NJA 2020 s. 641

En organisation med huvudsakligt ändamål att tillvarata kulturmiljöintressen har ansetts berörd av ett detaljplanebeslut på ett sådant sätt att organisationen har haft rätt att överklaga beslutet.

Nacka tingsrätt, mark- och miljödomstolen

Stadsbyggnadsnämnden i Stockholms kommun beslutade den 29 augusti 2018 att anta detaljplan för fastigheten Snäckan 8 i stadsdelen Norrmalm.

Samfundet S:t Erik överklagade beslutet i Nacka tingsrätt, mark- och miljödomstolen och yrkade att domstolen skulle upphäva detaljplanen.

Till stöd för att samfundet skulle ha rätt att överklaga beslutet anfördes bl.a. följande.

Samfundet S:t Erik är en ideell förening som instiftades år 1901 med anledning av den okänsliga stadsomvandlingen som då pågick i Stockholm då rivningar av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse planerades. Även andra stadsmiljöfrågor har stått i fokus, inklusive frågor gällande parker och grönområden. Samfundet har för närvarande ca 1 900 medlemmar. – – –. Enligt planförslaget river man det kulturhistoriskt mycket värdefulla och endast 45 år gamla huset och ersätter det med ett två våningar högre och 50 % större kontorskomplex. Det skulle till stor del skymma Klara kyrkas torn från flera siktpunkter, bland annat från Riddarholmsbron. Den bef intliga byggnaden är ”grönklassad” av Stadsmuseet, innebärande att den är särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk och miljömässig eller konstnärlig synpunkt. En rivning av Snäckan 8 skulle orsaka påtaglig skada på flera av uttrycken för riksintresset Stockholms innerstad med Djurgården, särskilt fronten mot vattenrummet och stadens silhuett. Detaljplanen skulle dessutom medföra en betydande miljöpåverkan enligt 13 kap. 12 § och 4 kap. 34 §plan- och bygglagen.

Mark- och miljödomstolen (rådmannen Björn Räftegård och tekniska rådet Jonas T. Sandelius) anförde i slutligt beslut den 28 november 2018 bl.a. följande.

SKÄL FÖR BESLUTET

Tillämpliga bestämmelser

Beslut om antagande av detaljplan får enligt 13 kap. 8 § plan- och bygglagen (2010:900), PBL, och 42 § förvaltningslagen (2017:900) överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom eller henne emot.

Det följer av 13 kap. 12 § PBL att en sådan ideell förening eller annan juridisk person som avses i 16 kap. 13 § MB får överklaga ett beslut att anta en detaljplan om detaljplanen kan antas medföra en betydande miljöpåverkan på grund av att planområdet får tas i anspråk för åtgärder som anges i 4 kap. 34 § PBL, det vill säga

1. industriändamål,

2. ett köpcentrum, en parkeringsanläggning eller något annat projekt för sammanhållen bebyggelse,

3. – – –.

Enligt 16 kap. 13 § MB ska det röra sig om en ideell förening eller en annan juridisk person som

1. har till huvudsakligt ändamål att tillvarata naturskydds- eller miljöintressen,

2. inte är vinstdrivande,

3. har bedrivit verksamhet i Sverige under minst tre år, och

4. har minst 100 medlemmar eller på annat sätt visar att verksamheten har allmänhetens stöd.

Mark- och miljödomstolens bedömning

Av handlingarna i målet framgår att syftet med detaljplanen är att uppföra ett kontorshus med centrumanvändning i bottenvåningar och parkering i källarplan. Fastigheten innehåller i dagsläget kontor, butiker och parkering. Den aktuella detaljplanen skulle möjliggöra att antalet arbetsplatser ökar, från dagens ca 700 arbetsplatser till ca 1 860 arbetsplatser.

Det har inte framkommit att Samfundet S:t Erik på grund av fastighetsinnehav eller någon annan omständighet har rätt att överklaga kommunens beslut med stöd av 13 kap. 8 § PBL och 42 § förvaltningslagen.

Mark- och miljödomstolen konstaterar att Samfundet S:t Erik uppfyller de angivna kriterierna för miljöorganisationer som enligt bestämmelsen i 16 kap. 13 § MB kan vara taleberättigade. Domstolen konstaterar även att kommunen och länsstyrelsen har bedömt att den aktuella planen kan antas medföra en betydande miljöpåverkan avseende påverkan på riksintresset för Stockholms innerstad med Djurgården. Den aktuella planen kan dock inte antas innebära betydande miljöpåverkan på grund av att planområdet får tas i anspråk för sådana verksamheter eller åtgärder som räknas upp i 4 kap. 34 § PBL. Domstolen har vid denna bedömning beaktat följande.

– – –

Eftersom det inte heller i övrigt framkommit något skäl för att tillerkänna Samfundet S:t Erik klagorätt ska samfundets överklagande avvisas.

BESLUT

Mark- och miljödomstolen avvisar överklagandet.

Svea hovrätt, Mark- och miljööverdomstolen

Samfundet S:t Erik överklagade mark- och miljödomstolens beslut i Svea hovrätt, Mark- och miljööverdomstolen och yrkade att domstolen skulle ge samfundet rätt att överklaga beslutet att anta detaljplanen.

Stockholms kommun motsatte sig ändring av mark- och miljödomstolens beslut.

Mark- och miljööverdomstolen (hovrättsråden Fredrik Ludwigs, Johan Svensson, Li Brismo och Ulf Wickström, referent) anförde i beslut den 25 november 2019 följande.

UTVECKLING AV TALAN I MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Samfundet S:t Erik har anfört huvudsakligen följande: Planen gäller ett kulturhistoriskt värdefullt kontorshus. Den innebär en förvanskning av en arkitektoniskt och kulturhistoriskt mycket värdefull stadsmiljö, med påtaglig skada på riksintresset Stockholms innerstad med Djurgården. Det gäller särskilt fronten mot vattenrummet och stadens silhuett. Det bef intliga huset är medvetet arkitektoniskt anpassat till omgivande värdefull bebyggelse; det anslutande hotell Sheraton samt grannhusen Centralpalatset och Konstakademin. Alla dessa tre hus är av byggnadsminnesklass. Det föreslagna kontorshusets storskaliga fasadarkitektur förtar intrycket av hotell Sheratons jämförelsevis småskaliga fasadindelning. Dessutom är den stora, högre volymen till uppenbar nackdel även för Centralpalatset, Konstakademien och Klara kyrka samt för helhetsmiljön i ett av Stockholms viktigaste historiska stadspartier.

Samfundet har till stöd för sin talan hänvisat till Konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (Århuskonventionen) och vidare g jort gällande att detaljplanen kan antas medföra en betydande miljöpåverkan enligt 4 kap. 34 § plan- och bygglagen (2010:900), PBL, då det är frågan om ett ”annat projekt för sammanhållen bebyggelse” och även ett ”köpcentrum”.

Stockholms kommun har anfört i huvudsak följande: Detaljplanen kan inte antas medföra en betydande miljöpåverkan på grund av att planområdet får tas i anspråk för ett projekt för sammanhållen bebyggelse eller för köpcentrum. Århuskonventionen uppställer inga tydliga kriterier för hur de anslutande parterna ska def iniera vilka miljöorganisationer som har klagorätt och i vilka avseenden. Den möjlighet till domstolsprövning som i svensk rätt ges ideella föreningar genom 13 kap. 12 § PBL är förenlig med konventionen. Det är inte möjligt att tolka denna bestämmelse på ett sådant sätt att klagorätten kan avse alla beslut om detaljplaner.

SKÄLEN FÖR MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS BESLUT

Den fråga som Mark- och miljööverdomstolen har att pröva är om Samfundet S:t Erik har rätt att överklaga kommunens beslut att anta detaljplan för del av fastigheten Snäckan 8 m.fl. i stadsdelen Norrmalm i Stockholm.

Ett beslut att anta en detaljplan får överklagas av den som beslutet angår om det har gått honom eller henne emot och om denne före utgången av granskningstiden skriftligen har framfört synpunkter som inte har blivit tillgodosedda (42 § förvaltningslagen [2017:900] samt 13 kap. 2 a, 8 och 11 §§ PBL).

Vidare får en sådan ideell förening eller annan juridisk person som avses i 16 kap. 13 § MB överklaga ett beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan på grund av att planområdet får tas i anspråk för verksamheter eller åtgärder som anges i 4 kap. 34 § PBL (13 kap. 12 § PBL).

Bestämmelsen i 13 kap. 12 § PBL syftar till att uppfylla kraven i artikel 9.2 i Århuskonventionen. Kravet på tillgång till rättslig prövning enligt denna artikel gäller beslut om tillstånd till vissa angivna verksamheter, i första hand stora miljöfarliga verksamheter och infrastrukturprojekt. Kraven gäller även sådana beslut som omfattas av krav på miljökonsekvensbeskrivning liksom andra beslut som kan ha betydande påverkan på miljön (se prop. 2006/07:122 s. 59 ff).

Den aktuella planen syftar till att möjliggöra en ny byggnad med kontor och publika lokaler i centrala Stockholm och förutsätter rivning av ett äldre kontorshus på samma plats. Mark- och miljööverdomstolen instämmer i mark- och miljödomstolens bedömning att den föreslagna exploateringen inte kan anses utgöra en sådan verksamhet eller åtgärd som anges i 4 kap. 34 § PBL. Samfundet S:t Erik kan därmed inte grunda någon klagorätt direkt på bestämmelsen i 13 kap. 12 § PBL.

Föreningars klagorätt regleras också i artikel 9.3 i Århuskonventionen. I den artikeln anges att den allmänhet som uppfyller eventuella kriterier i nationell rätt ska ha möjlighet att få handlingar och underlåtenheter av personer och myndigheter som strider mot den nationella miljölagstiftningen prövade av domstol eller i administrativ ordning. Med allmänhet avses enligt artikel 2.4 i konventionen bl.a. föreningar och organisationer. De erbjudna rättsmedlen ska enligt artikel 9.4 i konventionen vara tillräckliga och effektiva.

En konventionsenlig tolkning avseende föreningars klagorätt enligt artikel 9.3 i Århuskonventionen har g jorts i flera avgöranden från Högsta förvaltningsdomstolen och Mark- och miljööverdomstolen (se HFD 2014 ref. 8, HFD 2015 ref. 79, HFD 2018 ref. 10 II, MÖD 2012:47, MÖD 2012:48, MÖD 2014:30, MÖD 2015:17 samt Mark- och miljööverdomstolens avgöranden den 22 november 2018 i mål nr P 2921-18, den 21 december 2018 i mål nr P 10684-17, den 26 mars 2019 i mål nr M 2080-18 och den 8 maj 2019 i mål nr P 4498-18).

I detta mål har Samfundet S:t Erik anfört att detaljplanen bör upphävas på grund av att den innebär en förvanskning av en arkitektoniskt och kulturhistoriskt mycket värdefull stadsmiljö, med påtaglig skada på riksintresset Stockholms innerstad med Djurgården.

Vid planläggning ska bl.a. kulturvärden beaktas (2 kap. 3 § PBL). Vidare ska hushållningsbestämmelserna i 3 och 4 kap. MB tillämpas (2 kap. 2 § PBL). Dessa bestämmelser föreskriver att företräde ska ges åt en sådan användning av mark- och vattenområden som från allmän synpunkt medför en god hushållning och innefattar föreskrifter bl.a. om skydd för kulturmiljö (se t.ex. 3 kap. 6 § MB).

Planen avser ett område som har utpekats av Riksantikvarieämbetet som riksintresse ”Stockholms innerstad med Djurgården”. Som uttryck för riksintresset har bl.a. angetts fronten mot vattenrummen och stadssilhuetten med den begränsade hushöjden.

En prövning av den aktuella detaljplanen ska således ske utifrån ovan nämnda bestämmelser och avse dess påverkan på kulturmiljön. Frågan är om beslut som på så sätt relaterar till kulturmiljön omfattas av fören-ingars klagorätt enligt artikel 9.3 i Århuskonventionen.

Högsta förvaltningsdomstolen har bedömt att tillstånd till nybyggnation enligt kulturmiljölagen (1988:950) är ett sådant beslut som är relaterat till miljön och som därmed omfattas av föreningars klagorätt enligt artikel 9.3 i Århuskonventionen (se HFD 2018 ref. 10 II). Eftersom kulturmiljölagen har bedömts som en sådan miljölagstiftning som avses i artikel 9.3 Århuskonventionen har föreningars klagorätt även ansetts omfatta vissa beslut enligt nämnda lag avseende fornlämningar (se Kammarrätten i Göteborgs dom den 27 juni 2016 i mål nr 1186-16 och Kammarrätten i Stockholms dom den 6 maj 2019 i mål nr 4285-18).

Mot bakgrund av ovanstående och med hänsyn till de kulturmiljöfrågor som aktualiseras, anser Mark- och miljööverdomstolen att beslutet att anta den aktuella planen utgör ett sådant avgörande som föreningar har rätt att klaga på. Bestämmelsen i 13 kap. 12 § PBL kan därför inte anses uttömmande reglera frågan om föreningars klagorätt ( jfr t.ex. Mark- och miljööverdomstolens avgöranden den 22 november 2018 i mål nr P 2921-18, den 21 december 2018 i mål nr P 10684-17 och den 8 maj 2019 i mål nr P 4498-18).

I 16 kap. 13 § MB uppställs vissa krav som ska vara uppfyllda för att ideella föreningar ska tillerkännas klagorätt enligt miljöbalken, bl.a. gällande ändamål, verksamhetstid och antal medlemmar. I praxis har motsvarande krav ställts på de organisationer som medgetts klagorätt när det gäller beslut avseende kulturmiljön som omfattas av artikel 9.3 i Århuskonventionen (se t.ex. HFD 2018 ref. 10 II).

Samfundet S:t Erik, som har lämnat synpunkter på planförslaget som inte har blivit tillgodosedda, bedöms uppfylla kriterierna i 16 kap. 13 § MB. Mot bakgrund av redogörelsen ovan ska beslutet att anta detaljplanen, vid en konventionsenlig tolkning av 42 § förvaltningslagen, anses angå Samfundet S:t Erik på det sätt som avses i bestämmelsen. Samfundet S:t Erik har därför haft rätt att överklaga beslutet att anta detaljplanen. Mark- och miljödomstolens avvisningsbeslut ska således upphävas och målet visas åter till mark- och miljödomstolen för fortsatt handläggning.

Det bör anmärkas att Mark- och miljööverdomstolens bedömning gällande rätten för kulturmiljöföreningar att överklaga innebär en förändring i förhållande till tidigare beslut (se Mark- och miljööverdomstolens beslut den 3 juni 2016 i mål nr P 1521-16).

Det får anses vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att målet prövas av HD. Mark- och miljööverdomstolen tillåter därför, enligt 5 kap. 5 § lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar, att beslutet överklagas.

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS BESLUT

Mark- och miljööverdomstolen upphäver mark- och miljödomstolens beslut att avvisa Samfundet S:t Eriks överklagande och visar målet åter till mark- och miljödomstolen för fortsatt handläggning.

Högsta domstolen

Stockholms kommun överklagade Mark- och miljööverdomstolens beslut och yrkade att HD skulle fastställa mark- och miljödomstolens beslut om avvisning.

Samfundet S:t Erik motsatte sig att Mark- och miljööverdomstolens beslut ändrades.

HD avg jorde målet efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Elisabeth Ståhl, föreslog i betänkande följande beslut.

SKÄL

Punkterna 1–7 motsvarar i huvudsak punkterna 1–7 i HD:s beslut.

Århuskonventionen och dess betydelse för klagorätten

8. Århuskonventionen antogs inom ramen för FN:s ekonomiska kommission för Europa och trädde i kraft 2001. Konventionen, som ratif icerades av Sverige 2005, har som övergripande syfte att allmänheten ska ges en rätt att delta i beslutsprocesser som har inverkan på miljön (se artikel 1 och preambeln till konventionen). Kravet på tillgång till rättslig prövning regleras i artikel 9.

9. HD har i rättsfallet ”Bygglovet i Svartrå” (HD:s beslut den 11 mars 2020 i mål Ö 6017-18) funnit att 42 § förvaltningslagen bör tolkas i ljuset av artikel 9.3 i Århuskonventionen när en miljöorganisation överklagar ett beslut om bygglov (se p. 23–29 i avgörandet). Det saknas anledning att göra en annan bedömning när en miljöorganisation överklagar ett sådant beslut om detaljplan som inte omfattas av bestämmelserna i 13 kap.12–13 §§plan- och bygglagen.

Artikel 9.3 i Århuskonventionen

10. Enligt artikel 9.3 i Århuskonventionen ska konventionens parter se till att den allmänhet som uppfyller eventuella kriterier i nationell rätt har möjlighet att få handlingar och underlåtenheter som strider mot den nationella miljölagstiftningen prövade av domstol eller i administrativ ordning. Det anses inte förenligt med grundtankarna bakom konventionen att närmast helt undanta miljöorganisationer från möjligheten att klaga på sådana beslut som omfattas av artikeln (se ”Bygglovet i Svartrå” p. 21 med där g jord hänvisning).

11. Det f inns ingen tydlig avgränsning när det gäller de beslut som omfattas av klagorätten i artikel 9.3. Den lagstiftning som avses är inte begränsad till lagstiftning rörande rätten till sådan information och sådant deltagande som konventionen garanterar eller till lagstiftning som enligt sin rubrik behandlar miljöfrågor. Det avgörande är i stället om den bestämmelse som är aktuell på något sätt är relaterad till miljön. (Se ”Bygglovet i Svartrå” p. 22 med där g jorda hänvisningar.)

12. För att ett beslut ska omfattas av klagorätten i artikel 9.3 krävs inte att det redan före prövningen är fastslaget att det föreligger en lagstridighet, utan det räcker med ett påstående om förekomsten av en handling eller försummelse som strider mot nationell lagstiftning relaterad till miljön (se HFD 2014 ref. 8 och jfr den vägledning till konventionen som har utgetts av Århuskonventionens sekretariat, s. 197).

Kulturmiljöhänsyn och rätten att överklaga detaljplanebeslut

13. Vid detaljplaneläggning ska kulturmiljöintressen beaktas (se särskilt 2 kap.2, 3 och 6 §§plan- och bygglagen). Bestämmelser som rör skyddet för kulturmiljön får i svensk rätt anses höra till miljörätten ( jfr 1 kap. 1 § MB).

14. Vad som ska förstås med ”miljö” def inieras inte i Århuskonventionen. Vid tolkningen av begreppet är def initionen av miljöinformation i artikel 2.3 av betydelse ( jfr vägledningen s. 50). Bestämmelser som rör skyddet för kulturmiljön får anses höra till den nationella svenska miljölagstiftningen i den mening som avses i artikel 9.3 i Århuskonventionen (se p. 11 och jfr artikel 2.3.c samt HFD 2018 ref. 10 II).

15. Det nu anförda innebär att 42 § förvaltningslagen ska ges en tolkning som innebär att miljöorganisationer har klagorätt när de gör gällande att ett beslut om antagande av detaljplan innebär att tillräckliga hänsyn till kulturmiljöintressen inte har tagits.

Bedömningen i detta fall

16. Beslutet om antagande av detaljplan är inte ett sådant beslut som avses i 13 kap.12–13 §§plan- och bygglagen. Samfundet S:t Erik har alltså inte klagorätt med stöd av de bestämmelserna.

17. Samfundet S:t Erik har emellertid g jort gällande att tillräckliga kulturmiljöhänsyn inte har tagits vid antagandet av detaljplanen. Samfundet har därför klagorätt med stöd av 13 kap. 8 § plan- och bygglagen och 42 § förvaltningslagen.

18. Mark- och miljööverdomstolens beslut ska alltså fastställas. Detta innebär att målet ska lämnas över till mark- och miljödomstolen för fortsatt handläggning.

HD:S AVGÖRANDE

HD fastställer Mark- och miljööverdomstolens beslut.

HD ( justitieråden Anders Eka, Kerstin Calissendorff, Dag Mattsson, Eric M. Runesson, referent, och Cecilia Renfors) meddelade den 9 juli 2020 följande slutliga beslut.

SKÄL

Bakgrund

1. Stadsbyggnadsnämnden i Stockholms kommun beslutade att anta en detaljplan för fastigheten Snäckan 8 i stadsdelen Norrmalm. Planen avser del av ett område som har pekats ut som riksintresse och förutsätter rivning av en bef intlig byggnad.

2. Beslutet överklagades av Samfundet S:t Erik, som under detaljplaneprocessen skriftligen hade lämnat synpunkter som inte tillgodosetts. Samfundet hävdade att beslutet innebar att tillräckliga hänsyn inte tagits till kulturmiljöintressen. Mark- och miljödomstolen avvisade överklagandet eftersom samfundet inte ansågs ha klagorätt.

3. Mark- och miljööverdomstolen har funnit att Samfundet S:t Erik är en förening som uppfyller kraven i 16 kap. 13 § MB och har klagorätt. Domstolen har g jort bedömningen att beslutet om antagande av detaljplan omfattas av artikel 9.3 i den s.k. Århuskonventionen . Mot den bakgrunden har domstolen tolkat 42 § förvaltningslagen, dit 13 kap. 8 § plan- och bygglagen (2010:900) hänvisar, i ljuset av konventionens krav på tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor. Mark- och miljööverdomstolen tillät att beslutet överklagades.

Frågan i HD

4. Målet i HD rör frågan om Samfundet S:t Erik, som har till huvudsakligt ändamål att tillvarata kulturmiljöintressen, har rätt att överklaga beslutet om antagande av detaljplan.

Lagregleringen

5. Av 13 kap. 8 § plan- och bygglagen följer att beslut om bl.a. antagande av detaljplan får överklagas enligt 42 § förvaltningslagen. Det innebär att den som beslutet angår har klagorätt, om beslutet har gått honom eller henne emot.

6. Kretsen av de klagoberättigade avgränsas ytterligare i 13 kap. 11 § plan- och bygglagen genom att ett beslut att anta en detaljplan som huvudregel endast får överklagas av den som före utgången av granskningstiden skriftligen har framfört synpunkter som inte har blivit tillgodosedda.

7. Vid sidan av klagorätten enligt 13 kap. 8 § f inns i 12 § en regel som ger sådana miljöorganisationer som avses i 16 kap. 13 § MB rätt att klaga på beslut om bl.a. antagande av en detaljplan när beslutet kan antas medföra en betydande miljöpåverkan på grund av att planområdet får tas i anspråk för verksamheter eller åtgärder som anges i 4 kap. 34 § plan- och bygglagen. Dessutom f inns i 13 kap. 13 § en särskild regel om klagorätt för bl.a. miljöorganisationer i fråga om detaljplanebeslut som innebär att ett område inte längre ska omfattas av strandskydd enligt 7 kap. MB.

Århuskonventionen och dess betydelse för klagorätten

8. Århuskonventionen antogs inom ramen för FN:s ekonomiska kommission för Europa och trädde i kraft 2001. Konventionen ratif icerades av Sverige 2005. EU är part till konventionen och dess innehåll utgör en integrerad del av unionsrätten.

9. Konventionens övergripande syfte är att bidra till skyddet av den rätt som var och en har att leva i en miljö som är förenlig med hans eller hennes hälsa och välbef innande. Detta ska ske genom att konventionsstaterna garanterar rätt till information, rätt till deltagande i beslutsprocesser och rätt till rättslig prövning i miljöfrågor (artikel 1). Kravet på tillgång till rättslig prövning regleras i artikel 9.

10. Enligt artikel 9.2 är konventionens parter skyldiga att se till att den berörda allmänheten har rätt att få beslut om tillstånd till vissa angivna verksamheter prövade av domstol. Det gäller sådana större verksamheter som avses i bilaga I till konventionen och, i enlighet med nationell rätt, andra verksamheter som kan ha en betydande påverkan på miljön.

11. Avsikten med att införa bestämmelsen om klagorätt i 13 kap. 12 § plan- och bygglagen för sådana organisationer som anges i 16 kap. 13 § MB var att uppfylla de krav som konventionen ställer i artikel 9.2 (se prop. 2006/07:122 s. 59 ff.).

12. Konventionens parter ska vidare enligt artikel 9.3 se till att den allmänhet som uppfyller eventuella kriterier i nationell rätt har möjlighet att få handlingar och underlåtenheter som strider mot den nationella miljölagstiftningen prövade av domstol eller i administrativ ordning.

13. Det f inns ingen tydlig avgränsning när det gäller de beslut som omfattas av klagorätten i artikel 9.3. Artikeln är tillämplig på ett brett spektrum av handlingar och försummelser som strider mot nationell lagstiftning som relaterar till miljön i konventionens mening. Den lagstiftning som avses är inte begränsad till lagstiftning rörande rätten till sådan information och sådant deltagande som konventionen garanterar eller till lagstiftning som enligt sin rubrik behandlar miljöfrågor. ( Jfr bl.a. HFD 2014 ref. 8.)

14. HD har i rättsfallet ”Bygglovet i Svartrå” (HD:s beslut den 11 mars 2020 i mål Ö 6017-18; NJA 2020 s. 190) uttalat sig om tolkningen av bestämmelserna om klagorätt i fråga om en miljöorganisations överklagande av ett beslut om bygglov. Prövningen avsåg i det fallet upp-förande av en byggnad nära två naturreservat.

15. HD konstaterade i avgörandet att de särskilda bestämmelserna i 13 kap.12 och 13 §§plan- och bygglagen inte uttömmande reglerar miljöorganisationers rätt att klaga på beslut som berör miljön och naturskyddet. Utöver den rätt som följer av dessa bestämmelser ska 42 § förvaltningslagen i ljuset av Århuskonventionen ges en tolkning som innebär att miljöorganisationer har klagorätt i fråga om bygglovsbeslut som aktualiserar hänsynstaganden som mer tydligt är relaterade till miljön och naturskyddet. En naturskyddsförening bedömdes i det fallet ha rätt att överklaga bygglovsbeslutet med stöd av 13 kap. 8 § plan- och bygglagen och 42 § förvaltningslagen. (Se vidare ”Bygglovet i Svartrå” p. 21–29.)

Kulturmiljöhänsyn och rätten att överklaga detaljplanebeslut

16. Frågan blir då hur klagorätten ska bedömas när en organisation som har till huvudsakligt ändamål att tillvarata kulturmiljöintressen överklagar ett beslut om detaljplan med hänvisning till sådana intressen.

17. Vad som ska förstås med miljö def inieras inte i Århuskonventionen. Vid tolkningen av begreppet är emellertid def initionen av miljöinformation i artikel 2.3 av betydelse ( jfr s. 50 i den vägledning som har getts ut av Århuskonventionens sekretariat ). Def initionen, som omnämner bl.a. kulturmiljöer och byggnadsverk, talar för att kulturmiljöintressen under vissa förutsättningar ska beaktas enligt konventionen.

18. Vid detaljplaneläggning ska kulturmiljöintressen beaktas (se särskilt 2 kap.2 samt 3 och 6 §§plan- och bygglagen). Bestämmelser som rör skyddet för kulturmiljön får enligt den svenska miljölagstiftningen anses höra till miljörätten ( jfr 1 kap. 1 § MB).

19. Mot bakgrund av det anförda bör 42 § förvaltningslagen ges en tolkning som innebär att miljöorganisationer med uppgift att tillvarata kulturmiljöintressen, och som uppfyller kriterierna i 16 kap. 13 § MB, har klagorätt i fråga om beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan, om beslutet aktualiserar hänsynstaganden som mer tydligt är relaterade till kulturmiljön. ( Jfr HFD 2018 ref. 10 II.)

20. Bestämmelserna i 13 kap.12 och 13 §§plan- och bygglagen utesluter alltså inte att organisationer med uppgift att tillvarata kulturmiljöintressen kan ha rätt att överklaga beslut om detaljplan med stöd av 42 § förvaltningslagen, som 13 kap. 8 § hänvisar till.

Bedömningen i detta fall

21. Beslutet om antagande av detaljplan är inte ett sådant beslut som avses i 13 kap.12 eller 13 §plan- och bygglagen, eftersom planområdet inte tas i anspråk för en sådan typ av verksamhet som anges i 4 kap. 34 § och inte heller berör strandskyddet.

22. Detaljplanen avser en fastighet som ligger inom ett område som har pekats ut som ett riksintresse (Stockholms innerstad med Djurgården). Fastigheten är centralt belägen och utgör en del av stadens front mot vattnet vid Riddarfjärden och Norrström. Det står klart att fronten mot vattenrummen samt stadssilhuetten påverkas vid ett genomförande av planen.

23. Beslutet att anta detaljplanen aktualiserar mot denna bakgrund hänsynstaganden som mer tydligt är relaterade till kulturmiljön. Samfundet S:t Erik, som uppfyller kriterierna i 16 kap. 13 § MB, har till huvudsakligt ändamål att tillvarata kulturmiljöintressen och beslutet angår därmed samfundet. Eftersom samfundet har lämnat skriftliga synpunkter under detaljplaneprocessen som inte har tillgodosetts har samfundet klagorätt med stöd av 13 kap. 8 § plan- och bygglagen och 42 § förvaltningslagen.

24. Mark- och miljööverdomstolens beslut ska alltså fastställas. Detta innebär att målet ska lämnas över till mark- och miljödomstolen för fortsatt handläggning.