utlänning kan enligt 26 & UtlL förvisas genom dom eller beslut av all- män domstol, om han befinns ha begått brott på vilket kan följa fängel- se i mer än ett år eller om villkorlig dom eller skyddstillsyn som har ådömts honom för sådant brott undanröjs och det på grund av gärning- ens beskaffenhet och övriga omständigheter kan befaras att han kommer att fortsätta brottslig verksamhet här i landet eller om brottet eljest för- anleder att han inte bör få kvarstanna. Utlänning kan vidare förvisas om han befinns ha begått brott, varå enligt UtlL eller enligt författning som utfärdats med stöd därav kan följa fängelse samt omständigheterna vid gärningens begående är försvårande eller om han under de före gärningen senast förflutna två åren har funnits skyldig till brott av samma slag. Utlänning, som innehar bosättningstillstånd eller som då åtalet väcktes sedan minst fem år tillbaka var bosatt i riket, får förvisas endast om det föreligger synnerliga skäl.

• Sida 36
•  Original

Prop. 1975/76: 18 36

2.4. Särskilda tvångsåtgärder i utlänningsärenden m. m.

2.4.1 Bestämmelserna i utlälmingslagen .

Bestämmelser om särskilda tvångsåtgärder i utlänningsärenden finnsi 35—38 åå UtlL. Tvångsmcdlen utgörs av tagande i förvar och ställande under uppsikt. ' '

När fråga uppkommer om avvisning, förpassning eller utvisning eller om verkställighet av sådan åtgärd eller av förvisning, får enligt 35 å den myndighet som handlägger ärendet'förordna att utlänningen skall tas i förvar eller ställas under uppsikt. Handläggs ärendet av regeringen, kan även SIV eller länsstyrelse förordna om tvångsåtgärd. Är SIV handläg— gande myndighet kan också länsstyrelSe meddela sådant förordnande. Om det skäligen kan befaras att utlänningen avviker, får åtgärden också vidtas av polismyndighet. Anmälan om åtgärden skall då skyndsamt gö- ras till den myndighet som handlägger ärendet och det åligger den myn- digheten att omedelbart pröva om åtgärden skall bestå.

När myndighet förordnar om avvisning, förpassning eller utvisning av utlänning, som hålls i- förvar eller står under uppsikt, skall enligt 36% myndigheten samtidigt pröva om tvångsåtgärden skall bestå tills verkställighet sker.

Förekommer inte längre skäl att hålla utlänningen i förvar eller under uppsikt skall åtgärden omedelbart hävas (37 5).

Som förutsättning för beslut om tv'ångsåtgärd anges i lagtexten således endast att det uppkommer fråga om aVvisning, förpassning eller utvis- ning eller om verkställighet av sådan åtgärd eller om verkställighet av förvisning. I prop. 1954: 41 s. 103 betonade föredragande departements- chefen att tvångsåtgärd inte fick tillgripas annat'än som ett led i ett för- -' farande för utlännings avlägsnande ur riket. Han framhöll samti- digt att enbart den omständigheten att ett avlägsnandebeslut. inte. ome- delbart kunde verkställas inte fick utgöra grund för tvångsåtgärd. Vid si- dan av ett verkställighetshinder måste enligt departementschefen före- ligga andra omständigheter som påkallar att utlänningen tas i förvar el- ler ställs under uppsikt, t. ex. 'fara för att utlänningen avviker och håller sig undan eller för att han här kommer och bedriva för"-landet skadlig " verksamhet. '

Beslut om tvångsåtgärd kan inte överklagas utom såvitt angår för- valtningsdomstols beslut i utvisningsärende om tagande i förvar. Sådant beslut kan överklagas särskilt. Klagotiden är inte inskränkt till viss tid (49 & tredje stycket UtlL).

I 385 första stycket föreskrivs emellertid att om det finns anledning att hålla utlänning i förvar längre tid än en månad frågan skall-inom samma tid underställas regeringen. Ingen får kvarhållas' längre tid än tre

• Sida 37
•  Original

Prop. 1975/76: 18 37

månader från förvarstagandet såvida inte regeringen finner synnerliga skäl föreligga. Innan regeringen meddelar sådant beslut skall förhör hål- tas med utlänningen och utlänningsnämndens yttrande inhämtas. Rege- ringens beslut om kvarhållande av utlänning i förvar gäller varje gång högst tre månader från dagen för beslutet.

Den nämnda underställningsregeln gäller dock inte i utvisningsärende hos förvaltningsdomstol. Enligt 38 å andra stycket gäller i sådant ärende att ingen får kvarhållas längre tid än tre månader från det han togs i förvar, om inte synnerliga skäl föreligger därtill. Innan sådant beslut meddelas skall muntlig förhandling hållas i ärendet. Beslut om kvarhål- lande i förvar gäller för varje gång inte längre än tre månader från da- gen för beslutet. '

I UtlL finns bestämmelser om när förhör skall eller får hållas i utlän- ningsärende. Förhör skall alltid hållas i ärende om s. k. politisk utvis- ning (34 å andra stycket UtlL) och i ärende om kvarhållande av utlän- ning i förvar i mer än tre månader (38 å). På utlänningens begäran skall hållas muntlig förhandling i ärende hos länsrätt angående utvisning (31 å) och förhör i ärende om verkställighet av förpassning som har underställts den centrala utlänningsmyndigheten på grund av påstående om politiskt flyktingskap, om förhör inte redan har hållits i förpassnings- ärendet (58 & tredje stycket). Förhör kan hållas, om regeringen, SIV, ut— länningsnämnden eller länsstyrelse i övrigt finner anledning därtill (39 €). Slutligen kan regeringen förordna att förhör skall hållas vid allmän underrät't, om det erfordras utredning vid domstol rörande omständighet av betydelse för ärendets avgörande (43 & första stycket).

Med de undantag som jag nu har angett'är förfarandet inför myndig- heterna i princip skriftligt. .

Beslut om tagande i förvar verkställs av polismyndighet. Enligt 1 & la— gen (1972: 509) om vad som avses med polismyndighet m.m. skall, om ' inte annat följer av lag eller annan författning, med polismyndighet för— stås polisstyrelsen i distriktet. För att tillgripa tvångsåtgärd mot utlän— ning fordras således ett förordnande av bcslutsmyndigheten. Vid fara i dröjsmål kan emellertid enskild polisman ingripa mot utlänning utan att beslut härom har meddelats. Sådant ingripande kan ske med stöd av 1 % lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande. I detta lagrum sägs att om polisstyrelse enligt särskild bestämmelse har befogenhet att besluta omhändertagande av någon, så får polisman omhänderta denne i avbi— dan på polisstyrelsens beslut. Som förutsättning för polismannens ingri- pande anges att föreskrivna rekvisit för beslut om omhändertagande be— döms föreligga och dröjsmål med omhändertagandet finns innebära fara för den omhändertagnes eller annans liv eller fara i annat hänseende. Enligt 55 samma lag skall polisman som verkställt omhändertagandet anmäla åtgärden till sin förman så skyndsamt som möjligt. Förmannen skall omedelbart pröva om åtgärden skall bestå. Innebär hans beslut att

• Sida 38
•  Original

Prop. 1975/76: 18 38

den omhändertagne skall kvarhållas skall han skyndsamt underrätta po- lisstyrelsen om omhändertagandet och skälen för detta. Det åligger en- ligt 7å polisstyrelsen att snarast möjligt efter omhändertagandet med- dela beslut enligt de särskilda bestämmelser som är tillämpliga i varje särskilt fall.

2.4.2. Internationella överenskommelser

Det internationella arbete, som efter andra världskriget sattes igång för att skapa rättsliga garantier för de mänskliga rättigheterna, har re- sulterat i två konventioner, till vilka Sverige har anslutit sig. I båda finns bestämmelser angående frihetsberövanden.

År 1950 öppnades för undertecknande Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. I artikel 5 i konventionen föreskrivs att ingen får berövas sin frihet utom i särskilt i artikeln angivna fall och i den ordning som lagen föreskriver. Ett sådant särskilt angivet fall är ”då någon lagligen är arresterad eller eljest berö— vad sin frihet till förhindrande av att han obehörigen inkommer i landet eller som ett led i förfarande för hans utvisning eller utlämnande”. En— ligt samma artikel skall envar, som sålunda berövas sin frihet, ha rätt att få lagligheten av frihetsberövandet prövat inför domstol. Befinns åtgär- den vara olaglig skall beslut fattas om frigivning.

1966 antog Förenta Nationernas generalförsarnling Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. I stor ut— sträckning berör den samma rättigheter som omfattas av Europaråds— konventionen. I artikel 9 föreskrivs att ingen får berövas sin frihet utom på sådana grunder och i sådan ordning som anges i lag. I samma artikel sägs vidare att den som sålunda har berövats sin frihet skall ha rätt att inför domstol påfordra att lagligheten av frihetsberövandet prövas utan dröjsmål och att frigivning beslutas, om åtgärden är olaglig.

2.5. Besvärsrätten i utlänningsärenden

Möjligheterna att föra talan mot beslut enligt UtlL har' mycket olika omfattning. I fråga om vissa typer av ärenden föreligger full besvärs- rätt, medan i andra fall finns endast begränsade klagomöjligheter. I någ- ra ärendetyper finns inte någon klagorätt.

Fullständig besvärsrätt föreligger endast i fråga om följande beslut, nämligen allmän domstols beslut om förvisning, förvaltningsdomstols beslut om utvisning eller om tagande i förvar samt beslut av SIV om avslag på ansökan om resedokument. Besvärsrätten regleras i dessa fall i rättegångsbalken (RB) såvitt avser allmän domstols beslut. i förvalt— ningsprocesslagen (1971:.291) beträffande förvaltningsdomstols beslut och i förvaltningslagcn (1971: 290) såvitt angår ärenden om resedoku- ment.

• Sida 39
•  Original

Prop. 1975/76: 18 39

I övriga ärenden inom utlänningslagstiftningen är klagorätten an— tingen begränsad eller utesluten. Bestämmelserna innebär följande.

Polismyndighets beslut om avvisning kan överklagas hos SIV (44 5 första och andra styckena UtlL). I vissa fall skall polismyndigheten i stället för att fatta beslut underställa SIV ärendet (20 5 andra och tredje styckena). I ärende hos SIV som rör avvisning skall verket enligt 20 5 andra stycket och 45 5 UtlL regelmässigt höra utlänningsnämnden. Ta- lan mot SIV:s avvisningsbeslut får föras endast i de fall då utlännings- nämnden eller någon av dess ledamöter anfört avvikande mening eller nämnden inte har avgett yttrande (46 5 första stycket UtlL).

Innan SIV meddelar beslut om förpassning skall likaså utlännings- nämnden höras (235 UtlL). Utan dess hörande får förpassningsbeslut meddelas i vissa fall. Detta får ske om för utlänningen meddelats utrese- beslut (9 5 andra stycket UtlL) eller beslut om vägrat Uppehållstillstånd på grund av s. k. vandelsskäl, dvs. omständighet som enligt 195 första stycket punkterna 2—5 eller 29 5 UtlL kan föranleda avvisning resp. ut- visning. Mot SIV:s beslut om förpassning får på motsvarande sätt som i fråga om avvisningsbeslut talan föras endast om utlänningsnämnden inte har yttrat sig eller i nämnden har anförts avvikande mening. I de fall då enligt vad jag har nämnt nämnden inte behöver höras föreligger ingen besvärsrätt.

Rätten för SIV att i vissa fall meddela förpassningsbeslut utan utlän- ningsnämndens hörande korresponderar med en skyldighet att i stället höra utlänningsnämnden redan innan den meddelar utresebeslutet eller beslut om vägrat Uppehållstillstånd p. g. a. vandelsskäl (12 5 första styc- ket UtlL). Talan får då i stället föras mot dessa beslut i den mån bcslu- ten avviker från mening som framförts i nämnden eller nämnden inte har yttrat sig.

Under motsvarande förutsättning får enligt 595 första stycket talan föras mot SIV:s beslut om verkställighet av avlägsnandebeslut när ären- det har underställts verket enligt 58 5 andra stycket. Även i dessa ären- den skall nämligen utlänningsnämnden regelmässigt höras.

Talan mot beslut av SIV i de nämnda fallen fullföljs hos regeringen. Besvärstiden är en vecka (465 tredje stycket och 595 första stycket

UtlL). Mot beslut enligt UtlL får i övrigt, bortsett från vissa processuella bc- slut, talan inte föras (49 5 UtlL).

Regeringen kan emellertid i vissa fall få pröva ärende i vilket besvärs- rätt inte föreligger. Enligt 47 5 UtlL kan SIV, om man finner särskilda skäl till detta, överlämna ett ärende till regeringens avgörande (under- ställning). Detta skall alltid ske om utlänningsnämnden begär det. En an- nan form av prövning av ärenden som ankommer på regeringen sker ge- nom s. k. återbrytning av avlägsnandebeslut. Dessa beslut preskriberas inte utan gäller utan tidsbegränsning. Enligt 51 5 UtlL får emellertid re-

• Sida 40
•  Original

Prop. 1975/76: 18 40

geringen upphäva beslut om avvisning, förpassning, utvisning eller för- visning som inte kan verkställas eller som, vare sig det har verkställts eller inte, av andra skäl inte längre skall lända till efterrättelse. Åtcr- brytning av avvisnings- eller utvisningsbeslut kan också beslutas av SIV när särskilda skäl föreligger. Det gäller dock inte beslut som meddelats av regeringen.

2.6. Vissa övriga bestämmelser i utlänningslagen och utlänningskungörel- sen m. m.

2.6.1. Straff för arbetsgivare som anställer utlänning utan arbetstillstånd

Arbetsgivare som har utlänning utan arbetstillstånd anställd kan en- ligt 62 5 UtlL dömas till dagsböter.

Enligt 62 5 Uth skall den som i sin tjänst anställer utlänning som har fyllt 16 år göra skriftlig anmälan till polismyndigheten, när utlänningen tillträder och slutar anställningen. Underlåter arbetsgivaren att göra så- dan anmälan eller lämnar han i anmälan oriktig uppgift mot bättre vc- tande kan han dömas till dagsböter eller, om omständigheterna är för- svårande, till fängelse i högst sex månader.

2.6.2 Bestämmelser om resedokument

I samband med redogörelsen för skyddet för politiska flyktingar (2.1) nämnde jag att SIV enligt kungörelsen (1955 : 29) ang. utfärdande av re- sedokument får utfärda resedokument enligt 1951 års flyktingkonven- tion. Som legitimationshandling gäller resedokument, som utfärdats eller förlängts i Sverige, endast vid utrikes resa. För vistelsen i Sverige måste flykting, i likhet med annan utlänning, vara försedd med särskild legiti- mationshandling som gäller som pass (2 5 Uth). Innehav av ett vanligt hemlandspass anses vara ett uttryck för att passinnehavaren står under hemlandets skydd Och eftersom den som åtnjuter sitt hemlands skydd inte kan anses som flykting, anses det i Sverige oförenligt med flykting- bestämmelserna att utfärda resedokument till utlänning som innehar eget hemlandspass. I sådana fall måste därför utlänning, som önskar få ett resedokument, först lämna i från sig sitt hemlandspass, varefter rese- dokument utfärdas. Som särskild legitimationshandling för vistelsen i Sverige utställs då samtidigt ett s. k. främlingspass (6 5 Uth).

Utlänning som är flykting och som saknar bosättningstillstånd kom- mer sålunda med nuvarande ordning att behöva dubbla legitimations- handlingar.

Främlingspass utfärdas för viss tid och kan förses med påskrift att det blir ogiltigt, om innehavaren reser in i sitt hemland. Passet skall under Vissa förutsättningar återställas till SIV (7 5 Uth). I fråga om resedoku- ment finns ingen bestämmelse som gör det möjligt att återkalla legitima- tionshandlingen.

• Sida 41
•  Original

Prop. 1975/76: 18 41

4.2. Flyktingskap och dess skydd 4.2.1 Utredningen

Flyktingbegreppet. Utredningen konstaterar att den praxis, som under andra världskriget och åren närmast därefter utbildades inom asylrätten, lagfästes 1954 genom nuvarande UtlL. Vid utformningen av bestäm- melserna om flyktingar togs också hänsyn till innehållet i Förenta nationernas flyktingkonvention från år 1951, vilken Sverige ratificerade samma år. Man tog emellertid inte direkt sikte på att införliva konven- tionens bestämmelser med svensk rätt. Ambitionen var endast att se till att den nya UtlL inte kom 'att innehålla bestämmelser som skulle hindra en svensk ratifikation av flyktingkonventionen. Detta har en- ligt utredningen medfört att påtagliga skillnader föreligger mellan konventionens och UtlL:s uttryckssätt, något som framgår redan vid en ytlig jämförelse mellan deras flyktingbegrepp. Sålunda pekar utred- ningen på att UtlL:s uttryck ”hemland” i konventionen motsvaras av ut-

• Sida 44
•  Original

Pr0p. 1975/76: 18 44

trycken ”land, vari han är medborgare”, och ”land vari han tidigare haft sin vanliga vistelseort”. I konventionen anges ”välgrundad fruktan för förföljelse” som en första förutsättning för flyktingskap, medan UtlL talar Om ”risk för politisk förföljelse”. Konventionens uttryck ”ej önskar begagna sig av sagda lands skydd” saknar motsvarighet i UtlL.

Utredningen pekar på att konventionens definition av begreppet flyk- ting har en självständig betydelse i ett avseende, nämligen vid utfär- dande av resedokument för flykting som lovligen vistas i vårt land. Ef- tersom sådant dokument förutsätts kunna utfärdas endast för flykting som avses i konventionen och UtlL:s flyktingbegrepp inte omfattar en- dast konventionsflykting, har SIV genom en särskild kungörelse (1955: 29) bemyndigats att utfärda resedokument med iakttagande av bestämmelserna i konventionen.

Utredningen framhåller vidare att den vid sin undersökning av hur regleringen av asylrätten utfallit i praktiken funnit att det på grundval av UtlL:s bestämmelser om politisk flykting utbildats en praxis som -— fastän den står i överenstämmelse med UtlL —— svårligen låter sig förena med motsvarande bestämmelser i flyktingkonventionen. Någon närmare redovisning av denna mot konventionsbestämmelserna stridande praxis ges emellertid inte. Utredningen säger endast att förklaringen till gäl— lande praxis torde vara att söka i det förhållandet att UtlL:s bestämmel- ser skiljer sig materiellt från konventionens regler. ,

Enligt utredningens mening bör en nationell lagstiftning som ansluter till en internationell överenskommelse i princip-utformas så att den så- vitt möjligt får samma materiella innehåll som. överenskommelsen, Detta gäller i vart fall när åtgärder, som vidtas på grund av dennatio- nella lagstiftningen, måste respekteras av andra konventionsstater. En annan ordning skulle kunna medföra uppenbara risker för att de för- pliktelser, som följer av en anslutning till överenskommelsen, inte helt uppfylls eller för att konventionens reglering, till förfång för övriga kon— ventionsstater, utsträcks till områden som ligger utanför konventionen. Dessa risker blir enligt utredningen särskilt påtagliga-om det inte förelig- ger skyldighet för den handläggande myndigheten att _vid tillämpningen av de nationella bestämmelserna beakta innehållet i den överenskom- melse som föranlett bestämmelserna.

Mot bakgrund av det anförda anser utredningen angeläget att det ska- pas ökade garantier för att konventionens bestämmelser iakttas och dess förpliktelser uppfylls genom en bättre anpassning till konventionen av UtlL:s bestämmelser om politiskt flyktingskap. Detta föreslås ske på så sätt att flyktingkonventionens definition av flykting efter omarbetning tas in i UtlL och ersätter den nuvarande definitionen på ”politisk flyk- ting” i 2 5 andra stycket.

Övriga utlänningar i behov av skydd. Eftersom begreppet politisk flykting i UtlL är vidare än flyktingbegreppet i konventionen, medför-

• Sida 45
•  Original

Prop. 197576: 18 45

utredningens förslag att vissa utlänningar skulle ställas utanför det skydd som de i dag enligt UtlL åtnjuter som ”politisk flykting”. Utred- ' ningen pekar härvid på dels utlänning som riskerar förföljelse på grund av politiska förhållanden, dels utlänning som löper risk att åläggas all- varligt straff för politiskt brott. Det gäller enligt utredningen att efter- sträva att en omreglering av asylrätten inte medför att någon grupp av skyddsbehövande utlänningar får ett sämre skydd än den f. 11. har.

I detta sammanhang gör utredningen en närmare genomgång av be- ' greppet ”politiskt brott”. Utredningen erinrar om att som politisk flyk- ting enligt 2 5 UtlL skall anses bl. a. den som'på grund av politiskt brott riskerar allvarligt straff. Begreppet politiskt brott förekommer' också i 6 5 lagen (1957: 668) om utlämning för brott, där det föreskrivs att ”ut- lämning må ej beviljas för politiskt brott”. Undantag mot detta utläm- ningsförbud kan dock enligt samma lagrum medges om brottet endast är ett brott av icke politisk beskaffenhet och det i det särskilda fallet prö- vas övervägande ha karaktären av ett icke politiskt brott. Utredningen framhåller att innebörden av begreppet ”politiskt brott” är omtvistad. Med utgångspunkt i förarbetena till lagen-om utlämning konstaterar ut- redningen att ”politiskt brott” i den svenska'rättstillämpningen i allt fall omfattar brott som riktar sig mot statens" säkerhet eller samhällsordv ningen (uppror, högförräderi, spioneri m. m.) oavsett om brottet begåtts i politiskt syfte eller inte. Denna kategori brott brukar kallas för absolut-- politiska brott. Som politiskt brott anses enligt utredningen också andra gärningar, som begåtts i" samband med absolut-politiskt brott och som inte övervägande har karaktär av ett icke politiskt brott. Utredningen menar att stark kritik kan riktas mot nu angivna innebörd av begreppet ”politiskt brott”, eftersom hänsyn inte. tas till-gärningsmannens politiska uppfattning. Gällande ordning medför härigenom-att den som- av enbart . ekonomisk vinning begår t. ex. spioneri, vilket brott i alla'länder regel- mässigt kan medföra långvariga" frihetsstraff, betraktas som politisk flykting och kan således av'det skälet beviljas fristad här. Ett sådant re- sultat av reglerna om flyktingskap "finner utredningen egenartat. I den - mån nu antydda kategori av ”politiskt brott” alltjämt anses böra innc- - bära skydd mot avlägsnande med stöd av UtlL bör enligt utredningen ett sådant skydd ges i form av ett verkställighetshinder, som anknyter till förbudet mot utlämning. ' '

I redogörelsen för den grupp utlänningar, som enligt utredningen" inte omfattas av konventionens flyktingbegrepp men väl av UtlL:s definition" på politisk flykting, pekar utredningen också på de utlänningar som se-' dan länge har beviljats uppehållstillstånd "av allmänt humanitära skäl. Det gäller bl. a. medbörgare i krigförande land, som visserligen inte lö- per risk för förföljelse'i sitt hemland men som riskerar straff för militärt - brott. Det rör sig härvid främst om descrtörer och andra krigsvägrare.

• Sida 46
•  Original

Prop. 1975/76: 18 46

För nu antydda och andra kategorier utlänningar, som tar sin tillflykt hit av andra skäl än fruktan för förföljelse i sitt hemland, sägs situatio- nen på grund av de politiska förhållandena i hemlandet ofta vara lik konventionsflyktingarnas situation och de kan därmed sägas vara i be- hov av ett likartat skydd. Utredningen föreslår därför att utöver konven- tionsflyktingar förmånsställning skall ges de utlänningar som på grund av de politiska förhållandena i sitt hemland inte vill återvända dit och som kan åberopa tungt vägande skäl härför, dvs. andra tungt vägande skäl än som anges i flyktingkonventionen. Detta bör enligt utredningen ta sig uttryck på ett sätt som motsvarar principdeklarationen för kon- ventionsflykting i 2 5 UtlL. I nämnda lagrum bör därför införas en defi- nition av den grupp utlänningar, som enligt vad nu sagts är i behov av särskilt skydd, samt anges en riktlinje för deras särställning av innehåll att ”utlänning, som enligt vad tidigare sagts bör åtnjuta ett särskilt skydd, inte får utan särskilda skäl vägras tillstånd att vistas i riket”. En sådan utlänning skall alltså i princip inte kunna vägras inresa och uppe- håll av allmänna skäl, t. ex. läget på arbetsmarknaden.

Flyktingförklaring. Utlänningsutredningen framhåller vidare att UtlL:s skydd av politiska flyktingar främst är ett skydd mot att de av- lägsnas till land där de riskerar politisk förföljelse. Frågan om politiskt flyktingskap får således sin betydelse i första hand vid verkställighet av ett avlägsnandebeslut. Det är i allmänhet först när en sådan fråga kom- mer upp som den centrala utlänningsmyndigheten prövar ett påstående om politiskt flyktingskap mer ingående. I ärenden om tillstånd att uppe- hålla sig här i landet kommer inte SIV:s bedömning av ett påstått flyk- tingskap till uttryck i annat fall än då ansökan avslås.

Utredningen konstaterar att förhållandena i Sverige beträffande fast- ställande av flyktingskap avviker väsentligt från dem som råder i de flesta västeuropeiska länder. Frågan om politiskt flyktingskap prövas och avgörs i dessa länder så snart utlänning ansöker om asyl eller på annat sätt gör gällande att han är politisk flykting. Så sker bl. a. i övriga nordiska länder samt i Belgien, Frankrike, Holland, Italien, Förbundsre- publiken Tyskland och Österrike.

Utredningcn framhåller vidare att en politisk flykting jämfört med övriga utlänningar intar en särställning här i landet inte bara i fråga om rätten att vistas här utan också i andra avseenden. Man pekar därvid på att politiska flyktingar och även vissa andra flyktingar — bl. &. åtnjuter sociala förmåner och annat bistånd som inte tillkommer övriga utlän- ningar. Därmed avses främst den särskilda hjälpverksamhet till förmån för flyktingar, som bedrivs av AMS och socialstyrelsen.

Frågan huruvida utlänning är att anse som flykting eller inte kan såle- des vara av väsentlig betydelse från olika synpunkter. Redan utlänning- ens eget intresse av att så snart som möjligt få veta om han är erkänd

• Sida 47
•  Original

Prop. 1975/76: 18 47

som flykting och därmed berättigad till den särställning som tillkommer flykting, motiverar därför enligt utredningen att allvarligt överväga en rättslig reglering för fastställande av flyktingskap.

Utredningen finner att flyktingkonventionen inte ålägger ansluten stat att pröva flyktingstatus i annat fall än då utlänning ansöker om resedo- kument. Har stat i sådant fall funnit konventionens flyktingbegrepp till- lämpligt och utfärdat resedokument är den emellertid bunden av sitt ställningstagande även i andra sammanhang inom konventionens ram tills konventionen upphör att vara tillämplig på någon av de i artikel 1 C i konventionen angivna grunderna.

Vid sina överväganden om man bör ha en vidsträcktare skyldighet att pröva fråga om flyktingstatus än vad konventionen sålunda ålägger kon- ventionsstat, pekar utredningen främst på att underlåtenhet att ta ställ- ning till påstående om flyktingskap innebär, att utlänningen lämnas i ovisshet om sin rättsställning i tillflyktslandet, Enligt vad som fram- förts till FN:s flyktingkommissarie har denna ovisshet i många fall in- gett flyktingar en känsla av otrygghet och osäkerhet. Utredningen finner det också med tanke på hur konventionens regler om uppkomst och upphävande av flyktingskap har utformats vara följdriktigt, att ansluten stat tar ställning till om utlänning är flykting i konventionens mening så snart han begär det. Dessutom kan en prövning av flyktingskap fram- tvingas redan i dag genom ansökan om resedokument.

Utredningen anser således att fråga om utlänning är konventionsflyk- ting eller inte bör prövas så snart utlänning framställt påstående därom även om någon särskild rättsverkan av flyktingstatus inte är aktuell. En förutsättning bör självfallet vara att utlänningen själv har begärt en så- dan prövning. För att begäran skall prövas bör vidare enligt utredningen krävas att utlänningen vistas här och har behov av fristad här. Uppfyller utlänningen förutsättningama för flyktingskap, bör prövningen utmynna i en förklaring att utlänningen är att anse som flykting.

Mot bakgrund av det anförda föreslår därför utredningen att i UtlL intas en bestämmelse av följande innebörd. Utlänning, som avses i flyk- tingkonventionen och som har- behov av fristad här i landet äger, om han vistas här, erhålla en förklaring att han är att anse som flykting. Till en sådan förklaring bör vidare fogas den föreskriften att om utlänning som fått en sådan förklaring upphör att vara flykting, förklaringen bör återkallas. Beträffande frågan vilken myndighet som skall pröva och meddela beslut i ärende om flyktingförklaring föreslår utredningen att detta i princip bör ankomma på SIV, som enligt utredningen får anses ha särskild kompetens för att bedöma sådana frågor. Däremot har ut- redningen inte funnit anledning att låta denna uppgift exklusivt an— komma på SIV med rättsligt bindande verkan för alla andra myndighe- ter. De regler som gäller för förfarandet vid förvaltningsmyndighet och domstol anses utgöra en garanti för att där sker en allsidig belysning och

• Sida 48
•  Original

Prop. 1975/76: 18 48

enhetlig bedömning i frågan. Utredningen utgår från att myndighet och domstol som handlägger fråga, i vilken utlännings ställning som flykting ' har rättslig betydelse, alltid hör SIV.

Förstärkt skydd för flykting mot. förvisning och utvisning. I fråga om skyddet för flykting när fråga uppkommer om avlägsnande från vårt land konstaterar utredningen, att UtlL:s regler om utvisning och förvis- ning är väl förenliga med bestämmelserna om utvisning i artikel 32 i konventionen. Utredningen tar i det sammanhanget upp frågan om inte flykting bör ges ett särskilt skydd mot avlägsnande utöver det som in- ryms i bestämmelserna i 53 och 54 åä UtlL om politiskt verkställighets- hinder. Utredningen erinrar om att utlänning som är varaktigt bosatt här har getts en ökad trygghet genom föreskrifterna i 26 och 29 åå UtlL, ' enligt vilka utlänning som har bosättningstillstånd eller som sedan minst fem år är bosatt här i landet inte får förvisas resp. utvisas med mindre synnerliga skäl föreligger härför. Enligt utredningens mening har flyk- ting ett inte mindre starkt behov av trygghet och skydd än en utlänning som vistats här längre tid. Det borde därför vara följdriktigt att möjlig- heterna att fatta beslut om avlägsnande av konventionsflykting begrän- sas på motsvarande sätt. Detta föreslås emellertid endast gälla konven— tionsflykting som har behov av fristad här i landet. Åtnjutcr han redan skydd i annat land skall han nämligen enligt vedertagen internationell uppfattning i fråga om rätten till inresa och uppehåll i annat land jäm— ställas med utlänning i allmänhet. Utredningen föreslår sålunda att beslut om förvisning eller utvisning av utlänning, som är att anse som flykting och som har behov av fristad här i landet, får fattas endast om det före- ligger synnerliga skål därtill. ' .

Ändringar i bestämmelsen om politiskt verkställighetshinder. Utred- ningen går sedan in på bestämmelserna i 53 och 54 åå UtlL om politiskt verkställighetshinder samt i konventionens artikel 33 om förbud mot av- ' lägsnande av flykting. Utredningen finner sig kunna konstatera att un- dantagen från förbudet att avlägsna flykting till land, där han riskerar förföljelse, är mer begränsade i UtlL än i konventionen. Eftersom kon- ventionen självfallet inte utgör hinder för ansluten stat att ge flykting ett vidare skydd än konventionen, saknas enligt utredningen anledning att ändra gällande ordning i begränsande riktning. I detta sammanhang pc- kar utredningen dock på attlenligt 54 % UtlL undantag från nämnda avlägsnandeförbud kan göras om utlänningen har gjort sig skyldig till ”synnerligen grov brottslighet”. Detta begrepp har tidigare tolkats så att det avsåg även upprepad brottslighet, vari-ingår brott av svårare beskaf- fenhet. I konventionens artikel 33 medges undantag från avlägsnandc= förbud om flyktingen dömts för ”synnerligen grovt brott”. För att ute- _ sluta möjligheten av en felaktig tolkning, föreslår därför utredningen att uttrycket ”synnerligen grov brottslighet” i 54 5 UtlL ändras till ”synner- ligen grovt brott”.

• Sida 49
•  Original

Prop. 1975/76: 18 49

Till skillnad från flyktingkonventionen upptar, 'som tidigare nämnts, UtlL ””politiska förhållanden” och allvarligt straff på grund av ”politiskt ' brott" som grunder för förföljelse. Genom utredningens förslag till nytt flyktingbegrepp skulle de som utsätts för förföljelse av nyssnämnda skäl komma att ställas utanför det skydd som de f.n. åtnjuter genom reg- lerna om politiskt verkställighetshinder, För att undvika att så sker föreslår utredningen, att reglerna om politiskt verkställighetshinder görs tillämpliga också på utlänning som förföljs på grund av politiska förhål- landen även om han inte är att anse som flykting.

I fråga om den som begått politiskt brott föreslås ett verkställighets- hinder som anknyter till reglerna i lagen om utlämning för brott. I öå denna lag föreskrivs ett ovillkorligt förbud mot utlämning för politiskt brott, om inte gärningen också innefattar brott av icke-politisk beskaffen- het och gärningen i det enskilda fallet har övervägande karaktär av ett icke-politiskt brott. Utredningen föreslår därför ett tillägg till 53 % UtlL av innehåll att utlänning som begått politiskt brott, för vilket utlämning ei må beviljas, vid verkställighet av avlägsnandebeslut inte får befordras till land, där han löper risk att åläggas allvarligt straff för sådant brott, och ej heller till land där han inte åtnjuter trygghet mot att bli sänd till land, där han löper sådan risk.

Resedokuments giltighet som pass. Utlänningsutredningen berör slut- ligen frågan om skyldighet för flykting som vistas i riket att inneha legi- timationshandling som gäller som pass. Eftersom resedokument, som enligt flyktingkonventionen på begäran skall utfärdas för flykting, en- dast gäller som passhandling för utrikes resa kommer ett resedokument som utfärdats här i Sverige inte att accepteras som passhandling vid flyktingens vistelse här. Därför måste dessutom ett främlingspass utfär- das för flyktingen. Utredningen anser att detta förhållande bör ändras och föreslår efter förebild från andra länder, som anslutit sig till flyk- tingkonventionen, att resedokument som utfärdats i Sverige också bör gälla som pass vid uppehåll här i landet.

4.2.2. Remissyttrandena

Förslaget att införliva konventionens flyktingbegrepp i UtlL samt att införa en särskild grupp av skyddsbehövande utlänningar mot- tas av de flesta remissinstanserna positivt eller lämnas utan erinran. Flera av dem delar emellertid inte utredningens uppfattning att svensk praxis skulle vara oförenlig med flyktingkonventionen och det pekas på att utredningens ståndpunkt i denna del inte har stöd i utredningsmate- rialct.

Hovrätten för Västra Sverige, som inte har någon erinran i och för sig mot att konventionens flyktingbegrepp införlivas i UtlL, konstaterar emellertid att flyktingar genom den föreslagna uppdelningen mellan flyktingar och övriga utlänningar i behov av särskilt skydd ges fördelar

• Sida 50
•  Original

Prop. 1975/76: 18 50

som inte kommer övriga skyddsbehövande utlänningar till del-. Dessa skillnader kan kanske inte alltid motiveras av. skillnaderna beträffande skyddsbehovet. Enligt hovrättens mening får dock Sverige redan genom sin anslutning till flyktingkonventionen anses ha bundit sig för en kate- goriklyvning av detta slag.

RPS konstaterar att UtlL:s flyktingbestämmelser är mer generösa än konventionens bestämmelser och anser inte att tillämpningen av 25 UtlL har lett till att konventionsbestämmelserna inte uppfyllts. Styrelsen finner inte tillräckliga skäl föreligga för en ändring av UtlL:s flykting- definition och avstyrker därför förslaget.

Även SI V avstyrker förslaget och framhåller att UtlL inte tillämpas så att utlänning får en sämre behandling än han skulle få enligt konven- tionen. SIV kan därför inte dela utredningens allmänna uppfattning att konventionens bestämmelser om flyktingskap bör införas i UtlL. Till närmare utveckling av sin ståndpunkt anför SIV bl. a. följande:

UL och konventionen skiljer sig åt ifråga om definitionen av flykting bl. a. när det gäller utlänning som åläggs allvarligt straff p. g. &. poli- tiskt brott. Sådan utlänning är enligt UL att anse som politisk flykting. Någon motsvarande grund för flyktingskap finns inte upptagen i kon— ventionen. I denna talas om förföljelse på grund av ”politisk uppfatt- ning”.

Enligt SIV:s mening är emellertid den som begått politiskt brott ofta att bedöma också som konventionsflykting. Detta hänger samman med —- som närmare belyses i ett senare avsnitt — att politiska brott ofta och kanske t. o. rn. i regel utgörs av handlingar som måste anses ha sin bakgrund i vederbörandes ”politiska uppfattning”. Att visa politiska brott måhända inte konstituerar flyktingskap enligt konventionen men väl enligt UL kan enligt SIV:s mening inte motivera att lagtexten anpas- sas till konventionstexten. En skiljaktig bedömning kan vara resultatet av en onödigt subtil tolkning av lag och konvention. Något facit i form av en någorlunda enhetlig praxis från de olika konventionsländerna finns ju inte.

I konventionen sägs vidare inte något om vad som skall förstås med ”förföljelse” medan i UL talas om förföljelse ”som riktar sig mot hans (utlänningens) liv eller frihet eller eljest är av svår beskaffenhet”.

Vad som skall förstås med uttrycket ”förföljelse” i artikel ] i konven- tionen är oklart. Förarbeten eller rättspraxis som kan ge ledning vid tolk- ningen saknas. Utredningen har redovisat olika uppfattningar som kom- mit till uttryck inom doktrinen. Enligt SIV:s mening ger doktrinen ett då- ligt stöd vid tolkningen på grund av dessa delade meningar. Till skillnad mot utredningen anser SIV att man vid tolkningen av begreppet ”förföl- jelse” i artikcl 1 inte kan bortse från innehållet i artikel 33 om skydd mot avvisning och utvisning. Artikel 1.tillför_säkrar i och för sig inte nå- gon flykting en rätt att stanna i något land eller skydd mot att avlägsnas från ett land. Det skydd konventionen ger framgår av artikel 33, där det stadgas att flykting inte må utvisas eller avvisas till gränsen mot område där ”hans liv eller frihet skulle hotas”. Med denna tolkning, som före- kommer i doktrinen, blir konventionens definition snävare än ULzs, där det som nämnts talas om förföljelse som riktar sig mot utlänningens ”liv eller frihet eller eljest är av svår beskaffenhet”.

• Sida 51
•  Original

Prop. 1975/76: 18 51

Enligt konventionen skall det vara fråga om ”välgrundad fruktan” för förföljelse medan det i utlänningslagen talas om ”risk för förföljelse”. En skillnad i innebörden av dessa uttryck som SIV funnit är att"”risk för förföljelse” även täcker situationer där vederbörande inte är medve-' ten risken, medan konventionstcxten enligt ordalagen tycks förutsätta medvetenhet om att sådan risk föreligger. Att försöka genomlysa övriga eventuella skillnader mellan innebörden av dessa uttryck utan belysning av fall ur praxis har SIV funnit vara ofruktbart.

Utredningen har framhållit att den funnit det angeläget att en ökad rättssäkerhet kommer flyktingar och andra utlänningar till del. Att in- föra konventionens definition av flykting i UL skulle emellertid enligt SIV:s uppfattning kunna få motsatt verkan. Som ovan framhållits är konventionens definition både oklarare och enligt" ordalagen snävare än UL:s och kan därför tolkas snävare. SIV avstyrker utredningens förslag i denna. del.

Utlänningsnämnden, som godtar den föreslagna kategoriindelningen, framhåller att det med hänsyn till de internationella rättsverkningar som följer av att ett land förklarar en person som flykting och förser honom med resedokument, som måste respekteras även av annat konventions- land, är angeläget att kretsen av konventionsflyktingar inte görs vidare än vad som innefattas i flyktingkonventionens definition av flykting.

Invandrarutredningen delar utredningens uppfattning att UtlL:s upp- delning mellan politiska flyktingar och utlänningar i allmänhet är alltför stel och därför om möjligt bör ersättas med en indelning som bättre sva- rar mot skyddsbehovens olika art. Man anser dock att utredningens för- slag i realiteten kan komma att medföra att vissa grupper av utlän— ningar, bl.a. de som begått politiskt brott, får en sämre ställning än de har i dag.

Svenska flyktingrådet anser att ett införlivande av konventionstexten i UtlL i vissa fall skulle kunna leda till snävare tolkning av flyktingbe- greppet än vad som gäller enligt UtlL. Enligt flyktingrådet innebär detta försämringar i förhållande till gällande lag, varför förslaget avstyrks. Flyktingrådct framhåller vidare den uppfattningen att politiska flyk- tingar och andra skyddsbehövande utlänningar skall ha samma rättighe- ter och förmåner.

Utredningens förslag att behålla principdeklarationen för flyktingar och införa en motsvarande riktlinje för övriga skyddsbehövande utlän- ningar föranleder ingen kommentar eller lämnas utan erinran av flerta- let remissinstanser. RÅ påpekar emellertid att annan utlänning än flyk- ting som är i behov av särskilt skydd enligt förslaget skall kunna vägras tillstånd att vistas här om ”särskilda skäl” föreligger. Då denna grupp i dag betraktas som politiska flyktingar, vilka enligt 2 & UtlL inte kan väg— ras sådant tillstånd utan ”synnerliga skäl”, innebär förslaget möjlighet till en restriktivare behandling av dessa utlänningar än vad som i dag gäller. Med hänvisning till Sveriges liberala invandringspolitik och hu- manitära grundsyn ställer sig RÅ tveksam till nämnda begränsning.

• Sida 52
•  Original

Prop. 1975/76: 18 52

Svenska flyktingrådet anser att principdeklarationen för flyktingar bör vara undantagslös så att flykting, som är i behov av fristad här i landet, inte kan vägras resa in hit ens om synnerliga skäl föreligger. Flyktingrå- det anser vidare att rekvisitet ”tungt vägande skäl” bör slopas i riktlin- jen för utlänning i behov av särskilt skydd.

RÅ påpekar att flyktingkonventionen utesluter bl. a. krigsförbrytare från sitt tillämpningsområde men att sådana utlänningar i princip om— fattas av den svenska principdeklarationen. Utredningen föreslår ingen ändring i detta avseende men uttalar att krigsförbrytare eller annat un- dantag enligt konventionens artikel 1 F lämpligen bör utgöra ”synner- liga skä ” att vägra utlänningen fristad här i landet. Enligt RÅ skulle det kunna övervägas om inte krigsförbrytare skall undantas från kategorin flyktingar enligt lagen. Ett alternativ till ett generellt undantag i lagen skulle enligt RÅ vara att uppställa mindre stränga förutsättningar än ”synnerliga skäl” för att kunna vägra fristad här.

Hovrätten för Västra Sverige hävdar att undantagsbestämmelserna i flyktingkonventionens artikel 1 F, varigenom flyktingar som begått vissa grova brott ställs utanför tillämpningen av konventionen, skall införas i lagtexten. Dessa bestämmelser är enligt hovrätten av så väsentlig bety- delse att de bör öppet redovisas.

Svenska flyktingrådet anser att undantag bör göras för krigsförbry- tare. Dessutom bör enligt rådets mening undantag göras beträffande ”dem som gjort sig skyldiga till allvarligt brott mot FN-konventionen om de mänskliga rättigheterna”.

Beträffande vapenvägrare och descrtörer finner länsstyrelsen i Göte- borgs och Bohus län det vara vanskligt att på grundval av hittillsva— rande erfarenheter inlemma dessa i den grupp utlänningar som är i be- hov av särskilt skydd. Länsstyrelsen anser att gällande skydd mot utläm- ning får anses tillräckligt. Föreningen Sveriges polismästare är av samma uppfattning i vart fall beträffande de vapenvägrare och descrtö— rer, vilkas ställningstagande inte grundas på djup samvetsnöd.

På grund av sin inställning i frågan om flyktingbegreppets utformning avstyrker RPS och SIV utredningens förslag beträffande utformningen av principdeklarationen för flyktingar och införandet av den s.k. rikt-' linjen för övriga utlänningar i behov av särskilt skydd.

Utredningens förslag om möjlighet för flykting att genom en särskild prövning få en förklaring att han är att anse som flykting samt verkan av en sådan förklaring har av många remissinstanser lämnats utan erin- ran medan andra instanser framfört delade meningar.

Invandrarutredningen anser att starka skäl talar för införandet av ett förklaringsinstitut och finner det inte minst av psykologiska skäl önsk- värt att flykting, som så önskar, kan erhålla ett dokument som utvisar hans flyktingstatus. Hovrätten för Västra Sverige förordar däremot generellt att frågor

• Sida 53
•  Original

Prop. 1975/76: 18 53

om flyktingskap skall prövas först i samband med verkställigheten av avlägsnandebeslut. .

RPS menar att utredningens främsta skäl för att införa en flykting- förklaring —— flyktingens trygghetskänsla — inte är bärkraftig då en av- given förklaring ändock skall kunna återkallas. Utredningens förslag skulle dessutom nödvändiggöra kraftiga resursförstärkningar inom poli- sen. Med hänsyn härtill och eftersom en flykting som p. g. a. åberopat politiskt skäl fått tillstånd att vistas här redan i dag åtnjuter det skydd som flyktingkonventionen tillförsäkrar honom, avstyrker RPS förslaget.

Också SIV och LO uttalar att frågan om införande av förklaringsin- stitutct måste vägas mellan värdet av den trygghetskänsla som en flykting kan få genom en sådan förklaring och de resurser som måste ställas till förfogande. Båda instanserna, som anser att en förklaring saknar prak- tisk betydelse för det faktiska skydd som en flykting i dag åtnjuter i Sve- rige, avstyrker förslaget.

Förslaget att inte ge flyktingförklaringen exklusiv rättsverkan förtar enligt kammarrätten i Stockholm det trygghetsvärde, som förslaget syf- tar till. Kammarrätten framhåller också att institutet med särskild för- klaring om flyktingskap kanske inte alltid är till förmån för utlänningen. Det finns enligt kammarrätten säkert de som känner sig som politiska flyktingar men som kanske i avvaktan på den politiska utvecklingen i hemlandet inte vill ge offentlighet åt detta. Man hoppas kanske att för- hållandena i hemlandet skall bli sådana att man trots allt kan återvända dit och vill därför inte deklarera att man är utsatt för förföljelse. Om den föreslagna ordningen införs, måste en sådan person ta ställning till om han skall begära förklaring om flyktingskap eller vänta med att framställa sitt påstående om flyktingskap tills detta blir nödvändigt i ett aktuellt ärende. Begär han förklaring innebär det att han öppet deklare- rat att han brutit med hemlandet. Väntar han med att framställa sitt på— stående om flyktingskap tills det blir nödvändigt i ett aktuellt ärende, kommer frågan kanske att ställas varför han inte tidigare begärt förkla- ring. Denna underlåtenhet kan då i bevishänseende verka i för honom negativ riktning.

Som en konsekvens av det framlagda förslaget pekar kammarrätten också på att frågan om flyktingskap kan komma att handläggas vid två myndigheter samtidigt. En utlänning, om vars utvisning är fråga vid länsrätt kan, samtidigt som han hos länsrätten gör gällande att han är flykting, hos den centrala utlänningsmyndigheten begära förklaring om flyktingskap. Detta är enligt kammarrätten icke tillfredsställande.

På grund av det anförda ställer sig kammarrätten tvekande till att in- föra en sådan rätt att erhålla flyktingförklaring som utredningen föresla- git. Kammarrätten uttalar i detta sammanhang emellertid stöd för att trä gor om flyktingskap exklusivt avgörs av SIV.

• Sida 54
•  Original

Prop. 1975/76: 18 54

Också socialstyrelsen ifrågasätter värdet aven flyktingförklaring, då den inte blir bindande för domstolar och andra myndigheter. Beträf- fande återkallande av en förklaring framhåller styrelsen att det är oklart i vad mån en sådan fråga kommer att tas upp till prövning i annat fall än då ärende, vari flyktingskapet har betydelse, remitteras till den een- trala utlänningsmyndigheten. Om sådant ärende aldrig uppkommer sy-' nes förklaringen kunna kvarstå för all framtid.

Utlänningsnämnden, som är positivt inställd till tanken på en särskild flyktingförklaring, ser det dock också som en brist att utredningen inte närmare behandlat frågan om när flyktingskap skall upphöra att gälla.

Länsstyrelsen i Stockholms län, som också intar en principiellt positiv inställning till förslaget om flyktingförklaring, framhåller emellertid att ett sådant institut svårligen låter sig förena med utredningens förslag att domstol vid bedömning av fråga om avlägsnande skall kunna besluta om flyktingskap föreligger eller inte. länsstyrelsen anser sig därför böra avstyrka att utredningens förslag om kompetensen vid bedömning av politiskt flyktingskap läggs till grund för lagstiftning utan ytterligare ut- redning. '

Svenska flyktingråa'et anser att en flyktingförklaring skall vara oåter- kallelig. Dessutom bör en liknande förklaring kunna meddelas utlänning som enligt förslaget är i behov av särskilt skydd. Skall återkallelse av flyktingförklaring ändock kunna meddelas, bör grunderna för en sådan återkallelse klart anges.

Vad gäller förfarandet vid meddelande av flyktingförklaring anser länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus [än att FN:s flyktingkommissariat ' bör tillförsäkras inflytande i dessa frågor.

Beträffande utredningens förslag att utvisning eller förvisning av flyk- ting inte skall få ske om inte synnerliga skäl föreligger konstaterar RÅ att utlänningar, som utan att vara flyktingar ändå är i behov av särskilt skydd, inte kommer att omfattas av denna regel. Eftersom de trots allt är i behov av särskilt skydd ——- vilket utredningen också framhåller i sitt förslag angående politiskt verkställighetshinder re är en fråga om gradskillnad än artskillnad i förhållande till flyktingars skyddsbehov, förordar RÅ att nämnda grupp bereds samma ställning som flyktingar i detta hänseende.

SI V, som i likhet med invandrarutredningen delar utredningens upp- fattning att den som är politisk flykting i och för sig bör ha ett särskilt skydd mot utvisning och förvisning, pekar samtidigt på att det finns grupper som kan ha ett väl så starkt behov av särskilt skydd som poli- tiska flyktingar. Enligt SIV gäller det främst dem som är fast bosatta i landet och har familj här. Domstolarnas praxis är myeket olikartad och SIV anser det väsentligt att man söker åstadkomma en enhetlig sådan. ' Det finns därför enligt SIV behov av en mer preciserad reglering av rek-

och detta behov "snara-

• Sida 55
•  Original

Prop. 1975/76: 18 55

visitet ”synnerliga skäl”. Det kan enligt SlV exempelvis 'inte vara rim- - ligt att genom förvisningsbeslut bryta upp familjeband för personer som är väl etablerade här.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att det bör finnas möjlighe- ter att avlägsna grova brottslingar ur riket trots att de är att anse som politiska flyktingar. Den nu föreslagna regleringen lämnar möjlighet att avlägsna politiska flyktingar när synnerliga skäl föreligger. Detta måste enligt länsstyrelsen innebära att bl. a. grova brottslingar kan avlägsnas även om de är politiska flyktingar.

Föreningen Sveriges polismästare avstyrker förslaget om förstärkt skydd för flykting mot beslut om utvisning och förvisning. Som grund härför uttalar föreningen att de uppgifter, varpå de beslutande organen har att basera sina beslut i fråga om politiskt flyktingskap, oftast är en- dast utlänningens egna som är svåra eller omöjliga att kontrollera. Att myndigheterna under sådana omständigheter finner sig kunna anse ve- derbörande vara flykting är enligt föreningen ändock anmärkningsfritt, eftersom man i ett asylärende näppeligen vill riskera att göra en felbe— dömning till utlänningens nackdel. Föreningen framhåller emellertid att man i vissa polisdistrikt i många fall haft svårt att värja sig för misstan- ken att en inte ringa del asylsökande önskat resa in i landet av annat skäl än det påstådda flyktingskapet. De fall är dcssutom'inte få då person. som söker asyl här, redan vid inresan kan konstateras vara en icke önsk- ' värd utlänning men som av politiska skäl måste godkännas för inresa. Nämnda omständigheter bör enligt föreningen kunna beaktas i ärende om utvisning eller förvisning även av konventionsflykting. Föreningen anser sig därför böra avstyrka utredningens förslag i denna del.

Enligt Svenska flyktingrådet finns skäl att helt avskaffa möjligheten att förvisa eller utvisa politisk flykting eller annan skyddsbehövande ut- länning. Om förvisnings- och utvisningsmöjligheterna emellertid inte kan avskaffas för dessa grupper, finner "flyktingrådet angeläget fram- hålla att tillämpningen måste vara ytterst restriktiv och endast hänföras till fall av synnerligen grov brottslighet. Flyktingrådets uppfattning är vidare att det skydd som ges politiska flyktingar också bör omfatta de utlänningar som är i behov av särskilt skydd. '

4.3 Besvärsrält i utlänningsärenden m. m.

4.3.1. Utredningen

Rätt till besvär. Utredningen pekar på att det är en grundläggande princip inom den svenska rättsordningen, att förvaltningsmyndighets el- ler domstols beslut i princip skall kunna överklagas. De begränsningar som råder i möjligheterna att klaga över SIV:s beslut i utlänningsären-

• Sida 56
•  Original

Prop. 1975/76: 18 56

den innebär enligt utredningen betydande avsteg från denna allmänna princip.

Begränsningarna i klagorätten har dock enligt utredningen, på grund av den praxis som utvecklat sig vid tillämpning av återbrytningsreglerna i 515 UtlL, inte fått några allvarligare praktiska konsekvenser. Rege- ringens rätt att återbryta av SIV meddelade beslut om avvisning eller förpassning, vilka beslut endast undantagsvis kan överklagas, har i reali- teten lett till att utlänning getts rätt att utan tidsbegränsning få sådana beslut omprövade av regeringen också när besvärsrätt inte föreligger. Lagens begränsningar i besvärsrätten har härigenom satts ur spel. En- ligt utredningen har det nämnda förfaringssättet dessutom medfört att utlänning fått möjlighet att i anmärkningsvärt stor omfattning få av- lägsnandeärenden omprövade av regeringen. Detta gäller enligt utred- ningen särskilt beslut om utvisning och förvisning. Med stöd av reglerna om återbrytning kan således utlänning påfordra regeringens prövning av beslut om utvisning som meddelats av länsrätt och som kanske överprövats och fastställts av kammarrätt och regeringsrätt. Detsamma gäller förvisningsbeslut som meddelats av tingsrätt och som eventuellt har överprövats och fastställts av hovrätt och högsta domstolen.

Det förhållandet att återbrytningsinstitutet har fått en så vidsträckt till- lämpning utgör enligt utredningen ett direkt uttryck för att den gällande besvärsrätten är alltför snäv. Bestämmelserna framstår vidare som otids- enliga och kravet på skiljaktig mening från utlänningsnämnden eller nå- gon av dess ledamöter för att få överklaga innebär dessutom att det fak- tiskt blir nämndens enskilda ledamöter som har att bestämma om be- svärsrätt skall föreligga eller inte. En sådan konstruktion framstår enligt utredningen som mycket säregen och helt främmande för förvaltnings- rätten i övrigt.

Mot bakgrund av angivna förhållanden föreslår utredningen att möj- ligheterna till överprövning av beslut i utlänningsärenden ändras och anpassas till vad som gäller inom nutida förvaltningsrätt i övrigt.

Vad först gäller SIV:s beslut om avlägsnande, dvs. avvisning och för— passning, konstaterar utredningen att sådana beslut många gånger kan innebära djupa ingrepp i utlänningens liv. Att utlänningen i sådana ärenden därför bör erbjudas det särskilda rättsskydd som en allmän be- svärsrätt innebär är enligt utredningen närmast en självklarhet.

I fråga om SIV:s beslut att vägra utlänning Uppehållstillstånd gör sig enligt utredningen behövet av klagorätt inte lika starkt gällande som be- träffande avlägsnandebeslut. Beslut om vägrat Uppehållstillstånd kan inte verkställas. Utlänning som vägrats Uppehållstillstånd, kan avlägsnas ur landet endast på grund av ett laga kraft vunnet beslut om förpass- ning. Utredningen utgår dock ifrån att möjlighet att klaga över beslut att av vandelsskäl avslå ansökan om Uppehållstillstånd också fortsätt-

• Sida 57
•  Original

Prop. 1975/76: 18 57

ningsvis skall finnas i samma utsträckning som beträffande beslut om avlägsnande.

I fråga om beslut i ärende om verkställighet av avlägsnandebeslut, som enligt 58 5 UtlL har underställts SIV på grund av påstående om po- litiskt flyktingskap, förutsätter utredningen att besvärsrätt alltjämt skall föreligga.

Utredningen föreslår alltså att de begränsningar i klagorätten, som an- ges i 46 5 första stycket och 59 5 första stycket upphävs och att full kla- gorätt införs i dessa ärenden.

Även i två andra fall föreslås besvärsrätt. Således bör beslut, varige- nom utlänning förklarats inte vara att anse som flykting, kunna över- klagas med hänsyn till den rättsliga betydelse som ett sådant beslut har eller kan få för utlänningen. Detsamma föreslås gälla beslut varigenom utlänning har vägrats resedokument.

Besvärstidens längd. Utlänningsutredningen konstaterar att besvärsti- den i utlänningsärenden i allmänhet alltid har varit kortare än i övriga förvaltningsärenden. Detta har motiverats med behovet av snabb hand- läggning av utlänningsärenden. Utredningen kan inte godta ett sådant resonemang och pekar på att en begränsning av besvärstiden också inne- bär en faktisk begränsning av parts möjlighet att utnyttja sin besvärsrätt. Det framstår enligt utredningen som särskilt betänkligt från rättssäker- hetssynpunkt, att en sådan begränsning drabbar personer som på grund av Språksvårigheter och bristande kännedom om svenska rättsförhållan- den har svårt att själva tillvarata sina rättsliga intressen. Besvärstiden bör därför vara av samma längd som i förvaltningsärenden i allmänhet. Utredningen föreslår att besvärstiden i alla utlänningsärenden bestäms till tre veckor.

Instansordningen. I betänkandet konstateras inledningsvis att ärenden om utvisning, som sedan den 1 januari 1972 handläggs av länsrätt, överklagas enligt reglerna i förvaltningsprocesslagen (1971: 291). Full- följd sker alltså till kammarrätt och regeringsrätt. Utredningen pekar på att förutsättningama för utvisning är klart angivna i UtlL och att det därför inte finns något utrymme för diskretionär prövning. Utredningen ser därför inte något hinder mot att överprövningen av dessa ärenden görs av domstol. '

I betänkandet framhålls vidare att förutsättningarna för avvisning på samma sätt som gäller beträffande utvisning är klart angivna i lagen. Om en utlänning skall avvisas är alltså en rättstillämpningsfråga som en- ligt utredningen bör prövas i domstolsmässiga former. Utredningen för- utsätter att avvisningsbeslut alltfort skall meddelas av polismyndighet samt att det också i fortsättningen skall ankomma på polismyndigheten att underställa SIV ärenden, i vilka politiskt flyktingskap hävdas, eller ärenden där avvisningsanledning föreligger men polismyndigheten fin- ner det tveksamt om avvisning ändå bör ske. Mot bakgrund av det an-'

• Sida 58
•  Original

Prop. 1975/76: 18 '. 58

förda föreslår utredningen att besvär över beslut om avvisning bör föras hos allmän förvaltningsdomstol, länsrätt om polismyndighet har med— delat beslutet och kammarrätt om det har meddelats av SI V.

I fråga om överprövning av ärenden om uppehållstillständ framhåller utredningen, att sådant tillstånd enligt prop. 1968: 158 får vägras utlän— ning på grund av dennes vandel, endast om det föreligger skäl som kan föranleda avvisning eller utvisning. Avgörandet av sådant ärende är så- ledes på samma sätt som när det gäller "avvisning-och utvisning en rätts— tillämpningsfråga. Enligt utredningen bör ärendet därför kunna över- prövas av domstol. Utredningen föreslår att när-SIV:s avslag på an- sökan om uppehållstillstånd uteslutande grundar sig på vandelsskäl, ta— lan skall föras hos kammarrätt.

Samma synsätt ligger till grund för utredningens förslag beträffande ärenden om flyktingförklaring och om resedokument. Om utlänning är att anse som flykting och om han äger rätt att få resedokument är enligt utredningen rena rättstillämpningsfrågor som inte lämnar utrymme för en diskretionär prövning. Klagan över sådana beslut av SIV bör därför föras i kammarrätt. ' ' '

I ärenden om verkställighet av avlägsnandebeslut, som på grund av påstående om politiskt flyktingskap underställts SIV:s prövning. är frågan om politiskt flyktingskap helt avgörande. Enligt utredningen är denna prövning en ren rättstillämpningsfråga. Också dessa ärenden bör således enligt förslaget överprövas av kammarrätt.

Ingen ändring i instansordningen föreslås-vid överprövning av beslut om förvisning eller utvisning. Inte heller föreslås någon ändring beträf- fande förpassningsbeslut. Som skäl för att bibehålla nuvarande ordning i förpassningsärenden, dvs. besvär till regeringen, framhåller utredningen förpassningens särskilda karaktär. Om en utlänning inte skall förpassas, trots att det föreligger formella förutsättningar härför, kan sägas vara en lämplighetsfråga som det enligt utredningen ytterst bör-ankomma på re- geringen att avgöra.

Sammanfattningsvis innebär ändringsförslagen'i betänkandet att kla- gan över polismyndighets beslut om avvisning skall föras hos länsrätt. SIV:s beslut om avvisning, om vägrat uppehållstillstånd på grund av vandelsskäl, om utresebeslut, om vägrat resedokument samt om verk- ställighet av avlägsnandebeslut, som har underställts SlV på grund av påÄ stående om flyktingskap, skall föras 'hos kammarrätt. Detsamma före- slås också gälla SIV:s avslagsbeslut i de av utredningen förordade ärendena om flyktingförklaring.

4.3.2 Remissyttrandena

Utredningens förslag att utvidga besvärsmöjligheterna'i utlännings- ärenden tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstan- serna. Endast Föreningen Sveriges polismästare anser en utvidgning

• Sida 59
•  Original

Prop. 1975/76: 18 59

opåkallad. Föreningen finner inte' att några olägenheter från rätts- skyddssynpunkt har varit förknippade med gällande ordning. I det sam- . manhanget pekar föreningen på att det redan i dag inte så sällan före- kommer vad föreningen vill beteckna som okynnesbesvär i syfte att få möjlighet att prestera nya skäl eller "etablera personkontakter, som man hoppas skall godtas som sådan anknytning som medger kvarstannande i ' landet (skenäktenskap m. m.).

Förslaget att utöka besvärstiden från en till tre veckor väcker tvek- samhet hos RPS, som anser att detta i många fall sannolikt kommer att i förhalningssyfte utnyttjas av utlänningar i ärenden som gäller deras av- lägsnande ur landet. ' ' .

Den av utredningen föreslagna instansordningen har ifrågasatts av flera remissinstanser. RPS delar utredningens uppfattning att klagan över polismyndighets beslut om avvisning bör föras hos förvaltnings— domstol. RPS anser dock att enhetlighet i rättstillämpningen är för ut- länningar av så stor betydelse från rättssäkerhetssynpunkt, att den utgör fullgod anledning föreskriva att besvär över sådant beslut av polismyn- dighet skall, på samma sätt som gäller för SIV:s motsvarande beslut, föras hos kammarrätt. För detta talar även att klagan över beslut i andra avlägsnandeärenden —' med undantag av-förpassning och förvis- ning ——- liksom i alla verkställighetsärenden enligt utredningens förslag - skall föras hos kammarrätt. RPS anser vidare att intresset av enhetlighet i rättstillämpningen är så starkt att det kan ifrågasättas om inte en och samma kammarrätt, förslagsvis kammarrätten i Stockholm, bör utgöra gemensam besvärsinstans i dessa ärenden. Därigenom skulle dessutom i avlägsnandeärenden vissa samordnings— och kommunikationsproblem berörda myndigheter och förvaltningsdomstolar emellan kunna-undvi- kas.

Sl V framhåller att ett tillstyrkande av utredningens förslag om vidgad besvärsrätt kan ske endast under den förutsättningen att verkets eget förslag om instansordning godtas, samt att utredningens förslag om borttagande av institutet ”återbrytning” i 51 & UtlL inte bifalls. SIV er- inrar i sitt yttrande om att det tidigare har ansetts att frågor om politiskt flyktingskap är av så känslig natur att'prövningen bör koncentreras till en myndighet, den centrala utlänningsmyndigheten, inte minst för att få enhetlig praxis. I den mån överprövning av SIV:s beslut har kunnat ske, ' har den prövningen ankommit på Kungl. Maj:t. SIV anför fortsättningsÄ vis: ' '

Utredningen för här ett teoretiskt och verklighetsfrämmande resone- mang när man föreslår att SIV:s beslut om förpassning skall överklagas till Kungl. Maj:t och SIV:s beslut i övrigt till kammarrätt. I botten på dessa ärenden ligger-i allmänhet en fråga om flyktingskap. Det är vidare många gånger en ren slump om ett ärende anhängiggörs hos SIV som ett avvisnings- eller förpassningsärende. Ett ärende som från början varit ett avvisningsärende kan utvecklas till ett förpassningsärende

• Sida 60
•  Original

Prop. 1975/76: 18 60

därför för att alltför lång tid kommit att förflyta från utlänningens in- resa för att beslut om avvisning skall kunna meddelas. Det förekommer även att polismyndighet anmäler förpassningsanledning i stället för att överlämna avvisningsärende beträffande en nyanländ utlänning. Många gånger kan nämligen såväl avvisning som förpassning komma i fråga. Det förefaller därför SIV helt orimligt att olika myndigheter skall be- handla besvär över avvisning och besvär över förpassning. Besvär i verk- ställighetsärende bör likaså föras hos Kungl. Maj:t, eftersom det även här i allmänhet rör sig om prövning av flyktingskap.

SIV anför vidare att besvär över polismyndighets avvisningsbeslut i och för sig skulle kunna föras hos länsrätt, eftersom polismyndighet kan fatta beslut om avvisning endast då politiska skäl inte har åberopats. Ofta anförs emellertid i en besvärsskrivelse politiska skäl som inte tidi- gare har åberopats och det förekommer då att polismyndigheten enligt 58 eller 60 & UtlL överlämnar verkställigheten till SIV. I ett sådant fall skulle således enligt utredningens förslag i grunden samma ärende komma att handläggas samtidigt av länsrätt och av SIV. Med hänsyn härtill anser verket att besvär över polismyndighets beslut om avvisning liksom hittills bör föras hos SIV. Det rör sig endast om ett fåtal ärenden per år.

SIV säger sig inte i och för sig ha någon erinran mot att besvär över verkets beslut i ärende angående avslag på ansökan om uppehållstill— stånd på grund av s.k. vandel får föras och att sådana besvär då förs hos kammarrätt. Verket framhåller att detta ligger i linje med att besvär över utvisning har överflyttats till kammarrätt, som bör ha särskild kompetens när det gäller prövning av den typ av vandelsfrågor som det är fråga om. Samtidigt ifrågasätter SIV om det finns behov av att ha kvar möjligheten att avslå ansökan om uppehållstillstånd enligt 12% UtlL. Enligt SIV har bestämmelsen tillämpats endast i ett fåtal fall och det kunde i en hel del av dessa fall ifrågasättas om inte fråga om utvis- ning i stället borde ha väckts, eftersom utvisning kan ske under löpande tillståndsperiod.

När det gäller avslag på ansökan om resedokument liksom beslut var— igenom någon förklarats inte vara politisk flykting bör enligt SIV — i den mån utredningens förslag om sådan förklaring skulle genomföras — besvären föras hos regeringen. Det bör nämligen inte ankomma på an- nan myndighet än SIV att pröva flyktingskapet.

Allmänt sett anser SIV att en allmän besvärsrätt i avlägsnandeären- den skulle innebära vissa fördelar. Inte minst skulle en allmän besvärs- rätt kunna innebära en förstärkning av tilltron till rättstillämpningen i utlänningsärenden. Besvärsrätt skulle även kunna medföra att_nuva- rande möjligheter till förhalning av verkställigheten i vissa ärenden un- danröjdes genom att man skulle få en bestämd besvärstid. SIV föreslår visserligen att 51 % UtlL bibehålls. Verket förutsätter emellertid då att, ”om Kungl. Maj:t tidigare prövat besvär i ärendet, Kungl. Maj:t i regel

• Sida 61
•  Original

Prop. 1975/76: 18 61

skall kunna ta snabb ställning till en ansökan om upphävande utan att remittera ärendet till SIV för yttrande”.

Utlänningsnämnden anser i motsats till utredningen att övervägande skäl, främst behovet av enhetlig och sarhlad'praxis, talar för att besvär över polismyndighets beslut om avvisning skall föras hos SIV. Beträf- fande instansordningen i övrigt ifrågasätter nämnden, om det inte är lämpligast att samtliga klagomål över SIV:s beslut skall anföras direkt hos regeringen med undantag för sådana som rör tvångsåtgärder.

Inte heller LO delar utredningens förslag till instansordning. Enligt LO skall SIV vara första instans för förpassningsärenden samt sådana avvisningsärenden där utlänningen åberopar politiska skäl. Besvär över SIV:s beslut skall kunna föras hos regeringen. I sådana avvisningsären- den där polismyndighet har rätt att fatta beslut skall besvär kunna föras hos SIV.

Beträffande instansordningen i frågor om flyktingskap uttalar kam— marrätten i Stockholm, som enligt vad tidigare har nämnts förordar att SIV i sådana frågor skall vara exklusiv första instans (4.2.2), att om man inte vill låta sådana ärenden besvärsvägen prövas av regeringen, man i stället bör överväga att ändra utlänningsnämndcns status så att den blir en fristående besvärsinstans mot vars beslut talan inte får föras. Lämpligheten av en sådan ordning kan dock enligt kammarrätten inte avgöras utan en närmare utredning.

Länsstyrelsen i Stockholms län har inte någon annan erinran mot ut- redningens förslag än att den föreslagna instansordningen i ärenden som angår flyktingfrågor synes tveksam. Länsstyrelsen konstaterar att utred- ningens förslag innebär att sådana ärenden kan handläggas i första in- stans av allmän domstol, förvaltningsdomstol eller SIV. Detta medför att prövningen i högsta instans kan komma att ske hos regeringen i för- passningsärenden och i övrigt i högsta domstolen eller regeringsrätten. En så splittrad ordning för prövningen av en så viktig fråga som flyk- tingskap ger enligt länsstyrelsen anledning till starka betänkligheter. Länsstyrelsen erinrar om att den ansett sig böra avstyrka att utredning- ens förslag om olika prövning av flyktingstatus utan ytterligare utred- ning läggs till grund för lagstiftning. Länsstyrelsen förordar i det sam- manhanget att SIV behålls som ett centralt organ för beslut i flykting- frågor och att SIV:s beslut bör kunna överklagas till regeringen.

Invandrarutredningen har samma uppfattning som länsstyrelsen i Stockholms län att ärenden som angår flyktingskap bör prövas endast av SIV och regeringen. I motsats till utlänningsutredningcn anser invandrar- utredningen att frågor rörande politiskt flyktingskap är av sådan karak- tär att de inte kan jämställas med rena rättstillämpningsfrågor. Rege- ringen bör därför enligt invandrarutredningen i sista hand ha ansvaret för bl. a. de utrikespolitiska bedömningar som ingår i prövningen av flyktingskap.

• Sida 62
•  Original

Prop. 1975/76: 18 .. 62

Svenska flyktingrådet menar att SIV- bör vara beslutande instans i alla ärenden som berör politiska flyktingar och andra skyddsbehövande ut- länningar. Klagan över sådana beslut skall enligt flyktingrådet kunna ' föras hos regeringen, "som även bör kunna pröva ärendet nådevägen. Flyktingrådet pekar i-detta sammanhang på vikten av att de olika beslu- ten motiveras ordentligt, särskilt i ärende om flyktingförklaring och-om uppehållstillstånd. Enligt flyktingrådet bör det av motiveringen till ett sådant beslut även framgå om sökanden är att hänföra till gruppen sär- skilt skyddsbehövande utlänningar.

4.4 Preskription av avlägsnandebeslut rn. m. 4.4.1 Utredningen

Preskription. I anslutning till sina förslag om ändringar av besvärsrät- ten konstaterar utredningen att f.n. inga regler finns om preskription av avlägsnandebeslut. Detta innebär bl. a. att avlägsnandebeslut som t.ex. på grund av politiskt flyktingskap inte kan verkställas kan komma att bli gällande för mycket lång tid. Visserligen har regeringen möjlighet att återbryta avlägsnandebeslut. Återbrytningsinstitutet har dock enligt ut- redningen inte medfört att de olägenheter som följer med avsaknaden av preskriptionsregler har undanröjts. Det anges således ha förekommit att avlägsnandebeslut som inte kunnat verkställas blivit gällande under mycket lång tid, kanske under utlänningens hela vistelse här i landet. För de utlänningar som omfattas av sådana beslut med ett stående hot om verkställighet leder detta till en otrygghet, som enligt utredningen är helt oförenlig med principerna för vår utlänningslagstiftning. Utred- ningen anser därför att i UtlL bör intas en bestämmelse av innebörd att beslut om avlägsnande skall upphöra att gälla om det inte har verkställts inom viss tid efter det beslutet vann laga kraft eller, om beslutet medde- lats i samband med ådömande av frihetsberövande påföljd, efter frigiv- ningen. Enligt utredningen bör preskriptionsregeln gälla alla beslut som inte kunnat verkställas inom preskriptionstiden oavsett orsaken till verk- ställighetshindret. Som lämplig preskriptionstid föreslår utredningen två år.

Återbrytning och under-ställning. Genom sina förslag om ändring av besvärsreglerna samt om en preskriptionsbestämmelse finner utred- ningen anledning att ifrågasätta om återbrytnings- och underställning— instituten bör bibehållas.

Vad gäller återbrytning konstaterar utredningen att detta institut in- fördes främst på grund av avsaknaden av preskriptionsbestämmelser f_ör avlägsnandebeslut som inte kunde verkställas. Om utredningens förslag till preskriptionsbcstämmelse införs, saknas enligt utredningen anledning att bibehålla möjligheten till återbrytning av avlägsnandebeslut på den grund att de inte kan verkställas.

• Sida 63
•  Original

Prop. 1975/ 76: 18 63

Beträffande de nuvarande möjligheterna enligt 51 & UtlL att av annat skäl än verkställighetshinder återbryta avlägsnandebeslut framhåller ut- redningen, att dessa möjligheter tillskapades närmast som en följd av begränsningarna i rätten att klaga på beslut om avvisning och förpass- ning. Genom återbrytningsmöjligheten kunde nytillkomna skäl alltid beaktas. Utredningen konstaterar härvid att det även har förekommit - att man vid återbrytningsprövningen som ”nytillkomna skäl” också be— traktat omständigheter som förelegat vid avlägsnandebeslutet men som av olika anledningar inte kommit att tillföras utredningsmatcrialet. Enligt utredningens uppfattning medför dess förslag till utvidgad be- svärsrätt samt de krav på. fullständiga utredningar med partskommuni- kation m.m. som numera uppställs, att inte heller återbrytningsmöjlig- heterna beträffande avlägsnandebeslut av andra skäl än verkställighets- hinder längre behövs. Utredningen föreslår därför att reglerna i 51 5 UtlL om återbrytning upphävs.

I anslutning till det förda resonemanget pekar utredningen på Kungl. Maj:ts möjlighet att enligt 26 å i då gällande 1809 års regeringsform ge nåd i brottmål, vilket i praxis kommit att också omfatta beslut om för- visning. Övriga former av avlägsnanden kan inte bli föremål för nåd. Utredningen hänvisar till att grundlagbercdningen i betänkandet (SOU 1972: 15) Ny regeringsform, Ny riksdagsordning hade föreslagit att re- geringen skulle kunna genom nåd undanröja eller mildra straff eller an- nan brottspåföljd, konfiskation eller annan sådan rättsverkan av gärning samt elterge annat liknande av myndighet beslutat ingrepp i enskilds rö- relsefrihet eller egendom. Innanför nådeområdet skulle enligt utred- ningen falla såväl förvisning som utvisning och förpassning. Utred- ningen understryker att dess förslag om slopande av återbrytningsinsti- tutet inte är avsett att medföra någon inskränkning i de nådemöjligheter som förordats av grundlagbercdningen.

Vad slutligen gäller regeln i 47 & UtlL om underställning konstaterar utredningen, att utlänningspolitiken vid regelns införande år 1937 utfor- mades främst genom den centrala utlänningsmyndighetens avgöranden i enskilda tillståndsärendcn. Avsikten med regeln om att skapa garantier för att regeringen som politiskt ansvarig instans fick avgöra invandrings- politiskt betydelsefulla ärenden och sålunda utforma praxis i fråga om liknande ärenden. Numera har statsmakterna'främst genom de i prop. 1968: 142 fastställda riktlinjerna för invandringspolitiken tagit på sig ett ansvar för politikens utformning så att underställningsinstilutet inte längre framstår som meningsfullt. Uredningen uttalar också att nuva- rande ordning utgör avstcg från principen att förvaltningsmyndighct har att inom ramen för givna riktlinjer självständigt och på eget ansvar av- göra frågor inom sitt kompetensområde. Utredningen föreslår således att också regeln i 47 5 UtlL om zmderställning upphävs.

• Sida 64
•  Original

Prop. 1975/76: 18 64

4.4.2 Remissyttrandena

Utredningens förslag att införa preskriptionsregler mottas mycket po- sitivt eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. Ingen in- stans avstyrker förslaget.

Den föreslagna preskriptionstiden på två år anses emellertid av flera remissinstanser alltför kort. RPS anser detta men framhåller samtidigt att tiden inte bör bestämmas till längre än fem år.

Föreningen Sveriges tingsrättsdomare finner det vara av vikt att be- greppet verkställighet i detta sammanhang inte tolkas för snävt. För- eningen anför vidare:

Om en utlänning, som drabbats av ett beslut om utvisning eller förvis- ning med förbud att återvända under viss tid, självmant lämnat riket, har enligt ett formellt betraktelsesätt verkställighet inte skett och bcslu- tet skulle då enligt förslaget bli föremål för preskription efter två år. I så fall skulle, om förbudet att återvända avser längre tid än två år, pre- skription inträda innan förbudstiden gått till ända. Det synes knappast vara en ändamålsenlig ordning. Enligt föreningens mening bör med verkställighet i nu förevarande avseende jämställas att utlänningen efter beslut om hans avlägsnande självmant lämnat riket. Det synes också böra övervägas, om icke preskriptionstiden är för kort, när förbudet att återvända avser längre tid än två år. En möjlighet synes vara att låta preskriptionstiden anknyta till tiden för återreseförbudet, dock med ett maximum för preskriptionstiden på förslagsvis fem år.

Enligt Föreningen Sveriges polismästare förekommer det inte sällan att utlänning, som förvisats, håller sig undan och lämnar landet utan att ha delgivits förvisningsbeslutet. Med den föreslagna preskriptionstiden skulle han efter två år riskfritt kunna återvända till riket även om för- visningen gällt för längre tid. Föreningen anser att preskriptionstiden lämpligen bör bestämmas till fem år.

Utlänningsnämnden anser att preskriptionstiden för beslut om förvis- ning bör förlängas. Detta skulle enligt nämnden vara motiverat av att det i dessa fall ofta är tidsödande att lösa verkställighetshinder av tek— nisk natur. Nämnden föreslår därför att preskriptionstiden för beslut om förvisning ändras till tre år.

Frågan om preskription av beslut om förvisning är enligt SIV att be- döma annorlunda än frågan om preskription av andra former av avlägs- nande. I förvisningsfall måste man enligt SIV beakta dels samhällets in- tresse av att kunna verkställa ett avlägsnandebeslut beträffande en grov brottsling, dels att det många gånger rör sig om personer som håller sig undan och som inte kan anträffas för verkställighet förrän efter lång tid. Det har förekommit fall där förvisningsbeslut har kunnat verkställas först efter flera år därför att utlänningen inte har kunnat anträffas för verkställighet, och det är inte säkert att han under denna tid över huvud taget vistats i Sverige. Det kan å andra sidan förekomma att en person som dömts till förvisning har förvärvat mycket stark anknytning till

• Sida 65
•  Original

Prop. 1975/76: 18 65

Sverige och det har även hänt att förvisningsbeslut verkställts beträf- fande den som haft stark anknytning hit. Verket är därför inte berett att tillstyrka en generell preskriptionsregel beträffande förvisningsbeslut. SIV förordar i stället att förvisningsbeslut liksom hittills får upphävas efter prövning i det enskilda fallet. En riktpunkt bör vara att förvis- ningsbeslut som inte verkställts bör upphävas senast fem år efter frigiv- ningen från det i samband med förvisningsbeslutet ådömda frihetsstraf- fet, eller, om frihetsberövande påföljd inte ådömts, från den dag förvis- ningsbeslutet vann laga kraft.

LO ger uttryck för i stort sett samma uppfattning som SIV och anser sålunda att beslut om förvisning inte skall vara föremål för preskription. Enligt LO:s mening bör nuvarande ordning bibehållas innebärande att ett förvisningsbeslut kan upphävas genom efterprövning i det enskilda

fallet. Länsstyrelsen i Malmöhus län konstaterar, i likhet med andra remiss-

organ, att den som drabbas av ett avlägsnandebeslut kan med utred- ningens förslag slippa verkställighet genom att hålla sig undan. Länssty- relsen ifrågasätter lämplighetcn av en sådan bestämmelse och förordar, såvitt angår beslut om avvisning eller förpassning, att föreslagen pre- skription inträder endast om verkställighet inte kunnat ske på grund av politiskt verkställighetshinder eller därmed jämförbart förhållande. Länsstyrelsen är vidare tveksam till att låta preskription inträda för be— slut om förvisning eller utvisning. Beslut om förvisning meddelas endast om utlänningen begått brott som kan medföra fängelse i ett år eller däröver och beslut om utvisning är enligt länsstyrelsen merendels grundade på utlänningens brottslighet. Länsstyrelsen framhåller också att nämnda beslut oftast är begränsade i tiden. Under sådana förhål- landen kan det enligt länsstyrelsen knappast vara lämpligt att låta så- dana avlägsnandebeslut preskriberas efter två år. Länsstyrelsen föreslår därför att beslut om utvisning eller förvisning skall begränsas till att avse en längsta tid av förslagsvis tio år efter verkställighet eller, där så- dan omöjliggörs på grund av politiskt verkställighetshinder eller annan därmed jämförbar omständighet, från beslutets meddelande eller straffs avtjänande.

Utredningens förslag om slopande av återbrytningsrätten i 51 & UtlL lämnas av flertalet remissinstanser utan kommentar.

RPS tillstyrker förslaget under förutsättning att utredningens förslag om utvidgad besvärsrätt och om införande av en preskriptionsregel in- förs.

Länsstyrelsen i Stockholms län, som i likhet med utredningen har konstaterat att återbrytningsmöjligheten många gånger har missbrukats i tydligt förhalningssyfte, tillstyrker också förslaget. Länsstyrelsen förut- sätter därvid, liksom utredningen, att det i grundlagsförslaget (prop. 1973: 90) upptagna nådeinstitutet ges en sådan tillämpning att det kan

• Sida 66
•  Original

Prop. 1975/76: 18 66

användas för att upphäva av förvaltningsdomstol i sista instans med- delat avlägsnandebeslut.

SIV avstyrker, som tidigare nämnts, att återbrytningsinstitutet i Slå UtlL slopas. SIV konstaterar visserligen att bestämmelsen på senare tid utnyttjats på ett sätt som inneburit missbruk och försök att förhala verk- ställigheten av ett avlägsnandebeslut. Dess avskaffande skulle emellertid enligt SIV kunna leda till stötande resultat, om nytillkomna omständig- heter av vad slag det vara må inte skulle kunna beaktas efter besvärsti- dcns utgång. Med hänvisning till utredningens uttalanden om tillämplig- heten av nådeinstitutet framhåller SlV, att grundlagbercdningens för- slag ännu inte genomförts. Vidare påpekar SIV att frågor om ”allmän nåd” handläggs inom justitiedepartementet medan det däremot är inri- kesdcpartementet1 som handlägger utlänningsärenden.

Svenska flyktingrådet framhåller att återbrytningsmöjligheten utgör för utlänning ett resningsliknande rättsmedel som det visat sig föreligga ett verkligt behov av att kunna tillgå. Visserligen kan detta behov komma att minska i och med att de nya besvärsreglerna införs, men från rättssäkerhetssynpunkt bör institutet ändå bibehållas. Flyktingrådet avstyrker därför förslaget.

Utredningens förslag i denna del avstyrks vidare av invandrarutred- ningen och LO.

De flesta remissinstanserna förbigår också utan kommentar utred- ningens förslag om slopande av underställningsmöj'ligheten i 475 UtlL. Några instanser är dock uttalat kritiska mot förslaget.

SIV påpekar att besvärsrätten inte innebär någon garanti för att ett ärende kommer under regeringens prövning, eftersom det inte är säkert att utlänningen utnyttjar sin besvärsrätt. Dessutom föreligger inte klago- rätt om ett för utlänningen positivt beslut meddelas. SIV framhåller vi- dare att ett utlänningsärende kan innefatta så känsliga utrikespolitiska avgöranden att det inte bör ankomma på annan än en politisk instans att fatta beslut. Underställningsmöjligheten har enligt SIV endast begagnats i ett fåtal fall, varför institutet inte kan sägas vara särskilt betungande för regeringen. SIV anser det mot bakgrund av anförda synpunkter nödvän- digt att regeln i 47 & UtlL bibehålls.

Utlänningsnämnden avstyrker förslaget och anser att det alltjämt bör finnas möjlighet för SIV att underställa regeringen viktiga ärenden av principiell betydelse.

Invandrarutredningen finner det vara mycket värdefullt för en förvalt- ningsmyndighet som SIV att ha denna underställningsmöjlighet för att ge regeringen tillfälle att skapa en praxis till ledning för myndighetens framtida prövning av likartade ärenden. Invandrarutredningen pekar härvid också på att en motsvarande ordning infördes i medborgarskaps- lagen (9 a 5) i samband med att beslutanderätten i medborgarskapsären-

' Numera arbetsmarknadsdepartementet.

• Sida 67
•  Original

Prop. 1975/76: 18 67

den överfördes från regeringen till SIV. Invandrarutredningen anser så- ledes att regeln om underställning i 47 & UtlL bör bibehållas.

4.5 Särskilda tvångsåtgärder i utlänningsärenden

4.5.1 Utredningen Förutsättningarna för tvångsåtgärd. Enligt utredningens mening bör myndigheterna också i fortsättningen ha rättsligt reglerade möjligheter att ingripa mot utlänning med tvångsåtgärder för att underlätta verkstäl- lighet av kommande eller redan meddelade avlägsnandebeslut. En sådan ordning erkänns också i de internationella konventioner, som innehåller bestämmelser om frihetsberövanden. Utredningen pekar emellertid på Europarådskonventionens tidigare berörda bestämmelser (2.1.2) om rätt att inför domstol påfordra en prövning av frihetsberövandcts laglighet. Man framhåller att det ibland har ifrågasatts om UtlL:s bestämmelser om förvarstagande uppfyller detta konventionskrav. Enligt utredningen är det angeläget att denna oklarhet undanröjs. Utredningen fäster också uppmärksamheten på departementschefens uttalande i prop. 1954: 41 (s. 59), att UtlL:s uppgift är att skapa rättsliga garantier mot godtycklig be— handling och i största möjliga utsträckning ge en tryggad ställning också åt utlänning. Utredningen har sett det som sin främsta uppgift att under— söka om och i vad mån UtlL:s bestämmelser om förvarstagande kan anses förenliga med de principer som sålunda ligger till grund för UtlL.

Utredningen anför att förutsättningarna för tagande i förvar är mer begränsade än vad som direkt framgår av lagtexten. I denna talas endast om att fråga uppkommer om avvisning, förpassning eller utvisning eller också om verkställighet av avlägsnandebeslut. Vid lagens tillkomst ut- talades nämligen att enbart den omständigheten att beslut om utlännings avlägsnande inte omedelbart kunde verkställas inte fick utgöra grund för att han togs i förvar eller ställdes under uppsikt. För att sådan åt- gärd skulle få tillgripas måste vid sidan av verkställighetshinder före- ligga andra omständigheter, som gjorde den påkallad, t. ex. fara för att utlänningen höll sig undan eller för att han skulle komma att här be- driva för riket skadlig verksamhet (prop. 1954: 41 s. 103).

I betänkandet sägs att UtlL:s bestämmelser om förvarstagande i sin nuvarande utformning lämnar ett alltför stort utrymme för en diskretio- när prövning. Liksom när det gäller andra frihetsinskränkande åtgärder bör förutsättningarna för frihetsberövande enligt UtlL vara noggrant reg- lerade i lag. Utredningen finner det härvidlag naturligt att anknyta till Rst regler om anhållande och häktning. Av intresse är främst bestäm- melsen i RB att häktning får tillgripas om vcderbörande är på sannolika skäl misstänkt för brott och det skäligen kan befaras att han undandrar sig lagföring eller straff.

Utredningen konstaterar i fråga om förutsättningarna för att meddela

• Sida 68
•  Original

Prop. 1975/76: 18 68

beslut om avvisning, förpassning eller utvisning att det är omöjligt att på förhand med bestämdhet avgöra om sådant beslut kommer att med- delas, även om formella förutsättningar föreligger. Emellertid bör det som en förutsättning för förvarstagande krävas att det föreligger sanno— lika skäl för att ett avlägsnandebeslut kommer att meddelas. Förslaget förutsätter alltså att den myndighet som har tagit upp fråga om avlägs- nande gör en bedömning av sannolikheten av ett sådant beslut. Detta synsätt gäller dock inte redan meddelade avlägsnandebeslut. Sådana be- slut skall verkställas om inte s.k. politiskt verkställighetshinder förelig- ger. I sådana fall bör det för förvarstagande således i likhet med gäl- lande ordning endast krävas att det uppkommit fråga om verkställighet av avlägsnandebeslut.

Behov av att kunna ta utlänning i förvar föreligger enligt utredningen endast om det finns anledning anta att utlänningen på något sätt kom- mer att försvåra eller förhindra verkställigheten av ett kommande eller redan meddelat avlägsnandebeslut. Denna begränsning av förvarstagan— demöjligheterna framhölls också i motiven till UtlL men kom aldrig till uttryck i lagtexten. Utredningen framhåller att så bör ske. Som en andra förutsättning för förvarstagande bör således i lagtexten anges att det på grund av utlänningens personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigt kan befaras att utlänningen håller sig undan.

I detta sammanhang berör utredningen en annan förutsättning för förvarstagande, nämligen att utlänningen kan antas komma att här bc— driva för riket skadlig verksamhet (jfr prop. 1954: 41 s. 103). Enligt ut— redningens mening torde sådan verksamhet i allmänhet utgöra brott en- ligt strafflagstiftningen och således tvångsmedlen anhållande och häkt— ning stå till förfogande. Utredningen anser därför att anledning saknas att införa motsvarande möjligheter till frihetsberövande i UtlL.

Förvarstidens längd. Utredningen behandlar därefter förvarstidens längd och anser att förvar under längre tid liksom f.n. skall begränsas till sådana fall då fortsatt förvar bedöms vara av synnerlig vikt. Den tid som utlänning enligt UtlL längst får hållas i förvar utan att synnerliga skäl föreligger utgör tre månader. Utredningen anser denna tid för lång och föreslår att den inskränks till en månad.

För att en utlänning skall kunna hållas i förvar längre tid än en må- nad bör således enligt utredningen som en förutsättning gälla, att det fö- religger synnerliga skäl till fortsatt förvar. Som exempel på synnerliga skäl anger utredningen att utlänningen vägrar uppge vem han är, att han lämnar falska uppgifter om sig själv så att hans identitet inte kan fast- ställas eller att det pågår utredning huruvida något land är villigt eller genom avtal skyldigt att ta emot honom.

Förslaget om begränsning av giltighetstiden för beslut om tagande i förvar till en månad får till följd att myndighet eller förvaltningsdom— stol, som finner anledning att hålla utlänning i förvar längre tid, måste

• Sida 69
•  Original

Prop. 1975/76: 18 69

minst en gång i månaden besluta om åtgärden skall bestå. Meddelas inte sådant beslut före giltighetstidens utgång skall utlänningen omdelbart friges.

Ställande under uppsikt. I anslutning till nu redovisade överväganden konstaterar utredningen att UtlL inte närmare anger i vilka fall utlän- ning kan ställas under uppsikt när förvarstagande bedöms som en alltför ingripande åtgärd. Enligt utredningens uppfattning bör det emellertid av lagen framgå att svårare frihetsinskränkande åtgärd inte får tillgripas än som är motiverad i det enskilda fallet. Utredningen föreslår därför att i UtlL intas en bestämmelse enligt vilken myndighet i stället för förvars- tagande får, om det finns tillfyllest, ålägga utlänning anmälningsplikt hos polisen eller föreskriva annat villkor som erfordras för att hålla ho- nom under uppsikt.

Beslutsmyndighet. I fråga om vilken myndighet som skall kunna för- ordna om frihetsinskränkande åtgärd anser utredningen det vara följd- riktigt, att detta liksom f. n. tillkommer den myndighet som handlägger själva frågan om avlägsnande eller om verkställighet därav. Denna ordning torde enligt utredningen inte heller strida mot de internationella överenskommelser, vartill Sverige anslutit sig. Enligt dessa konventioner måste inte en frihetsberövande åtgärd beslutas av domstol. De föreskri- ver endast att den som berövats friheten skall ha möjlighet att få den be- slutade åtgärden prövad av domstol.

Möjlighet föreslås finnas för polismyndighet att vid fara i dröjsmål besluta om frihetsinskränkande åtgärd när själva ärendet handläggs av annan myndighet. Nuvarande föreskrift att polismyndigheten Skyndsamt skall anmäla åtgärden för den myndighet som handlägger ärendet bör bibehållas.

Klagorätt. När det gäller möjligheten att klaga över beslut om frihets- inskränkande åtgärder framhåller utredningen, att bestämmelser om besvärsrätt över förvaltningsmyndighets beslut intar en central plats i det svenska rättsskyddssystemet. Med hänvisning till de begränsade kla- gomöjligheter, som UtlL erbjuder, uttalar utredningen att behov av be- svärsmöjligheter är särskilt framträdande beträffande beslut som ingri- per 1 den enskildes frihet. Därför bör enligt utredningen beslut om ta- gande i förvar eller ställande under uppsikt kunna överklagas. I likhet med vad som gäller vid häktning föreslår utredningen att klagorätten inte skall vara begränsad till viss tid.

Vid prövning av förutsättningarna för tagande i förvar, såsom de föreslagits av utredningen, finns enligt utredningen inget utrymme för en diskretionär prövning. Bedömningen om utlänningen skall tas i för- var eller inte är en ren rättstiIlämpningsfråga. På grund härav bör enligt förslaget klagan över beslut om förvarstagande prövas i domstolsmäs- siga former, och då av förvaltningsdomstol.

Eftersom länsrätt är en med SIV sidoordnad myndighet anser utred-

• Sida 70
•  Original

Prop. 1975/76: 18 70

ningen att besvär över SIV:s beslut om försvarstagande eller ställande under uppsikt bör föras hos kammarrätt. Besvär över motsvarande bc- slut av polismyndighet föreslås däremot överklagas till länsrätt. I utvis- ningsärende meddelade beslut om frihetsinskränkning överklagas enligt förvaltningsprocesslagens bestämmelser.

Beträffande förfarandet vid beslut om frihetsinskränkning föreslår ut- redningen, att den ovillkorliga rätt till förhör eller muntlig förhandling, som utlänning har vid frihetsberövande för längre tid skall bestå.

Enligt gällande ordning skall vidare regeringen innan beslut om för- var för längre tid än tre månader meddelas höra utlänningsnämnden. Utredningen anser emellertid att det saknas anledning att i UtlL ta in särskilda regler för regeringens handläggning av dessa ärenden. Man ut- går från att regeringen iakttar gällande regler för beredning av ärenden. Inte heller i övrigt finner utredningen behov föreligga för hörande av ut- länningsnämnden i dessa ärenden. Man erinrar om att utlänning genom besvär över beslut om förvar får denna fråga prövad enligt förvaltnings- processlagens regler.

4.5.2 Remissyttrandena

De flesta remissinstanserna intar en allmänt positiv inställning till ut- redningens förslag, medan övriga instanser lämnar förslaget utan erin- ran eller yttrande. Ingen instans avstyrker förslaget som helhet. I stort sett delas utredningens uppfattning att en anpassning av reglerna till Eu- roparådskonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläg— gande friheterna är angelägen. Beträffande förslagets olika enskildheter föreligger dock vissa avvikande meningar.

Utredningens förslag till nya förutsättningar för förvarstagande av— styrks av två remissinstanser. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län menar att förslaget skulle leda till att polismyndigheten, dvs. i realiteten den enskilde passkontrollanten, i det övervägande antalet förvarstagan- den som sker i samband med avvisning kommer att ställas inför mycket besvärliga ställningstaganden. Länsstyrelsen frågar sig hur passkontrol- lanten skall kunna ha någon uppfattning eller kunskap om utlänningens ”personliga förhållanden” eller kunna bedöma om det skäligen kan be- faras att utlänningen håller sig undan om han inte tas i förvar. Detta kan komma att verka hämmande på myndigheterna och leda till att för- varstagande inte används i de fall som lagstiftaren avsett. Enligt läns- styrelsen bör en inresande utlänning, som inte har sina papper i ord- ning, få finna sig i ett summariskt förfarande i dessa avseenden.

Också Föreningen Sveriges polish-röstare är kritisk och har den upp- fattningen att den ingående reglering av förvarsinstitutet, som utred- ningen lägger fram, kan verka förlamande på de myndigheter som har att utreda och besluta i avlägsnandefrågor. Detta gäller enligt för— eningen särskilt i vad man kallar ”korta” avvisningsärenden. Där sker

• Sida 71
•  Original

Prop. 1975/76: 18 71

omhändertagandet oftast i samband med avvisningsbeslutet och utgör ett led i verkställigheten som sker omedelbart eller mycket snart därefter. Att föreskriva invecklade regler för ett sådant förvarstagande skulle en- ligt föreningens uppfattning motverka syftct med det i dessa avvisnings- ärenden summariska förfarandet. Föreningen pekar som en parallell på lagen (1970: 710) om utlämning till eller från Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling och framhåller att den lagen på grund av sina invecklade och detaljerade reg- ler knappast kommit i tillämpning. Föreningen anser att nuvarande be— stämmelser i 35—38 åå UtlL bör kvarstå oförändrade och att konven- tionskravet om domstolsprövning uppfylls på så sätt att förvarsbcslut som kvarstår skall senast på femte dagen efter meddelandet underställas förvaltningsdomstol.

Det föreslagna rekvisitet ”sannolika skäl” för avlägsnandebeslut av- styrks bestämt av RPS. Svårigheten att bedöma sannolikheten av om en uppkommen fråga om avlägsnande också kommer att resultera i ett av- lägsnande medför enligt RPS att. om utredningsförslaget- genomförs, po- lismyndighet inte kan förordna om tvångsåtgärd i något avvisningsären- de som enligt 20 å andra eller tredje stycket skall underställas SIV. Detta gäller oavsett om i övrigt än så starka skäl för en sådan åtgärd förelig- ger, t.ex. tvivel om identiteten, yrkesbrottslighet m.m. Samma konse- kvenser skulle enligt RPS förslaget få i de fall polismyndighet finner an— ledning till förpassning eller utvisning föreligga och enligt 64 5 Uth skall underrätta SIV resp. länsrätt härom. RPS hävdar att nuvarande rekvisit i 35 5 första stycket UtlL bör bibehållas.

Också länsstyrelsen i Stockholms län pekar på den stora svårighet som föreligger för polismyndighet att i alla ärenden som underställs SIV bedöma om sannolika skäl föreligger för att utlänningen faktiskt kom— mer att avlägsnas ur landet. Följden skulle enligt länsstyrelsen kunna bli att polismyndighet underlät att meddela beslut om förvar eller ställande under uppsikt även när sådana åtgärder i och för sig vore motiverade. På angivna skäl finner sig länsstyrelsen böra avstyrka utredningens för- slag om ”sannolika skäl” samt uttalar att förvarstaganderekvisitet ej bör formuleras så att polismyndighet på detta preliminära stadium åläggs att ta ställning till de svårbedömbara frågor som det ankommer på SIV att pröva.

I anslutning till den ytterligare förutsättning som föreslås för förvars- tagande konstaterar RÅ, att utredningen avvisar tanken påatt utlänning skall kunna tas i förvar, om det kan antas att han kommer att här be- driva för riket skadlig vcrksamhet. Från överåkiagaren i Malmö har i un- derremiss till RÅ satts i fråga, om inte denna möjlighet till förvarsta- gande bör kvarstå när det föreligger grundad anledning anta att utlän- ningen kommer att göra sig skyldig till brott inom riket. I samman- hanget hänvisas till Nordiska kommitténs betänkande (NR 16/70), där

• Sida 72
•  Original

Prop. 1975/76: 18 ' 72

man föreslår att utlänning, som söker resa in i landet i avsikt att begå brott, skall kunna avvisas. RÅ anser att de framförda synpunkterna bör övervägas vid ärendets fortsatta behandling.

RPS framhåller att det kan finnas andra starka skäl utöver dem som anges i betänkandet att vidta tvångsåtgärd. Som exempel nämns miss— tanke om falsk identitet eller om brottslig avsikt med vistelsen här i lan- det. RPS delar inte utredningens uppfattning att KB:s tvångsmedel i re— gel står till förfogande i sådana fall, eftersom det enligt RB krävs sanno— lika skäl för brott, som kan bestraffas i Sverige, samt fara för fortsatt brottslighet. Enligt RPS är det därför nödvändigt att utöver den av ut- redningen nu föreslagna förutsättningen för tvångsåtgärd i UtlL ange även andra alternativa förutsättningar.

I likhet med RPS framhåller SIV nödvändigheten av att kunna ta ut— länning i förvar vid oklar identitet. Även i fråga om fall av ”fara för skadlig verksamhet” anser SIV att nuvarande möjligheter till förvarsta- gande bör bestå. SlV påpekar att det här gäller frågor på ett tidigare stadium än där KB:s regler kan vara tillämpliga. Om inte den av utred- ningen föreslagna lydelsen av 35 & UtlL är avsedd att omfatta denna möjlighet till förvarstagande, bör därför enligt SIV lydelsen omformu- leras så att gällande ordning bibehålls.

I underremisser påtalar bl. a. polisstyrelserna i Märsta och Solna po- lisdistrikt de praktiska svårigheter och konsekvenser som utredningens förslag om krav på skäligen befarat undanhållande kan medföra i de vanliga avvisningsfalien i samband med utlännings ankomst till riket. Man pekar bl.a. på att hänvisningar till vänner och bekanta ofta görs när uppgift lämnas om bostad. Fastän det i sådana fall givetvis saknas garantier för att utlänningen senare frivilligt inställer sig för eventuell verkställighet, är det ändå tveksamt om ett undanhållande ”skäligen kan befaras”. Samtidigt pekar man på polisens svårigheter att under helger och utanför ordinarie kontorstid kunna kontrollera exempelvis olika uppgifter med SIV eller viss polismyndighet. Härtill kommer svårigheter att vid verkställighet alltid erhålla lämplig transportlägenhet, något som kan försena verkställigheten någon dag. Vid uppenbar avvisningsanled- ning bör det i nämnda situationer vara naturligt att ta utlänningen i för- var, även om eljest någon direkt fara för undanhållande inte föreligger. Mot denna bakgrund föreslår polisstyrelsen i Märsta att utlänning bör, om sannolika skäl för avvisning föreligger vid hans ankomst till riket, kunna tas i förvar i avvaktan på vidare utredning eller verkställighet av beslut.

Polisstyrclsen i Stockholm anser det vara en brist att den i RB upp— tagna förutsättningen för frihetsberövande som avser undanröjande av bevis eller försvårande i övrigt av utredningen inte fått sin motsvarighet i utredningens förslag. Det har enligt styrelsen i det praktiska arbetet många gånger visat sig vara värdefullt för att uppnå ett objektivt riktigt

• Sida 73
•  Original

Prop. 1975/76: 18 73

resultat av undersökningen i ärende om avvisning eller utvisning, att ifrågavarande utlänning har kunnat avskäras från förbindelse med utom- stående så länge utredningen pågår. Styrelsen föreslår därför att utred- ningens förslag till lydelse av 35 & UtlL kompletteras med rekvisitet ”skäligen kan befaras att han på fri fot skulle försvåra sakens utred— ning”. Styrelsen ansluter sig vidare till vad tidigare nämnda remissorgan anfört angående behovet av förvarstagande vid befarad ”skadlig verk- samhet”.

Utredningens förslag angående tiden för hållande i förvar kritiseras av utlänningsnämnden, som anser det lämpligt att även i detta avseende anknyta till Rst regler. I princip bör således gälla en maximitid av 14 dagar. Liknande uppfattning framförs av Svenska flyktingrådet.

Länsstyrelsen i Stockholms län konstaterar att strävandena att för- korta förvarstiderna motverkas av utredningens förslag om allmän be- svärsrätt vid avlägsnandebeslut. I okomplicerade förpassningsärenden finns i dag möjlighet att verkställa förpassningen inom en månad från förvarsbcslutet något som med den föreslagna besvärsrätten i många fall blir omöjligt. I utvisningsärenden saknas redan i dag i många fall möjlig- heter till verkställighet inom en månad från förvarstagandet, vilket självfallet blir än svårare med den från en till tre veckor föreslagna för- längda besvärstiden. Vid en avvägning mellan de delvis svårförcnliga rättssäkerhetssynpunkterna finner länsstyrelsen att den utvidgade be- svärsrätten bör ges prioritet. Länsstyrelsen anser därför att nuvarande tidsgränser för hållande i förvar bör kvarstå oförändrade.

Utredningens förslag om inskränkning i förvarstiden föranleder hov— rätten för Västra Sverige att påpeka att det är oklart om denna begräns— ning skall gälla även för tiden efter det att beslut om avvisning. förpass- ning eller utvisning har meddelats. Enligt nuvarande 365 UtlL skall myndighet, som meddelar beslut om avvisning, förpassning eller utvis- ning av utlänning som hålls i förvar, vid beslutets meddelande pröva om åtgärden skall bestå till dess verkställighet sker. Enligt utredningens för- slag skall i motsvarande fall bcslutsmyndigheten ”pröva om åtgärden alltjämt skall bestå”. Hovrätten framhåller att det efter ett beslut om av- lägsnande inte finns lika starka skäl att begränsa förvarstiden som när endast sannolika skäl för avlägsnande föreligger. Hovrätten anser att tidsbegränsningen inte bör gälla när myndighet eller förvaltningsdomstol enligt 36 & UtlL prövar om åtgärden skall bestå. Hovrätten förordar att den nuvarande lydelsen i 36 & UtlL bibehålls. Skall däremot enmånads- fristen gälla även vid prövning enligt sistnämnda lagrum bör enligt hov- rätten klart anges om ny frist börjar löpa vid denna prövning.

Med anledning av utredningens förslag om ställande under uppsikt noterar RPS, att anmälningsskyldigheten försummades i 64 % av de fall då anmälningsplikt förekom i Stockholm år 1971. Det kan därför enligt RPS ifrågasättaS, om inte till föreskrifterna om ställande under uppsikt

• Sida 74
•  Original

Prop. 1975/76: 18 74

m.m. bör fogas ett tillägg av innebörd att utlänning, som inte fullgör ålagd anmälningsplikt eller uppfyller föreskrivet villkor, riskerar att ta- gas i förvar.

Utredningens förslag om beslutsmyndighet tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. Ingen har dock kommenterat för- slaget närmare.

Även utredningens förslag om klagorätt över beslut om frihetsingri- pande åtgärd godtas i stort av remissinstanserna. Hovrätten för Västra Sverige påpekar emellertid att utlänningen enligt förslaget kan klaga på såväl polismyndighets beslut om tagande i förvar eller ställande under uppsikt, när fara är i dröjsmål, som den handläggande myndighetens el- ler förvaltningsdomstolens prövning av om åtgärden skall bestå. Hovrät- ten ifrågasätter därför om inte möjligheten att överklaga polismyndig— hets ifrågavarande beslut bör inskränkas till sådana fall då polismyndig- heten själv handlägger avlägsnandeärendet. Detta skulle enligt hovrätten inte medföra någon nackdel för utlänningen eftersom i övriga fall den myndighet, som handlägger avlägsnandefrågan, är skyldig att genast pröva om åtgärden skall bestå.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ställer sig tveksam till lämpligheten att införa klagorätt över beslut om ställande under uppsikt. Ett sådant be- slut innefattande anmälningsskyldighet t. ex. en eller två gånger i veckan synes enligt länsstyrelsen knappast vara ett integritetsingripande av så- dan betydelse att motivera klagorätt.

Som nämnts under avsnittet om förutsättningarna för förvarstagande förordar Föreningen Sveriges polismästare att nuvarande rekvisit bibe- hålls och att man inför en skyldighet för polismyndighet att underställa förvaltningsdomstol varje kvarstående beslut om förvarstagande senast femte dagen efter det beslutet meddelades. Liknande tankegångar fram- förs av Svenska flyktingrådet, som dock anser att underställningsskyl- dighet till domstol bör föreligga omedelbart efter att ett förvarstagande- beslut meddelats av polismyndighet.

Utlänningsnämnden påpekar att utredningen inte har föreslagit någon bestämmelse om den tid, inom vilken överinstans skall pröva anförda besvär. Nämnden anser att härvidlag bör gälla samma regler som för hovrätts behandling av häktningsfråga.

Länsstyrelsen i Stockholms län, som biträder utredningens förslag, förklarar sig utgå ifrån att verkställighet skall ske av ett avlägsnandebe- slut utan hinder av anförda besvär över ett förvarsbcslut.

Vad gäller förslaget till instansordning framför RPS en avvikande mening beträffande besvär över polismyndighets förvarsbcslut. Detta skall enligt förslaget överklagas i länsrätt. RPS konstaterar att motsva— rande beslut av övriga instanser skall kunna överklagas i kammarrätt. Enhetlighet i rättstillämpningen är enligt RPS för utlänningen av så stor betydelse från rättssäkerhetssynpunkt, att det motiverar att även talan

• Sida 75
•  Original

Prop. 1975/76: 18 75

mot polismyndighets beslut förs hos kammarrätt. Enligt RPS skulle det av nämnda skäl till och med kunna ifrågasättas om inte en och samma kammarrätt, förslagsvis kammarrätten i Stockholm, bör utgöra instans för besvär över beslut om tvångsåtgärd enligt UtlL.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att förslaget om instansord- ning vid besvär över beslut om förvarstagande medför en splittring av frågornas handläggning. Enligt förslaget kan sålunda länsrätt komma att pröva förvarsfrågan i sådana fall där SIV skall besluta i avlägsnandefrå- gan (t. ex. politiskt flyktingskap). Detta föga rationella förhållande bör enligt länsstyrelsen beaktas vid det fortsatta arbetet.

Enligt Sl V bör principen för instansordningen vara, att den besvärs- instans som överprövar själva avlägsnandcfrågan också skall pröva be- svär över frihetsinskränkande åtgärd i anledning av ett eventuellt avlägs- nande. SIV hänvisar i detta sammanhang till sitt yttrande över betän- kandet Flyktingskap, där SIV bl.a. förordar, att besvär över polismyn- dighets avvisningsbeslut skall föras hos SIV och regeringen samt besvär över SIV:s förpassningsbeslut skall föras hos regeringen (jfr 4.3.2). Denna princip bör också om möjligt tillämpas vid förvarstagande i ett verkställighetsärende. SIV påpekar emellertid att detta kan kompliceras av regeln i 58 å andra stycket UtlL om underställning till SIV av vissa verkställighetsfrågor. Enligt verkets mening bör regeringen alltfort vara högsta instans i sådana ärenden, medan utredningen i betänkandet Flyk- tingskap har föreslagit kammarrätt och regeringsrätten som högsta in- stans. SIV föreslår att besvär över frihetsinskränkande åtgärd i samband med verkställighet skall i de fall då underställning har skett enligt 58 & UtlL föras hos den instans som prövar verkställigheten, dvs. SIV eller regeringen. För att en enhetlig instansordning skall erhållas för alla verkställighetsärenden bör besvär över frihetsinskränkande åtgärd föras hos SIV resp. regeringen även i övriga verkställighetsärenden.

Utredningens förslag angående förfarandet i ärenden om tagande i förvar godtas av remissinstanserna utan närmare kommentar.

5.2. Nordiska kommittén

Utlänningspolitik och utlänningslagstiftning. I sina överväganden av förutsättningarna för en gemensam nordisk utlänningspolitik konstaterar kommittén, att ett lands utlänningspolitik hänger intimt samman med såväl landets inre ekonomiska och sociala förhållanden som dess utri— kespolitik. En gemensam nordisk utlänningspolitik skulle därför förut- sätta en gemensam politik på en rad andra områden, något som enligt kommitténs mening inte är realistiskt i dagens läge. Kommittén anser därför att förutsättningar f.n. saknas för en gemensam nordisk utlän- ningspolitik. Detta faktum anses emellertid inte utesluta att länderna i sin utlänningspolitik eftersträvar att tillämpa gemensamma riktlinjer.

Vid sina överväganden i frågan om ökad enhetlighet mellan de nor- diska ländernas utlänningslagstiftning har kommittén främst ägnat sig åt utlänningarnas rättsskydd. Kommittén framhåller inledningsvis att ut- länningslagstiftningen avser inte bara att reglera möjligheterna för ut- länning att resa in, vistas och arbeta i landet, utan även att ge rättsliga garantier mot godtycklig behandling i dessa avseenden. Kommittén har därför låtit sin utredning omfatta alla viktigare bestämmelser i utlän— ningslagstiftningen som berör utlännings rätt att resa in, vistas och ar- beta i de nordiska länderna. Kommitténs rekommendationer förutsätter i de fall som anges i den följande ändring i den svenska utlänningslag- stiftningen och dess tillämpning.

Uppehållstillstånd. Kommittén föreslår att uppelzållstillstånd som be- viljas första gången, bör meddelas för en tid av ett år, om inte särskilda skäl talar däremot. Beviljas därefter fortsatt uppehållstillstånd, skall detta gälla minst ett år. Samma regler bör enligt kommittén gälla för ar— betstillstånd. Sedan uppehållstillstånd innehafts under två är, bör enligt förslaget bosättningstillstån(l meddelas. Sådant tillstånd skall träda i stål- let för såväl uppchålls- som arbetstillstånd. De nämnda tillstånden skall enligt förslaget kunna återkallas om utlänningen genom att lämna orik- tiga uppgifter eller genom svikligt förtigande föranlett att tillståndet har beviljats honom. Uppehålls- eller arbetstillstånd föreslås dessutom kun- na återkallas om utlänningen inte iakttar med tillståndet förenat villkor.

Avvisning. I betänkandet föreslås att avvisning skall få ske endast på

• Sida 77
•  Original

Prop. 1975/76: 18 77

någon av följande grunder: 1) avsaknad av pass och tillstånd att resa in eller arbeta i landet, 2) underlåtenhet att visa upp sitt pass eller att lämna uppgifter m. m. till polismyndighet, 3) avsaknad av medel till uppehälle och hemresa, 4) asocialitet, 5) brottslighet (om utlänningen p.g.a. tidigare ådömt frihetsstraff eller annan särskild omständighet kan antas komma att i landet eller annat nordiskt land begå brott som inte är av enbart ringa betydelse eller om han utomlands begått allvar- ligt brott) och 6) fara för statens säkerhet m.m. (om utlänningen med hänsyn till sin föregående verksamhet eller eljest kan antas komma att i landet eller i annat nordiskt land bedriva verksamhet som utgör en up- penbar fara för den allmänna ordningen och säkerheten eller en fara för landets säkerhet).

Kommittén erinrar om att utlänning i Sverige och i Norge kan avvisas inte bara vid gränsen utan också under viss tid efter det han inrest. Man hänvisar i det sammanhanget till att avvisning enligt internationellt ve- dertagen uppfattning innebär att en utlänning vid inresan hindras att komma in i landet. Nordiska kommittén föreslår därför att Sverige och Norge begränsar tillämpningen av avvisningsreglerna så, att avvisning används som medel endast för att hindra utlänning som omfattas av bc- stämmclserna att komma in i landet.

Avlägsnamlebeslut. Beträffande möjligheterna att avlägsna utlänning som redan rest in i landet föreslår kommittén två skilda medel, nämligen bortvisning och utvisning.

Bortvisning skall kunna användas inom tre månader från inresan i nordiskt land dels på samma grunder som kan föranleda avvisning dels på den grund att utlänningen skaffat sig tillträde till nordiskt land vid sidan av nordisk passkontroll. Beslutet skall, om särskilda skäl talar här- för, kunna förenas med återreseförbud under en längsta tid av två år.

Utvisning, som blir att tillämpa sedan tre månader har förflutit från inresan, skall kunna tillgripas på följande grunder: 1) avsaknad av pass och tillstånd, 2) asocialitet, 3) brottslighet (om han under de senaste fem åren utomlands ådömts frihetsstraff eller undergått omedelbart ådömt frihetsstraff och på grund härav kan befaras komma att begå straffbar handling i landet eller brottet eljest föranleder att han inte bör få stanna i landet, eller om han inom landet begått brott på vilket kan följa fäng- else och det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständig- heter kan befaras att han kommer att fortsätta brottslig verksamhet i landet eller brottet eljest föranleder att han inte bör få stanna i landet) och 4) fara för statens säkerhet m.m. (befarat spionage, sabotage, olov- lig underrättelseverksamhet eller annan verksamhet som utgör en fara för statens säkerhet eller därmed jämförliga intressen). Enligt kommit- téns majoritet skall utvisningsbeslut, om inte särskilda skäl talar där- emot, förbindas med återreseförbud för viss tid eller för all tid. Såvitt avser medborgare i nordiskt land föreslås den begränsningen att utvis-

• Sida 78
•  Original

Prop. 1975/76: 18 78

ning får, oavsett vistelsetidens längd, tillgripas endast om synnerliga skäl föreligger för åtgärder.

Klagorätt. Avslutningsvis framhåller kommittén det angelägna i att utlänning tillförsäkras klagorätt över beslut, varigenom han vägras uppe- hålls- eller arbetstillstånd, avvisas, bortvisas eller utvisas.

5.3. Remissyttrandena

Kommittéförslaget mottas positivt av de flesta remissinstanserna, som delar kommitténs uppfattning att förutsättningar f. n. saknas för en gemensam nordisk utlänningspolitik. Vad gäller förslagen om ändringar i utlänningslagstiftningen framhålls från flera håll det ange- lägna i att genom en samordning av reglerna söka uppnå rättslikhet inom de nordiska länderna, speciellt beträffande bestämmelserna om uppehållstillstånd och avlägsnande ur landet. Vissa instanser, bl. a. hov- rätten för Västra Sverige, framhåller dock samtidigt att kommitténs för- slag bör ytterligare utredas innan andra åtgärder vidtas. Enligt LO bör förslaget vidare behandlas inom det nordiska arbetsmarknadsutskottct. Sveriges advokatsamfund förordar att utlänningsutredningcn får som nytt uppdrag att fullfölja kommitténs förslag.

I fråga om giltighetstiden för uppehålls- och arbetstillstånd samt be- träffande förutsättningarna för och innebörden av bosättningstillstånd, där kommittéförslaget väsentligen ansluter till gällande ordning i Sve- rige, har remissinstanserna inte framfört någon erinran mot förslaget. S] V har emellertid i sitt yttrande fört fram tanken på en helt ny ordning enligt vilken bosättningstillstånd ersätts av permanent uppehållstillstånd (se vidare under 7.1).

Beträffande kommitténs förslag om möjlighet att återkalla uppehålls- och arbetstillstånd då utlänning inte iakttar med tillståndet förenat vill— kor anser Sl V att några vägande skäl för en sådan ordning inte har an- förts av kommittén. Att arbetstillstånd inte bör såsom f. n. kunna åter- kallas på en så allmän grund som ”särskilda skäl” finner SIV riktigt i de fall utlänningen befinner sig i landet. Om utlänningen ännu inte rest in i landet är Situationen emellertid annorlunda. SIV pekar på den organise- rade överföringen av utländska arbetstagare, där alla i en grupp har be- viljats arbetstillstånd före inresan. Enligt SIV visar det sig ofta att alla dessa inte reser hit. Vederbörande företag önskar då självfallet att ar- betstillstånd meddelas för några andra än dem som inte kommer. I så- dana fall bör det enligt SIV naturligtvis vara möjligt att återkalla till- ståndet för dem som inte rest in.

Kommitténs förslag om besvärsrätt över avslag på ansökan om uppe- hålls- eller arbetstillstånd avstyrks av SI V i den del avslag sker på andra skäl än s.k. vandelsskäl. SIV erinrar om att ett avslag på ansökan om uppehållstillstånd inte i sig medför att avlägsnande ur

• Sida 79
•  Original

Prop. 1975/76: 18 79

landet kan ske. Härför erfordras ett beslut om förpassning. Över för- passningsbeslut föreligger i dag viss besvärsrätt och SIV pekar på utlän- ningsutredningens förslag till klagorätt utan inskränkning. Det måste en- ligt SIV vara uteslutet att införa allmän klagorätt över både avslag på ansökan om arbetstillstånd och det eventuellt därefter kommande beslu- tet om förpassning.

Samma synpunkter framförs av länsstyrelsen i Stockholms län som i likhet med SIV avstyrker kommitténs förslag i denna del.

LO konstaterar att meddelande av arbetstillstånd skall liksom hittills i princip grundas på en generell arbetsmarknadsprövning. På grund härav avvisar LO förslaget om besvärsrätt över vägrat arbetstillstånd.

När det gäller kommitténs förslag till avvisningsgmnder anser Sl V att en viss försvagning av rättssäkerheten för utlänningar kan bli följden. SIV pekar därvid på dels grunden att utlänningen av annan särskild omständighet (än tidigare brottslighet) kan antas komma att här eller i annat nordiskt land begå brott av inte endast ringa betydelse, dels grunden att utlänningen utomlands begått allvarligt brott. Under förut- sättning av bl. a. en restriktiv tillämpning vill dock SIV inte motsätta sig förslaget. I fråga om den föreslagna möjligheten att avvisa utlänning som kan antas komma att bedriva verksamhet som utgör uppenbar fara för den allmänna ordningen och säkerheten, finner SIV formuleringen alltför vag och ägnad att ge utrymme för godtycke. Enligt SIV är de öv- riga avvisningsgrunderna tillräckliga varför SIV avstyrker att nu nämnda grund för avvisning införs.

Länsstyrelsen i Stockholms län motsätter sig att avvisning endast skall kunna ske vid gränsen. Länsstyrelsen framhåller de praktiska svårighe— ter som kan vara förknippade med kommitténs förslag och nämner därvid särskilt att gränskontroll inte sällan sker först sedan gränsen pas- serats, t. ex. beträffande tågresenärer. Skall i sådana fall institutet bort- visning användas i stället för avvisning, erinrar länsstyrelsen om att ett beslut om bortvisning inte skall kunna verkställas förrän det vunnit laga kraft, något som i sin tur kan göra det nödvändigt med omhänderta- gande etc. Med hänsyn till dessa olägenheter förordar länsstyrelsen att avvisning skall såsom f. n. kunna ske även omedelbart efter utlänningens ankomst till riket.

Förslaget att nordbo skall kunna utvisas endast om synnerliga skäl föreligger föranleder länsstyrelsen i Norrbottens län, som i likhet med de flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget, att väcka frågan om nordbo över huvud taget skall behandlas annorlunda än landets egna medborgare i fall av brottsligt beteende o. dyl.

Länsstyrelsen i Stockholms län är däremot kritisk till denna del av kommitténs förslag. Länsstyrelsen framhåller att utvisning och förvis- ning riktas huvudsakligen mot personer som kan sägas sakna fast an- knytning till landet. Det kan därför enligt länsstyrelsen antas att rehabi-

• Sida 80
•  Original

Prop. 1975/76: 18 80

litering av dessa personer sker bäst i deras hemland. Det kan enligt läns- styrelsen inte heller bortses från att ett asocialt beteende uppstått eller förstärkts vid flyttningen till Sverige och därför utgör ett tecken på sär- skilda anpassningssvårigheter. Länsstyrelsen avstyrker därför kommit- téns förslag.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län är kritisk mot förslaget och framhåller att mer adekvata behandlingsmetoder — såväl straff- rättsliga som sociala —— regelmässigt står till buds i hemlandet och där också framstår som mer begripliga för personen i fråga. Med utgångs- punkt i sin egen erfarenhet antyder också länsstyrelsen att utvisning på grund av asocialitet i helt övervägande grad i dag berör nordiska med- borgare. Länsstyrelsen accepterar inte kommitténs uppfattning att med utlänningar, som befunnits kvalificerade för ett bosättningstillstånd, jämställa personer vars enda kvalifikation är att vara nordbo, även om de är gravt kriminellt och socialt belastade. Länsstyrelsen avstyrker för- slaget.

Vad slutligen angår frågan om benämning av de olika avlägsnande- formerna avstyrker bl. a. SIV och Svenska flyktingrådet benämningen ”bortvisning”. Båda instanserna förordar att ”utvisning” används för allt avlägsnande efter inresa.

6. Departementspromemoria (Ds A 1975: 2) med förslag till vissa ändringar i terroristlagen

6.1. Promemorian

I promemorian föreslås bl. a., att vissa materiella ändringar vidtas i terroristlagstiftningen i samband med att denna integreras i UtlL. För- slagen går ut på ytterligare precisering av terroristbestämmclsemas till- lämpningsområde, begränsning av möjligheten till s. k. politisk utvisning enligt 34 & UtlL, inskränkning av rätten för regeringen att meddela föreskrifter för utlänning enligt UtlL och terroristlagen samt upphä- vande av de särskilda bestämmelserna i terroristlagen om tvångsåtgärder i spaningssyfte. Som en följd av integreringen föreslås andra former för den parlamentariska kontrollen av tcrroristlagstiftningcns tillämpning.

Terroristlagstiftningens tillämpningsområde. I promemorian erinras om att frågan om förutsättningarna för ingripanden med stöd av terro- ristlagen stod i centrum för diskussionen vid lagens tillkomst. Det gällde, å ena sidan, att få en så effektiv lagstiftning som möjligt och, å den andra, att tillgodose rimliga rättssäkerhetskrav. Det förstnämnda önskemålet ansågs inte kunna uppfyllas, om rekvisiten för ingripanden måste knyta an till vad som är känt om utlänningens egen person och föregående verksamhet. Skälet var främst att sådan information i stor utsträckning saknas. Därför anknöts avvisnings- och utvisningsgrun-

• Sida 81
•  Original

Prop. 1975/76: 18 81

derna i stället till det förhållandet, att utlänningen tillhör eller verkar för terroristgrupp- eller organisation. Även om den lösning som valdes för terroristlagens del bedömdes nödvändig mot bakgrund av de ut- omordentligt allvarliga förhållanden som föranledde lagens tillkomst, framstår det enligt promemorian som i hög grad önskvärt, att avvis- nings— och utvisningsbestämmelserna knyts till utlänningens egna före- havanden och de slutsatser om hans farlighet som de leder till. I prome— morian undersöks om det inte är möjligt att i vart fall delvis knyta för- utsättningarna för ingripandena till utlänningens person.

I det sammanhanget konstateras att lagen i själva verket redan nu till- lämpas endast på sådan utlänning som vid en individuell prövning har bedömts utgöra en säkerhetsrisk. Möjlighet borde därför finnas att in- föra ett personligt rekvisit som förutsättning för ingripande utan att lagstiftningens syfte därigenom förfelas.

När det gäller frågan vilka krav som skall ställas på utredningen an- gående utlänningens tidigare verksamhet och den därmed sammanhäng- ande faran för att han här i riket begår terroristhandlingar anförs i promemorian, att redan anknytningen till terroristgrupp eller organisa- tion skapar en presumtion för att utlänningen i fråga är farlig. Det bör enligt förslaget mot den bakgrunden kunna anses tillräckligt för ingri- pande, om det därutöver -— med hänsyn till vad som är känt om utlän- ningens föregående verksamhet eller eljest — föreligger fara för att han medverkar till terroristhandlingar. Därmed avses att det i det konkreta fallet föreligger sådan fara. Vid den bedömningen får enligt promemo- rian beaktas om utlänningen tidigare har medverkat i terroristhand- lingar eller är misstänkt för sådant brott. Även andra omständigheter, såsom att han intar en ledande ställning i en terroristgrupp eller -or— ganisation eller deltar mera aktivt i dess verksamhet, bör kunna medföra att rekvisitet anses uppfyllt. Däremot kommer bestämmelsen inte att om- fatta de utlänningar som utgör passiva medlemmar. Det betonas att änd- ringen väsentligen innebär en anpassning till gällande praxis.

Även i ett annat hänseende föreslås en precisering av bestämmelsen om lagens tillämpningsområde. I prop. 1973: 37 (s. 21) uttalades att la- gen är avsedd att tillämpas uteslutande på sådana grupper och organisa— tioner som genom sin verksamhet i det förflutna har visat att de syste— matiskt använder våld även mot oskyldiga i främmande land och därför kan befaras göra det också i Sverige. Befrielserörelser som för en väp- nad kamp i sitt hemland och eventuellt vid enstaka tillfällen har riktat angrepp mot utländskt intresse avsågs däremot inte omfattas av lagen. I promemorian föreslås att den i propositionen angivna begränsningen av de grupper och organisationer som'åsyftas tydligare kommer till uttryck i lagtexten. Därigenom undviks att osäkerhet rörande lagstiftningens räckvidd uppkommer hos de utlänningar som inte berörs. I lagtexten

6 Riksdagen 1975./76. ] saml. Nr 18

• Sida 82
•  Original

Prop. 1975/76: 18 82

föreslås därför en begränsning av tillämpningsområdet uttryckligen ske till grupp eller organisation som, enligt vad som är känt om dess tidigare verksamhet, utanför sitt hemland använder våld, hot eller tvång för po- litiska syften och till följd därav kan befaras även här i landet bedriva sådan verksamhet.

Politisk utvisning. Regeringens möjlighet att enligt 34 & UtlL tillgripa utvisning ”när det finnes påkallat av hänsyn till rikets säkerhet eller el- jest i statens intresse” har karaktären av ett yttersta remedium när ett väsentligt statsintresse hotas. Utvisningsmöjligheten torde heller inte ha utnyttjats under de senaste två årtiondena (SOU 1972: 84 5. 11.0). I pro- memorian sägs emellertid, att redan möjligheten till politisk utvisning av utlänning här i landet kan antas ibland uppfattas som ett latent hot av de utlänningar som vistas i vårt land. En förutsättning för att bestäm- melsen skall behållas bör därför vara, att det kan fastslås att den allt- jämt fyller ett behov.

Det framhålls i promemorian att tillkomsten av terroristlagen i viss mån har ändrat förutsättningarna för tillämpningen av 345 UtlL. Av motiven till motsvarande bestämmelse i 1914 års UtlL framgår att poli- tisk utvisning kan tillgripas bl. a. i fall där allmän ordning och säkerhet hotas. Enligt promemorian torde de fall som åsyftas i stor utsträckning vara just sådana fall där terroristlagen nu är tillämplig. Enligt motiven till terroristlagen skall i de angivna fallen den lagen i första hand tilläm- pas. Terroristlagen anges emellertid inte täcka alla de fall på vilka 34 & UtlL är tillämplig. Viktigast i det sammanhanget är att terroristlagen inte tar sikte på fall av hot mot rikets säkerhet. Slutsatsen blir att beho- vet av en möjlighet för regeringen att tillgripa politisk utvisning kvar- står.

Mot den bakgrunden tas i promemorian upp frågan om eventuell ändring av paragrafens lydelse. Utvisning enligt 34 & UtlL får som fram- gått tillgripas när det påkallas av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse. Det förstnämnda rekvisitet är det i sak viktigaste. Det bedöms även vara tillräckligt preciserat. Annorlunda förhåller det sig med det andra rekvisitet. Även om en viss uppstramning kan åstadkom- mas, torde det enligt promemorian knappast vara möjligt att ge rekvisi- tet en sådan utformning, att det med tillräcklig noggrannhet ger vid handen i vilka situationer utvisning får ske.

Mot den nu angivna bakgrunden föreslås att den sist nämnda avvis- ningsgrunden utgår. För detta sägs också tala de ökade möjligheter till utvisning som tillkommit genom terroristlagen. De fall som inte täcks av terroristlagen och inte heller rör rikets säkerhet bedöms vara så säll- sällsynta, att något egentligt behov under nuvarande förhållanden inte föreligger av en möjlighet till politisk utvisning.

Föreskrifter enligt UtlL och terroristlagen. Enligt 34 % UtlL har rege-

• Sida 83
•  Original

Prop. 1975/76: 18 83

ringen möjlighet att som alternativ till avlägsnande föreskriva särskilda inskränkningar och villkor för utlänningens vistelse här i riket. Bestäm- melser angående föreskrifter om inskränkningar och villkor för utlän- ning, vilka är av intresse i detta sammanhang, finns även i 9 och 51 åå UtlL samt i 9 & terroristlagen. I 9 & UtlL anges att uppehållstillstånd får begränsas till att avse uppehåll endast inom viss del av riket och förbin- das med de föreskrifter som i övrigt befinns erforderliga. Enligt 51 5 kan regeringen meddela behövliga föreskrifter för utlänningens vistelse här när avlägsnandebeslut upphävs. Har utlänning avvisats eller utvisats enligt terroristlagen och skall beslutet inte verkställas får, som förut nämnts, regeringen enligt 9 5 i lagen meddela föreskrifter om inskränk- ningar och villkor för sådan utlännings vistelse i riket.

I promemorian framhålls att det av olika skäl är önskvärt, att lagtex- ten ger en precisering av vad de föreskrifter som meddelas skall kunna innehålla. Ett förtydligande sägs lättast kunna åstadkommas genom en begränsning av rätten att ge föreskrifter till att låta dessa gälla i huvud— sak endast vistelseort och anmälningsskyldighet. Begränsningen anges ha den fördelen utöver att den medger viss precisering, att man därigenom markerar att inga inskränkningar får göras i här vistande utlänningars andliga fri- och rättigheter. Av promemorian framgår att de hittills ut- färdade föreskrifterna inte vid något tillfälle har avsett annat än vistel- seort, bostad, arbetsplats eller anmälningsskyldighet, även om nuva- rande bestämmelser teoretiskt har gjort det möjligt att förbjuda exem- pelvis politisk verksamhet. Något behov av föreskrifter av annat slag än vad som hittills kommit till användning bedöms inte heller finnas i fort— sättningen. I den mån fråga är om brottslig verksamhet finns möjlighe— ter till ingripande i annan ordning.

Mot denna bakgrund föreslås den begränsningen i fråga om regering- ens rätt att meddela föreskrifter enligt 34 och 51 55 UtlL och 9 & terro- ristlagen, att regeringen får meddela inskränkningar och villkor endast i fråga om utlänningens vistelseort, byte av bostad och arbetsanställning samt anmälningsskyldighet. Ändring i 9 & UtlL sägs på motsvarande sätt böra övervägas.

Tvångsårgärderna. Terroristlagens bestämmelser om särskilda tvångs- åtgärder i spaningssyfte avviker från bestämmelserna i RB, lagen (1952: 98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål och lagen (1969: 36) om telefonavlyssning vid förundersökning ang. grovt narkotikabrott m. m. i framför allt det hänseendet, att tvångsmed- len får tillgripas trots att konkret misstanke om brott inte föreligger. Bortsett från de begränsningar som hänför sig till terroristlagens till- lämpningsområde, räcker det i princip för tillämpningen av dessa tvångs- medel att det bedöms vara av betydelse att tillgripa sådant medel för att utröna om åtgärd som utgör hot mot allmän ordning och säkerhet planeras eller förbereds. Tvångsåtgärderna har alltså karaktär av spa-

• Sida 84
•  Original

Prop. 1975/76: 18 84

ningsåtgärder. Möjligheterna att tillgripa särskilda tvångsåtgärder i spa- ningssyfte har enligt promemorian tagits i bruk endast vid ett tillfälle under de två år som terroristlagen gällt.

I promemorian framhålls att tvångsåtgärderna otvivelaktigt innefattar långtgående ingrepp i enskilds personliga förhållanden. Det sägs därför finnas anledning att i samband med frågan om en integrering av terro- ristbestämmelserna i UtlL på nytt överväga, om de särskilda tvångsåt- gärderna i terroristlagen bör behållas. Utgångspunkten måste vara, att ett bibehållande av sådana regler vid en permanentning av terroristlag- stiftningen kräver tungt vägande skäl. Enligt promemorian är det i detta sammanhang svårt att bortse ifrån den ytterst begränsade tillämpningen av bestämmelserna. Mot den bakgrunden anges övervägande skäl tala för att de särskilda tvångsmedclsbestämmelserna bör kunna avvaras. Till detta kommer att bestämmelser i skilda lagar om telefonavlyssning f.n. är under utredning i annat sammanhang (utredningen (Ju 1974: 08) om telefonavlyssning). Det föreslås i promemorian därför att bestämmel— serna om särskilda tvångsåtgärder i 10—1355 terroristlagen inte förs över i UtlL.

Den parlamentariska kontrollen. Terroristlagens nuvarande utform- ning som en särskild, tidsbegränsad lag tillgodoser enligt promemorian i hög grad intresset av parlamentarisk insyn i lagens tillämpning. Vid en integrering av terroristlagen i UtlL måste emellertid sökas andra vägar för en sådan insyn och kontroll. Utgångspunkten föreslås dock förbli att information till riksdagen eller något riksdagsorgan skall ske årligen och innehålla i huvudsak sådana uppgifter som nu redovisas i förlängnings- proposition med den begränsning som följer av att de särskilda tvångs— åtgärderna avskaffas.

I promemorian diskuteras olika lösningar. Man kommer slutligen fram till att den lämpligaste ordningen för parlamentarisk insyn och kontroll beträffande terroristbestämmelserna borde vara att redovis— ningen underställs riksdagen.

Redovisningen föreslås även i fortsättningen ankomma på regeringen och då lämnas i skrivelse till riksdagen. Det föreslås vidare att redovis- ningen skall innehålla uppgift om bl. a. de organisationer eller grupper på vilka terroristbestämmelserna är tillämpliga, antalet personer som upptagits på den av RPS enligt 15 terroristlagen upprättade förteck— ningen samt de åtgärder som vidtagits med stöd av terroristbestämmel- serna.

6.2. Remissyttrandena

Förslaget har fått ett positivt mottagande av remissinstanserna, som genomgående menar att det alltjämt finns ett behov av särskild lagstift— ning mot politiska våldsdåd. Några av remissinstanserna har under-

• Sida 85
•  Original

Prop. ]975/76: 18 85

strukit att detta behov bättre tillgodoses genom en permanent lag— stiftning än genom de hittillsvarande tidsbegränsade bestämmelserna i terroristlagen. Sådana synpunkter framförs av hovrätten för Västra Sverige och SIV. RÅ menar att sådan lagstiftning systematiskt har sin plats i UtlL.

Länsstyrelsen i Stockholms län pekar på att UtlL och dess tillämp- ning kännetecknas av stor öppenhet och en liberal inställning gent- emot utlänningar, av vilka ett stort antal invandrar och väl anpassar sig till det svenska samhället. Det kan därför enligt länsstyrelsen ifråga- sättas om inte de för extrema situationer anpassade skyddsbestämmel- serna mot terrorismen kommer att i viss mån bryta mot utlännings- lagstiftningens allmänna karaktär.

RPS pekar på svårigheterna att i ett öppet samhälle som vårt med verklig effekt förebygga terrordåd. Ett ökat skydd mot terrorhand- lingar måste enligt RPS bygga på bättre möjligheter att få fram in- formationer samt på direkta skyddsåtgärder för hotade personer och byggnader. För att få underlag för sådana bedömningar krävs ökade spaningsinsatser från polisens sida och framför allt ökat internationellt samarbete, så att polisen så tidigt som möjligt kan få vetskap om hän- delser som kan tyda på planering av terroristaktioner i vårt land. Det internationella samarbetet är sålunda enligt RPS av avgörande bety- delse i detta sammanhang.

Vad först gäller frågan om terroristlagstiftningens tillämpningsområde tillstyrks allmänt att ett personligt rekvisit av det slag som angetts i promemorian införs i lagtexten. Länsstyrelsen i Stockholm län av- styrker emellertid förslaget i denna del. Man menar att införandet av ett personligt rekvisit allvarligt skulle minska lagens effektivitet. SI V uttrycker tvekan beträffande uttrycket ”eller eljest” som förefaller SIV alltför vagt. I promemorian görs visserligen en exemplifiering av omständigheter som kan utgöra grund för av— eller utvisning. Dessa exempel bör enligt verket anses vara täckta genom formuleringen ”med hänsyn till vad som är känt om hans föregående verksamhet”. SIV föreslår därför att uttrycket ”eller eljest” utgår.

Även förslaget att i lagtexter: införa en uttrycklig begränsning av de grupper och organisationer som omfattas har i allmänhet mottagits positivt. LO anför exempelvis att den föreslagna preciseringen är väl motiverad eftersom farhågor ofta har uttalats i debatten att terrorist- lagen skulle kunna tillämpas mot befrielserörelserna. JK och hovrätten för Västra Sverige har emellertid avstyrkt förslaget i den delen. JK framhåller sålunda att det väl kan tänkas fall där en utländsk orga- nisation ännu inte tillgripit våld utanför hemlandet men där mycket starka skäl talar för att man kommer att göra det. Sverige kan mycket väl tänkas vara det första land utanför hemlandet där organisationen är beredd att utöva våld e. d. JK anser det därför otillfrcdsställande

• Sida 86
•  Original

Prop. 1975/7( : 18 86

om avvisning inte får tillgripas i sådana fall. Hovrätten för Västra Sverige anför som skäl för sin ståndpunkt att den föreslagna ändringen enligt hovrättens mening inte medför någon precisering. Lagtexten skulle vidare vinna på att den föreslagna ändringen uteslöts. Slutligen ifrågasätter hovrätten om inte lagen borde innehålla bestämmelser om den granskning som RPS” förteckning underkastas, i första hand av regeringen.

RPS framhåller att systemet med avvisning med stöd av den s.k. terroristlagen har visat sig mindre effektivt. Endast i ett fall har av- visning skett enligt lagen. Styrelsen hade i detta fall redan i förväg information om att vederbörande ämnade försöka resa in i Sverige och tidpunkten när det skulle ske, vilket enligt RPS gör att detta fall måste betecknas som ett rent undantagsfall. RPS framhåller vidare att ter- roristerna ofta byter identitet och att de har tillgång till olika uppsätt- ningar av identitetsbandlingar. Inresekontrollen sker vidare vid de nordiska yttergränserna, vilket medför särskilda svårigheter. Till bilden hör också att arbetet med att föra terroristlistan och att sprida den till olika polismyndigheter är omständigt. RPS anser därför att sys- temet med avvisning baserad på en särskild förteckning över presumtiva terrorister bör avvecklas.

SIV säger sig förutsätta att utlänning på vilken terroristbestämmel- serna tillämpas och som i den situationen gör invändning om politiskt flyktingskap får sitt ärende prövat enligt hittillsvarande ordning, dvs. att ärendet överlämnas till regeringen via SIV, som bör avge yttrande i ärendet.

Rcmissinstanserna har tillstyrkt en begränsning av möjligheterna till s. k. politisk utvisning (34 & UtlL). SIV framhåller att förslaget att uttrycket ”eller eljest i statens intresse” i 34 & UtlL skall utgå ligger i linje med verkets principiella uppfattning att vaga formuleringar bör undvikas.

Från vissa håll har dock gjorts invändningar mot att, som föreslås i promemorian, behålla möjligheten enbart för de fall då utvisningen är påkallad av hänsyn till rikets säkerhet. JK anför att förslagets inne- börd torde bli att exempelvis inte ens en politisk verksamhet av så- dant slag att den allvarligt stör vårt lands förbindelser med annan stat kan föranleda utvisning. JK tillägger att det knappast någonsin torde komma i fråga att beteckna verksamheten som ett hot mot rikets säkerhet. En viss uppstramning av gällande lydelse av 34 & anses dock önskvärd. Hovrätten för Västra Sverige menar att rekvisitet ”i statens intresse” borde ersättas med ett stadgande som tillgodoser kraven i FN:s resolution av år 1965 om otillåten inblandning i staters inre angelägenheter m.m. och förklaring av år 1967 om territoriell asyl. Inte heller länsstyrelsen i Malmöhus län anser promemorieförslaget övertygande i denna del. Länsstyrelsen anför:

• Sida 87
•  Original

Prop. 1975/76: 18 87

Även om de fall som inte täcks av terroristlagen och inte heller rör rikets säkerhet är sällsynta bör det finnas laglig möjlighet att ingripa i fall där en utlännings politiska verksamhet inte skall behöva accep- teras men verksamheten i och för sig måhända inte är straffbar eller är att hänföra till det föreslagna tillämpningsområdet i terroristlagen. Verksamhet som exempelvis tar sikte på att påverka politiska förhål- landen i andra länder och som är ägnad att skada vårt lands för- hållande till dessa synes med den föreslagna ändringen böra accepte— ras. Enligt länsstyrelsens mening bör därför de nuvarande bestämmel- serna i 34 & utlänningslagen inte begränsas. Eftersom regeringen i dylika fall svarar för beslutet förefaller farhågorna för en förhållande- vis vid tillämpning vara något överdrivna. Det kan även finnas skäl ur preventiv synpunkt att inte uppge den syn svensk rätt alltjämt hävdar att utlänning inte har någon ovillkorlig rätt att vistas här i landet.

Också länsstyrelsen i Stockholms län uttrycker tvekan beträffande avskaffandet av möjlighet för regeringen att utvisa när det påkallas av hänsyn till statens intresse.

Förslaget till precisering av regeringens rätt att meddela föreskrifter enligt UtlL och terroristlagen har tillstyrkts av alla de remissinstanser som yttrat sig över det.

Flertalet remissinstanser, bland dem SI V och LO, godtar att de sär- skilda tvångsmedelsbestämmelserna i terroristlagen avskaffas. LO fram- håller att den föreslagna ändringen tillgodoser den inom svensk in- vandringspolitik väsentliga principen om likabehandling av svenska och utländska medborgare genom att den medför att tvångsåtgärder kan tillgripas enbart då misstanke om brott föreligger. RÅ framhåller att upphävandet av tvångsmedelsbestämmelsema kan motiveras redan av den ytterst begränsade faktiska tillämpningen av dessa bestämmel- ser. Ett ytterligare skäl är tillägget till avvisningsbestämmelscn att det för ingripande krävs fara för att utlänningen medverkar till terrorist- handlingar. Länsstyrelsen i Malmöhus län anför att tillkomsten av be— stämmelserna betingades av att på kort sikt inom ramen för det av FN och Europarådet inledda samarbetet åstadkomma åtgärder mot den internationella terrorbrottsligheten. Då läget numera synes ha stabili- serats och vi i vårt land under de två år som bestämmelserna gällt tillgripit särskilda tvångsåtgärder i spaningssyfte endast vid ett tillfälle kan enligt länsstyrelsen fortsatt behov knappast vara för handen. Polis- styrelsen i Stockholms polisdistrikt framhåller att de regler som finns i RB om personella och reella tvångåtgärder grundade på misstankar om brottslig verksamhet ger polismyndigheten tillräckligt utrymme för att inom landet verksamt ingripa även mot s.k. politisk terrorverk- samhet. Länsstyrelsens i Stockholms län säger sig inte ha underlag nog för att bedöma denna fråga.

Förslaget avstyrks av JK., hovrätten för Västra Sverige, RPS, SAF och styrelsen för Märsta polisdistrikt. Hovrätten menar att med den

• Sida 88
•  Original

Prop. 1975/76: 18 88

begränsning som förslaget innebär i fråga om lagstiftningens tillämp- ningsområde anledning inte föreligger att upphäva bestämmelserna i 10—13 55 terroristlagen. I fråga om telefonavlyssning bör enligt hov- rättens mening i vart fall avvaktas resultatet av utredningen (Ju 1.974: 08) om telefonavlyssning. JK säger sig utgå från att möjligheten till telefonavlyssning kommer att kvarstå. RPS framhåller att behovet att i speciella fall och akuta lägen kunna använda tvångsmedlen är fram— trädande. Den omständigheten att bestämmelserna hittills tillämpats mycket restriktivt bör enligt styrelsen inte tas till intäkt för att de i framtiden skulle komma att sakna betydelse. Bestämmelserna har av- setts skola tillämpas restriktivt. RPS fortsätter:

Särskilda bestämmelser om tvångsmedel i spaningssyfte mot terrorist- brottslighet torde knappast kunna undvaras när det gäller samhällets åtgärder för att försöka förhindra terroraktioner av olika slag. Då spaningsarbetet när det gäller terroristhandlingar är utomordentligt svårt kan i vissa lägen möjligheterna att använda ifrågavarande tvångsåtgär- der bli av avgörande betydelse för att förhindra befarade eller planerade terrorhandlingar. Det är dock av vikt att dessa bestämmelser får en så nära anknytning till övrig lagstiftning om särskilda tvångsmedel som möjligt. Denna fråga bör därför övervägas av den särskilda utredning som f. n. håller på med en översyn av reglerna om telefonavlyssning.

SAF menar att även om bestämmelserna endast tillämpats vid ett till- fälle under den tid som terroristlagen gällt, så har övertygande skäl inte anförts för att bestämmelserna skall anses onödiga. Snarare förefaller händelser på senare tid tala i motsatt riktning, främst våldsdramat på Tyska Förbundsrepublikens ambassad och de misslyckade försöken att i tid förekomma denna händelse. Utredningen om telefonavlyssning säger sig överväga möjligheten att vad beträffar övriga telefonavlyss- ningsbestämmelser åstadkomma en för dessa gemensam reglering, me- dan däremot telefonavlyssning i fall som avses i terroristlagen skulle bli föremål för särskild bedömning och — om de bedöms böra tills- vidare bibehållas ——- särreglering. Utredningen fortsätter:

Det synes naturligt att, om i enlighet med promemorians förslag terroristlagens bestämmelser överförs till utlänningslagen, detta inte bör inbegripa tvångsmedelsreglcr med temporär giltighet. Om det inte är möjligt att redan vid en sådan överföring upphäva sistnämnda reg- ler uppkommer frågan i vilken form en tills vidare gällande tvångs- medelsreglering skall bibehållas. Vad först gäller ett slopande av möj- ligheten till telefonavlyssning vill utredningen under hänvisning till vad ovan redovisats inte med föregripande av ett slutligt ställnings- tagande tillstyrka att de särbestämmclser som reglerar övervakningen av presumtiva terrorister nu helt avskaffas. Utredningen vill därför förorda att berörda delar av terroristlagen ges fortsatt temporär giltig- het. Möjligheten att för tcrroristfallen utnyttja övriga bestämmelser om telefonavlyssning torde vara begränsade. Därvid måste särskilt beaktas faran för att en vidgad tillämpning av nämnda bestämmelser kan leda till att den allmänna gränsen för misstanke om brott som grund för

• Sida 89
•  Original

Prop. 1975/76: 18 89

åtgärden förskjuts samt att kravet på anknytning till visst brott för- svagas.

Om den ovan föreslagna lösningen accepteras, avser utredningen, beroende på vad som blir dess slutliga ställningstagande till ett fortsatt behov av telefonavlyssning, att antingen avge förslag om särlagstift- ning att träda i stället för de från terroristlagen bibehållna stadgandena därom eller att föreslå att dessa slutligt upphävs.

Den föreslagna ordningen för den parlamentariska kontrollen har vunnit anslutning av samtliga remissinstanser. JK anser förslagen i denna del väl avvägda. LO betonar att parlamentarisk insyn är viktig för kontroll av tillämpningen av denna typ av lagstiftning. LO säger sig med tillfredsställelse konstatera att en lösning har funnits som ger riksdagen samma handlingsmöjligheter som en förlängningsproposition. SIV erinrar om att insynen i tillämpningen av den lagstiftning som riktar sig mot terrorism också tillgodoses genom de parlamentariskt utsedda ledamöterna i såväl RPS:s som SIV:s styrelser.

Avslutningsvis kan nämnas att länsstyrelsen i Malmöhus län berör frågan om nordiskt samarbete för att begränsa politiska våldsdåd. Länsstyrelsen anför:

Vid terroristlagens tillkomst förutsatte kommissionen för förebyg— gande av politiska våldsdåd nödvändigheten av en förstärkt och mera effektiv yttre och inre utlänningskontroll som medel för att komma tillrätta med den internationella terrorismen. Någon inskränkning i den i och för sig önskvärda fria rörligheten över nationsgränserna synes inte under de två år lagen varit i tillämpning ha förekommit. Oaktat detta vill länsstyrelsen dock som sin mening framhålla att speciella problem är förknippade med gränstrafiken. I synnerhet gäller detta i Malmöhus län där resandeströmmen från och till länet över fem olika hamnar årligen omfattar cirka 25 miljoner resande till. och från Danmark och andra östersjöländer. Det är förenat med mycket stora praktiska svå- righeter för polis— och tullpersonal att effektivt utöva nödig kontroll. Ett fördjupat nordiskt samarbete för att åstadkomma enhetliga be— stämmelser inom det nordiska passkontrollområdet är därför önskvärt. Promemorian innehåller inte några uppgifter i detta hänseende och såvitt länsstyrelsen känner till saknas motsvarande bestämmelser i de övriga nordiska länderna.

Länsstyrelsen i Stockholms län föreslår mot bakgrund av händelserna på västtyska ambassaden ändring av bestämmelserna om myndighet som skall verkställa beslut om utvisning av terrorist. Man framhåller att besluten ofta kan komma att fattas under extraordinära förhållanden och under stark tidspress. I ärenden av denna art torde nära samråd regelmässigt ske mellan regeringen och RPS. Även verkställigheten av meddelat beslut planeras och arrangeras då av regeringen och polis- myndigheternas representanter. Med hänsyn härtill bör enligt läns- styrelsen lagstiftningen utformas så att verkställighet av beslut om ut-

• Sida 90
•  Original

Prop. 1975/76: 18 90

visning ankommer på länsstyrelsen om inte regeringen annat förordnar.

RPS framhåller att starka skäl talar för att terrorister i princip bör utvisas ur landet och att verkställigheten skall kunna uppskjutas endast om synnerliga skäl talar härför.

7. Vissa andra förslag

7.1. Förslag av statens invandrarverk angående vissa ändringar i utlän- ningslagen m. m. 7.1.1 Förslagen

I SIV:s tidigare berörda remissyttrande över bl.a. utlänningsutred- ningens båda sista betänkanden och i en särskild skrivelse den 21 febru- ari 1974 lade verket fram vissa förslag till ändring i utlänningslagstift- ningen. Senare har SIV i skrivelse den 6 december 1974 modifierat, kompletterat och ställt samman sina förslag. Dessa avser ändring av be- stämmelserna om tillstånd och avlägsnande. SIV har därefter i skrivelse den 12 december 1974 föreslagit skärpt straff för arbetsgivare som an- ställer utländsk arbetstagare som saknar erforderligt arbetstillstånd. De båda sist nämnda skrivelserna har remissbehandlats. Här nedan redovi- sas de förslag som föranleder i huvudsak lagändringar.

Förpassningsbeslut vid vägrat uppehållstillstånd m. m. Det förslag SIV framförde under remissbehandlingen gick ut på att avslag på an- sökan om uppehållstillstånd skulle innebära, att förpassning skulle ske. Bakgrunden till förslaget var att det enligt SIV i betydande utsträckning förekommer, att personer som har fått avslag på ansökan om uppehålls- tillstånd stannar kvar i landet. Avslag på ansökan om uppehållstillstånd tas ofta helt enkelt inte på allvar, och det anges inte sällan förekomma, att sökanden inte anser sig ha fått något besked i sitt ärende förrän be- slut om förpassning har fattats. Detta leder till att många sökande som fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd blir kvar i landet under avsevärd tid. Eftersom de i brist på arbetstillstånd saknar möjlighet att försörja sig genom eget arbete, är de flesta under denna tid hänvisade till försörjning genom antingen socialhjälp eller illegal arbetsanställning. SIV pekar på att de under denna väntetid ofta lever under svår psykisk press.

Fördelarna med förslaget är enligt SIV att man slipper tidsutdräkten mellan beslut om vägrat uppehållstillstånd och beslut om förpassning. Det allmännas kostnader för uppehälle åt utlänningen under mellanti- den upphör. Från den enskilde utlänningens synpunkt måste det också vara angeläget att få ett snabbare beslut.

I skrivelsen den 6 december 1974 anför SIV att den under remissbe- handlingen föreslagna ordningen skulle kräva omfattande ändringar i UtlL. I avvaktan på en allmän översyn av denna föreslår SIV i stället,

• Sida 91
•  Original

Prop. 1975/76: 18 91

att i normalfallet särskilt beslut om förpassning meddelas samtidigt som ansökan om uppehållstillstånd avslås. Detta anges vara väsentligen en lagteknisk modifiering av SIV:s tidigare förslag.

Enligt förslaget bör SIV få underlåta att meddela förpassningsbeslut när det föreligger betydande sannolikhet för att sökanden kommer att resa ut sedan avslagsbeslut meddelats, exempelvis när sökanden själv förklarat att han frivilligt kommer att lämna landet.

Även om det redan nu finns formell möjlighet att meddela förpass- ningsbeslut i samband med beslut om vägrat uppehållstillstånd är det enligt verket i dag inte praktiskt möjligt att i normalfallet tillämpa en sådan ordning. Det beror främst på att utlänningsnämnden inte är di- mensionerad för den mängd av ärenden som det då skulle bli fråga om. Detta problem kan enligt SIV lösas antingen genom en förstärkning av utlänningsnämnden eller införande av en ordning där nämndens ytt- rande inte behöver inhämtas.

SIV tar i skrivelsen särskilt upp denna fråga. Om en allmän besvärs- rätt införs i UtlL, anser SIV att det inte finns tillräckliga skäl att behålla utlänningsnämnden. SIV hänvisar bl.a. till att motiven för utlännings- nämndens inrättande år 1937 var dels att nämnden skulle innebära en garanti för att tveksamma ärenden skulle kunna komma under Kungl. Maj:ts prövning genom klagorätt, dels att nämnden skulle utgöra ett språkrör för den allmänna uppfattningen i svårbedömbara och av den allmänna opinionen uppmärksammade fall. SIV menar vidare att skyl- dighet att inhämta yttrande från utlänningsnämnden sedan en allmän be- svärsrätt införts skulle medföra kostnader och tidsutdräkt som inte mot- svaras av nyttan av att höra nämnden. Det kan enligt SIV visserligen i framtiden tänkas uppkomma fall, exempelvis vid prövning av påstående om politiskt flyktingskap, där det kan framstå som betydelsefullt att höra ett organ med utlänningsnämndens ställning och sammansättning, men detta räcker inte för att motivera nämndens bibehållande.

I skrivelsen beräknar SIV att utlänningsutredningens förslag om be- svärsrätt vid ett genomförande skulle medföra besvärsrätt i omkring 500 ärenden per år. Genomförs samtidigt SIV:s förslag om meddelande av förpassningsbeslut i samband med vägrat uppehållstillstånd, uppskattas antalet ärenden med besvärsrätt till 2 500 per år.

SIV anser det inte möjligt att göra en någorlunda tillförlitlig uppskatt ning av i vilken utsträckning besvärsrätten skulle komma att utnyttjas. En allmän besvärsrätt måste förknippas med information. Besvär kan väntas anföras i en del fall där vederbörande med nuvarande system fri- villigt skulle lämna landet sedan hans ansökan om uppehållstillstånd av- slagits. SIV anser det emellertid vara ett rimligt antagande, att åtskilliga av de personer som i dag lämnar landet efter ett avslagsbeslut och som med det föreslagna systemet drabbas av förpassningsbeslut inte kommer att besvära sig.

• Sida 92
•  Original

Prop. 1975/76: 18 92

SlV föreslår att i förpassningsbeslut som meddelas i samband med av- slag på ansökan om uppehållstillstånd normalt föreskrivs att förpass- ningen i första hand skall verkställas genom att sökanden föreläggs att inom viss tid lämna landet.

SIV framhåller att förslaget såsom det utformats i skrivlesen inte för- utsätter ändring i UtlL. Enligt SIV:s mening är det lämpligt att föredra- ganden i den aviserade prepositionen ang. vissa ändringar i UtlL uttalar, att den normala handläggningen i ärenden om uppehållstillstånd bör vara, att förpassningsbeslut meddelas i samband med avslaget på ansök- ningen. I detta sammanhang erinrar SIV om att verket tidigare hos rege- ringen hemställt om ändring i rättshjälpslagen så att offentligt biträde kan förordnas i avlägsnandeärende hos SIV om utlänningen begär det. SIV framhåller att en konsekvens av det nu beskrivna förslaget bör bli att rättshjälpslagen ändras på sådant sätt, att offentligt biträde kan för- ordnas först i besvärsärendet. Det kan enligt SIV inte vara rimligt att förordna offentligt biträde i alla ärenden där avslag på ansökan om up- pehållstillstånd kan komma i fråga.

Permanent uppehållstillstånd. SIV framhåller att det är mycket säll- synt, att verket efter s.k. vandelsprövning avslår ansökan om förlängt uppehållstillstånd. Endast ett fåtal sådana fall förekommer varje år. Per- manent uppehållstillstånd bör därför i normalfallet kunna meddelas den som har varit bosatt i landet och haft uppehållstillstånd här under ett år. Om en utlänning skulle börja leva asocialt efter det att han meddelats permanent uppehållstillstånd finns möjligheten till utvisning.

En ordning med uppehållstillstånd först för en tid av ett år, antingen i form av ett ettårstillstånd eller flera kortare tillstånd på tillhopa ett år, och därefter permanent uppehållstillstånd skulle enligt SIV innebära en betydande lättnad av arbetsbördan för såväl polismyndigheterna som för invandrarverket. Den skulle likaså innebära en förenkling för invandra- ren som normalt endast skulle behöva söka tillstånd två-tre gånger innan han söker medborgarskap. Den föreslagna ordningen sägs samtidigt in- nebära en bättre utlänningskontroll än den nuvarande, genom att polis- myndigheternas utredningsresurser i tillståndsärenden koncentreras till det enda tillfälle när permanent uppehållstillstånd söks, och en bättre service för invandraren.

Det permanenta uppehållstillstånd som enligt förslaget i normalfallet skall meddelas den som haft uppehållstillstånd här under ett år ersätter bosättningstillståndet. De särskilda rättsverkningar som bosättningstill- ståndet har får då i stället knytas till en viss tids legal vistelse här. Un- dantag får göras för exempelvis gäststuderande. Står det klart att vistel- sen i Sverige endast är avsedd att vara viss tid eller råder tveksamhet om sökandens försörjningsförmåga eller vandel bör enligt SIV tidsbegränsat uppehållstillstånd kunna meddelas även efter ett års vistelse här.

SIV föreslår att ett bevis om permanent uppehållstillstånd, som ges en

• Sida 93
•  Original

Prop. 1975/76: 18 93

giltighet av tre år, stämplas in i utlänningens passhandling. Viss tid innan giltigheten för tillståndet går ut får polismyndigheten bemyndigande att stämpla in ett nytt treårsbevis i utlänningens passhandling, Polismyndig- heten och även utlänningen kan genom maskinell bevakning i SIV:s ADB-system påminnas om att tillståndsbeviset bör förnyas. Utlänningen får sedan gå till polisen och få ett nytt bevis om permanent uppehålls- tillstånd instämplat i passet

Anträffas inte utlänningen kommer detta i vanlig ordning att leda till undersökning av om vederbörande alltjämt är bosatt i riket. Leder un- dersökningarna till att utresa kan konstateras, bör enligt SIV frågan om återkallelse av det permanenta tillståndet tas upp.

Den av SIV föreslagna ordningen förutsätter att den som får perma- nent uppehållstillstånd innehar gällande passhandling. SIV:s uppfatt- ning, att bevis om permanent uppehållstillstånd bör få gälla endast i för- ening med giltig passhandling, hänger samman med de olägenheter som är förenade med nuvarande ordning i fråga om bevisen om bosättnings— tillstånd. Förhållandena är enligt SIV helt otillfredsställandc. I bevisen finns inga uppgifter som kan tjäna som identifikation av innehavaren och den som har bosättningstillstånd behöver heller inte ha pass för sin vistelse här i landet. Å andra sidan ter det sig inte från ekonomisk syn- punkt försvarligt att ge tillståndsbeviset en sådan utformning att det kan tjäna som identitetshandling.

SIV tillägger slutligen att de särskilda rättsverkningar som är knutna till nuvarande bosättningstillstånd och som enligt förslaget skall knytas till viss tids legal vistelse i Sverige bör gälla alla utlänningar, således även nordbor.

Ansvar för arbetsgivare i vissa fall. Som tidigare nämnts straffas en- ligt 635 UtlL arbetsgivare som har utlänning utan arbetstillstånd an- ställd med dagsböter. Om arbetsgivare underlåter att göra anmälan en- ligt 62 5 Uth att han har utlänning i sin tjänst, kan han enligt 64 & UtlL dömas till dagsböter eller där omständigheterna är försvårande med fängelse i högst sex månader. SIV anför i skrivelsen den 12 december 1974 att brott och förseelser mot 63 och 64 åå UtlL i mycket ringa om- fattning tycks komma till myndigheternas kännedom. På grund av per- sonalbrist hos polismyndigheterna är dessa helt hänvisade till stickprovs- kontroll vid övervakning av nämnda bestämmelsers efterlevnad. Enligt uppgift till SIV under band från polismyndigheten i Stockholm har denna under 1974 ingripit i ett 60-tal brott mot 63 & UtlL. Av dessa har ett 50-tal lett till åtal. Verkets uppfattning är att brott mot bestämmelsen .är relativt frekventa bland vissa mindre arbetsgivare inom restaurang- och städbranschen.

Möjligheterna att undgå upptäckt är enligt SIV stora. När en arbets- givare undantagsvis döms blir straffet ofta inte särskilt kännbart. Det

• Sida 94
•  Original

Prop. 1975/76: 18 94

finns enligt SIV:s uppfattning anledning tro att mindre nogräknade ar- betsgivare medvetet inte drar sig för att bryta mot UtlL, helt enkelt därför att risken för upptäckt är så liten samt att påföljden är så ringa.

Det är enligt SIV:s mening ett starkt samhällsintresse av att bestäm- melserna om den reglerade invandringen inte kringgås. Ett motsvarande starkt intresse föreligger också av att utländska arbetstagare inte kom- mer i kläm genom att arbetsgivare bereder personer utan arbetstillstånd anställning. Även om den anställde ibland kan uppleva sin situation som tillfredsställande genom att han erhåller en lön som han anser accepta- bel, får ändå arbetsgivaren hela tiden ett övertag genom det förpass- ningshot som konstant hänger över arbetstagaren. I denna situation un- derlåter arbetsgivaren dessutom ofta att fullgöra de åtaganden mot sam- hället som är knutna till anställningsförhållandet.

SIV anser mot den redovisade bakgrunden, att en betydande skärp- ning av straffet för arbetsgivare bör ske. Verket föreslår att det införs en kompletterande straffbestämmelse som leder till att det blir alltför kost- samt att ha arbetstagare utan arbetstillstånd anställd. Straffskärpningen bör komma till uttryck genom en kännbar ekonomisk sanktion vid sidan av den allmänna straffbestämmelsen. SIV föreslår en mycket kännbar straffavgift som varierar beroende på dels vilken tid anställningen varat, dels om uppsåt har förelegat eller, alternativt, vilken grad av oaktsamhet som funnits. Dessutom föreslår SIV att fängelse införs i straffskalan i 63 & UtlL. _

Resedokument m.m. I skrivelsen den 6 december 1974 tar SIV även upp vissa frågor ang. resedokument för flykting. Som tidigare har be- rörts (2.6.2) gäller svenskt resedokument inte som pass för vistelsen i Sverige. SIV anför att detta får till följd, att utlänning som beviljas rese- dokument och som inte har bosättningstillstånd även måste ha främ- llngspass, Således dubbla passhandlingar. SIV kan inte finna något rim- ligt motiv för denna ordning som innebär betydande administrativt ar- bete för verket och en extra kostnad för utlänningen. Verket föreslår därför att även svenskt resedokument godtas som pass för vistelse i lan— det.

Vidare tar SIV upp frågan om återkallelse av främlingspass och rese- dokument. Man pekar på att kungörelsen (1955 : 29) om resedokument för vissa flyktingar saknar bestämmelse om återkallelse av resedoku- ment. SIV har därför ansett att resedokument inte kan återkallas. Detta får till följd att om en utlänning med främlingspass och resedokument får hemlandspass eller i övrigt upphör att vara flykting, så kan hans främlingspass återkallas men däremot inte hans resedokument. SIV föreslår därför att bestämmelse införs om att även resedokument skall återställas till SIV under motsvarande förutsättningar som främlingspass och även i övrigt om flyktingskapet upphört.

• Sida 95
•  Original

Prop. 1975/76: 18 95

Främlingspass och resedokument föreslås vidare kunna återkallas, om utlänningen inte längre har tillstånd att vistas här, exempelvis efter be- slut om förpaSSning, utvisning eller förvisning.

Vissa andra frågor. Undantag från skyldigheten att ha uppehålls- och arbetstillstånd föreligger enligt 32% andra stycket 3) och 425 andra stycket 4) Uth för ogift utländskt barn under 20 år, såvida barnets vårdnadshavare eller, om vårdnaden tillkommer flera, en av dem är svensk medborgare och bosatt här i landet eller har uppehållstillstånd el- ler bosättningstillstånd. Dessa bestämmelser kan enligt SIV ibland få orimliga konsekvenser. Så som bestämmelserna har utformats kan en nittonåring utan särskilt tillstånd arbeta här bara för att hans mor erhål- lit ett kortare uppehållstillstånd för besök i landet.

SIV föreslår att åldersgränsen sänks till 16 år, dvs. till den åldersgrans som gäller i fråga om skyldighet att inneha eget pass. Vidare förslås att vårdnadshavare som har uppehållstillstånd eller bosättningstillstånd skall vara bosatt i landet för att undantag från skyldigheten att ha uppe- hållstillstånd skall föreligga för barn. Däremot anser SIV inte skäl före- ligga att uppställa krav på bosättning i landet för vårdnadshavare som är svensk medborgare.

Även i övrigt föreslås smärre ändringar i Uth.

7.1.2. Remissyttrandena

SIV:s förslag att i normalfallen meddela förpassningsbeslut i samband med att ansökan om uppehållstillstånd avslås, tillstyrks eller lämnas utan erinran av praktiskt taget alla remissinstanserna, som också pekar på angelägenheten av att uppnå kortare handläggningstider.

Svenska flyktingrådet avstyrker emellertid förslaget på föreliggande utredning och framhåller, att ett genomförande nödvändiggör en rad andra reformer som inte berörs av SIV. Utlänningsnämndcn uttalar att förslaget förutsätter en hög kvalitet på utredningarna genom förstärk- ning av utredningsresurserna och tillgång till kompetenta tolkar.

Förslaget att underlåta förpassningsbeslut om det föreligger bety- dande sannolikhet för att sökanden vid avslag på ansökan om uppehålls- tillstånd kommer att självmant lämna landet, tillstyrks uttryckligen av LO och TCO medan flertalet övriga lämnar detsamma utan erinran el- ler närmare kommentar. Länsstyrelserna i Stockholms och Göteborgs och Bohns län samt RPS avstyrker det sist nämnda förslaget. Förpass- ningsbeslut bör alltid meddelas när uppehållstillstånd vägras. Man fram- håller att det inte sällan inträffar att de som förklarat sig villiga att självmant resa ut ändrar sig. Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län torde i allt fall få krävas ”starkt vägande skäl” för att underlåta ett förpassningsbeslut vid vägrat uppehållstillstånd.

Förslaget att avskaffa utlänningsnämnden tillstyrks i princip av Sveri- ges advokatsamfund, överstyrelsen för Svenska röda korset samt

• Sida 96
•  Original

Prop. 1975/76: 18 96

Svenska flyktingrådet. Socialstyrelsen och AMS förklarar sig inte ha nå- gon erinran mot att slopa nämnden.

Av övriga remissorgan är det endast SAF som direkt avstyrker att ut- länningsnämnden avskaffas. SAF menar tvärtom att nämndens resurser bör förstärkas så att den kan fullgöra sina uppgifter tillfredsställande.

Utlänningsnämnden och länsstyrelserna i Stockholms samt Göte— borgs och Bohus län uttalar sitt stöd för ett lekmannainflytande i någon form. I vart fall bör detta förekomma i ärenden om politiskt flykting- skap. Ett sådant inflytande skulle vara möjligt genom att nämnden bibe- hålls som rådgivande organ eller att lekmän deltar hos SIV vid ärende- nas avgörande.

Kammarrätten i Stockholm framhåller i detta sammanhang att princi- pen om allmän besvärsrätt i utlänningsärenden, till vilken kammarrätten ansluter sig, inte bör leda till att alltför stora grupper av ärenden be- svärsvägen förs upp till regeringen. Enligt kammarrätten bör därför un- dersökas om inte utlänningsnämnden kan göras till slutlig instans i alla utlänningsärenden.

SIV:s ståndpunkt, att offentligt biträde i avlägsnandeärcnde hos SIV skall kunna förordnas först när ärendet har överklagats till regeringen, avstyrks av en praktiskt taget enhällig remissopinion. Endast AMS och SAF lämnar denna fråga utan närmare kommentar.

SIV:s förslag att införa ett permanent uppehållstillstånd tillstyrks eller lämnas utan erinran av praktiskt taget samtliga remissinstanser. SAF av- styrker förslaget med hänvisning till nordiska kommitténs rekommenda- tion, att övriga nordiska länder inför den svenska ordningen med bosätt- ningstillstånd. Förenade invandrarorganisationer i Sverige (FIOS) för- ordar att bosättningstillståndet bibehålls och görs oåterkalleligt. I övrigt framförs endast några smärre erinringar. Utlänningsnämnden anser att kvalifikationstiden bör vara två år. Detsamma menar länsstyrelsen i Stockholms län som även förordar att begreppet bosättningstillstånd bi- behålls. LO och TCO framhåller att förlängning av tillståndsbeviset inte får innebära någon vandelsprövning. I så fall medför förslaget en för- sämring av utlänningens trygghet.

Förslaget att införa möjlighet att döma till fängelse vid anställning av utlänning utan arbetstillstånd tillstyrks av hovrätten för Västra Sverige, AMS, LO och TCO samt lämnas utan erinran av kammarrätten i Stock— holm och länsstyrelsen i Stockholms län. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser det mera påkallat att införa ett straffminimum.

Förslaget avstyrks av RÅ, RPS, socialstyrelsen, SAF och Sveriges ati- vokatsamfund. Genomgående anför man att förbättrad kontroll samt ökad information om gällande bestämmelser torde vara ett bättre medel än straffskärpning för att nå bättre efterlevnad av bestämmelserna.

Möjlighet att införa straffavgift tillstyrks odelat endast av LO. RPS intar dock också en positiv hållning och vill inte motsätta sig förslaget.

• Sida 97
•  Original

Prop. 1975/76: 18 97

Länsstyrelserna i Stockholms samt Göteborgs och Bohus lätt anser före- liggande utredning otillräcklig för ett ställningstagande i denna del men vill inte motsätta sig den föreslagna ordningen, om vidare utredning vi- sar behov därav. "

Förslaget avstyrks av RÅ, SAF och Sveriges advokatsamfund, medan hovrätten för Västra Sverige och kammarrätten i Stockholm ställer sig avvaktande. Den negativa inställningen grundas bl. a. på att man ifråga- sätter behovct av en straffavgift. Advokatsamfundet betecknar förslaget som onödigt, väl drastiskt och betänkligt.

Socialstyrelsen, AMS och TCO synes inte ha tagit någon ställning i denna del.

SIV:s övriga förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran. Beträffande förslaget om återkallelse av resedokument resp. främ- lingspass kräver dock FIOS, att man inte skall kunna frånta flykting el- ler annan utlänning sådan handling om denne därigenom blir utan gil- tigt pass eller resedokument. Överstyrelsen för Svenska röda korset stäl- ler sig tveksam till om förslaget om återkallelse av resedokument är för- enligt med flyktingkonventionens bestämmelser. Sveriges advokatsam- fund framhåller att frågan om resedokument får återkallas eller inte, ett förhållande som inte berörs i artikel 28 i flyktingkonventionen, måste besvaras med ledning av praxis i övriga fördragsslutande stater.

7.2. Förslag av Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och solidari- tetskommittén för politiska flyktingar angående utredningen i asylärenden

7.2.1. Förslagen

Kvinnoförbundet har i skrivelse den 26 augusti 1974 hemställt om en sådan ändring i UtlL, att möjligheter skapas för inrättande av en civil, parlamentarisk nämnd för frågor om politisk asyl.

i skrivelsen anför förbundet, att invandrarnas första kontakt med Sve— rige sker i och med att polisen upprättar ett förhörsprotokoll, vilket se— dan läggs till grund för de bedömningar, som avgör om politisk asyl skall beviljas eller inte. Kvinnoförbundet framhåller att förfarandet in- nebär en stor press för de individer som flytt från en polisiärt styrd stat. Utlänningen förtiger vissa uppgifter av rädsla, vilket i sin tur försvårar möjligheten att erhålla politisk asyl. Kvinnoförbundet anger som sin be- stämda uppfattning att utlänningens första kontakt med vårt land inte bör ske genom polisen. I stället föreslås att en civilt tillsatt nämnd eller ett organ under SIV bör sköta undersökningarna och göra bedömning om politisk asyl.

Solidaritetskommittén föreslår bl. a. att polisen fråntas uppgiften att handha förhör och utredning i flyktingärenden samt att uppgiften i stäl- let läggs på helt fristående organ.

Förslagen har remissbehandlats.

7 Riksdagen 1975/76. ] saml. Nr 18

• Sida 98
•  Original

Prop. 1975/76: 18 98

7.2.2 Remissyt/randena De båda remissinstanserna, S! V och RPS avstyrker förslagen. SIV pekar på att den nuvarande skyldighetenför polismyndighet att göra utredning i alla ärenden som rör rätten för en utlänning att få stanna kvar i Sverige grundas på bestämmelser i UtlL och Uth. Det är polismyndighet som har att i första hand pröva om utlänning som an- kommer hit skall avvisas. Ansökan om uppehållstillstånd. skall ges in till polismyndighet. Det är enligt SIV naturligt att polisen har dessa arbets- uppgifter så länge passkontrollen och den inre utlänningskontrollen är polisiära uppgifter. Det är då följdriktigt att det också är polisen som har att göra utredning i ärenden angående avvisning och uppehållstill— stånd.

Frågan blir då enligt SIV om det är praktiskt och lämpligt att skilja ut sådana ärenden där politiska skäl åberopas och att föra över utredning— arna i dessa årenden från polisen till något annat organ. Avgörande sägs vara om nuvarande system leder till att personer avlägsnas ur Sverige till länder där de utsätts för politisk förföljelse och om i så fall någon annan än polisen skulle kunna tänkas göra utredningar som utgör ett bättre beslutsunderlag. Dessa frågor besvaras nekande.

SIV berör i det sammanhanget frågan om polisutredningarnas kvalitet och framhåller att verket tagit flera initiativ för att höja utredningarnas standard. Det har bl. a. skett genom att SIV i samråd med RPS har ut— färdat föreskrifter angående polisens utredningar i utlänningsärenden. Verket har också medverkat vid vidareutbildning i form av kurser och seminarier för personal inom polisväsendet som sysslar med utlän— ningsärenden. Efter initiativ av utlänningsnämnden och SIV utreder RPS f.n. frågan om att koncentrera utredningarna i utlänningsärenden till särskilda utredningseentraler på ett mindre antal orter i landet. Det är SIV:s uppfattning att man genom en sådan koncentration skulle kunna höja utredningarnas kvalitet väsentligt. Till sådana utrcdningscen- traler borde det vara möjligt att knyta kvalificerade och specialiserade utredare. Med erfarna utredare borde man också på sikt kunna minska sökandenas rädsla för polisen som institution.

SIV pekar vidare på de administrativa svårigheter tillskapandet av en ny organisation skulle föra med sig. Det är enligt verkets mening inte möjligt att koncentrera all utredningsverksamhet till en enda ort. För- delas verksamheten på skilda orter, får utredarna tillbringa en orimligt stor del av sin arbetstid på resor mellan olika orter. Organisationen måste också vara flexibel för att kunna möta plötsliga ökningar i antalet asylsökande. Det är enligt SIV inte tänkbart att nämnden som sådan skulle kunna utreda ett par tusen asylärcnden per år.

Avslutningsvis framhåller SIV att de förslag som tidigare har lagts fram om allmän besvärsrätt och om rätt till rättshjälp är bättre ägnade att garantera den enskildes rätt än förslaget om en civil nämnd. Det bör

• Sida 99
•  Original

Prop. 1975/76: 18 99

enligt verket vara möjligt att höja kvaliteten på utredningarna i asyl- ärenden utan att flytta över utredningsverksamheten till något nytt or- gan.

RPS framhåller att förhör och utredningar i fråga om utlänningar som åberopar politiskt flyktingskap oftast är mycket komplicerade och av grannlaga natur. Det är därför angeläget att endast för uppgiften kvalificerad, erfaren och rutinerad personal får hålla sådana förhör och göra sådana utredningar. I många polisdistrikt finns emellertid av för- klarliga skäl inte alltid tillgång till dylik personal. RPS hänvisar till att utredning pågår om inrättande av särskilda utredningscentraler. Därige- nom skulle man uppnå högre kvalitet och säkrare beslutsunderlag i flyk- tingärenden.

I yttrandet erinrar RPS om att det bland utlänningar som åberopar politiskt flyktingskap för att få inresa eller stanna här i landet också finns kriminellt belastade personer samt att det förekommer att sådana personer genom att förege politiskt flyktingskap söker skaffa sig möjlig- heter att bedriva flyktingspionage eller att utöva politisk terror eller an- nan brottslig verksamhet. Mot denna bakgrund anser RPS uteslutet att som föreslagits ställa polisen utanför förhör och undersökningar i ären- den av ifrågavarande slag.

8. Föredraganden 8.1 Inledning

Gällande utlänningslag (1954: 193 — UtlL), som trädde i kraft den 1 juli 1954, utgår från den internationellt erkända grundsatsen att en- dast det egna landets medborgare har en ovillkorlig rätt att vistas och verka i landet. Lagen och den därtill anslutande utlänningskun- görelsen (1.969: 136 — Uth) har emellertid, som betonades vid dess tillkomst, också till syfte att ge utlänningar rättsliga garantier mot god- tycklig behandling och att ge dem en så tryggad ställning som möjligt.

Sedan UtlL kom till har i vårt land fortlöpande skett en förskjut- ning av synen på utlänningarnas ställning och rättigheter i riktning mot att i största möjliga utsträckning jämställa dem med svenska med- borgare. Reformcr i sådant syfte har fortlöpande genomförts. Jag vill i detta sammanhang peka på 1968 års riktlinjer för invandringspolitiken (prop. 1968:142) och riksdagens nyligen fattade beslut om riktlinjer för den framtida invandrar- och minoritetspolitiken (prop. l.975:?-.6, an 1975: 6, rskr 1975: 60).

Den svenska rättsordningen tillerkänner även utlänningar flertalet av de fri- och rättigheter som tillkommer svenska medborgare. Jag vill erinra om att 1973 års fri- och rättighetsutredning (Ju 1973: 19) bl.a. har till uppgift att undersöka möjligheterna att i grundlag inskriva ett skydd i detta hänseende också för utlänningar.

• Sida 100
•  Original

Prop. 1975/76: 18 100

På utlänningslagstiftningens område har utredningsarbetet bedrivits både i vårt land och i nordiskt sammanhang. Utlänningsutredningen har i sina slutbetänkanden (SOU 1972: 84) Flyktingskap och (Ds In 1972: 20) Frihetsberövande enligt UtlL, som avlämnades i november 1972, lagt fram förslag i syfte att anpassa utlänningslagstiftningen till den utveckling av synen på utlänningens ställning och rättigheter som sålunda har ägt rum. 1 det först nämnda betänkandet föreslås bestäm- melser för att förbättra politiska flyktingars ställning. Samtidigt före- slås att det införs en ny skyddsgrupp vid sidan av dem. Vidare för- ordas en närmare anpassning av UtlL:s bestämmelser till 1951 års FN-konvention om flyktingars rättsliga ställning. Ändrade bestämmel- ser föreslås i fråga om besvärsrätten i utlänningsärenden. l betänkan- det (Ds ln 1972:20) lämnar utredningen förslag till nya regler be- träffande frihetsberövande i utlänningsärenden. Båda dessa betänkanden har remissbehandlats.

Det nordiska samarbetet har lett till att medborgare i annat nordiskt land i särskild grad jämställs med svenska medborgare. Arbetet inom Norden har fortsatt i syfte att nå ytterligare harmonisering av de nor- diska ländernas utlänningspolitik och utlänningslagstiftning. I betän- kandet (Nordisk utredningsserie 16/70) Utlänningspolitik och utlännings- lagsstiftning i Norden har nordiska kommittén lagt fram förslag i detta syfte.

De frågor som har behandlats i de nämnda betänkandena liksom vissa därmed sammanhängande frågor som aktualiserats av bl. a. SIV bör nu tas upp till övervägande. I det sammanhanget bör också be- handlas frågan om den s.k. tcrroristlagstiftningcns framtida utform— ning och placering. Terroristlagens giltighetstid har genom beslut av riksdagen nyligen förlängts till utgången av december 1975. I en depar- tementspromemoria (Ds A 1975z2) har lagts fram förslag till vissa ändringar i terroristlagen.

De förslag som jag i det följande lägger fram innefattar genomgri- pande ändringar i UtlL. Omfattningen av reformförslagen kunde i och för sig ha motiverat en helt ny lag i ämnet. Jag har emellertid — mot bakgrund av att vissa frågor kräver ytterligare utredning —— funnit det lämpligast att avstå från att lägga fram förslag till en ny utlän— ningslag. I det följande kommer jag att beröra några av de frågor som bör närmare övervägas innan ställning tas till dem. Jag har för avsikt att i annat sammanhang snarast möjligt ta upp frågan om formerna för detta utredningsarbete.

8.2. Skyddet för flyktingar; införandet av en ny skyddsgrupp

Det är först under 1900-talet som de politiska flyktingarna har kom- mit i blickpunkten för det internationella intresset. Den politiska för-

• Sida 101
•  Original

Prop. 1975/76: 18 101

följelsen har under detta århundrade tilltagit i många länder och tvingat miljontals människor att lämna sina hemländer och söka skydd i andra länder. Det stod ganska snart klart att flyktingproblcmen, som snabbt fick en stor omfattning, inte kunde lösas av de länder dit flyktingarna först tog sin tillflykt. Endast genom internationellt samarbete syntes en sådan lösning möjlig. Detta samarbete var i början endast inriktat på vissa grupper av flyktingar, såsom de armeniska och ryska flyktingarna. men har efter hand utvidgats och omfattar i dag alla flyktingar som utsätts för förföljelse på grund av sin ras, natio- nalitet, religion eller politiska uppfattning.

Det från rättslig synpunkt mest betydelsefulla resultatet av detta internationella samarbete är 1951 års FN—kmzventian om flyktingars rättsliga ställning. I likhet med övriga FN-konventioner är denna kon- vention juridiskt bindande för den stat som ansluter sig till den. något som inte är fallet beträffande t.ex. de av FN utfärdade deklaratio- nerna. Till konventionen hör också 1967 års FN-protokoll om flyk- tingars rättsliga ställning. Genom konventionen och protokollet de- finieras vem som är att anse som flykting samt vilka rättigheter och förmåner flykting åtnjuter i ansluten stat. Omkring hälften av FN:s medlemsstater har anslutit sig till konventionen och de flesta av dessa har också anslutit sig till protokollet.

I konventionen i förening med protokollet förstås med flykting (kon- ventionsflykting) ”den som i anledning av välgrundad fruktan för för- följelse på grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning befinner sig utanför det land. vari han är medborgare, samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss sagts, icke önskar att begagna sig av sagda lands skydd. eller den som utan att vara medborgare i något land, till följd av händelser som förut sagts befinner sig utanför det land, vari han tidigare haft sin vanliga vistelseort, samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss sagts. icke önskar att återvända dit”.

Konventionen är inte tillämplig på den som har begått vissa all- varliga brott, bl.a. mot freden, krigsförbrytelse, grovt icke-politiskt brott utanför tillflyktslandet innan han fick tillträde dit eller gärningar stridande mot FN:s syften och grundsatser.

Flyktings skydd mot förföljelse kommer i konventionen till uttryck genom regler om hinder mot avlägsnande från asyllandet. Sålunda föreskrivs i artikel 32 att flykting, som lovligen uppehåller sig inom ett lands område, inte får utvisas på annan grund än skäl som hänför sig till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen. Utvis— ning av flykting får enligt artikel 33 inte verkställas till gränsen mot område där flyktingens liv eller frihet skulle hotas pågrund av hans ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller poli- tiska åskådning. Detta skydd kan emellertid inte åberopas av flykting,

• Sida 102
•  Original

Prop. 1975/76: 18 102

som skäligen kan betraktas som en fara för vistelselandets säkerhet eller som, då han blivit lagakraftvunnet dömd för synnerligen grovt brott, utgör en samhällsfara i det landet (artikel 33).

För att göra det möjligt för flykting att resa utanför tillflyktslandets område ålägger konventionen i artikel 28 fördragsslutande stat att utfärda resedokument för flykting, som lovligen uppehåller sig i landet. Resedokument kan förvägras flykting endast om det föreligger tungt vägande skäl som hänför sig till den nationella säkerheten eller den all- männa ordningen. Flykting som uppehåller sig olovligen inom landet kan emellertid också få resedokument om särskilda skäl föreligger. Konventionsstat är vidare skyldig att erkänna giltigheten av ett i en- lighet med konventionen utfärdat resedokument.

Särskilda bestämmelser finns beträffande frågan i vilka fall den som har bedömts som flykting inte längre skall anses ha sådan status och därför inte heller längre åtnjuta konventionens skydd. Enligt artikel IC i konventionen förlorar flykting sin flyktingstatus bl.a. om han av fri vilja på nytt begagnar sig av sitt hemlands skydd. av fri vilja återvänder för att bosätta sig i det land som han har lämnat eller fortsatt att vistas utanför på grund av fruktan för förföljelse, eller också om de omständigheter varigenom han blivit erkänd som flykting inte längre föreligger.

Också i vårt land har under detta århundrade ägnats särskild upp- märksamhet åt skyddet för politiska flyktingar. I 1914 års s.k. utvis— ningslag och 1927 års utlänningslag utgjordes skyddet endast av ett förbud mot verkställighet av avlägsnandebeslut till land där utlän- ningen sannolikt skulle tilltalas eller straffas för politiskt brott. I 1937 års utlänningslag utvidgades emellertid skyddet till att omfatta även den som flytt av politiska orsaker.

Genom UtlL utvidgades och förstärktes rättsskyddet för de politiska flyktingarna. Detta skedde bl. a. genom att i lagen intogs en princip- deklaration av innehåll, att en politisk flykting inte utan synnerliga skäl får vägras fristad här i landet, om han är i behov därav. I övrigt togs vid utformningen av lagen hänsyn till konventionen i så måtto, att UtlL i vart fall inte skulle medföra inskränkning i de rättigheter, som flyktingarna var tillförsäkrade genom konventionen.

Som politisk flykting skall enligt UtlL anses ”utlänning som i sitt hemland löper risk att bliva utsatt för politisk förföljelse”. Med poli- tisk förföljelse förstås att ”någon på grund av sin härstamning, tillhö- righet till viss samhällsgrupp. religiösa eller politiska uppfattning eller eljest på grund av politiska förhållanden utsätts för förföljelse, som riktar sig mot hans liv eller frihet eller eljest är av svår beskaffenhet eller och att på grund av politiskt brott allvarligt straff ålägges honom”.

Den som uppfyller kraven på politiskt flyktingskap får, som jag nyss har nämnt. inte utan synnerliga skäl vägras fristad här i landet, om han har behov därav. Härigenom tillförsäkras de politiska flyktingarna

• Sida 103
•  Original

Prop. 1975/76: 18 103

en mer vidsträckt rätt att bosätta sig här än som tillkommer övriga utlänningar. En motsvarande förmånsställning innehar de när det gäl- ler avlägsnande ur landet. I bestämmelserna i 53 & UtlL om politiskt verkställighetshinder föreskrivs sålunda. att utlänning vid verkställig- het av avlägsnandebeslut inte får befordras till land, där han löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse och inte heller till land, där han inte är tryggad mot att sändas vidare till land där han löper sådan risk. Bestämmelserna om politiskt verkställighetshinder gäller emeller— tid inte alltid fullt ut. Har den politiska flyktingcn genom synnerligen grov brottslighet visat att hans kvarblivande här i landet skulle inne- bära allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet kan verkställighet Ske, dock endast under den förutsättningen att den förföljelse som hotar honom inte innebär fara för hans liv och inte heller i övrigt är av sär- skilt svår beskaffenhet. Verkställighetshindcr föreligger i princip inte heller, om den politiska flyktingen här i landet eller någon annanstans har bedrivit verksamhet som har inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning anta att han skulle fortsätta sådan verksamhet här i landet. Genom bestämmelserna i 53 och 54 Så UtlL tillförsäkras flyktingarna ett längre gående skydd än vad som följer av konventionen.

Enligt flyktingkonventionen är som nämnts konventionsstat skyldig att för flykting. som lovligen vistas på dess område, utfärda resedo- kument för resa utanför området. Bestämmelserna har överförts till svensk rätt genom kungörelsen (1955: 29) om resedokument för vissa flyktingar. Genom kungörelsen uppdras åt den centrala utlännings- myndigheten att i de fall som konventionen anger utfärda resedoku- ment för utrikes resa. Vid utfärdandet av resedokument och vid för- längning av dess giltighetstid skall enligt kungörelsen konventionens bestämmelser iakttas.

Varken flyktingkonventionen eller UtlL innehåller några bestäm— melser som reglerar prövningen av frågan huruvida någon är att anse som flykting. Konventionen förutsätter emellertid att konventionsstat tar ställning i den frågan i vart fall när ansökan görs om resedokument. Enligt svensk rätt är också ansökan om resedokument det enda sättet för utlänning, som lovligen uppehåller sig här, att få ett särskilt beslut om sin ställning som flykting. Beslutet anses dock inte bindande vid prövning av andra frågor, där det politiska flyktingskapet kan ha be- lydelse.

I sitt betänkande Flyktingskap tar utlänningsutredningcn först upp frågan om definitionen av flyktingbegreppet och införande av en ny skyddsgrupp.

Som framgår av den lämnade redogörelsen föreligger skillnader mellan flyktingkonventionens flyktingbegrepp och UtlL:s definition av politisk flykting. Uttryck i konventionen som "land vari han är medborgare” och ”land vari han tidigare haft sin vanliga vistelseort”

• Sida 104
•  Original

Prop. 197 5/ 76: 18 104

motsvaras i UtlL av ”hemland”. ”Välgrundad fruktan för förföljelse” som en förutsättning i konventionen för flyktingskap heter i UtlL ”risk för förföljelse”. Risk för allvarligt straff på grund av politiskt brott medför enligt UtlL politiskt flyktingskap, medan liknande rekvisit saknas i konventionen. Andra skillnader föreligger också.

Utredningen säger sig vid genomgång av hur regleringen av asylrätten i Sverige utfallit i praktiken ha funnit, att UtlL:s bestämmelser om politisk flykting har medfört en praxis som inte kan förenas med mot- svarande regler i flyktingkonventionen. I vilka avseenden så är fallet anger utredningen dock inte. För att råda bot på dessa påstådda brister men också av principiella skäl föreslår utredningen att UtlL:s defi- nition av politisk flykting ersätts med flyktingkonventionens definition av flykting. Utredningen menar nämligen att en nationell lagstiftning som ansluter till ett internationellt avtal i princip bör utformas så att lagens materiella innehåll överensstämmer med avtalets. Eftersom flyktingkonventionens definition är snävare än begreppet politisk flyk- ting i UtlL föreslår utredningen att de som genom ändringen kommer att falla utanför det nya flyktingbegreppet ges samma skydd som hit- tills. Skyddet bör enligt förslaget avse de utlänningar, som utan att inrymmas i det nya flyktingbegreppet, på grund av de politiska för- hållandena i sitt hemland inte vill återvända dit och som kan åberopa tungt vägande skäl för detta.

De flesta remissinstanserna har godtagit utredningens förslag eller lämnat det utan erinran. Några har dock avstyrkt förslaget och flera bestrider utredningens påstående att svensk praxis rörande politiskt flyktingskap skulle vara oförenlig med konventionens bestämmelser.

Som jag redan har nämnt har utredningen i sitt betänkande inte närmare angett på vilket sätt och i vilka avseenden en mot flykting- konventionens regler stridande praxis förekommer i Sverige i frågor om politiskt flyktingskap. Utredningen har samtidigt med betänkandet överlämnat en redogörelse av juris doktor Göran Melander för svensk praxis i ärenden om politiskt flyktingskap (SOU 1972: 85). Denna redogörelse ger enligt min mening inte något stöd för utredningens påstående att vi här tillämpar en praxis som avviker från konventionen. Den omständigheten att det bland de redovisade fallen, vilka härrör från tiden före SIV:s tillkomst och vilkas bakgrund är mycket knapp- händigt angivna, kan förekomma beslut som skulle kunna anses strida mot konventionens bestämmelser. kan inte tas som uttryck för upp— kommen praxis. I den mån motiveringarna bakom besluten, som Me— lander antyder, går ut på exempelvis att en person som kan anföra starka skäl för politiskt flyktingskap inte bedöms som flykting eftersom han gjort sig skyldig till grov brottslighet, strider besluten även mot UtlL:s bestämmelser. Enligt min mening är det inte möjligt att på grundval av redovisat material. hävda, att svensk praxis i ärenden om

• Sida 105
•  Original

Prop. 1975/76: 18 105

politiskt flyktingskap avviker från konventionens bestämmelser och att det därför är motiverat att i UtlL ändra förutsättningarna för att en person skall anses som flykting.

Ett annat skäl som utredningen anger till stöd för en ändring av UtlL:s flyktingbegrepp är att dess materiella innehåll inte stämmer överens med flyktingkonventionens. Detta anges vara principiellt fel- aktigt i sådana fall då en nationell lagstiftning ansluter till en inter- nationell överenskommelse och denna medför skyldighet för konven— tionsstat att respektera åtgärder som annan konventionsstat vidtar en- ligt sin lagstiftning. Så är fallet genom flyktingkonventionens åläggande för ansluten stat att respektera av annan konventionsstat utfärdat rese- dokument.

Av den redogörelse för flyktingkonventionens flyktingbegrepp och UtlL:s definition av begreppet politisk flykting som jag inledningsvis har lämnat har bl.a. framgått, att UtlL:s begrepp är vidare än konven— tionens. Sålunda kan exempelvis politiskt brott konstituera flykting— skap enligt UtlL men inte enligt konventionen. En tillämpning av UtlL:s flyktingbegrepp vid utfärdande av resedokument skulle därför kunna leda till att sådan handling utställs till person som inte ryms under flyktingkonventionen. En sådan ordning skulle, med hänsyn till skyldigheten för konventionsstat att respektera dokumentet självfallet inte kunna godtas. Utfärdandet av resedokument enligt flyktingkon- ventionen regleras emellertid inte i UtlL utan i en särskild kungörelse (1955: 29) om resedokument för vissa flyktingar. I denna uppdras åt den centrala utlänningsmyndigheten att i fall som avses i artikel 28 i konventionen utfärda resedokument. Det anges särskilt att bestämmel- serna i konventionen skall iakttas vid utfärdandet av resedokument eller vid förlängning av dess giltighetstid. Med hänsyn till den nyssnämnda skyldigheten för konventionsstat att respektera ett sådant resedokument står det klart, att resedokumentet får utfärdas endast för den som är att anse som flykting enligt konventionen. Detta framgår också genom att bestämmelserna om resedokument har tagits upp i en särskild kun- görelse, i vilken hänvisas till konventionsbestämmelserna. Skyldigheten för Sverige att utfärda resedokument enligt konventionen utgör mot bakgrund av vad jag nu har anfört inte något avgörande skäl för en ändring av UtlL:s flyktingbegrepp. Vad utredningen i denna del har anfört till stöd för förslaget om ändring av UtlL:s flyktingbegrepp motiverar sålunda enligt min uppfattning inte det omfattande ingrepp i gällande rätt som förslaget skulle leda till.

Jag vill i detta sammanhang också något beröra den av utredningen behandlade frågan om ”politiskt brott" som grund för politiskt flyk- tingskap. Bestämmelsen i 2 & UtlL innebär att utlänning som bl.a. på grund av politiskt brott riskerar allvarligt straff i sitt hemland är att anse som politisk flykting. Politiskt brott utgörs av bl. a. brott mot

• Sida 106
•  Original

Prop. 1975/76: 18 106

statens säkerhet eller samhällsordning, såsom uppror, högförräderi och spioneri. Sådant brott brukar benämnas absolut-politiskt brott till skill- nad från de 5. k. relativt-politiska brotten, varmed förstås mer allmänna brott såsom stöld, rån m.m. som begås i politiskt syfte. Om ett absolut-politiskt brott har begåtts i politiskt syfte eller inte spelar alltså ingen roll. Sådana politiska brott är i de flesta länder belagda med strängt straff. Vad som skall förstås med ”allvarligt straf ” i 2 & UtlL har inte närmare definierats. Avgörande i rättstillämpningen har varit strafftidens längd. Denna ordning medför bl. a. att den som för ren ekonomisk vinning gör sig skyldig till spioneri i sitt hemland och för detta riskerar flera års fängelse kan i vårt land bli betraktad som po- litisk flykting. En sådan konsekvens av UtlL:s flyktingdefinition torde, som utredningen framhållit, sakna stöd i den allmänna rättsuppfatt- ningen. Det kan därför sägas vara av vikt att om möjligt undvika att skyddsreglerna kommer i tillämpning i angivna fall.

Begreppet politiskt brott förekommer emellertid inte bara i UtlL. [ 6 5 lagen (1957: 668) om utlämning för brott finns förbud mot ut- lämning för politiskt brott. Om gärningen också innefattar brott av icke-politisk beskaffenhet får emellertid utlämning medges, om gär- ningen i det enskilda fallet övervägande har karaktären av ett icke- politiskt brott. I den proposition som ligger till grund för lagen (prop. 1957: 156 s. 56) framhöll föredragande departementschefen, att det med hänsyn till de ömtåliga situationer som kunde uppkomma måste anses vara av särskild vikt att ha en kategorisk lagregel att falla till- baka på. Att en sådan lagregel i särskilda fall kunde komma att mot utlämning skydda personer, som enligt den allmänna uppfattningen i landet inte borde få åtnjuta sådant skydd, var enligt departementschefen en konsekvens som det var nödvändigt att acceptera.

Motsvarande synpunkter kan i och för sig anföras också beträffande UtlL:s bestämmelser om politiskt brott. De ömtåliga situationer som kan uppkomma vid avgörande av påståenden om politiskt flyktingskap gör det enligt min mening påkallat med en kategorisk lagregel också i UtlL. Jag vill även erinra om det uttalande av SIV som jag har åter- gett i dct föregående (5.2.2), att politiska brott ofta och kanske t.o.m. i regel utgörs av handlingar som måste ha sin bakgrund i vederbö- randes politiska uppfattning. Med hänsyn härtill anser jag att det inte utan starka skäl bör komma i fråga att överväga en ändring av gäl- lande ordning i detta avseende. Sådana skäl finns enligt min mening inte. Det bör i detta sammanhang även erinras om att statsmakterna vid terroristlagens tillkomst uttalat att någon inskränkning inte bör göras i asylrätten,

Sammanfattningsvis vill jag alltså framhålla att enligt min mening någon ändring inte bör göras av UtlL:s nuvarande flyktingbegrepp.

Även om UtlL:s nuvarande flyktingbegrepp sålunda behålls bör en—

• Sida 107
•  Original

Prop. 1975/76: 18 107

ligt min mening övervägas att, som utredningen har föreslagit, i UtlL införa ett särskilt skydd för vissa andra grupper än politiska flyk— tingar. Jag vill erinra om att en särskild form av humanitärt moti- verad invandring har utvecklats i vårt land i anslutning till reglerna om politisk asyl. Det gäller personer som, utan att vara politiska flyk— tingar, har lämnat sitt land på grund av missnöje med de politiska förhållandena där samt medborgare i krigförande land vilka visserligen inte riskerar att utsättas för förföljelse i sitt hemland men där riske— rar straff för brott för vilka utlämning från Sverige inte får ske, framför allt militära brott. Sverige har sedan länge av allmänt humani- tära skäl gett även utlänningar som tillhör dessa båda kategorier en fristad här. Denna praxis bör också i fortsättningen upprätthållas i fråga om utlänningar som inte redan har fått eller kan antas få .fri- stad i annat land. Det bör enligt min mening i anslutning till asyl- bestämmelserna i UtlL införas bestämmelser som lagfäster den praxis som sålunda finns sedan åtskilliga år tillbaka.

Desertörer och andra krigsvägrare intar enligt min mening i olika hänseenden en särställning bland dem som utan att vara politiska flyk- tingar är i behov av skydd. Det bjuder i allmänhet inga större svårig- heter att avgränsa gruppen. Ett betydande lagstadgat skydd bör fin- nas mot att utlänningar sänds till land där de kan komma att skickas till krigsskådeplats eller straffas för vägran att delta i krig.

Jag syftar då i första hand på dem som har avvikit från pågående militärtjänst som äger rum på krigsskådeplats eller kan komma att förläggas dit. Motsvarande bör i allmänhet gälla i fråga om den som har flytt från sitt hemland för att undgå att bli uttagen till militär- tjänstgöring på krigsskådeplats. I det senare fallet måste emellertid risken för krigstjänstgöring ha varit påtaglig. En förutsättning bör där- för i allmänhet vara, att utlänningens hemland för krig eller står i begrepp att inleda krigshandlingar samt att utlänningen, om han hade stannat i sitt hemland, skulle ha löpt risk att bli inkallad till militär- tjänstgöring på krigsskådeplats. Vapenvägrare i allmänhet bör således inte hänföras till nu berörda kategori.

För desertörer och andra krigsvägrare bör enligt min mening skydds- graden sättas något lägre än för politiska flyktingar. Som jag tidigare har nämnt kommer UtlL:s skydd för politiska flyktingar till uttryck främst i principdeklarationen i 2 & UtlL samt i reglerna om politiskt verkställighetshinder i 53 och 54 Så UtlL. Principdeklarationen i 2 & UtlL innebär att politisk flykting som har behov av fristad här i lan— det, inte utan synnerliga skäl får vägras sådan fristad. Med ”synnerliga skäl" torde få förstås bl.a. hänsynen till rikets säkerhet samt sådana omständigheter som enligt flyktingkonventionen diskvalificerar en flyk- ting från konventionens skydd, t.ex. brott mot mänskligheten, krigs- förbrytelser och liknande. gärningar. Som utredningen föreslagit bör nu i 2 & UtlL införas en liknande förklaring också för krigsvägrare och

• Sida 108
•  Original

Prop. 1975/76: 18 108

—— som jag senare skall beröra — vissa andra särskilt skyddsbehö- vande utlänningar. Jag föreslår alltså att 2 & UtlL kompletteras med bl. a. en bestämmelse av innehåll att desertör eller annan krigsvägare inte utan särskilda skäl får vägras tillstånd att vistas i landet. Vid be- dömningen av vad som skall anses utgöra ""särskilda skäl” får, till skillnad från vad som är fallet beträffande politiska flyktingar, tas nödvändig hänsyn till våra möjligheter att ta emot utlänningar vid si- dan om den reglerade invandringen.

Desertörer och andra krigsvägare bör vidare erbjudas ett betydande skydd mot att vid verkställighet befordras till land där de löper risk att sändas till krigsskådeplats. Verkställighetshindret bör dock inte göras fullt så långtgående som de politiska verkställighetshindren. Möjlighet bör finnas att verkställa avlägsnandebeslutet till sådant land som nämnts när särskilda skäl föreligger för verkställighet och annat land ej står till buds. Jag vill emellertid betona att verkställighet i de fall jag nu har berört liksom hittills skall förekomma endast i undantagsfall. De bestämmelser jag nu har föreslagit syftar endast till att lagfästa den ordning som redan gäller.

Vad sedan gäller de övriga kategorier av utlänningar som, enligt vad jag förut nämnt, bör erbjudas fristad i vårt land och medges visst skydd mot avlägsnande kan det inledningsvis konstateras. att det inte är möjligt att ge en uttömmande beskrivning av dem. Gemensamt för dem alla är dock att de på grund av de politiska förhållanden som råder i hemlandet inte vill återvända dit, även om de inte skulle ris- kera svår direkt förföljelse. Detta torde emellertid vara fallet i fråga om en förhållandevis stor krets av utlänningar. Om alla de utlänningar som jag nu har nämnt skulle medges en större rätt än övriga utlän- ningar att resa in och uppehålla sig i vårt land. skulle detta kunna få icke godtagbara konsekvenser från invandringspolitisk synpunkt. En begränsning måste därför ske. Som utredningen har föreslagit bör denna kunna åstadkommas genom att det dessutom krävs. att utlän— ningen kan anföra tungt vägande skäl till stöd för sin ovilja att åter- vända till hemlandet. Hit hör i första hand sådana skäl som hittills motiverat, att vissa utlänningar har fått stanna här vid sidan av den reglerade invandringen. Det gäller t. ex. skäl av det slag som politiska flyktingar kan åberopa, men som inte är tillräckligt starka för att med- föra flyktingskap. Under senare år har ett betydande antal medborgare från skilda länder fått stanna här på denna grund. Många av dem som fick stanna i Sverige var självfallet klara politiska flyktingar. Åtskilliga har dock inte ens hävdat att de utsatts för svårartad förföljelse. men väl för trakasserier av varierande grad, t. ex. i syfte att förhindra viss yrkesutövning eller viss utbildning. Sådana trakasserier har ofta uppgetts bero på godtycke från enskilda samhällsrepresentanters, _ofta den lokala polisens sida. Inte sällan har de som tillhör ifrågavarande kategori påstått sig ha varit utsatta för upprepade polisförhör varvid enligt sö-

• Sida 109
•  Original

Prop. 1975/76: 18 109

kandens uppfattning grundlösa anklagelser framförts om otillåten poli- tisk aktivitet. Ibland åter har asylsökande kommit med påståenden om svår politisk förföljelse som utlänningsmyndigheten haft anledning att ställa sig skeptisk till. Vad sökanden har uppgett har likväl ansetts ge vid handen att förföljelse och trakasserier i olika former har före- kommit. Också i sådana fall har uppehållstillstånd getts. "Ytterligare exempel är krigsvägrare som inte riskerar att hamna på krigsskådeplats, men kan räkna med att straffas för sin krigsvägran. Hit hör också värnpliktsvägrare som kan komma att få ett oproportionerligt strängt straff för sin vägran. Någon fullständig uppräkning av vad som skall anses utgöra tillräckliga skäl är det dock inte möjligt att göra. Det får i varje enskilt fall övervägas om de anförda omständigheterna skall an— ses vara tillräckligt tungt vägande.

Även i fråga om dessa utlänningar bör i 2 & UtlL föreskrivas att de inte utan särskilda skäl får vägras tillstånd att Vistas i landet. Ock- så i detta fall får vid bedömningen av när ”särskilda skäl” skall an— ses föreligga tas hänsyn till våra möjligheter att ta emot utlänningar som tillhör denna grupp. Tyngden av de omständigheter utlänningen kan åberopa till stöd för sin ovilja att återvända bör av naturliga skäl tillmätas betydelse vid avgörande av frågan om särskilda skäl före- ligger. Liksom i fråga om politiska flyktingar — och krigsvägrare — kan den förordade bestämmelsen givetvis inte åberopas av annan än den som anlänt hit.

Det skydd som erbjuds senast berörda kategori av utlänningar bör enligt min mening i huvudsak inskränka sig till en principförklaring av det slag som jag nu har redogjort för. När det däremot gäller skyddet mot att vid verkställighet av avlägsnandebeslut befordras till hemlandet, bör enligt min mening i allmänhet inte gälla andra bestämmelser än de nuvarande reglerna om politiskt verkställighetshinder. Eftersom nu berörda utlänningar vanligen inte hotas av sådan allvarlig förföljelse som avses i 53 & UtlL, torde i allmänhet hinder mot verkställighet inte föreligga. Undantagsvis kan emellertid förhållandena vara sådana, att det skulle framstå som stötande för rättskänslan att vid verkställighet av avlägsnandebeslut sända dessa utlänningar till hemlandet, även om hinder inte möter enligt 53 % UtlL. Så kan exempelvis vara fallet om utlänningen löper risk att ådömas oproportionerligt hårt straff för mi- litärt brott i fredstid. Jag anser därför att hinder mot befordran till hemlandet av nu ifrågavarande utlänningar bör föreligga i särskilt ömmande fall. Bestämmelsen bör innebära att om utlänning som till- hör den nu behandlade skyddsgruppen kan anföra synnerliga skäl att inte sändas till hemlandet, skall han inte kunna befordras dit eller till land, i vilket han löper risk att sändas till hemlandet. Bestämmelsen bör enligt min mening i allmänhet tillämpas restriktivt. Jag vill emel- lertid peka på en situation när bestämmelsen bör ges en mera generös tolkning. Jag tänker då på de fall när verkställigheten avser beslut om

• Sida 110
•  Original

Prop. 1975/76: 18 110

avvisning på grund av avsaknad av pengar, pass eller annat tillstånd eller avser förpassningsbeslut, men utlänningen inte tidigare har åbe- ropat sådana tungt vägande skäl som, enligt vad jag har föreslagit, skulle ha medfört att han fått stanna här enligt 2 $ UtlL.

De nu förordade bestämmelserna för den vidare skyddsgruppen skall på motsvarande sätt som i dag gäller för politiska flyktingar självfallet vara tillämpliga också på statslösa personer.

För att en så enhetlig tillämpning som möjligt skall uppnås av skydds- reglerna i fråga om krigsvägrare och utlänningar tillhörande den vidare skyddsgruppen bör prövningen härav ankomma på SIV. Det innebär att polismyndighet i fråga om avvisning och länsstyrelse i fråga om verkställighet av andra avlägsnandebeslut skall, på samma sätt som f.n. gäller vid påstående om politiskt flyktingskap, underställa SIV de ärenden där utlänning påstår sig vara eller omständigheterna annars ger anledning anta att han är i behov av särskilt skydd.

Jag övergår nu till den av utredningen behandlade frågan om flyk- tingförklaring.

Som jag tidigare har nämnt saknas i flyktingkonventionen bestäm- melser om när och hur flyktingskap skall fastställas. Samma förhållan- de gäller UtlL. Vid ansökan om resedokument kommer dock en sådan prövning till stånd. Detsamma kan sägas gälla när utlänning i ärende som rör avlägsnande åberopar politiskt flyktingskap som skäl att få stanna i landet. Tillåts han i ett sådant fall att stanna, framgår dock inte alltid av beslutet om politiskt flyktingskap har ansetts föreligga. Beslutet kan ha endast den utformningen att vederbörande tillåts stanna kvar i landet utan att närmare grund härför anges.

Utredningen pekar på att den svenska ordningen väsentligen avviker från vad som gäller i de flesta västeuropeiska länder. I dessa länder prövas och avgörs fråga om flyktingskap vanligtvis så snart utlänning ansöker om asyl eller på annat sätt hävdar att han är politisk flykting. Utredningen ansluter sig till en sådan ordning och förordar en be— stämmelse i UtlL som ger utlänning en rätt att, om han vistas här i landet, erhålla en förklaring att han är att anse som flykting. Syftet med en sådan ordning är enligt utredningen främst att tillgodose flyk- tingens behov av att känna trygghet.

Enligt utredningsförslaget skall en ansökan om flyktingförklaring prö- vas av den centrala utlänningsmyndigheten, vars utslag skall kunna överklagas till kammarrätt och regeringsrätt. En flyktingförklaring, som vunnit laga kraft, föreslås emellertid inte bli rättsligt bindande för andra myndigheter eller domstolar, som handlägger frågor där flyktingskapet kan ha betydelse. Dessa instanser skall enligt förslaget alltjämt själv- ständigt pröva påstående om flyktingskap i ärenden som de handläg— ger. Utredningen förutsätter emellertid att de i princip alltid hör den centrala utlänningsmyndigheten när flyktingskap görs gällande.

• Sida 111
•  Original

Prop. 1975/76: 18 111

Att bereda flyktingar möjlighet att känna trygghet i det land där de tillåts uppehålla sig utgör självfallet ett mycket viktigt inslag i ett lands flyktingpolitik. Det är därför angeläget att tillse, inte bara att de bestämmelser som införs i syfte att underlätta och trygga vistelsen i tillflyktslandet faktiskt tillämpas utan också att flyktingarna får kän- nedom om skyddsbestämmelserna och deras innebörd. Endast därige- nom kan åstadkommas att dessa känner säkerhet mot den förföljelse, som hindrar dem att återvända till sina hemländer. En ordning med särskild flyktingförklaring är utan tvivel ägnad att inge flyktingen en känsla av trygghet. Enligt min mening bör emellertid en förutsätt- ning för att införa ett sådant system vara, att förklaringen får sådan rättsverkan att den i sak förstärker det skydd som UtlL i dag tillför- säkrar flyktingar i vårt land. Utan en sådan effekt framstår en flyk— tingförklaring knappast som meningsfull.

Det skydd mot förföljelse som tillförsäkras flykting i Sverige ligger som jag har nämnt i UtlL:s principdeklaration om rätt till fristad och i de politiska verkställighetshindren. I varje ärende, där dessa regler kan vara tillämpliga, prövas frågan om flyktingskap. Detsamma gäller också i övriga ärenden inom olika rättsområden där statusfrågan kan ha betydelse. Bedömningen av flyktingskapet avgörs av den be- slutsmyndighet som handlägger själva ärendet. Är denna myndighet någon annan än SIV inhämtas regelmässigt SIV:s yttrande. Det torde med fog kunna påstås att i sådana fall följer bcslutsmyndigheten prak- tiskt taget undantagslöst SIV:s bedömning i flyktingfrågan.

En flyktingförklaring som, på sätt utredningen har föreslagit, inte blir bindande för andra myndigheter, innebär enligt min mening inte någon faktisk förstärkning av det skydd som UtlL f.n. erbjuder flyk- tingar. Detta har också framhållits av de remissinstanser som ställt sig negativa till utredningsförslaget i denna del. Men inte heller en för— klaring med bindande verkan för andra myndigheter skulle reellt för- stärka skyddet för flyktingen. såvida man inte samtidigt avskaffar den omprövning av frågan huruvida politiskt flyktingskap föreligger som nu sker i varje ärende. Den nuvarande ordningen i detta hänseende är uttryck för synsättet. att de särskilda flyktingbestämmelserna skall till- lämpas endast gentemot den som vid prövningstillfället uppfyller flyk- tingförutsättningarna. En motsvarande uppfattning ligger bakom flyk- tingkonventionens bestämmelser om upphörande av flyktingskap. ]" ar- tikel ]. C i konventionen uttalas således, som jag tidigare har nämnt, att konventionen skall upphöra att vara tillämplig på bl.a. den som inte längre kan vägra att begagna sig av sitt lands skydd ”enär de omständigheter, till följd av vilka han blivit erkänd som flykting, icke längre föreligga”. Det bör enligt min mening inte komma i fråga att väsentligen frångå dessa principer och införa en flyktingförklaring som är i huvudsak oåterkallelig.

• Sida 112
•  Original

Prop. 1975/76: [18 112

Som ett skäl för att införa ett förklaringsinstitut i Sverige har ut- redningen pekat på att andra länder har en sådan ordning. För svenskt vidkommande torde emellertid detta förhållande inte böra tillmätas någon större betydelse eftersom dessa länders interna rättsordning på nu aktuellt område ofta företer betydande olikheter vid jämförelse med vår egen. En snäv tillämpning av flyktingbegreppet, formella begräns- ningar i möjligheterna att åberopa flyktingskap m. in. kan sålunda före- komma på ett enligt vår uppfattning oacceptabelt sätt. Exempel finns på att frågan om flyktingförklaring föregås av långvariga prövningsför- faranden, som först efter kanske flera år av förhandlingar leder till slutligt beslut och som, om flyktingpåståendet inte godtas, medför att utlänningen då tvingas lämna landet.

Jag anser sålunda mot bakgrund av vad jag nu har anfört, att den rättsliga verkan som bör knytas till en flyktingförklaring för att göra denna meningsfull för flyktingar, lägger hinder i vägen för att införa ett sådant institut i vårt land. Den känsla av trygghet och säkerhet. som flyktingar i vårt land med fog bör kunna känna i dag med hänsyn till gällande lagstiftning, kan enligt min mening bättre underbyggas genom tillräcklig information om gällande rätt. Utan att ge avkall på trygghetsaspekten undviker man därmed också ett administrativt komplicerat system. som sannolikt skulle dra stora kostnader. En ord- ning med särskild flyktingförklaring bör sålunda inte införas. Däremot bör SIV beredas möjligheter att lämna invandrare en grundlig infor— mation i fråga om skyddet för flyktingar i vårt land.

Utredningen har vidare behandlat vissa frågor som rör avlägsnande av flykting. I denna del föreslås att beslut om förvisning eller utvis- ning av flykting skall få meddelas endast om det föreligger synnerliga skäl för ett sådant beslut. En sådan inskränkning gäller nu i fråga om dem som innehar bosättningstillstånd eller sedan minst fem år är bosatta i Sverige. Utredningen grundar sitt förslag på att en politisk flykting inte har mindre behov av trygghet än den som vistats här en längre tid. Vidare föreslås att lydelsen av 54 % UtlL i visst hän- seende ändras. I den bestämmelsen föreskrivs att, under vissa övriga förutsättningar, undantag från verkställighetshindret i 53 & UtlL skall gälla om utlänningen genom synnerligen ”grov brottslighet” visat att hans kvarblivande här skulle innebära allvarlig fara för allmän ord- ning och säkerhet. Utredningen föreslår att uttrycket synnerligen ”grov brottslighet” ändras till synnerligen ”grovt brott” för att bättre överens- stämmelse med flyktingkonventionen skall erhållas. Beträffande dessa frågor vill jag framhålla följande.

Som utredningen påpekar är frågan i vad mån politisk flykting åt— njuter ctt vidare skydd än det som bestämmelserna om politiskt verk- ställighetshinder ger delvis omstridd. Meningsskiljaktigheterna har fram- för allt gällt spörsmålet om allmän domstol vid ådömande av förvis-

• Sida 113
•  Original

Prop. 1975/76: 18 113

ning skall ta hänsyn till politiskt flyktingskap. Tidigare gällde frågan även i vad mån påstående om flyktingskap skulle prövas i ärende om ut- visning. l sistnämnda hänseende är rättsläget numera klart. Sedan den 1 januari 1972 gäller nämligen enligt 30 & UtlL, att påstående av ut- länning att han är politisk flykting inte skall prövas i själva utvis- ningsärendet utan först i samband med att utvisningsbeslutet verkställs. När det gäller förvisning har å ena sidan gjorts gällande att en ut- lännings politiska flyktingskap är en jämte övriga i 26 å andra stycket UtlL åsyftade förhållanden beaktansvärd omständighet och att, om det måste bedömas utsiktslöst att verkställa en förvisning, detta torde vara ett vägande skäl att underlåta att döma till förvisning. Å andra sidan har hävdats att politiskt flyktingskap skall beaktas i ärende om av- lägsnande först på verkställiglietsstadiet. Domstolarnas praxis i denna fråga är inte enhetlig.

Frågan huruvida för politiska flyktingar skall införas en sådan in- skränkning av förvisnings- och utvisningsmöjligheterna som utredningen har föreslagit rymmer emellertid åtskilliga svårigheter. Dessa hänger främst samman med förvisningsinstitutets framtida utformning. Av be- tydelse är inte minst frågan vilken myndighet som skall fatta beslut om förvisning. Frågor rörande förvisningsinstitutet hör till dem som enligt min mening bör utredas särskilt. Med hänsyn härtill anser jag det inte lämpligt att nu föreslå ändringar i fråga om förutsättningarna för förvisning. Inte heller anser jag det lämpligt att införa en bestäm— melse enbart för utvisningsfallen.

I fråga om förslaget till ändring av lydelsen av 54 & vill jag i detta sammanhang endast framhålla, att lagrummet givetvis måste ges en sådan tolkning, att våra åtaganden enligt konventionen uppfylls. Det innebär att verkställighetshindret genombryts endast om den ifrågava- rande brottsligheten innefattar åtminstone ett synnerligen grovt brott.

8.3 Besvärsordningen i utlänningsärenden

Möjligheten att föra talan mot de olika beslut som fattas med stöd av utlänningslagstiftningen är ofullständig. Full besvärsrätt föreligger endast beträffande beslut av länsrätt angående utvisning eller tagande i förvar, av allmän domstol angående förvisning samt av SIV angående avslagen ansökan om resedokument. Fullföljdsmöjligheterna regleras i dessa fall i fört-'altningsprocesslagen (1971: 291), rättegångsbalken och förvaltningslagcn (1971: 290).

I övriga utlänningsärenden där SIV meddelar beslut är klagorätten begränsad eller utesluten. Begränsningen är så konstruerad att det för rätten att klaga över ett avslagsbeslut av SIV i princip krävs att ut- länningsnämnden eller någon av dess ledamöter anfört en mot SIV:s uppfattning avvikande mening. Detta gäller beträffande avvisningsbeslut

8 Riksdagen 1975/76. ] saml. Nr 18

• Sida 114
•  Original

Prop. 1975/76: 18 114

samt andra förpassningsbeslut än sådana i vilka nämndens yttrande inte krävs samt SIV:s beslut om verkställighet av avlägsnandebeslut, när ut- länningen åberopat politiskt flyktingskap. Samma ordning gäller beträf- fande SIV:s beslut om avslag påansökan om uppehållstillstånd på grund av s.k. vandelsskäl samt. liksom beslut om uppehållstillstånd som försetts med utresebeslut. Den begränsade klagorätten är oftast förenad med en besvärstid av en vecka. Talan mot SIV:s beslut förs hos regeringen. ] andra ärenden än som jag har nämnt nu får talan mot SlV:s beslut inte föras.

Över polismyndighets beslut om avvisning får talan inom en vecka föras hos SIV.

I detta sammanhang vill jag även peka på bestämmelserna om un— derställning och om återbrytning. Enligt 47 % UtlL äger den centrala utlänningsmyndigheten. om den finner särskilda skäl därtill, överlämna ärende till regeringens avgörande (underställning). Detta skall alltid ske när utlänningsnämnden har begärt det. Återbrytning innebär enligt 51 & UtlL bl.a. att regeringen får upphäva sådant beslut om avvisning, förpassning, utvisning eller förvisning som inte kan verkställas eller som, vare sig det har verkställts eller inte, av andra skäl inte längre skall lända till efterrättelse.

De begränsningar i besvärsrätten och överprövningsmöjligheterna som sålunda gäller beträffande beslut i utlänningsärenden kvarstår i princip oförändrade sedan 1937. Dessförinnan gällde att länsstyrelses avvisningsbeslut inte alls kunde överklagas medan dess beslut om för— passning fiCk överklagas till Kungl. Maj:t, vars prövning dock endast avsåg om de formella förutsättningarna för förpassning förelåg. För att råda bot på de olägenheter, som begränsningen av överprövnings— möjligheterna innebar, infördes i 1937 års UtlL möjlighet för den centrala utlänningsmyndigheten, som då var socialstyrelsen, att under— ställa Kungl. Maj:t prövningcn av utlänningsärende som myndigheten bedömde vara av särskild vikt. Vidare inrättades utlänningsnämnden med uppgift bl.a. att tillföra utlänningsmyndigheten sakkunskap i vik— tiga utlänningsärcnden. Avvikande mening hos nämnden eller någon av dess ledamöter gjordes, på det sätt som alltjämt gäller, till förut— sättning för besvärsrätt. Kungl. Maj:ts prövning av besvär över av- lägsnandebeslut skulle inte begränsas endast till de formella förutsätt- ningarna för avlägsnande, utan prövningen skulle även avse i samband med avlägSnandebeslutet meddelat beslut om avslag på ansökan om- uppehålls- eller arbetstillstånd.

Även institutet återbrytning infördes genom 1937 års UtlL. Då till- kom en bestämmelse enligt vilken Kungl. Maj:t fick förordna att be— slut om avvisning, förpassning eller utvisning inte skulle lända till efterrättelse, om beslutet inte kunnat verkställas eller om nya skäl hade tillkommit efter det att Kungl. Maj:t hade meddelat eller fastställt

• Sida 115
•  Original

Prop. 1975/76: 18 1 15

förpassningsbeslut. Även den centrala utlänningsmyndigheten ägde, om nya skäl tillkommit, återbryta egna förpassningsbeslut som inte hade överklagats.

De enda mera betydelsefulla ändringar som har skett efter till- komsten av 1937 års UtlL har gällt återbrytningsreglerna och besvär över utvisningsbeslut. Genom 1945 års UtlL fick den centrala utlän- ningsmyndigheten rätt att återbryta också sina beslut om avvisning och utvisning. Genom en lagändring 1947 utvidgades Kungl. Maj:ts åter- brytningsrätt till att omfatta inte bara som dittills fall där verkställig- hetshinder förelegat eller nya skäl tillkommit utan också sådana fall där beslutet av andra skäl inte längre borde lända till efterrättelse. Vid tillkomsten av nuvarande UtlL fick Kungl. Maj:t rätt att återbryta också förvisningsbeslut. Den 1 januari 1972 överfördes utvisningsären- dena från länsstyrelse till länsrätt. I samband härmed blev förvalt- ningsprocesslagens besvärsregler tillämpliga på dessa ärenden. Besvärs- tiden bestämdes dock till en vecka till skillnad mot de tre veckor, som annars gäller som besvärstid enligt förvaltningsprocesslagen.

Utlänningsutredningen framhåller för sin del att nuvarande fullföljds— rcgler framstår som otidsenliga och är utformade på ett sätt som torde sakna motsvarighet på andra områden inom förvaltningsrättcn. Enligt utredningens mening utgör inskränkningarna i besvärsrätten ett alltför stort avsteg från den i svensk förvaltningsrätt tillämpade principen, att statlig myndighets beslut kan överklagas genom besvär. Det förhållandet att reglerna om återbrytning i ökad omfattning har tagits i anspråk för att få avlägsnandebeslut omprövade sägs vara ett uttryck för att be— gränsningarna i besvärsrätten är alltför långtgående. Med hänsyn till att ett avlägsnandebeslut många gånger är en i utlänningens liv djupt ingripande åtgärd, framstår det enligt utredningen närmast som själv- klart att han i sådana ärenden inte bör stå utan det rättsskydd som en allmän besvärsrätt innebär. "Utredningen föreslår därför att be- gränsningen av besvärsrätten till fall då utlänningsnämnden eller leda- mot i denna haft avvikande mening avskaffas och att besvärstiden ut- ökas till tre veckor.

Förslaget har mottagits positivt av de allra flesta remissinstanserna. Endast från något enstaka håll har tveksamhet uttalats. Det har då bl. a. pekats på risken för att de föreslagna bestämmelserna gör det möjligt att genom s.k. okynnesbesvär förhala avlägsnandeärenden un- der så lång tid, att nya personkontakter och andra nya omständigheter så småningom kan åberopas som skäl för att få stanna kvar i landet.

Även för egen del anser jag att den begränsade besvärsrätten i ut- länningsärenden har fått en utformning som inte längre motsvarar de krav som bör ställas. Genom kravet på olika mening hos utlännings- nämnden eller någon av dess ledamöter samt SIV kommer i realiteten den enskilde ledamoten i nämnden att få avgöra om utlänningen skall

• Sida 116
•  Original

Pr0p. 1975/76: 18 116

få anföra besvär. Anledningen till att besvärsrätten begränsades var att en fullständig besvärsrätt bedömdes bli alltför betungande för Kungl. Maj:t. Besvärsrätten borde därför omfatta endast tveksamma fall, dvs. sådana fall där det inte förelåg full samstämmighet mellan utlän- ningsnämnden och den centrala utlänningsmyndigheten. En sådan ord— ning torde, som också utredningen har framhållit, sakna motsvarighet inom övriga rättsområden.

Jag delar således utredningens uppfattning att besvärsrättens utform- ning i UtlL är otillfredsställande. I den mån begränsningar i klago- rätten skall finnas bör de gälla generellt. Huvudfrågan är emellertid om den begränsning av besvärsrätten som råder beträffande vissa ären— den bör behållas i någon form eller om den bör slopas. Någon bä- rande invändning kan enligt min mening inte anföras mot de skäl som utredningen har åberopat för att införa full besvärsrätt i de ärenden, där besvärsrätt finns men det f. n. föreligger begränsningar i fullföljds— möjligheterna. För utlänningen kan t. ex. ett avvisnings- eller förpass- ningsbeslut ofta medföra lika allvarliga konsekvenser som ett beslut om utvisning eller förvisning, vilka beslut ju kan överklagas i full ut- sträckning. Jag vill i detta sammanhang peka på att utlänning kan vägras uppehållstillstånd av s.k. vandelsskäl, dvs. samma skäl som kan läggas till grund för ett beslut om avvisning eller utvisning. Om en utlänning vägras uppehållstillstånd av vandelsskäl och således blir före- mål för beslut om förpassning eller om han av samma skäl blir ut- visad kan alltså mer eller mindre bero på en slump. Det är därför otillfredsställande att möjligheterna till överprövning av besluten är helt olika. Den av några remissinstanser antydda risken för okynnes- besvär kan enligt min mening inte tillmätas någon avgörande bety- delse i detta sammanhang. En sådan risk torde föreligga på alla rätts- områden där det finns full besvärsrätt. Jag anser mot bakgrund av vad jag nu har anfört, att de begränsningar i besvärsrätten enligt UtlL som jag nu har berört bör upphävas. Besvärstiden bör som utredningen föreslagit utökas till tre veckor.

Jag övergår nu till att beröra frågan om lämplig instansordning för besvär i ärenden enligt UtlL.

Som jag tidigare har nämnt gäller beträffande de av SIV:s beslut som omfattas av den begränsade besvärsrätten den instansordningen, att ärendena överprövas av regeringen. Polismyndighets avvisningsbeslut överklagas till SIV.

Före den 1 januari 1972 gällde dessutom att SIV var besvärsinstans i ärenden om utvisning, som då handlades av länsstyrelse i första in- stans. Över SIV:s beslut fördes besvär till Kungl. Maj:t. Fr.o.m. år 1972 överflyttades emellertid utvisningsfrågorna till länsrätt. Därigenom blev förvaltningsprocesslagens bestämmelser om instansordning till— lämpliga. Besvär i dessa ärenden prövas alltså av kammarrätt och re-

• Sida 117
•  Original

Prop. 1975/76: 18 117

geringsrätten. Bakgrunden till ändringen av utvisningsärendenas hand- läggning var bl. a. ett förslag av utlänningsutredningcn i betänkandet (SOU 1967: 18) Invandringen. Där framhölls att då gällande ordning stred mot principerna för kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten beträffande administrativa bcsvärsmål. Förutsättningarna för beslut om utvisning var klart angivna i lag och lämnade inte utrymme för någon diskretionär prövning. Det vara så- ledes fråga om en ren rättstillämpning och enligt utredningen borde en sådan prövning göras av domstol. Man pekade också på att utvis- ningsbestämmelserna var avsedda som ett samhällsskydd mot skadliga yttringar av asocial livsföring och därför stod nära de straffrättsliga reaktionerna, som det ankom på domstol att besluta om.

I det nu remissbehandlade betänkandet föreslår utredningen, att samma besvärsordning som gäller för utvisning skall gälla för övriga av utredningen berörda ärenden utom förpassningsärenden. SIV:s beslut skall alltså kunna överklagas till förvaltningsdomstol, nämligen kam- marrätt. Polismyndighets avvisningsbeslut föreslås få överklagas till länsrätt. Utredningens huvudskäl är desamma som anfördes i fråga om utvisning. Förutsättningarna för beslut om avvisning, verkställig- het av avlägsnandebeslut, avslag på ansökan om uppehållstillstånd av vandelsskäl, uppehållstillstånd med utresebeslut samt utfärdande av rese- dokument är alla klart angivna i lag eller, såvitt avser uppehållstill- stånden, i av statsmakterna på annat sätt antagna riktlinjer. Det är således enligt utredningen fråga om rena rättstillämpningsfrågor, var- för besvären bör prövas hos förvaltningsdomstol.

Förpassningsbeslut bör däremot enligt utredningen också i fortsätt- ningen överprövas av regeringen. Utredningen menar att frågan om en utlänning skall undgå att förpassas. trots att de formella förutsätt- ningarna föreligger, närmast är en lämplighetsfråga som det ytterst ankommer på regeringen att avgöra.

Utredningsförslaget har i denna del utsatts för stark kritik av flera remissinstanser. Gemensamt för deras uppfattning kan sägas vara, att kravet på en enhetlig och samlad praxis i utlänningsärenden, särskilt sådana som berör frågor om politiskt flyktingskap, starkt talar för att en enda överinstans prövar SIV:s beslut. Denna överinstans bör enligt de flesta vara regeringen.

Jag har tidigare pekat på att det enligt gällande ordning kan bero på tillfälligheter om avlägsnande av en utlänning sker i form av för— passning eller utvisning. De vandelsskäl som kan ligga till grund för ett beslut att vägra utlänning uppehållstillstånd är som nämnts desamma som kan grunda utvisning. Förhållandet är likartat mellan avvisning och förpassning. De vandelsskäl som kan föranleda avvisning kan ock- så medföra avslag på ansökan om uppehållstillstånd och således leda till att, om utlänningen inte självmant lämnar landet, förpassningsan-

• Sida 118
•  Original

Prop. 1975/76: 18 118

ledning föreligger. Av större betydelse är emellertid att SlV i praktiken gör i huvudsak samma bedömningar i avvisnings- och förpassnings- ärenden. I båda fallen undersöker verket, så snart utlänningen fram- ställt önskan om att få stanna kvar, om möjlighet finns att meddela uppehållstillstånd. Endast om så inte är fallet, meddelas beslut om av— lägsnande. Mot denna bakgrund framstår det enligt min uppfattning som egendomligt att i fråga om instansordningen skilja mellan förpass- ningsärendena och de övriga ärenden som det här gäller. Detta gäller så mycket mer som det ofta är en ren tillfällighet om ett ärende om avlägsnande hos SIV anhängiggörs som ett avvisnings- eller förpass- ningsärende. Besvär över SIV:s förpassningsbeslut bör därför föras i samma ordning som besvär över SIV:s beslut om avvisning.

Beträffande frågan vilken överprövningsinstans som bör väljas har utredningens linje sålunda varit, att rättstillämpningsfrågor bör hand- läggas av förvaltningsdomstol och lämplighetsfrågor av regeringen. Alla de ärendetyper som utredningen behandlar med undantag av förpass- ningsärenden har av utredningen ansetts innefatta rättstillämpnings- frågor.

För egen del vill jag framhålla följande. I åtskilliga av de ärenden som det här gäller finns mer eller mindre starka inslag av politiskt flyktingskap. Omständigheter som under senare år har legat till grund för s. k. humanitärt beviljad invandring, främst i fråga om krigsvägrare och descrtörer, förekommer också. Avgörandet av dessa och liknande frågor är ofta känsligt och kan i vissa fall få utrikespolitiska konse- kvenser. Bedömningen förutsätter en god kännedom om de ibland snab— ba förändringar som sker i andra länder och som kan ha avgörande be- tydelse för ärendets utgång. De politiska och humanitära aspekter som sålunda i större eller mindre utsträckning kan förekomma i olika ären- den innebär att ömtåliga avvägningar måste göras i olika avseenden. Av dessa skäl har man hittills ansett att avgöranden av sådana ärenden bör koncentreras till en enda myndighet, den centrala utlänningsmyn— digheten. 1 den mån ärendena har kunnat överklagas har prövningen ankommit på regeringen. De skäl som jag nu har anfört till förmån för att låta frågor som angår politiskt flyktingskap och närliggande omständigheter avgöras av SIV med regeringen som besvärsinstans har enligt min mening alltjämt starkt fog för sig. Ett bibehållande av i stort sett gällande ordning i detta hänseende får också starkt stöd av flera remissinstanser, vilka betonar vikten av att dessa ärenden handläggs av en enda myndighet.

Att ha skilda instansordningar i ärenden med inslag av politiskt flyktingskap eller liknande omständigheter och ärenden utan sådana inslag låter sig knappast göra. Även om det skulle vara möjligt med en sådan uppdelning vid inledningen av ett ärendes handläggning, skulle problem uppkomma i alla de fall då sådana omständigheter åbero-

• Sida 119
•  Original

Prop. 1975/76: 18 119

pades senare. Redan av praktiska skäl måste därför tanken på olika besvärsmyndigheter i dessa fall avskrivas.

På de grunder som jag nu har anfört anser jag mig inte kunna an- sluta mig till Utredningsförslaget. Många skäl talar i stället för att de utlänningsärenden, i vilka besvärsrätten föreslås utvidgad, liksom hit- tills bör överklagas hos regeringen. Instansordningens utformning på- verkas emellertid även av SIV:s förslag i skrivelsen den 6 december 1974 att förpassningsbeslut i regel skall fattas samtidigt med beslutet om avslag på ansökan om uppehållstillstånd.

SIV har pekat på att det i betydande utsträckning förekommer att utlänningar som fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd stannar kvar i landet under lång tid. I brist på arbetstillstånd är utlänningarna i dessa fall ofta hänvisade till försörjning genom socialhjälp eller ille- gal arbetsanställning. SIV:s förslag, som skulle medverka till att för- korta de långa väntetiderna, förutsätter ingen lagändring. Enligt SIV:s mening är det emellertid lämpligt att föredraganden i propositionen gör ett uttalande av den innebörd SIV har föreslagit.

Den föreslagna ordningen stöter emellertid på praktiska svårigheter genom att utlänningsnämnden, som enligt gällande bestämmelser skall höras i förpassningsärenden. inte är dimensionerad för det stora antal förpassningsärenden som skulle bli följden av förslaget. Sedan en all- män besvärsrätt har införts i avvisnings- och förpassningsärenden, bör emellertid enligt SIV:s uppfattning utlänningsnämnden kunna avskaffas.

Antalet ärenden i vilka besvärsrätt till regeringen kommer att finnas efter genomförandet av en allmän besvärsrätt i nu nämnda ärenden beräknar SIV till omkring 500. Genomförs dessutom förslaget att med— dela förpassning i samband med beslut om vägrat uppehållstillstånd, kan antalet ärenden med sådan besvärsrätt enligt SIV:s uppfattning komma att öka till omkring 2 500 per år.

Förslaget att meddela förpassningsbeslut i samband med att uppe- hållstillstånd vägras har mottagits positivt av remissinstanserna.

För egen del vill jag instämma i att den nuvarande ordningen med- för betydande olägenheter, vilka skulle kunna avhjälpas genom den ordning som SIV föreslår. För den utlänning som berörs måste det i allmänhet vara en fördel att så tidigt som möjligt och i ett samman— hang få klarhet i fråga om möjligheterna att få stanna kvar i vårt land. Till detta kommer att samhällets kostnader, i form av socialhjälp m.m., för de utlänningar som vistas här i avvaktan på förpassning är betydande. Den nuvarande ordningen skapar vidare en grund för ille- gala arbetsanställningar. De arbets- och löneförhållanden som därvid erbjuds utlänningen är inte sällan undermåliga.

En sådan reform som SlV föreslår är alltså i hög grad önskvärd. De konsekvenser som den föreslagna ändringen skulle få om utlännings- ärenden skulle kunna överklagas till regeringen utan nu gällande be-

• Sida 120
•  Original

Prop. 1975/76: 18 120

gränsningar kräver emellertid ytterligare överväganden. Bl.a. innebär SIV:s förslag, om det genomförs, att ett ytterligare mycket stort antal ärenden skulle komma att handläggas i regeringskansliet. En sådan utveckling synes stå i strid med strävandena att decentralisera ärenden från regeringen. SIV:s förslag kan bl.a. mot denna bakgrund inte utan ytterligare utredning läggas till grund för en reform. Jag kan där- för inte redan nu föreslå en genomgripande ändring av de otillfreds- ställande förhållanden som nu råder, hur önskvärt det än vore.

Jag ämnar emellertid föreslå regeringen att de frågor som jag senast berört skall utredas. Förutom att förstärka utlänningsnämnden för att nedbringa handläggningstiderna eller i enlighet med SIV:s förslag av- skaffa nämnden bör enligt min mening även övervägas att inrätta ett särskilt organ med uppgift att i princip vara slutlig besvärsinstans i utlänningsärenden. En sådan ordning skulle överensstämma med vad kammarrätten i Stockholm har föreslagit i sitt remissyttrande. Likaså bör — bl. a. mot bakgrund av vad jag tidigare anfört om att besvär i ärenden, där invändning om politiskt flyktingskap gjorts, i princip bör kunna föras upp till regeringen — i detta sammanhang utredas vilka möjligheter det bör finnas att hos regeringen fullfölja sådana be- svär liksom besvär i ärenden av prejudicerande natur.

I avvaktan på resultatet av en sådan utredning bör besvär i de ären- den i vilka besvärsrätten föreslås utvidgad. liksom hittills överklagas hos regeringen. Det bör inte heller vara något hinder för SIV att under denna tid försöksvis i den utsträckning, som bedöms möjlig och lämp- lig, meddela förpassningsbeslut i anslutning till att uppehållstillstånd vägras. Härigenom kan praktiska erfarenheter erhållas av bl. a. i vilken utsträckning en sådan ordning skulle medföra ett ökat antal besvärs- ärenden. Sådana erfarenheter bör vara av värde för utredningsarbetet.

I motsats till vad utlänningsutredningen föreslagit anser jag, i över- ensstämmelse med vad jag tidigare har anfört, att polismyndighets beslut om avvisning alltjämt bör överklagas till SIV.

8.4 Preskription av beslut om avlägsnande m. m.

Till sitt förslag om vidgad besvärsrätt och ändrad instansordning har utlänningsutredningcn knutit ett förslag om preskription av av- lägsnandebeslut. Utredningen framhåller att det inte är väl förenligt med den svenska invandringspolitiken att en utlänning under många år kan få vistas här i landet med ett ständigt hot om avlägsnande över sig på grund av ett beslut som av någon anledning inte har kunnat verkställas. De möjligheter som finns att genom återbrytning häva sådana beslut har inte alltid kunnat förhindra att sådana situationer uppstår. Utredningen föreslår därför att avlägsnandebeslut som av nå- gon orsak inte har kunnat verkställas inom två år från det beslutet

• Sida 121
•  Original

Prop. 1975/76: 18 121

vann laga kraft skall preskriberas. Har beslutet meddelats i samband med ådömande av frihetsberövande påföljd föreslås tvåårsperioden löpa från frigivningen.

Förslaget om preskription leder enligt utredningen till att reglerna om återbrytning av avlägsnandebeslut kan avskaffas. Man framhåller att det ursprungliga syftet med återbrytningsbestämmelsen var att ge möj- lighet för Kungl. Maj:t att upphäva sådana avlägsnandebeslut som var omöjliga att verkställa. Reglernas tillkomst får därför enligt utredningen närmast ses mot bakgrund av just avsaknaden av preskriptionsbestäm- melser. Återbrytningsinstitutet har dock, som nämnts, inte medfört att alla de olägenheter har undanröjts som följer av att preskriptionsregler saknas.

Med hänsyn till de olägenheter som kan följa av att icke verkställda avlägsnandebeslut blir gällande under mycket långa tider, anser jag att ett uttalat behov föreligger av en allmän tidsbegränsning av möj— ligheten att verkställa sådana beslut. Bakgrunden till avlägsnandebe— slutet kan dessutom många gånger vara bestämmelser som är avsedda att utgöra ett skydd för samhället mot olika yttringar av skadlig verk- samhet. såsom asocial livsföring m.m. I den mån så är fallet kan beslut om avlägsnande sägas stå de straffrättsliga nära. Det kan därför häv— das att ett avlägsnandebeslut också av detta skäl kan böra ges en tids- begränsad giltighet om verkställighet inte sker. Utredningens förslag om att införa en preskriptionstid är därför enligt min mening väl- grundat och det har av remissinstanserna fått ett mycket positivt mot- tagande.

I fråga om preskriptionstidens längd har remissinstanserna haft olika uppfattning. Fem år har av flera ansetts vara en lämplig tid. Vidare har bl.a. SIV och LO framfört den åsikten, att förvisningsbeslut inte bör omfattas av preskriptionen. Enligt dessa instanser är det från sam- hällssynpunkt angeläget att kunna verkställa avlägsnande av en grov brottsling. Man framhåller, att det har förekommit fall där verkställig- het har kunnat ske först flera år efter det beslutet meddelades därför att vederbörande har hållit sig undan. De nämnda remissinstanserna föreslår därför att beslut om förvisning undantas från preskription och att sådana beslut liksom hittills får upphävas först efter en prövning i det enskilda fallet. Som riktpunkt anges böra gälla att sådant upphä- vande bör ske senast fem år från det beslutet vann laga kraft eller, om beslutet förenats mcd frihetsstraff. från frigivningen.

Såvitt angår beslut om avvisning, förpassning och utvisning finns enligt min mening knappast anledning att frångå utredningens upp- fattning om två år som lämplig preskriptionstid. Beträffande beslut om förvisning är läget dock komplicerat. Vad SlV och LO anfört som skäl för att förvisningsbeslut undantas från preskription synes väl- motiverat. Man bör hålla i minnet att — med undantag för brott mot

• Sida 122
•  Original

Prop. 1975/76: 18 122

utlänningslagstiftningen _ beslut om förvisning inte kan meddelas an- nat än när utlänningen har funnits skyldig till brott, för vilket är före- skrivet fängelse i mer än ett år. Samhällsintresset av att kunna avlägsna personer som dömts till förvisning är därför i allmänhet större än be- träffande dem, som har avvisats, förpassats eller utvisats. Goda skäl föreligger alltså för att behandla förvisningsfallen annorlunda än andra avlägsnandefall. Detta kan ske antingen genom att preskriptionstiden för förvisning görs längre, vilket har föreslagits av länsstyrelsen i Stockholms län, eller genom att förvisning undantas från preskription och endast kan bli föremål för återbrytning. vilket har föreslagits av SIV och LO.

Främst mot bakgrund av de skäl som SIV och LO anfört anser jag även för min del att förvisningsbesluten nu bör undantas från de före- slagna preskriptionsbestämmelserna. Det bör dock stå de sakkunniga som skall se över bl. a. förvisningsinstitutet fritt att i det sammanhanget på nytt ta upp denna fråga. Preskriptionsbestämmelserna bör inte heller gälla i fråga om den som har avvisats eller utvisats med stöd av tcr- roristlagstiftningen (jfr 8.9). Skälen härför är självfallet desamma som beträffande förvisning, dvs. det starka samhällsintresset av att perso- nen lämnar landet.

Sammanfattningsvis föreslår jag alltså att beslut om avvisning. för- passning och utvisning, som inte verkställts inom två år från det be- slutet vann laga kraft. bör preskriberas. Beslut om förvisning bör däremot inte bli föremål för preskription. Inte heller bör preskriptions- bestämmelserna gälla beträffande den som har avvisats eller utvisats med stöd av den särskilda terrorist]agstiftningen. ]" detta sammanhang vill jag slutligen framhålla, att beslut om förvisning givetvis inte skall verkställas på nytt beträffande den som efter utgången av tiden för föreskrivet återreseförbud återvänder hit eller verkställas i fråga om den som utan att verkställighet har skett vistas här sedan återreseför- budet utlöpt. Motsvarande gäller beträffande den som har utvisats enligt terroristlagstiftningen. '

Preskription av beslut om förpassning och utvisning bör enligt min mening också omfatta det återreseförbud som kan knytas till ett sådant beslut. Enligt 24 % UtlL kan utlänning, när särskilda skäl föreligger, i förpassningsbeslut förbjudas att under viss tid återvända hit utan till— stånd av SIV. Beslut om utvisning skall enligt 32 & UtlL innehålla förbud för utlänningen att återvända till riket. Förbudet kan begränsas till att gälla viss tid. Beträffande avvisning saknas möjlighet att med— dela återreseförbud. Skulle ett återreseförbud på t.ex. fem år gälla även efter det att verkställighetspreskription har inträtt efter två år skulle följden bli att utlänningen, om han alltjämt önskar uppehålla sig här i landet. inte kan resa utomlands så länge återreseförbudet kvar— står. En sådan ordning är uppenbarligen inte rimlig. När inte sam-

• Sida 123
•  Original

Prop. 1975/76: 18 123

hällsintresset av att en utlänning avlägsnas längre anses vara så starkt att han kan tvångsvis föras ut ur landet, bör inte heller därefter någon annan verkan av avlägsnandebeslutet kvarstå.

För att preskription skall inträda bör krävas att verkställighet inte har skett. Verkställighet av avvisning omhänderhas av polismyndighet. Åtgärden innebär oftast att utlänningen genast får lämna landet, om möjligt med samma reselägenhet som den han anlänt med. Vid verk- ställighet av förpassning och utvisning, där länsstyrelse är verkställande myndighet, får utlänningen enligt 68 5 Uth åläggas att själv lämna landet inom viss kort tid om det är sannolikt att han är villig att rätta sig efter beslutet. Utlänningen får då av länsstyrelsen ett s.k. rese- besked där det bl.a. anges inom vilken tid och över vilken gränsort han skall resa ut. Vid gränsorten skall han lämna resebeskedet till polis- myndigheten. Lämnar utlänningen inte landet självmant skall verkstäl- lighet skc genom att han tvångsvis förs ut ur landet.

Sker verkställighet på något av angivna sätt uppkommer inga svå- righeter från preskriptionssynpunkt, eftersom verkställigheten finns do— kumenterad hos myndighet. Men utlänningen kan också lämna landet självmant utan att det kommer till. myndigheternas kännedom. Man kan då endast konstatera att utlänningen inte kan anträffas. Så länge det är ovisst huruvida utlänningen har lämnat landet noteras han hos SIV som ”troligen utrest”. Visar det sig senare att han rest ut. anser SIV att avlägsnandebeslutet har verkställts, fastän detta inte har skett på föreskrivet sätt, Denna form av verkställighet finns emellertid inte nämnd i författningstexten. Om utlänningen i ett sådant fall åter reser in i landet medan återreseförbud gäller, kan tveksamhet uppstå huru- vida han kan fällas till ansvar för olovlig vistelse i riket enligt 66 % UtlL. l detta lagrum föreskrivs straffansvar för utlänning som uppe- håller sig i riket trots att han ”enligt verkställt beslut” om utvisning inte har haft rätt att återvända. Problemet uppstår inte i fråga om förpassningsbeslut, eftersom i detta fall återvändande i strid mot åter- reseförbud inte är straffbart. '

Den oklarhet som i dag råder beträffande frågan när verkställighet i vissa fall skall anses ha skett är enligt min mening otillfredsställande. För tillämpning av de föreslagna preskriptionsreglerna är det också nöd- vändigt att ovisshet i dessa avseenden inte föreligger. Det är därför av vikt att verkställighetsbegreppet inte ges ett för snävt innehåll. Också i de fall då utlänningen helt självmant har lämnat landet bör verkstäl- lighet anses ha skett. Som jag tidigare har nämnt tillämpar också SIV detta synsätt och någon invändning häremot synes knappast kunna göras. Jag föreslår därför att i UtlL intas en uttrycklig bestämmelse av innehåll att verkställighet av avlägsnandebeslut sker genom att ut- länningen, sedan han fått del av avlägsnandebeslutet, självmant eller genom myndighets försorg reser ut ur landet.

• Sida 124
•  Original

Prop. 1975/76: 18 124

Att verkställighet sker utan myndigheternas kännedom leder emeller- tid till osäkerhet i vissa avseenden. Bl.a. kan det vara osäkert om preskription har inträtt. Vidare kan det, som jag tidigare har nämnt, ifrågasättas om utlänning, som anträffas i riket innan tiden för ett meddelat återreseförbud gått till ända, har gjort sig skyldig till över- trädelse av förbudet. Utlänningen kan ju ha vistats i landet hela tiden.

Det är uppenbart att det i angivna fall kan vara mycket svårt, om inte omöjligt för myndigheterna att mot utlänningens förnekande klar- lägga att verkställighet har skett. För att undvika att sådana situa- tioner uppstår är det därför angeläget att tillse att om möjligt all verk- ställighet sker under myndighetskontroll. En sådan ordning kan enligt min mening åstadkommas med en presumtionsregel enligt vilken ut- länning, som trots noggrann efterforskning inte kan anträffas för verk- ställighet under myndighets kontroll. förutsätts ha rest ut ur landet på egen hand innan preskriptionstiden löpt ut. Anträffas utlänningen där- efter i landet inom sådan tid att åtgärder skulle kunna vidtas mot honom på grund av att avlägsnandebeslutet verkställts och gör han därvid gällande att verkställighet inte har skett, torde det få ankomma på honom själv att visa detta. Förmår han inte det skall beslutet så- ledes anses ha verkställts.

För den utlänning som avser att efterkomma ett avlägsnandebeslut kan den angivna ordningen knappast medföra någon större nackdel. Däremot torde presumtionsregeln göra det svårare för den som över- väger att otillbörligt utnyttja preskriptionsbestämmelserna. Det kan med den av mig föreslagna ordningen visserligen inträffa att den som faktiskt vistats i landet under hela preskriptionstiden inte förmår att bryta presumtionen om verkställighet. Han kan då komma att dömas för olovlig vistelse i riket enligt 66 & UtlL samt till förvisning enligt 27 & samma lag. Häremot måste emellertid vägas det allmänna in- tresset av att de avlägsnandebeslut som meddelas också länder till efterrättelse. Det måste dessutom kunna antas att den som under hela preskriptionstiden vistas i-landet i allmänhet kan styrka detta på ett godtagbart sätt. På grund av vad jag nu har anfört föreslår jag, att i anslutning till verkställighetsbestämmelserna i UtlL införs en he- stämmelsc av innebörd att beslut om avlägsnande av utlänning. vilken inte kan anträffas för verkställighet, anses som verkställt till dess annat visats.

Om utlänning som har utvisats tilltalas för olovlig vistelse här i riket och därvid gör invändning om preskription. får frågan prövas av den allmänna domstol som prövar målet. I övrigt bör invändning att utlänningen under preskriptionstiden vistats i landet prövas av den hand- läggande myndighetcn, dvs. i verkställighetsärende av länsstyrelse.

Utredningens förslag att slopa återbrytningsmöjligheten har föranlett olika meningar under remissbehandlingen. Man. har pekat på att åter-

• Sida 125
•  Original

Prop. 1975/76: 18 125

brytning har begärts i förhalningssyfte. Vidare har framhållits att den föreslagna besvärsrätten och preskriptionsreglerna utgör tillräckliga skäl för att avskaffa återbrytningen. Från bl.a. SIV:s sida har emellertid betonats att det inte sällan skulle kunna leda till stötande resultat, om inte nytillkomna omständigheter av olika slag skulle kunna beaktas efter besvärstidens utgång. SIV har därför avstyrkt förslaget.

Genomförs de förslag om vidgad besvärsrätt och om preskription, som jag nu har föreslagit. kan återbrytningsinstitutet förefalla onödigt utom i fråga om förvisning samt avlägsnanden enligt terroristlagstift- ningen. Det torde nämligen vara ställt utom allt tvivel att de föreslagna åtgärderna i väsentlig grad kommer att minska behovet av återbryt— ning, eftersom just avsaknaden av preskription samt den begränsade besvärsrätten var huvudskälen till att återbrytningsrätten infördes. Åter- brytning kan emellertid f.n. också ske på grund av att nya omständig- heter åberopas. Ett slopande av denna möjlighet skulle därför medföra en försämring av tryggheten för utlänningar när nya omständigheter tillkommer. Man kan enligt min mening inte utgå från att den vidgade besvärsrätten i väsentlig grad kommer att minska förekomsten av nya omständigheter efter det att ett avlägsnandebeslut vunnit laga kraft. Nåd torde praktiskt sett inte kunna komma i fråga i dessa ärenden. Utredningen har visserligen mot bakgrund av grundlagberedningens betänkanden gett uttryck för uppfattningen att nåd, som enligt den gamla regeringsformen ansetts kunna meddelas i utlänningsärenden endast beträffande förvisning. numera skulle kunna medges också i fråga om annat avlägsnandebeslut. I prop. 1973z90 har emellertid föredraganden uttalat (s. 413) att anledning saknas att i den nya rege- ringsformen föres.:riva ändringar i nådeinstitutets tillämpningsområde sådant detta har utbildats genom praxis. '

Även om behovet av återbrytning på grund av preskriptionsreglerna kan komma att påtagligt minska, leder således ett slopande av åter- brytningsmöjligheterna till att de ärenden i vilka tidigare inte prövade omständigheter kommer fram efter lagakraftvunnet avlägsnandebeslut i allmänhet inte längre kan tas upp till förnyad behandling. Sådana om- ständigheter kan avse politiskt flyktingskap eller utgöras av andra vä— sentliga humnitära skäl som, om de hade åberopats, skulle ha lett till att beslut om avlägsnande inte hade fattats. Genom den vidgade be— svärsrätten och den därmed sammanhängande förbättringen av utred— ningsförfarandet bör det i allmänhet vara möjligt att tillgodose in- tresset av att alla omständigheter av vikt kommer med i bedömningen. För de fall däremot då nya relevanta omständigheter framkommer efter det beslutet vunnit laga kraft, bör emellertid möjlighet finnas till åter- brytning. Liksom hittills bör det vara möjligt att återbryta beslut som redan verkställts. Aterbrytningsmöjligheten bör dock i nu berörda fall användas restriktivt.

• Sida 126
•  Original

Prop. 1975/76: 1.8 126

För förvisningsfallen och i fråga om avvisnings- eller utvisningsbeslut med stöd av terroristlagstiftningen bör nuvarande återbrytningsmöjlig- heter bestå. Jag delar den av SIV framförda uppfattningen om en rikt— punkt på förslagsvis fem år efter vilken icke verkställda beslut i all- mänhet bör kunna upphävas. En bedömning får självfallet göras i varje enskilt fall.

Som framgår av redogörelsen för gällande ordning är återbrytnings- rätten inte enbart förbehållen regeringen. Beslut om avvisning eller förpassning som inte har meddelats av regeringen kan återbrytas också av SlV. om särskilt skäl föreligger. Rätten till återbrytning har i praxis ansetts innebära också en rätt att meddela inhibitionsbeslut. Återbryt- ning är vidare inte beroende av ansökan utan kan upptas till prövning ex officio.

Den rätt till återbrytning, som alltjämt bör finnas enligt vad jag nu har föreslagit, bör fortsättningsvis endast tillkomma regeringen. Insti- tutets nådeliknande karaktär och de omständigheter som kan komma att prövas talar emot att avgörandet läggs hos annan myndighet. SIV bör emellertid som central utlänningsmyndighet alltjämt kunna aktua- lisera och ingripa i alla sådana fall där enligt verkets mening bärande skäl talar mot att verkställighet sker innan ärendet har omprövats. SIV bör därför alltfort ha möjlighet att vid fara i dröjsmål meddela inhibitionsbeslut. Meddelar SIV inhibition och är ärendet redan under regeringens prövning. får SIV anmäla inhibitionsåtgärden. Har ärendet inte kommit under regeringens prövning, får det ankomma på verket att med överlämnande av akten anmäla ärendet och inhibitionsåtgärden till regeringen.

I ärenden som redan är under regeringens prövning kan naturligtvis denna själv besluta om inhibition. Beslutet kan emellertid inte utan sär— skilda bestämmelser meddelas annat än vid regeringssammanträde. Detta är inte bara ett tungrott förfarande utan kan även medföra att be— slutet inte hinner meddelas innan verkställighet sker. Med hänsyn till beslutets karaktär av förberedande åtgärd, bör enligt min mening frå- gan om inhibition få avgöras av det statsråd, som är ansvarigt för utlänningsärendenas handläggning. När hinder inte möter på grund av ärendets brådskande natur bör dock regeringen i allmänhet besluta i inhibitionsfrågan. Det föreslås således en bestämmelse i UtlL av inne- håll att fråga om inhibition i återbrytningsärende prövas av det stats- råd, som har att handlägga ärenden enligt UtlL.

Sammanfattningsvis föreslår jag följande i fråga om återbrytnings- institutet. Nuvarande regler kvarstår beträffande förvisning samt av- lägsnande som har beslutats med stöd av terroristlagstiftningen. Övriga beslut om avlägsnande skall kunna återbrytas endast av skäl som inte tidigare har prövats. Återbrytning skall kunna beslutas endast av rege- ringen. SIV får rätt att meddela beslut om inhibition också i ärenden

• Sida 127
•  Original

Prop. 1975/76: 1.8 127

som prövas av regeringen. Regeringens rätt att besluta i inhibitions- fråga får utövas också av det statsråd, som ansvarar för UtlL:s till- lämpning. Meddelar SIV inhibition får det åligga verket att omgående underrätta regeringen om den beslutade åtgärden och i förekommande fall översända akten och anmäla ärendet.

Utredningen har avslutningsvis föreslagit att möjligheten för SIV att underställa ärenden regeringens prövning när särskilda skäl före- ligger skall avskaffas. Utredningens huvudskäl är att riksdagen har lagt fast riktlinjerna för invandringspolitiken och tillståndsprövningen, var- för något vägledande avgörande i det enskilda fallet inte är nödvän- digt (se prop. 1968: 142). Dessutom anförs att institutet strider mot principen att förvaltningsmyndighet har att självständigt pröva och av— göra ärenden inom sitt kompetensområde.

Förslaget kritiseras av flera remissinstanser, bl. a. SIV och LO, som förordar att institutet bibehålls. Många avgöranden kan vara av så känslig utrikespolitisk natur att beslutet bör fattas av den politiskt an- svariga instansen. Även andra ärenden av principiell betydelse bör enligt dessa instanser kunna prövas av regeringen.

Möjligheten att utan avvaktan på eventuella besvär föra upp ett prin- cipiellt viktigt ärende till regeringen får enligt min mening anses som så värdefull att den inte utan bärande skäl bör avskaffas. Ett bibehål- lande av underställningsmöjligheten påverkar på intet sätt de förslag om ändringar i UtlL som jag i det föregående har lagt fram. SIV har framhållit att underställning har skett endast i ett fåtal fall per år och att institutet följaktligen inte fått några särskilt betungande konsekven- ser för regeringen. Jag vill också erinra om att 9 & lagen om medborgar- skap innehåller en underställningsregel av samma slag som UtlL. På grund av det anförda föreslår jag att underställningsinstitutet i 47 & UtlL bibehålls.

8.5 Förutsättningama för användande av tvångsmedel enligt utlännings- lagen

Som ett led i förfarandet att avlägsna utlänning ur riket öppnar UtlL möjlighet för vissa myndigheter att ta utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt. Förutsättningarna för och förfarandet vid användning av dessa tvångsmedel regleras främst i 35—38 55 UtlL. Bestämmelserna innehåller i huvudsak följande.

Enligt 35 å UtlL kan utlänning tas i förvar eller ställas under upp- sikt om det ”uppkommer fråga om avvisning, förpassning eller utvis- ning eller om verkställighet av sådan åtgärd eller om verkställighet av förvisning”. Uppkommer fråga om förvisning, är däremot RB:s tvångs- medel, anhållande och häktning, tillämpliga.

Beslut om tvångsåtgärd meddelas av den myndighet som handlägger

• Sida 128
•  Original

Prop. 1975/76: 18 128

avlägsnandeärendet. Är denna regeringen kan dock omhändertagande beslutas av länsstyrelse eller SIV. Är SIV beslutsmyndighet i avlägs- nandeärendet kan tvångsåtgärd beslutas av länsstyrelse. Om risk före- ligger för att utlänningen avviker, kan tvångsåtgärd beslutas också av polismyndighet. Anmälan skall alltid skyndsamt göras till den hand— läggande myndigheten, som har att genast pröva om åtgärden skall bestå.

Förutom i de avvisningsärenden där polismyndighet är beslutsmyn- dighet kan polismyndighet således förordna om tvångsåtgärd i ärenden om avvisning, förpassning eller utvisning eller om verkställighet av av- lägsnandebeslut i de fall där det skäligen kan befaras att utlänningen avviker. I samtliga fall där polismyndighet kan besluta om tvångsåtgärd kan också enskild polisman ingripa mot utlänning. Enligt lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande kan polisman i sådana fall om- händerta vederbörande i avbidan på polismyndighetens beslut. Som förutsättning gäller att rekvisiten för omhändertagande bedöms före- ligga och att dröjsmål med ingripandet befinns innebära fara för den omhändertagnes eller annans liv eller fara i annat hänseende. Polis- man. som verkställt sådant omhändertagande, skall skyndsamt anmäla åtgärden till överordnad för vidare beslut.

När beslut om avvisning. förpassning eller utvisning meddelas be- träffande utlänning som hålls i förvar eller står under uppsikt, skall enligt 36 & UtlL bcslutsmyndigheten pröva om tvångsåtgärden skall bestå tills verkställigheten sker.

Finns anledning att hålla utlänning i förvar längre tid än en månad skall frågan dessförinnan underställas regeringen. Ingen får kvarhållas längre tid än tre månader från förvarstagandet om inte regeringen finner synnerliga skäl föreligga. Härvid skall alltid utlänningsnämnden höras. Regeringens beslut gäller varje gång högst tre månader (38 5 första stycket UtlL).

Över beslut om förvarstagande som meddelats av förvaltningsmyn- dighet (polis, länsstyrelse eller SIV) får enligt 49 å första stycket UtlL talan inte föras. Över sådant beslut av förvaltningsdomstol (länsrätt eller kammarrätt) får talan däremot föras. Klagotiden är inte begrän— sad (49 å andra och tredje styckena UtlL).

Förvarstagande verkställs av polismyndighet. På det internationella planet har frågor om frihetsberövanden och rättssäkerheten kring dessa ingripanden i olika sammanhang behandlats. Arbetet har hittills resulterat i bl.a. två konventioner, vartill Sverige anslutit sig. År 1950 öppnades för undertecknande curopakonvcntionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. I dess artikel 5 behandlas rätten till frihet och personlig säkerhet. Där sägs bl. a. att ingen får berövas sin frihet utom i särskilt angivna fall samt i den ordning som lagen föreskriver. Frihetsberövande tillåts bl. a. ”då

• Sida 129
•  Original

Prop. 1975/76: 18 129

någon är lagligen arresterad eller eljest berövad sin frihet till förhind- rande av att han obehörigen inkommer i landet eller som ett led i förfarandet för hans utvisning eller utlämnande”. I samma artikel före- skrivs att var och en som berövas sin frihet ”skall äga rätt att inför domstol påfordra att lagligheten av frihetsberövandet snabbt må prövas _ samt hans frigivning beslutas om åtgärden icke är laglig”.

Också inom Förenta nationerna har en konvention till skydd för de mänskliga fri- och rättigheterna utarbetats. År 1966 antog generalför- samlingen den Internationella konventionen om medborgerliga och po- litiska rättigheter jämte ett fakultativt protokoll till denna konvention. I likhet med Europarådskonventionen innehåller den Internationella konventionen bestämmelser angående frihetsberövanden. I artikel 9 ut- sägs bl.a. att ”ingen må berövas sin frihet utom på sådana grunder och i sådan ordning som föreskrivs i lag”. Dessutom föreskrivs på samma sätt som i Europarådskonventionen att den som berövats sin frihet ”skall ha rätt att inför domstol påfordra att lagligheten av fri- hetsberövandet prövas utan dröjsmål och att hans frigivning beslutas om åtgärden ej är laglig".

Genom sin anslutning till dessa konventioner har Sverige rättsligt åtagit sig tillse att den svenska lagstiftningen till sitt innehåll är förenlig med konventionernas bestämmelser. Såvitt gäller UtlL:s regler om för- varstagande har det enligt utredningen stundom satts i fråga om sådan överensstämmelse föreligger. Mot bakgrund härav och inte minst med tanke på den starka utveckling mot ökad rättstrygghet för utlänningar som ägt rum i Sverige under senare år, har utredningen funnit det nödvändigt att se över gällande bestämmelser och utreda i vad mån dessa kan anses förenliga med grunderna för vår nuvarande utlän- ningslagstiftning. Översynen har resulterat i förslag till genomgripande ändringar av UtlL:s regler angående tvångsåtgärder.

Vad först gäller förutsättningarna för tagande i förvar har utred- ningen funnit UtlL:s nuvarande utformning ge alltför stort utrymme för diskretionär prövning. Utredningen har ansett det naturligt att i fråga om förvarstagandet knyta an till RB:s regler om häktning och har föreslagit att det för att institutet skall få tillämpas skall föreligga sannolika skäl till avvisning, förpassning eller utvisning eller ha upp- kommit fråga om verkställighet av sådan åtgärd eller av förvisning. Som en ytterligare förutsättning bör enligt utredningen gälla, att det på grund av utlänningens personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigt kan befaras att utlänningen eljest håller sig undan.

Rcmissinstanserna har intagit en huvudsakligen positiv hållning till utredningens förslag. Från några håll, bl. a. från länsstyrelsen i Göte- borgs och Bohus län, har emellertid uttalats farhågor för att en alltför detaljerad reglering av förutsättningama för frihetsberövanden enligt UtlL kan verka hämmande på de beslutande myndigheterna och få till

• Sida 130
•  Original

Prop. ] 975/76: "18 130

följd att institutet inte tillämpas. Liknande synpunkter har framförts av RPS och länsstyrelsen i Stockholms län.

Den första och mest centrala frågan i detta sammanhang är den i vad mån frihetsberövanden över huvud taget bör kunna tillgripas inom det aktuella rättsområdet. Sådana åtgärder är djupt ingripande i den enskildes liv och bör därför inte få förekomma i andra situationer än sådana där de är oundgängligen nödvändiga. Utlänningslagstift- ningen innehåller åtskilliga bestämmelser som reglerar förutsättning- arna för utlänning att kortare eller längre tid vistas och arbeta i vårt land. De som enligt dessa regler inte har rätt att uppehålla sig i landet kan avlägsnas härifrån. Sådant ingripande från myndighet medför själv- fallet risk för att utlänning som räknar med att bli avlägsnad håller sig undan. Det är därför naturligt och nödvändigt att myndigheterna i sådana situationer har möjlighet att vidta tvångsåtgärder mot utlän- ningen som ett led i hans avlägsnande ur landet. Som jag nyss har nämnt erkänns en stats rätt att tillgripa tvångsåtgärder mot utlänning i syfte att verkställa avlägsnandebeslut i de internationella konventio- ner. som innehåller regler om frihetsberövanden. En sådan möjlighet bör således finnas också i framtiden.

Frihetsberövande är som jag nämnde en i den enskildes liv djupt in— gripande åtgärd. Det är därför viktigt att förutsättningarna för myn- dighets rätt att tillgripa frihetsberövande noggrant bestäms och klart anges i lag. Lika naturligt är det att den enskilde i största möjliga utsträckning ges rätt att få sådana ingripanden överprövade. Dessa båda principer slås också fast i såväl Europarådskonventionen som FN-kon— ventionen.

Förutsättningen för frihetsberövande enligt UtlL är att det ""upp- kommer fråga om” avvisning, förpassning eller utvisning eller om verkställighet av avlägsnandebeslut. I förarbetena till gällande UtlL framhålls emellertid att det därutöver måste föreligga t. ex. misstanke att utlänningen håller sig undan, begår mot riket skadlig verksamhet e.d. Som utredningen påpekat är lagtextens formulering vag och kan ge utrymme för diskretionär prövning. Detta förhållande är enligt min mening inte tillfredsställande. I lagen bör i stället i den utsträckning som är möjlig klart anges i vilka fall tvångsåtgärder får tillgripas.

Utredningen har till utgångspunkt för sitt förslag till nya rekvisit för frihetsberövande tagit RB:s regler om anhållande och häktning. Även jag anser det naturligt att ta dessa bestämmelser till förebild. Det har från vissa remissinstansers sida uttryckts farhågor för att en ändring av gällande ordning, som innebär en mer detaljerad reglering av rekvi- siten för förvarstagande än f. n., skulle kunna få en hämmande effekt på myndigheterna och leda till att förvarsinstitutet inte tas i anspråk i de fall och i den utsträckning som måste anses nödvändig. Man har bl.a. pekat på svårigheterna för polismyndighet att på detta tidiga sta—

• Sida 131
•  Original

Prop. 1975/76: 18 131

dium bedöma omständigheter som det senare kanske ankommer på annan beslutsmyndighet att avgöra. Risken för att förslaget kan få till följd att åtgärden inte vidtas fastän fara föreligger att utlänningen av- viker har av dessa remissinstanser bedömts vara så påtaglig, att man har avstyrkt utredningsförslaget i denna del och förordat att gällande ordning bibehålles.

Jag bedömer dessa farhågor som överdrivna. Jag vill peka på att be— slut om anhållande enligt RB, som meddelas av polismyndighet eller åklagare, i princip förutsätter att häktningsskäl föreligger. Häktnings- skälen är i huvudsak att någon är på sannolika skäl misstänkt för brott som kan medföra fängelse i ett år eller mer samt att det skäligen kan befaras att den misstänkte avviker, försvårar sakens utredning eller fortsätter brottslig verksamhet. Det finns också speciella förutsättningar för häktning. Det ankommer således på anhållningsmyndigheten att göra en bedömning av de häktningsskäl, som domstolen senare skall avgöra. Jag vill också erinra om att polisman enligt RB får gripa den mot vilken skäl till anhållande föreligger, om anhållningsbeslut inte utan fara kan avvaktas. Även bakom ett sådant ingripande skall således ligga en bedömning med utgångspunkt i häktningsskälen. Såvitt jag känner till har dessa regler i RB inte lett till att de olika tvångsåt— gärderna inte kunnat användas i avsedda fall. Anledning saknas därför till antagande att motsvarande rekvisit för tvångsåtgärder enligt UtlL skulle leda till annat resultat.

Några principiella hinder mot. att genomföra utredningens förslag i aktuellt avseende anser jag mot bakgrund av anförda synpunkter inte föreligga. Jag har heller inget att invända mot utredningens förslag att det för frihetsberövande sedan avlägsnandebeslut har meddelats inte bör krävas sannolika skäl för verkställighet utan räcka med att det upp- kommer fråga om verkställighet. Jag föreslår därför som en förutsätt— ning för frihetsberövande enligt UtlL, att det skall föreligga sannolika skäl för avvisning, förpassning eller utvisning eller ha uppkommit fråga om verkställighet av beslut om avlägsnande samt att det kan befaras att utlänningen kommer att hålla sig undan.

Som jag tidigare har nämnt är möjligheterna att taga någon i förvar mer begränsade än vad UtlL:s lydelse ger vid handen. Enligt vad före- dragande departementschefen uttalade i prop. 1954: 41 får utlänning inte tas i förvar enbart av den anledningen, att fråga om hans avlägs- nande ur landet uppkommit. Därutöver måste det föreligga t. ex. fara för att han skall hålla sig undan eller för att han skall komma att här bedriva för landet skadlig verksamhet. Utredningen har såvitt angår risken för skadlig verksamhet framhållit, att sådan verksamhet i all- mänhet torde utgöra brott enligt strafflagstiftningen samt att ett nöd- vändigt frihetsberövande därför kan ske med stöd av RB. Någon be-

• Sida 132
•  Original

Prop. 1975/76: 18 132

stämmelse skulle därför inte behövas i UtlL. Denna uppfattning har mött kritik från bl. a. RPS och SIV. Man menar att RB:s tvångsmedel i regel inte är tillämpliga på det tidiga stadium då ingripande måste ske enligt UtlL. Man tillstyrker därför att gällande ordning ändras på denna punkt. Vidare framhålls att även andra skäl, t. ex. oklar identitet, i vissa fall bör kunna föranleda tvångsåtgärd enligt UtlL.

Jag har förståelse för dessa synpunkter. Vad särskilt gäller frågan om oklar identitet. vill jag peka på att det inte minst i frågor om av- visning kan föreligga tveksamhet i detta hänseende. Det framstår enligt min mening som naturligt, att man kan hålla utlänningen i förvar i avbidan på att hans identitet fastställs. Vad gäller rekvisitet "skadlig verksamhet" bör på motsvarande sätt som i RB förutsättningen för för- varstagande vara att den befarade verksamheten är brottslig. Självfallet bör det vara fråga om brottslig verksamhet av någon betydelse. Som alternativa rekvisit vid sidan av faran för undanhållande bör därför i lagtexten tas upp faran för att utlänningen bedriver brottslig verk- samhet samt att hans identitet inte har klarlagts.

Sammanfattningsvis förordar jag alltså att frihetsberövande enligt UtlL får ske under förutsättning att det föreligger sannolika skäl för avvisning, förpassning eller utvisning eller fråga har uppkommit om verkställighet av sådant beslut eller av beslut om förvisning och att det på grund av utlänningens personliga förhållanden eller övriga om- ständigheter kan befaras att han håller sig undan eller kommer att här bedriva brottslig verksamhet. Utlänning skall också kunna tas i för- var om hans identitet inte är fastställd.

Utredningen tar sedan upp frågan om förvarstidens längd. Man an- för att nuvarande tid av tre månader är alltför lång och att förvar under längre tid än en månad bör tillåtas endast om synnerliga skäl föreligger. Det kan enligt min mening ifrågasättas om inte förvarstiden med utgångspunkt i RB:s regler bör, som bl.a. utlänningsnämnden menar, begränsas till 14 dagar. Utredningen har för sin del inte när- mare angett varför man bestämt sig för en förvarstid av en månad. Vid bestämmande av förvarstidens längd måste utgångspunkten vara, att tiden inte bestäms längre än vad som i allmänhet är nödvändigt. Eftersom det ligger i sakens natur att ett påbörjat förvarstagande måste kunna fortgå så länge skälen härför kvarstår, måste också förvarstiden kunna förlängas genom särskilda beslut. Mot denna bakgrund anser jag att den allmänna förvarstiden bör vara kortare än vad utredningen har föreslagit. Jag föreslår att förvarstidens längd bestäms till 1-4 dagar. Bedöms fortsatt förvar nödvändigt, får ett nytt beslut meddelas före 14-dagarsperiodens utgång. Sker inte detta, skall frigivning omedelbart ske. Förlängning av förvarstiden utöver 14 dagar bör som utredningen föreslagit få ske endast om synnerliga skäl föreligger. Sådana skäl kan

• Sida 133
•  Original

Prop. 1975/76: 18 133

vara att utlänningens identitet inte kan fastställas, t. ex. på grund av att han lämnar felaktiga uppgifter om sig själv, eller att utredning pågår huruvida något land är villigt eller skyldigt att ta emot honom.

Enligt utredningsförslaget skall myndighet, när den meddelar beslut om avvisninng, förpassning eller utvisning av utlänning som hålls i förvar eller under uppsikt, samtidigt pröva om ”åtgärden alltjämt skall bestå”. Nuvarande bestämmelse i UtlL föreskriver emellertid i mot- svarande fall en prövning av om åtgärden skall bestå ”till dess verk- ställighet sker". Utredningen har inte närmare angett skälen till den föreslagna ändringen av författningstexten. Denna skulle medföra att beslut om fortsatt förvar, som meddelas samtidigt med själva avlägs- nandebeslutet, endast skulle gälla under den här tidigare förordade tiden av 14 dagar, varefter omprövning måste ske, och inte som nu under tiden fram tills verkställighet sker. Som påpekats av hovrätten för Västra Sverige föreligger inte lika starka skäl att begränsa förvars- tiden efter det att ett avlägsnandebeslut har meddelats dessförinnan. Jag föreslår därför i likhet med hovrätten att nuvarande ordning behålls. Den föreslagna tidsbegränsningen för att hålla någon i förvar skall alltså inte gälla för tiden efter det beslut om avvisning, förpass- ning eller utvisning har meddelats.

För att om möjligt undvika att förvarstagande beslutas i sådana fall då det är tillräckligt att utlänningen ställs under uppsikt, har utred- ningen föreslagit en bestämmelse av innehåll att myndighet får, om det bedöms tillräckligt, i stället för att ta utlänningen i förvar ålägga honom anmälningsplikt hos polisen eller föreskriva annat villkor som kan behövas för att hålla honom under uppsikt. Ingen erinran har rik- tats mot detta förslag från remissinstanserna. Med anledning av ett uttalande från RPS föreslår jag emellertid, att till denna bestämmelse fogas en regel enligt vilken utlänning. som inte fullgör ålagd anmäl- ningsplikt eller i övrigt uppfyller föreskrivna Villkor, kan tas i förvar.

Jag har tidigare nämnt att UtlL:s tvångsåtgärder endast får använ- das som ett led i förfarandet för en utlännings avlägsnande ur landet. Beslut om tvångsåtgärd bör därför i första hand meddelas av den myndighet som handlägger själva ärendet om avlägsnande eller om verkställighet av avlägsnandebeslut. F. n. gäller att inte bara den hand- läggande myndigheten utan också i vissa fall underordnad myndighet kan besluta om tvångsåtgärd. Vid fara för avvikande kan också alltid polismyndighet fatta sådant beslut.

Enligt utredningens förslag, mot vilket ingen remissinstans haft någon erinran, bör beslut om tvångsåtgärd fattas endast av den handläggande myndigheten. Som enda undantag anger utredningen, att sådant beslut får meddelas av polismyndighet om det föreligger fara i dröjsmål. Lik- som enligt gällande ordning bör därvid anmälan om åtgärden omedel- bart ske till den handläggande myndigheten.

• Sida 134
•  Original

Prop. 1975/76: 18 ' 134

Jag delar utredningens uppfattning i denna fråga. Det bör framhållas, att polismyndighetens rätt att meddela beslut vid fara i dröjsmål inne- bär en utvidgning av dess nuvarande befogenhet. Därigenom blir det möjligt att i ärenden hos regeringen, i vilka ett omedelbart omhänder— tagande befinns vara påkallat, låta polismyndigheten fatta beslut härom tills regeringen kan ta upp frågan. Jag föreslår därför i enlighet med Utredningsförslaget, att beslut om tvångsåtgärd skall kunna meddelas av den myndighet som handlägger själva avlägsnandeärendet. Vid fara i dröjsmål får sådant beslut meddelas även av polismyndighet, som därefter har att genast underrätta den handläggande myndigheten om åtgärden.

Möjligheterna för utlänning att klaga på beslut om frihetsberövande åtgärd är f. n. mycket begränsade. Endast i förvisnings— och utvisnings- ärenden kan utlänning få sådan åtgärd överprövad. Varken i avvis- nings- eller förpassningsärenden eller i ärenden om verkställighet av avlägsnandebeslut får enligt UtlL besvär anföras över beslut om fri- hetsinskränkande åtgärd.

Anslutningen till Europarådskonventionen och Internationella kon— ventionen om medborgerliga och politiska rättigheter ålägger Sverige att uppfylla kravet att den som har berövats friheten skall ha rätt att inför domstol påfordra snabb prövning av lagligheten av frihetsberö— vandet. Det har ibland uttalats tvekan huruvida konventionskraven har uppfyllts i fråga om administrativa frihetsberövanden. För att ingen tveksamhet skall råda om att UtlL:s bestämmelser överensstämmer med konventionskraven har utredningen föreslagit, att beslut av polis- myndighet, länsstyrelse eller SIV om förvarstagande eller ställande under uppsikt skall kunna överklagas och att besvärstiden liksom vid häktning inte skall vara begränsad. Vidare har utredningen föreslagit att klagorätt skall införas också beträffande förvaltningsdomstols be- slut om att utlänning skall ställas under uppsikt.

Utredningen har vidare framhållit att frågan om tvångsåtgärd avser ren rättstillämpning. Klagan bör därför prövas i domstolsmässiga for- mer, närmare bestämt av förvaltningsdomstol. Enligt utredningen bör besvär över polismyndighets beslut föras hos länsrätt samt över SIV:s beslut hos kammarrätt.

Frånvaron av besvärsrätt över tvångsåtgärder i avvisnings- och för- passningsärenden samt i ärenden angående verkställighet av avlägs- nandebeslut är svårförenlig med de svenska konventionsåtagandena och kan inte heller sägas svara upp till de svenska rättsskyddsprinciperna. bland vilka parts möjlighet att klaga över förvaltningsmyndighets be- slut intar en central plats. Det står således enligt min mening klart att nuvarande ordning i dessa ärenden måste ändras och besvärsrätt införas. Endast i utvisnings- och förvisningsärenden är gällande bestämmelser tillfredsställande från angivna synpunkter. Ett genomförande av en be-

• Sida 135
•  Original

Prop. 1975/76: 18 135

svärsrätt av samma modell som finns beträffande häktning samt för— varstagande i utvisningsärenden bör införas också beträffande ärenden om avvisning och förpassning samt verkställighet av avlägsnandebeslut. Besvärsrätten bör avse beslut om tagande i förvar. Jag anser det däremot inte behövligt att införa besvärsrätt över beslut om att ut- länning skall ställas under uppsikt, med hänsyn till att dessa är mindre ingripande. Någon besvärsrätt föreslås inte heller i de fall då regeringen har meddelat beslut om förvarstagande.

Med anledning av ett uttalande under remissbehandlingen förordar jag dock att besvärsrätt inte medges beträffande polismyndighets beslut som på grund av fara i dröjsmål fattats i ärende hos annan myndighet. Sådant beslut skall genast anmälas till handläggande myndigheten som då har att pröva om åtgärden bör bestå. Det får anses tillräckligt att klagorätt finns beträffande det senare beslutet. I likhet med vad som gäller vid häktning skall beslut om frihetsinskränkande åtgärd omedel- bart verkställas utan hinder av anförda besvär.

Vad gäller konventionskraven att frihetsberövande alltid skall kunna prövas av domstol framhöll föredragande departementschefen i sitt förslag till godkännande av Europarådskonventionen (prop. 19512165 5. 1.1) att de organ, som då hade hand om överprövningen av administra- tiva frihetsberövanden, .cx. sinnessjuknämnden, visserligen inte alltid kunde betecknas som domstolar enligt då gällande författningsspråk. Det för dessa organ föreskrivna förfarandet och deras verksamhet fick dock enligt hans mening anses motsvara vad som åsyftades i konven— tionen. I propositionen om godkännande av den Internationella kon- ventionen hänvisade föredragande statsrådet till detta uttalande (prop. 1971: 125 s. 31). Han framhöll vidare att den avsedda tillämpningen av konventionen på en mängd olika rättssystem av skiftande art måste anses medföra en viss rörelsefrihet för konventionsstat då det gäller att överföra konventionsbestämmelserna till det inhemska rättssystemet. Departementschefens uttalande angående ”domstol” i fråga om Europa- rådskonventionen hade därför enligt hans mening än större bärkraft i fråga om Internationella konventionen. Han fann mot denna bakgrund att svensk rätt måste anses uppfylla konventionskraven på bl.a. dom- stolsprövning av frihetsberövande.

[ den mån överprövning av administrativt frihetsberövande sker av organ av det slag som föredragande departementschefen har angett i prop. 1951: 165 kan enligt min mening väl hävdas. att konventions- kravet på domstolsprövning har uppfyllts. Jag vill erinra om att detta synsätt har kommit till uttryck i 11 kap. 3 & andra stycket RF. Dessa nämnder och organ har en domstolsmässig sammansättning genom krav på att minst en av ledamöterna skall inneha eller ha innehaft ordinarie domarämbete. Av övriga ledamöter kan någon eller några ha speciella fackkunskaper och någon eller några vara vanliga lek-

• Sida 136
•  Original

Prop. 1975/76: 18 136

mannaledamöter. Vanligtvis förordnas samtliga ledamöter av regeringen för viss bestämd period. Denna sammansättning av olika nämnder och andra organ inom den administrativa rättsordningen stämmer väl över- ens med det sedvanliga domstolskravet för underrätt med en lagfaren domare och flera icke lagfarna bisittare. Nämnder och organ inom det administrativa förfarandet, som inte har en föreskriven sammansättning av angivet slag, kan däremot knappast sägas motsvara det domstols- mässiga krav som uppställs i konventionerna. Detta torde regelmässigt innebära att man varken inom statliga verk eller deras styrelser kan på ett från konventionssynpunkt acceptabelt sätt överpröva ärenden av det slag det här är fråga om.

Utredningens förslag till instansordning i besvär över frihetsinskrän- kande beslut enligt UtlL anknyter till dess förslag till instansordning i övriga utlänningsärenden. Utredningens allmänna uppfattning är att besvärstalan skall föras hos förvaltningsdomstol. Såvitt gäller andra be— slut i utlänningsärenden än frihetsberövanden har jag tidigare uttalat att jag inte kan biträda utredningens förslag. I stället har jag förordat att nu gällande instansordning i huvudsak bibehålls. I fråga om instans- ordningen vid frihetsberövandcn har SIV hävdat att den myndighet, som är besvärsinstans i själva avlägsnande- eller verkställighetsärendet, också bör överpröva besvär över frihetsberövande i sådant ärende.

Det huvudsakliga skälet till mitt ståndpunktstagande i frågan om be- svärsmyndigheter har varit att frågor om bl.a. politiskt flyktingskap uppkommer i åtskilliga tillstånds- och avlägsnandeärenden. Avgörandet av dessa frågor har jag ansett böra ankomma på SIV och regeringen. Otvivelaktigt förhåller det sig så, att samma frågeställning som skall bedömas i själva avlägsnandcärendet också kan bli föremål för bc- dömning när fråga uppkommer om frihetsberövande. Från denna syn— punkt kan det synas mest lämpat att också särskilda besvär över fri- hetsberövanden prövas av SIV och regeringen. Emellertid måste hänsyn tas till de för Sverige bindande konventionskraven på domstolspröv— ning. De avgöranden, som träffas av SIV, torde inte kunna anses till- komna i en domstolsmässig sammansättning. Därigenom faller möj- ligheten att ha samma instansordning vid frihetsberövanden som i öv— riga utlänningsärenden.

Den närmast till hands liggande lösningen för att konventionskraven på domstolsprövning skall kunna uppfyllas är enligt min mening att låta besvären prövas av förvaltningsdomstol. Härigenom går man vis- serligen miste om den särskilda kunskap om vissa förhållanden bl. a. flyktingfrågor, som finns inom SlV och som kan ha avgörande bety- delse för utgången i själva avlägsnandeärendet. Enligt min uppfattning finns dock ingen anledning att anta att avsaknaden av dessa kunskaper skulle leda till felaktiga frihetsberövanden från rättssäkcrhetssynpunkt. Vid behov torde f.ö. yttrande komma att inhämtas från SIV. Jag för-

• Sida 137
•  Original

Prop. 1975/76: 18 137

ordar sålunda att beslut om frihetsinskränkande åtgärd enligt UtlL får överklagas till förvaltningsdomstol. Har beslutet meddelats av polis- myndighet förs besvärstalan till länsrätt. Beslut av SIV eller länsstyrelse skall överklagas till kammarrätt. Besvärsrätt kommer däremot, som jag har nämnt, inte att finnas när beslutet om förvarstagande har meddelats av regeringen.

Vad slutligen angår själva förfarandet i ärende om frihetsberövande framhåller utredningen att det enligt dess mening saknas skäl att i UtlL ta in särskilda föreskrifter om utlänningsnämndens hörande. För- valtningsprocesslagens regler, som möjliggör för myndigheten att vid behov inhämta yttrande från sakkunnig, är enligt utredningens uppfatt- ning tillräckliga. Jag kan i denna del ansluta mig till utredningsförslaget.

8.6 Vissa förslag av Nordiska kommittén

Efter krigsslutet påbörjades inom Norden ansträngningar för en liberalisering av folkutbytct mellan de nordiska länderna. År 1954 träffades sålunda en överenskommelse mellan Sverige, Danmark, Fin- land och Norge om en gemensam arbetsmarknad, varigenom fördrags- slutande stat förband sig att inte kräva arbetstillstånd för medborgare i annat nordiskt land. Samtidigt förklarade en var av staterna i ett särskilt protokoll att man hade beslutat att befria medborgare i för- dragsslutande stat från skyldighet att ha pass eller annan legitimations- handling vid resa mellan de nordiska länderna eller uppehållstillstånd vid vistelse i annat nordiskt land. Island ägde under förutsättning av ömsesidighet ansluta sig till överenskommelsen. Detta har ännu inte skett.

Samfärdseln mellan de nordiska länderna kom att underlättas också för icke-nordbor genom 1958 års överenskommelse mellan Sverige. Danmark, Finland och Norge om upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna. den s.k. nordiska passkontrollöverensltom- melsen. Island har anslutit sig till överenskommelsen fr.o.m. år 1966. Genom överenskommelsen tillåts icke-nordbo att utan passkontroll resa direkt från ett nordiskt land till ett annnat. Passkontroll sker en- dast vid nordisk yttergräns, varvid samtliga nordiska länders intressen skall beaktas. Tillstånd till inresa m.m. som fördragsslutande stat med- delar, skall alltjämt ha endast nationell giltighet. Enligt överenskom— melsen skall emellertid staterna sträva efter. en likartad omfattning av sina viseringstvång i förhållande till icke-nordisk stat. Införs eller upp- hör ett sådant viseringstvång, är fördragsslutande stat skyldig att un- derrätta de övriga nordiska länderna. Att passkontrollen sker enbart vid nordisk yttergräns nödvändiggör också att de fördragsslutande

• Sida 138
•  Original

Prop. 1975/76: 18 138

staternas avvisningsgrunder är i huvudsak lika. Därför anges i över- enskommelsen även på vilka grunder avvisning bör ske vid nordisk yttergräns.

Den samordning av utlänningslagstiftningen i de nordiska länderna, som är nödvändig för att passkontrollöverenskommelsen skall fungera tillfredsställande. sker genom ett särskilt samarbetsutskott, det s.k. nordiska utlänningsutskottet, som är sammansatt av företrädare för de centrala utlänningsmyndigheterna i de nordiska länderna. Utskottet sammanträder ungefär två gånger om året och behandlar då såväl praktiska problem vid tillämpning av överenskommelsen som frågor om förhållandena till utomnordiskt land beträffande viseringsskyldighet, godkännande av olika legitimationshandlingar som pass etc. Förutom de ställningstaganden som uttskottet har gjort i dessa ärenden, har man inom utskottet bl.a. utarbetat och enats om ett utkast till viserings- frihetsavtal mellan nordiskt och icke-nordiskt land. Detta avtalsutkast har sedan många år utgjort stommen i de viseringsfrihetsavtal som de nordiska länderna har ingått med utomnordiska stater.

Mot bakgrund av det nordiska samarbetet inom ramen av de nämnda överenskommelserna om Norden som en gemensam arbetsmarknad och ett gemensamt passkontrollområde, ansåg Nordiska rådet påkallat att utreda förutsättningarna för en enhetlig nordisk utlänningslagstiftning och en samstämmig nordisk utlänningspolitik. I det betänkande som nordiska kommittén har lagt fram år 1970 framhålls, som jag förut har nämnt, att förutsättningar saknas för en gemensam nordisk utlännings- politik men att man ändå bör sträva efter att tillämpa vissa gemen- samma riktlinjer. Kommittén lämnar vidare förslag i olika hänseenden till ändringar i de enskilda ländernas utlänningslagstiftning. Förslagen rör bestämmelserna om utlännings rätt att resa in, vistas och arbeta i resp. land. Med utlänning menas i betänkandet alltid icke-nordbo.

Förslaget innebär, såvitt gäller utlänni/zgspolitiken i huvudsak inget nytt. En invandringspolitik efter de riktlinjer som nordiska kommittén har föreslagit förs redan i Sverige. Riktlinjerna för utlänningspolitikcn i vårt land har lagts fast genom riksdagens beslut med anledning av prep. 1968:142. Jag vill i sammanhanget också erinra om att rege- ringen på grundval av invandrarutredningens slutbetänkande (SOU 1974269) Invandrarna och minoriteterna i prop. ]975z26 har lagt fram bl.a. förslag till vissa övergripande mål och riktlinjer för den framtida invandrar- och minoritetspolitiken. Jag har därför ingen an- ledning att i detta sammanhang närmare gå in på nordiska kommitténs förslag rörande utlänningspolitiken.

De förslag till ändringar i de olika ländernas utlänningslagstiftning, som kommittén lägger fram i syfte att få till stånd en enhetlighet på detta område, innebär i stor utsträckning en anpassning till gällande

• Sida 139
•  Original

Prop. 1975/76: 18 — 139

svensk rätt. Anledning saknas därför att närmare beröra dessa förslag. I det följande ämnar jag däremot ta upp vissa förslag som för sitt genomförande förutsätter ändring i vår utlänningslagstiftning.

Den första av kommitténs rekommendationer som aktualiserar sådan ändring gäller frågan om meddelande och återkallelse av tillstånd för utlänning att vistas och arbeta här i landet. F.n. gäller att utlänning inte får vistas här längre tid än tre månader utan att ha uppehållstill- stånd. Tillståndet är tidsbegränsat. Någon minimi- eller maximitid för giltigheten av ett sådant tillstånd finns inte föreskriven, men tiden får inte överskrida giltighetstiden för utlänningens pass. Uppehållstillstånd kan återkallas endast om utlänningen i tillståndsärendet mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift som har föranlett att tillståndet be— viljats (50 & UtlL). För att få ta anställning måste utlänning vidare ha . arbetstillstånd. Också detta tillstånd är tidsbegränsat men inga be- stämmelser om minimi— eller maximitid finns. Regelmässigt bestäms giltighetstiden så att den överensstämmer med tiden för uppehållstill- ståndet. Arbetstillstånd kan återkallas om särskilda skäl föreligger (16 & UtlL). Utlänning som är fast bosatt i landet, vilket numera inne- bär att han skall ha bott här minst två år, kan i stället för uppehålls- och arbetstillstånd efter ansökan beviljas bosättningstillstånd. Detta till- stånd ger vederbörande rätt att utan tidsbegränsning resa in, uppehålla sig och arbeta i landet. Bosättningstillstånd kan återkallas på samma grunder som uppehållstillstånd, dvs. om utlänningen mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift som har föranlett att tillståndet beviljades. Det kan dessutom återkallas om tillståndsinnehavarens bosättning i landet upphör (50 5 resp. '10 å andra stycket UtlL).

Nordiska kommittén har föreslagit att uppehållstillstånd skall första gången beviljas för ett år om inte särskilda skäl talar däremot. Be- viljas förlängning av tillståndet skall giltighetstiden bestämmas till minst ett år. Detsamma föreslås av kommittén gälla vid beviljande av arbetstillstånd. Efter två års vistelse bör utlänningen få tidsobegränsat bosättningstillstånd, som tar över uppehålls- och arbetstillstånd. Samt— liga tillstånd skall kunna återkallas om utlänningen genom oriktiga upp- gifter eller svikligt förtigande har föranlett att tillståndet beviljats. Återkallelse av uppehålls- och arbetstillstånd föreslås dessutom kunna ske i de fall då utlänningen inte iakttar med tillståndet förenade villkor.

I förhållande till den ordning som nu gäller i vårt land vid med- delande och förlängning av tillstånd innebär kommittéförslaget inte någon mer betydande avvikelse. Under remissbehandlingen har emeller— tid SIV väckt förslag om att ersätta den nuvarande ordningen med bosättningstillstånd med ett permanent uppehållstillstånd, som skulle kunna meddelas utlänning redan efter ett års legal vistelse i landet. Detta förslag har SIV sedan ånyo framfört i samband med vissa andra förslag om ändring i UtlL. Jag återkommer i det följande till denna

• Sida 140
•  Original

Prop. 1975/76: 18 140

fråga (8.7). Redan nu vill jag emellertid för sammanhangets skull nämna, att jag ansluter mig till förslaget att ersätta bosättningstillståndet med ett permanent uppehållstillstånd.

Kommitténs förslag till grunder för återkallelse av tillstånd innebär däremot, i förhållande till gällande rätt, att återkallelsemöjligheterna ut— vidgas. I fråga om uppehållstillstånd och bosättningstillstånd sker detta genom att svikligt förtigande jämställs med oriktig uppgift och be- träffande uppehållstillstånd dessutom genom att återkallelse skall få ske, om utlänningen inte iakttar med tillståndet förbundet villkor. För arbetstillstånden innebär förslaget att samma återkallelsegrunder införs som för uppehållstillstånd.

Mot den föreslagna ordningen har vid remissbehandlingen endast SIV haft något att erinra. Verket anser att bärande skäl inte har an- getts för återkallelse på den grunden att utlänningen inte iakttar de villkor som är förenade med tillståndet. SIV anser vidare att rekvisitet ”särskilda skäl” för återkallelse av arbetstillstånd bör kvarstå beträffande utlänningar som ännu inte har rest in i landet.

Enligt min mening framstår möjligheten att återkalla tillstånd som har erhållits genom svikligt förtigande som ett naturligt komplement till den nuvarande återkallelsegrunden oriktig uppgift. I den svenska civil- och strafflagstiftningen jämställs i åtskilliga fall svikligt förtigande av ett betydelsefullt förhållande med en uttryckligt lämnad oriktig upp- gift. Man har i sådana fall ansett det lika klandervärt att medvetet fram- kalla en felaktig föreställning hos någon genom att svikligen förtiga det rätta förhållandet som genom att lämna en vilseledande uppgift. Jag är därför beredd att ansluta mig till förslaget på denna punkt. Jag vill emellertid betona att endast sådant förtigande som innebär ett medvetet utnyttjande av tillståndsmyndighctens bristande kunskap om ett för tillståndets beviljande avgörande förhållande bör få leda till att tillståndet återkallas. Vad jag nu har sagt följer av att förtigandet skall ha skett svikligen.

Jag föreslår alltså att rekvisitet svikligt förtigande införs som ytter- ligare grund för återkallelse av tillstånd att vistas här. Arbetstillstånd bör likaså kunna återkallas om det föranletts av oriktig uppgift eller svikligt förtigande. Förslaget innebär ändring av 50 & UtlL. En mot- svarande justering bör företas i 64 5 första stycket UtlL, som före- skriver straff för bl. a. den som i ansökningsårende enligt UtlL lämnar medvetet oriktiga uppgifter.

Någon anledning att ta bort den nuvarande möjligheten att återkalla besättningstillstånd eller —— enligt mitt förslag — ett permanent uppe- hållstillstånd för den vars bosättning här i landet har upphört, anser jag inte föreligga.

Förslaget att uppehållstillstånd och arbetstillstånd, skall kunna åter- kallas om utlänningen inte iakttar med tillståndet förenade villkor finner

• Sida 141
•  Original

Prop. 1975/76: 18 141

jag mera tveksamt. Möjligheterna att förena uppehållstillstånd med sär-- skilda föreskrifter eller villkor används numera praktiskt taget aldrig. Skulle det emellertid hända att ett uppehållstillstånd förenades med särskild föreskrift exempelvis av innebörd att utlänningen inte fick vistas utanför ett visst område, kan överträdelse medföra fängelsestraff och förvisning (27 och 65 55 UtlL). Denna ordning får anses väl svara mot behovet att kunna ingripa i sådana situationer. Jag föreslår därför ingen ändring i detta hänseende.

Som jag nyss har föreslagit bör arbetstillstånd på samma sätt som uppehålls- och bosättningstillstånd kunna återkallas, om tillståndet har beviljats på grund av medvetet oriktiga uppgifter eller svikligt förtigande. Jag vill emellertid i detta sammanhang erinra om att arbetstillstånd en— ligt 16 å UtlL kan återkallas när det föreligger ”särskilda skäl”. Be- stämmelsen är uppenbarligen avsedd att tillämpas endast i undantags- fall. I sitt remissyttrande beträffande möjligheterna att återkalla ar— betstillstånd har SIV pekat på den situation, som uppstår när arbets- tillsånd har meddelats för utlänning i samband med organiserad över— föring av utländsk arbetskraft men utlänningen inte inställer sig hos arbetsgivaren och det inte ens framgår att han har rest in i landet. I sådana fall är det enligt min mening rimligt att tillståndet skall kunna återkallas på begäran av den arbetsgivare som skulle ge utlänningen anställning och att nytt tillstånd beviljas för annan utlänning som ar- betsgivaren önskar anställa i stället. En möjlighet att återkalla ar— betstillståndet i ett sådant läge skulle dessutom kunna motverka att utlänningen endast för att få ett arbetstillstånd söker anställning vid ett välrenommerat företag, fastän han inte har för avsikt att börja just den anställningen. En möjlighet att återkalla arbetstillstånd i dessa och liknande situationer bör således enligt min mening alltjämt finnas. Bestämmelsen bör tillämpas restriktivt. -

Vad jag nu har föreslagit innebär sammanfattningsvis följande. Uppe- hålls- och arbetstillstånd skall kunna återkallas om utlänningen genom att lämna oriktiga uppgifter eller genom svikligt förtigande har föran- lett att tillstånd har beviljats honom. Permanent uppehållstillstånd skall dessutom på sätt nu gäller beträffande bosättningstillstånd återkallas om hans bosättning här i landet upphör. Arbetstillstånd skall vidare un- dantagsvis kunna återkallas på grund av särskilda skäl.

Nordiska kommittén har vidare föreslagit att utlänning bör tillför— säkras rätt att klaga över bl. a. beslut om avslag på ansökan om uppe- lzålls— eller arbetstillstånd.

Enligt gällande rätt kan beslut om vägrat uppehållstillstånd med vissa begränsningar överklagas i de särskilda fall då avslagsbeslutet grundas på s. k. vandelsskäl eller uppehållstillståndet försetts med s.k. utrese- beslut (46 & UtlL). Jag har tidigare lagt fram förslag om full besvärs- rätt i dessa fall. I övrigt får talan inte föras mot beslut att vägra uppe-

• Sida 142
•  Original

Prop. 1975/76: 18 142

hållstillstånd. Inte heller föreligger besvärsrätt mot beslut genom vilket arbetstillstånd vägrats.

Vägrat uppehålls- eller arbetstillstånd innebär inte att utlänningen genast kan tvingas lämna landet. För detta fordras ett särskilt förpass- ningsbeslut, som, enligt vad tidigare har föreslagits, bör kunna över- klagas i full utsträckning. I förpassningsärendet prövas regelmässigt huruvida uppehållstillstånd och, i förekommande fall, arbetstillstånd kan beviljas.

Jag är mot denna bakgrund inte för egen del beredd att föreslå någon ytterligare besvärsrätt i fråga om uppehållstillstånden.

I fråga om arbetstillstånden gäller att övervägandena enbart avser generella förhållanden på arbetsmarknaden. Dessa förhållanden kan skifta kraftigt från en period till en annan. Att för de utlänningar, som före inresan söker och får avslag på ansökan om arbetstillstånd, införa en besvärsordning för överprövning är enligt min mening inte rimligt. För den som uppehåller sig inom landet får det anses tillräckligt att full besvärsrätt finns i förpassningsärendet. En sådan överprövning kom- mer, som jag nyss har nämnt, att behandla skälen till att tillstånd sak— nas. Inte heller i fråga om arbetstillstånden föreslår jag därför att be- svärsrätt införs.

Vid sin genomgång av de olika ländernas avlägmandeinstitut har kommittén konstaterat vissa materiella skillnader som den emellertid bedömt som i praktiken obetydliga. Kommittén har dock lagt fram förslag för att om möjligt nå en ännu bättre överensstämmelse mellan lagstiftningen i de nordiska länderna. Förslagen berör såväl reglernas innehåll som avlägsnandeinstitutens benämning.

Vad gäller avvisningsinstimtet har kommittén bl. a. föreslagit en ut- vidgning av avvisningsmöjlighetcrna i svensk rätt vid misstanke om brott. Vidare har föreslagits en snävare begränsning i tiden av avvis- ningsmöjligheten. I sistnämnda hänseende innebär förslaget att avvis- ning skall kunna ske endast vid gränsen i direkt samband med an- komsten till riket.

Avlägsnande under de närmaste tre månaderna efter inresan föreslås ske genom ”bortvisning” på samma grunder som gäller för avvisning men också av det skälet, att utlänningen rest in vid sidan av pass— kontrollen. För tiden efter tre månaders vistelse skall avlägsnande en- ligt förslaget kunna ske genom utvisning. Även i fråga om utvisning innebär förslaget en utvidgning av grunderna för åtgärden.

De förslag som nordiska kommittén sålunda har lagt fram om för— utsättningarna för avvisning och avlägsnande av utlänning och av— lägsnandeinstitutens benämning medför i vissa delar betydande änd— ringar i UtlL:s uppbyggnad och innehåll. Jag är inte beredd att i detta sammanhang ta ställning till förslagen. I likhet med några av remissinstanserna, bl.a. hovrätten för Västra Sverige och LO, anser

• Sida 143
•  Original

Prop. 1975/7(: 18 143

jag lämpligt att frågorna görs till föremål för ytterligare utredning. Det kan lämpligen ske i sammanhang med den av mig förut aviserade utredning som bl. a. skall överväga frågor rörande förvisning.

8.7 Frågan om permanent uppehållstillstånd

Icke-nordbo som är fast bosatt i Sverige kan efter särskild ansökan beviljas bosättningstillstånd. Sådant tillstånd skall enligt 55 & Uth meddelas om det är uppenbart att utlänningen inte kan förvägras fort- satt uppehållstillstånd p.g.a. vandelsskäl. Bosättningstillstånd medde— las efter i allmänhet två års bosättning här.

SIV föreslår som jag har nämnt att bosättningstillstånden avskaffas. I stället föreslår man en ordning som innebär att utlänningen först för en tid av ett år beviljas tidsbegränsat uppehållstillstånd och därefter permanent uppehållstillstånd.

Enligt SIV är det i dag mycket sällsynt att. verket efter fortsatt s. k. vandelsprövning avslår ansökan om förlängt uppehållstillstånd. Den föreslagna ordningen skulle därför inte medföra några egentliga olä- genheter. Däremot skulle den enligt verket medföra en betydande lättnad av arbetsbördan både för verket och polismyndigheterna och en förenkling för utlänningen. SIV menar också bl. a. att utlännings- kontrollen skulle förbättras genom att polisens utredningsresurser kon- centreras till färre utredningstillfällen.

Förslaget har tillstyrkts av praktiskt taget alla remissinstanserna. Varje åtgärd som är ägnad att underlätta beslutsomgången för myn- digheterna och för utlänningarna är självfallet värdefull. Det förslag som SIV har lagt fram har enligt min mening betydande fördelar i detta hänseende. Jag ansluter mig därför till förslaget.

Liksom SIV anser jag att permanent uppehållstillstånd i allmänhet bör meddelas redan efter ett års bosättning i Sverige. När tveksamhet råder om utlänningens försörjningsförmåga eller vandel eller när vistelsen här avses bli begränsad till viss tid eller annars särskilda förhållanden talar mot att permanent uppehållstillstånd meddelas, får liksom hittills tillståndstiden begränsas.

Vissa rättsverkningar anknyts nu till innehav av bosättningstillstånd. Sålunda jämställs utlänning med sådant tillstånd med svensk medbor- gare i fråga om rätten att idka näring enligt lagen (1968: 555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket. Med den ordning jag nu har föreslagit bör de rättsverkningar som följer av bosättningstillstånd i allmänhet anknyta till ett års vistelse här i riket efter erhållande av permanent uppehållstillstånd. En bestämmelse av den innebörden bör tas in i ikraftträdandebestämmelserna till den föreslagna lagen om ändring i UtlL. För att inte försämra situationen för de utlänningar som vid lagens ikraftträdande redan varit bosatta här under så lång tid att de under år 1976 hade kunnat få bosättningstill-

• Sida 144
•  Original

Prep. 1975/76: 18 - 144

stånd enligt nu gällande ordning, föreslås rättsverkningarna under en övergångstid bli knutna till viss tids vistelse här jämte innehav av per- manent uppehållstillstånd.

En anknytning av bosättningstillståndets rättsverkningar till ett års innehav av permanent uppehållstillstånd bör inte ske i fråga om rätten att idka näring eller utöva annan förvärvsverksamhet. I dessa fall bör, i enlighet med våra åtaganden enligt den s.k. europeiska bosättnings- konventionen (jfr prop. 1971.: 26), rättsverkningarna knytas direkt till innehavet av permanent uppehållstillstånd.

De nuvarande bevisen om bosättningstillstånd är enligt SIV för- enade mcd stora nackdelar. I bevisen finns inga uppgifter som kan tjäna som identifikation av innehavaren. Inte heller behöver inneha- vare av bosättningstillstånd ha pass för sin vistelse här (25 å andra stycket punkt 1 Uth). SIV föreslår därför en annan ordning be- träffande bevisen om permanent uppehållstillstånd. Verket föreslår att beviset stämplas in i utlänningens passhandling. Vidare föreslås att själva beviset ges en giltighet av tre år. Beviset får därefter förnyas efter påminnelse av SIV, som genom sitt ADB-system kan följa bc— visens förfallotider.

I. de hänseenden som sist har nämnts tillkommer beslutanderätten regeringen eftersom vad som föreslagits har karaktären av verkställig- hetsföreskrifter. Jag vill emellertid framhålla att jag delar SIV:s upp— fattning att bevisen bör tidsbegränsas och tas in i utlänningens pass eller motsvarande identitetshandling för att man skall kunna undvika missbruk av bevisen. Det är givet att förnyelse av beviset inte får inne- fatta någon prövning av själva tillståndet.

SIV har slutligen pekat på det förhållandet att de rättsverkningar som är knutna till bosättningstillståndet, inte gäller nordbor. Dessa är exempelvis inte jämställda med svenska medborgare i fråga om rätten att idka näring. Ändring föreslås i samband med införande av per— manent uppehållstillstånd.

Nordiska medborgare är, som har framgått av vad jag tidigare har anfört. i stor utsträckning gynnade framför andra utlänningar. I vissa fall är emellertid innehavare av bosättningstillstånd bättre ställd. Frå- gan i vilka hänseenden skillnad föreligger och i vad mån den är sär- skilt motiverad är f. n. inte tillräckligt utredd. Jag är därför inte beredd att i detta sammanhang föreslå att nordbor generellt jämställs med innehavare av permanent uppehållstillstånd, Även denna fråga får övervägas i samband med den förut nämnda utredningen.

I ett hänseende bör emellertid en ändring genomföras redan nu. Jag föreslår, efter samråd med chefen för handelsdepartementet, att medborgare i annat nordiskt land som är bosatt här i riket jämställs med innehavare av permanent uppehållstillstånd i fråga om rätt att här idka näring. Förslaget föranleder ändring i den förut nämnda

• Sida 145
•  Original

Prop. 1975/76: 18 [45

lagen om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket.

8.8 Vissa övriga frågor

8.8.1 F ('i/passningsbeslut vid vägrat uppehållstillstånd m. m. SIV har, som jag tidigare nämnt, i sin skrivelse den 6 december 1974 pekat på att det i betydande utsträckning förekommer att utlänningar som fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd stannar kvar i lan- det under lång tid. I brist på arbetstillstånd är utlänningarna i dessa fall hänvisade till försörjning genom socialhjälp eller illegal arbetsan- ställning. Mot denna bakgrund föreslår SIV att förpassningsbeslut i regel meddelas samtidigt med beslutet om avslag på ansökan om uppe- hållstillstånd. Förslaget förutsätter ingen lagändring. Enligt SIV:s me- ning är det emellertid lämpligt att föredraganden i propositionen gör ett uttalande av den innebörd SIV har föreslagit. Den av SIV sålunda väckta frågan har jag tidigare behandlat i sam— band med frågor om besvärsordningen i utlänningsärenden (8.3). Jag får därför hänvisa till vad jag då anförde.

8.8.2 Påföljd vid anställning av utlänning utan arbetstillstånd

Arbetsgivare som anställer utlänning som saknar arbetstillstånd kan enligt 63 & UtlL dömas till dagsböter. Påföljden för underlåten anmä- lan av arbetsgivare enligt 62 5 Uth att han har utlänning anställd utgörs däremot enligt 64 & UtlL av dagsböter eller, när omständig- heterna är försvårande, fängelse i högst sex månader.

Enligt vad SIV anför i skrivelsen den 12 december 1974 är möjlig- heterna att undgå upptäckt för nu berörda brott stora. Det finns en- ligt SIV anledning att tro att vissa arbetsgivare av den anledningen och med hänsyn till den begränsade påföljden medvetet bryter mot be- stämmelserna.

SlV föreslår i skrivelsen att en betydande straffskärpning införs för arbetsgivare som anställer utlänning utan arbetstillstånd. I första hand förordar SIV en straffavgift, som varierar beroende på dels den tid som anställningen har varat, dels på om uppsåt förelegat eller. alternativt. vilken grad av oaktsamhet som funnits. SIV föreslår vidare att fängelse införs i straffskalan.

Förslaget att införa en straffavgift tillstyrks endast av LO och RPS. Däremot instämmer flertalet remissinstanser i förslaget att införa fängelse i straffskalan i 63 % UtlL.

Det är, som också SIV har framhållit i sin skrivelse, ett starkt sam- hällsintresse att bestämmelserna om den reglerade invandringen inte kringgås. Även för de utlänningar i vårt land som har fått tillstånd att vistas och arbeta här är det viktigt att förefintliga arbetstillfällen inte minskas till följd av illegala anställningar. Som jag tidigare har an-

10 Riksdagen 1975/76. ] saml. Nr 18

• Sida 146
•  Original

Prop. 1975/76: 18 146

tytt medför vidare anställning i strid mot UtlL att arbetsgivaren kan påtvinga den anställde undermåliga arbetsvillkor. Arbetsgivaren torde i dessa fall också i allmänhet underlåta att i fråga om utlänningen fullgöra sina sociala skyldigheter.

Jag är därför beredd att medverka till att illegala anställningsförhål— landen kraftigare motverkas. Till en del kan ändring åstadkommas genom ökad information om gällande rätt i nu berörda hänseenden. Det är angeläget att sådan information sprids. Detta ankommer på SIV. I åtskilliga fall torde man emellertid ha att göra med medvetna lagöverträdelser. För dessa fall bör övervägas skärpta påföljder.

SIV har i första hand förordat införande av straffavgifter. Jag vill med anledning av det erinra om att frågan om ekonomiska straffsank- tioner är föremål för överväganden inom utredningen (Ju 1973: 11) om eventuell reformering av det ekonomiska sanktionssystemet inom straff- rätten. Utredningcn kommer att behandla även den fråga som SIV har tagit upp. I avvaktan på utredningens betänkande anser jag mig inte nu böra förorda att särskilda straffavgifter införs som påföljd i UtlL.

Däremot förordar jag att fängelse införs i straffskalan i 63 5. Jag föreslår att arbetsgivaren, när omständigheterna är försvårande, skall kunna dömas till fängelse i högst ett år.

8.8.3 Resedokument

Svenskt resedokument som med stöd av kungörelsen (1955: 29) om resedokument för vissa flyktingar utfärdas enligt bestämmelserna i flyk— tingkonventionen gäller inte som pass under vistelse i Sverige. Utlän— ning som beviljas resedokument måste därför, om han inte har bo— sättningstillstånd, dessutom ha främlingspass. SIV föreslår i skrivelsen den 6 december 1974 att resedokumentet ges giltighet som pass för vistelse här.

Vidare framhåller SIV att bestämmelser saknas om återkallelse av resedokument. SIV föreslår att resedokument skall kunna återkallas under samma förutsättningar som främlingspass (7 5 Uth). Slutligen föreslås i skrivelsen att såväl främlingspass som resedokument skall kunna återkallas. om utlänningen inte längre har tillstånd att vistas här, t. ex. efter förpassning, utvisning eller förvisning.

Rcmissinstanserna har ställt sig positiva till att resedokument jäm— ställs med främlingspass vid vistelse här i riket. Även jag ansluter mig till förslaget.

När det gäller återkallelse av resedokument ställer jag mig däremot mera tveksam till vad SIV har föreslagit. Resedokument skall utfär- das för en tid av ett eller två år och kan förlängas. Därvid tillämpas konventionsbestämmelserna. I konventionen saknas bestämmelser om återkallande av dokumentet. Med hänsyn härtill är jag, i likhet med vissa remissinstanser, inte-beredd att förorda att-vi för vår del inför

• Sida 147
•  Original

Prop. 1975/76: 18 147

särskilda bestämmelser i denna fråga. Behovet av att i vissa fall åstad- komma att dokumenten upphör att gälla tillgodoses f. ö. delvis genom att de är tidsbegränsade.

Jag ansluter mig däremot till förslaget att utvidga möjligheterna att återkalla främlingspass i de fall då utlänningen enligt särskilt beslut inte längre får vistas här. De förslag som jag nu har lagt fram i fråga om svenskt resedokuments giltighet som passhandling här i riket samt vidgade möjligheter till återkallelse av främlingspass föranleder änd- ringar i Uth.

8.8.4 Undantag från skyldigheten att ha uppehålls- och arbetstillstånd för barn vars vårdnadshavare vistas här m. m.

Undantag från skyldigheten att ha uppehålls- och arbetstillstånd föreligger enligt 32 å andra stycket 3) och 42 å andra stycket 4) Uth för ogift utländskt barn under 20 år, såvida barnets vårdnadshavare eller, om vårdnaden tillkommer flera, en av dem är svensk medborgare och bosatt här i landet eller har uppehållstillstånd eller bosättningstill- stånd.

SIV pekar i skrivelsen den 6 december 1974 på att bestämmelserna ibland kan få orimliga konsekvenser. Syftet har varit att barn som följer med föräldrarna inte skall behöva något särskilt tillstånd här i landet, men bestämmelserna medger t. ex. att en nittonåring utan till- stånd arbetar här så snart en vårdnadshavare fått ett kortare uppe- hållstillstånd för besök i landet.

SIV föreslår att åldersgränsen i 32. å andra stycket 3) och 42 å andra stycket 4) Uth sänks till 16 år, dvs. den gräns som gäller i fråga om skyldighet att inneha eget pass. Som en ytterligare motive- ring för en gräns vid just 16 år anför SIV att det missbruk och försök till missbruk som har förekommit främst har gällt barn som kommit hit för att arbeta. Eftersom skolplikt föreligger t.o.m. vårterminen det år man fyller 1.6 år är det enligt SlV främst åldrarna 16—20 år som det finns anledning att kontrollera närmare.

Vidare föreslås i skrivelsen att utländsk vårdnadshavare som har uppehållstillstånd eller bosättningstillstånd skall vara bosatt i landet för att undantag skall medges från skyldigheten för barn att ha uppehålls- tillstånd.

Sänks åldersgränsen för undantag från skyldigheten att ha arbetstill- stånd enligt 42 å andra stycket 4) Uth till 16 är, bör enligt SIV mot- svarande sänkning av åldersgränsen även genomföras när det gäller undantag jämlikt 42 5 andra stycket 5) i samma kungörelse. I bestäm- melsen görs undantag från arbetstillståndsskyldighet för den som vid födelsen blivit svensk medborgare men därefter förlorat sitt svenska medborgarskap och dennes ogifta barn under 20 år, vilka åtföljer honom.

• Sida 148
•  Original

Prop. 1975/76: 18 148

De föreslagna ändringarna i Uth, som tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen, bör enligt min mening genomföras.

I anslutning till det nu berörda förslaget har SIV föreslagit ändring i 59 5 Uth. Enligt paragrafen föreligger skyldighet för vissa myn- digheter att underrätta polismyndigheten på orten om icke-nordisk medborgare som saknar uppehålls— eller bosättningstillstånd och som heller inte har sökt uppehållstillstånd. Underrättelseskyldigheten om- fattar endast utlänning som fyllt 16 år. Det är emellertid enligt SIV mycket angeläget att polisen får vetskap även om barn under 16 år som vistas här utan tillstånd och utan att ha sin vårdnadshavare här. SIV föreslår därför att åldersbegränsningen utgår och ersätts med ett undantag för de fall då utlänningen är befriad från skyldighet att ha uppehållstillstånd.

Jag tillstyrker förslaget.

8.8.5 Inrättande av en civil parlamentarisk nämnd för frågor om asyl Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund har, som jag tidigare nämnt, föreslagit att en civilt tillsatt nämnd eller ett organ under SIV bör handha förhören och undersökningarna av utlänning som kommer hit i avsikt att stanna här samt göra bedömningen av eventuella skäl till politisk asyl. Solidaritetskommittén för politiska flyktingar har fram- fört en liknande uppfattning. ' Förslagsställarna har den uppfattningen att utlänningens första kon- takt med vårt land inte bör ske genom polisen. I åtskilliga fall har ut- länningen sådana erfarenheter av polisen i hemlandet, att polisförhören också här innebär en stark psykisk press. Under remissbehandlingen har SIV framhållit att så länge passkon- trollen och den inre utlänningskontrollen är polisiära uppgifter, polisen också bör behålla de uppgifter den i övrigt har enligt UtlL och Uth. Man anser inte att den föreslagna ordningen skulle leda till andra beslut i avvisningsärenden eller ge ett bättre beslutsunderlag än nuva- rande ordning. Sl.V pekar vidare på de administrativa svårigheter till- skapandet av en ny organisation skulle föra med sig. Det är enligt ver- kets mening inte möjligt att koncentrera all utredningsverksamhet till en enda ort. Fördelas verksamheten på skilda orter, får utredarna till- bringa en orimligt stor del av sin arbetstid på resor mellan olika orter. Organisationen måste också vara flexibel för att kunna möta plötsliga ökningar i antalet asylsökande. Det är enligt SIV inte tänkbart att nämnden som sådan skulle kunna utreda ett par tusen asylärenden per år. RPS, som betonar vikten av att kvalificerad och erfaren personal får hålla förhören med utlänningar, tar även upp en annan aspekt. RPS pekar på att bland dem som kommer till vårt land under före- bärande av politiskt flyktingskap också finns sådana som avser att

• Sida 149
•  Original

Prop. 1975/76: 18 149

bedriva flyktingspionage eller utföra politisk terror eller annan brotts- lig verksamhet. Detta gör enligt RPS att polisen inte kan ställas utan- för förhör och undersökningar i utlänningsärenden.

För egen del finner jag de synpunkter som remissinstanserna fram- fört väga tungt. Att frånta polisen dess nuvarande funktioner enligt UtlL och Uth bör enligt min mening inte komma ifråga. Jag kan därför inte ansluta mig till de framlagda förslagen.

Inom ramen för nuvarande ordning bör emellertid vidtas de åtgärder som är möjliga för att förhindra sådana reaktioner från utlänningarnas sida som socialdemokratiska kvinnoförbundet och solidaritetskommittén pekar på. Med tillfredsställelse noterar jag att SIV och RPS, enligt vad som framhålls i yttrandcna, gemensamt tagit flera initiativ i denna riktning. SIV framhåller sålunda att SIV i samråd med RPS har ut- färdat föreskrifter angående polisens utredningar i utlänningsärenden. Verket har också medverkat vid vidareutbildningen i form av kurser och seminarier för personal inom polisväsendet som sysslar med utlän— ningsärenden. Efter initiativ av utlänningsnämnden och SIV utreder RPS f. n. frågan om att koncentrera utredningarna i utlänningsärenden till särskilda utredningscentraler på ett mindre antal orter i landet. Det borde därigenom bli möjligt, som SIV också framhåller, att till sådana utredningscentraler knyta kvalificerade och rutinerade utredare. Jag anser detta vara en lämplig väg att på sikt minska de ifrågavarande utlänningarnas rädsla för polisen.

8.9 Terroristlagstiftningen 8.9.1 Inledning

Ökningen under senare år av internationella terroristdåd har föran- lett olika åtgärder både nationellt och internationellt för att söka förhindra sådana dåd. På grundval av rapporten (Ds Ju 1972: 35) Åt- gärder mot vissa våldsdåd med internationell bakgrund förelades riks- dagen genom prop. 1973: 37 förslag till lag om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund (terrorist— lagen). Sedan riksdagen antagit lagförslagct trädde lagen i kraft den 1 maj 1973 (JuU 1973: 18, rskr 1973: 121, SFS 1973: 162). Lagen, vars giltighetstid var begränsad, gällde till utgången av april 1974. I prop. 1974: 55 föreslogs att lagen skulle erhålla fortsatt giltighet till ut- gången av juni 1975. Förslaget antogs av riksdagen (JuU 1974112, rskr 1974: 150). Lagen har därefter med anledning av prop. 1975: 72, fått sin giltighetstid ytterligare förlängd intill utgången av december 1975 (JuU 1975: 17, rskr 1975: 137).

Terroristlagen ger möjligheter att under vissa speciella förutsätt- ningar ingripa med skilda åtgärder som alla har till syfte att minska riskerna för att vårt land blir skådeplatsen för internationella terrorist-

• Sida 150
•  Original

Prop. 1975/76: 18 150

dåd. Den tar sikte enbart på utlänningar som tillhör eller verkar för sådana grupper och organisationer vilka genom sin tidigare verksam- het har visat att de systematiskt använder våld för politiska syften även mot oskyldiga människor i främmande land och därför kan befaras göra det också i Sverige. Utlänning som avses i lagen kan avvisas eller utvisas. Ett avvisnings— eller utvisningsbeslut kan emellertid inte verk- ställas om s.k. politiskt verkställighetshinder föreligger. Skulle utlän- ningen löpa risk för politisk förföljelse i det land dit han skulle be- fordras eller kunna därifrån befordras till land där han löper sådan risk, kan han i stället bli föremål för kontroll. och övervakning. Under vissa förutsättningar kan även sådana spanings— och tvångsåtgärder som husrannsakan. kroppsvisitation, kroppsbesiktning, brevkontroll och telefonavlyssning användas mot honom. Förutsättningarna för att dessa åtgärder skall kunna vidtas avviker i viss mån från vad som enligt RB gäller om användningen av sådana tvångsmedel vid misstanke om brott, eftersom RB:s regler inte ger möjligheter till ingripanden uteslutande i förebyggande syfte. Ett flertal garantier mot en alltför vidsträckt till- lämpning av lagen har byggts in såväl i de bestämmelser som gäller förfarandet och beslutsprocessen som i särskilda regler som har till syfte att ge underlag för en fortlöpande kontroll av hur lagen hanteras.

I prop. 1973: 37 erinras om den våg av politiska våldsdåd som under senare år gått över världen. Rörande utvecklingen under år 1973 efter terroristlagens genomförande och början av år 1974 framhålls i prop. 1974: 55 (s. 7 och 8) att en lång rad internationella terroristhandlingar har utförts i skilda delar av världen. En redogörelse lämnas i sist- nämnda proposition för vissa av de mera uppmärksammade våldsdå- den med anknytning till Mellersta Östern-konflikten. Vidare pekas på vissa aktioner som utförts från israelisk sida och som krävt åtskilliga dödsoffer. Risken för att terrorister i framtiden kan komma att an- vända robotvapen mot den civila luftfarten framhålls också. Av redo- görelsen framgår vidare att den terroristverksamhet som har utgått från den s.k. Ustasjarörelsen under nämnda tid varit av mindre omfattning. Det anges emellertid vara ovisst om avmattningen kunde bedömas som tillfällig. Sammanfattningsvis konstateras i propositionen att utveck- lingen under år 1973 inte tydde på någon allmän avmattning av den internationella terrorismenÅ I prop. 1975: 72 lämnas en redogörelse för utvecklingen efter det 1974 års proposition i ämnet avlämnades. Av redogörelsen framgår att det även under denna tid har utförts en lång rad av nya internationella terroristdåd i olika delar av världen. Det har varit fråga om sådana brott som tagande av gisslan, mordförsök, mord, sabotage och kapningar av flygplan. För sabotage mot trafikflygplan har i ett par fall ett nytt tillvägagångssätt praktiserats. Sålunda ägde beskjutning med granatgevär rum vid två skilda tillfällen under januari månad i år på Orlyflygplatsen utanför Paris. Terroristaktionerna har

• Sida 151
•  Original

Prop. 1975/76: 18 151

i praktiskt taget alla fall haft samband med Mellersta Östern—konflikten.

Efter att vårt land under två års tid varit befriat från våldsdåd av terroristkaraktär inträffade i april månad i år det hittills allvarligaste terroristdådet. Jag syftar på händelserna på Tyska Förbundsrepublikens ambassad i Stockholm, vilka bl. a. krävde flera liv och ett betydande antal skadade.

I prop. 1975: 72 har jag anfört att RPS, i enlighet med föreskrifter som år 1973 meddelades av Kungl. Maj:t, har upprättat förteckning över sådana utlänningar som skall avvisas. Förteckningen. som har ändrats vid olika tillfällen, upptar f.n. något mindre än 80 personer. Den har i samtliga versioner godkänts av RPS styrelse in pleno och avskrifter av den har fortlöpande överlämnats till regeringen. Vid tid- punkten för utarbetandet av prop. 1975: 72 hade endast i ett fall en i förteckningen upptagen person avvisats. Det skedde under andra halvåret 1974. När det gäller utlänningar som uppehåller sig i Sverige hade RPS i sammanlagt tolv fall gjort framställning till regeringen om utvisning eller om sådant förordnande som avses i 9 5 andra stycket i lagen. I fyra av fallen hade framställningarna bifallits. Så- lunda meddelades under 1.974 beslut om utvisning av tre jugoslaviska och en japansk medborgare. Besluten kunde dock inte verkställas. I stället ålades de berörda personerna vissa föreskrifter om inskränk- ningar och villkor för vistelscn här i riket. Föreskrifterna innefattar inskränkningar i fråga om vistelseort, förbud att utan tillstånd byta arbete eller bostad samt viss anmälningsplikt. I sex av de sammanlagt tolv fallen hade framställningen återkallats eller lämnats utan bifall. Återstående två ärenden hade då ännu inte slutgiltigt prövats av rege- ringen. Inte i något enda fall sedan lagen kom till hade vid detta tillfälle dess bestämmelser om särskilda tvångsåtgärder i spaningssyfte tillämpats.

Sedan dess har de särskilda tvångsmedelsbestämmelserna tillämpats i ett fall. Ett av de två ärenden som då ännu inte slutgiltigt prövats av regeringen har nu avgjorts. Beslut har sålunda meddelats om utvisning av en jugoslavisk medborgare. Beslutet har inte kunnat verkställas. [ stället har föreskrifter av nyss nämnt innehåll utfärdats. Terroristdådet på Tyska Förbundsrepublikens ambassad har lett till utvisning med stöd av terroristlagen av fem västtyska medborgare, tillhörande den s. k. Baader-Meinhof—ligan. Besluten har verkställts genom att de utvisade befordrats till Västtyskland. Den sjätte deltagaren i dådet omkom vid sprängningen av ambassadbyggnaden.

Terroristlagen tillkom mot bakgrunden av de många politiska tcr- roristdåd som under senare år hade ägt rum i stora delar av världen och som ofta urskillningslöst hade drabbat oskyldiga människor. Den fortsatta utvecklingen har nödvändiggjort förlängning av lagens giltig— hetstid. De senaste händelserna i vårt land ger klart vid handen att vi

• Sida 152
•  Original

Prop. 1975/76: 18 152

under överskådlig tid behöver särskild lagstiftning för att förebygga våldsdåd med internationell bakgrund. Som jag har anfört i prop. 1975: 72 (s. 14) anser jag emellertid att lagstiftningen mot bakgrund av hittillsvarande erfarenheter kan ges en annan utformning i vissa hän- seenden. Tillämpningen har kunnat hållas inom snävare gränser än lagen i och för sig medger. En fråga som aktualiseras i det samman- hanget är om bestämmelserna rörande internationella terrorister också i framtiden skall finnas i en särskild lag eller om de skall inarbetas i UtlL.

Inom arbetsmarknadsdepartementet har företagits en översyn av ter- roristlagen. I departementspromemorian (Ds A 1975z2) Vissa änd- ringar i terroristlagen föreslås vissa sakliga ändringar i terroristlagen och UtlL. Förslaget innebär till en början att terroristlagstiftningens till- lämpningsområde noggrannare preciseras. Som en ytterligare förut- sättning för åtgärd mot utlänning enligt lagen föreskrivs att det med hänsyn till vad som är känt om utlänningens föregående verksamhet eller av annat skäl föreligger fara för att han medverkar till terrorist- handling i vårt land. Vidare undantas i lagtexten andra organisationer än sådana som utanför sitt hemland använder våld, hot eller tvång för politiska syften från lagens tillämpningsområde. Bestämmelsen om politisk utvisning i 34 & UtlL föreslås ändrad på sådant sätt, att poli- tisk utvisning enligt lagen endast får tillgripas när det påkallas av hän- syn till rikets säkerhet. I fråga om regeringens möjligheter att enligt UtlL och terroristlagen meddela föreskrifter om inskränkningar och villkor för utlänning här i landet föreslås begränsningar. Föreskrifterna skall inte få avse annat än vistelseort, byte av arbetsanställning och bostad samt anmälningsplikt. Ändringen ansluter sig till gällande praxis. Vidare föreslås att de särskilda bestämmelserna i terroristlagen om tvångsåtgärder i spaningssyfte upphävs i samband med att terroristlag- stiftningen tas in i UtlL. Vid en integrering av terroristlagstiftningen med UtlL får enligt promemorian nya vägar sökas för den parlamen- tariska kontrollen av lagstiftningens tillämpning. I promemorian före- slås att redovisning av i huvudsak den omfattning som riksdagen nu erhåller i förlängningsproposition i stället varje år lämnas av rege- ringen i skrivelse till riksdagen.

Promemorian har remissbehandlats.

8.9.2 Frågan om integrering av terroriszlagstiftningen i utlänningslagen

Jag avser att i det följande ta upp de olika förslagen i promemorian. Dessförinnan vill jag emellertid beröra frågan huruvida vi också i fram- tiden skall ha en särskild terroristlag eller om de särskilda bestämmel- ser som behövs kan föras in i UtlL.

Denna fråga har även berörts av vissa av remissinstanserna. Hov- rätten för Västra Sverige framhåller exempelvis att utvecklingen har

• Sida 153
•  Original

Prop. 1975/76: 18 153

visat att vågen av internationella terroristdåd inte har avmattats, utan att dessa snarare kommit att bli "ett gängse kampmedel. Anledning saknas att tro på någon ändring i detta hänseende under överskådlig tid. Det finns därför enligt hovrättens mening skäl att låta terroristlagens bestämmelser bli av permanent karaktär. SIV anför att det finns ett permanent behov av lagregler som ett medel i kampen mot terrorist- handlingar. SIV anser det både logiskt och rimligt att sådana bestäm- melser tas in i den ”ordinära” utlännings]agstiftningen. En förutsätt- ning är då att bestämmelserna inte ges en extraordinär utformning. Liknande. synpunkter framförs av bl.a. RÅ, som menar att en sådan lagstiftning systematiskt har sin plats i UtlL. Länsstyrelsen i Stockholms län varnar för att UtlL:s karaktär och tillämpning, som kännetecknas av stor öppenhet och en liberal inställning mot utlänningar, kan på- verkas ofördelaktivt av att terroristbestämmelserna inarbetas i lagen. Man har dock inget att invända mot att terroristlagstiftningen görs permanent.

Även för egen del anser jag övervägande skäl tala för att de ifråga- varande bestämmelserna permanent införlivas i vår lagstiftning. Erfa- renheterna ger nämligen vid handen att särskild terroristlagstiftning inte kan undvaras under den tid vi nu kan överblicka. Jag delar den av flera remissinstanser framförda uppfattningen, att bestämmelserna bör tas in i UtlL. De avser enbart utlänning och har nära samband med UtlL:s bestämmelser. En sådan ordning behöver inte på ett för utlänningar ofördelaktigt sätt påverka de allmänna bestämmelserna i UtlL eller deras tillämpning.

I samband med en sådan integrering bör — som jag i det följande kommer att gå närmare in på —— terroristbestämmelsernas tillämpnings- område preciseras ytterligare och ändringar i bcstämmelsernas sakliga innehåll genomföras. Förfarandereglerna bör enligt min mening i stort sett kunna överföras oförändrade till UtlL. Det innebär bl.a. att de viktiga besluten rörande terrorister också i fortsättningen läggs på re- geringen.

I detta sammanhang vill jag nämna att länsstyrelsen i Malmöhus län i sitt remissyttrande tagit upp frågan om nordiskt samarbete på terroristlagstiftningens område, främst beträffande den yttre och inre utlänningskontrollen. Jag kan nämna att en interdcpartemental arbets- grupp med deltagare från Danmark, Finland, Norge och Sverige har påbörjat en undersökning rörande behovet av ett vidgat nordiskt sam- arbete i kampen mot terrorismen. I övrigt avser jag inte att i detta sammanhang närmare beröra den nu aktualiserade frågan.

8.9.3 Terraris[lagstiftningens rillänip/zingsmnråtle Frågan om förutsättningarna för ingripanden med stöd av terrorist- lagen stod i centrum för diskussionen vid lagens tillkomst. Det gällde,

• Sida 154
•  Original

Prup. 1975/76: 18 154

å ena sidan, att få en så effektiv lagstiftning som möjligt och, å den andra, att tillgodose rimliga rättssäkerhetskrav. Det förstnämnda önske- målet ansågs inte kunna uppfyllas, om rekvisiten för ingripanden måste knyta an till vad som är känt om utlänningens egen person och före- gående verksamhet. I stället har avvisnings- och utvisningsgrunderna knutits till det förhållandet, att utlänningen tillhör eller verkar för ter- roristgrupp- eller organisation. I detta hänseende skiljer sig terrorist— lagens avvisnings- och utvisningsregler från bl. a. motsvarande regler i UtlL.

[ promemorian anförs att den lösning som valdes för terroristlagens del bedömdes nödvändig mot bakgrund av de utomordentligt allvarliga förhållanden som föranledde lagens tillkomst. Det framstår enligt promemorian inte desto mindre. som i hög grad önskvärt att bestäm— melser av den starkt ingripande natur, som avvisnings- och utvisnings- bestämmelserna utgör, knyts till utlänningens egna förehavanden och de slutsatser om hans farlighet som de leder till. Vidare framhålls att lagen hittills endast har kommit till användning beträffande utlänningar som på olika sätt mera aktivt verkat för organisationernas syften och att anledning saknas att anta att den fortsatta tillämpningen av lagen kommer att få en annan inriktning. Mot bakgrund av att lagen alltså redan nu tillämpas endast på utlänning som vid en individuell pröv- ning har bedömts utgöra en säkerhetsrisk bör det enligt promemorian vara möjligt att införa ett personligt rekvisit som förutsättning för in- gripande utan att lagstiftningens syfte därigenom förfelas.

Det förslag till utformningen av ett personligt rekvisit som läggs fram i promemorian innebär följande. I fråga om presumtiva terroris— ter förutsätts i gällande bestämmelscr anknytning till grupp eller or- ganisation som på grund av vad som är känt om dess verksamhet kan befaras här i riket använda våld, hot eller tvång för politiska syften. Därigenom föreligger en presumtion för att utlänningen i fråga är farlig. Mot den bakgrunden anses det tillräckligt för ingripande om det därutöver, med hänsyn till vad som är känt om utlänningens före- gående verksamhet eller annars, föreligger fara för att han medverkar till terroristhandlingar. Därmed avses att det i det konkreta fallet före- ligger sådan fara. Enligt promemorieförslaget skall i första hand beaktas om utlänningen tidigare medverkat i terroristhandlingar eller är miss- tänkt för sådana. Även andra omständigheter kan emellertid tas till intäkt för att utlänningen är farlig. Intar han en ledande ställning i en terroristgrupp eller -organisation eller deltar han mera aktivt i dess verksamhet, bör enligt förslaget rekvisitet kunna anses uppfyllt. Däremot anges bestämmelsen inte omfatta de utlänningar som utgör passiva medlemmar.

Förslaget har tillstyrkts av praktiskt taget alla remissinstanserna. Även jag ansluter mig till den föreslagna lösningen. En sådan änd-

• Sida 155
•  Original

Prop. 1975/76: 18 155

ring av lagtexten torde enligt min mening inte behöva försämra lag- stiftningens effektivitet. I själva verket innebär den väsentligen att bestämmelsens lydelse närmare anpassas till gällande praxis. Med anledning av vad som i promemorian har anförts om att terroristlag- stiftningen inte omfattar passiva medlemmar vill jag emellertid fram— hålla, att den omständigheten att medlemmen inte tidigare har med- verkat till tcrroristdåd inte ensam är avgörande. Fall kan exempelvis tänkas när medlemsskapet ålägger medlemmen att medverka i sådana handlingar. [ dessa fall medför naturligtvis redan det förhållandet att utlänningen är medlem att han bör betraktas som farlig.

Även i ett annat hänseende bör kunna ske en precisering av lagens tillämpningsområde. I prop. 1973: 37 (s. 21) uttalas att lagen är avsedd att tillämpas uteslutande på sådana grupper och organisationer som genom sin verksamhet i det förflutna har visat att de systematiskt an- vänder våld även mot oskyldiga i främmande land och därför kan be- faras göra det också i Sverige. Befrielserörelser som för en väpnad kamp i sitt hemland och eventuellt vid enstaka tillfällen har riktat an- grepp mot utländskt intresse avses däremot inte omfattas av lagen. Den i propositionen angivna begränsningen av de grupper och orga- nisationer som åsyftas bör kunna komma tydligare till uttryck i lag— texten.

I promemorian föreslås i detta hänseende att i lagtexten införs en uttrycklig begränsning av tillämpningsområdet till grupp eller organi— sation som, enligt vad som är känt om dess tidigare verksamhet, utan- för sitt hemland använder våld, hot eller tvång för politiska syften och till följd därav kan befaras även här i landet bedriva sådan verksam- het. Förslaget har i allmänhet godtagits av remissinstanserna. I ett par yttranden riktas dock invändning mot förslaget. Sålunda pekar JK på möjligheten av att Sverige blir det första främmande land till vilket en terroristorganisation förlägger sin verksamhet. Det bör därför enligt JK finnas möjlighet att ingripa också i fall då verksamheten tidigare bedrivits enbart i det egna landet men där starka skäl talar för att terroristhandlingar kommer att företas i annat land.

Jag anser det vara av stor vikt att den osäkerhet angående lagens räckvidd som finns hos utlänningar som inte berörs av lagstiftningen kan undvikas i framtiden. Detta gäller så mycket mer som det nu blir fråga om permanent lagstiftning. Med hänsyn härtill är jag i lik- het med det stora flertalet remissinstanser beredd att ansluta mig till förslaget att i lagtexten tydligare markera vilka grupper eller organisa- tioner som åsyftas. Av de skäl som JK anfört anser jag mig emellertid inte höra förorda den i promemorian föreslagna lydelsen. I stället föreslår jag att tillämpningsområdet begränsas till grupp eller organi— sation som, med hänsyn till vad som är känt om dess tidigare verk- samhet, kan befaras utanför sitt hemland använda våld, hot eller tvång

• Sida 156
•  Original

Prop. 1975/76: 18 156

för politiska syften och till följd därav kan befaras även här i riket bedriva sådan verksamhet.

Vid en inarbetning av terroristlagen i UtlL bör sålunda tillämpnings- området för terroristlagstiftningen bestämmas på det sätt som jag nu har föreslagit. Inom denna ram bör också i fortsättningen såväl av- visning som utvisning kunna ske av terrorist. Jag delar alltså inte RPS mening, att den särskilda möjligheten till avvisning i terroristlagen bör avskaffas.

8.9.4 Politisk utvisning

Bestämmelser om s.k. politisk utvisning finns i 34 % UtlL. Utvis— ning får ske när det bedöms påkallat av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse.

Regeringens möjlighet att tillgripa politisk utvisning har karaktären av ett yttersta medel när ett väsentligt statsintresse hotas. Utvisnings- möjligheten torde inte ha utnyttjats under de senaste två årtiondena. Redan möjligheten till politisk utvisning av utlänning här i landet kan emellertid antas ibland uppfattas som ett latent hot av de utlänningar som vistas i vårt land. En förutsättning för att bestämmelsen skall be- hållas bör därför vara, att det kan fastslås att den alltjämt fyller ett behov.

Jag vill till en början erinra om att utlänning enligt svensk rätt inte har någon ovillkorlig rätt att vistas här i landet. Utlänning som vistas här i riket åtnjuter å andra sidan i praktiken bl. a. yttrandefrihet samt förenings- och församlingsfrihet i samma mån som en svensk med- borgare. Utlänning har i princip samma rätt att vara politiskt verksam som svensk medborgare. Gör sig utlänningen därvid skyldig till brotts- lig handling kan han straffas och under vissa förutsättningar förvisas.

Förutsättningarna för tillämpningen av 34 5 har i viss mån ändrats genom tillkomsten av terroristlagen. Av motiven till motsvarande be- stämmelse i 1914 års UtlL framgår att politisk utvisning kan tillgripas bl. a. i fall där allmän ordning och säkerhet hotas. De fall som åsyftas torde emellertid i stor utsträckning vara just sådana fall där terrorist- lagen nu är tillämplig. Enligt motiven till terroristlagen skall i de an- givna fallen den lagen i första hand tillämpas.

I promemorian framhålls att terroristlagen inte täcker alla de fall på vilka 34 % UtlL är tillämplig. Viktigast anges i detta hänseende vara att terroristlagen inte tar sikte på fall av hot mot rikets säkerhet. Det framhålls att behovet av en möjlighet för regeringen att tillgripa politisk utvisning därför kvarstår. Bestämmelserna anges kunna särskilt i tider av skärpta förhållanden visa sig nödvändiga. Det framhålls vidare att bestämmelserna om politisk utvisning hittills har använts mycket rest- riktivt och att någon fara för ändring i det hänseendet inte kan anses föreligga.

Jag delar uppfattningen att 34 & UtlL inte bör upphävas. Om den

• Sida 157
•  Original

Prop. 1975/76: 18 157

alltså bör finnas kvar, återstår frågan om dess lydelse bör ändras. Utvisning enligt 34 & UtlL får som nämnts tillgripas när det påkallas av hänsyn till rikets säkerhet eller annars i statens intresse. Det först- nämnda rekvisitet är det i sak viktigaste. Det torde även vara tillräck- ligt preciserat för att tillgodose kraven i den nya regeringsformen (RF). Annorlunda förhåller det sig med det andra rekvisitet. Enligt sin lydelse kan det ges en förhållandevis vid tillämpning, särskilt som något väsent- lighetskrav inte uppställts. Även om en viss uppstramning kan åstad— kommas, torde det enligt min mening knappast vara möjligt att ge rekvisitet en sådan utformning, att det med tillräcklig noggrannhet ger vid handen i vilka situationer utvisning får ske.

Mot den nu angivna bakgrunden finns skäl överväga att låta den ifrågavarande utvisningsgrundcn utgå. Detta har också föreslagits i de- partementspromemorian. I denna anförs att de fall som inte täcks av terroristlagen och inte heller rör rikets säkerhet kan antas vara så säll- synta, att något egentligt behov under nuvarande förhållanden inte föreligger av en möjlighet till politisk utvisning.

Remisslnstansema har allmänt tillstyrkt en begränsning av möjlig- heterna till politisk utvisning. Flertalet av dem har anslutit sig till för- slaget att behålla endast rekvisitet ”statens säkerhet”. Några remiss- instanser har emellertid föreslagit en mindre ingripande ändring, inne- bärande att rekvisitet ”eljest i statens intresse” bibehålls men stramas upp. Som skäl åberopas att behov föreligger att kunna utvisa utlänning som. utan att begå brottslig handling, bedrivit verksamhet som direkt tar Sikte på att påverka de politiska förhållandena i andra länder och som är ägnad att skada vårt lands förhållande till dessa länder.

Som jag förut har nämnt tillgodoser terroristlagstiftningen i stor ut- sträckning behovet att kunna utvisa utlänning när det påkallas av hän- syn till allmän ordning och säkerhet. Genom den lagstiftningen till— godoses i allmänhet också våra förpliktelser enligt Förenta nationernas resolution år 1965 om otillåten inblandning i staters inre angelägen- heter etc. och förklaring år 1967 om territoriell asyl, vilka anger bl. a. att medlemsstat inte får tolerera att från dess område bedrivs exempelvis terroristisk verksamhet som syftar till att med våld störta regimen i annan stat resp. verksamhet som strider mot Förenta nationernas syften och grundsatser.

Jag delar uppfattningen" i promemorian att de fall som inte täcks av terroristlagstiftningen och som inte heller rör rikets säkerhet är säll- synta. Jag vill också erinra om att utvisning enligt 34 & UtlL inte före- kommit under i vart fall de senaste två decennierna. Något uttalat behov av en andra utvisningsgrund, som f.ö. skulle behöva ges en generell- utformning, anser jag mot denna bakgrund inte finnas under nuvarande förhållanden. Jag föreslår därför att den andra av de båda utvisnings- grunderna i 34 & UtlL utgår.

• Sida 158
•  Original

Prop. 1975/76: 18 158

8.9.5 Regeringens rätt att meddela föreskrifter och villkor enligt fer- roriszlagen och utlänningslagen

Som jag tidigare har framhållit har regeringen enligt 34 & UtlL möj- lighet att som alternativ till avlägsnande föreskriva särskilda inskränk- ningar och villkor för Utlänningens vistelse här i riket. Bestämmelser angående föreskrifter om inskränkningar och villkor för utlänning finns även i 8, 9, 16, 16 a och 51 55 UtlL samt i 9 53” terroristlagen. De nämnda bestämmelserna i UtlL avser visering, uppehållstillstånd, ar- bets— eller anställningstillstånd resp. upphävande av avlägsnandebeslut (återbrytning). I 9 & terroristlagen anges att regeringen, när utlänning har avvisats eller utvisats enligt terroristlagen men beslutet inte skall verk- ställas, får meddela föreskrifter om inskränkningar och villkor för sådan utlännings vistelse i riket.

l promemorian lämnas förslag till ändring av bestämmelserna om rätt att meddela föreskrifter i samband med uppehållstillstånd (9 & UtlL), politisk utvisning (34 5), återbrytning (51 5) samt i fall som avses i 9 & terroristlagen. Det framhålls att det av olika skäl är önskvärt att lag- texten ger en precisering av vad de föreskrifter som meddelas skall kunna innehålla. Ett förtydligande sägs lättast kunna åstadkommas genom en begränsning av rätten att ge föreskrifter till att låta dessa gälla i huvudsak endast vistelseort och anmälningsskyldighet. Begräns- ningen sägs ha den fördelen, utöver att den medger viss precisering, att man därigenom markerar att inga inskränkningar får göras i här vis- tande utlänningars andliga fri- och rättigheter. Man pekar på att de hittills utfärdade föreskrifterna inte vid något tillfälle torde ha avsett annat än vistelseort, bostad, arbetsplats eller anmälningsskyldighet, även om nuvarande bestämmelser teoretiskt har gjort det möjligt att förbjuda exempelvis politisk verksamhet. Något behov av föreskrifter av annat slag än vad som hittills kommit till användning torde enligt promemo- rian inte heller finnas i fortsättningen. I den mån fråga är om brottslig verksamhet finns möjligheter till ingripande i annan ordning. Mot denna bakgrund föreslås att regeringens rätt att meddela föreskrifter i nu ifrågavarande fall uttryckligen begränsas till vad som redan är gällande praxis.

Förslaget har tillstyrkts av en enhällig remissopinion. Jag anser för min del förslaget vara välmotiverat. I de berörda paragraferna. av vilka 9 & terroristlagen i det remitterade förslaget motsvaras av 51 & tredje och femte styckena. bör således anges, att regeringen får meddela inskränkningar och villkor i fråga om utlän- ningens vistelseort, byte av bostad och arbetsanställning samt anmäl- ningsskyldighet. Skulle undantagsvis föreskrift ang. vistelseort med- delas i samband med uppehållstillstånd, bör det liksom hittills inte gälla mindre del än kommun.

• Sida 159
•  Original

Prop. 1975/76: 18 159

8.9.6 De särskilda tvångsmedelsbestänzmelserna i terroristlagen Utlänning, beträffande vilken regeringen har förordnat att ett enligt terroristlagen meddelat av'visnings— eller-utvisningsbeslut t.v. inte får. verkställas, skall enligt 9 5 första stycket under sin vistelse i riket kunna bli föremål för viss kontroll och övervakning. Detsamma skall enligt 9 5 andra stycket gälla om enligt UtlL har meddelats ett inte verkställbart beslut om avlägsnande och regeringen har funnit att be- träffande utlänningcn föreligger sådana omständigheter som anges i 1 5 första stycket terroristlagen. Kontrollen och övervakningen innebär dels att regeringen skall kunna meddela sådan utlänning sådana särskilda föreskrifter om inskränkningar och villkor för hans vistelse i riket som jag nyss berört och dels att utlänningen under vissa förutsättningar skall kunna bli föremål för vissa i 10—13 55 angivna tvångsåtgärder i spaningssyfte. Om det bedöms vara av betydelse för att få veta om terroristorgani- sation eller —grupp planlägger eller förbereder åtgärd som utgör hot mot allmän ordning och säkerhet, får utlänning som avses i 9 5, efter beslut av polismyndighet, underkastas husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning. AV sådan utlänning får också tas fingeravtryck och fotografi (10 5). För samma ändamål kan polismyndighet, om synnerliga skäl föreligger, få tillstånd till telefonavlyssning och till att undersöka, öppna eller granska bl.a. post- eller telegrafförsändelse, brev, annan sluten handling eller paket som har ställts till eller av- sänts från utlänningen och som påträffas vid husrannsakan, kroppsvisi- tation eller kroppsbesiktning eller som finns hos post-, telegraf-, järn- vägs- eller annan befordringsanstalt (11 5). Tillstånd till sådan åtgärd lämnas av Stockholms tingsrätt. Under de snart två år som terrorist- lagen har gällt, har möjligheterna att tillgripa särskilda tvångsåtgärder i spaningssyfte tagits i bruk endast vid ett tillfälle. I promemorian anförs att terroristlagens bestämmelser om särskilda tvångsåtgärder i spaningssyfte avviker från bestämmelserna i RB, lagen (1952: 98) med särSkilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brott- mål och lagen (1969:36) om telefonavlyssning vid förundersökning ang. grovt narkotikabrott m.m. i framför allt det hänseendet, att tvångsmedlen får tillgripas trots att konkret misstanke om brott inte föreligger. Bortsett från de begränsningar som hänför sig till tcrrorist— lagens tillämpningsområde räcker det i princip för tillämpningen av dessa tvångsmedel att. det bedöms vara av betydelse att tillgripa sådant medel för att utröna om åtgärd som utgör hot mot allmän ordning och säkerhet planeras eller förbereds. Tvångsåtgärderna har alltså karaktär av spaningsåtgärder. Även om åtgärderna sålunda endast får riktas mot utlänning som utvisats eller avvisats enligt terroristlagen och i vissa fall utlänning som avvisats, förpassats, förvisats eller utvisats enligt

• Sida 160
•  Original

Prop. 1975/76: 18 160

UtlL utan att beslutet har kunnat verkställas, innefattar bestämmel- serna enligt promemorian otvivelaktigt långtgående ingrepp i enskilds personliga förhållanden. Det föreslås i promemorian att bestämmelserna upphävs i samband med en integrering av terroristlagstiftningen i UtlL.

Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget. Några har föreslagit att bestämmelserna Skall finnas kvar. Möjligheten till telefonavlyssning bör sålunda enligt hovrätten för Västra Sverige och utredningen (Ju ”1974: 08) om telefonavlyssning behållas tills vidare i avvaktan på utred- ningens förslag. I detta kommer utredningen att ta ställning även till den särskilda telefonavlyssningsbestämmelsen i terroristlagen. JK förut- sätter för sin del att bestämmelsen om telefonavlyssning behålls. RPS framhåller att bestämmelserna om tvångsmedlen har större betydelse än den begränsade tillämpningen ger vid handen och förordar att de behålls i avvaktan på resultatet av det arbete som pågår inorn utred— ningen om telefonavlyssning.

Vid en inarbetning av terroristlagstiftningen i UtlL finns anledning att på nytt överväga om det finns anledning att ha kvar de särskilda tvångsåtgärderna enligt terroristlagen eller om de, i enlighet med det av flertalet remissinstanser tillstyrkta förslaget i promemorian, nu bör upphävas. Emellertid bör enligt min mening särskilt beaktas, att den särskilda utredningen om telefonavlyssning, som i en nära framtid kan väntas lämna sitt betänkande, även behandlar telefonanlyssnings- bestämmelsen i terroristlagen. Mot den bakgrunden anser jag det lämp- ligast att i avvaktan på utredningens kommande förslag behålla de tvångsmedelsbestämmelser som nu finns i terroristlagen.

Jag anser dock inte att bestämmelserna bör tas in i UtlL, utan sam- las i en särskild lag, som med hänsyn till de omständigheter som före- ligger bör göras tidsbegränsad. Den särskilda lagen bör gälla till ut- gången av år 1976.

8.9.7 Den parlamentariska kontroller:

Terroristlagen är som jag förut nämnt tidsbegränsad. Det ankommer på regeringen att hos riksdagen begära förlängning av lagens giltig- hetstid, något som hittills har skett vid två tillfällen.

l dcpartementspromemorian anförs att terroristlagens nuvarande ut- formning som en särskild, tidsbegränsad lag i hög grad tillgodoser in- tresset av parlamentarisk insyn i lagens tillämpning. Vid en integrering av terroristlagen i UtlL får emellertid sökas andra vägar för en sådan insyn och kontroll. En parlamentarisk kontroll kan enligt promemorian komma till stånd på olika vägar. Utgångspunkten vid en ändring av gällande ordning föreslås vara att information till riksdagen eller något riksdagsorgan skall ske årligen och innehålla i huvudsak sådana upp-

• Sida 161
•  Original

Prop. 1975/76: 18 161

gifter som nu redovisas i förlängningsproposition med den begränsning som följer av att de särskilda tvångsåtgärderna avskaffas. I promemo- rian föreslås, cfter en diskussion rörande olika framkomstvägar, att re- dovisningen varje år lämnas av regeringen i skrivelse till riksdagen. Det innebär att redovisningen bör innehålla uppgift om bl. a. de er- ganisationer eller grupper på vilka terroristbestämmelserna gjorts till- lämpliga, antalet personer som upptagits på den av RPS enligt 1 % tcrro- ristlagen upprättade förteckningen samt de åtgärder som vidtagits med stöd av terroristbestämmelserna. Skrivelsen kommer enligt 4 kap. 1 & RO att hänvisas till utskott för beredning. Med stöd av 3 kap. 11 % RO kan riksdagen, om den anser lämpligt, föreskriva att motion får väckas med anledning av regeringens skrivelse, varvid samma bestämmelser gäller som för motion i anslutning till proposition.

Förslaget stöds av en enhetlig remissopinion. Det innefattar också enligt min mening en ändamålsenlig ordning för riksdagens insyn och kontroll över terroristlagstiftningens tillämpning. Jag förordar därför att den i promemorian föreslagna ordningen tillämpas beträffande de bestämmelser rörande terrorister som förs över till UtlL.

Den föreslagna ordningen utgör givetvis inte något hinder mot att vederbörande utskott självt inhämtar information i olika avseenden från exempelvis RPS eller SIV. Liksom hittills förutsätts fortlöpande redovisning av ingripandena även ske för de parlamentariska ledamöter- na i RPS.

9. Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom arbetsmarknadsdepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193)

2. lag om ändring i lagen (1968: 555) om rätt för utlänning och ut- ländskt företag att idka näring här i riket

3. lag om ändring i förordningen (1968: 564) om tillfällig handel

4. lag om ändring i lagen (1975: 000) om tillfällig handel

5. lag om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall. Beträffande lagförslagen under 2—4 har samråd ägt rum med chefen för handelsdepartementet.

Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet som bilaga.

11 Riksdagen 1975/76. ] saml. Nr 18

• Sida 162
•  Original

Prop. 1975/76: 18 162

10. Specialmotivering

10.1. Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen

De förslag som jag i det föregående har lagt fram medför omfattande ändringar bl. a. i bestämmelserna i UtlL om skyddet för politiska flyk- tingar, besvärsrätten, tvångsmedlen samt uppehålls- och bosättnings- tillstånd och i sanktionsbestämmelserna. De sakliga ändringarna föran- leder vidare redaktionella ändringar i andra bestämmelser. Betydande ändringar föranleds vidare av överförandet till UtlL av terroristlagens bestämmelser. I vissa fall föreslås sakliga ändringar i terroristlagstift- ningen. Till övervägande del är det emellertid fråga om en teknisk inarbetning. '

2 5

Denna paragraf innehåller en principdeklaration om asylrätten. I första stycket anges att politisk flykting inte utan synnerliga skäl får vägras fristad i riket om han är i behov därav. Den har främst be- tydelse som en riktlinje från statsmakterna i fråga om beviljande av tillstånd för flykting att vistas här i landet. Bestämmelsen skall ses i sammanhang med reglerna i 53 och 54 55 UtlL om politiskt verk- ställighetshinder. Dessa bestämmelser, som utgör det reella skyddet för politiska flyktingar, har generell tillämpning på utlänningar och är sålunda inte begränsade till att avse enbart den som beviljats tillstånd att vistas här med stöd av 2 5.

Som ett tredje stycke har intagits en riktlinje för behandlingen av krigsvägrare och vissa andra utlänningar än politiska flyktingar. I fråga om denna skyddsgrupps omfattning får jag hänvisa till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen (8.2). Rätten till särbehandling är för denna grupp mindre utpräglad, vilket framgår av att uttrycket ”särskilda skäl” har använts i stället för ”synnerliga skäl”. För denna grupp har i 54 a & införtsen särskild bestämmelse om hinder mot verkställighet i vissa fall.

9 och 10 55

Dessa paragrafer innehåller nu bestämmelser om uppehållstillstånd resp. bosättningstillstånd. Som framgår av vad jag tidigare anfört före- slår jag att bosättningstillståndet ersätts med ett tidsobcgränsat uppe- hållstillstånd.

• Sida 163
•  Original

Prop. 1975/76: 18 163

I den föreslagna 9 & anges de båda typerna av uppehållstillstånd. Liksom det nuvarande bosättningstillståndet föreslås permanent uppe- hållstillstånd få återkallas när bosättningen här har upphört.

I 10 & första och andra styckena finns bestämmelser om tidsbegrän- sat uppehållstillstånd, dvs. den nuvarande formen av uppehållstillstånd. I förhållande till gällande lydelse innebär förslaget endast den sakliga ändringen, att innehållet i de föreskrifter som får meddelas begränsas till att avse byte av bostad och arbetsanställning samt anmälningsskyl- dighet. Jag får beträffande den ändringen hänvisa till vad jag tidigare har anfört (8.9.5).

Tredje stycket innehåller bestämmelser om permanent uppehållstill- stånd, vilka ansluter till gällande regler ang. bosättningstillstånd. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (8.7) bör permanent uppe- hållstillstånd i allmänhet meddelas redan efter ett år.

De närmare förutsättningarna för tillståndsgivningcn finns nu i Uth och i den av riksdagen antagna prop. 1.968: 142. Även i fortsätt- ningen bör de närmare författningsbeslämmelserna tas in i av regeringen] beslutad tillämpningsförordning.

11 och 15 55

I paragraferna har endast gjorts redaktionella ändringar.

19, 20, 21 och 21 a 55

I förslaget har i fråga om 19 & endast gjorts en redaktionell änd- ring. I 20 5 har med vissa sakliga ändringar införts avvisningsbestäm- melsen i 1 5 terroristlagen. 21 och 21 & åå i förslaget innehåller de bc- stämmelser som nu finns i 20 & UtlL och 2 & terroristlagen.

De ändringar som enligt 20 & företagits i terroristlagens avvisnings- bestämmelse innebär, som jag närmare har utvecklat i den allmänna motiveringen (8.9.3), att ett personligt rekvisit har införts och att be- gränsning av tillämpningsområdet vidare har skett till sådana organisa- tioner eller grupper som kan befaras utanför sitt hemland använda våld, hot eller tvång för politiska syften och därför kan befaras också här i riket bedriva sådan verksamhet.

Begreppet ”hemland” bör vid tillämpningen av bestämmelsen ges den innebörd som det eljest har enligt UtlL. I 2 5 i lagen anges vis- serligen inte närmare vad som skall avses med utlänningens hemland. I praxis torde emellertid begreppet innefatta såväl det land i vilket utlänning är medborgare som, när medborgarskap saknas, där han haft sin vanliga vistelseort.

• Sida 164
•  Original

Prop. 1975/76: 18 164

Ändringen i tredje stycket har föranletts av RF. Regeringens beslut angående vilka organisationer eller grupper som skall ligga till grund för RPS förteckning bör kunna utfärdas i form av brev till RPS. De föreskrifter i övrigt som behövs kan utfärdas utan att detta särskilt anges i detta lagrum.

I 21 5 första stycket har gjorts endast en redaktionell ändring i för- hållande till första stycket i nuvarande 20 5. I andra stycket har i förhållande till nuvarande 2 & terroristlagen gjorts endast den sakliga ändring som föranleds av att bosättningstillstånden avskaffas. Den för- delning av beslutanderätten mellan polismyndighet och regeringen som nu gäller i fråga om avvisning av terrorist i annat fall än då politiskt flyktingskap åberopas lämnas alltså oförändrad.

Enligt nuvarande 20 å andra stycket UtlL gäller att polismyndighet skall underställa SIV avvisningsärende, när utlänning åberopar poli- tiskt flyktingskap. Detsamma gäller bl.a. när polismyndigheten anser det tveksamt om avvisning skall ske. Motsvarande bestämmelse finns i förslaget i 21 a 5 första och andra styckena. Enligt förslaget skall underställning ske också i de fall då utlänning åberopar risk att sändas till krigsskådeplats eller straffas för att han övergett krigsskådeplats eller i övrigt vägrat fullgöra krigstjänstgöring. Detsamma gäller när utlänningen p. g. a. de politiska förhållandena i hemlandet inte vill återvända dit. De föreslagna reglerna utgör en konsekvens av änd- ringarna i 2 5 UtlL. I nu berörda fall fordras utredning av sådant slag att besluten bör fattas av SIV. Ett ytterligare skäl är att man däri- genom kan erhålla en enhetlig praxis.

I 21 a % tredje stycket har för motsvarande fall i fråga om utlän- ning som anses som terrorist föreskrivits, att ärendet skall hänskjutas till SIV som med eget yttrande underställer regeringen ärendet. För- slaget innefattar i förhållande till 5 & terroristlagen den ändringen, att regeringen beslutar inte endast när politiskt flyktingskap åberopas utan också i de övriga fall som anges i första stycket.

26%

Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen (8.7) bör de rättsverkningar som nu följer med bosättningstillstånd i fortsättningen i allmänhet anknytas till ett års innehav av permanent uppehållstillstånd. Paragrafen har ändrats i överensstämmelse härmed.

295

I paragrafens första stycke har som en ny punkt 5 införts en ny utvisningsgrund som ersätter den i 3 5 första punkten terroristlagen.

• Sida 165
•  Original

Prop. 1975/76: 18 165

Av hänvisningen till 20 & följer att tillämpningsområdet för utvisning inskränks i förhållande till vad som nu gäller på motsvarande sätt som i fråga om avvisning. Andra stycket har ändrats i redaktionellt hän- seende. Dessutom har gjorts den ändring som föranleds av bosätt- ningstillståndets avskaffande.

305

I paragrafen har sammanförts nu gällande bestämmelser om vilken myndighet som har att meddela utvisningsbeslut enligt UtlL och 3 & terroristlagen. Ändringarna i 2 & UtlL har därvid beaktats.

315

345

I fråga om denna paragraf, som innehåller bestämmelser om s.k. politisk utvisning, får jag hänvisa till vad jag tidigare har anfört (8.9.4 och 8.9.5).

355

I det föregående har jag föreslagit ändrade bestämmelser i fråga om förutsättningarna för användande av tvångsmedel i utlänningsärenden (8.5). Jag har därvid syftat till att i möjlig mån uppnå en anpassning till vad som enligt RB gäller om personliga tvångsmedel i brottmål. Den föreslagna ordningen har intagits i andra och fjärde styckena i föreva- rande paragraf. I fråga om de närmare övervägandena får jag hän- visa till vad jag tidigare har anfört. Jag vill emellertid här peka på att utlänningsnämnden inte skall höras när regeringen beslutar i fråga om förvarstagande.

Enligt 35 & UtlL i dess nuvarande lydelse kan myndighet som hand- lägger ärende om avvisning eller avlägsnande eller ärende om verk- ställighet av sådan åtgärd förordna, att vederbörande utlänning skall tas i förvar eller ställas under uppsikt. Handläggs ärendet hos rege- ringen, kan förordnande meddelas av länsstyrelse eller av SIV. Hand- läggs ärendet av verket, kan förordnande också meddelas av läns- styrelse. Kan det skäligen befaras att utlänningen avviker får åtgärden vidtas av polismyndighet. Bestämmelserna är enligt 7 & terroristlagen även tillämpliga på terrorister. Vid tillkomsten av den lagen bedömdes emellertid UtlL:s bestämmelser inte vara tillräckliga när det gällde om- händertagande av presumtiva terrorister. Ett tillräckligt snabbt om- händertagande ansågs kunna säkerställas endast om polisen gavs större

• Sida 166
•  Original

Prop. 1975/76: 18 166

befogenheter att ingripa med ett omhändertagande eller ett beslut om att ställa utlänningen under uppsikt än 35 & UtlL medgav. Av skäl som närmare utvecklas i prop. 1973: 37 s. 103 föreslogs att polismyndigheten alltid skulle ta utlänningen i förvar när avvisningsärendet skulle under- ställas regeringcn p. g. a. åberopat politiskt verkställighetshinder. I de övriga fall då regeringen hade att pröva avvisningsärende i fråga om presumtiv terrorist borde polismyndighet få ta utlänning i förvar, men detta var inte obligatoriskt. Bestämmelser av denna innebörd finns nu i 6 % terroristlagen. Jag föreslår ingen saklig ändring i nu berörda hänseende.

Som framgår av andra stycket ankommer det, till skillnad från vad som nu gäller, i övrigt endast på den handläggande myndigheten att besluta i nu berörda frågor.

37 &

Paragrafen anger i vilka fall tvångsåtgärd skall upphävas. Bestäm- melsen har kompletterats med en regel om upphävande av förvars- tagande för det fall fjortondagarsfristen har utlöpt utan att nytt för- varstagande har meddelats.

40 &

44 5

Den särskilda besvärstiden i avvisnings- och utvisningsärenden om en vecka föreslås, som jag tidigare behandlat, ersatt med eljest gällande besvärstid. Att denna är tre veckor framgår av 12 å förvaltningslagen (1971: 290). Förslaget föranleder ändring i förevarande paragraf.

46 % Paragrafen innehåller bestämmelser om besvärsrätt över SIV:s be-

• Sida 167
•  Original

"Prop. 1975/76: 18 167

slut i avvisnings- och förpassningsärenden samt över beslut om uppe— hållstillstånd i sådana fall då utlänningsnämnden hörts enligt 12 5 första stycket. De fall som avses är när tillståndet försetts med utrese- beslut och när tillstånd har vägrats p. g. a. vandelsskäl.

Besvärsrätten är f.n. begränsad till de fall då utlänningsnämnden eller någon nämndledamot anfört avvikande mening eller nämnden inte yttrat sig. Som jag tidigare redogjort för (8.3) föreslår jag att denna. begränsning av besvärsrätten avskaffas. Vidare skall besvärstiden vara densamma som gäller i andra sammanhang, nämligen tre veckor. De föreslagna bestämmelserna har tagits in i första stycket.

I vissa fall behöver utlänningsnämnden inte höras i förpassnings- ärende. Detta är fallet om det är uppenbart att förpassning inte skall ske eller om förpassningen beror på att uppehållstillstånd saknas och sådant tillstånd vägrats på grund av vandelsskäl eller har försetts med utresebeslut. I dessa fall föreligger enligt första stycket besvärsrätt redan i ärendet om uppehållstillstånd. I denna del innebär förslaget ingen ändring.

48aå

Enligt förslaget införs en allmän rätt att klaga över beslut om för- varstagande. Däremot får talan inte föras mot beslut att ställa ut- länningen under uppsikt. Bestämmelsen, som intagits i förevarande paragraf, innebär att polismyndighets beslut överklagas hos länsrätt och SIV:s beslut hos kammarrätt. Enligt kungörelsen (1971: 1200) om kammarrättcns domkretsar m.m. upptas besvären av kammarrätten i Stockholm. Besvär över förvaltningsdomstols beslut förs liksom hit- tills enligt bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971: 291). Mot regeringens beslut om förvarstagande (jfr 35 %) får talan inte föras.

495

50%

515

Paragrafen reglerar den s.k. återbrytningsrätten, som f.n. tillkom— mer regeringen och i vissa fall SIV.

• Sida 168
•  Original

Prop. 1975/76: 18 168

Jag har i den allmänna motiveringen (8.4) föreslagit att avlägsnande- beslut som inte har verkställts skall preskriberas efter viss tid. Som en följd därav har jag föreslagit vissa inskränkningar i fråga om möjlig- heten att återbryta sådant beslut. Förslaget föranleder ändring i denna paragraf.

Förvisningsbeslut föreslås inte bli föremål för preskription. I fråga om dessa behålls å andra sidan nuvarande återbrytningsmöjlighet för regeringen (första stycket). I visst hänseende har återbrytningsrätten dessutom utvidgats. Nuvarande lydelse torde inte medge annat än att beslutet upphävs i dess helhet. Behov har visat sig föreligga att undan- tagsvis upphäva endast del av avlägsnandebeslut, exempelvis på sådant sätt att ett med beslutet förenat återreseförbud ändras till att gälla för kortare tid än som föreskrivs i avlägsnandebeslutet. Jag vill nämna att en sådan möjlighet har ansetts föreligga i de fall då beslut om för- visning har prövats nådevägen. Jag anser att en möjlighet bör finnas att i återbrytningsärende ändra beslutet i mildrande riktning. I före- varande paragraf har införts en bestämmelse som möjliggör detta. Vida- re har angetts att regeringen, i stället för att upphäva beslutet, kan medge utlänningen att vistas här. En sådan form av ”villkorlig åter- brytning” förekommer i praxis och har ansetts böra lagfästas.

I fråga om avvisnings-, förpassnings- och utvisningsbeslut skall, som jag närmare redogjort för i den allmänna motiveringen (8.4), åter— brytning kunna ske endast p. g. a. omständigheter som inte tidigare har prövats. Bestämmelsen har tagits in i andra stycket.

I paragrafens tredje stycke har för terroristfallens del införts den be- stämmelse som nu finns i 8 & terroristlagen. Verkställighetshinder cn- ligt 54 a 5 har beaktats.

Fjärde stycket anger att regeringen får utfärda föreskrifter i fall som avses i första och andra styckena. Bestämmelserna motsvaras av nu— varande bestämmelser i 51 5 första stycket sista punkten UtlL. I fråga om föreskrifternas innehåll hänvisas till motiven till 10 å i förslaget.

51aä

I paragrafen har tagits in bestämmelser om rätt att meddela interimis- tiskt beslut i ärende enligt 51 5. Som en första punkt föreskrivs att fråga om inhibition får avgöras av det ansvariga statsrådet. Frågan bör givetvis anmälas för regeringen för dess ställningstagande till inhibi— tionen. Någon särskild bestämmelse om detta torde inte behövas.

Av praktiska skäl har inhibitionsrätt även lämnats till SIV. Den gäller vare sig frågan om återbrytning eller anstånd enligt 51 5 tredje stycket hunnit komma under regeringens prövning eller ej. SIV skall

• Sida 169
•  Original

Prop. 1975/76: 18 169

genast underrätta regeringen om sitt beslut. I det fall då ärendet ännu inte väckts hos regeringen skall SIV dessutom anmäla ärendet till prövning. Underrättelse bör utan särskild bestämmelse kunna lämnas till det ansvariga statsrådet.

535

54aå

Andra stycket avser sådana utlänningar som kan åberopa tungt vä- gande skäl att inte återvända till sitt hemland på grund av de politiska förhållandena där (jfr 8.2). För sådan flykting föreslås, utöver de all- männa politiska verkställighetshindren i andra stycket, att han_ inte får befordras till hemlandet om han kan åberopa synnerliga skäl. Be- stämmelsen avser att i fråga om denna grupp öppna möjlighet att un- derlåta verkställighet när detta skulle framstå som stötande för rätts- känslan. Avsikten är att bestämmelsen skall tillämpas restriktivt.

585

Enligt första stycket skall avvisning verkställas av polismyndighet medan verkställighet av förpassning, förvisning och utvisning ankom- mer på länsstyrelse. Med hänsyn till de ofta extraordinära förhållan- den som kan förekomma vid verkställighet av beslut om avlägsnande av terrorist föreslås att regeringen i dessa fall får frångå de regler som i övrigt gäller om vilken myndighet som handlägger verkställig- hetsärendet. Det kan exempelvis i utvisningsärende vara lämpligare att verkställigheten omhänderhas av polismyndigheterna i samråd med regeringen. Ett tillägg av denna innebörd har tagits in i första stycket.

Enligt andra stycket i dess nuvarande lydelse skall, om utlänningen åberopar politiskt verkställighetshinder, ärendet med visst undantag un- derställas SIV. Bestämmelsen har kompletterats med hänsyn till be- stämmelserna om nya skyddsgrupper.

• Sida 170
•  Original

Prop. 1975/ 76: 18 170

I ett nytt tredje stycke föreskrivs för motsvarande fall, att ärende som rör verkställighet av avvisnings- eller utvisningsbeslut mot terrorist, i stället skall hänskjutas till SIV som med eget yttrande underställer regeringen ärendet. Bestämmelsens motsvarighet finns nu i 5 & tcrrorist— lagen.

I fjärde stycket har för tcrroristfallen föreskrivits förhör i verkställig— hetsärenden som prövas av regeringen på grund av påstående om po- litiskt flyktingskap m.m. (jfr 14 & terroristlagen).

595

Enligt paragrafen får talan föras mot SIV:s beslut i verkställighets- ärende som underställs SlV enligt 58 å andra stycket. Besvärsrätten är f. n. begränsad på motsvarande sätt som i 46 's”.

60aä

I en ny paragraf har införts de förslagna bestämmelserna om pre— skription av avvisnings-, förpassnings— eller utvisningsbeslut. I denna del får jag hänvisa till vad jag har anfört i den allmänna motive— ringen (8.4).

635

I straffskalan har för arbetsgivare som i sin tjänst har utlänning utan föreskrivet arbetstillstånd införts fängelse i högst ett år enligt de när— mare överväganden som jag tidigare har redovisat (8.8.2).

64 5 I fråga om första stycket får jag hänvisa till vad jag tidigare har an- fört (8.6). Til] ett nytt andra stycke har överförts bestämmelserna i 15 5 punkt 1 och 2 terroristlagen.

65%

10.2 Förslagen till lag om ändring i lagen (1968: 555) om rätt för ut- länning och utländskt företag att idka näring här i riket, lag om ändring i förordningen (1968: 564) om tillfällig handel och lag om ändring i lagen (1975: 000) om tillfällig handel

Som jag tidigare har anfört (8.7) bör den rätt att idka näring som nu tillkommer innehavare av bosättningstillstånd i fortsättningen gälla in-

• Sida 171
•  Original

Prop. 1975/76: 18 171

Medborgare i nordiskt land kan inte få bosättningstillstånd. Det- samma gäller i fråga om det permanenta uppehållstillstånd som enligt förslaget ersätter bosättningstillståndet. Som jag förut har anfört (8.7) bör redan nu genomföras den ändringen att nordisk medborgare jäm- ställs med utlänning som har permanent uppehållstillstånd i fråga om rätten att idka näring i allmänhet. En förutsättning bör vara att ut- länningen är bosatt här i riket. I 1968 års lag har införts bestäm- melser av denna innebörd.

10.3. Förslaget till lag om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall

I lagen har de nuvarande bestämmelserna i 10—13 åå terroristlagen tagits in i sak oförändrade. Lagens giltighetstid har begränsats till ut- gången av år 1976.

1 ] Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till 1. lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193) 2. lag om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall.

Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

• Sida 172
•  Original

Prop. 1975/76: 18 172

Bilaga De remitterade förslagen

Föreslagen lydelse 95

Uppehållstillstånd medför rätt att vistas i riket den tid som an- givits i tillståndet. Det innefattar icke rätt till inresa, om ej detta särskilt angivits. Tillståndet må begränsas till att avse uppehåll endast inom viss del av riket, dock ej mindre del än en kommun, samt förbindas med de föreskrifter som i övrigt finnas erforderliga. Kvar- stannar utlänning i riket efter det att hans tillstånd upphört att gäl— la, skall han, intill dess nya före- skrifter meddelas för honom, allt- jämt vara underkastad de före- skrifter som voro förbundna med tillståndet.

Beslut om uppehållstillstånd må innehålla föreskrift att utlänningen senast då tiden för tillståndet ut— går skall utresa ur riket (utrese- beslut).

Uppehållstillstånd får meddelas för viss tid eller, i fråga om utlän- ning som är fast bosatt i riket, utan tidsbegränsning (permanent uppehållstillstånd). Sistnämnda till- stånd får återkallas, om utlänning- ens bosättning här upphör.

10.83

Bosättningstillstånd medför rätt att inresa och att utan tidsbegräns- ning vistas i riket. Den som inne- har bosättningstillstånd äger uppe- hålla sig i riket, även om han icke är försedd med pass.

Bosättningstillstånd må medde- las utlänning, som är fast bosatt i riket; upphör hans bosättning här, må tillståndet återkallas.

Tidsbegränsat uppehållstillstånd medför rätt att vistas i riket den tid som angivits i tillståndet. Det innefattar icke rätt till inresa, om ej detta särskilt angivits. Tillstån— det må begränsas till att avse up- pehåll endast inom viss del av ri- ket, dock ej mindre del än en kommun, samt förbindas med de föreskrifter i fråga om byte av bo- stad och arbetsanställning samt an- mälningsskyldighet som i övrigt bedömes behövliga. Stannar ut- länning kvar i riket efter det att hans tillstånd upphört att gälla, skall han, intill dess nya föreskrif- ter meddelas för honom, alltjämt vara underkastad de föreskrifter som voro förbundna med tillstån- det.

Beslut om tidsbegränsat uppe- hållstillstånd får innehålla före- skrift att utlänningen senast då ti- den för tillståndet utgår skall ut- resa ur riket (utresebeslut).

Permanent uppehållstillstånd

• Sida 174
•  Original

Prop. 1975/76: 18

Nuvarande lydelse

174

Föreslagen lydelse

medför rätt att inresa och att vis- tas i riket utan tidsbegränsning. Den som innehar sådant tillstånd får uppehålla sig i riket, även om han saknar pass.

11 53

Viscring, uppehållstillstånd och bosättningstillstånd meddelas av den centrala utlänningsmyndighe— ten; dcnna myndighet beslutar även om återkallelse av bosätt- ningstillstånd.

Viscring må ock meddelas av ministern för utrikes ärendena samt, i den omfattning Konungen bestämmer, av diplomatisk eller konsulär myndighet eller polis- myndighet. Om återkallelse av vi- sering beslutar den myndighet, som meddelat viseringen; den centrala utlänningsmyndigheten äger jäm- väl återkalla visering, som annan myndighet meddelat, dock ej sådan som beviljats av ministern för ut- rikes ärendena.

Uppehållstillstånd må, i den om- fattning Konungen bestämmer, meddelas av polismyndighet; fin- ner polismyndigheten att ansökan om uppehållstillstånd icke bör bi- fallas, skall ärendet underställas den centrala utlänningsmyndighe- ten. Utresebeslut må meddelas en- dast av den centrala utlännings— myndigheten.

Visering och uppehållstillstånd meddelas av den centrala utlän- ningsmyndigheten; denna myndig-- het beslutar även om återkallelse av permanent 1ippehållsti/lslånd.

Viscring må ock meddelas av chefen för utrikesdepartenzentet samt, i den omfattning regeringen bestämmer, av diplomatisk eller konsulär myndighet eller polismyn— dighet. Om återkallelse av vise— ring beslutar den myndighet, som meddelat viseringen; den centrala ntlänningsmyndighcten ägcr jäm- väl återkalla visering, som annan myndighet meddelat, dock ej så- dan som beviljats av chefen för utrikestlepartementet.

'Iliclsbegränsat uppehållstillstånd må, i den omfattning regeringen bestämmer, meddelas av polismyn- dighet; finner polismyndigheten att ansökan om uppehållstillstånd icke bör bifallas, skall ärendet under- ställas den centrala utlänningsmyn- digheten. Utresebeslut må medde- las endast av den centrala utlän- ningsmyndigheten.

15 54

Konungen får förordna att ut- länning icke utan tillstånd får

1. innehava anställning här i ri- ket eller, i annan egenskap än han— delsresande, utöva verksamhet som föranledcs av anställning utom- lands (arbetstillstånd),

2. innchava anställning som av- ser befattning på svenskt fartyg i utrikes fart (anställningstillstånd).

Förordnande enligt första styc- ket skall icke gälla utlänning, som

" Senaste lydelse 1968: 755. ' Senaste lydelse 1974: 194.

Regeringar: får förordna att ut- länning icke utan tillstånd får

1. innehava anställning här i ri- ket eller, i annan egenskap än han— delsresande, utöva verksamhet som föranlcdcs av anställning utom— lands (arbetstillstånd),

2. innehava anställning som av- ser befattning på svenskt fartyg i utrikes fart (anställningstillstånd).

Förordnande enligt första styc- ket skall icke gälla ntlänning, som

• Sida 175
•  Original

Prop. 1975/76: 18 175 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse innehar bosätlningstillstånd. innehar permanent uppehållstill- stånd. 19 55

Utlänning må ock avvisas, ]) om han kan antagas komma att sakna erforderliga medel för sin vistelse här i riket eller, därest han ämnar besöka Danmark, Finland, Island eller Norge, för sin vistelse därstädes ävensom för sin hemresa;

2) om han ämnar söka sitt uppehälle här i riket eller i Danmark, Finland, Island eller Norge och det skäligen kan antagas att han icke kommer att ärligen försörja sig;

3) om han, enligt vad känt är, under de senast förflutna två åren yrkesmässigt bedrivit otukt, yrkesmässigt utnyttjat annans otuktiga lev— nadssätt eller yrkesmässigt bedrivit olovlig införsel eller utförsel;

4) om han tidigare inom eller utom riket blivit dömd till frihetsstraff och det skäligen kan befaras att han kommer att här i riket eller 1 Dan- mark, Finland, Island eller Norge fortsätta brottslig verksamhet;

5) om det med hänsyn till hans föregående verksamhet eller eljest skäligen kan befaras att han kommer att här i riket eller i Danmark, Finland, Island eller Norge bedriva sabotage, spioneri eller olovlig un- derrättelseverksamhet; eller

6) om i lag eller med stöd av lag bestämmelse meddelats därom med anledning av resolution, som antagits av Förenta nationernas säkerhets- råd.

Utlänning må jämväl, på begäran av den centrala utlänningsmyndig- heten i Danmark, Finland, Island eller Norge, avvisas i annat fall, om det kan antagas att han eljest begiver sig till det land, som framställt sådan begäran.

Vad i denna paragraf sägs skall icke gälla den som innehar vise- ring, uppehållstillstånd eller bo- sättningstillstånd.

20 ål;

5 Senaste lydelse 1969: 233. ' Senaste lydelse 1973: 274.

Vad i denna paragraf sägs skall icke gälla den som innehar vise— ring eller uppelui/lstillstånd.

20 %

Utlänning som ankommer till ri— ket skall avvisas, om det finnes grundad anledning antaga att han tillhör eller verkar för organisa- tion eller grupp som avses i andra stycket och det tillika med hän- syn till vad som är känt ont hans föregående verksamhet eller eljest föreligger fara att han här i riket medverkar till handling som av- ses där.

I första stycket avses grupp el- ler organisation som, med hänsyn till vad som är känt om dess tidi—

Förutvarande 21 & upphävd genom 1971: 1186.

• Sida 176
•  Original

Prop. 1975/76: 18

Nuvarande lydelse

20 5 första stycket

Avvisning skall ske vid utlän- nings ankomst till riket eller ome- delbart därefter; avvisning med stöd av 19 & må dock ske intill tre månader efter ankomsten. Beslut om avvisning meddelas av polis- myndighet.

20 å andra stycket

Finner polismyndigheten skäl till avvisning föreligga men påstår ut- länningen att han i det land, från vilket han kommit, löper risk att bliva utsatt för politisk förföljelse eller att han där icke åtnjuter trygghet mot att bliva sänd till land, i vilket han löper sådan risk, och är påståendet icke uppenbart oriktigt, skall ärendet underställas

176

Föreslagen lydelse

gare verksamhet, kan befaras utan- för sitt hemland använda våld, hot eller tvång för politiska syften och till följd därav kan befaras även här i riket bedriva sådan verksam- het.

Rikspolisstyrelsen upprättar för- teckning över utlänningar som en— ligt vad i första stycket sägs skall avvisas. Förteckningen får endast avse utlänning som tillhör eller verkar för organisation eller grupp som regeringen bestämmer.

215

Avvisning enligt 18 eller 19 5 skall ske vid utlännings ankomst till riket eller omedelbart därefter; avvisning med stöd av 19 & må dock ske intill tre månader efter ankomsten. Beslut om avvisning meddelas av polismyndighet.

När utlänning, vilken upptagits på förteckning som avses i 20 5 tredje stycket och ej innehar vise- ring eller uppehållstillstånd, an— kommer till riket, skall polismyn- digheten omedelbart meddela be- slut om hans avvisning, om ej an- nat följer av 2] a s? tredje stycket. Uppkommer hos polismyndigheten fråga om avvisning enligt 20 5 av annan utlänning än som sagts nu, skall ärendet hänskjutas till den centrala utlänningsmyndigheten, som med eget yttrande underställer regeringen ärendet. I ärende som prövas av regeringen skall förhör hållas.

21 a &

Finner polismyndigheten skäl till avvisning föreligga i fall som av- ses i 18 eller ]9 5 men påstår ut- länningen att han i det land, från vilket han kommit, löper risk att bliva utsatt för politisk förföljelse eller risk att sändas till krigsskåde- plats eller straffas för att han över— givit krigsskådeplats eller eljest vägrat fullgöra krigstjänstgöring

• Sida 177
•  Original

Prop. 1975/76: 18

Nuvarande lydelse

den centrala utlänningsmyndighe— ten. Den centrala utlänningsmyn- digheten har att, efter utlännings- nämndens hörande, besluta i ären- det så snart det kan ske. Finner den centrala utlänningsmyndighe- ten uppenbart att avvisning ej bör ske eller är ärendet synnerligen brådskande, må beslut meddelas utan att yttrande inhämtas från utlänningsnämnden.

20 & tredje stycket

Vad i andra stycket sägs skall ock gälla, då anledning förekom- mer till avvisning enligt 19 å andra stycket ävensom då polismyndig- heten finner det vara tveksamt, om utlänning, mot vilken avvis- ningsanledning förekommer, bör avvisas.

177

Föreslagen lydelse

eller ock att han där icke åtnjuter ' trygghet mot att bliva sänd till land, i vilket han löper sådan risk, och är påståendet icke uppenbart oriktigt, skall ärendet underställas den centrala utlänningsmyndighe- ten. Detsamma skall gälla när ut- länning påstår sig icke vilja åter- vända till hemlandet på grund av de politiska förhållandena där. Den centrala utlänningsmyndighe- ten har att, efter utlänningsnämn- dens hörande, besluta i ärendet så snart det kan ske. Finner den cen- trala utlänningsmyndigheten up- penbart att avvisning ej bör ske eller är ärendet synnerligen bråds- kande, må beslut meddelas utan att yttrande inhämtas från utlän- ningsnämnden.

Vad i första stycket sägs skall ock gälla, då anledning förekom- mer till avvisning enligt 19 å andra stycket ävensom då polismyndig- heten finner det vara tveksamt, om utlänning, mot vilken avvis- ningsanledning förekommer, bör avvisas.

Är fråga om avvisning enligt 20 5 skall ärendet under de förut- sättningar som anges i första styc- ket hänskjutas till den centrala utlänningsmyndigheten, som med eget yttrande underställer rege- ringen ärendet.

26 57 Finnes utlänning hava begått brott, å vilket fängelse i mer än ett år kan följa, eller undanröjes villkorlig dom eller skyddstillsyn som ådömts utlänning för sådant brott, och kan det på grund av gärningens be- skaffenhet och övriga omständigheter befaras att han kommer att här i riket fortsätta brottslig verksamhet eller föranleder brottet eljest att han icke bör få kvarstanna, må domstolen förvisa honom ur riket.

Vid bedömande om utlänning bör förvisas skall hänsyn tagas till utlänningens levnads- och familje- förhållanden samt till längden av den tid han vistats i riket. Utlän-

' Senaste lydelse 1964: 205. 12 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 18

Vid bedömande om utlänning bör förvisas skall hänsyn tagas till utlänningens levnads- och familje- förhållanden samt till längden av den tid han vistats i riket. Utlän-

• Sida 178
•  Original

Prop. 1975/76: 18

Nuvarande lydelse

ning, som innehar bosättningstill- stånd eller som då åtalet väcktes sedan minst fem år tillbaka var bosatt i riket, må förvisas endast om synnerliga skäl äro därtill.

178

Föreslagen lydelse

ning, som sedan minst ett är inne- har permanent uppehållstillstånd eller som då åtalet väcktes sedan minst fem år tillbaka var bosatt i riket, må förvisas endast om syn- nerliga skäl äro därtill.

Förvisas utlänning, skall det men han därigenom lider beaktas vid bestämmande av annan påföljd för brottet. Förordnar domstol enligt 34 kap. brottsbalken om förändring av påföljd, som ådömts jämte för- visning. må ock meddelas det beslut i fråga om förvisningen, som därav påkallas.

29 55 Utlänning må utvisas ur riket, 1) om han yrkesmässigt bedriver otukt eller eljest underlåter att efter förmåga söka årligen försörja sig; 2) om han är hemfallen åt alkoholmissbruk eller narkotikamissbruk och finnes i följd därav vara farlig för annans personliga säkerhet eller

föra ett grovt störande levnadssätt;

3) om han av tredska eller up- penbar vårdslöshet gång efter an- nan undandrager sig att uppfylla sina förpliktelser mot det allmänna eller mot enskild person; eller

4) om han under loppet av de senast förflutna fem åren utom riket genom dom som äger laga kraft blivit dömd till frihetsstraff för brott, varför utlämning må ske enligt svensk lag, eller undergått honom omedelbart ådömt frihets— straff för sådant brott och det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter kan be— faras att han kommer att här i ri- ket fortsätta brottslig verksamhet.

Vid bedömande om utlänning bör utvisas enligt denna 5 skall hänsyn tagas till utlänningens lev— nads- och familjeförhållanden samt till längden av den tid han ' vistats i riket. Utlänning som in- nehar bosättningstillstånd eller som sedan minst fem år tillbaka är bo- satt i riket, må utvisas endast om

5 Senaste lydelse 1968: 755.

3) om han av tredska eller up- penbar vårdslöshet gång efter an— nan undandrager sig att uppfylla sina förpliktelser mot det allmänna eller mot enskild person;

4) om han under loppet av de senast förflutna fem åren utom riket genom dem som äger laga kraft blivit dömd till frihetsstraff för brott, varför utlämning må ske enligt svensk lag, eller undergått honom omedelbart ådömt frihets- straff för sådant brott och det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter kan be- faras att han kommer att här i riket fortsätta brottslig verksam— het: eller

5) om sådana omständigheter föreligger sotn avses i 20 5 första och andra styckena.

Vid bedömande om utlänning bör utvisas enligt första stycket punkterna 1—4 skall hänsyn tagas till utlänningens lcvnads- och fa- miljeförhållanden samt till längden av den tid han vistats i riket. Ut- länning som sedan minst ett år in- nehar permanent uppehållstillstånd eller som sedan minst fem' år till-

• Sida 179
•  Original

Prop. 1975/76: 18

Nuvarande lydelse-

synnerliga skäl äro därtill.

179

Föreslagen lydelse

baka är bosatt i riket, må endast om synnerliga skäl föreligger ut- visas med stöd av första stycket punkterna 1—4.

30 59

Beslut om utvisning meddelas av länsrätt. Påstående av utlän- ning att han är politisk flykting prövas enligt 58 å i samband med verkställigheten av beslutet.

Beslut om utvisning enligt 29 5 första stycket pun/(terna 1—4 meddelas av länsrätt. Påstående av utlänning att han är politisk flyk- ting prövas enligt 58 å i samband med verkställigheten av beslutet. Vad nu sagts gäller även när ut- länningen påstår att det föreligger annan sådan omständighet som an- ges i 2 5.

Beslut om utvisning enligt 29 5 första stycket punkt 5 meddelas av regeringen. I ärendet skall in— hämtas yttrande från den centrala utlänningsmyndigheten, om ej hinder möter på grund av att ären- det är synnerligen brådskande.

31 510

[ ärende hos länsrätt angående utvisning skall, om utlänningen begär det, muntlig förhandling hållas. Det åligger länsrätten att i god tid innan beslut om utvisning meddelas underrätta utlänningen om hans rätt att påkalla sådan förhandling.

Vid muntlig förhandling hos förvaltningsdomstol i ärende angående utvisning äga 41 %, 42 5 första och andra styckena samt, såvitt avser allmänt ombud och tolk, 42 a % tredje och fjärde styckena motsvarande tillämpning. Utöver vad som följer av 16 & förvaltningsprocesslagen (1971: 291) äger domstolen förordna att förhandlingen skall hållas inom stängda dörrar, då det påkallas av omständigheterna.

I ärende hos regeringen om at- visning enligt 29 5 första stycket punkt 5 skall förhör hållas.

345

När det finnes påkallat av hän- syn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse, må Konungen utvisa utlänning och förbjuda ho- nom att återvända till riket eller ock föreskriva inskränkningar och villkor för hans vistelse i riket.

När det finnes påkallat av hän- syn till rikets säkerhet får rege- ringen utvisa utlänning och förbju- da honom att återvända till riket eller ock föreskriva inskränkning- ar och villkor i fråga om hans vis- telseort, byte av bostad och ar- betsanställning samt anmiilnings- plikt.

I ärende om utvisning enligt denna paragraf skall förhör hållas.

' Senaste lydelse 1971: 1 186. 10 Senaste lydelse 1973: 123.

112

Riksdagen 1975/76. ] saml. Nr 18

• Sida 180
•  Original

Prop. 1975/76: 18

Nu varande lydelse

180

Föreslagen lydelse

355;

Uppkommer fråga om avvis- ning, förpassning eller utvisning ller om verkställighet av sådan åtgärd eller om verkställighet av förvisning, äger den myndighet som handlägger ärendet förordna att utlänningen skall tagas i för- var eller ställas under uppsikt.

Åtgärd enligt första stycket må ock, då Konungen handlägger ärendet, vidtagas av: länsstyrelse eller den centrala utlänningsmyn- digheten och, då den centrala ut- länningsmyndigheten handlägger ärendet, av länsstyrelse. Kan det skäligen befaras att utlänningen avviker, må åtgärden vidtagas av polismyndighet. Anmälan om åt— gärden skall skyndsamt göras hos den myndighet som handlägger ärendet, och det åligger denna myndighet att omedelbart pröva om åtgärden skall bestå.

Skall enligt 21 a 5 tredje stycket ärende om avvisning underställas regeringen, skall polismyndigheten taga utlänningen i förvar.

Föreligger i annat fall än som avses i första stycket sannolika skäl för avvisning, förpassning el- ler utvisning eller uppkommer frå— ga om verkställighet av sådan åt- gärd eller av förvisning och kan det med hänsyn till utlänningens personliga förhållanden eller övri- ga omständigheter skäligen befa- ras att han kommer att hålla sig undan eller här bedriva brottslig verksamhet eller är hans identitet oklar, äger den myndighet som handlägger ärendet förordna att han skall tagas i förvar. Om det befinns tillräckligt, kan myndig- heten i stället ålägga honom att på vissa tider anmäla sig hos polis- myndighet i orten eller föreskriva annat villkor som erfordras för att hålla honom under uppsikt. Fullgör utlänning icke vad som sålunda ålagts honom, kan han ta- gas i förvar.

Är fara i dröjsmål får åtgärd enligt andra stycket vidtagas av polismyndighet, även om ärendet handlägges av annan myndighet. Skall enligt 21 39 andra stycket ärende om avvisning underställas regeringen eller uppkommer fråga om utvisning enligt 29 5 första stycket punkt 5, får polismyndig- het även. i annat fall taga utlän- ningen i förvar eller ställa honom under uppsikt. Anmälan om åt— gärden skall skyndsamt göras hos den myndighet som handlägger ärendet, och det åligger denna myndighet att omedelbart pröva om åtgärden skall bestå.

Utlänning får inte kvarhållas längre tid än två veckor från det han togs i förvar, om icke synner— liga skäl föreligger därtill. Innan beslut härom meddelas skall hållas

• Sida 181
•  Original

Prop. 1975/76: 18

Nuvarande lydelse

181

Föreslagen lydelse

förltör eller, om förvaltningsdom- stol handlägger ärendet, muntlig förhandling. Beslut om kvarhål- lande i förvar gäller för varje gång icke längre tid än fjorton dagar från beslutets dag. Vad nu sagts gäller ej när beslut meddelats om avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning.

375

Förekommer ej längre skäl att hålla utlänningen i förvar eller under uppsikt, skall åtgärden ome- delbart upphävas.

Meddelas icke inom tid som i 35 5 fjärde stycket sägs beslut om kvarhållande i förvar eller före- kommer annars ej längre skäl att hålla utlänningen i förvar eller under uppsikt, skall åtgärden ome- delbart upphävas.

38 än

Finnes anledning att hålla ut- länning i förvar längre tid än en mättad, skall frågan därom inom sagda tid underställas Konungen. Ej må någon kvarhållas längre tid än tre månader från det han togs i förvar, om ej Konungen finner synnerliga skäl därtill föreligga. In- nan Konungen meddelar beslut härom, skall förhör hållas i ären- det samt utlänningsnämnden avgi- va yttrande. Konungens beslut om kvarhållande av utlänning i förvar gäller för varje gång ej längre än tre månader från dagen för beslu- tet.

Första stycket gäller ej i ärende hos förvaltningsdonzsml om utvis- ning. Ej må någon i sådant ärende kvarhållas längre tid än tre måna- der från det han togs i förvar, om ej synnerliga skäl därtill föreligga. Innan beslut härom meddelas skall muntlig förhandling hållas i ären- det. Beslut om kvarhållande av ut- länning i förvar gäller för varje gång ej längre tid än tre månader från dagen för beslutet.

" Senaste lydelse 1971: 1186.

• Sida 182
•  Original

Prop. 1975/76: 18

Nuvarande lydelse

182

Föreslagen lydelse 40%

Förhör skall hållas av den myn- dighet som handlägger ärendet. Den centrala utlänningsmyndig- heten äger dock i ärende, som myndigheten handlägger, över- lämna åt utlänningsnämnden eller länsstyrelse att hålla förhör. I ärende, som handlägges av Ko- nungen, utser Konungen förhörs- myndighet.

Förhör skall hållas av den myn- dighet som handlägger ärendet. Den centrala utlänningsmyndig- heten äger dock i ärende, som myndigheten handlägger, över- lämna åt utlänningsnämnden eller länsstyrelse att hålla förhör. I ärende, som handlägges av rege- ringen, utser regeringen eller myn- dighet som regeringen bestämmer förhörsmyndighet.

Utlänningsnämnden äger uppdraga åt ledamot eller suppleant att hålla förhör.

44 än Polismyndighets beslut om avvisning må överklagas av utlänningen. Klagan föres hos den centrala utlänningsmyndigheten genom be- svär. Klagande har att inom en vecka efter det han erhållit del av beslutet inkomma med besvären.

Förvaltningsdomstols beslut om utvisning må överklagas av utlän- ningen. Klagan förcs enligt be- stämmelserna i förvaltningspro- cesslagen (1971: 291). Klagande har dock att inom en vecka efter det han erhållit del av beslutet in- komma med besvären.

Klagan föres hos den centrala utlänningsmyndigheten genom be- svär.

Förvaltningsdomstols beslut om utvisning må överklagas av utlän— ningen. Klagan föres enligt be— stämmelserna i förvaltningspro- cesslagen (1971: 291).

Om klagan rörande förvisning gäller vad eljest är stadgat om klagan över allmän domstols dom eller beslut.

46 sw

Över den centrala utlännings- myndighetens beslut om avvisning eller förpassning så ock dess be- slut i tillståndsärende, i vilket ut- länningsnämndens yttrande inhäm- tats på grund av 12 5 första styc- ket, må klagan föras av utlän- ningen, om ntlänningsnämnden el- ler någon dess ledamot anfört av- vikande mening eller ock nämn- den i ärende rörande avvisning icke avgivit yttrande.

Över den centrala utlännings— myndighetens beslut om avvisning eller förpassning så ock dess be- slut i tillståndsärende, i vilket-ut— länningsnämndens yttrande inhäm— tats på grund av 12 & första styc— ket, må klagan föras av utlän- ningen. Klagan föres hos rege— ringen genom besvär.

Vad sålunda stadgats skall ej gälla beslut om förpassning 'i fall då utlänningsnämndens yttrande i ärendet ej fordras.

Klagan enligt första stycket fö- res hos Konungen genom besvär.

" Senaste lydelse 1971: 1186. " Senaste lydelse 1971: 1186.

• Sida 183
•  Original

Prop.1975/76:18

Nuvarande lydelse

Klagande har att inkomma med besvären inom en vecka efter det han erhållit del av beslutet.

183

Föreslagen lydelse

48aå

Beslut enligt 35 5 andra stycket om tagande i förvar får överklagas av utlänningen. Vad nu sagts gäller ej beslut som meddelats av rege- ringen. Har beslutet meddelats av polismyndighet, föres klagan llOS länsrätt. Har beslutet meddelats av den centrala utlänningsmyndighe- ten eller av länsstyrelse föres kla- gan hos kammarrätt. Över förvalt- ningsdomstols beslut föres klagan enligt bestämmelserna i förvalt- ningsprocesslagen (1971 : 291).

Klagan enligt första stycket får föras särskilt och är ej inskränkt till viss tid.

49 g14

Klagan över beslut i ärende en- ligt denna lag må endast föras i fall som angivas i 44, 46, 46 a och 59 55.

Utan hinder av vad i första styc- ket sägs må klagan föras över be- slut om avvisande av ombud eller biträde, beslut i jävsfråga samt beslut om förvarstagande i ärende om utvisning hos förvaltningsdom- stol.

Klagan över beslut om avvisan- de av ombud eller biträde samt klagan över förvaltningsdomstols beslut i jävsfråga må föras särskilt inom en vecka efter det klaganden erhållit del av beslutet. Klagan över förvaltningsdomstols beslut om förvarstagande må likaledes föras särskilt och vare ej inskränkt till viss tid.

Klagan över beslut i ärende en- ligt denna lag må endast föras i fall som anges i 44, 46, 46 a, 48 a och 59 55.

Utan hinder av vad i första styc- ket sägs må klagan föras över be— slut om avvisande av ombud eller biträde samt beslut i jävsfråga. Så- dan klagan må föras särskilt.

505

Har utlänning i ärende om up— pehållstillstånd eller bosättningstill- stånd mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift och har uppgiften föranlett att tillståndet beviljats

" Senaste lydelse 1973: 123.

Har utlänning i ärende om up- pehållstillstånd eller arbetstillstånd mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift eller svikligen förtigit visst förhållande och har han därige-

• Sida 184
•  Original

Prop. 1975/76: 18

Nuvarande lydelse

honom, äger den centrala utlän- ningsmyndigheten, efter utlän- ningsnämndens hörande, förordna att tillståndet skall upphöra att gälla.

184

Föreslagen lydelse

nom föranlett att tillståndet bevil- jats honom, äger den centrala utlänningsmyndigheten, efter ut- länningsnämndens hörande, för- ordna att tillståndet skall upphö- ra att gälla.

515

Kan beslut om avvisning, för- passning, förvisning eller utvisning icke verkställas eller föreligger el- jest, vare sig beslutet verkställts eller icke, skäl att beslutet icke längre skall lända till efterrättelse, äger Konungen upphäva beslutet. I samband därmed meddelar Ko- nungen de föreskrifter för utlän- ningens vistelse i riket, som må finnas påkallade.

Beslut om avvisning eller för- passning, vilket icke blivit verk- ställt, må ock upphävas av den centrala utlänningsmyndigheten, om särskilda skäl äro därtill; vad nu sagts gäller dock icke beslut som meddelats av Konungen.

Kan beslut om förvisning icke verkställas eller föreligger eljest, vare sig beslutet verkställts eller icke, skäl att beslutet icke längre skall lända till efterrättelse, äger regeringen upphäva beslutet i dess helhet eller i viss del eller ock medge att utlänningen utan hinder av beslutet får vistas i riket.

Första stycket gäller, med det undantag som anges i tredje styc- ket, i fråga orn beslut om avvis- ning, förpassning eller utvisning, som på grund av omständighet som icke tidigare prövats finnes icke längre böra lända till efter- rättelse.

Meddelar regeringen beslut om avvisning enligt 20 5 eller utvis- ning enligt 29 5 första stycket punkt 5 men möter på grund av vad i 53—541: 55 sägs hinder mot verkställighet av beslutet eller föreligger annars särskild anled- ning att verkställighet ej bör äga rum, skall förordnas att verkstäl- lighet tills vidare ej får ske. Be- slut om avvisning eller utvisning som nu sagts eller förordnande att verkställighet av sådant beslut ej får ske skall omprövas när anled- ning förekommer därtill.

Upphäves beslut enligt första el- ler andra stycket eller medges ut- länningen rätt att utan hinder av beslutet vistas här i riket, får re- geringen i samband därmed med- dela sådana föreskrifter om in- skränkningar och villkor för ut- länningens vistelse i riket som an- ges i 34 9' .

Skall verkställighet icke ske i fall som avses i tredje stycket el- ler har i annat fall meddelats be-

• Sida 185
•  Original

Prop. 1975/76: 18

Nuvarande lydelse

185

Föreslagen lydelse

slut om avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning som ej kan verkställas och föreligger be- träffande utlänningen sådana orn- ständigheter som avses i 20 $$ första och andra styckena, får regeringen meddela föreskrifter som avses i fjärde stycket. I ären- de som nu sagts skall förhör hållas.

Slaå

Uppkommer fråga som avses i 51 å' får det statsråd, som ansva- rar för ärenden enligt denna lag, besluta huruvida verkställighet skall ske innan regeringar: med- delat slutligt beslut i ärendet. Så— dant beslut får även meddelas av den centrala utlänningsmyndighe— ten. Det åligger därvid den centra- la utlänningsnzyndigheten att ge- nast underrätta regeringen om den vidtagna åtgärden och, om ären- det ännu icke kommit under rege- ringens prövning, anmäla ärendet.

535

Utlänning må icke vid verkstäl- lighet av avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning beford- ras till land, där han löper risk att bliva utsatt för politisk förföl— jelse, och ej heller till land, där han icke åtnjuter trygghet mot att bliva sänd till land, i vilket han löper sådan risk.

Beslut om avvisning, förpass- ning, förvisning eller utvisning an- ses verkställt när utlänningen, se- dan han fått del av beslutet, rest ut ur landet.

Utlänning må icke vid verkstäl— lighet befordras till land, där han löper risk att bliva utsatt för poli- tisk förföljelse och ej heller till land, där han icke åtnjuter trygg- het mot att bliva sänd till land, i vilket han löper sådan risk.

54aå

Krigsvågrare må icke vid verk- ställighet av avvisning, förpass- ning, förvisning eller utvisning be- fordras till land där han löper risk att sändas till krigsskådeplats och ej heller till land där han icke åtnjuter trygghet mot att bliva sänd till land, i vilket han löper sådan risk, såvida inte särskilda skäl för verkställighet föreligger och han inte kan befordras till annat land.

• Sida 186
•  Original

Prop. 1975/76: 18

Nuvarande lydelse

186

Föreslagen lydelse

Anför i annat fall utlänning som avses i 2 5 tredje stycket s_vn— nerliga skäl för att han icke skall sändas till sitt hemland, må han icke vid verkställighet befordras dit eller till land, i vilket han lö- per risk att bliva sänd till sitt hem— land.

58 515

Avvisning skall så snart det kan ske verkställas av polismyndighet. Verkställighet av förpassning, för- visning och utvisning ankommer på länsstyrelse.

Påstår utlänningen att han i det land, till vilket han skulle beford- ras, löper risk att bliva utsatt för politisk förföljelse eller att han där icke åtnjuter trygghet mot att bliva sänd till land, i vilket han löper sådan risk, och är påståendet icke uppenbart oriktigt, skall ären- det underställas den centrala ut- länningsmyndigheten; underställ— ning skall dock ej ske, om påståen— det enligt det beslut som förekom- mer till verkställighet redan är prövat. Den centrala utlännings- myndigheten har att, efter utlän- ningsnämndens hörande, besluta i ärendet så snart det kan ske. Fin- ner den centrala utlänningsmyn- digheten uppenbart att verkställig- het ej bör ske eller är ärendet syn— nerligen brådskande, må beslut meddelas utan att yttrande inhäm- tas från utlänningsnämnden.

" Senaste lydelse 1973: 274.

Avvisning skall så snart det kan ske verkställas av polismyndighet. Verkställighet av förpassning, för— visning och utvisning ankommer på länsstyrelse. I fall som avses i 20 5 eller 29 5 första stycket punkt 5 äger regeringen förordna annor— lunda.

Påstår utlänningen att han i det land, till vilket han skulle beford— ras, löper risk att bliva utsatt för politisk förföljelse eller risk att sändas till krigsskådeplats eller straffas för att han övergivit krigs- skådeplats eller eljest vägrat full- göra krigstjänstgöring eller ock att han där icke åtnjuter trygghet mot att bliva sänd till land, i vilket han löper sådan risk, och är påståen- det icke uppenbart oriktigt, skall, utom i fall som avses i 20 5 och 29 _é' första stycket punkt 5, ären- det underställas den centrala ut— länningsmyndigheten. Detsamma skall gälla när utlänning påstår sig ej vilja återvända till hemlandet på grund av de politiska förhål- landena där. Underställning skall dock ej ske, om påståendet enligt det beslut som förekommer till verkställighet redan är prövat. Den centrala utlänningsmyndigheten har att, efter utlänningsnämndens hörande, besluta i ärendet så snart det kan ske. Finner den centrala utlänningsmyndigheten uppenbart att verkställighet ej bör ske eller är ärendet synnerligen brådskande, må beslut meddelas utan att ytt- rande inhämtas från utlännings- nämnden.

• Sida 187
•  Original

Prop. 1975/76: 18

Nuvarande lydelse

Avser verkställighet, som enligt andra stycket underställts dcn cen— trala utlänningsmyndigheten, för- passning och har förhör icke hål- lits i förpassningsärendet, skall, om utlänningen begär det, förhör hål- las. Det åligger den centrala ut- länningsmyndigheten att, innan ärendet avgörcs, underrätta ut— länningen om hans rätt att påkalla förhör.

Finner den centrala utlännings— myndigheten anledning till verk- ställighet enligt 54 5, skall frågan härom underställas Konungen.

187

Föreslagen lydelse

Påstår utlänningen i fall som avses i 20 5 eller 29 5 första styc— ket punkt 5 att det föreligger så— dant förhållande som sägs i andra stycket, skall ärendet hänskjutas till den centrala utlänningsmyndig- heten, som med eget yttrande un- derställer regeringen ärendet. Vad nu sagts skall dock ej gälla i ären- de om verkställighet av beslut var- igenom påståendet redan prövats.

Avser verkställighet, som enligt andra stycket underställts den cen- trala utlänningsmyndigheten, för- passning och har förhör icke hål- lits i förpassningsärendet, skall, om utlänningen begär det, förhör hål- las. Det åligger den centrala ut— länningsmyndigheten att, innan ärendet avgörcs, underrätta utlän- ningen om hans rätt att påkalla förhör. I ärende som enligt tredje stycket prövas av regeringen skall förhör hållas.

Finner den centrala utlännings— myndigheten anledning till verk- ställighet enligt 54 5, skall frågan härom underställas regeringen.

59 gm

Har fråga om verkställighet en- ligt 58 å andra stycket underställts den centrala utlänningsmyndighe- ten, äger utlänningen föra klagan över myndighetens beslut, om at— länningsnämnden icke avgivit ytt- rande i ärendet eller om nämnden eller någon dess ledamot anfört avvikande mening.

Klagan enligt första stycket fö- res hos Konungen genom besvär. Klagande ltar att inkomma med besvären inom en vecka efter det han erhållit del av beslutet.

Har fråga om verkställighet en- ligt 58 5 andra stycket underställts den centrala utlänningsmyndighe- ten, äger utlänningen föra klagan över myndighetens beslut.

Klagan föres hos regeringen ge- nom besvär.

60a5

" Senaste lydelse 1971: 1186.

Beslut om avvisning, förpass- ning eller utvisning förfaller om det icke har verkställts inom två år från det beslutet vann laga

• Sida 188
•  Original

Prop. 1975/76: 18

Nuvarande lydelse

188

Föreslagen lydelse

kraft. Vad nu sagts gäller ej be- slut otn avvisning enligt 20 _(5 eller utvisning enligt 29 5 första styc- ket punkt 5.

Kan utlänning ej anträffas för verkställighet, skall beslutet anses verkställt på sätt anges i 53 5 första stycket, om annat ej visas.

63 sn

Underlåter utlänning, som utan erforderligt tillstånd uppehåller sig i riket, att göra ansökan om till- stånd; eller

innehar utlänning sådan anställ- ning eller utövar han sådan verk- samhet, för vilken arbetstillstånd fordras, utan att hava sådant till— stånd; eller

har någon utlänning i sin tjänst, ehuru denne icke, då så erfordras, har arbetstillstånd eller anställ- ningstillstånd,

straffes med dagsböter.

Underlåter utlänning, som utan erforderligt tillstånd uppehåller sig i riket, att göra ansökan om till- stånd; eller

innehar utlänning sådan anställ- ning eller utövar han sådan verk- samhet, för vilken arbetstillstånd fordras, utan att hava sådant till- stånd

dömes till dagsböter. Den som har utlänning i sin tjänst, ehuru denne icke, då så er- fordras, har arbetstillstånd eller an- ställningstillstånd, dömes till dags- böter eller, där omständigheterna är försvårande, till fängelse i högst ett år.

645

Den som icke gör anmälan, vil- ken är föreskriven i författning, utfärdad med stöd av denna lag, eller som i sådan anmälan eller i ansökningsårende enligt denna lag eller sådan författning mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift;

den som hjälper utlänning att inkomma i riket i strid mot före— skrift i denna lag eller i författ- ning, utfärdad med stöd därav;

utlänning som, i annat avseende än beträffande skyldighet att hava pass, tillstånd att. inresa, tillstånd att vistas i riket eller arbetstill- stånd, överträder bestämmelserna i denna lag eller vad med stöd av lagen blivit föreskrivet; samt

utlänning som försöker hindra

" Senaste lydelse 1974: 194.

Den som icke gör anmälan, vil- ken är föreskriven i författning, utfärdad med stöd av denna lag, eller som i sådan anmälan eller i ansökningsärende enligt denna lag eller sådan författning mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift el- ler svikligen förtiger förhållande av betydelse;

den som hjälper utlänning att inkomma i riket i strid mot före- skrift i denna lag eller i författ- ning, utfärdad med stöd därav;

utlänning som, i annat avseende än beträffande skyldighet att hava pass, tillstånd att inresa, tillstånd att vistas i riket eller arbetstill- stånd, överträder bestämmelserna i denna lag eller vad med stöd av lagen blivit föreskrivet; samt

utlänning som försöker hindra

• Sida 189
•  Original

Prop. 1975/76: 18

Nuvarande lydelse

verkställighet av beslut om hans avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning,

straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro försvårande, med fängelse i högst sex månader.

189

Föreslagen lydelse

verkställighet av beslut om hans avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning,

dömes till dagsböter eller, där omständigheterna är försvårande, till fängelse i högst sex månader.

Till fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna är mildran- de, till dagsböter dömes, utan hin- der av första stycket,

den som hjälper utlänning att inkomma i riket beträffande vilken föreligger sådana omständigheter som avses i 20 5 första och andra styckena samt

utlänning som försöker . hindra verkställighet av beslut om avvis- ning enligt 20 5 eller utvisning en- ligt 29 5 första stycket punkt 5.

65 513

Överträder utlänning föreskrift. meddelad med stöd av denna lag, att han icke må uppehålla sig utanför viss ort, viss kommun eller visst polisdistrikt, straffes med fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, med dagsböter.

Överträder utlänning föreskrift, meddelad med stöd av denna lag, att han icke må uppehålla sig utanför viss ort, viss kommun eller visst polisdistrikt, eller överträder utlänning föreskrift som medde- lats enligt 51 5 femte stycket, dömes till fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna är mildrande, till dagsböter.

70ä

Vid krig eller krigsfara, vari ri- ket befinner sig, eller under andra utomordentliga förhållanden äger Konungen utfärda särskilda före- skrifter om utlännings inresa och uppehåll i riket, rätt till anställ- ning här och avlägsnande härifrån samt om utlännings omhänderta- gande i anstalt eller förläggning.

Har Konungen i annat fall än då riket är i krig meddelat bestäm- melser om verkställighet av avvis- ning, förpassning, förvisning eller utvisning, vilka avvika från vad som stadgas i 53 och 54 55, eller

" Senaste lydelse 1973: 163.

Är riket i krig eller krigsfara eller råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har befunnit sig, äger regeringen utfärda särskilda föreskrifter om utlännings inresa och uppehåll i riket, rätt till anställning här och avlägsnande härifrån samt om ut- lännings omhändertagande i an- stalt eller förläggning.

Har regeringen i annat fall än då riket är i krig meddelat be- stämmelser om verkställighet av avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning, vilka avvika från vad som stadgas i 53 och 54 åå,

• Sida 190
•  Original

Prop. 1975/76: 18

Nuvarande lydelse ock bestämmelser om utlännings omhändertagande i anstalt eller förläggning, skola, såvida icke krig inträffar, bestämmelserna, vid äventyr att de eljest bliva ogiltiga, inom en månad underställas riks- dagens prövning. Varda bestäm— melserna icke inom två månader från det underställningen skett av riksdagen gillade, skola de upp- höra att gälla.

190

Föreslagen lydelse

eller ock bestämmelser om utlän- nings omhändertagande i anstalt eller förläggning, skola, såvida icke krig inträffar, bestämmelserna, vid äventyr att de eljest bliva ogiltiga, inom en månad underställas riks- dagens prövning. Varda bestäm- melserna icke inom två månader från det underställningen skett av riksdagen gillade, skola de upp- höra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Vad i lag eller annan författning föreskrives i fråga om den som innehar bosättningstillstånd skall i stället gälla, intill utgången av år 1977 den som är bosatt här i riket sedan minst två år och innehar permanent uppehållstillstånd och för tiden därefter den som sedan minst ett år innehar permanent uppehållstillstånd.

Lagrådet:

Enligt 2 5 första stycket utlänningslagen skall politisk flykting inte utan synnerliga skäl vägras fristad i riket då han är i behov därav. Mot bestämmelsen korresponderar 53 och 54 åå som behandlar s.k. politiskt verkställighetshinder. Gör i avvisnings- eller verkställighets- ärende utlänningen invändning om politiskt flyktingskap, skall ärendet enligt 20 5 andra stycket i dess nuvarande lydelse (21 a 5 första stycket i förslaget) och 58 & underställas SIV, så snart påståendet inte är up- penbart oriktigt.

I remissprotokollet har föreslagits en liknande särbehandling av vis- sa andra skyddsbehövande än politiska flyktingar. Sålunda har bl. a. föreslagits att utlänning som, utan att vara politisk flykting, på grund av de politiska förhållandena i sitt hemland inte vill återvända dit och som kan åberopa tungt vägande omständigheter till stöd härför inte utan särskilda skäl skall förvägras att vistas i riket (2 & tredje stycket

13 Riksdagen 1975/76. ] saml. Nr 18

• Sida 198
•  Original

Prop. 1975/76: 18 198

första meningen). I fråga om denna grupp har i 54 a % andra stycket föreskrivits verkställighetshinder i visst fall. Beträffande nu berörda utlänningar har föreslagits, att ärenden om avvisning eller verkställig— het skall underställas SIV när utlänningen påstår sig inte vilja återvända till hemlandet på grund av de politiska förhållandena där (21 a 5 första stycket och 58 å andra stycket).

Med den utformning de nu föreslagna underställningsbestämmelserna getts blir emellertid polismyndighet eller länsstyrelse skyldig att, utan någon som helst prövning av det berättigade i utlänningens påstående, underställa SIV ärendet så snart utlänningen med hänvisning till de politiska förhållandena i hemlandet säger sig inte vilja återvända dit. Detta blir enligt den föreslagna lydelsen av lagtexten fallet också när påståendet görs av exempelvis en dansk, finsk eller norsk medborgare. En sådan ordning är inte lämplig och synes inte heller ha varit avsedd.

För att få närmare överensstämmelse med vad som gäller när poli- tiskt flyktingskap åberopas föreslår lagrådet att i 21 a 5 första stycket och 58 å andra stycket efter orden ”de politiska förhållandena där” tilläggs: ”och de omständigheter han åberopar till stöd härför icke kan lämnas utan avseende”.

265

Mannerfelt:

Enligt det remitterade förslaget skall bosättningstillstånd avskaffas och de rättsverkningar som nu följer av bosättningstillstånd skall i stället —— med visst undantag — anknytas till ett års vistelse här i riket efter erhållande av permanent uppehållstillstånd. Allmänt sett har jag intet att erinra häremot. Den föreslagna förändringen föreslås emellertid gälla även i fråga om förvisningsinstitutet, vilket jag i vart fall i nuva- rande läge finner vara betänkligt. Verkningarna av förslaget i den delen har nämligen icke blivit kartlagda i remissprotokollet eller i SIV:s däri åberopade skrivelse, vilken för övrigt inte varit på remiss till någon domstol eller till RÅ eller annan företrädare för åklagarväsendet.

Det remitterade förslaget innebär i praktiken att alla utlänningar med uppehållstillstånd redan efter ungefär två års vistelse här kommer i det läget att de icke kan förvisas med mindre synnerliga skäl är därtill. Eftersom man i rättstillämpningen upprätthåller mycket höga krav för att ”synnerliga skäl” skall anses föreligga, medför förslaget en stark begränsning av förvisningsinstitutets tillämplighet. Så blir fallet beträf- fande utlänningar i den säkerligen ganska betydande kategori, som fal- ler utanför kretsen av bosättningstillståndsinnehavarna och de nordiska grannländernas härvarande medborgare; de sistnämnda behöver ju ej uppehållstillstånd och drar alltså ej nytta av förslaget. Såvitt jag kän- ner till har icke någon kritik framförts om att förvisningsreglcringen

• Sida 199
•  Original

Prop. 1975/76: 18 199

eller tillämpningen därav skulle vara för sträng när det gäller de ut- länningar (med uppehållstillstånd och en vistelsetid här på mellan två och fem är) vilka enligt förslaget skulle i väsentlig mån skyddas mot förvisning. Det bör här erinras om att nuvarande förvisningsrcgel för- utsätter att utlänningen övertygats om allvarligt brott och därjämte, i de praktiskt viktigaste fallen, befaras fortsätta brottslig verksamhet. Den utgör alltså ett viktigt medel för att det svenska samhället skall kunna befria sig från dokumenterat kriminella individer, medan dessa ännu har endast ringa eller måttlig anknytning till riket. I vilken ut- sträckning förvisningsdomar mot utlänningar inom den nyss angivna kategorin har förekommit är i nuvarande läge outrett; för egen del skulle jag inte bli förvånad om en undersökning skulle visa att fråga är om minst ett hundratal fall varje år. Att man utan underlag nu skulle genomföra den avsedda begränsningen av förvisningsinstitutets räck- vidd finner jag icke tillrådligt.

På grund av det anförda vill jag i nuvarande läge avstyrka, att i 26% andra stycket andra meningen inbegrips utlänning som sedan minst ett år innehar permanent uppehållstillstånd. I stället förordar jag att — i ett övergångsskede i avvaktan på aviserad utredning om förvisningsinstitu- tet — de föreslagna övergångsbestämmelserna kompletteras med föl- jande föreskrift: ”Vad som föreskrives i 26 5 andra stycket andra me- ningen beträffande den som då åtal väcktes sedan minst fem år tillbaka var bosatt i riket skall äga motsvarande tillämpning beträffande den som vid denna lags ikraftträdande innehar bosättningstillstånd.”

Jag är inte omedveten om att mitt förslag innebär en viss skärpnmg såtillvida som den i förvisningshänseende gynnade gruppen inte kom- mer att tillväxa genom nytillkommande bosättningsstillstånd. Denna konsekvens i ett övergångsskede anser jag vara att föredraga framför att i blindo genomföra det remitterade förslaget i förevarande del.

345

Conradi:

Paragrafen innehåller regler om s.k. politisk utvisning. Enligt lagrum— mets gällande lydelse får sådan utvisning ske, när det finnes påkallat av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse. I lagrådsremissen föreslås nu, att den andra utvisningsgrunden (statens intresse) skall för- svinna.

Detta kan inte anses välbetänkt. I remisskritikcn har framhållits att behov föreligger att kunna utvisa utlänning som, utan att begå brottslig handling, bedrivit verksamhet som direkt tar sikte på att påverka de po- litiska förhållandena i andra länder och som är ägnad att skada vårt lands förhållande till dessa länder.

Varken utvisningsgrunden ”hänsyn till rikets säkerhet” eller terrorist-

• Sida 200
•  Original

Prop. 1975/76: 18 200 reglerna möjliggör i tillräcklig mån utvisning i de fall som sålunda fram- dragits under remissbehandlingen.

Den nu behandlade frågan har i paragrafen sammankopplats med spörsmålet om regeringens rätt att meddela föreskrifter för utlänningen. Enligt vad som anges i bestämmelsen såsom den för närvarande lyder får regeringen, på samma grunder som må åberopas för politisk utvis- ning, föreskriva inskränkningar och villkor för en utlännings vistelse i riket. Det remitterade förslaget innebär, att sådana inskränkningar och villkor bara får gälla vistelseort, byte av bostad och arbetsanställning samt anmälningsplikt.

Jag vill anföra ett exempel. Antag att en hög utländsk officer efter att ha gjort ett misslyckat kuppförsök mot regimen i sitt hemland flyr till Sverige och söker asyl här. Då skulle den svenska regeringen enligt före- dragande statsrådets mening inte äga föreskriva, att han ej här får be- driva politisk verksamhet riktad mot regimen i hemlandet och rege- ringen skulle ej heller, om han deltager i sådana konspirationer, vare sig han därigenom överträtt villkor som nyss nämnts eller ej, äga utvisa ho- nom. Det förutsättes, att denne utlänning varken är terrorist eller även- tyrar vårt lands säkerhet; ej heller har han begått gärning som är brotts- lig enligt svensk lag.

För min del kan jag inte acceptera sådana inskränkningar i Sveriges handlingsfrihet, vilka för övrigt synes sakna motsvarighet i andra länder. Jag menar, att en utlänning av denna sort — han må i övrigt vara hur aktningsvärd som helst — inte är önskvärd här; han bör inte få vistas i Sverige för att på nu angivet sätt kunna försämra våra relationer med främmande makt.

Jag föreslår, att den nuvarande formuleringen av 34 å i sak bibehålles. Skulle emellertid en ”uppstramning” av uttrycket ”i statens intresse” an- ses önskvärd —— termen uppstramning har hämtats från remissprotokol- let där saken diskuterats —- kan den åstadkommas genom att orden ”i statens intresse” utbytes mot ”av ett väsentligt statsintresse”.

35 S, Lagrådet:

I fjärde stycket av förevarande paragraf föreslås att utlänning inte får kvarhållas längre tid än två veckor från det han togs i förvar, om ej syn- nerliga skäl föreligger därtill, och att beslut om kvarhållande i förvar för varje gång inte skall gälla längre tid än fjorton dagar från beslutets dag. Någon begränsning av tiden för hållande i förvar skall emellertid inte gälla när beslut om avlägsnande har meddelats. Härmed torde avses även den situationen att sådant beslut ännu inte vunnit laga kraft.

Regler om längsta tid för hållande i förvar finns för närvarande i 38 & utlänningslagen. Enligt detta lagrum gäller som allmän regel att utlän-

• Sida 201
•  Original

Prop. 1975/76: 18 201

ning inte får hållas i fölvar längre tid än tre månader, om ej synnerliga skäl därtill föreligger, och att beslut om kvarhållande för varje gång ej gäller längre tid än tre månader från beslutets dag. Beslut om kvarhål— lande meddelas, i utvisningsärende hos förvaltningsdomstol av domsto— len och i andra fall av regeringen. När beslut ankommer på regeringen gäller vidare att kvarhållandefrågan skall underställas regeringen så snart anledning föreligger att hålla utlänningen i förvar längre tid än en månad.

Förslaget att förvarsbcslut skall gälla utan tidsbegränsning för det fall att avlägsnandebeslut meddelats är ägnat att väcka betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt. Det synes enligt lagrådets mening rimligt att viss tidsbegränsning behålles även för detta fall. Sådan tid kan förslagsvis bestämmas till två månader. För att utlänning i detta läge skall få kvar- hållas längre tid bör fordras att synnerliga skäl för sådant kvarhållande föreligger. Vidare bör föreskrivas att beslut om kvarhållande för varje gång inte skall gälla längre tid än två månader från beslutets dag.

Med hänvisning till det anförda föreslår lagrådet, att fjärde stycket av förevarande paragraf ges följande lydelse: ”Utlänning får icke kvarhål- las längre tid än två veckor eller, när beslut meddelats om avvisning, för— passning, förvisning eller utvisning, två månader från det han togs i för- var, om icke synnerliga skäl föreligga därtill. Innan beslut härom med- delas skall hållas förhör eller, om förvaltningsdomstol handlägger ären- det, muntlig förhandling. Beslut om kvarhållande i förvar gäller för varje gång icke längre tid än två veckor eller, när beslut meddelats om avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning, två månader från be- slutets dag.”

48 a & Lagrådet:

I denna paragraf meddelas bestämmelser om utlännings rätt att över- klaga beslut enligt 35 å andra stycket om tagande i förvar. Bestäm- melsen bör gälla även beslut enligt 35 & fjärde stycket om kvarhållande iförvar.

Enligt paragrafen får regeringens beslut om tagande i förvar ej överklagas. Någon bestämmelse om överprövning i annan form av så- dant beslut har inte upptagits i förslaget.

I Europarådskonventionen om de mänskliga rättigheterna och grund— läggande friheterna samt Internationella konventionen om medborger- liga och politiska rättigheter föreskrivs, att den som har berövats fri- heten skall ha rätt att inför domstol påfordra snabb prövning av laglig- heten av frihetsberövandet. Sverige har biträtt dessa konventioner.

För att Sveriges förpliktelser enligt konventionerna skall uppfyllas måste möjlighet finnas för utlänning, som tagits eller kvarhållits i för-

• Sida 202
•  Original

Prop. 1975/76: 18 202

var genom beslut av regeringen, att av domstol få prövat, om åtgärden fortfarande skall bestå. Denna domstolsprövning bör lämpligen an- komma på regeringsrätten.

På grund av vad ovan anförts föreslås, att nu förevarande paragraf er- håller följande lydelse: ”Beslut enligt 35 5 andra eller fjärde stycket om tagande eller kvarhållande i förvar får av utlänningen överklagas hos länsrätt, om beslutet meddelats av polismyndighet, och hos kammar- rätt, om beslutet meddelats av den centrala utlänningsmyndigheten eller av länsstyrelse. Förvaltningsdomstols beslut får av utlänningen över- klagas enligt bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971: 291).

Klagan enligt första stycket får föras särskilt och är ej inskränkt till viss tid.

Har beslut som avses i första stycket meddelats av regeringen, prövar regeringsrätten på framställning av utlänningen, om åtgärden skall be- stå.”

Godtas vad lagrådet föreslagit bör övervägas om tillägg behöver gö- ras i 2 5 lagen (1.971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

50 & Lagrådet:

Denna paragraf skall enligt det remitterade förslaget ändras så att de rättsföljder som enligt gällande rätt inträder, när utlänning i vissa till- ståndsärenden mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift, skall inträda även när han i sådana ärenden svikligen förtigit visst förhållande. En likartad ändring föreslås i straffbestämmelsen i 64 &, gällande anmäl- ningsärenden och ansökningsårenden. Konsekvensen synes kräva att även i 18 % 3 svikligt förtigande jämställs med där avsett fall att utlän- ning mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift. Ett tillägg bör därför fo- gas till den nämnda punktens slutord enligt följande: ”— — — att in- resa eller om han vid inresan svikligen förtigit sådant förhållande.”

51 a & Lagrådet:

När det föreligger ett enligt utlänningslagen verkställbart beslut om avlägsnande, inträder enligt gällande rätt inte något hinder för verkstäl- lighet därför att ett återbrytningsärende uppkommer. Det remitterade förslaget synes inte åsyfta någon ändring därvidlag. Vid sådant förhål- lande är det missvisande att, såsom den föreslagna paragrafen förutsät- ter, vederbörande statsråd skulle ha att — när inhibitionsanledning sak- nas — meddela formligt beslut om att verkställighet skall ske. Föreskrif- ten bör därför utformas såsom en bestämmelse enbart om inhibitions-

• Sida 203
•  Original

Prop. 1975/76: 18 203

möjlighet. Härför talar också att, om SIV enligt paragrafens andra me- ning meddelat inhibitionsbeslut, det därefter inte bör komma i fråga att ett statsråd såsom ensambeslutande skulle förordna att verkställighet skall ske; teoretiskt sett står den möjligheten öppen med den föreslagna lydelsen.

Om vederbörande statsråd för sin del ej finner skäl till inhibition, bör det utan särskild föreskrift anses ankomma på statsrådet att samtidigt också bedöma om omständigheterna i ärendet är sådana att regeringen bör sammankallas för ställningstagande innan verkställighet hinner ske.

Mot en ordning med enskilt statsråd som beslutande kan i och för sig anföras de skäl som traditionellt brukar åberopas mot s.k. ministerstyre. Då här är fråga endast om interimistiska beslut och sådana i förevarande sammanhang kan bli av värde för enskildas rättssäkerhet samt därtill annan lämplig lösning av frågan om beslutsorgan knappast står att finna, bör förslaget i nu berörd del kunna godtagas.

Mot bakgrunden av det anförda föreslår lagrådet att paragrafens förs- ta mening ges följande lydelse: ”Uppkommer fråga som avses i 51 5 får det statsråd, som ansvarar för ärenden enligt denna lag, besluta att verk- ställighet ej skall ske innan regeringen meddelat slutligt beslut i ären- det.”

53 % Lagrådet:

I paragrafen har föreslagits ett nytt första stycke av innebörd att be- slut om avlägsnande anses verkställt när utlänningen, sedan han fått del av beslutet, självmant lämnat landet.

Mot bestämmelsens innehåll har lagrådet inte något att erinra. Bc- stämmelsens placering i förevarande paragraf synes emellertid mindre lämplig. Bestämmelsen är av generell räckvidd och har inte något egent- ligt samband med vad paragrafen i övrigt innehåller, nämligen regeln om politiskt verkställighetshinder. Det synes naturligt att bestämmelsen i stället får inflyta i den föreslagna 60 a & som ett första stycke. Lagrådet förordar att så sker (jfr vad lagrådet anför vid 60 a å). Biträdes detta kan förevarande paragraf lämnas oförändrad.

54a5

Lagrådet:

Enligt den föreslagna paragrafen får krigsvägrare och övriga utlän- ningar som avses i det nya tredje stycket i 2 5 vid verkställighet av av- lägsnandebeslut ej befordras till vissa angivna länder med mindre sär- skilda förutsättningar är för handen. En likartad reglering gäller nu en-

• Sida 204
•  Original

Prop. 1975/76: 18 204

ligt 53 och 54 åå för politiska flyktingar. I 565 —— som gäller avvisad utlännings återtransport med det fartyg eller luftfartyg med vilket han ankommit hit —— har i andra stycket klargjorts att sådan återtransport ej får ske om fartyget eller luftfartyget skall avgå till land, till vilket utlän- ningen med tillämpning av 53 och 54 %% ej må befordras. På samma grunder som uppbär den nuvarande regleringen i 56 å andra stycket bör hinder anses föreligga att placera utlänning, som avses i den föreslagna 54 a %, på fartyg eller luftfartyg som skall avgå till land till vilket han enligt sistnämnda paragraf ej får befordras. Med hänsyn härtill föreslås att 56 å andra stycket ändras i enlighet med följande: ”Vad i första stycket sägs skall ej gälla, om fartyget eller luftfartyget skall avgå till land, till vilket utlänningen med tillämpning av 53—54 a %% ej må be- fordras.”

585

Lagrådet:

Här hänvisas till vad lagrådet anfört vid 21 a 5.

60 a % Lagrådet:

Såsom lagrådet anfört under 53 % bör det i det remitterade förslaget upptagna första stycket i den paragrafen överföras till 60 aä och där upptas som ett första stycke.

Det remitterade förslaget har i första stycket av förevarande paragraf — vilket stycke enligt lagrådets förslag blir ett andra stycke — en pre- skriptionsregel för det fall att verkställighet ej skett inom en tvåårspe— riod och härtill ansluter i det följande stycket en hjälpregel. Enligt den- na skall, om utlänningen ej anträffats för verkställighet, presumeras att beslutet blivit verkställt genom att utlänningen före preskriptionstidens utgång självmant lämnat riket sedan han fått del av beslutet; presumtio- nen skall kunna brytas genom motbevisning.

Den föreslagna konstruktionen synes ändamålsenlig när det gäller prövningen huruvida ett avlägsnandebeslut alltjämt är verkställbart eller ej. Däremot väcker det betänkligheter om det även i ett brottmål an- gående olovligt återvändande till riket skulle åligga utlänningen att styrka att han icke lämnat riket vid något tillfälle efter beslutet. Ett så- dant avsteg från gängsc bevisbörderegler i brottmålsprocessen synes inte påkallat av några egentliga sa-kskäl. Räckvidden av det föreslagna styc- ket (enligt lagrådets förslag tredje stycket) bör därför begränsas till frå- gan om verkställbarheten, förslagsvis genom att stycket ges följande ly- delse: ”Har utlänning ej kunnat anträffas för verkställighet av beslut som avses i andra stycket första meningen inom tid som där anges och

• Sida 205
•  Original

Prop. 1975/76: 18 205

uppkommer därefter fråga huruvida beslutet kan verkställas, skall vid den prövningen antagas att inom angivna tid skett verkställighet enligt första stycket, om annat ej visas.”

Förslaget till lag om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall

Lagrådet :

Förslaget föranleder inte någon erinran.

• Sida 206
•  Original

Prop. 1975/76: 18 206

Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1975-10-09

Närvarande: statsrådet Sträng, ordförande, och statsråden Andersson, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Carlsson, Feldt, Si- gurdsen, Leijon, Hjelm—Wallén

Föredragande: statsrådet Leijon

Proposition med förslag till ändring i utlänningslagen (1954: 193), m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande1 över förslag till 1. lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193)

2. lag om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall. Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet behandlar i anslutning till 20 å i det remitterade förslaget utförligt frågan om förutsättningarna för avvisning eller utvisning av terrorist. Den ändring som föreslås i lagrådsremissen innebär i förhål- lande till nuvarande bestämmelse i 1 & terroristlagen att det för bestäm- melsens tillämpning också skall krävas att det föreligger fara för att utlänningen medverkar till terroristdåd. I lagrådets yttrande anförs att förslaget genom denna ändring förefaller gå utöver vad försiktigheten kräver. Enligt lagrådet bör, om inte nuvarande ordning bibehålls, be- gränsning av möjligheten att avvisa eller utvisa den som tillhör eller verkar för terroristgrupp eller -organisation endast föreligga när det med fog kan antas att det inte föreligger fara för att han medverkar i ter- roristhandlingar.

För egen del vill jag erinra om att den nuvarande bestämmelsen i 1 % terroristlagen har kritiserats från rättssäkerhetssynpunkt. Jag har för- ståelse för den kritiken och anser det därför, i likhet med praktiskt taget alla remissinstanser som har haft att yttra sig över förslaget, angeläget att i bestämmelsen införs ett personligt rekvisit. I praktiken har, som jag nämnt i lagrådsremissen, lå terroristlagen tillämpats endast på utlän- ningar som, med hänsyn till deras tidigare verksamhet, bedömts utgöra en fara.

Av lagrådets yttrande framgår att den föreslagna ändringen främst ansetts motiverad med tanke på de svårigheter som i enskilda fall kan

1 Beslut om lagrådsremissen fattat vid regeringssammanträde den 5 juni 1975.

• Sida 207
•  Original

Prop. 1975/76: 18 207

tänkas uppkomma när det gäller att avgöra om en medlem av viss or- ganisation skall betraktas som aktiv eller passiv. Eftersom ett utmär- kande drag hos de organisationer eller grupper som det här är fråga om emellertid just är deras ytterst hemliga natur torde frågan om ett med- lemskaps formella karaktär knappast kunna få någon självständig be- tydelse. Erfarenheten visar sålunda att det här främst är andra om- ständigheter angående ifrågavarande persons förhållande till organisa- tionen och dess verksamhet som blir avgörande. Mot bakgrund härav kan det enligt min mening starkt ifrågasättas om den av lagrådet före— slagna lösningen i praktiken är mera effektiv. Jag är därför inte beredd att frånträda den i remissen förordade regleringen.

Lagrådet har vidare, med hänvisning till Europarådskonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna och Interna- tionella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, kri- tiserat det förhållandet, att det remitterade förslaget (48 a 5) inte inne- håller någon bestämmelse om överprövning av regeringens beslut om förvarstagande. I yttrandet föreslås att utlänningen i sådant fall skall kunna göra framställning till regeringsrätten om prövning huruvida åt— gärden skall bestå.

Beträffande denna fråga vill jag erinra om att besvärsrätt vid beslut att ta utlänning i förvar hittills endast har förelegat när beslutet har meddelats av förvaltningsdomstol i utvisningsärende. I propositionen föreslås att också polismyndighets, statens invandrarverks och länssty- relses beslut skall kunna överklagas hos domstol. Härigenom måste en- ligt min mening konventionskraven angående rätt till domstolsprövning av frihetsberövande i utlänningsärende anses ha tillgodosetts.

I ett särskilt yttrande har justitierådet Conradi tagit upp frågan om förutsättningarna för s.k. politisk utvisning (34 & UtlL). Conradi finner det mindre välbetänkt att, som jag har föreslagit, upphäva möjligheten till utvisning enligt denna paragraf i andra fall än då det anses påkallat av hänsyn till rikets säkerhet. I yttrandet föreslås att möjlighet skall fin- nas till utvisning för det fall en utlänning i vårt land, utan att begå brott eller äventyra vårt lands säkerhet, bedriver verksamhet som genom att rikta sig mot regimen i annat land kan försämra våra relationer till den staten. 34 & borde därför inte ändras i sak.

För egen del vill jag betona att utlänningar som får vistas i vårt land skall ha rätt att i lika mån som svenska medborgare utöva politisk verk— samhet, så länge den bedrivs inom lagens ram och inte äventyrar rikets säkerhet. Jag kan därför inte dela den uppfattning som har framförts av Conradi på denna punkt. Som jag framhållit i det remitterade förslaget har utvisning enligt 34 få över huvud taget inte förekommit under i vart fall de senaste två decennierna. Att mot denna bakgrund behålla en ut- visningsgrund, som under alla förhållanden måste få en generell utform- ning, bör enligt min mening inte komma i fråga. Det remitterade för-

• Sida 208
•  Original

Prop. 1975/76: 18 208

slaget har också godtagits av lagrådets majoritet. Jag kan därför inte ansluta mig till Conradis förslag.

Enligt 26 % UtlL krävs synnerliga skäl för förvisning av den som har bosättningstillstånd. Enligt det remitterade förslaget skall i fortsätt- ningen samma begränsning gälla i fråga om den som sedan minst ett år innehar permanent bosättningstillstånd. Justitierådet Mannerfelt av- styrker för sin del förslaget med hänvisning till bl. a. att verkningarna av förslaget inte har utretts. För utlänning som redan fått bosättnings- tillstånd skall begränsningen dock gälla även i fortsättningen.

Den i lagrådsremissen föreslagna ändringen kommer att medföra att kravet på synnerliga skäl för förvisning får tillämpning på en något störrre grupp av utlänningar än vad som nu är fallet. Det kan emeller- tid inte komma i fråga att av det skälet införa en sådan ordning som Mannerfelt har föreslagit. Den skulle för framtiden innebära en avsevärd försämring för de utlänningar som, när förvisningsfråga blir aktuell, har vistats i vårt land under några år. Utlänning skall ju i framtiden inte kunna få bosättningstillstånd men i stället permanent uppehållstillstånd. Majoriteten av lagrådets ledamöter har också ställt sig bakom det re- mitterade förslaget i detta hänseende. Jag finner på grund av vad jag nu har anfört inte skäl frångå detta.

Lagrådet har vidare föreslagit ändringar beträffande tiden för för- varstagande i visst fall och delegeringen till det för utlänningsärenden ansvariga statsrådet av frågor om inhibition samt i övrigt föreslagit vissa sakliga ändringar av mindre omfattning i fråga om förslaget till ändring i UtlL. Jag godtar de förslag som lagrådet sålunda har lagt fram.

Utöver vad nu angetts bör vissa redaktionella ändringar göras i lag- texten i de båda remitterade förslagen. Frågan om ändring i 70 & UtlL- kommer att tas upp i annat sammanhang.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att antaga dels de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar, dels de vid regeringsprotokollet den 5 juni 1975 fogade förslagen till ]. lag om ändring i lagen (1968:555) om rätt för utlänning och ut- ländskt företag att idka näring här i riket

2. lag om ändring i förordningen (1968: 564) om tillfällig handel

3. lag om ändring i lagen (1975:000) om tillfällig handel

Regeringen ansluter sig till föredragandens övervägande och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som före- draganden har lagt fram.

• Sida 209
•  Original

Prop. 1975/76: 18

Loui—>—

22 23 23 26 26

27 27 27 29 32 33 34 36 36 38 38

40

• Sida 210
•  Original

Prop. 1975/76: 18

5.3

Remissyttrandena ..................................

6 Departementspromemoria (Ds A 1975: 2) med förslag till vissa ändringar i terroristlagen .

6.1 Promemorian .................................... 6.2 Remissyttrandena .............................. . . 7 Vissa andra förslag .................................... 7.1 Förslag av statens invandrarverk angående vissa ändring-