P 16597-25

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

1Mark- och miljööverdomstolen upphäver punkten 1 i mark- och miljödomstolens dom och avvisar Svenska byggnadsvårdsföreningens överklagande till mark- och miljödomstolen.

2Mark- och miljööverdomstolen ändrar punkten 2 i mark- och miljödomstolens dom och fastställer Länsstyrelsen i Norrbottens läns beslut den 12 november 2024 (dnr 15625-2024) att återförvisa ärendet till Miljö- och byggnämnden i Kiruna kommun för fortsatt handläggning.

SVEA HOVRÄTT DOM P 16597-25

YRKANDEN M.M. I MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag (bolaget) har yrkat att Mark- och miljööverdomstolen ska avvisa Svenska byggnadsvårdsföreningens (byggnadsvårdsföreningen) överklagande till mark- och miljödomstolen och bevilja startbesked för rivning av gruvlaven på fastigheten . I andra hand har bolaget yrkat att Mark- och miljööverdomstolen ska fastställa Länsstyrelsens i Norrbottens läns beslut om återförvisning.

Miljö- och byggnämnden i Kiruna kommun (nämnden) har motsatt sig ändring av mark- och miljödomstolens dom.

Byggnadsvårdsföreningen har motsatt sig yrkandet om avvisning och ändring av mark- och miljödomstolens dom.

Parterna har till stöd för sin talan i huvudsak anfört samma som vid mark- och miljödomstolen. Bolaget har tillagt att en rivning av en byggnad inte kan anses innebära förvanskning av ett bebyggelseområde och att bebyggelseområdet i vilket gruvlaven ingår redan förvanskats i sådan utsträckning att det kulturhistoriska värdet inte längre gör sig lika starkt gällande. Nämnden har gett in viss ytterligare utredning.

REMISSYTTRANDE

Mark- och miljööverdomstolen har hämtat in ett remissyttrande från Boverket som i fråga om prövningsramen i ett ärende om startbesked anfört i huvudsak följande.

När det gäller bedömningen av om en åtgärd kan antas uppfylla kraven i 10 kap. 23 § plan- och bygglagen (2010:900), PBL, i dess lydelse före den 1 december 2025, är det Boverkets uppfattning att det är rimligt att göra åtskillnad på en anmälan som, liksom i detta fall, handlar om att riva en hel byggnad och en anmälan där det handlar om en åtgärd att uppföra något nytt eller ändra något befintligt. De krav som ska bedömas vid en anmälan om rivning är därför färre än i övriga anmälningsärenden.

SVEA HOVRÄTT DOM P 16597-25

I den numera upphävda äldre plan- och bygglagen (1987:10), ÄPBL, fanns krav på bygganmälan som skulle göras för rivningar som omfattades av krav på rivningslov (jfr prop. 1994/95:230 s. 110). Den 1 juli 1995 ändrades ÄPBL och en anmälan avseende rivning skulle i stället kallas rivningsanmälan. Kravet för anmälan vidgades till att omfatta de allra flesta byggnader (prop. 1994/95:230 s. 110 och 120). Till en rivningsanmälan skulle det även bifogas en rivningsplan. Syftet med kravet var att främja ett miljömässigt och ekonomiskt rimligt omhändertagande av rivningsmaterial och avfall från rivningen och därmed hushålla med naturresurserna. Ett minimikrav med rivningsplanen var att ett omhändertagande av eventuellt miljöfarligt avfall skulle säkras (prop. 1994/95:230 s. 100).

Den 2 maj 2011 trädde nuvarande PBL i kraft. I fråga om rivningsåtgärder skiljer den sig från ÄPBL på så vis att den inte innehåller något separat kontrollsystem för rivningsåtgärder. Dessa omfattas i stället av samma kontrollsystem som byggåtgärder i 10 kap. PBL. Enligt 10 kap. 5 § PBL har byggherren ansvar för kontroll av genomförandet och att enligt 10 kap. 6 § PBL ta fram en plan för rivningsåtgärden, en kontrollplan. Denna ska bland annat innehålla uppgifter om vilket farligt avfall som rivningsåtgärder kan ge upphov till och hur detta ska tas om hand (prop. 2009/10:170 s. 305). Det har inte i förarbeten inför antagandet av PBL tillkommit några skrivningar om att syftet med en rivningsanmälan, nu kallat anmälan om rivning, skulle ha ändrats i fråga om att kontrollera hur avfall och eventuellt miljöfarligt avfall ska tas om hand.

Bestämmelsen i 10 kap. 23 § PBL är mycket vid när det gäller vilka krav som ska vara uppfyllda vid utfärdande av startbesked. Flertalet av de krav som generellt ska antas vara uppfyllda vid en anmälan återfinns i 2 och 8 kap. PBL men dessa är inte relevanta när det gäller en anmälan om rivning av en hel byggnad.

I 2 kap. 1 § PBL konstateras att hänsyn ska tas både till allmänna och enskilda intressen. I det aktuella fallet blir paragrafen tillämplig när det gäller att göra en avvägning mellan det allmännas intresse av en så god hantering av rivningsmaterialet som möjligt och kostnaden för att göra så för den enskilde (prop. 1994/95:230 s. 100). Denna avvägning mellan allmänna och enskilda intressen har förstärkts i PBL jämfört med ÄPBL eftersom denna avvägning nu alltid ska göras (prop. 2009/10:170 s. 413).

SVEA HOVRÄTT DOM P 16597-25

Boverkets uppfattning är att lagstiftarens syfte med en anmälningsplikt för rivning av en hel byggnad, utifrån förarbetsuttalandena och regleringens utveckling, är att göra en bedömning av hur en rivning ska genomföras. Det är alltså inte en bedömning av om byggnaden överhuvudtaget får rivas.

Vad gäller förvanskningsförbudet i 8 kap. 13 § PBL bedömer Boverket att det inte kan ha varit lagstiftarens avsikt att byggnadsnämnden ska kunna neka startbesked med hänvisning till detta. En parallell kan dras till bestämmelsen om rivningslov i 9 kap. 34 § PBL, och hur ett nekat rivningslov är kopplat till ersättningsbestämmelser för intrång i egendomsskyddet i 14 kap. 7 § PBL. Uppräkningen av situationer när det kan bli aktuellt med ersättning i 14 kap. PBL är uttömmande. Kapitlet innehåller ingen bestämmelse som är kopplad till nekat startbesked och 8 kap. 13 § PBL. Det är inte rimligt att det finns möjlighet att få ersättning för den skada som uppstår vid ett nekat rivningslov men inte vid en anmälan om rivning trots att resultatet skulle vara detsamma. Det innebär ett stort intrång i äganderätten att neka en fastighetsägare att riva en byggnad och lagstiftaren har genom det formella kravet på rivningslov tydliggjort när byggnadsnämnden kan neka att en byggnad rivs och följt upp detta med eventuell ersättningsmöjlighet för fastighetsägaren.

Boverket anser därför att prövningen av en anmälan enligt 10 kap. 23 § första stycket 1 PBL, i dess lydelse före den 1 december 2025, inte kan innefatta en prövning av om åtgärden innebär förvanskning av ett bebyggelseområde enligt 8 kap. 13 § andra stycket 4 eller en prövning enligt 2 kap. 6 § tredje stycket PBL.

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Utgångspunkter för prövningen

Den huvudsakliga frågan i målet är om förvanskningsförbudet i 8 kap. 13 § och varsamhetskravet i 2 kap. 6 § tredje stycket PBL ska tillämpas vid prövningen av om startbesked kan ges efter en anmälan om rivning av en gruvlave. Förutsättningar för att ge startbesked regleras i 10 kap. 23 § PBL, som varit föremål för ändringar, se nedan. I

SVEA HOVRÄTT DOM P 16597-25

målet aktualiseras även frågan om klagorätten för en förening som har till huvudsaklig uppgift att tillvarata kulturmiljöintressen.

Den 1 december 2025 trädde ändringar i PBL och plan- och byggförordningen (2011:338), PBF, i kraft. I enlighet med punkten 2 i övergångsbestämmelserna till ändringarna tillämpar Mark- och miljööverdomstolen, i förekommande fall, de i målet aktuella bestämmelserna i den lydelse som de hade före den 1 december 2025. När det däremot gäller bestämmelsen i 10 kap. 23 § PBL har ytterligare ändringar skett därefter. Den senaste ändringen (SFS 2026:712), som trädde i kraft den 1 juli 2026, saknar motsvarande övergångsbestämmelser. Mark- och miljööverdomstolen, som därför tillämpar bestämmelsen i sin lydelse från den 1 juli 2026, bedömer att ändringarna av bestämmelsen inte medfört någon ändring i de avseenden som är relevanta för prövningen av de frågor som ska prövas i detta mål.

Mark- och miljööverdomstolen konstaterar, i likhet med mark- och miljödomstolen, att rivning av gruvlaven inte omfattas av krav på rivningslov. Det saknas således möjlighet att pröva bolagets anmälan som en ansökan om rivningslov (se Mark- och miljööverdomstolens dom den 31 mars 2017 i mål nr P 10563-16).

Prövningsramen vid anmälan om rivning av byggnad

Förutsättningar för att ge startbesked framgår av 10 kap. 23 § PBL. Innebörden av 10 kap. 23 § andra stycket 1 PBL är att alla för åtgärden relevanta krav i PBL med tillhörande föreskrifter ska vara uppfyllda för att startbesked ska kunna ges. Bestämmelsen är således allmänt hållen och vilka krav i PBL som är relevanta varierar beroende på vilken åtgärd som är föremål för prövning.

Som Boverket anfört var syftet med införandet av kravet på startbesked vid anmälan om rivning för byggnader att en bedömning skulle göras av hur en rivning ska genomföras. För bevarande av byggnader som anses värdefulla finns i PBL andra regleringar. Sådana byggnader kan skyddas genom detaljplan eller områdesbestämmelser, se 9 kap. 10 och 34 §§ PBL. Det finns också en möjlighet till ersättning vid nekat rivningslov, när sådant krävs för rivning, se 14 kap. 7 § PBL. Det bör även i sammanhanget noteras

SVEA HOVRÄTT DOM P 16597-25

att det i områden som inte omfattas av en detaljplan numera krävs rivningslov för att riva särskilt värdefulla byggnadsverk eller för att riva byggnader inom sådana särskilt värdefulla bebyggelseområden som avses i 8 kap. 13 § PBL, se 9 kap. 44 § PBL i dess lydelse från den 1 december 2025. I förarbetena anges att den aktuella bestämmelsen saknar tidigare motsvarighet, se prop. 2024/25:169 s. 439.

Mot denna bakgrund bedömer Mark- och miljööverdomstolen i likhet med Boverket att det inte finns stöd för att pröva rivningsanmälan mot förvanskningsförbudet i 8 kap. 13 § och varsamhetskravet i 2 kap. 6 § tredje stycket PBL. Startbesked skulle alltså inte ha nekats av det skälet att gruvlaven ingick i ett från kulturhistorisk synpunkt särskilt värdefullt bebyggelseområde. Ärendet ska därför återförvisas till nämnden för prövning avseende övriga förutsättningar för startbesked, vilket innebär att punkten 2 i mark- och miljödomstolens dom ska ändras och länsstyrelsens beslut om återförvisning fastställas.

Byggnadsvårdsföreningens klagorätt

Som utgångspunkt får ett beslut om startbesked överklagas endast av sökanden eller anmälaren i ärendet, se 13 kap. 15 § PBL. Miljöorganisationer kan emellertid ha rätt att klaga om en bestämmelse som är aktuell på något sätt är relaterad till miljön (se Högsta domstolens avgörande , NJA 2020 s. 190 p. 22). Högsta domstolen har bedömt att bestämmelser som rör skyddet för kulturmiljön enligt den svenska miljölagstiftningen får anses höra till miljörätten (se , NJA 2020 s. 641 p. 19) och att organisationer med uppgift att tillvarata kulturmiljöintressen kan ha klagorätt i fråga om beslut om rivningslov, om beslutet aktualiserar hänsynstaganden som mer tydligt är relaterade till kulturmiljön (se , NJA 2023 s. 883 (I) p. 14 16).

Mark- och miljööverdomstolen har bedömt att prövningen av startbeskedet efter anmälan om rivning av gruvlaven inte omfattar sådana hänsynstaganden som är relaterade till kulturmiljön. Byggnadsvårdsföreningen har därmed saknat rätt att överklaga länsstyrelsens återförvisningsbeslut och byggnadsvårdsföreningens överklagande till mark- och miljödomstolen ska därför avvisas.

SVEA HOVRÄTT DOM P 16597-25

Domen får enligt 5 kap. 5 § lagen (2010:9321) om mark- och miljödomstolar inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättsråden Fredrik Ludwigs, Åsa Hanna och Kristina Dreijer, referent, samt tekniska rådet Johan Hjalmarsson. Föredragande har varit Nina Hedvall Nordebo.

PARTER Klagande 1. Miljö- och byggnämnden i Kiruna kommun 2. Svenska byggnadsvårdsföreningen Motpart Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag Ombud: ÖVERKLAGAT BESLUT Beslut av Länsstyrelsen i Norrbottens län den 12 november 2024 i ärende nr 15625-2024, se bilaga 1 SAKEN Startbesked för rivningsåtgärd avseende gruvlave på fastigheten i Kiruna kommun

DOMSLUT Se sid. 2 i domen.

Sida 2 UMEÅ TINGSRÄTT DOM P 4059-24

DOMSLUT

Mark- och miljödomstolen avvisar begäran från Svenska byggnadsvårdsföreningen; att domstolen ska uppmana länsstyrelsen att utfärda ett tillfälligt förbud mot rivning av gruvlaven.

Mark- och miljödomstolen upphäver beslutet av Länsstyrelsen i Norrbottens län från den 12 november 2024 i ärende nr 15625-2024 och fastställer beslutet av Miljö- och byggnämnden i Kiruna kommun från den 19 september 2024 i ärende B-2024-342 (§ 146); att vägra startbesked för rivning av gruvlave på fastigheten Kiruna .

Sida 3 UMEÅ TINGSRÄTT DOM P 4059-24

BAKGRUND

Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag (LKAB) är ägare av fastigheten Kiruna . På fastigheten står en gruvlave som härrör från den tid som Tuolluvaara Gruv Aktiebolag (TGA) bedrev verksamhet på området (TGA-området). LKAB lämnade i juli 2024 in en anmälan om att riva gruvlaven.

Miljö- och byggnämnden i Kiruna kommun (nämnden) beslutade den 19 september 2024, med stöd av 10 kap. 3 och 23 §§ plan- och bygglagen (2010:900), PBL, att vägra startbesked för den anmälda rivningsåtgärden. Som skäl för beslutet angav nämnden i huvudsak att gruvlaven omfattas av 2 kap. 6 § 1 och 8 kap. 13 § PBL, att den ligger inom riksintresse för kulturmiljö som inte får påtagligt skadas, samt att kommunen i april 2024 beslutat att ta fram en detaljplan som ska inkludera skydd för TGA:s industrilämningar, varför startbesked inte kan lämnas innan utredning är gjord angående gruvlavens betydelse.

LKAB överklagade nämndens beslut till Länsstyrelsen i Norrbottens län (länsstyrelsen), varvid bolaget yrkade i första hand att startbesked skulle meddelas för sökt åtgärd, i andra hand att ärendet skulle återförvisas till nämnden för meddelande av startbesked. Länsstyrelsen undanröjde, i beslut den 12 november 2024, det överklagade beslutet och återförvisade ärendet till nämnden för fortsatt handläggning. Som skäl för sitt beslut angav länsstyrelsen i huvudsak att nämnden inte haft grund för att neka startbesked på så sätt som gjorts, eftersom förvanskningsförbudet i 8 kap. 13 § PBL inte är tillämpligt vid prövning av en rivningsanmälan samt att det inte finns stöd att neka startbesked med stöd av 10 kap. 3 och 23 §§ PBL för att invänta utredning eller antagandebeslut om ny detaljplan. Ärendet skulle därför återförvisas till nämnden för prövning om övriga förutsättningar för startbesked är uppfyllda. För länsstyrelsens beslut se bilaga 1.

Sida 4 UMEÅ TINGSRÄTT DOM P 4059-24

Svenska byggnadsvårdsföreningen (föreningen) och nämnden har överklagat länsstyrelsens beslut till mark- och miljödomstolen.

YRKANDEN M.M. Föreningen har yrkat att mark- och miljödomstolen ska upphäva länsstyrelsens beslut att undanröja nämndens beslut. Föreningen har också begärt att domstolen ska uppmana länsstyrelsen att utfärda ett tillfälligt förbud mot rivning av gruvlaven i avvaktan på den kommande planprövning, som kommunen har beslutat om.

Nämnden har yrkat att mark- och miljödomstolen ska undanröja länsstyrelsens beslut och fastställa nämndens beslut.

LKAB har angett att överklagandena i första hand ska avvisas och i andra hand avslås.

VAD SOM HAR ANFÖRTS I MÅLET M.M.

Parterna har till stöd för sitt överklagande respektive sin inställning, samt som bemötande av andra parters yttranden, anfört i huvudsak följande.

Föreningen Föreningens klagorätt och rätten att överklaga startbesked Föreningen grundades år 1975 och är en oberoende icke vinstdrivande, ideell förening med cirka 6 000 medlemmar. Föreningens huvudsakliga ändamål är bl.a. att slå vakt om vårt byggda och gröna kulturarv och nyttja det som en resurs i stadsutvecklingen. Enligt Århuskonventionen, där Sverige är part,

rätt att delta i beslutsprocesser och rätten att få tillgång till rättslig prövning i

miljöorganisationerna allt större tyngd som allmänhetens stöd och företrädare,

Sida 5 UMEÅ TINGSRÄTT DOM P 4059-24

inte minst i kulturarvsfrågor, och har därför en viktig roll att föra allmänhetens talan enligt Århuskonventionen.

När det gäller detaljplaner har Högsta domstolen (HD) klarlagt att miljöorganisationer som uppfyller villkoren enligt miljöbalken har talerätt i ärenden som rör kulturmiljön (se HD:s avgörande den 9 juli 2020 i mål Ö 6554-19). Motsvarande gäller för bygglovsärenden och för rivningslovsärenden (se HD:s avgörande den 11 mars 2020 i mål Ö 6017-18 respektive den 17 november 2023 i mål Ö 7708-22 - Liljeholmsbadet).

I nu aktuellt mål avser överklagandet ett startbesked för rivning av en unik kulturhistoriskt värdefull byggnad. Eftersom målet handlar om rivning av en sådan byggnad som aktualiserar hänsynstaganden som är tydligt är relaterade till kulturmiljön anser föreningen att det i förevarande fall krävs en prövning mot denna bakgrund samt att talerätt för en ideell förening som uppfyller kraven enligt 16 kap. 13 § miljöbalken ska gälla. Föreningen bör därför ha klagorätt vad gäller det aktuella startbeskedet på samma grunder som gällde för rivningslovet i målet om Liljeholmbadet.

Kulturhistoriskt värde Gruvlavarna ingår i en kvarvarande del av en industrimiljö som bedöms ha mycket höga kulturvärden. Gruvlavarna har stor vikt både som del av Kirunas historia och som industrihistoriska minnesmärken. De utgör viktiga landmärken i den enda kulturmiljön bevarad in situ i nya Kiruna centrum. Norrbottens museum anför i sitt yttrande, daterat den 30 september 2024, till Kiruna kommun att värden och bör därför betraktas som särskilt värdefull ur historisk och kulturhistorisk synpunkt i enlighet med de allmänna skyddsbestämmelserna i plan- följande.

Med den pågående stadsomvandlingen har mycket förändrats i Kiruna under de senaste åren och många kulturhistoriskt viktiga byggnader och kulturmiljöer har antingen rivits eller flyttats. I en stad som Kiruna är

Sida 6 UMEÅ TINGSRÄTT DOM P 4059-24

det därför av särskild vikt att bevara de miljöer som fortfarande finns kvar på sin ursprungliga plats och som skapar en historisk förankring. Kirunaborna har redan fått ta avsked av ett flertal byggnader som varit symboliska för staden och dess lokala identitet, det gamla stadshuset och byggnaderna i kvarteret Ortdrivaren för att bara nämna ett fåtal. Bebyggelsen på TGA-området är därför betydelsefull för Kirunas nya stadskärna och utgör den idag enda kulturmiljön i stadsområdet som inte är ditflyttad. Dess värde kan därför inte nog betonas och det är viktigt att bebyggelsen skyddas och bevaras på ett sätt som medför att dess värden och läsbarhet inte går förlorade.

Länsstyrelsen skriver i sina yttranden, daterade den 4 maj 2022 respektive den 23 maj 2022, angående fråga om rivningslov för gruvlav med tillhörande spelhus inom riksintresse för Kirunavaara följande.

De åtgärder som kan vara aktuella för att minska skadan på riksatt bevara Tuollavaara gruvlavar eller andra industribyggnader i närområdet. Aktuella byggnader är tydliga värdebärare och denna del av riksintressets uttryck behöver hanteras likväl som man har hanterat stadsmiljöns värdebärare på riksintresset som tillkommer allt eftersom gruvbrytningens påverkan på riksintresse kulturmiljö minskar.

Av tillgängliga handlingar framgår att miljön med gruvlavarna i Tuolluvaara länge varit en del av planeringen av utformningen av Nya Kiruna. Exempelvis har den nya långsmala stadsparken lokaliserats med avsikten att tornen ska ligga i fokus i fonden. Kommunstyrelsen har beslutat att skydda kulturmiljön genom att upprätta detaljplan för området (Ks 2023-01-23 § 21 skydd av TGA:s industrilämningar). LKAB har låtit göra en okulär besiktning av gruvlavarna. Besiktningsrapporten visar att de är i bra skick och att de efter vissa åtgärder kan bevaras.

Kiruna stad har till stora delar rivits, inklusive bärande delar av den värdefulla kulturmiljön. Just denna industrimiljö finns dock kvar på ursprunglig plats. De välbevarade gruvlavarna är inte bara kulturhistoriskt värdefulla i sig utan också som vittnesbörd om stadens historia och de är av särskild stor betydelse nu när staden flyttats.

Sida 7 UMEÅ TINGSRÄTT DOM P 4059-24

Riksintresset Gruvlavarna ingår i riksintresse för Kiruna-Kirunavaara [BD 33] (Kiruna stad, runa grundades på landets då största industriella satsning, gruvbrytningen i de norrbottniska malmfälten, och har utvecklats till ett anläggningar som visar grunden för Gruvlavarna utgör således en viktig del av riksintresset.

Föreningen hänvisar till Naturvårdsverkets och Riksantikvarieämbetets tolkningar av begreppet påtaglig skada. Dessa myndigheters uttalanden bör tolkas så att all påverkan, som inte kan anses bagatellartad, innebär risk för påtaglig skada samt att syftet med lagstiftningen är att skydda riksintressena mot alla sådana åtgärder som medför irreversibel skada på riksintresset. Vidare bör lagen tolkas så att det inte bara är de kulturhistoriska värdena i sig, exempelvis bevarade byggnader, utan platsens hela innehåll som vittnesbörd om ett historiskt skeende som ska skyddas.

Eftersom en rivning av gruvlaven innebär en kraftig negativ påverkan på kulturmiljön och måste anses som mer än bagatellartad, att åtgärden är irreversibel samt försvårar den historiska förståelsen medför att rivningen skulle medföra påtaglig skada på riksintresset i strid med 3 kap. 6 § miljöbalken.

Allmänna hänsynsbestämmelser Vid prövning av alla ärenden enligt PBL ska allmänna hänsynsbestämmelser tillämpas. Föreningen hänvisar till 2 kap. 6 § PBL där bl.a. följande anges.

denna lag ska bebyggelse och byggnadsverk utformas och placeras på den stads- och landskapsbilden, natur- och kulturvärdena på platsen och intresset av en god helhetsverkan.

Vid planläggning och i andra ärenden samt vid åtgärder avseende byggnader som inte ingår i ett ärende enligt denna lag ska bebyggelseområdets särskilda historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och

Sida 8 UMEÅ TINGSRÄTT DOM P 4059-24

konstnärliga värden skyddas. Ändringar och tillägg i bebyggelsen ska göras varsamt så att befintliga karaktärsdrag respekteras och tillvaratas.

Föreningen hänvisar också till 8 kap. 13 § PBL där det anges att En byggnad som är särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt får också på bebyggelseområden.

Av lagen framgår att de allmänna hänsynsbestämmelserna ska tillämpas för alla typer av ärenden, dvs. även för sådana ärenden som inte kräver lov och för såväl ny som befintlig bebyggelse. Det torde vara helt klart att en rivning av gruvlaven skulle innebära stor skada på stads- och landskapsbilden och på områdets historiska, kulturhistoriska och miljömässiga värden. Det torde också vara klart att rivningen skulle medföra en kraftig förvanskning av kulturmiljön.

Gruvlavarna har också betydelse för stadsbilden och för kulturmiljön samt för stadens historiska identitet. Därför strider den planerade rivningen mot de allmänna hänsynsbestämmelserna enligt 2 kap. 6 § och 8 kap. 13 § PBL.

Länsstyrelsens prövning av LKAB:s överklagande Nämnden hänvisar i sitt beslut till de allmänna hänsynsbestämmelserna, 2 kap. 6 § och 8 kap. 13 § PBL, samt till riksintresset kulturmiljö som grund för att vägra startbesked. Nämnden påtalar således att startbeskedet inte uppfyller gällande lagkrav. Nämnden hänvisar även till 10 kap. 3 § och 23 § första stycket PBL där det anges Byggnadsnämnden ska med ett startbesked åtgärden kan antas komma att uppfylla de krav som gäller enligt denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

Länsstyrelsen har däremot i sitt beslut kortfattat avfärdat hänvisningen till 8 kap. 13 § PBL med en argumentation om att paragrafen inte är tillämplig dels med hänvisning till bestämmelsens ordalydelse (?), dels med hänvisning till

Sida 9 UMEÅ TINGSRÄTT DOM P 4059-24

en systematik i PBL för bevarande av värdefulla byggnader som innebär att dessa kan skyddas Det faktum att det saknas skyddsbestämmelse i detaljplan eller områdesbestämmelser är inget argument i sammanhanget. För att tillämpa 8 kap. 13 § PBL finns det inget krav på att skyddsbehovet har kommit till uttryck genom planbestämmelser. Länsstyrelsen kommenterar inte alls nämndens hänvisning till hänsynsbestämmelsen 2 kap. 6 § PBL, Länsstyrelsen negligerar således felaktigt hänvisningarna till de allmänna hänsynsbestämmelserna i PBL.

Länsstyrelsen berör inte heller hänvisningen till riksintresset, där nämnden riksintresse kan inte vägas mot ett lokalt intresse uppstår påtaglig skada får anmärkningsvärt att länsstyrelsen i sin prövning inte ens berör konflikten med riksintresset, trots ovan nämnda yttranden från år 2022 där länsstyrelsen påtalar risk för påtaglig skada på riksintresset.

Länsstyrelsens bedömning uppfyller inte kraven på en noggrann prövning, eftersom nämndens hänvisningar till de allmänna hänsynsreglerna i det ena fallet bara bemöts med ett anmärkningsvärt avfärdande och i det andra fallet inte alls samt att den övergripande frågan om påverkan på riksintresset inte heller bemöts.

Tillfälligt förbud mot rivning När fråga om byggnadsminnesförklaring av en byggnad har väckts får länsstyrelsen utfärda tillfälliga förbud mot rivning av byggnaden tills frågan har avgjorts. Tillfälligt förbud borde kunna tillämpas även i detta ärende som handlar om en rivning som medför risk för påtaglig skada på riksintresset och som strider mot allmänna hänsynsbestämmelser i PBL. Kommunen har beslutat att upprätta detaljplan för området bl.a. med avsikten att skydda kulturvärden.

På samma sätt som vid ansökan om byggnadsminnesförklaring borde ett tillfälligt förbud mot rivning av gruvlaven kunna utfärdas i avvaktan på den

Sida 10 UMEÅ TINGSRÄTT DOM P 4059-24

planerade prövningen i detaljplan avseende bl.a. skydd för de höga kulturvärdena.

Nationella miljömål Föreningen

Gestaltad miljö, som båda anger att kulturarvet och historiska värden ska tas till vara i samhällsutvecklingen. Vårt ändliga kulturarv är oersättligt och får inte försummas i beslutsprocesserna pga. brist på noggrann prövning mot gällande lagstiftning.

Bemötande angående prövningens omfattning, tillämpningen av 8 kap. 13 § PBL m.m. Avseende vad LKAB anfört och att prövningen av ett startbesked inte ska omfatta en lämplighetsprövning eller en prövning av motstående intressen, utan att endast själva genomförandet ska bedömas (se nedan) erinrar föreningen om de allmänna hänsynsbestämmelserna i 2 kap 6 § och 8 kap 13 § PBL. Av lagen framgår att de allmänna hänsynsbestämmelserna ska tillämpas för alla typer av ärenden, dvs. även för sådana ärenden som inte kräver lov. Vidare ska bebyggelseområdets särskilda historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden skyddas vid åtgärder för byggnader som inte ingår i ett ärende enligt PBL. Detta torde innebära att hänsynsbestämmelserna även gäller vid exempelvis ett ärende om startbesked. Så har också nämnden uppfattat sitt ansvar för att värna kulturmiljövärden.

Avseende vad LKAB anfört om att rivning av en byggnad inte är förvanskning i PBL:s mening (8 kap. 13 § PBL) har miljön med gruvlavarna i Tuolluvaara länge varit en del av planeringen av utformningen av Nya Kiruna. Den nya långsmala stadsparken har t.ex. lokaliserats med avsikten att tornen ska stå i fokus i fonden av grönstråket. Förvanskningsförbudet enligt PBL tillämpas inte bara på enskilda byggnader utan också på allmänna platser och bebyggelseområden. I detta fall handlar det om en plats som minner om varför staden

Sida 11 UMEÅ TINGSRÄTT DOM P 4059-24

anlades, ett särskilt viktigt minnesmärke eftersom staden flyttats. Dessutom har platsen varit en viktig utgångspunkt för den fysiska planeringen av den nya staden. Om LKAB river en av gruvlavarna är det självklart att denna allmänna plats/bebyggelsemiljö förvanskas och att rivningen sålunda strider mot förvanskningsförbudet.

Sammanfattningsvis Det höga kulturhistoriska värdet av kulturmiljön med gruvlavarna är väl dokumenterat genom expertutlåtanden av Norrbottens museum, länsstyrelsen samt av stadsarkitekt och kommunantikvarie i Kiruna kommun. Kulturmiljön utgör en viktig del av riksintresset Kiruna-Kiirunavaara [BD 33]. Föreningen bedömer att rivning av en av gruvlavarna medför påtaglig skada, vilket strider mot 3 kap. 6 § miljöbalken.

De allmänna hänsynsreglerna ska tillämpas för alla typer av ärenden enligt PBL. En rivning av gruvlaven skulle strida mot 2 kap. 6 § och 8 kap. 13 § PBL. Det är anmärkningsvärt att länsstyrelsen, vid sin prövning av nämndens vägran att ge startbesked för rivning av gruvlaven, kortfattat avfärdar nämndens hänvisning till 8 kap. 13 § PBL, inte alls bemöter nämndens hänvisning till 2 kap. 6 § PBL och inte heller frågan om risken för påtaglig skada på riksintresset. Länsstyrelsens prövning uppfyller därmed inte kraven på en noggrann prövning.

Mot bakgrund av kulturmiljöns höga värde föreslår föreningen att ett tillfälligt förbud mot rivning utfärdas, i likhet med möjligt förfarande vid begäran om byggnadsminnesförklaring. Föreningen hänvisar också till de av riksdagen beslutade nationella miljömålen som betonar att kulturarvet ska värnas i bebyggelseutvecklingen.

Sida 12 UMEÅ TINGSRÄTT DOM P 4059-24

Nämnden Nämndens klagorätt och rätten att överklaga startbesked LKAB har i sitt yttrande till domstolen (se nedan) anfört att nämndens klagorätt kan ifrågasättas, samt att det framstår som oklart hur nämndens klagorätt förhåller sig till bestämmelsen i 13 kap. 15 § PBL.

Ett beslut från en kommunal byggnadsnämnd får överklagas till länsstyrelsen, vars beslut i sin tur kan överklagas till mark- och miljödomstol. Om en enskild har överklagat ett beslut av en byggnadsnämnd är huvudregeln att nämnden är motpart i målet (se 5 kap. 2 § första stycket lag [2010:921] om mark- och miljödomstolar, LOM). Enligt 36 § lagen (1996:242) om domstolsärenden, ÄL, får ett beslut överklagas av den som beslutet rör samt om beslutet gått denne emot. Eftersom rubricerat mål avser ett beslut som går nämnden emot samt där nämnden är den myndighet som först beslutat i saken är nämnden motpart i målet. Nämndens klagorätt i frågan bör således inte kunna ifrågasättas (jfr HD:s beslut den 18 december 2023 i mål ÖP 1730 23).

Inledningsvis om länsstyrelsens beslut m.m. Den aktuella byggnaden, Centrallaven, är en bärande del av ett bebyggelseområde som påtagligt skulle förvanskas i sin helhet om byggnaden rivs, detta i enlighet med 8 kap. 13 § 4 PBL.

Länsstyrelsen har inte beaktat att en rivning av Centrallaven kommer att förvanska ett helt bebyggelseområde, samt att detta bebyggelseområde är ett riksintresse för kulturmiljö. Den dom som länsstyrelsen hänvisar till i sitt beslut (mark- och miljödomstolen vid Nacka tingsrätts dom den 20 augusti 2020 i mål nr P 75 20) är inte jämförbar eftersom den gäller en enskild byggnad som inte är bärande i ett bebyggelseområde. Därmed är, förutom denna dom, inte heller länsstyrelsens resonemang, bolagets överklagande och Boverkets yttrande applicerbara på den i målet aktuella gruvlaven.

Sida 13 UMEÅ TINGSRÄTT DOM P 4059-24

Närmare om gruvområdet, bebyggelsemiljön, riksintresset m.m. Området vid den gamla Tuolluvaaragruvan, det s.k. TGA-området efter Tuolluvaara Gruv Aktiebolag, utgör ett särskilt kulturhistoriskt värdefullt bebyggelseområde enligt 8 kap. 13 § 4 PBL. Bebyggelseområdet belyser stadens starka industrihistoria, stadens förutsättning, och saknar motstycke i Kiruna. TGA-området som bebyggelsemiljö präglas av den tydliga skillnaden mellan de småskaliga tegelbyggnaderna och de höga gruvlavarna i rå betong uppförda på den kuperande terrängen. Bebyggelsen är från olika tidsperioder och visar verksamhetens olika utvecklingsfaser. Lavarna är synliga på långt håll och vittnar över stora delar av Kiruna stad om stadens koppling till industrin och omfattas även av de särskilda uttrycken för riksintresset Kiruna - Kiirunavaara [BD 33] industriella anläggningar som visar grunden för samhällets existens . Lavarna är samtidigt en del av stadens siluett som också är ett av riksintressets uttryck.

Bebyggelsemiljön på TGA-området är uppförd på ett av stadens tre gruvberg, Tuolluvaara. Från området syns de andra två gruvbergen, Kiirunavaara och Luossavaara, tydligt med Kiruna stad som ligger mellan dessa. Luossavaara och Kiirunavaara gruvor är skälet till att bolaget bildades och att samhället Kiruna uppstod. Tuolluvaara gruva startades av andra intressenter och i efterhand bildades ett samhälle kopplat till gruvan, Tuolluvaara, som nu är en stadsdel i Kiruna. På TGA-området bedrevs gruvverksamhet mellan år 1903 fram till 1982. Fram till år 1978 var TGA ett konkurrerande bolag till LKAB, som därefter köpte upp TGA. Allt detta gör bebyggelsemiljön vid Tuolluvaara mycket värdefull ur ett samhällshistoriskt perspektiv.

På området finns idag två äldre tegelbyggnader, två gruvlavar samt ett kontorshus i områdets utkant. De båda tegelbyggnaderna vittnar om områdets uppbyggnadsfas och uppfördes omkring år 1913. Det större byggnaden användes som mekanisk reparationsverkstad med järnvägsspår som gick in genom ena gaveln medan det mindre tegelhuset är ett spelhus som drev en äldre lave i trä som hissade upp malmen från gruvan. Malmen fraktades sedan med linbana till

Sida 14 UMEÅ TINGSRÄTT DOM P 4059-24

Malmbanan för vidare transport. Byggnaderna är uppförda i dekorativ tegelarkitektur och har ursprungliga fönster, fönsterluckor och portar vilket bidrar till byggnadernas höga arkitektoniska och arkitekturhistoriska värden. Dessa två är idag de enda industribyggnader från gruvbrytningens början i Kiruna som är bevarade i ett sammanhang vilket bidrar till bebyggelsemiljöns särskilt höga värden.

Närmare om centrallaven, dess placering i stadsbilden m.m. Under åren 1949 till 1958 genomfördes ett omfattande ny- och ombyggnadsprojekt på gruvområdet. År 1956 var ett nytt gruvkontor av brunt tegel färdigbyggt vid infarten till området efter ritningar upprättade av J Curman och N Gunnartz Arkitekter AB. Linbanan ersattes av järnvägsspår och gruvlaven i trä revs och ersattes med en hög cirkulär gruvlave, Centrallaven. Centrallaven gjöts med glidform vilket möjliggjorde att den kunde bli så hög, 76,5 m, och är i och med detta den högsta gruvlaven från 1900-talet i Sverige. Centrallaven står på samma plats och i samma förhållande till spelhuset som den ursprungliga laven av trä vilket förstärker områdets värden. Centrallaven användes för uppfodring av malm med transportörer till två, numera rivna, betongvolymer med sovrings- respektive anrikningsverk.

Den andra laven inom området, den kvadratiska PM-laven, uppfördes i slutet av utbyggnadsperioden och nyttjades för personal-, material-, och gråbergstransport och har ett vidbyggt makadamverk.

Linbanans/järnvägens sträckning låg kvar som struktur även efter att själva banan försvann. I planeringen för Nya Kiruna Centrum har linbanans sträckning uppmärksammats och inarbetats som en av de bärande principerna i stadsplanen, den långa stadsparken med TGA:s båda gruvlavar som fondmotiv. Lavarnas olika former förstärker varandra och utgör varandras pendanger, både inom bebyggelsemiljön och i stadsbilden.

Sida 15 UMEÅ TINGSRÄTT DOM P 4059-24

På grund av E10:ans nya dragning runt Kiruna revs flera byggnader på gruvområdet år 2020. Gruvkontoret och bostadshusen påverkades inte av vägens dragning. De fyra kvarvarande byggnaderna bevarades medvetet då de bedömdes som särskilt kulturhistoriskt värdefulla och för att byggnaderna tillsammans förmedlar berättelsen om TGA-området och dess relation till staden. Detta är grunden till områdets pedagogiska värden, vilka förstärks av att det är en tillgänglig gruvmiljö genom vilket förståelsen för gruvverksamheten, tillika stadens förutsättning, kan avläsas.

Centrallaven, PM-laven samt Gruvkontoret är de byggnader som idag finns kvar från 1950-talets stora utbyggnadsperiod. Byggnaderna har olika funktioner och karaktär som i samspel med de äldre tegelbyggnaderna utgör ett unikt bebyggelseområde i Kiruna. I Nya Kiruna Centrum blir området än mer speciellt då bebyggelsen utgörs av de enda kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna som inte flyttas till nya centrum.

TGA-området består av fysiska strukturer som kan upplevas, avläsas och förstås och därigenom förmedla områdets kulturvärden i staden. Förutom byggnaderna och linbanans/järnvägens sträckning framträder också dagbrottet i landskapet. Till det större perspektivet hör också Tuolluvaara samhälle, numera stadsdel. TGA-områdets särskilda kulturhistoriska värden kommer av den helhet bebyggelseområdet bildar, som beskriver TGA:s verksamhet och koppling till staden. Den höga cirkulära laven är också bärande i bebyggelseområdet genom sin synlighet i omgivande landskap, som fondmotiv i stadsparken från Kiruna Nya Centrum och genom sitt direkta samband med spelhuset och PMlaven.

En rivning av denna bärande komponent skulle innebära en förvanskning av det kulturhistoriskt värdefulla bebyggelseområdet. Åtgärden innebär också att bebyggelseområdets värden riskeras på sikt. Vidare bedöms en rivning riskera att påtagligt skada riksintresset för kulturmiljö Kiruna-Kiirunavaara [BD 33], jfr 3 kap. 6 § miljöbalken.

Sida 16 UMEÅ TINGSRÄTT DOM P 4059-24

Närmare om förvanskningsförbudet i 8 kap. 13 § första stycket PBL (byggnad) I förarbetena till motsvarande bestämmelse i den äldre plan- och bygglagen (1987:10), ÄPBL, behandlas frågan om vilka byggnader som ska anses vara särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt. Där anges att det krävs att byggnadens värde är så stort att dess bevarande kan sägas utgöra ett verkligt allmänt intresse. Detta gäller inte bara enskilda byggnader av monumental karaktär eller stort historiskt värde av allmänt intresse, utan också byggnader och samlade bebyggelsemiljöer som representerar olika tidsepoker eller något typiskt från skilda sociala miljöer eller som värderas högt av en lokal opinion. Byggnaderna eller bebyggelsen behöver inte vara av byggnadsminnesklass. Ett tillräckligt motiv för att bevara byggnader eller bebyggelse kan vara att de är representativa för tidigare samhälleliga eller estetiska ideal eller att de ger en god uppfattning om tidigare sociala villkor för en viss samhällsgrupp. Motiv för bevarande kan också vara att bebyggelsen eller byggnaden har haft betydelse för den historiska, arkitektur- och kulturhistoriska eller tekniska utvecklingen (se prop. 1985/86:1 s. 510.). När det gäller frågan om en bebyggelse är kulturhistoriskt värdefull bör lokala överväganden tillmätas den största betydelse (se prop. 1985/86:1 s. 289).

Bestämmelsen i 8 kap. 13 § första stycket PBL om förbud mot förvanskning kan hävdas i varje enskilt tillstånds- och tillsynsärende. Det finns inget krav på att skyddsbehovet ska ha kommit till uttryck i detaljplan eller områdesbestämmelser. Tillämpningen av regleringen ska utgå från det synsätt som numera finns på vad som är av värde att bevara. I dag anses detta gälla inte bara enskilda byggnader av monumental karaktär eller stort historiskt värde utan också byggnader som representerar olika tidsepoker eller något typiskt från skilda sociala miljöer eller som värderas högt av en lokal opinion.

Sida 17 UMEÅ TINGSRÄTT DOM P 4059-24

Närmare om förvanskningsförbudet i 8 kap. 13 § andra stycket 4 PBL (bebyggelseområde) samt behovet av prövning m.m. Punkt 4 innebär att bebyggelseområden inte får förvanskas. I ÄPBL fanns ingen bestämmelse som direkt föreskrev förbud mot förvanskning av hela bebyggelseområden. Det tidigare gällande förbudet i 3 kap. 12 § ÄPBL avsåg de enskilda byggnaderna som ingick i ett bebyggelseområde som hade den karaktären att det var särskilt värdefullt från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt.

En viss utvidgning av tillämpningen förefaller alltså följa av paragrafens nya lydelse. Därför önskar nämnden att mark- och miljödomstolen ska undanröja länsstyrelsens beslut och fastställa nämndens beslut om att vägra startbesked för sökt rivning av byggnaden.

Nämnden menar att det är ostridigt att en rivning av Centrallaven förvanskar bebyggelseområdet. Nämnden anser vidare, till skillnad från vad länsstyrelsen angett i sitt beslut, att ordalydelsen av bestämmelsen i 8 kap. 13 § 4 PBL, om bebyggelseområden, som tillkom med plan- och bygglagen (2010:900) är direkt tillämpbar vid den aktuella prövningen. En viss utvidgning av tillämpningen förefaller alltså följa av paragrafens nya lydelse.

Eftersom det är ostridigt att en rivning av Centrallaven skulle innebära en förvanskning av hela TGA-området, som ett kulturhistoriskt värdefullt bebyggelseområde, samt en påtaglig skada på riksintresset för kulturmiljö är det av stor vikt att få frågan om förvanskning av bebyggelseområde, i enlighet med 8 kap 13 § andra stycket 4 PBL, prövad. Det saknas gällande praxis i frågan vilket framgår av att länsstyrelsen i sitt beslut hänvisar till ovan nämnda dom som inte på något sätt är jämförbar. LKAB hänvisar i sitt yttrande till aktuella ärendet, då den enbart avser förvanskning av byggnad och inte förvanskning av hela bebyggelseområden.

Sida 18 UMEÅ TINGSRÄTT DOM P 4059-24

Regeringen avser att besluta om förslag till ändring i plan- och bygglagen med föreslaget ikraftträdande den 1 oktober 2025 (för närvarande 1 december 2025, mark- och miljödomstolens anmärkning). Ändringarna som remitterats från regeringen till Lagrådet omfattar utökat krav på rivningslov i särskilt värdefulla områden även utanför detaljplan. Oaktat föreslagen ändring kan det rimligen inte kan vara PBL:s andemening att förvanskning av kulturhistoriskt värdefulla bebyggelseområden ska vara möjliga, utan en prövning av förvanskningsförbudet i 8 kap. 13 § andra stycket 4 PBL om bebyggelseområden.

LKAB Fråga om klagorätt och prövningens omfattning Klagorätten för ideella föreningar enligt 13 kap. 12 § PBL omfattar inte beslut om startbesked. Föreningens överklagande ska därmed inte tas upp till prövning.

Vidare får, enligt 13 kap. 15 § PBL, ett beslut om startbesked överklagas endast av sökanden eller anmälaren i ärendet. Begränsningen av klagorätten motiveras av att de intressen som kan beröras av ett beslut om startbesked endast är sökandens eller, som i detta fall, anmälarens. I förarbetena till den nuvarande lydelsen av bestämmelsen (prop. 2014/15:122, s 40 f) anges följande.

amgår tydligt att bestämmelsen att endast sökanden i ett bygglovsärende får överklaga ett beslut om startbesked bygger på tan-ken att den som ansöker om bygglov för en åtgärd ska skyddas från risken att grannarna m.fl. överklagar samma åtgärd vid två olika tidpunkter. Grannarna har vanligtvis möjlighet att få prövat huruvida en viss byggåtgärd uppfyller kraven i PBL genom att överklaga nämndens beslut om bygglov. Eftersom startbeskedet huvudsakligen syftar till att säkerställa att bl.a. de tekniska egenskapskraven tillgodoses (10 kap. 23 § jämförd med 8 kap. 4 § PBL) är grannarna vanligtvis inte berörda av de frågor som prövas inför byggnads-nämndens startbesked. På så vis är det rimligt att grannarna inte ska ha möj-lighet att överklaga nämndens beslut om s

Sida 19 UMEÅ TINGSRÄTT DOM P 4059-24

Lagändringarna som följde innebar att klagorätten enligt 13 kap. 5 § PBL även skulle omfatta anmälaren i anmälningsärenden för att möjliggöra överprövning av tvister med byggnadsnämnden där startbesked vägrats i fråga om inlämnade handlingar och övriga omständigheter, t.ex. kontrollplanens innehåll, utgjort tillräckligt underlag för att startbesked skulle kunna lämnas.

Bestämmelsen om vem som har rätt att överklaga ett beslut är alltså även en beskrivning av vad ett beslut om startbesked kan omfatta. Ett sådant beslut ska inte omfatta en lämplighetsprövning av den aktuella åtgärden och inte prövningen av motstående intressen, utan det är själva genomförandet som ska bedömas.

Kommunen är LKAB:s motpart i målet enligt 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291), FL. Hur den kommunala nämndens klagorätt förhåller sig till bestämmelsen i 13 kap. 15 § PBL i den aktuella situationen är oklart. Det är däremot tydligt att nämnden i sitt överklagande av länsstyrelsens beslut anför omständigheter som inte ska bedömas i ett ärende om startbesked för en anmälningspliktig rivningsåtgärd.

När det gäller klagorätten i målet ska bedömningen således utgå från vad saken gäller, dvs. meddelandet av startbesked och då vad ett sådant beslut kan avse. Argumentationen från nämnden och byggnadsvårdsföreningen utgår från att man tillmäter frågan om startbesked i princip motsvarande prövning som ett lov, vilket är en felaktig utgångspunkt. Föreningens resonemang skulle, om det vann gehör, innebära en avsevärd utvidgning av klagorätten för ideella föreningar som saknar stöd i Århuskonventionen.

Närmare om vad som kan prövas i ett ärende om startbesked Nämnden har i sitt yttrande till domstolen tagit upp lagändringar som är under beredning och som skulle komma att medföra att den anmälda rivningen blir lovpliktig. Den föreslagna ändringen i PBL klargör emellertid ytterligare att det

Sida 20 UMEÅ TINGSRÄTT DOM P 4059-24

av nämnden meddelade beslutet om att vägra startbesked inte är lagligt grundat.

Lagrådsremissen av den 20 februari 2025, Ett nytt regelverk för bygglov, där lovplikt föreslås införas för rivning av hel eller del av byggnad i ett särskilt värdefullt bebyggelseområde omfattar även ändring i 14 kap. 7 § PBL, så att förutsättningarna för ersättning även omfattar ett vägrat rivningslov utanför detaljplan och områdesbestämmelser. Ersättningsreglerna tydliggör den systematik som PBL bygger på, vilket ytterligare visar att en rivning inte kan hindras på de av kommunen angivna grunderna i ett ärende om rivnings anmälan. Det kan också noteras att frågan om startbesked i den aktuella lagrådsremissen behandlas i avsnitt 7 om genomförande av lov- och anmälningspliktiga åtgärder. Det framstår som anmärkningsvärt att klagandena anser att det ska göras en bedömning av åtgärden som sådan och inte det sätt som det ska genomföras på, vilket uppenbarligen är lagstiftarens intention.

Gruvlavens omgivning Även om den av nämnden gjorda lämplighetsbedömningen inte kan göras i samband med en anmälan om rivningslov vill LKAB beröra det sammanhang som den aktuella gruvlaven numera finns i.

I området kring gruvlavarna återstår endast ett fåtal byggnader, då de flesta rivits sedan gruvan lades ner år 1982 och i samband med omdragningen av väg E10 år 2019. Lavarna har inte längre det samband med omgivande bebyggelse område som det framställs av klagandena. Lavarna finns nu i nära anslutning till Kirunas nya centrum och innebär olägenheter och säkerhetsrisker för utveckling och nyttjande. LKAB:s avsikt med rivningen är att genomföra behövlig efterbehandling och avveckling.

Fråga om förvanskning Rivning av en byggnad inte är förvanskning i PBL:s mening. Det saknas visserligen en legaldefinition, men det följer av bestämmelserna i PBL.

Sida 21 UMEÅ TINGSRÄTT DOM P 4059-24

I Boverkets PBL- ing av en hel byggnad är dock inte att betrakta som en förvanskning, eftersom det efter utförd åtgärd inte finns någon förvanskad byggnad. Att förvanskningsförbudet i sig inte kan anses medföra något rivningsförbud framgår också indirekt av hur plan- och bygglagens ersättningsbestämmelser

Förvanskningsförbudet i 8 kap. 13 § 4 PBL för bebyggelseområden kan lika lite som för enskilda byggnader avse rivning. Denna reglering kan således inte göras gällande på det sätt som klagandena framför i ett ärende om startbesked.

Det kan dock ändå noteras att förvanskningsförbudet för bebyggelseområden ska det förstås som att alla byggnader, oavsett kulturhistoriskt värde, inte får förvanskas. Åtgärder avser även enligt denna bestämmelse vad som får göras med en viss byggnad och hur det påverkar ett område. I Boverkets vägledande Kunskapsbank är detta uttryckt på följande sätt.

Bebyggelseområden Förvanskningsförbudet kan även tillämpas på byggnader som i sig inte kan anses utgöra en särskilt värdefull byggnad, men som ingår i ett särskilt värdefullt bebyggelseområde och bidrar till områdets värden. Även om en byggnad inte bidrar till ett områdes värden kan en åtgärd vara otillåten om åtgärden medför att bebyggelseområdets värden skadas.

Det är alltså berörd byggnad som inte tillåts förvanska ett bebyggelseområde. Därmed har Boverkets uttalande om att rivning inte kan utgöra förvanskning relevans även i förhållande till 8 kap. 13 § andra stycket 4 PBL.

Avslutningsvis Föreningen har således inte rätt att överklaga länsstyrelsens beslut och nämndens klagorätt kan ifrågasättas, men oaktat klagorätten har inget anförts i ärendet som kan utgöra skäl för att upphäva eller ändra länsstyrelsens beslut om återförvisning.

Sida 22 UMEÅ TINGSRÄTT DOM P 4059-24

Ingivet material LKAB har till stöd för sin inställning gett in fotografi över området, från augusti 2024 (se nedan) samt en länk till Boverkets PBL Kunskapsbanken.

Fotografi ingivet av LKAB. Det är den runda gruvlaven närmast väg E10 som omfattas av det överklagade beslutet och i bakgrunden syns Kirunas nya centrum, mark- och miljödomstolens anmärkning.

DOMSKÄL

Klagorätt Rättsliga utgångspunkter Ett beslut av länsstyrelsen får, som huvudregel, överklagas av den som beslutet angår om det har gått honom eller henne emot (se 13 kap. 8 § plan- och bygglagen [2010:900], PBL, och 42 § förvaltningslagen 2017:900], FL).

Närmare om föreningar Högsta domstolen (HD) har i rättsfallet NJA 2023 s. 883 (Liljeholmsbadet (I)), som gällde rivningslov, uttalat att det vid beslut om rivningslov ska göras en avvägning mellan enskilda och allmänna intressen och att det när avvägningen

Sida 23 UMEÅ TINGSRÄTT DOM P 4059-24

görs ska beaktas om byggnaden ska bevaras på grund av dess eller bebyggel sens historiska, kulturhistoriska, miljömässiga eller konstnärliga värde. Detta innebar att det vid beslut om rivningslov kan bli aktuellt att beakta hänsyns taganden som mer tydligt är relaterade till kulturmiljön. I rättsfallet gavs 42 § FL, i ljuset av Århuskonventionen, en tolkning som innebär att organisationer med huvudsaklig uppgift att tillvarata kulturmiljöintressen, och som uppfyller kriterierna i 16 kap. 13 § miljöbalken, har klagorätt i fråga om beslut om rivningslov, om beslutet aktualiserar hänsynstaganden som mer tydligt är relaterade till kulturmiljön.

Regleringen i 13 kap. 12 § PBL, om bl.a. föreningars klagorätt, inskränker inte organisationers klagorätt enligt 42 § FL. Att sådana föreningar som avses i 13 kap. 12 § PBL även kan ha rätt att överklaga andra beslut än de som anges i den paragrafen framgår av praxis (se Adolfsson m.fl., Plan- och bygglagen, 12 december 2024 JUNO version 13, kommentaren till 13 kap. 12 §).

Närmare om byggnadsnämnder och partsställning Om en enskild överklagar en förvaltningsmyndighets avgörande är den förvaltningsmyndighet som först beslutat i saken motpart till den enskilde sedan handlingarna i målet överlämnats till mark- och miljödomstolen, om inte annat är särskilt föreskrivet (tvåpartsprocess, jfr liknande reglering i 7 a § förvaltningsprocesslagen [1971:291], FPL, och 11 § lagen [1996:242] om domstolsärenden, ÄL). Detta gäller dock inte när en ideell förening eller en annan juridisk person som avses i 16 kap. 13 § miljöbalken har överklagat. (se 5 kap. 2 § första och tredje stycket lagen [2010:921] om mark- och miljödomstolar, LOM)

Mark- och miljööverdomstolens (MÖD) resonemang kring byggnadsnämnders överklaganden av beslut rörande bygglov till MÖD har i många fall kretsat kring, eller utgått från, att nämnden varit motpart vid mark- och miljödomstolen enligt 5 kap. 2 § första stycket LOM, se t.ex. MÖD 2022:22, MÖD

Sida 24 UMEÅ TINGSRÄTT DOM P 4059-24

2014:7 och MÖD 2018:26. MÖD uttryckte i det sistnämnda fallet bl.a. följande.

bygglov blir nämnden motpart till den enskilde vid mark- och miljödomstolens prövning (5 kap. 2 § lagen [2010:921] om mark- och miljödomstolar). Byggnadsnämnden har således pekats ut att bevaka det allmännas intressen i mål av aktuellt slag i vart fall från det att målet når mark- och miljödomstolen. Nämnden har med hänvisning till denna bestämmelse i tidigare avgöranden från Mark- och miljööverdomstolen ansetts ha rätt att överklaga en dom till Mark- och miljööverdomstolen när bygglov har upphävts, se rättsfallen MÖD 2012:22 och 2014:7. För att en part ska ha rätt att överklaga en dom krävs, förutom ställning som part i processen, dessutom att domen på något sätt är till nackdel för parten. Frågan är om domen kan anses vara till nämndens nackdel

Även i NJA 2023 s 1001 (ÖP 1730 23), avseende byggnadsnämnds över klagande till MÖD av bygglov, var nämnden part i domstolen genom 5 kap. 2 § första stycket LOM och av denna ställning följde en rätt att överklaga avgöranden av domstolen om beslutet gått nämnden emot.

I förarbetena till äldre plan- och bygglagen (1987:10), ÄPBL, har byggnads nämndens rätt att överklaga beslut som har gått nämnden emot diskuterats. I tidigare praxis har byggnadsnämnder ansetts ha rätt att överklaga t.ex. när ett av nämnden meddelat avslagsbeslut har ändrats eller upphävts (se Adolfsson m.fl., Plan- och bygglagen, 12 december 2024 JUNO version 13, kommentaren till 13 kap. 8 § under rubriken Kommun/byggnadsnämnd).

Kommunala nämnder har enligt praxis t.ex. fått överklaga en statlig myndig hets beslut, om beslutet angår kommunen på samma sätt som gäller i fråga om enskilda, dvs. att beslutet ska påverka kommunens rättsliga ställning eller röra ett intresse som på något sätt har erkänts av rättsordningen och där den kommunala nämnden har till uppgift att bevaka kommunens intresse på området. Det krävs dock att speciallagstiftningen på området i fråga innefattar ett hänsynstagande till de kommunala intressena och kommunens uppfattning i saken.

Sida 25 UMEÅ TINGSRÄTT DOM P 4059-24

När det är ett förpliktigande beslut eller ett avslagsbeslut som upphävts, har den kommunala myndigheten sedan länge dvs. även före införandet av en tvåpartsprocess ansetts ha rätt att överklaga upphävandet (se Lundmark och Säfsten, Förvaltningslagen, 26 augusti 2024 JUNO version 1C, kommentaren till 42 § under rubriken Kommuner och regioner).

Närmare om startbesked Ett beslut om startbesked får, enligt 13 kap. 15 § PBL, överklagas endast av sökanden eller anmälaren i ärendet. Av förarbetena till PBL framgår att bestämmelsen bygger på tanken att den som ansöker om bygglov för en åtgärd ska skyddas från risken att grannarna m.fl. överklagar samma åtgärd vid två olika tidpunkter. Grannarna har vanligtvis möjlighet att få prövat huruvida en viss byggåtgärd uppfyller kraven i PBL genom att överklaga nämndens beslut om bygglov. Eftersom startbeskedet huvudsakligen syftar till att säkerställa att bl.a. de tekniska egenskapskraven tillgodoses (10 kap. 23 § jämförd med 8 kap. 4 § PBL) är grannarna vanligtvis inte berörda av de frågor som prövas inför byggnadsnämndens startbesked. På så vis har det ansetts rimligt att grannarna inte ska ha möjlighet att överklaga nämndens beslut om startbesked. (se prop. 2014/15:122, s. 40)

I praxis har dock närboende bedömts ha rätt att klaga på startbesked avseende t.ex. bygglovsbefriade komplementbyggnader, i ljuset av fysiska och juridiska personers rätt att få sina civila rättigheter och skyldigheter prövade i domstolen enligt art. 6.1 i Europakonventionen (se t.ex. MÖD 2017:50 och MÖD 2018:22). I de fall startbesked har föregåtts av ett bygglov har berörda grannar dock haft möjlighet att få sina civila rättigheter prövade inom ramen för bygglovsprövningen, varför bestämmelsen i 13 kap. 15 § PBL i sådana fall fortsatt är tillämplig. Klagorätten är också beroende av om överklagandet av startbeskedet innefattar en fråga som prövats eller skulle ha prövats i startbeskedet. (se Adolfsson m.fl., Plan- och bygglagen, 12 december 2024 JUNO version 13, kommentaren till 13 kap. 15 §)

Sida 26 UMEÅ TINGSRÄTT DOM P 4059-24

Om man ser till Århuskonventionen innebär tillgång till rättslig prövning i Århuskonventionens mening bl.a. att enskilda som är berörda av ett beslut avseende en viss verksamhet eller åtgärd måste kunna komma till tals i något sammanhang där de frågor som har betydelse för deras rättsställning prövas (se MÖD 2015:8). Om en sådan prövning kan komma till stånd på annat sätt, t.ex. inom ramen för sedvanlig tillsynsverksamhet, är detta normalt tillräckligt för att Århuskonventionens krav på prövning ska anses uppfyllt (MÖD 2024:13).

Domstolens bedömning avseende föreningens och nämndens klagorätt Det aktuella området, där gruvlaven som rivningsanmälan avser är belägen, ligger inom ett område som har pekats ut som riksintresse för kulturmiljö. I yttrande till nämnden från kommunantikvarie bedöms kulturmiljön vid TGA ha ett mycket högt kulturhistoriskt värde och lavarna anges ha en särställning, då de också är landmärken och symboler för stadens industrihistoria. Beslutet om startbesked aktualiserar mot denna bakgrund enligt mark- och miljödomstolens mening hänsynstaganden som mer tydligt är relaterade till kulturmiljön. Att det i förevarande fall är fråga om en rivningsanmälan och inte ett rivningslov förändrar inte den bedömningen.

Föreningen, som uppfyller kriterierna i 16 kap. 13 § miljöbalken, har till huvudsakligt ändamål att tillvarata kulturmiljöintressen och beslutet angår därmed enligt domstolens uppfattning föreningen. I förevarande fall är det fråga om startbesked för en anmäld rivningsåtgärd, dvs. prövningen har inte föregåtts av en prövning av bygglov. Inte heller kommer föreningen på ett meningsfullt sätt att kunna komma till tals inom ramen för eventuell tillsyn, eftersom gruvlaven då skulle komma att vara riven. Domstolen bedömer mot den bakgrunden att föreningen, i ljuset av Århuskonventionen och oaktat regleringen i 13 kap. 15 § PBL, har rätt att överklaga beslutet med stöd av 13 kap. 8 § PBL och 42 § FL.

Avseende fråga om nämndens klagorätt har länsstyrelsen i förevarande fall undanröjt nämndens beslut att vägra startbesked för rivning av den aktuella

Sida 27 UMEÅ TINGSRÄTT DOM P 4059-24

gruvlaven som, enligt vad som framgår av utredningen i målet, har kultur historisk betydelse. Mot bakgrund av detta samt vad regleringen i 13 kap. 15 § PBL åsyftat att förhindra bedömer domstolen att även nämnden har klagorätt.

Mark- och miljödomstolens prövning i sak m.m. Frågan i målet är om nämnden har haft stöd för beslutet att neka startbesked för rivning av en gruvlave på fastigheten . Det är vad underinstanserna har prövat och deras prövning utgör därmed ramen för domstolens prövning.

Föreningen och nämnden har i sina överklaganden till domstolen i huvudsak anfört invändningar avseende allmänna intressen, såsom att det är fråga om en kulturhistorisk byggnad i en kulturhistorisk miljö.

Mark- och miljödomstolen noterar inledningsvis att föreningen, förutom att yrka att domstolen ska upphäva länsstyrelsens beslut, även har begärt att domstolen ska uppmana länsstyrelsen att utfärda tillfälligt förbud mot rivning av gruvlaven, i avvaktan på den kommande detaljplaneprövning som kommunen har beslutat om. Det är dock med hänsyn till prövningsramen inte ett yrkande som domstolen kan ta ställning till i det här målet. Den begäran ska därför avvisas.

Domstolen fortsätter därmed med prövningen av målet i sak.

Fastigheten omfattas inte av detaljplan eller områdesbestämmelser, varför domstolen delar länsstyrelsens bedömning att en rivning av gruvlaven inte kräver rivningslov (jfr 9 kap. 10 § PBL).

För åtgärder som inte kräver rivningslov krävs det, som länsstyrelsen angett, en anmälan vid rivning av en byggnad eller en del av en byggnad (se 6 kap. 5 § 1 plan- och byggförordningen [2011:338], PBF).

Sida 28 UMEÅ TINGSRÄTT DOM P 4059-24

En rivningsåtgärd som omfattas av krav på anmälan får inte påbörjas innan nämnden har gett startbesked (10 kap. 3 § PBL). Nämnden ska med ett start besked godkänna en sådan åtgärd som avses i 10 kap. 3 § PBL, om åtgärden kan antas komma att uppfylla de krav som gäller enligt PBL eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen (10 kap. 23 § första stycket 1 PBL).

Innebörden av 10 kap. 23 § första stycket 1 PBL måste antas vara att det är alla för åtgärden relevanta krav i PBL med tillhörande föreskrifter som ska kunna antas komma att vara uppfyllda för att nämnden med ett startbesked ska kunna godkänna att åtgärden påbörjas, se prop. 2009/10:170 s. 316 och 2013/14:127 s. 58. Vilka krav i PBL som aktualiseras i det enskilda ärendet varierar beroende på vilken åtgärd som är föremål för prövning.

Flera av de krav som generellt ska antas vara uppfyllda vid en anmälan åter finns i 2 kap. och 8 kap. PBL, men får anses inte vara relevanta, dvs. inte aktualiseras, när det gäller en anmälan om rivning av hel byggnad. Av naturliga skäl ska t.ex. ingen lokaliserings-, placerings, eller utformningsbedömning göras eftersom ingen byggnad ska uppföras eller ändras. Mot bakgrund av detta bedömer domstolen att regleringen i 2 kap. 6 § PBL, som tar sikte på utformning och placering av bebyggelse och byggnadsverk, inte är tillämplig vid anmälan av rivning av hel byggnad och därmed inte heller vid prövningen av startbesked avseende sådan anmälan.

Angående förvanskningsförbudet i 8 kap. 13 § PBL När det gäller förvanskningsförbudet i 8 kap. 13 § PBL gör domstolen följande överväganden.

Utifrån bestämmelsens ordalydelse bedömer mark- och miljödomstolen att första stycket, alltså att en byggnad som är särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt inte får förvanskas, inte blir tillämplig vid fråga om anmälan om rivning av hel byggnad. Detta eftersom bestämmelsen får antas ta sikte på något som kommer att finnas kvar (jfr

Sida 29 UMEÅ TINGSRÄTT DOM P 4059-24

vad LKAB har uppgett, med hänvisningar till Boverkets PBL Kunskapsbanken).

Enligt 8 kap. 13 § andra stycket 4 PBL ska emellertid förvanskningsförbudet även tillämpas på bebyggelseområden. Domstolen har därmed att ta ställning till för det första om gruvlaven är belägen i ett bebyggelseområde, om det området i så fall är särskilt värdefullt på det sätt som anges i paragrafen, samt om en rivning av gruvlaven skulle medföra en sådan förvanskning av området som är förbjuden.

Betydelsen av begreppet bebyggelseområde Begreppet bebyggelseområde återfinns i en mängd bestämmelser i PBL och PBL. Någon legaldefinition finns emellertid inte. När det gäller begreppet bebyggelse anges i 1 kap. 4 § PBL att det avser en samling av byggnadsverk som inte enbart består av andra anläggningar av byggnader.

Inte heller i förarbeten eller praxis finns någon tydlig vägledning i fråga om hur begreppet bebyggelseområde ska förstås. Mark- och miljödomstolen bedömer emellertid, utifrån att det är fråga om en plats med bebyggelse i form av såväl de två gruvlavarna som ett antal mindre byggnader, att det är fråga om ett sådant bebyggelseområde som avses i 8 kap. 13 § andra stycket 4 PBL.

Hyser bebyggelseområdet särskilda värden? Mot bakgrund av vad nämnden har uppgett i domstolen råder det inga tvivel om att TGA-området hyser stora kulturhistoriska värden. Därmed blir förvanskningsförbudet i 8 kap. 13 § PBL enligt domstolens mening tillämpligt på bebyggelseområdet som sådant, när det är fråga om att vidta en rivningsåtgärd som utan tvivel kommer att påverka områdets karaktär.

Den sökta åtgärden innebär en förvanskning av bebyggelseområdet och det utgör hinder mot startbesked Eftersom det är fråga om ett bebyggelseområde som enligt domstolens mening

Sida 30 UMEÅ TINGSRÄTT DOM P 4059-24

är särskilt värdefullt från kulturhistorisk synpunkt och det av utredningen i målet framgår att den aktuella gruvlaven, tillsammans med den intilliggande laven, är framträdande och karaktärsskapande bedömer domstolen att det skulle innebära en förvanskning av området om gruvlaven revs. Åtgärden strider således mot förvanskningsförbudet.

Under sådana förhållanden uppfyller rivningsåtgärden inte de krav som gäller enligt PBL och det fanns enligt 10 kap. 23 § första stycket 1 PBL fog för nämnden att vägra startbesked. Med ändring av länsstyrelsens beslut ska därför nämndens beslut fastställas.

HUR DOMEN ÖVERKLAGAS, se bilaga 2 (MMD-02)

Överklagande senast den 19 november 2025

Anders Carlbaum Daniel Janonius Löwgren

I domstolens avgörande har rådmannen Anders Carlbaum och tekniska rådet Daniel Janonius Löwgren deltagit. Föredragande har varit juristen Sofie Öberg.