Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 18 mars 2010

Fredrik Reinfeldt

Andreas Carlgren

(Miljödepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny plan- och bygglag som ersätter den nuvarande plan- och bygglagen (1987:10) och lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m.

Den nya lagen är resultatet av att ett stort antal utredningsförslag och innebär att plan- och byggprocesserna förenklas samtidigt som kontrollen av byggandet skärps. För att underlätta tillämpningen har språket i den nya lagen har moderniserats och viktiga termer definierats.

Det införs nya bestämmelser som innebär att miljö- och klimataspekter ska beaktas vid planläggning och byggande. Hänsyn ska också tas till förutsättningarna för telekommunikation och annan informationsteknik. Översiktsplanens strategiska funktion stärks liksom kravet på aktualitetsprövning av planen.

Kraven på detaljplanens utformning nyanseras i förenklande syfte. En möjlighet att begära planbesked införs. Krav på att detaljplan måste föregås av ett program slopas liksom fastighetsplan.

En handläggningstid på högst tio veckor införs för bygglov. En ny skyldighet att pröva krav på tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga i bygglov införs. Det generella kravet på bygganmälan före byggstart slopas. Innan en bygg-, rivnings- eller markåtgärd påbörjas krävs startbesked. Innan ett byggnadsverk får tas i bruk krävs ett slutbesked.

Som en följd av genomförande av tjänstedirektivet ställs krav på certifiering av kontrollansvariga och sakkunniga. En byggsanktionsavgift ersätter de nuvarande tre avgiftsmöjligheterna. För att undvika dubbla förfaranden föreslås bestämmelser om samordning av handläggning av vissa ärenden enligt plan- och bygglagen och andra lagar.

Lagen föreslås träda i kraft den 2 maj 2011.

Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. plan- och bygglag,

2. lag om ändring i miljöbalken,

3. lag om ändring i lagen (1933:269) om ägofred,

4. lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988),

5. lag om ändring i väglagen (1971:948),

6. lag om ändring ledningsrättslagen (1973:1144),

7. lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149),

8. lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160),

9. lag om ändring i lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik,

10. lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152), 11. lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, 12. lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716), 13. lag om ändring i lagen (1987:11) om exploateringssamverkan, 14. lag om ändring i lagen (1987:147) om regionplanering för kommunerna i Stockholms län,

15. lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m., 16. lag om ändring i prisregleringslagen (1989:978), 17. lag om ändring i minerallagen (1991:45), 18. lag om ändring i lagen (1993:320) om byggfelsförsäkring m.m., 19. lag om ändring i lagen (1995:1649) om byggande av järnväg, 20. lag om ändring i lagen (1998:814) med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning,

21. lag om ändring i lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster, 22. lag om ändring i lagen (2006:418) om säkerhet i vägtunnlar, 23. lag om ändring i lagen (2006:545) om skyddsrum, 24. lag om ändring i lagen (2008:112) om ekodesign.

2. Lagförslag

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1. Plan- och bygglag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Syfte, innehåll och definitioner

1 § I denna lag finns bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. Bestämmelserna syftar till att, med hänsyn till den enskilda människans frihet, främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer.

2 § Det är en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten enligt denna lag.

3 § Lagen innehåller bestämmelser om

1. lagens syfte och innehåll och definitioner (1 kap.),

2. allmänna och enskilda intressen (2 kap.),

3. översiktsplan (3 kap.),

4. reglering med detaljplan och områdesbestämmelser (4 kap.),

5. att ta fram detaljplaner och områdesbestämmelser (5 kap.),

6. genomförandet av detaljplaner (6 kap.),

7. regionplanering (7 kap.),

8. krav på byggnadsverk, byggprodukter, tomter och allmänna platser (8 kap.),

9. bygglov, rivningslov och marklov m.m. (9 kap.), 10. genomförandet av bygg-, rivnings- och markåtgärder (10 kap.), 11. tillsyn, tillträde, ingripanden och påföljder (11 kap.), 12. byggnadsnämnden (12 kap.), 13. överklagande (13 kap.), 14. skadeersättning och inlösen (14 kap.), 15. domstolsprövning m.m. (15 kap.), och 16. bemyndiganden m.m. (16 kap.).

4 § I denna lag avses med

allmän plats: en gata, en väg, en park, ett torg eller ett annat område som enligt en detaljplan är avsett för ett gemensamt behov,

bebygga: att förse ett område med ett eller flera byggnadsverk, bebyggelse: en samling av byggnadsverk som inte enbart består av andra anläggningar än byggnader,

byggherre: den som för egen räkning utför eller låter utföra projekterings-, byggnads-, rivnings- eller markarbeten,

byggnad: en varaktig konstruktion som består av tak eller av tak och väggar och som är varaktigt placerad på mark eller helt eller delvis under mark eller är varaktigt placerad på en viss plats i vatten samt är avsedd att vara konstruerad så att människor kan uppehålla sig i den,

byggnadsnämnden: den eller de nämnder som fullgör kommunens uppgifter enligt denna lag,

byggnadsverk: en byggnad eller annan anläggning, byggprodukt: en produkt som är avsedd att stadigvarande ingå i ett byggnadsverk,

genomförandetiden: den tid för genomförandet av en detaljplan som ska bestämmas enligt 4 kap. 21–25 §§,

kvartersmark: mark som enligt en detaljplan inte ska vara allmän plats eller vattenområde,

miljönämnden: den eller de nämnder som fullgör kommunens uppgifter på miljö- och hälsoskyddsområdet,

nybyggnad: uppförande av en ny byggnad eller flyttning av en tidigare uppförd byggnad till en ny plats,

ombyggnad: ändring av en byggnad som innebär att hela byggnaden eller en betydande och avgränsbar del av byggnaden påtagligt förnyas,

planläggning: arbetet med att ta fram en regionplan, en översiktsplan, en detaljplan eller områdesbestämmelser,

sammanhållen bebyggelse: bebyggelse på tomter som gränsar till varandra eller skiljs åt endast av en väg, gata eller parkmark,

tillbyggnad: ändring av en byggnad som innebär en ökning av byggnadens volym,

tomt: ett område som inte är en allmän plats men som omfattar mark avsedd för en eller flera byggnader och mark som ligger i direkt anslutning till byggnaderna och behövs för att byggnaderna ska kunna användas för avsett ändamål,

underhåll: en eller flera åtgärder som vidtas i syfte att bibehålla eller återställa en byggnads konstruktion, funktion, användningssätt, utseende eller kulturhistoriska värde,

ändring av en byggnad: en eller flera åtgärder som ändrar en byggnads konstruktion, funktion, användningssätt, utseende eller kulturhistoriska värde, och

5 § Om en fastighet har upplåtits med tomträtt, ska det som sägs i denna lag om fastighetsägaren eller fastigheten tillämpas på tomträttshavaren eller tomträtten. En tomträttshavare är dock inte skyldig att bekosta anläggande av gator och andra allmänna platser.

6 § Den som innehar egendom med ständig besittningsrätt eller med fideikommissrätt eller på grund av testamentariskt förordnande utan att äganderätten tillkommer någon ska vid tillämpning av denna lag anses som egendomens ägare.

2 kap. Allmänna och enskilda intressen

1 § Vid prövningen av frågor enligt denna lag ska hänsyn tas till både allmänna och enskilda intressen.

2 § Planläggning och prövningen i ärenden om lov eller förhandsbesked enligt denna lag ska syfta till att mark- och vattenområden används för det eller de ändamål som områdena är mest lämpade för med hänsyn till beskaffenhet, läge och behov. Företräde ska ges åt sådan användning som från allmän synpunkt medför en god hushållning. Bestämmelserna om hushållning med mark- och vattenområden i 3 och 4 kap. miljöbalken ska tillämpas.

3 § Planläggning enligt denna lag ska med hänsyn till natur- och kulturvärden, miljö- och klimataspekter samt mellankommunala och regionala förhållanden främja

1. en ändamålsenlig struktur och en estetiskt tilltalande utformning av bebyggelse, grönområden och kommunikationsleder,

2. en från social synpunkt god livsmiljö som är tillgänglig och användbar för alla samhällsgrupper,

3. en långsiktigt god hushållning med mark, vatten, energi och råvaror samt goda miljöförhållanden i övrigt, och

4. en god ekonomisk tillväxt och en effektiv konkurrens. Även i andra ärenden enligt denna lag ska hänsyn tas till de intressen som anges i första stycket 1–4.

4 § Vid planläggning och i ärenden om bygglov eller förhandsbesked enligt denna lag får mark tas i anspråk för att bebyggas endast om marken från allmän synpunkt är lämplig för ändamålet.

5 § Vid planläggning och i ärenden om bygglov eller förhandsbesked enligt denna lag ska bebyggelse och byggnadsverk lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet med hänsyn till

1. människors hälsa och säkerhet,

2. jord, berg- och vattenförhållandena,

3. möjligheterna att ordna trafik, vattenförsörjning, avlopp, avfallshantering, elektronisk kommunikation samt samhällsservice i övrigt,

4. möjligheterna att förebygga vatten- och luftföroreningar samt bullerstörningar, och

5. risken för olyckor, översvämning och erosion. Bebyggelse och byggnadsverk som för sin funktion kräver tillförsel av energi ska lokaliseras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till energiförsörjningen och energihushållningen.

6 § Vid planläggning och i ärenden om bygglov enligt denna lag ska bebyggelse och byggnadsverk utformas och placeras på den avsedda marken på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till

1. stads- och landskapsbilden, natur- och kulturvärdena på platsen och intresset av en god helhetsverkan,

2. skydd mot uppkomst och spridning av brand och mot trafikolyckor och andra olyckshändelser,

3. åtgärder för att skydda befolkningen mot och begränsa verkningarna av stridshandlingar,

4. behovet av hushållning med energi och vatten och av goda klimat- och hygienförhållanden,

5. möjligheterna att hantera avfall,

6. trafikförsörjning och behovet av en god trafikmiljö, Prop. 2009/10:170

7. möjligheter för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga att använda området, och

8. behovet av framtida förändringar och kompletteringar. Första stycket gäller också i fråga om skyltar och ljusanordningar. Vid planläggning och i andra ärenden enligt denna lag ska bebyggelseområdets särskilda historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden skyddas. Ändringar och tillägg i bebyggelsen ska göras varsamt så att befintliga karaktärsdrag respekteras och tillvaratas.

7 § Vid planläggning enligt denna lag ska hänsyn tas till behovet av att det inom eller i nära anslutning till områden med sammanhållen bebyggelse finns

1. gator och vägar,

2. torg,

3. parker och andra grönområden,

4. lämpliga platser för lek, motion och annan utevistelse, och

5. möjligheter att anordna en rimlig samhällsservice och kommersiell service.

8 § Vid planläggning och i ärenden om bygglov enligt denna lag ska byggnadsverk som placeras under markytan i skälig omfattning utformas så att det inte försvårar användningen av marken ovanför.

9 § Planläggning av mark och vattenområden samt lokalisering, placering och utformning av byggnadsverk, skyltar och ljusanordningar enligt denna lag får inte ske så att den avsedda användningen eller byggnadsverket, skylten eller ljusanordningen kan medföra en sådan påverkan på grundvattnet eller omgivningen i övrigt som innebär fara för människors hälsa och säkerhet eller betydande olägenhet på annat sätt.

10 § Vid planläggning och i andra ärenden enligt denna lag ska miljökvalitetsnormerna i 5 kap. miljöbalken eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 5 kap. miljöbalken följas.

11 § Planläggning och annan prövning enligt denna lag som avser en användning av ett mark- eller vattenområde som också har prövats eller ska prövas enligt annan lag ska samordnas med det andra arbetet, om det lämpligen kan ske.

3 kap. Översiktsplan

1 § Varje kommun ska ha en aktuell översiktsplan, som omfattar hela kommunen.

2 § Översiktsplanen ska ange inriktningen för den långsiktiga utvecklingen av den fysiska miljön. Planen ska ge vägledning för beslut om hur mark- och vattenområden ska användas och hur den byggda miljön ska användas, utvecklas och bevaras.

3 § Översiktsplanen är inte bindande.

4 § Kommunen ska i översiktsplanen redovisa sin bedömning av hur skyldigheten att enligt 2 kap. ta hänsyn till allmänna intressen vid beslut om användningen av mark- och vattenområden kommer att tillgodoses. I redovisningen ska riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken anges särskilt.

5 § Av översiktsplanen ska framgå

1. grunddragen i fråga om den avsedda användningen av mark- och vattenområden,

2. kommunens syn på hur den byggda miljön ska användas, utvecklas och bevaras,

3. hur kommunen avser att tillgodose de redovisade riksintressena och följa gällande miljökvalitetsnormer,

4. hur kommunen i den fysiska planeringen avser att ta hänsyn till och samordna översiktsplanen med relevanta nationella och regionala mål, planer och program av betydelse för en hållbar utveckling inom kommunen, och

5. sådana områden för landsbygdsutveckling i strandnära lägen som avses i 7 kap. 18 e § första stycket miljöbalken.

6 § Översiktsplanen ska utformas så att innebörden och konsekvenserna av den tydligt framgår.

Förslag till översiktsplan

7 § Innan kommunen antar en översiktsplan eller en ändring i den ska kommunen

1. upprätta ett förslag till plan eller ändring som uppfyller kraven i 4– 6 §§,

2. vid upprättandet av förslaget samråda med myndigheter, kommuner och andra som är berörda enligt 9–11 §§, och

3. ställa ut förslaget och låta det granskas enligt 12–18 §§.

8 § Om planförslaget kan antas medföra en sådan betydande miljöpåverkan som avses i 6 kap. 11 § miljöbalken, ska kommunen låta det bli föremål för samråd och granskning på ett sätt som uppfyller också kraven i 6 kap.1118 och 22 §§miljöbalken. Om en miljökonsekvensbeskrivning upprättas ska den finnas tillsammans med planförslaget.

Samråd om kommunens förslag

9 § När kommunen upprättar ett förslag till översiktsplan eller ändring i planen ska kommunen samråda med länsstyrelsen samt med de berörda kommuner, regionplaneorgan och kommunala organ i övrigt som har ansvar för regionalt tillväxtarbete och transportinfrastrukturplanering. Kommunen ska också ge kommunens medlemmar, de andra myndigheter, sammanslutningar och enskilda i övrigt som har ett väsentligt intresse av förslaget tillfälle att delta i samrådet.

Syftet med samrådet är att få fram ett så bra beslutsunderlag som möjligt och att ge möjlighet till insyn och påverkan.

Under samrådet ska kommunen redovisa förslagets innebörd, skälen för förslaget, förslagets konsekvenser och det planeringsunderlag som har betydelse från nationell, regional, mellankommunal eller annan synpunkt.

10 § Under samrådet ska länsstyrelsen särskilt

1. ta till vara och samordna statens intressen,

2. tillhandahålla underlag för kommunens bedömningar och ge råd i fråga om sådana allmänna intressen enligt 2 kap. som hänsyn bör tas till vid beslut om användningen av mark- och vattenområden,

3. verka för att riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken tillgodoses, att miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. miljöbalken följs och att redovisningen av områden för landsbygdsutveckling i strandnära lägen är förenlig med 7 kap. 18 e § första stycket miljöbalken,

4. verka för att sådana frågor om användningen av mark- och vattenområden som angår två eller flera kommuner samordnas på ett lämpligt sätt, och

5. verka för att bebyggelse och byggnadsverk inte blir olämpliga med hänsyn till människors hälsa eller säkerhet eller till risken för olyckor, översvämning eller erosion.

11 § Kommunen ska redovisa resultatet av samrådet i en samrådsredogörelse som också ska innehålla de förslag som framförda synpunkter har gett anledning till. Samrådsredogörelsen ska finnas tillsammans med planförslaget.

Utställning och granskning av kommunens förslag

12 § Kommunen ska ställa ut planförslaget under minst två månader.

13 § Kommunen ska kungöra utställningen av planförslaget före utställningstidens början. Kommunen ska anslå kungörelsen på kommunens anslagstavla och införa den i en ortstidning. Av kungörelsen ska det framgå var utställningen äger rum samt inom vilken tid, på vilket sätt och till vem synpunkter på förslaget ska lämnas.

Kungörandet ska ske enligt lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m.

14 § Innan utställningen äger rum ska kommunen skicka planförslaget och kungörelsen till länsstyrelsen och till de kommuner och kommunala organ som avses i 9 §.

15 § Den som vill lämna synpunkter på planförslaget ska göra det skriftligen under utställningstiden.

16 § Länsstyrelsen ska under utställningstiden avge ett granskningsyttrande över planförslaget.

Av yttrandet ska det framgå om

1. förslaget inte tillgodoser ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken,

2. förslaget kan medverka till att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken inte följs,

3. redovisningen av områden för landsbygdsutveckling i strandnära lägen inte är förenlig med 7 kap. 18 e § första stycket miljöbalken,

4. sådana frågor rörande användningen av mark- och vattenområden som angår två eller flera kommuner inte samordnas på ett lämpligt sätt, och

5. en bebyggelse eller ett byggnadsverk blir olämpligt med hänsyn till människors hälsa eller säkerhet eller till risken för olyckor, översvämning eller erosion.

17 § Efter utställningstiden ska kommunen i ett särskilt utlåtande sammanställa de synpunkter som kommit fram och redovisa de förslag som synpunkterna gett anledning till.

18 § Om planförslaget ändras väsentligt efter utställningen, ska kommunen ställa ut förslaget på nytt.

Antagande

19 § Kommunfullmäktige beslutar i frågor om antagande och ändring av översiktsplanen.

20 § Kommunen ska redovisa länsstyrelsens granskningsyttrande enligt 16 § tillsammans med översiktsplanen. Om länsstyrelsen inte har godtagit planen i en viss del, ska det anmärkas i planen.

21 § Ett beslut att anta eller ändra översiktsplanen gäller först sedan beslutet har vunnit laga kraft.

22 § När ett beslut att anta eller ändra översiktsplanen har vunnit laga kraft, ska kommunen utan dröjsmål skicka följande handlingar till Boverket och länsstyrelsen samt de berörda kommuner, regionplaneorgan och kommunala organ i övrigt som har ansvar för regionalt tillväxtarbete och transportinfrastrukturplanering:

1. översiktsplanen,

2. den samrådsredogörelse som avses i 11 §,

3. det granskningsyttrande som avses i 16 §,

4. det utlåtande som avses i 17 §, och

5. ett protokollsutdrag med beslutet.

Ändringar

23 § En översiktsplan kan ändras för en viss del av kommunen. Den kan också ändras genom ett tillägg för att tillgodose ett särskilt allmänt intresse. Om inte annat följer av 24–26 §§, ska 1–22 §§ tillämpas när planen ändras.

En ändring av planen för en viss del av kommunen får redovisas med en annan detaljeringsgrad än för översiktsplanen i övrigt.

Om planen innebär en ändring av den gällande översiktsplanen ska sambanden med och konsekvenserna för översiktsplanen som helhet redovisas.

24 § Om ett förslag till ändring avser endast en viss del av kommunen, får kommunen, i stället för att ställa ut det enligt 12 §, anslå en kungörelse om förslaget på kommunens anslagstavla och föra in kungörelsen i en ortstidning. Kommunen ska hålla förslaget, samrådsredogörelsen och i förekommande fall miljökonsekvensbeskrivningen tillgängliga för granskning.

Av kungörelsen ska det framgå

1. var området som avses med ändringen ligger,

2. var förslaget finns tillgängligt för granskning,

3. att den som vill granska förslaget och lämna synpunkter får göra det inom en viss tid (granskningstid) som ska vara minst sex veckor, och

4. till vem synpunkter på förslaget ska lämnas.

25 § Om kommunen kungör ett planförslag enligt 24 §, ska kommunen i stället för att skicka handlingar enligt 14 §

1. senast den dag då kungörandet sker skicka ett meddelande om innehållet i kungörelsen till länsstyrelsen samt till de kommuner och kommunala organ enligt 9 § som berörs,

2. skicka förslaget till länsstyrelsen, och

3. under granskningstiden hålla förslaget tillgängligt för dem som vill granska det.

26 § Om kommunen kungör ett förslag enligt 24 §, ska det som sägs i 15–17 §§ om utställningstiden i stället avse granskningstiden. Om förslaget ändras väsentligt efter granskningstiden, får kommunen kungöra det ändrade förslaget i stället för att ställa ut det på nytt.

Översyn av planens aktualitet

27 § Kommunfullmäktige ska minst en gång under mandattiden pröva om översiktsplanen är aktuell i förhållande till kraven i 5 §.

28 § Länsstyrelsen ska minst en gång under den mandattid som avses i 27 § redovisa sina synpunkter i fråga om sådana statliga och mellankommunala intressen som kan ha betydelse för översiktsplanens aktualitet.

Synpunkterna ska redovisas i en sammanfattande redogörelse till kommunen. Av redogörelsen ska det framgå hur synpunkterna förhåller sig till översiktsplanen.

Länsstyrelsen ska lämna en sådan redogörelse till kommunen också när kommunen begär det.

4 kap. Reglering med detaljplan och områdesbestämmelser

1 § Inom kommunen får mark- och vattenområdens användning, bebyggelse och byggnadsverk regleras med detaljplaner eller områdesbestämmelser enligt detta kapitel.

Krav på reglering med detaljplan

2 § Kommunen ska med en detaljplan pröva ett mark- eller vattenområdes lämplighet för bebyggelse och byggnadsverk samt reglera bebyggelsemiljöns utformning för

1. en ny sammanhållen bebyggelse, om det behövs med hänsyn till omfattningen av bygglovspliktiga byggnadsverk i bebyggelsen,

2. en bebyggelse som ska förändras eller bevaras, om regleringen behöver ske i ett sammanhang, och

3. ett nytt byggnadsverk som inte är ett vindkraftverk, om

a) byggnadsverket är en byggnad eller kräver bygglov enligt 9 kap. eller föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 7 §, och

b) byggnadsverkets användning får betydande inverkan på omgivningen eller om det råder stor efterfrågan på området för bebyggande.

Trots första stycket 3 krävs det ingen detaljplan, om byggnadsverket kan prövas i samband med en prövning av ansökan om bygglov eller förhandsbesked och användningen av byggnadsverket inte kan antas medföra en betydande miljöpåverkan.

3 § Kommunen ska med en detaljplan pröva ett mark- eller vattenområdes lämplighet för ett vindkraftverk, om

1. vindkraftverket omfattas av krav på bygglov eller anmälan enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 7 eller 8 §,

2. det råder stor efterfrågan på området för bebyggande, och

3. kraftverket inte kan prövas i samband med prövning av ansökan om bygglov, förhandsbesked eller anmälan.

4 § Trots 2 och 3 §§ behöver reglering inte göras med en detaljplan, om tillräcklig reglering har gjorts med områdesbestämmelser.

5 § I en detaljplan ska kommunen

1. bestämma och ange gränserna för allmänna platser, kvartersmark och vattenområden,

2. bestämma användningen och utformningen av allmänna platser som kommunen är huvudman för, och

3. bestämma användningen av kvartersmark och vattenområden.

Markreservat och allmänna platser

6 § I en detaljplan får kommunen bestämma markreservat för sådana trafik- och väganläggningar, energianläggningar, anordningar för elektroniska kommunikationsnät och ledningar som behövs för allmänna ändamål.

7 § Kommunen ska vara huvudman för allmänna platser. Kommunen får dock, om det finns särskilda skäl för det, i detaljplanen bestämma att kommunen inte ska vara huvudman för en eller flera allmänna platser.

8 § I en detaljplan får kommunen bestämma

1. hur allmänna platser som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt ska skyddas, och

2. hur allmänna platser som kommunen inte ska vara huvudman för ska användas och utformas.

9 § I en detaljplan får kommunen bestämma om stängsel samt utfart eller annan utgång mot allmänna platser.

Markytan

10 § I en detaljplan får kommunen bestämma om vegetation och om markytans utformning och höjdläge.

Bebyggandets omfattning och byggnaders omfattning och användning

11 § I en detaljplan får kommunen bestämma

1. bebyggandets omfattning över och under markytan,

2. byggnaders användning, och

3. andelen lägenheter av olika slag i bostadsbyggnader och lägenheternas storlek.

Skydd mot störningar

12 § I en detaljplan får kommunen bestämma

1. skyddsåtgärder för att motverka markförorening, olyckor, översvämning och erosion,

2. skyddsåtgärder för att motverka störningar från omgivningen, och

3. om det finns särskilda skäl för det, högsta tillåtna värden för störningar genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller andra olägenheter som omfattas av 9 kap. miljöbalken.

Parkering

13 § I en detaljplan får kommunen bestämma

1. de krav i fråga om att ordna utrymme för parkering, lastning och lossning som behövs med hänsyn till 8 kap. 9 § första stycket 4,

2. placeringen och utformningen av parkeringsplatser, och

3. att viss mark eller vissa byggnader inte får användas för parkering.

Bygglov, rivningslov och marklov

14 § I en detaljplan får kommunen bestämma att bygglov till en åtgärd som innebär en väsentlig ändring av markens användning endast får ges under förutsättning att

1. en viss anläggning för trafik, energi- eller vattenförsörjning eller avlopp, som kommunen inte ska vara huvudman för, har kommit till stånd,

2. ett visst byggnadsverk på tomten har rivits, byggts om, flyttats eller fått den ändrade användning som anges i planen,

3. utfarten eller en annan utgång från fastigheten har ändrats,

4. markens lämplighet för bebyggande har säkerställts genom att en markförorening har avhjälpts eller en skydds- eller säkerhetsåtgärd har vidtagits på tomten.

15 § I en detaljplan får kommunen bestämma omfattningen av kraven på

1. bygglov enligt det som anges i 9 kap. 7 och 8 §§,

2. rivningslov enligt 9 kap. 10 § första stycket 1 och andra stycket, och

3. marklov enligt 9 kap. 11 och 12 §§.

Placering, utformning och utförande av byggnadsverk och tomter

16 § I en detaljplan får kommunen

1. bestämma placering, utformning och utförande av byggnadsverk och tomter,

2. i fråga om byggnadsverk ange de områden och i övrigt bestämma de preciserade krav som behövs för att följa förbudet mot förvanskning enligt 8 kap. 13 §, kraven på varsamhet enligt 8 kap. 14 § eller kravet på skydd för ett bebyggelseområdes särskilda värden enligt 2 kap. 6 § tredje stycket,

3. bestämma att byggnader som omfattas av förbudet mot förvanskning enligt 8 kap. 13 § inte får rivas,

4. bestämma omfattningen av skyddet av tomter enligt 8 kap. 13 § andra stycket 2 och bestämma preciserade krav för att följa förbudet mot förvanskning av sådana tomter eller som annars behövs för att följa kravet på skydd för ett bebyggelseområdes särskilda värden enligt 2 kap. 6 § tredje stycket, och

5. i fråga om andra ändringar av byggnader än tillbyggnader bestämma sådana krav på byggnadsverk som avses i 16 kap. 2 och 5 §§ och bestämma undantag från sådana krav.

Strandskydd

17 § I en detaljplan får kommunen upphäva strandskydd enligt 7 kap. miljöbalken för ett område, om det finns särskilda skäl för det och om intresset av att ta området i anspråk på det sätt som avses med planen väger tyngre än strandskyddsintresset. En bestämmelse om upphävande får dock inte avse ett sådant område som enligt 7 kap. 18 § första stycket 2 miljöbalken omfattas av länsstyrelsens beslutanderätt. Bestämmelserna i 7 kap.18 c18 g §§miljöbalken ska tillämpas på detaljplanebestämmelser om upphävande av strandskydd.

Fastighetsindelning m.m.

18 § I en detaljplan får kommunen bestämma en största eller minsta storlek på fastigheter, bestämma markreservat för gemensamhetsanläggningar samt, om det behövs för genomförandet av en ändamålsenlig indelning i fastigheter eller för att annars underlätta detaljplanens genomförande, bestämma

1. hur området ska vara indelat i fastigheter,

2. de servitut, ledningsrätter och liknande särskilda rättigheter som ska bildas, ändras eller upphävas,

3. de anläggningar som ska utgöra gemensamhetsanläggningar, och

4. de fastigheter som ska delta i gemensamhetsanläggningarna och de utrymmen som ska tas i anspråk för anläggningarna.

En detaljplanebestämmelse om markens indelning i fastigheter eller om servitut eller liknande särskilda rättigheter ska vara förenlig med 3 kap. 1 § och 5 kap. 4 § första stycketfastighetsbildningslagen (1970:988).

En detaljplanebestämmelse om inrättande av en gemensamhetsanläggning ska vara förenlig med 5 och 6 §§anläggningslagen (1973:1149). En detaljplanebestämmelse om ledningsrätt ska vara förenlig med 6 § ledningsrättslagen (1973:1144).

19 § I en detaljplan får kommunen bestämma att planen får genomföras med exploateringssamverkan enligt det som följer av 6 kap. 2 §, om det med hänsyn till bebyggelseutvecklingen är angeläget att i ett sammanhang ställa i ordning mark för bebyggelse och utföra sådana anordningar som behövs för bebyggelsen.

20 § Om en detaljplan antas efter det att ett exploateringsbeslut enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan har vunnit laga kraft, ska kommunen i planen ange att den ska genomföras enligt den lagen.

Om mark ska tas i anspråk från någon fastighet vars ägare inte deltar i exploateringssamverkan, ska planen innehålla en uppgift om det.

Detaljplanens genomförandetid

21 § I detaljplanen ska kommunen ange en genomförandetid. Tiden ska bestämmas så att det finns rimliga möjligheter att genomföra planen, men tiden får inte vara kortare än fem år och inte längre än femton år.

Tiden räknas från den dag då beslutet att anta planen vinner laga kraft. Om någon del av planen får genomföras tidigare på grund av ett förordnande enligt 13 kap. 18 § andra stycket, räknas tiden från den dag då genomförandet får påbörjas. Detta gäller dock inte om kommunen i planen har bestämt att tiden ska räknas från en senare tidpunkt eller bestämt olika tider för skilda områden av planen.

22 § Om en detaljplan ändras, ska planens genomförandetid gälla också för den del som ändras.

Om planen vid ändringen inte innehåller någon uppgift om genomförandetid, ska kommunen med tillämpning av 21 § bestämma en särskild genomförandetid för den del av planen som ändras.

23 § Om detaljplanen saknar uppgift om genomförandetidens längd, ska längden anses vara femton år. Om planen saknar uppgift om när tiden ska börja räknas, ska den räknas enligt 21 § andra stycket.

24 § Innan genomförandetiden har gått ut får den förlängas med högst fem år i sänder. Efter det att genomförandetiden har gått ut, får den förnyas med högst fem år i sänder.

En förlängning eller förnyelse får avse ett visst område av detaljplanen.

25 § Om någon i fråga om en viss fastighet har påbörjat åtgärder för att genomföra detaljplanen men inte hinner fullfölja åtgärderna före genomförandetidens utgång och förseningen beror på omständigheter som kommunen råder över, ska kommunen förlänga genomförandetiden för den fastigheten. Förlängningen ska ske med den tid som är skälig.

En ansökan om förlängning ska göras före genomförandetidens utgång.

Tillfällig användning

26 § I detaljplanen får kommunen bestämma tillfällig användning av mark eller byggnader som inte genast behöver tas i anspråk för det ändamål som anges i planen.

27 § Den tid som den tillfälliga användningen får pågå ska bestämmas i planen. Tiden får bestämmas till högst tio år och ska räknas från den dag som följer av 21 § andra stycket.

28 § Om detaljplanen saknar uppgift om hur lång tid en tillfällig användning får pågå, är tiden fem år.

29 § Tiden för tillfällig användning får förlängas med högst fem år i sänder. Den sammanlagda tiden får dock inte överstiga tjugo år.

Detaljplanens omfattning och utformning

30 § En detaljplan ska bestå av en karta över det område som planen omfattar (plankarta) och de bestämmelser i övrigt som behövs. Av plankartan ska det framgå hur planområdet delas upp för skilda ändamål och vilka bestämmelser som gäller för olika områden.

Om det behövs för att planen ska bli tydlig, får reglering av frågor som avses i 18 § första stycket redovisas på en särskild plankarta.

31 § En beskrivning av hur detaljplanen ska förstås och genomföras (planbeskrivning) ska finnas tillsammans med planen.

32 § En detaljplan får inte omfatta ett större område än vad som behövs med hänsyn till planens syfte och genomförandetid.

Den avsedda regleringen av bebyggelsen och miljön i övrigt ska tydligt framgå av planen.

Detaljplanen får inte vara mer detaljerad än som behövs med hänsyn till planens syfte.

33 § Planbeskrivningen ska innehålla en redovisning av

1. planeringsförutsättningarna,

2. planens syfte,

3. hur planen är avsedd att genomföras,

4. de överväganden som har legat till grund för planens utformning med hänsyn till motstående intressen och planens konsekvenser, och

5. om planen avviker från översiktsplanen, på vilket sätt den i så fall gör det och skälen för avvikelsen.

Planbeskrivningen ska innehålla det illustrationsmaterial som behövs för att förstå planen.

Av redovisningen enligt första stycket 3 ska framgå de organisatoriska, tekniska, ekonomiska och fastighetsrättsliga åtgärder som behövs för att planen ska kunna genomföras på ett samordnat och ändamålsenligt sätt samt vilka konsekvenser dessa åtgärder får för fastighetsägarna och andra berörda.

34 § Om genomförandet av planen kan antas få en betydande miljöpåverkan, ska redovisningen enligt 33 § första stycket 4 i fråga om miljökonsekvenserna ha det innehåll som följer av 6 kap. 12 § och 13 § första stycket miljöbalken.

Redovisningen ska också uppfylla kraven i 6 kap. 7 § första och andra styckena miljöbalken, om genomförandet av detaljplanen kan antas få en

betydande miljöpåverkan på grund av att planområdet får tas i anspråk för

1. industriändamål,

2. ett köpcentrum, en parkeringsanläggning eller något annat projekt för sammanhållen bebyggelse,

3. en skidbacke, skidlift eller linbana med tillhörande anläggningar,

4. en hamn för fritidsbåtar,

5. ett hotellkomplex eller en fritidsby med tillhörande anläggningar, utanför sammanhållen bebyggelse,

6. en permanent campingplats,

7. en nöjespark, eller

8. en djurpark.

35 § Redovisningen enligt 33 § första stycket 4 behöver inte innehålla någon miljökonsekvensbeskrivning som är särskilt upprättad för detaljplaneärendet, om planen är en sådan som avses i 5 kap. 7 § 2 eller 3 och miljökonsekvensbeskrivningen i det andra ärendet återges i och är aktuell och tillräcklig för detaljplaneärendet.

36 § Detaljplanen ska vara utformad med skälig hänsyn till befintliga bebyggelse-, äganderätts- och fastighetsförhållanden som kan inverka på planens genomförande.

I de delar som planen medför att mark eller annat utrymme eller särskild rätt till mark eller annat utrymme kan komma att tas i anspråk enligt 6 kap. 3, 4, 13 eller 16 § ska planen vara utformad så att de fördelar som kan vinnas med den överväger de olägenheter som planen orsakar enskilda.

37 § En detaljplan får innebära en närmare reglering av möjligheterna att bedriva handel endast om det finns skäl av betydande vikt för det.

Detaljplanens giltighet

38 § En detaljplan gäller till dess den ändras eller upphävs.

39 § En detaljplan får inte ändras eller upphävas före genomförandetidens utgång, om någon fastighetsägare som berörs motsätter sig det.

Första stycket gäller inte om ändringen eller upphävandet behövs

1. på grund av nya förhållanden av stor allmän vikt som inte har kunnat förutses vid planläggningen, eller

2. för införande av bestämmelser enligt 18 § första stycket.

40 § De rättigheter som har uppkommit genom detaljplanen hindrar inte att detaljplanen ändras eller upphävs efter genomförandetidens utgång.

Områdesbestämmelser

41 § Kommunen får anta områdesbestämmelser för att i vissa avseenden reglera begränsade områden av kommunen som inte omfattas av en detaljplan.

42 § Med områdesbestämmelser får kommunen endast reglera

1. grunddragen för användningen av mark- och vattenområden för bebyggelse, fritidsanläggningar, kommunikationsleder och andra jämförliga ändamål, om det behövs för att säkerställa syftet med översiktsplanen eller för att tillgodose ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken,

2. användningen och utformningen av mark för gemensam användning och, i samband med det, skydd för sådan mark som är särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt,

3. största tillåtna byggnads- eller bruksarean för fritidshus och storleken på tomter för sådana hus,

4. omfattningen av kraven på bygglov enligt det som anges i 9 kap. 7 och 8 §§, rivningslov enligt 9 kap. 10 § första stycket 2 och marklov enligt 9 kap. 13 §,

5. placering, utformning och utförande av byggnadsverk och tomter och i samband med det bestämma

a) om vegetation och markytans utformning och höjdläge inom sådana områden som avses i 9 kap. 13 § 1,

b) om skyddsanordningar för att motverka sådana störningar från omgivningen som avses i 12 § 1, och

c) i frågor som avses i 16 § 2–5, och

6. om exploateringssamverkan. En bestämmelse om exploateringssamverkan enligt första stycket 6 ska uppfylla de krav som enligt 6 kap. 2 § gäller för detaljplanebestämmelser om exploateringssamverkan. Det som där sägs om detaljplan ska på motsvarande sätt tillämpas på områdesbestämmelserna.

43 § Kommunen ska redovisa områdesbestämmelserna och skälen för dem i en särskild handling. Handlingen ska utformas så att det tydligt framgår hur bestämmelserna reglerar bebyggelse, byggnadsverk och miljön i övrigt.

Ett beslut om att ändra eller upphäva områdesbestämmelser och skälen för det ska också redovisas i en särskild handling.

5 kap. Att ta fram detaljplaner och områdesbestämmelser

1 § Detta kapitel innehåller bestämmelser om hur en detaljplan och områdesbestämmelser upprättas, antas, ändras och upphävs samt om besked från kommunen om att inleda ett sådant planläggningsarbete.

Planbesked

2 § På begäran av någon som avser att vidta en åtgärd som kan förutsätta att en detaljplan antas, ändras eller upphävs eller att områdesbestämmelser ändras eller upphävs, ska kommunen i ett planbesked redovisa sin avsikt i frågan om att inleda ett sådant planläggningsarbete.

3 § En begäran om planbesked ska vara skriftlig och innehålla en beskrivning av det huvudsakliga ändamålet med den avsedda åtgärden och en karta som visar det område som berörs.

Om åtgärden avser ett byggnadsverk, ska begäran också innehålla en beskrivning av byggnadsverkets karaktär och ungefärliga omfattning.

4 § När kommunen har fått en begäran om planbesked som uppfyller kraven i 3 § ska kommunen ge sitt planbesked inom fyra månader, om kommunen och den som har gjort begäran inte kommer överens om något annat.

5 § Av planbeskedet ska det framgå om kommunen avser att inleda ett planläggningsarbete.

Om kommunen avser att inleda ett planläggningsarbete, ska kommunen i planbeskedet ange den tidpunkt då arbetet enligt kommunens bedömning kommer att ha lett fram till ett slutligt beslut om att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller ändra eller upphäva områdesbestämmelser.

Om kommunen inte avser att inleda ett planläggningsarbete, ska kommunen i planbeskedet ange skälen för det.

Processen innan en detaljplan antas

6 § Innan kommunen antar en detaljplan ska kommunen ha tagit fram ett planförslag, samrått om förslaget, kungjort det och låtit det granskas enligt 7–37 §§.

7 § Arbetet med att ta fram en detaljplan får förenklas i den utsträckning som anges i 15 och 16 §§, 18 § andra stycket, 19 § tredje stycket, 21 § andra stycket och 23 § andra stycket (enkelt planförfarande), om planförslaget är förenligt med översiktsplanen och länsstyrelsens granskningsyttrande enligt 3 kap. 16 § och

1. inte är av stor vikt eller har principiell betydelse och inte heller kan antas medföra en betydande miljöpåverkan samt saknar intresse för allmänheten,

2. enbart gäller en verksamhet som har tillståndsprövats eller ska tillståndsprövas enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 9 kap. 6 § miljöbalken, eller

3. enbart gäller åtgärder som har prövats eller ska prövas genom upprättande och fastställande av en arbetsplan enligt väglagen (1971:948) eller en järnvägsplan enligt lagen (1995:1649) om byggande av järnväg.

Underlag för detaljplanearbetet

8 § I arbetet med att ta fram en detaljplan ska det, om det inte är uppenbart onödigt, finnas en eller flera kartor som är lämpliga för ändamålet (grundkartor) och en fastighetsförteckning.

9 § Av fastighetsförteckningen ska det framgå

1. vilka fastigheter som är berörda, vilken berörd mark som är samfälld för flera fastigheter och vilka allmänna vattenområden som är berörda,

2. vilka som är ägare till de fastigheter, den mark och de vattenområden som avses i 1,

3. vilka som är innehavare av någon annan särskild rätt till egendom som avses i 1 än bostadsrätt eller hyresrätt, och

4. vilka gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen (1973:1149) som är berörda och vilka som är ägare till de fastigheter som deltar i anläggningarna.

Om en samfällighet, särskild rätt eller gemensamhetsanläggning som avses i första stycket förvaltas av en samfällighetsförening enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter, ska föreningen anges i förteckningen i stället för ägare eller innehavare.

10 § Om kommunen bedömer att det behövs för att underlätta detaljplanearbetet, ska kommunen ange planens utgångspunkter och mål i ett särskilt program.

Samråd

11 § I arbetet med att ta fram ett program enligt 10 § eller ett förslag till en detaljplan ska kommunen samråda med

1. länsstyrelsen, lantmäterimyndigheten och de kommuner som berörs,

2. de kända sakägarna och de kända bostadsrättshavare, hyresgäster och boende som berörs,

3. de kända organisationer av hyresgäster som har avtal om förhandlingsordning för en berörd fastighet eller, om någon förhandlingsordning inte gäller, som är anslutna till en riksorganisation inom vars verksamhetsområde en berörd fastighet är belägen, och

4. de myndigheter, sammanslutningar och enskilda i övrigt som har ett väsentligt intresse av förslaget.

För samråd enligt första stycket 2–4 är det tillräckligt att kommunen ger tillfälle till samråd.

Om genomförandet av planen kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, ska samrådet genomföras så att det uppfyller bestämmelserna i 6 kap. 6 §, 13 § andra stycket och 15 § miljöbalken.

12 § Samrådet ska syfta till att få fram ett så bra beslutsunderlag som möjligt och att ge möjlighet till insyn och påverkan.

13 § Under ett samråd om en detaljplan ska kommunen redovisa planförslaget, skälen för förslaget och det planeringsunderlag som har betydelse. Om det finns ett program enligt 10 §, ska programmet redovisas.

14 § Under samrådet ska länsstyrelsen särskilt

1. ta till vara och samordna statens intressen,

2. ge råd om tillämpningen av 2 kap.,

3. verka för att riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken tillgodoses, att miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. miljöbalken följs och att strandskydd enligt 7 kap. miljöbalken inte upphävs i strid med gällande bestämmelser,

4. verka för att sådana frågor om användningen av mark- och vattenområden som angår två eller flera kommuner samordnas på ett lämpligt sätt, och

5. verka för att en bebyggelse eller ett byggnadsverk inte blir olämplig med hänsyn till människors hälsa eller säkerhet eller till risken för olyckor, översvämning eller erosion.

15 § För ett planförslag som avses i 7 § 1 är det, i stället för det som sägs i 11 och 13 §§, tillräckligt att kommunen underrättar länsstyrelsen,

kända sakägare och dem som anges i 11 § första stycket 3 och 4 och ger dem tillfälle till samråd om förslaget.

16 § För ett planförslag som avses i 7 § 2 eller 3 behöver samråd enligt 11–15 §§ endast ske om prövningen av det andra ärendet är avslutad och

1. den miljökonsekvensbeskrivning som finns i det ärendet inte är tillräcklig eller inte längre är aktuell för detaljplaneärendet, eller

2. samråd inte har skett i det andra ärendet med alla dem som ska omfattas av samråd enligt 11 §.

I ett fall som avses i första stycket 2 är det tillräckligt att komplettera detaljplaneärendet så att samråd sker med dem som inte omfattades av samrådet i det andra ärendet.

17 § Kommunen ska redovisa de synpunkter som kommit fram i samrådet samt de kommentarer och förslag som kommunen har med anledning av synpunkterna. Redovisningen ska göras samlat för alla synpunkter som har kommit fram (samrådsredogörelse). För ett planförslag som avses i 7 § är det tillräckligt att redovisningen görs i granskningsutlåtandet enligt 23 §.

Om genomförandet av detaljplanen kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, ska samrådsredogörelsen utformas så att den också uppfyller kraven i 6 kap. 16 § andra stycket miljöbalken.

Kungörelse och granskning

18 § När samrådet enligt 11–17 §§ är klart ska kommunen kungöra sitt förslag till detaljplan och låta det granskas under en viss tid (granskningstid) som ska vara minst tre veckor.

Om förslaget är ett sådant som avses i 7 § 1 behöver en kungörelse dock inte ske. I stället ska kommunen ge dem som har underrättats enligt 15 § tillfälle att godkänna förslaget eller att inom två veckor granska det och lämna synpunkter. Denna granskningstid får göras kortare, om alla berörda är överens om det.

19 § Kungörelsen ska anslås på kommunens anslagstavla och föras in i en ortstidning. Av kungörelsen ska det framgå

1. vilket område detaljplanen avser,

2. om förslaget avviker från översiktsplanen,

3. vilken mark eller särskild rätt till mark som kan komma att tas i anspråk enligt 6 kap. 3 eller 4 §§,

4. var förslaget finns tillgängligt för granskning och hur lång granskningstiden är,

5. att den som vill lämna synpunkter på förslaget ska göra det under granskningstiden,

6. till vem synpunkter på förslaget ska lämnas, och

7. att den som inte senast under granskningstiden har lämnat någon skriftlig synpunkt på förslaget kan förlora rätten att överklaga beslut att anta planen.

Kungörandet ska ske enligt lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m.

Om förslaget är ett sådant som avses i 7 § 2 eller 3, får kungörandet samordnas med det kungörande som ska ske i det andra ärendet.

20 § Kommunen ska senast den dag då kungörandet sker skicka

1. ett meddelande om innehållet i kungörelsen till kända sakägare och dem som avses i 11 § första stycket 3 och 4, och

2. förslaget och den samrådsredogörelse som avses i 17 § till länsstyrelsen och de kommuner som berörs.

21 § Under granskningstiden ska kommunen hålla förslaget tillgängligt för alla som vill granska det. Kommunen ska också se till att det underlag som avses i 8–10 §§ och den samrådsredogörelse som avses i 17 § finns tillgängliga liksom det planeringsunderlag i övrigt som kommunen anser har betydelse för bedömningen av förslaget.

Om förslaget är ett sådant som avses i 7 § 2 eller 3 och kungörandet har samordnats enligt 19 § tredje stycket, får kommunen fullgöra sin skyldighet enligt första stycket genom att hålla en kopia av handlingarna i det andra ärendet tillgänglig i den mån informationen finns där.

22 § Under granskningstiden ska länsstyrelsen yttra sig över planförslaget, om förslaget enligt länsstyrelsens bedömning innebär att

1. ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken inte tillgodoses,

2. en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken inte följs,

3. strandskydd enligt 7 kap. miljöbalken upphävs i strid med gällande bestämmelser,

4. regleringen av sådana frågor om användningen av mark- och vattenområden som angår flera kommuner inte har samordnats på ett lämpligt sätt, eller

5. en bebyggelse eller ett byggnadsverk annars blir olämplig med hänsyn till människors hälsa eller säkerhet eller till risken för olyckor, översvämning eller erosion.

23 § Efter granskningstiden ska kommunen göra ett granskningsutlåtande. Det ska innehålla en sammanställning av de skriftliga synpunkter som har kommit in under granskningstiden och en redovisning av kommunens förslag med anledning av synpunkterna.

Om förslaget är ett sådant som avses i 7 § 2 eller 3 och kungörandet har samordnats enligt 19 § tredje stycket, ska granskningsutlåtandet också behandla de skriftliga synpunkter som har kommit in i det andra ärendet och har betydelse för detaljplaneprövningen.

24 § Kommunen ska så snart som möjligt skicka granskningsutlåtandet eller ett meddelande om var det finns tillgängligt till dem som inte har fått sina synpunkter tillgodosedda.

Granskningsutlåtandet ska finnas tillgängligt tillsammans med övriga handlingar i ärendet.

25 § Om kommunen efter granskningstiden ändrar sitt förslag väsentligt, ska kommunen kungöra och låta granska det ändrade förslaget enligt 18–24 §§.

Föreläggande om anspråk på ersättning eller inlösen

26 § Om ett förslag till detaljplan kan medföra en sådan skada som avses i 14 kap. 7, 10 eller 12 §, får kommunen förelägga den som kan komma att drabbas av skadan att inom en viss tid anmäla sitt anspråk på ersättning eller inlösen. Föreläggandet ska innehålla en upplysning om att rätten till ersättning annars kan gå förlorad.

Föreläggandet ska innehålla upplysningar om förslagets innebörd. Tidsfristen för anmälan ska bestämmas till minst två månader. En bestämmelse om att kommunen inte får anta planen innan tidsfristen har löpt ut finns i 28 §.

Antagandet av en detaljplan

27 § En detaljplan ska antas av kommunfullmäktige, men fullmäktige får uppdra åt kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden att anta en plan som inte är av stor vikt eller har principiell betydelse.

28 § Om kommunen har meddelat ett föreläggande enligt 26 §, får kommunen inte anta detaljplanen innan tidsfristen för anmälan av anspråk har löpt ut.

Om kommunen har ansökt om att länsstyrelsen enligt 6 kap. 5 § ska pröva en fråga om skyldighet att upplåta eller avstå mark eller annat utrymme, får kommunen inte anta detaljplanen innan länsstyrelsens beslut har vunnit laga kraft.

29 § När detaljplanen har antagits ska kommunen skicka ett meddelande om detta till

1. länsstyrelsen och lantmäterimyndigheten,

2. de kommuner och regionplaneorgan som är berörda, och

3. dem som anges i 11 § första stycket 2 och 3 och föreningar som får överklaga enligt 13 kap. 13 eller 14 § och

a) senast under granskningstiden har lämnat skriftliga synpunkter som inte blivit tillgodosedda, eller

b) har rätt att överklaga beslutet enligt 13 kap. 12 § andra stycket 1. Meddelandet ska innehålla ett protokollsutdrag med beslutet och upplysningar om vad den som vill överklaga beslutet måste göra.

Kommunen ska till länsstyrelsen skicka det granskningsutlåtande som avses i 23 § tillsammans med meddelandet om att planen har antagits, om kommunen inte redan har skickat utlåtandet enligt 24 §.

30 § Meddelandet enligt 29 § ska skickas senast dagen efter det att justeringen av det protokoll som innehåller beslutet har tillkännagetts på kommunens anslagstavla.

31 § Om det för detaljplanen ska finnas en miljökonsekvensbeskrivning enligt 4 kap. 34 §, ska kommunen när planen har antagits skicka ett meddelande om det till den myndighet som avses i 6 kap. 8 § andra stycket miljöbalken.

32 § När beslutet att anta detaljplanen har vunnit laga kraft ska kommunen

1. på planhandlingarna anteckna det datum då planen vann laga kraft och, om ett förordnande enligt 13 kap. 18 § andra stycket har meddelats, det datum då förordnandet meddelades,

2. snarast möjligt skicka planen, planbeskrivningen och fastighetsförteckningen enligt 9 § till länsstyrelsen och lantmäterimyndigheten, om det inte är uppenbart obehövligt, och

3. med en kungörelse på det sätt som anges i 19 § eller med ett skriftligt meddelande underrätta de fastighetsägare som kan ha rätt till ersättning enligt 14 kap. 5, 6, 7, 9, 10 eller 11 § och dem som enligt 14 kap. 12 § kan ha motsvarande rätt till ersättning samt i underrättelsen upplysa om innehållet i 15 kap. 5 §.

Om kommunen inte kan skicka de handlingar som anges i första stycket 2 inom två veckor, ska kommunen genast underrätta mottagarna om innehållet i handlingarna.

Meddelanden till samfälligheter och bostadsrättshavare

33 § Ett meddelande enligt 20, 24 eller 29 § som ska skickas till en samfällighet får skickas till

1. en ledamot av den styrelse som finns för samfälligheten,

2. den som är utsedd att förvalta samfällighetens angelägenheter, eller

3. om det inte finns någon styrelse eller förvaltare, någon av samfällighetens delägare för att hållas tillgänglig för de andra delägarna.

34 § Ett meddelande enligt 20, 24 eller 29 § som ska skickas till en bostadsrättshavare som saknar känd adress, får i stället skickas till en ledamot av styrelsen för bostadsrättsföreningen.

Meddelanden till ett stort antal personer

35 § Om ett meddelande enligt 20, 24 eller 29 § ska skickas till ett stort antal personer som inte är samfälligheter eller bostadsrättshavare, och det skulle innebära större kostnader och besvär än vad som är försvarligt med hänsyn till ändamålet med meddelandet att skicka det till var och en av dem, får kommunen

1. om meddelandet är ett sådant som avses i 20 §, låta bli att skicka det enligt 20 § 1, och

2. om meddelandet är ett sådant som avses i 24 eller 29 §, i stället för att skicka det, kungöra meddelandet genom att anslå det på kommunens anslagstavla och

a) föra in det i en ortstidning, eller

b) sprida ett informationsblad om kungörelsen till de boende som är berörda, om det stora antalet mottagare av meddelandet är boende.

Om kungörelsen avser ett meddelande enligt 29 §, ska det av kungörelsen framgå vilket beslut som meddelandet avser, när beslutet tillkännagavs och vad den måste göra som vill överklaga beslutet. Om kungörelsen förs in i en ortstidning, ska det ske samma dag som beslutet tillkännages.

36 § Om ett meddelande avser en detaljplan som innebär att ett mark- eller vattenområde eller ett utrymme kan komma att tas i anspråk enligt 6 kap. 3, 4, 13 eller 16 §, får 35 § inte tillämpas för meddelanden till ägaren eller innehavaren av en särskild rätt till området eller utrymmet.

37 § I fråga om den som har fått ett föreläggande enligt 26 § får kommunen inte tillämpa 35 § för att meddela att detaljplanen har antagits.

Att ändra och upphäva detaljplaner

38 § Det som enligt detta kapitel gäller i fråga om förslag till och antagande av en detaljplan ska också gälla i fråga om förslag till och beslut om att ändra eller upphäva en detaljplan.

Att anta, ändra och upphäva områdesbestämmelser

39 § I fråga om förslag till och beslut om att anta, ändra eller upphäva områdesbestämmelser ska kommunen tillämpa bestämmelserna om förslag till och antagande av en detaljplan i 7 § 1, 8 § i den del som avser fastighetsförteckning, 9 och 10 §§, 11 § första och andra styckena, 12– 15 §§, 17 § första stycket, 18 §, 19 § första stycket 1, 2 och 4–7 och andra stycket, 20 §, 21 § första stycket, 22 §, 23 § första stycket, 24, 25, 27, 29 och 30 §§, 32 § första stycket 1 och 2 och andra stycket, 33–35 §§ och 38 §. Vid tillämpningen ska det som sägs om detaljplan avse områdesbestämmelserna.

Effekten av beslut enligt detta kapitel

40 § Ett beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser gäller först sedan beslutet har vunnit laga kraft.

Bestämmelser som innebär att beslutet kan få tillämpas innan det har vunnit laga kraft finns i 13 kap. 18 § andra stycket.

41 § Områdesbestämmelser upphör att gälla när ett beslut att anta en detaljplan för området vinner laga kraft eller när en detaljplan för området får genomföras med stöd av ett förordnande enligt 13 kap. 18 § andra stycket.

6 kap. Genomförandet av detaljplaner

1 § Genomförandet av en detaljplan ska grundas på den planbeskrivning som kommunen har gjort enligt 4 kap. 31 och 33 §§.

Exploateringssamverkan

2 § En bestämmelse enligt 4 kap. 19 § om genomförande med exploateringssamverkan

1. ska avse exploateringssamverkan enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan,

2. ska ange samverkansområdets huvudsakliga avgränsning,

3. ska ange den tid inom vilken ett exploateringsbeslut enligt lagen om exploateringssamverkan ska meddelas, och

4. upphör att gälla vid utgången av den tid som avses i 3, om något exploateringsbeslut enligt lagen om exploateringssamverkan inte har meddelats innan dess.

Den tid som avses i första stycket 3 får inte vara längre än fem år från den dag då beslutet att anta detaljplanen vann laga kraft eller från den tidigare dag då genomförandet får påbörjas med stöd av ett förordnande enligt 13 kap. 18 § andra stycket.

Skyldighet att utan ersättning upplåta eller avstå mark eller annat utrymme

3 § Den som äger mark eller annat utrymme som enligt detaljplanen ska användas för en allmän plats är skyldig att utan ersättning upplåta marken eller utrymmet till huvudmannen för den allmänna platsen, om

1. någon annan än kommunen ska vara huvudman för platsen,

2. marken eller utrymmet behövs för en ändamålsenlig användning av området, och

3. länsstyrelsen innan planen antogs har beslutat att marken eller utrymmet ska upplåtas till huvudmannen utan ersättning.

4 § Den som äger mark eller annat utrymme är skyldig att utan ersättning avstå marken eller utrymmet till kommunen, om

1. marken eller utrymmet enligt detaljplanen ska användas för en allmän plats som kommunen ska vara huvudman för eller för en allmän byggnad,

2. marken eller utrymmet behövs för en ändamålsenlig användning av området, och

3. länsstyrelsen, innan planen antogs, har beslutat att marken eller utrymmet ska avstås till kommunen utan ersättning.

5 § Länsstyrelsen ska pröva en fråga om skyldighet att upplåta eller avstå mark eller annat utrymme enligt 3 eller 4 §, om kommunen ansöker om det.

Länsstyrelsen får besluta att ägaren utan ersättning ska upplåta eller avstå från marken eller utrymmet endast i den mån det kan anses skäligt med hänsyn till den nytta som ägaren kan väntas få av planens genomförande och med hänsyn till omständigheterna i övrigt.

I samband med att en detaljplan ändras, får länsstyrelsen besluta att mark eller annat utrymme som tidigare har upplåtits eller avståtts ska bytas ut mot annan mark eller annat utrymme, om det är lämpligt och kan ske utan olägenhet för ägaren.

6 § När en fråga om prövning enligt 5 § har väckts, ska kommunen genast vidta de åtgärder som behövs för att en anteckning om det ska bli införd i fastighetsregistrets allmänna del.

7 § Den bedömning som ska göras enligt 5 § andra stycket påverkas inte av att mark eller annat utrymme överlåts efter det att ärendet om anteckning i fastighetsregistret har anmälts hos den som ska föra in anteckningen i registret eller, om det är kommunen som ska föra in anteckningen i registret, efter att anteckningen har förts in i registret.

Bestämmelser om vem som ska föra in uppgifter i fastighetsregistrets allmänna del finns i 19 kap. 6 § fastighetsbildningslagen (1970:988).

8 § Om länsstyrelsen beslutar att en ägare ska upplåta eller avstå mark eller annat utrymme enligt 3 eller 4 §, ska länsstyrelsen i beslutet ange markens eller utrymmets läge och gränser.

Om kommunen har begärt det och i den mån det är skäligt, får länsstyrelsen i beslutet också bestämma att ägaren ska bekosta anläggande av gator och vägar samt anordningar för vattenförsörjning och avlopp och i vilken ordning arbetet ska utföras.

9 § Den som är skyldig att upplåta eller avstå mark eller annat utrymme enligt 3 eller 4 §, ska upplåta eller avträda marken eller utrymmet senast den dag då marken eller utrymmet behöver tas i anspråk för det avsedda ändamålet.

10 § Den som har avstått mark eller annat utrymme enligt 4 § ska frigöra marken eller utrymmet från inteckningar och andra särskilda rätter.

Om detta inte kan ske, ska den som har avstått marken eller utrymmet ersätta kommunen för den skada som därigenom uppkommer.

11 § Det som gäller i fråga om ägare enligt 3–10 §§ gäller också exploateringssamfälligheter enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan.

Konkurrens mellan olika rättigheter till mark eller annat utrymme

12 § En rätt att använda mark eller annat utrymme med stöd av 3 eller 4 § har företräde framför annan rätt till marken eller utrymmet som har uppkommit efter det att detaljplanen antogs.

Kommunens rätt att lösa fastigheter, mark och andra utrymmen

13 § Kommunen får lösa mark eller annat utrymme som enligt detaljplanen ska användas för

1. en allmän plats som kommunen ska vara huvudman för, eller

2. annat än enskilt bebyggande, om markens eller utrymmets användning för det avsedda ändamålet inte kan anses säkerställd ändå.

Bestämmelser om skyldighet för kommunen att lösa mark eller annat utrymme finns i 14 kap.

14 § Om ett markområde enligt detaljplanen ska vara en enda fastighet men vid genomförandetidens utgång omfattar flera fastigheter med olika ägare och kommunen enligt planen är huvudman för en allmän plats, får kommunen lösa fastigheter eller delar av fastigheter så att fastighetsindelningen överensstämmer med planen.

15 § Om kommunen är huvudman för en allmän plats som är avsedd att tillgodose en kvartersmarks eller ett annat utrymmes behov av den allmänna platsen och kvartersmarken eller utrymmet vid genomförandeti-

dens utgång inte har bebyggts på ett sätt som i huvudsak följer detaljplanen, får kommunen lösa marken eller utrymmet.

Första stycket gäller inte om marken eller utrymmet omfattas av ett bygglov som får tas i anspråk.

16 § Om någon har särskild rätt till mark eller annat utrymme som omfattas av kommunens rätt enligt 13, 14 eller 15 §, får kommunen också lösa den särskilda rätten.

17 § Om kommunen använder sig av sin rätt enligt 13, 14, 15 eller 16 §, ska ersättningen bestämmas enligt 4 kap. expropriationslagen (1972:719).

Ordnandet av allmänna platser

18 § Efter hand som bebyggelsen färdigställs enligt detaljplanen, ska kommunen ordna de gator och andra allmänna platser som kommunen är huvudman för, så att platserna kan användas för deras avsedda ändamål.

Kommunen ska upplåta platserna för allmän användning så snart det område som platserna finns inom har bebyggts enligt planen eller, om genomförandetiden har löpt ut, efter hand som bebyggelsen färdigställs.

När platserna upplåts för allmän användning ska de vara ordnade på ett ändamålsenligt sätt och i enlighet med ortens sed. De ska i fråga om gatubredd, höjdläge och utformning i övrigt följa detaljplanen. Kommunen får göra små avvikelser från planen, om det inte motverkar syftet med planen.

19 § I den mån staten är väghållare inom ett område som omfattas av detaljplanen, ska det som enligt 18 § gäller i fråga om kommunens skyldighet att ordna gator i stället gälla staten.

Om en gata ges en större bredd eller ett dyrbarare utförande i övrigt än vad som behövs med hänsyn till trafiken, ska kommunen trots första stycket betala merkostnaden.

Regeringen får i det enskilda fallet besluta att staten ska svara för den merkostnad som avses i andra stycket.

20 § Innan kommunen har hunnit ordna den gata som en fastighet ska ha utgång till eller den avloppsledning som en fastighet ska få vara ansluten till, får den som vill bygga på fastigheten

1. själv ordna utfartsväg och avloppsanordning, och

2. utan ersättning använda kommunens mark för utfartsvägen och avloppsanordningen, om marken är avsedd för det ändamålet.

Underhållet av allmänna platser

21 § Kommunen ska svara för underhållet av gator och andra allmänna platser som kommunen är huvudman för. Detta gäller även om detaljplanen upphävs.

22 § Om staten är väghållare för en allmän väg inom ett område som omfattas av detaljplanen, ska staten svara för att vägen underhålls i enlighet med väglagen (1971:948).

Om underhållet blir dyrare än vad som behövs med hänsyn till trafiken, ska kommunen trots första stycket betala merkostnaden. Detta gäller dock inte om regeringen beslutar att staten ska betala merkostnaden.

23 § I anläggningslagen (1973:1149) finns bestämmelser om underhåll av vägar och andra allmänna platser som kommunen inte är huvudman för.

Fastighetsägares skyldighet att betala för gatukostnader m.m.

24 § Om kommunen i egenskap av huvudman har skyldighet att anlägga eller förbättra en gata eller annan allmän plats eller vidta en annan åtgärd som är avsedd att tillgodose ett områdes behov av allmänna platser och av anordningar som normalt hör till sådana platser, får kommunen besluta att ägarna till fastigheterna i området ska betala kostnaderna för sådana åtgärder.

Kostnaderna ska fördelas mellan fastigheterna på ett skäligt och rättvist sätt.

Kommunen ska besluta om avgränsningen av det område som ska omfattas av fördelningen, vilka kostnader som ska fördelas och grunderna för fördelningen.

25 § Om kommunen i egenskap av huvudman har skyldighet att anlägga eller förbättra en gata, får kommunen i stället för att tillämpa 24 § besluta att kostnaderna för detta ska betalas av ägarna till de fastigheter som ligger vid gatan.

Kostnaderna får fördelas mellan fastigheterna så att

1. varje fastighet svarar för hälften av den del av kostnaden som belöper på gatan framför fastigheten,

2. kostnaden för sådana anordningar som normalt hör till en gata fördelas lika, och

3. kostnaden för att anlägga ett gatukors fördelas lika mellan fastigheterna vid gatukorset.

Om kostnaden för att anlägga eller förbättra en gata inte är densamma utmed hela gatan, får kommunen besluta att kostnaden ska fördelas mellan fastigheterna på något annat sätt som är skäligt och rättvist.

Det som enligt denna paragraf gäller för en gata ska också gälla för andra allmänna platser än gator.

26 § Om en fastighet ligger vid en allmän plats som inte är en gata, ska platsen vid tillämpningen av 24 och 25 §§ anses ha en bredd som motsvarar fem fjärdedelar av den högsta byggnadshöjd som enligt detaljplanen gällde för fastigheten när den mark som platsen ligger på uppläts för allmän användning.

27 § Till grund för bestämmandet av betalningsskyldighetens omfattning enligt 24 eller 25 § får kommunen lägga

1. de faktiska kostnaderna, eller

2. beräkningar av vad det erfarenhetsmässigt kostar att i motsvarande utförande anlägga eller förbättra gator och andra allmänna platser.

Samråd och granskning före beslut om kostnadsfördelning

28 § Innan kommunen beslutar om betalningsskyldighet enligt 24 eller 25 §, ska kommunen utreda frågan och upprätta det förslag till kostnadsfördelning som utredningen föranleder.

Kommunen ska ge sakägare och de bostadsrättshavare, hyresgäster och boende som berörs av förslaget samt andra sammanslutningar och enskilda som kan ha ett väsentligt intresse av förslaget tillfälle till samråd med kommunen. Samrådet ska syfta till ett utbyte av information och synpunkter. Under samrådet bör kommunen redovisa skälen för förslaget, det planeringsunderlag som har betydelse och de viktigaste följderna av förslaget.

Kommunen ska redovisa resultatet av samrådet och de förslag som samrådet har gett anledning till i en samrådsredogörelse.

29 § Om kommunens förslag avser kostnadsfördelning enligt 24 §, ska kommunen kungöra att förslaget finns tillgängligt för granskning. Kungörelsen ska anslås på kommunens anslagstavla och föras in i en ortstidning enligt lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m.

Av kungörelsen ska det framgå vilket område som förslaget avser, att den som vill granska förslaget och lämna synpunkter får göra det inom en viss angiven granskningstid och till vem synpunkterna ska lämnas. Granskningstiden ska vara minst tre veckor. Kommunen ska skicka en underrättelse om kungörelsen och dess innehåll i brev till de kända fastighetsägare som berörs men som inte skriftligen har godkänt förslaget.

30 § Under granskningstiden enligt 29 § ska kommunen hålla förslaget till kostnadsfördelning och samrådsredogörelsen enligt 28 § tillgängliga för dem som vill granska förslaget.

31 § Om kommunens förslag avser kostnadsfördelning enligt 25 §, ska kommunen ge de kända fastighetsägare som berörs men som inte skriftligen har godkänt förslaget tillfälle att senast en viss dag yttra sig över förslaget och samrådsredogörelsen.

32 § Kommunen får inte slutligt besluta om kostnadsfördelning

1. enligt 24 § förrän granskningstiden enligt 29 § har löpt ut, eller

2. enligt 25 § förrän tiden för yttrande enligt 31 § har löpt ut.

Jämkning av betalningsskyldigheten

33 § En fastighetsägares betalningsskyldighet enligt 24 eller 25 § ska jämkas, om

1. kostnaden för kommunens åtgärder är oskäligt hög, eller

2. den eller de åtgärder som kostnaden avser har en omfattning eller ett utförande som går utöver det som kan anses normalt med hänsyn till den användning som är tillåten för fastigheten.

Fullgörandet av betalningsskyldigheten

34 § Om kommunen beslutar att en fastighetsägare ska betala kostnader enligt 24 eller 25 §, inträder betalningsskyldigheten när den anläggning som betalningen avser kan användas för fastigheten på avsett sätt.

35 § När betalningsskyldighet har inträtt enligt 34 §, ska betalningen ske när kommunen begär det.

På obetalt belopp som har förfallit till betalning ska ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) betalas från förfallodagen.

36 § Trots 35 § får betalningsskyldigheten fullgöras genom avbetalningar med minst en tiondel årligen, om

1. betalningsskyldigheten är betungande för fastighetsägaren med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft eller andra omständigheter, och

2. fastighetsägaren ställer godtagbar säkerhet. På obetalt belopp som inte har förfallit till betalning ska ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) betalas från den dag då den första inbetalningen ska ske. På obetalt belopp som har förfallit till betalning ska ränta enligt 6 § räntelagen betalas från förfallodagen.

37 § Betalningsvillkoren enligt 36 § ska jämkas, om de är alltför betungande för fastighetsägaren.

38 § Om en fastighetsägare har blivit betalningsskyldig enligt 34 § och fastigheten därefter byter ägare, är den nya ägaren betalningsskyldig i samma omfattning som den tidigare ägaren var. Detta gäller dock inte belopp som har förfallit till betalning före tillträdesdagen.

Kapitlets tillämpning på samfälligheter

39 § Det som gäller i fråga om fastigheter enligt detta kapitel ska också tillämpas på mark eller annat utrymme som hör till flera fastigheter gemensamt. Vid en sådan tillämpning ska

1. det som gäller i fråga om fastighetsägaren gälla ägarna till de fastigheter som har del i samfälligheten, och

2. en samfällighet som inte är avsedd för bebyggelse anses vara bebyggd när samfälligheten i väsentlig omfattning har tagits i anspråk för dess avsedda ändamål.

Om en samfällighet ska anses vara bebyggd enligt första stycket 2, ska den högsta tillåtna byggnadshöjden anses vara den genomsnittliga högsta tillåtna byggnadshöjden för de fastigheter som har del i samfälligheten.

7 kap. Regionplanering

1 § Regeringen får besluta att det under en viss tid eller tills vidare ska finnas ett regionplaneorgan med uppgift att

1. utreda sådana frågor om användningen av mark- eller vattenområden som angår två eller fler kommuner och behöver utredas gemensamt, och

2. samordna översiktlig planering för två eller fler kommuner i den mån det behövs.

Regeringen ska besluta om ett sådant regionplaneorgan endast om det gemensamma utredningsarbetet eller samordningen inte kommer till stånd på annat sätt och det bland de berörda kommunerna inte finns ett utbrett motstånd mot detta. I beslutet ska regionplaneorganets huvudsakliga uppgifter anges.

2 § I ett beslut enligt 1 § får regeringen bestämma att

1. ett kommunalförbund ska vara regionplaneorgan, eller

2. de berörda kommunerna ska bilda ett särskilt regionplaneförbund som ska vara regionplaneorgan.

3 § I frågor som inte särskilt regleras i detta kapitel ska bestämmelserna om kommunalförbund i kommunallagen (1991:900) tillämpas på regionplaneförbund.

4 § Bestämmelser om regionplanering i Stockholms län finns i lagen (1987:147) om regionplanering för kommunerna i Stockholms län.

5 § Regionen för ett regionplaneorgan omfattar de kommuner som organet har utsetts för.

Regionplaneorganet ska inom sin region bevaka regionala frågor och i sådana frågor fortlöpande lämna underlag till kommunerna och de statliga myndigheterna för deras planering.

6 § Ett regionplaneorgan får, för regionen eller en del av den, anta en regionplan som ska

1. vara vägledande för beslut om översiktsplaner, detaljplaner och områdesbestämmelser, och

2. ange grunddragen för användningen av mark- och vattenområden och riktlinjer för lokaliseringen av bebyggelse- och byggnadsverk, om det har betydelse för regionen.

7 § Regionplanen ska utformas så att innebörden och konsekvenserna av den tydligt framgår.

8 § Bestämmelserna i 3 kap. 7–18 §§ om samråd, utställning och granskning ska tillämpas också i fråga om regionplaner och även när en regionplan ska ändras eller upphävas. Vid tillämpningen ska det som sägs där om översiktsplan i stället gälla regionplan och det som sägs om kommunen gälla regionplaneorganet. Utställningstiden ska dock vara minst tre månader.

9 § En regionplan ska antas, ändras och upphävas av fullmäktige i det kommunalförbund eller regionplaneförbund som är regionplaneorgan.

Regionplaneorganet ska se till att

1. ett beslut om att anta, ändra eller upphäva en regionplan tillkännages genom att justeringen av protokollet med beslutet anslås på den plats som avses i 3 kap. 28 § 10 kommunallagen (1991:900),

2. ett meddelande om tillkännagivandet och ett protokollsutdrag med beslutet sänds till de kommuner och länsstyrelser som berörs av planen och till regeringen senast dagen efter tillkännagivandet, och

3. planen sänds till länsstyrelserna inom regionen och Boverket, när beslutet har vunnit laga kraft.

10 § En regionplan gäller i åtta år räknat från

1. dagen för regeringens beslut enligt 11 kap. 13 § att inte överpröva planen, eller

2. dagen för regeringens beslut enligt 11 kap. 14 §, om det innebär att regionplanen inte har upphävts i dess helhet.

11 § Om en regionplan ändras, gäller den ändrade planen från

1. dagen för regeringens beslut enligt 11 kap. 13 § att inte överpröva ändringen, eller

2. dagen för regeringens beslut enligt 11 kap. 14 §, om det innebär att ändringen inte har upphävts i dess helhet.

Den ändrade planen gäller endast under återstoden av planens ursprungliga giltighetstid enligt 10 §.

12 § Om en regionplan upphävs, upphör planen att gälla från

1. dagen för regeringens beslut enligt 11 kap. 13 § att inte överpröva upphävandet, eller

2. dagen för regeringens beslut enligt 11 kap. 14 §, om det innebär att planen har upphävts.

8 kap. Krav på byggnadsverk, byggprodukter, tomter och allmänna platser

Byggnadsverks utformning

1 § En byggnad ska

1. vara lämplig för sitt ändamål,

2. ha en god form-, färg- och materialverkan, och

3. vara tillgänglig och användbar för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.

2 § Om inte annat följer av detta kapitel eller av föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 2 § ska kraven i 1 § uppfyllas på så sätt att de,

1. vid nybyggnad uppfylls för hela byggnaden,

2. vid ombyggnad uppfylls för hela byggnaden eller, om detta inte är rimligt, den betydande och avgränsbara del av byggnaden som påtagligt förnyas genom ombyggnaden, och

3. vid annan ändring av en byggnad än ombyggnad uppfylls i fråga om ändringen.

När det gäller kravet i 1 § 3 ska hinder mot tillgänglighet till eller användbarhet av lokaler dit allmänheten har tillträde trots första stycket alltid avhjälpas, om hindret med hänsyn till de praktiska och ekonomiska förutsättningarna är enkelt att avhjälpa.

3 § I den omfattning som framgår av föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 2 § ska det som

1. enligt 1 och 2 §§ gäller för en byggnad också gälla för en annan anläggning, och

2. enligt 1 § gäller för en byggnad också gälla för skyltar och ljusanordningar.

Byggnadsverks tekniska egenskaper

4 § Ett byggnadsverk ska ha de tekniska egenskaper som är väsentliga i fråga om

1. bärförmåga, stadga och beständighet,

2. säkerhet i händelse av brand,

3. skydd med hänsyn till hygien, hälsa och miljön,

4. säkerhet vid användning,

5. skydd mot buller,

6. energihushållning och värmeisolering,

7. lämplighet för det avsedda ändamålet,

8. tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga, och

9. hushållning med vatten och avfall. Vad som krävs för att ett byggnadsverk ska anses uppfylla första stycket framgår av föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 2 §.

5 § Kraven i 4 § ska uppfyllas på så sätt att de

1. uppfylls vid nybyggnad, ombyggnad och annan ändring av en byggnad än ombyggnad, och

2. med normalt underhåll kan antas komma att fortsätta att vara uppfyllda under en ekonomiskt rimlig livslängd.

De egenskapskrav som ska uppfyllas vid tillämpningen av första stycket är de krav som gäller när uppförandet eller ändringen görs. Kraven ska uppfyllas i samma omfattning av byggnaden som anges i 2 § första stycket, om inte annat följer av föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 2 §.

Det som enligt första och andra styckena gäller i fråga om byggnad ska också tillämpas på andra anläggningar än byggnader.

Undantag från utformnings- och egenskapskraven på byggnadsverk

6 § Kraven på tillgänglighet och användbarhet i 1 § 3 och 4 § 8 gäller inte i fråga om

1. en arbetslokal, om kraven är obefogade med hänsyn till arten av den verksamhet som lokalen är avsedd för,

2. ett fritidshus med högst två bostäder, och

3. tillgänglighet till ett en- eller tvåbostadshus, om det med hänsyn till terrängen inte är rimligt att uppfylla kraven.

7 § Vid ändring eller flyttning av en byggnad får kraven i 1 och 4 §§ anpassas och avsteg från kraven göras med hänsyn till ändringens omfattning eller flyttningens syfte samt med hänsyn till byggnadens förutsättningar och till bestämmelserna om varsamhet och förbud mot förvanskning i detta kapitel. Avsteg från kraven i 1 § 3 och 4 § 8 får dock göras endast om det med hänsyn till ändringens omfattning eller flytt-

ningens syfte och byggnadens standard är uppenbart oskäligt att uppfylla kraven.

Det som enligt första stycket gäller i fråga om en byggnad ska tillämpas också på andra anläggningar än byggnader.

Första och andra styckena gäller inte i fråga om krav som alltid ska uppfyllas enligt föreskrifter som har meddelats med stöd 16 kap. 2 § 4.

8 § I fråga om en byggåtgärd som inte kräver bygglov eller anmälan enligt denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, får kraven i 1 och 4 §§ anpassas och avsteg från kraven göras i den utsträckning som är skälig med hänsyn till åtgärdens art och omfattning.

Avsteg från kraven i 1 § 3 och 4 § 8 får dock göras endast om det med hänsyn till åtgärdens omfattning och byggnadens standard är uppenbart oskäligt att uppfylla kraven.

Första stycket gäller inte i fråga om krav som alltid ska uppfyllas enligt föreskrifter som har meddelats med stöd 16 kap. 2 § 4.

Tomter

9 § En obebyggd tomt som ska bebyggas ska ordnas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur- och kulturvärdena på platsen. Tomten ska ordnas så att

1. naturförutsättningarna så långt möjligt tas till vara,

2. betydande olägenheter för omgivningen eller trafiken inte uppkommer,

3. det finns en lämpligt belägen utfart eller annan utgång från tomten samt anordningar som medger nödvändiga transporter och tillgodoser kravet på framkomlighet för utryckningsfordon,

4. det på tomten eller i närheten av den i skälig utsträckning finns lämpligt utrymme för parkering, lastning och lossning av fordon,

5. personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga ska kunna komma fram till byggnadsverk och på annat sätt använda tomten, om det med hänsyn till terrängen och förhållandena i övrigt inte är orimligt, och

6. risken för olycksfall begränsas. Om tomten ska bebyggas med byggnadsverk som innehåller en eller flera bostäder eller lokaler för fritidshem, förskola, skola eller annan jämförlig verksamhet, ska det på tomten eller i närheten av den finnas tillräckligt stor friyta som är lämplig för lek och utevistelse. Om det inte finns tillräckliga utrymmen för att ordna både friyta och parkering enligt första stycket 4, ska man i första hand ordna friyta.

10 § Det som gäller i fråga om utrymme för parkering, lastning och lossning och om friyta i 9 § första stycket 4 och andra stycket ska i skälig utsträckning också tillämpas om tomten är bebyggd.

11 § I fråga om att på en bebyggd tomt vidta byggnadsåtgärder som är anmälningspliktiga enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 8 § ska 9 § tillämpas i den utsträckning som är skälig med hänsyn till kostnaderna för arbetet och tomtens särskilda egenskaper.

Allmänna platser och andra områden

12 § Det som gäller i fråga om tomter enligt 9–11 §§ ska i skälig utsträckning tillämpas också på allmänna platser och på områden för andra anläggningar än byggnader.

Allmänna platser ska dock, trots första stycket, ordnas så att personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga kan använda platsen eller området i den utsträckning som följer av föreskrifter meddelade med stöd av denna lag. Ett hinder mot tillgänglighet eller användbarhet ska alltid avhjälpas, om hindret med hänsyn till de praktiska och ekonomiska förutsättningarna är enkelt att avhjälpa.

Förbud mot förvanskning

13 § En byggnad som är särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt får inte förvanskas.

Första stycket ska tillämpas också på

1. anläggningar som är bygglovspliktiga enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 7 §,

2. tomter i de avseenden som omfattas av skyddsbestämmelser i en detaljplan eller i områdesbestämmelser,

3. allmänna platser, och

4. bebyggelseområden.

Underhåll och varsamhet

14 § Ett byggnadsverk ska hållas i vårdat skick och underhållas så att dess utformning och de tekniska egenskaper som avses i 4 § i huvudsak bevaras. Underhållet ska anpassas till omgivningens karaktär och byggnadsverkets värde från historisk, kulturhistorisk, miljömässig och konstnärlig synpunkt.

Om byggnadsverket är särskilt värdefullt från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt, ska det underhållas så att de särskilda värdena bevaras.

En anordning för ett syfte som avses i 4 § 2–4, 6 eller 8, ska hållas i sådant skick att den alltid fyller sitt ändamål.

15 § En tomt ska hållas i vårdat skick och skötas så att risken för olycksfall begränsas och betydande olägenheter för omgivningen och för trafiken inte uppkommer.

Om det på tomten finns en anordning som är avsedd att uppfylla kraven i 9 §, ska den i skälig utsträckning hållas i sådant skick att den fyller sitt ändamål. Lekplatser och fasta anordningar på lekplatser ska underhållas så att risken för olycksfall begränsas.

Byggnadsnämnden får besluta att det ska planteras på tomten och att befintlig växtlighet på tomten ska bevaras, om det behövs för att uppfylla kraven i första stycket.

16 § Det som gäller i fråga om vård och skötsel av en tomt enligt 15 § ska i skälig utsträckning också tillämpas på allmänna platser och på områden för andra anläggningar än byggnader.

17 § Ändring av en byggnad och flyttning av en byggnad ska utföras varsamt så att man tar hänsyn till byggnadens karaktärsdrag och tar till vara byggnadens tekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden.

18 § Det som gäller i fråga om ändring och flyttning av en byggnad enligt 17 § ska tillämpas också på ändring och flyttning av en anläggning som kräver bygglov enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 7 §.

Byggprodukters lämplighet

19 § En byggprodukt får ingå i ett byggnadsverk endast om den är lämplig för det avsedda användningen.

En byggprodukt ska anses lämplig, om den

1. har sådana egenskaper att det byggnadsverk som produkten ska ingå i kan uppfylla de tekniska egenskapskrav som avses i 4 § 1–6 när byggnadsverket är projekterat och uppfört på rätt sätt, eller

2. uppfyller kraven i föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 6 §.

Utsläppande på marknaden

20 § En byggprodukt får släppas ut på marknaden för avsedd användning endast om den är lämplig enligt 19 §.

21 § För byggprodukter som ska vara CE-märkta enligt föreskrifter som har meddelats med stöd 16 kap. 6 § 2 gäller bestämmelserna om märkning i lagen (1992:1534) om CE-märkning.

Typgodkännande och tillverkningskontroll

22 § Material, konstruktioner och anordningar får typgodkännas för användning i byggnadsverk. Ett sådant typgodkännande får endast meddelas av någon som är ackrediterad för uppgiften enligt 14 § lagen (1992: 1119) om teknisk kontroll eller som uppfyller motsvarande krav enligt bestämmelser i ett annat land inom Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Om det följer av föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 6 § 4 ska ett visst materialslag eller en viss konstruktion eller anordning vara typgodkänd för att få användas i ett byggnadsverk (obligatoriskt typgodkännande). Även om ett typgodkännande inte är obligatoriskt, får ett typgodkännande meddelas på ansökan (frivilligt typgodkännande).

Ett visst materialslag eller en viss konstruktion eller anordning som är typgodkänd ska anses uppfylla de tekniska egenskapskrav som avses i 4 § i de avseenden som typgodkännandet gäller.

23 § Ett typgodkännande enligt 22 § får förenas med ett villkor om att tillverkningen av produkten fortlöpande kontrolleras (tillverkningskontroll). Även i fråga om materialslag, konstruktioner eller anordningar som inte är typgodkända får den som är behörig att typgodkänna enligt 22 § på ansökan besluta att tillverkningen ska omfattas av tillverkningskontroll.

Material, konstruktioner och anordningar som är tillverkningskontrollerade ska anses uppfylla de tekniska egenskapskrav som avses i 4 § i de avseenden som tillverkningskontrollen gäller.

Hissar och linbaneanläggningar

24 § Hissar i byggnader och linbaneanläggningar för persontransport ska alltid ha det utförande och den utrustning som skäligen kan fordras för att uppfylla de tekniska egenskapskrav som avses i 4 §.

Ventilationssystem

25 § Om det med stöd av 16 kap. 11 § är särskilt föreskrivet att funktionen hos ett ventilationssystem ska kontrolleras för att säkerställa ett tillfredsställande inomhusklimat i byggnader enligt 4 § 3–6, ska byggnadens ägare se till att kontrollen görs av en sakkunnig funktionskontrollant som är certifierad av någon som är ackrediterad för uppgiften enligt 14 § lagen (1992:1119) om teknisk kontroll eller uppfyller motsvarande krav enligt bestämmelser i ett annat land inom Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Dispens

26 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i det enskilda fallet ge dispens från bestämmelserna i detta kapitel.

9 kap. Bygglov, rivningslov och marklov m.m.

1 § Detta kapitel innehåller bestämmelser om

1. bygglov, rivningslov, marklov och anmälningsplikt,

2. förhandsbesked och villkorsbesked,

3. handläggningen av lovärenden,

4. förutsättningar och villkor för lov, och

5. vad ett beslut om lov ska innehålla, hur det ska expedieras och hur länge det gäller.

Bygglov

2 § Det krävs bygglov för

1. nybyggnad,

2. tillbyggnad, och

3. annan ändring av en byggnad än tillbyggnad, om ändringen innebär att

a) byggnaden helt eller delvis tas i anspråk eller inreds för ett väsentligen annat ändamål än det som byggnaden senast har använts för eller enligt senast beviljade bygglov har anpassats till utan att den avsedda användningen kommit till stånd,

b) det i byggnaden inreds någon ytterligare bostad eller någon ytterligare lokal för handel, hantverk eller industri, eller

c) byggnaden byter färg, fasadbeklädnad eller taktäckningsmaterial eller byggnadens yttre utseende avsevärt påverkas på annat sätt.

Första stycket 3 c gäller bara om byggnaden ligger i ett område som omfattas av en detaljplan.

3 § Trots 2 § 1, 2 och 3 b krävs det inte bygglov för en ekonomibyggnad för jordbruk, skogsbruk eller annan liknande näring, om åtgärden vidtas i ett område som inte omfattas av en detaljplan.

4 § För en- och tvåbostadshus och till dem hörande fristående uthus, garage och andra små byggnader (komplementbyggnader) krävs det, trots 2 §, inte bygglov för att

1. med en mur eller ett plank anordna en skyddad uteplats inom 3,6 meter från bostadshuset, om muren eller planket inte är högre än 1,8 meter och inte placeras närmare gränsen än 4,5 meter,

2. anordna ett skärmtak över en sådan uteplats som anges i 1 eller över en altan, balkong eller entré, om skärmtaket tillsammans med andra skärmtak som har anordnats på tomten med stöd av undantag från krav på bygglov inte täcker en större area än 15,0 kvadratmeter och inte placeras närmare gränsen än 4,5 meter, eller

3. i omedelbar närhet av bostadshuset uppföra en komplementbyggnad som

a) tillsammans med andra komplementbyggnader som har uppförts på tomten med stöd av undantag från krav på bygglov inte har en större byggnadsarea än 15,0 kvadratmeter,

b) har en taknockshöjd som inte överstiger 3,0 meter, och

c) inte placeras närmare gränsen än 4,5 meter. En åtgärd som avses i 1–3 får vidtas närmare gränsen än 4,5 meter, om de grannar som berörs medger det.

Första stycket 3 gäller inte om kommunen enligt 8 § första stycket 2 a har bestämt att åtgärden kräver bygglov.

5 § För en- och tvåbostadshus och tillhörande komplementbyggnader inom ett område med detaljplan krävs det, trots 2 §, inte bygglov för att färga om, byta fasadbeklädnad eller byta taktäckningsmaterial, om åtgärden inte väsentligt ändrar byggnadens eller områdets karaktär.

Första stycket gäller inte om kommunen enligt 8 § första stycket 2 a har bestämt att åtgärden kräver bygglov.

6 § För en- och tvåbostadshus och tillhörande komplementbyggnader, murar och plank utanför ett område med detaljplan krävs det, trots 2 §, inte bygglov för att

1. göra en liten tillbyggnad, om åtgärden inte vidtas närmare gränsen än 4,5 meter, eller

2. uppföra en komplementbyggnad, en mur eller ett plank i omedelbar närhet av bostadshuset, om åtgärden inte vidtas närmare gränsen än 4,5 meter.

En åtgärd som avses i 1 eller 2 får vidtas närmare gränsen än 4,5 meter, om de grannar som berörs medger det.

Första och andra styckena gäller inte om kommunen enligt 8 § första stycket 3 har bestämt att åtgärden kräver bygglov eller om åtgärden vidtas inom en sammanhållen bebyggelse och bygglov behövs med hänsyn till omfattningen av byggnadsverk i bebyggelsen.

7 § I den omfattning som kommunen med stöd av 4 kap. 15 eller 42 § har bestämt ska gälla som undantag från kravet på bygglov krävs det, trots 2 §, inte bygglov för att

1. inom ett område med detaljplan, genomföra en åtgärd på det sätt och under den tid som kommunen har bestämt i planen, eller

2. inom ett område som omfattas av områdesbestämmelser på det sätt som kommunen har bestämt i områdesbestämmelserna

a) vidta en åtgärd som avser en komplementbyggnad,

b) göra en liten tillbyggnad,

c) göra en tillbyggnad till eller annan ändring av en industribyggnad, eller

d) vidta en åtgärd som avser ett enkelt fritidshus, en kolonistuga eller annan liknande byggnad.

För att inom en sammanhållen bebyggelse vidta en åtgärd som avses i första stycket 2 a eller b krävs medgivande från berörda grannar för att åtgärden ska få vidtas utan bygglov, om ett sådant medgivande behövs med hänsyn till omfattningen av byggnadsverk i bebyggelsen.

Första och andra styckena gäller inte om en bygglovsprövning är nödvändig för att tillvarata grannars intressen eller allmänna intressen.

8 § Utöver det som följer av 2–7 §§ krävs det bygglov i den utsträckning som framgår av

1. föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 7 §,

2. det som kommunen för ett område som utgör en värdefull miljö

a) i en detaljplan har bestämt för att vidta en åtgärd som avses i 4 § första stycket 3 eller 5 § första stycket,

b) i en detaljplan eller områdesbestämmelser har bestämt för att underhålla ett byggnadsverk eller bebyggelseområde som avses i 8 kap. 13 §,

c) i områdesbestämmelser har bestämt för att i området byta en byggnads färg, fasadbeklädnad eller taktäckningsmaterial eller vidta någon annan åtgärd som avsevärt påverkar byggnadens yttre utseende,

3. det som kommunen i områdesbestämmelser har bestämt för att utanför en sammanhållen bebyggelse vidta åtgärder som avses i 6 § första stycket 1 och 2,

4. det som kommunen i områdesbestämmelser har bestämt i fråga om ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk eller liknande näring,

5. det som kommunen i en detaljplan eller områdesbestämmelser har bestämt för att anordna eller väsentligt ändra anläggningar för sådana grundvattentäkter som avses i 11 kap. 11 § 1 miljöbalken.

Första stycket 4 och 5 gäller endast om det finns särskilda skäl för en bygglovsprövning.

9 § Om ett bygglov används för ett ändamål som har en sådan säsongskaraktär att den åtgärd som omfattas av bygglovet behöver upprepas under två eller flera år i följd, får åtgärden vidtas igen utan ny prövning, om det sker inom ett år från det att åtgärden senast avslutades.

Rivningslov

10 § Det krävs rivningslov för att riva en byggnad eller en del av en byggnad

1. inom ett område med detaljplan, om kommunen inte har bestämt något annat i planen, och

2. utanför ett område med detaljplan, om kommunen i områdesbestämmelser har bestämt att ett rivningslov krävs.

Det krävs dock inte rivningslov, om byggnaden eller byggnadsdelen får uppföras utan bygglov och kommunen i detaljplanen eller områdesbestämmelserna inte har bestämt att det krävs rivningslov.

Marklov

11 § Det krävs marklov för schaktning eller fyllning som inom ett område med detaljplan avsevärt ändrar höjdläget inom en tomt eller för mark inom en allmän plats, om inte kommunen har bestämt annat i detaljplanen.

Om ett viss höjdläge för markytan är bestämd i detaljplanen, krävs det trots första stycket inte marklov för att höja eller sänka markytan till den nivån.

12 § Det krävs marklov för trädfällning och skogsplantering inom ett område med detaljplan, om kommunen har bestämt det i planen.

13 § Det krävs marklov för schaktning, fyllning, trädfällning och skogsplantering i ett område utanför detaljplan, om

1. åtgärden ska genomföras i ett område som är avsett för bebyggelse eller i närheten av en befintlig eller planerad anläggning för totalförsvaret, statlig flygplats, annan flygplats för allmänt bruk, kärnreaktor, annan kärnenergianläggning eller annan anläggning som kräver ett skydds- eller säkerhetsområde, och

2. kommunen i områdesbestämmelser har bestämt att det krävs sådant marklov i området.

Lov för åtgärder som inte kräver lov

14 § Även om en åtgärd med ett byggnadsverk eller mark inte kräver bygglov, rivningslov eller marklov, får den som avser att vidta åtgärden ansöka om att åtgärden prövas och har rätt att få sin ansökan prövad som om åtgärden krävde lov. Prövningen ska avse åtgärdens förenlighet med denna lag.

Åtgärder för totalförsvaret

15 § Bestämmelser om bygglov, rivningslov och marklov gäller inte åtgärder med byggnader eller andra anläggningar som är avsedda för totalförsvaret och som är av hemlig natur. Sådana åtgärder ska föregås av samråd med länsstyrelsen som på lämpligt sätt ska underrätta kommunen om åtgärderna och var de ska utföras.

Anmälningsplikt

16 § Även om en åtgärd inte kräver bygglov, rivningslov eller marklov, får åtgärden inte påbörjas i strid med föreskrifter om skyldighet att anmäla åtgärden som har meddelats med stöd av 16 kap. 8 §.

Förhandsbesked

17 § Om den som avser att vidta en bygglovspliktig åtgärd begär det, ska byggnadsnämnden ge ett förhandsbesked i fråga om åtgärden kan tillåtas på den avsedda platsen.

18 § Ett förhandsbesked som innebär att åtgärden kan tillåtas är bindande vid den kommande bygglovsprövningen, om ansökan om bygglov görs inom två år från den dag då förhandsbeskedet vann laga kraft.

Villkorsbesked

19 § Om den som avser att vidta en bygglovspliktig åtgärd begär det, ska byggnadsnämnden i ett villkorsbesked redovisa sin bedömning i fråga om åtgärden kan antas komma att bli föremål för villkor för att uppfylla kraven i 8 kap. 1 och 2 §§. Ett sådant villkorsbesked är inte bindande.

Handläggningen av ärenden om lov och förhandsbesked

20 § Ansökningar om bygglov, rivningslov, marklov och förhandsbesked prövas av byggnadsnämnden.

21 § En ansökan om lov eller förhandsbesked ska vara skriftlig och innehålla de ritningar, beskrivningar och andra uppgifter som behövs för prövningen.

En ansökan om lov ska dessutom innehålla

1. byggherrens förslag om vem eller vilka som ska vara kontrollansvariga enligt det som följer av 10 kap. 9 och 10 §§, och

2. de handlingar som krävs för beslut om startbesked enligt 10 kap., om ansökningen avser tillbyggnad eller annan ändring av ett en- eller tvåbostadshus.

22 § Om ansökningen är ofullständig, får byggnadsnämnden förelägga sökanden att avhjälpa bristerna inom en viss tid. Föreläggandet ska innehålla en upplysning om att ansökan kan komma att avvisas eller att ärendet kan komma att avgöras i befintligt skick om föreläggandet inte följs.

Om föreläggandet inte följs, får byggnadsnämnden avvisa ansökan eller avgöra ärendet i befintligt skick.

23 § Om byggnadsnämnden finner att en åtgärd som avses med ansökningen också kräver tillstånd av eller anmälan till någon annan myndighet, ska nämnden upplysa sökanden om detta.

24 § Om ansökningen avser en åtgärd som måste anmälas till kommunen enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 9 kap. 6 § miljöbalken, ska byggnadsnämnden underrätta miljönämnden om sitt ärende.

Byggnadsnämnden och miljönämnden ska samordna handläggningen av ärendena så att

1. berörda myndigheter, organisationer och enskilda parter ges tillfälle att i ett sammanhang yttra sig i båda ärendena, och

2. beslut i båda ärendena meddelas i ett sammanhang.

Om det finns särskilda skäl, får nämnderna besluta att någon samordning enligt första stycket inte ska ske. Innan de fattar ett sådant beslut ska de ge varandra och de berörda parterna tillfälle att yttra sig.

25 § Om ansökningen avser en åtgärd som innebär en avvikelse från en detaljplan eller områdesbestämmelser eller ska utföras i ett område som inte omfattas av en detaljplan eller områdesbestämmelser och åtgärden inte är en kompletteringsåtgärd, ska byggnadsnämnden underrätta de som avses i 5 kap. 11 § första stycket 2 och 3 samt de kända organisationer eller föreningar som avses i 5 kap. 11 § första stycket 4 om ansökningen och ge dem tillfälle att yttra sig.

Om ett stort antal personer ska underrättas, får nämnden tillämpa 5 kap. 35 § första stycket 2.

Underrättelse enligt första stycket behöver inte ske om det är uppenbart att lov inte kan ges.

26 § Om det inte är uppenbart onödigt, får en fråga om lov eller förhandsbesked inte avgöras utan att sökanden och fastighetsägaren har underrättats om vad andra har tillfört ärendet och fått tillfälle att yttra sig över det.

27 § Byggnadsnämnden ska handlägga ärenden om lov och förhandsbesked skyndsamt och meddela sitt beslut om lov eller förhandsbesked inom tio veckor från det att den fullständiga ansökningen kom in till nämnden. Om det är nödvändigt på grund av utredningen i ärendet, får tiden förlängas en gång med högst tio veckor utöver de ursprungliga tio veckorna. Sökanden ska informeras om förlängningen och skälen för den innan den ursprungliga tidsfristen har gått ut.

Bestämmelser om att ett mottagningsbevis ska skickas till sökanden när en fullständig ansökan har kommit in och om innehållet i ett sådant bevis finns i 8 § lagen (2009:1079) om tjänster på den inre marknaden.

28 § Om ett ärende om lov eller förhandsbesked avser en byggnad eller ett markområde som omfattas av en ansökan om expropriationstillstånd eller av ett påbörjat ett arbete för att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser, får byggnadsnämnden besluta att ärendet om lov eller förhandsbesked inte ska avgöras förrän frågan om expropriationstillstånd har avgjorts eller planarbetet har avslutats. Om kommunen inte har avslutat planarbetet inom två år från det att ansökningen om lov eller förhandsbesked kom in till byggnadsnämnden, ska dock ärendet om lov eller förhandsbesked avgöras utan dröjsmål.

29 § Om ett bygglov för en åtgärd tidigare har vägrats på grund av att ett tillstånd till expropriation har getts och det tillståndet har upphört att gälla, får en ny ansökan om bygglov till åtgärden inte avslås på grund av ett nytt expropriationstillstånd förrän tio år har förflutit från den dag då det första expropriationstillståndet gavs.

Förutsättningar för bygglov

30 § Bygglov ska ges för en åtgärd som

1. överensstämmer med detaljplanen eller gällande områdesbestämmelser,

2. inte förutsätter planläggning enligt 4 kap. 2 eller 3 § eller måste avvakta att genomförandetiden för en detaljplan börjar löpa, eller

3. uppfyller kraven i 2 kap. och 8 kap. 1–3, 9, 13, 17 och 18 §§ i de delar som inte har prövats i detaljplan eller områdesbestämmelser.

31 § Bygglov ska ges för en åtgärd som avviker från gällande detaljplan eller områdesbestämmelser, om

1. åtgärden är en sådan ändring av en byggnad som avses i 2 § 3 b eller c,

2. avvikelsen endast består i att åtgärden avses att vidtas på en fastighet eller ett byggnadsverk som avviker från detaljplanen eller områdesbestämmelserna och den avvikelsen har godtagits vid en tidigare bygglovsprövning enligt denna lag eller äldre bestämmelser eller vid en fastighetsbildning enligt 3 kap. 2 § första stycket andra meningen fastighetsbildningslagen (1970:988), eller

3. avvikelsen är liten och förenlig med detaljplanens eller områdesbestämmelsernas syfte.

I fall som avses i första stycket 2 och 3 ska en samlad bedömning göras av de avvikande åtgärder som söks och de som tidigare har godtagits.

32 § För en åtgärd på mark som enligt detaljplanen utgör kvartersmark för allmänt ändamål, får bygglov ges endast om ändamålet är närmare angivet i planen.

Tidsbegränsade bygglov

33 § För en åtgärd som uppfyller något eller några men inte alla förutsättningar enligt 30–32 §§ får ett tidsbegränsat bygglov ges, om sökanden begär det och åtgärden avses att pågå under en begränsad tid. Ett sådant lov ska ges, om åtgärden har stöd i en detaljplanebestämmelse om tillfällig användning av byggnad eller mark.

Ett tidsbegränsat bygglov får ges för högst fem år. Tiden kan på sökandens begäran förlängas med högst fem år i taget. Den sammanlagda tiden får överstiga tio år endast om lovet ska användas för ett ändamål som avses i 9 §.

Förutsättningar för rivningslov

34 § Rivningslov ska ges för en åtgärd som avser en byggnad eller byggnadsdel som inte

1. omfattas av rivningsförbud i detaljplan eller områdesbestämmelser, eller

2. bör bevaras på grund av byggnadens eller bebyggelsens historiska, kulturhistoriska, miljömässiga eller konstnärliga värde.

Förutsättningar för marklov

35 § Marklov ska ges för en åtgärd som inte

1. strider mot en detaljplan eller områdesbestämmelser,

2. förhindrar eller försvårar det berörda områdets användning för bebyggelse,

3. medför olägenheter för användningen av sådana anläggningar som anges i 13 § 1, eller

4. medför störningar eller betydande olägenheter för omgivningen. Marklov får ges till en åtgärd som endast innebär en liten avvikelse från detaljplanen eller områdesbestämmelserna, om avvikelsen är förenlig med syftet med planen eller bestämmelserna.

Villkorade lov

36 § Om ett beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser inte har vunnit laga kraft, får ett bygglov, rivningslov eller marklov för en åtgärd som avses att vidtas inom det område som detaljplanen eller områdesbestämmelserna omfattar ges med villkoret att planbeslutet vinner laga kraft. Beslutet om lov ska i så fall innehålla en upplysning om att åtgärden inte får påbörjas innan planbeslutet har vunnit laga kraft.

37 § I ett beslut om bygglov får byggnadsnämnden bestämma att byggnadsarbeten inte får påbörjas förrän fastighetsägaren har betalat ersättning för gator eller andra allmänna platser eller har ställt säkerhet för ersättningen.

38 § I ett bygglov eller marklov för en åtgärd som redan har utförts, får byggnadsnämnden bestämma om skyldighet att vidta de ändringar i det utförda som behövs. I beslutet ska nämnden i så fall ange den tid inom vilken ändringarna ska vara utförda.

Beslutets innehåll och expediering

39 § Ett förhandsbesked som innebär att en åtgärd kan tillåtas ska innehålla

1. en upplysning om att förhandsbeskedet endast gäller om bygglov för åtgärden söks inom två år efter det att beslutet om förhandsbesked vann laga kraft,

2. en upplysning om att förhandsbeskedet inte innebär att åtgärden får påbörjas, och

3. de villkor som behövs för att förhandsbeskedet ska vara förenligt med de förutsättningar som gäller för den kommande bygglovsprövningen.

40 § Av ett bygglov, rivningslov eller marklov ska det framgå

1. vilken giltighetstid lovet har,

2. om det ska finnas någon som är kontrollansvarig och i så fall vem eller vilka som är kontrollansvariga, och

3. att lovet inte innebär en rätt att påbörja den sökta åtgärden förrän byggnadsnämnden har gett startbesked enligt 10 kap.

Lovet ska också innehålla de villkor och upplysningar som följer av 23, 36, 37 eller 38 § eller behövs i övrigt.

41 § Senast dagen efter det att justeringen av protokollet med beslut om lov eller förhandsbesked har tillkännagetts på kommunens anslagstavla ska en underrättelse om tillkännagivandet, ett protokollsutdrag med be-

slutet och en uppgift om vad den som vill överklaga beslutet måste göra skickas i brev till

1. sökanden och annan part, om det inte är uppenbart obehövligt, och

2. dem som anges i 25 § och har lämnat synpunkter i ärendet som inte har blivit tillgodosedda.

Underrättelsen får ske genom delgivning. Sökanden får dock inte delges enligt 12, 15, 16 eller 17 § delgivningslagen (1970:428).

Ett beslut om lov eller förhandsbesked ska också kungöras genom ett meddelande i Post- och Inrikes Tidningar. Av meddelandet ska beslutets huvudsakliga innehåll och var beslutet hålls tillgängligt framgå. Beslut som har kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar ska anses ha kommit till okända sakägares kännedom vid tidpunkten för kungörelsen.

42 § Om byggnadsnämndens beslut omfattas av ett beslut enligt 11 kap. 12 § om att länsstyrelsen ska överpröva beslutet, ska byggnadsnämnden genast skicka beslutet till länsstyrelsen.

Giltighetstiden för lov

43 § Om inte annat följer av 9 eller 33 §, upphör ett bygglov, rivningslov eller marklov att gälla, om den åtgärd som lovet avser inte har påbörjats inom två år och avslutats inom fem år från den dag då beslutet vann laga kraft.

10 kap. Genomförandet av bygg-, rivnings- och markåtgärder

1 § Detta kapitel innehåller bestämmelser om

1. förutsättningar för att få påbörja vissa åtgärder och ta ett byggnadsverk i bruk,

2. byggherrens skyldighet att kontrollera genomförandet och ha en kontrollplan,

3. kontrollansvariga och deras uppgifter,

4. tekniskt samråd och startbesked innan åtgärderna påbörjas,

5. utstakning av en planerad byggnad, tillbyggnad eller anläggning,

6. byggnadsnämndens arbetsplatsbesök, och

7. slutsamråd och slutbesked i samband med att åtgärderna avslutas.

2 § Om annat inte särskilt anges i denna lag eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, ska en åtgärd som avser ett byggnadsverk, en tomt eller en allmän plats genomföras så att åtgärden inte strider mot

1. det lov som har getts för åtgärden, eller

2. om åtgärden inte kräver lov, den detaljplan eller de områdesbestämmelser som gäller för området.

Åtgärder som avses i 9 kap. 4 och 5 §§ får, trots första stycket 2, strida mot en detaljplan eller områdesbestämmelser.

Startbesked och slutbesked

3 § En åtgärd får inte påbörjas innan byggnadsnämnden har gett ett startbesked, om åtgärden kräver

1. bygglov, marklov eller rivningslov, eller

2. en anmälan enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 8 §.

4 § Ett byggnadsverk får inte tas i bruk i de delar som omfattas av ett startbesked för byggåtgärder förrän byggnadsnämnden har gett ett slutbesked, om nämnden inte beslutar annat.

Byggherrens ansvar för kontrollen av genomförandet

5 § Byggherren ska se till att varje bygg-, rivnings- och markåtgärd som byggherren utför eller låter utföra genomförs i enlighet med de krav som gäller för åtgärden enligt denna lag eller föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen. Om åtgärden är lov- eller anmälningspliktig, ska byggherren se till att den kontrolleras enligt den kontrollplan som byggnadsnämnden fastställer i startbeskedet.

Kontrollplan

6 § Byggherren ska se till att det finns en plan för kontrollen av en bygg- eller rivningsåtgärd som avses i 3 § (kontrollplan) med uppgifter om

1. vilka kontroller som ska göras och vad kontrollerna ska avse,

2. vem som ska göra kontrollerna,

3. vilka anmälningar som ska göras till byggnadsnämnden,

4. vilka arbetsplatsbesök som byggnadsnämnden bör göra och när besöken bör ske,

5. vilket farligt avfall som rivningsåtgärder kan ge upphov till, och

6. hur farligt avfall och annat avfall ska tas om hand.

7 § Kontrollplanen ska vara anpassad till omständigheterna i det enskilda fallet och ha den utformning och detaljeringsgrad som behövs för att på ett ändamålsenligt sätt säkerställa att alla väsentliga krav som avses i 8 kap. 4 § uppfylls.

8 § Av kontrollplanen ska det framgå i vilken omfattning kontrollen ska utföras

1. inom ramen för byggherrens dokumenterade egenkontroll, eller

2. av någon som har särskild sakkunskap och erfarenhet i fråga om sådana åtgärder som kontrollen avser (sakkunnig) och som kan styrka sin sakkunnighet med ett certifikat som har utfärdats av ett organ som har ackrediterats för detta ändamål enligt 14 § lagen (1992:1119) om teknisk kontroll eller av någon som uppfyller motsvarande krav enligt bestämmelser i ett annat land inom Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Kontrollansvariga

9 § För den kontroll som avses i 5 § ska det finnas en eller flera kontrollansvariga som

1. har den kunskap, erfarenhet och lämplighet som behövs för uppgiften och kan styrka detta med ett bevis om certifiering, och

2. har en självständig ställning i förhållande till den som utför den åtgärd som ska kontrolleras.

Om det finns flera kontrollansvariga, ska byggherren se till att någon av dem samordnar de kontrollansvarigas uppgifter.

Den certifiering som avses i första stycket 1 ska vara gjord av någon som har ackrediterats för detta ändamål enligt 14 § lagen (1992:1119) om teknisk kontroll eller av någon som uppfyller motsvarande krav enligt bestämmelser i ett annat land inom Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Certifieringen ska vara tidsbegränsad och avse ett visst slag av arbete.

10 § Trots 9 § krävs det inte någon kontrollansvarig i fråga om

1. små ändringar av en- eller tvåbostadshus, om byggnadsnämnden inte beslutar annat, eller

2. andra små åtgärder enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 10 §.

11 § En kontrollansvarig ska

1. biträda byggherren med att upprätta förslag till den kontrollplan som krävs enligt 6 § och, i fråga om rivningsåtgärder, biträda vid inventeringen av farligt avfall och annat avfall,

2. se till att kontrollplanen och gällande bestämmelser och villkor för åtgärderna följs samt att nödvändiga kontroller utförs,

3. vid avvikelser från föreskrifter och villkor som avses i 2 informera byggherren och vid behov meddela byggnadsnämnden,

4. närvara vid tekniska samråd, besiktningar och andra kontroller samt vid byggnadsnämndens arbetsplatsbesök,

5. dokumentera sina byggplatsbesök och notera iakttagelser som kan vara av värde vid utvärderingen inför slutbeskedet,

6. avge ett utlåtande till byggherren och byggnadsnämnden som underlag för slutbesked, och

7. om den kontrollansvarige lämnar sitt uppdrag, meddela detta till byggnadsnämnden.

12 § Om en kontrollansvarig inte utför sina uppgifter enligt 11 §, ska byggherren omedelbart underrätta byggnadsnämnden. Om en kontrollansvarig har lämnat sitt uppdrag, ska byggherren föreslå en ny kontrollansvarig.

13 § Om en kontrollansvarig har lämnat sitt uppdrag ska byggnadsnämnden utse en ny kontrollansvarig.

Tekniskt samråd

14 § I fråga om sådana åtgärder som avses i 3 § ska byggnadsnämnden utan dröjsmål efter att lov har getts eller anmälan har kommit in kalla till ett sammanträde för tekniskt samråd, om

1. det krävs en kontrollansvarig enligt det som följer av 9 och 10 §§,

2. ett sådant samråd inte är uppenbart obehövligt, eller

3. byggherren har begärt ett sådant samråd.

En kallelse enligt första stycket ska vara skriftlig och skickas till byggherren och den eller dem som är kontrollansvariga. Kallelsen ska också skickas till dem i övrigt som enligt detta kapitel ska ges tillfälle att delta i samrådet eller som enligt byggnadsnämndens bedömning bör ges tillfälle att delta.

15 § Om samrådet rör byggåtgärder som avser en arbetslokal eller ett personalrum för arbetstagare som ska utföra arbete för en arbetsgivares räkning, ska byggnadsnämnden ge den myndighet som ansvarar för arbetsmiljöfrågor (arbetsmiljömyndigheten) och en representant för arbetstagarna tillfälle att delta i samrådet. Om det behövs, ska nämnden även i andra fall ge arbetsmiljömyndigheten tillfälle att delta i samrådet.

Om samrådet rör byggåtgärder som avser tillfälliga personalbostäder för sammanlagt minst tio boende ska byggnadsnämnden ge en representant för arbetstagarna tillfälle att delta i samrådet.

Vid tillämpningen av denna paragraf ska det som gäller i fråga om arbetstagare också gälla andra som enligt arbetsmiljölagen (1977:1160) ska likställas med arbetstagare.

16 § Om samrådet avser en åtgärd för vilken det krävs en byggfelsförsäkring eller ett färdigställandeskydd enligt lagen (1993:320) om byggfelsförsäkring m.m., ska byggnadsnämnden ge försäkringsgivaren eller den som svarar för färdigställandeskyddet tillfälle att delta i samrådet.

17 § Om samrådet avser en befintlig byggnad som innehåller ett skyddsrum, ska byggnadsnämnden ge den myndighet som avses i 3 kap. 1 § lagen (2006:545) om skyddsrum tillfälle att yttra sig.

18 § Byggherren ska senast vid det tekniska samrådet till byggnadsnämnden lämna

1. ett förslag till en sådan kontrollplan som krävs enligt 6 §, samt

2. de tekniska handlingar som, utöver ansökningshandlingarna enligt 9 kap. 21 §, krävs för att byggnadsnämnden ska kunna pröva frågan om startbesked.

Första stycket 1 gäller inte rivningsåtgärder, om byggnadsnämnden i det enskilda fallet har beslutat att det inte behövs någon kontrollplan.

19 § Vid det tekniska samrådet ska man gå igenom

1. arbetets planering och organisation,

2. byggherrens förslag till kontrollplan och de handlingar i övrigt som byggherren har gett in,

3. hur förekomsten av tänkbart farligt avfall har inventerats, om samrådet avser en rivningsåtgärd,

4. behovet av att byggnadsnämnden gör arbetsplatsbesök eller av andra tillsynsåtgärder,

5. behovet av en byggfelsförsäkring eller ett färdigställandeskydd,

6. behovet av utstakning,

7. byggnadsnämndens behov av ytterligare handlingar inför beslut om kontrollplan eller startbesked, och

8. behovet av ytterligare sammanträden.

20 § Om byggnadsnämnden finner att de åtgärder som det tekniska samrådet avser kräver tillstånd av eller anmälan till någon annan myndighet, ska nämnden upplysa byggherren om detta under samrådet.

21 § Byggnadsnämnden ska föra protokoll över det tekniska samrådet.

Förfarandet när det inte behövs något tekniskt samråd

22 § Om det enligt 14 § inte behövs något tekniskt samråd, ska byggnadsnämnden i beslutet om lov eller snarast möjligt därefter eller efter det att anmälan har kommit in

1. ge startbesked, eller

2. förelägga byggherren att ge in de ytterligare handlingar som behövs för nämndens prövning i frågan om startbesked.

Om byggnadsnämnden finner att de åtgärder som lovet eller anmälan avser kräver tillstånd av någon annan myndighet, ska nämnden upplysa byggherren om detta.

Byggnadsnämndens startbesked

23 § Byggnadsnämnden ska med ett startbesked godkänna att en åtgärd som avses i 3 § får påbörjas, om

1. åtgärden kan antas komma att uppfylla de krav som gäller enligt denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen,

2. ett bevis om att det finns en byggfelsförsäkring eller ett färdigställandeskydd som avses i 16 § har visats upp för nämnden, om det krävs en sådan försäkring eller ett sådant skydd,

3. ett bevis om besked om skyddsrum har visats upp för nämnden, om det krävs ett sådant besked enligt 3 kap. 4 § lagen (2006:545) om skyddsrum, och

4. en redovisning av alternativa energiförsörjningssystem har visats upp för nämnden, om en sådan redovisning krävs enligt 23 § lagen (2006:985) om energideklaration för byggnader.

24 § I startbeskedet ska byggnadsnämnden

1. fastställa den kontrollplan som ska gälla för åtgärderna enligt byggherrens förslag och det som kommit fram i det tekniska samrådet eller annars i handläggningen av ärendet, med uppgift om vem eller vilka som är sakkunniga eller kontrollansvariga,

2. bestämma villkor för att få påbörja åtgärderna, om sådana villkor behövs,

3. bestämma villkor och ungefärlig tidpunkt för utstakning, om utstakning behövs,

4. bestämma vilka handlingar som ska lämnas till nämnden inför beslut om slutbesked, och

5. ge upplysningar om krav enligt annan lagstiftning, i den mån sådana upplysningar behövs.

25 § Ett startbesked för lovpliktiga åtgärder upphör att gälla den dag då beslutet om lov upphör att gälla.

Ett startbesked för anmälningspliktiga åtgärder upphör att gälla två år efter att startbeskedet gavs. Om arbetena då har påbörjats men inte avslutats och ett nytt tekniskt samråd behövs, ska byggnadsnämnden kalla till ett nytt sammanträde för tekniskt samråd. Om det finns förutsättningar för slutsamråd enligt 30 § får byggnadsnämnden i stället kalla till slutsamråd.

Det som sägs om slutsamråd i andra stycket gäller även när startbesked enligt första stycket upphör att gälla.

Utstakning

26 § När byggnadsnämnden har gett ett startbesked enligt 23 §, ska nämnden skyndsamt och inom den tid som anges i beskedet låta staka ut byggnaden, tillbyggnaden eller anläggningen och märka ut dess höjdläge, om det behövs med hänsyn till förhållandena på platsen och omständigheterna i övrigt.

Om byggnaden eller anläggningen till sitt läge är direkt beroende av gränsen mot en grannes fastighet, ska grannen kallas till utstakningen.

Arbetsplatsbesök

27 § Efter ett startbesked enligt 23 § ska byggnadsnämnden minst en gång under arbetets gång besöka den plats där åtgärderna genomförs, om

1. startbeskedet har föregåtts av ett tekniskt samråd, och

2. ett arbetsplatsbesök inte kan anses obehövligt. Ett arbetsplatsbesök ska alltid göras, om startbeskedet avser ett stort eller komplicerat byggprojekt eller om byggnadsnämnden och byggherren vid det tekniska samrådet har kommit överens om ett arbetsplatsbesök.

28 § Byggnadsnämnden ska föra protokoll över arbetsplatsbesöket.

Protokollet ska skickas till byggherren och den kontrollansvarige.

Kompletterande villkor

29 § Byggnadsnämnden får besluta om kompletterande villkor för bygg- eller rivningsåtgärderna eller för kontrollen, om

1. sådana villkor behövs för att uppfylla kraven enligt denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, och

2. behovet av villkoren inte kunde förutses när startbeskedet gavs.

Slutsamråd

30 § I samband med att byggåtgärder som har omfattats av ett tekniskt samråd avslutas ska byggnadsnämnden kalla till ett sammanträde för slutsamråd, om det inte är uppenbart obehövligt.

31 § En kallelse enligt 30 § ska vara skriftlig och skickas till

1. byggherren,

2. den eller de kontrollansvariga, och

3. övriga som enligt byggnadsnämnden bör ges tillfälle att delta.

32 § Slutsamrådet ska normalt hållas på den plats där byggåtgärderna har genomförts. Vid slutsamrådet ska följande gås igenom:

1. hur kontrollplanen, andra villkor i startbeskedet och kompletterande villkor har följts,

2. avvikelser från de krav som gäller för åtgärderna,

3. den kontrollansvariges utlåtande enligt 11 § 6,

4. den kontrollansvariges och byggnadsnämndens dokumentation över besök på byggarbetsplatsen och annan dokumentation över arbetets utförande,

5. behov av andra åtgärder, och

6. förutsättningarna för ett slutbesked.

33 § Byggnadsnämnden ska föra protokoll över slutsamrådet.

Byggnadsnämndens slutbesked

34 § Byggnadsnämnden ska med ett slutbesked godkänna att en eller flera åtgärder som avses i 3 § ska anses slutförda och, i fråga om byggåtgärder, att byggnadsverket får tas i bruk, om

1. byggherren har visat att alla krav som gäller för åtgärderna enligt lovet, kontrollplanen, startbeskedet eller beslut om kompletterande villkor är uppfyllda, och

2. nämnden inte har funnit skäl att ingripa enligt 11 kap.

35 § Trots 34 § 1 får ett slutbesked ges om det finns brister i uppfyllandet som är försumbara.

Byggnadsnämnden ska i slutbeskedet göra de anmärkningar som behövs med anledning av bristerna.

36 § Om ett slutbesked inte kan ges på grund av att en brist som inte är försumbar behöver avhjälpas eller på grund av att en kontroll behöver göras i ett senare skede, får byggnadsnämnden ge ett slutbesked som är beroende av att bristen avhjälps eller att kontrollen görs (interimistiskt slutbesked). Om det behövs, ska nämnden i ett sådant besked ange vad som gäller i fråga om möjligheterna att ta ett byggnadsverk i bruk.

När bristen är avhjälpt eller kontrollen är gjord ska nämnden slutligt pröva frågan om slutbesked enligt 34 §.

37 § Byggnadsnämnden ska pröva frågan om slutbesked så snart nämnden har fått in eller skaffat sig det underlag som behövs för prövningen.

Handläggningen ska ske skyndsamt.

Om nämnden finner att det finns skäl för ett ingripande enligt 11 kap., ska nämnden också handlägga den frågan skyndsamt.

11 kap. Tillsyn, tillträde, ingripanden och påföljder

1 § Detta kapitel innehåller bestämmelser om

1. tillsynen allmänt, möjlighet att få ett ingripandebesked samt skyldighet att ge tillträde och lämna upplysningar för tillsynen,

2. tillsynen över kommunala beslut och regionplanebeslut,

3. förelägganden som behövs för att regler, domar och beslut ska följas,

4. genomförande på den försumliges bekostnad och förbud mot fortsatt arbete eller användning av byggnadsverk,

5. ingripanden mot kontrollanter och kontrollansvariga,

6. att förelägganden och förbud får förenas med vite eller ska genomföras omedelbart,

7. handräckning,

8. anteckningar av förelägganden och förbud i fastighetsregistret samt verkan av förelägganden och förbud vid ägarbyte,

9. byggsanktionsavgifter, 10. överlåtelse av egendom efter en överträdelse, och 11. tystnadsplikt.

Allmänt om tillsynen

2 § Tillsynen över att denna lag och EU-förordningar i frågor inom lagens tillämpningsområde samt föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av lagen eller en sådan EU-förordning följs utövas enligt detta kapitel och föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap.

3 § Tillsynen ska utövas av regeringen, länsstyrelsen och den eller de statliga myndigheter i övrigt som regeringen bestämmer och av byggnadsnämnden (tillsynsmyndigheterna).

Tillsynsmyndigheterna ska samarbeta med varandra samt med sådana statliga och kommunala organ som fullgör uppgifter av betydelse för tillsynsverksamheten.

4 § En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att tillsynsuppgifter som byggnadsnämnden har enligt detta kapitel ska skötas helt eller delvis av byggnadsnämnden i den andra kommunen. Befogenheten att meddela beslut i tillsynsärenden får dock inte överlåtas..

5 § En tillsynsmyndighet ska pröva förutsättningarna för och behovet av att ingripa eller besluta om en påföljd enligt detta kapitel, så snart det finns anledning att anta att någon inte har följt en bestämmelse i denna lag, i föreskrifter, domar eller andra beslut som har meddelats med stöd av lagen eller i EU-förordningar som rör frågor inom lagens tillämpningsområde.

6 § Det som gäller för byggnadsverk i detta kapitel ska tillämpas också i fråga om skyltar och ljusanordningar.

Ingripandebesked

7 § Om någon begär det, ska byggnadsnämnden i ett skriftligt ingripandebesked redovisa om det i fråga om ett visst byggnadsverk har vidtagits någon åtgärd som enligt nämndens bedömning motiverar ett ingripande enligt detta kapitel.

Tillträde och upplysningar

8 § För att fullgöra sina uppgifter enligt denna lag har

1. byggnadsnämnden och länsstyrelsen samt den som på nämndens eller länsstyrelsens uppdrag utför ett arbete rätt att få tillträde till fastigheter och byggnadsverk samt att där vidta de åtgärder som behövs för att utföra arbetet,

2. en tillsynsmyndighet rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar från byggherren som behövs för tillsynen över bygg-, rivnings- och markåtgärder, och

3. en tillsynsmyndighet rätt att hos den som tillverkar, importerar, saluför eller använder byggprodukter som omfattas av tillsynen

a) få tillgång till produkter för kontroll,

b) på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs, och

c) få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder.

En myndighet som framställer kartor för samhällets behov har för att fullgöra sin kartläggningsuppgift också en sådan rätt till tillträde som anges i första stycket 1, dock inte till bostäder. Om det behövs för att tillsynsmyndigheten ska kunna ta del av innehållet i ett utländskt certifikat, intyg eller annan handling, ska handlingen på myndighetens begäran visas i översättning till svenska. Översättningen behöver inte vara auktoriserad.

9 § Polismyndigheterna ska lämna det biträde som behövs för tillträde enligt 8 §.

Tillsyn över kommunala beslut

10 § När länsstyrelsen enligt 5 kap. 29, 38 eller 39 § har fått ett meddelande om att en kommun beslutat att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser, ska länsstyrelsen inom tre veckor besluta om den ska överpröva kommunens beslut eller inte.

Länsstyrelsen ska överpröva kommunens beslut, om beslutet kan antas innebära att

1. ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken inte tillgodoses,

2. regleringen av sådana frågor om användningen av mark- och vattenområden som angår flera kommuner inte samordnas på ett lämpligt sätt,

3. en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken inte följs,

4. strandskydd enligt 7 kap. miljöbalken upphävs i strid med gällande bestämmelser, eller

5. en bebyggelse blir olämplig med hänsyn till människors hälsa eller säkerhet eller till risken för olyckor, översvämning eller erosion.

11 § Länsstyrelsen ska upphäva kommunens beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser i dess helhet, om beslutet har en sådan innebörd som anges i 10 § andra stycket. Om kommunen medger det, får beslutet upphävas i en viss del.

12 § För ett visst geografiskt område får regeringen eller länsstyrelsen, om det finns särskilda skäl, besluta att det som enligt 10 och 11 §§ gäller

för länsstyrelsens prövning av kommunens beslut också ska tillämpas i fråga om byggnadsnämndens beslut om lov eller förhandsbesked enligt 9 kap.

Om länsstyrelsen beslutar att överpröva ett lov eller förhandsbesked, får länsstyrelsen besluta att lovet eller förhandsbeskedet inte ska gälla förrän prövningen har avslutats.

Tillsyn över regionplanebeslut

13 § När regeringen enligt 7 kap. 9 § har fått ett meddelande om ett beslut att anta, ändra eller upphäva en regionplan, ska regeringen inom tre månader besluta om den ska överpröva regionplanebeslutet eller inte.

Regeringen får överpröva regionplanebeslutet endast om beslutet kan antas innebära att ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken inte tillgodoses.

14 § Regeringen får upphäva ett beslut att anta, ändra eller upphäva en regionplan i dess helhet eller i en viss del, om beslutet innebär att ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken inte tillgodoses.

Planförelägganden

15 § Regeringen får förelägga en kommun att inom en viss tid anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser (planföreläggande), om det behövs för att tillgodose ett intresse som avses i 10 § andra stycket 1 eller 2.

16 § Om kommunen inte följer ett planföreläggande, får regeringen

1. besluta att länsstyrelsen på kommunens bekostnad ska ta fram det förslag och i övrigt göra det arbete som enligt 5 kap. behövs för att detaljplanen eller områdesbestämmelserna ska kunna antas, ändras eller upphävas, och

2. anta, ändra eller upphäva detaljplanen eller områdesbestämmelserna.

Lovförelägganden

17 § Om en åtgärd som kräver bygglov, rivningslov eller marklov har vidtagits utan lov, ska byggnadsnämnden i ett föreläggande ge fastighetens eller byggnadsverkets ägare tillfälle att inom en viss tid ansöka om lov, om det är sannolikt att lov kan ges för åtgärden (lovföreläggande).

Förelägganden om underhållsutredning

18 § Om det brister i underhållet av ett byggnadsverk, får byggnadsnämnden uppdra åt en sakkunnig att utreda behovet av underhållsåtgärder. Innan nämnden beslutar om ett sådant uppdrag, ska nämnden i ett föreläggande ge byggnadsverkets ägare tillfälle att inom en viss tid ge synpunkter på uppdraget och på frågan om vem som ska betala kostnaderna för uppdraget.

Den sakkunnige ska vara certifierad enligt 10 kap. 8 § 2.

Åtgärdsförelägganden

19 § Om en byggherre, ägare, nyttjanderättshavare, väghållare, kontrollansvarig, sakkunnig eller huvudman för en allmän plats låter bli att vidta en åtgärd och därigenom bryter mot en skyldighet enligt denna lag eller föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, får byggnadsnämnden förelägga denne att inom en viss tid vidta åtgärden (åtgärdsföreläggande).

Rättelseförelägganden

20 § Om det på en fastighet eller i fråga om ett byggnadsverk har vidtagits en åtgärd i strid mot denna lag eller föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, får byggnadsnämnden förelägga den som äger fastigheten eller byggnadsverket att vidta rättelse inom en viss tid (rättelseföreläggande).

Rivningsförelägganden

21 § Om ett byggnadsverk är förfallet eller skadat i väsentlig omfattning och inte sätts i stånd inom skälig tid, får byggnadsnämnden förelägga ägaren att inom viss tid riva byggnadsverket (rivningsföreläggande).

Förelägganden för ökad trafiksäkerhet

22 § Om ett byggnadsverk inom ett område med detaljplan innebär stora olägenheter för trafiksäkerheten på grund av att förhållandena har ändrats, får byggnadsnämnden förelägga ägaren att ta bort byggnadsverket eller att vidta någon annan åtgärd med det som avhjälper eller minskar olägenheterna.

Om byggnadsverket är en byggnad, får ett föreläggande att ta bort eller flytta byggnaden meddelas endast om byggnaden kan flyttas utan svårighet eller har ett ringa värde.

23 § Byggnadsnämnden får förelägga ägaren av en fastighet eller en byggnad inom ett område med detaljplan att anordna stängsel eller ändra utfart eller annan utgång mot gator eller vägar, om det behövs med hänsyn till trafiksäkerheten.

Förelägganden om stängsel kring industrianläggningar som inte används

24 § Om ett byggnadsverk för industriändamål inte längre används, får byggnadsnämnden förelägga ägaren att anordna stängsel kring det, om det behövs till skydd mot olycksfall.

Produktförelägganden

25 § Tillsynsmyndigheten får i det enskilda fallet besluta om det föreläggande eller förbud som från skyddssynpunkt behövs för att bestämmelsen om byggprodukter i 8 kap. 20 § eller en bestämmelse som har meddelats med stöd av 16 kap. 6 § ska följas.

26 § Om en byggprodukt har CE-märkts trots att den inte överensstämmer med de krav som gäller för CE-märkning, får tillsynsmyndigheten förelägga tillverkaren, importören eller den som saluför byggprodukten att

1. upphöra med CE-märkningen,

2. upphöra med användningen av CE-märkningen,

3. återkalla osålda produkter, eller

4. ta bort CE-märkningen. Ett sådant föreläggande gäller så länge som produkten inte överensstämmer med kraven.

Genomförande på bekostnad av den som fått ett föreläggande

27 § Om ett föreläggande enligt 17 § inte följs, får byggnadsnämnden besluta att på ägarens bekostnad låta upprätta de ritningar och beskrivningar samt vidta de åtgärder i övrigt som är nödvändiga för att pröva frågan om lov.

När den tid för synpunkter som har angetts i ett föreläggande enligt 18 § har gått ut, får byggnadsnämnden uppdra åt en sakkunnig att på ägarens bekostnad utreda behovet av underhållsåtgärder.

Om ett föreläggande enligt 19, 20, 21, 22, 23 eller 24 § inte följs, får byggnadsnämnden besluta att åtgärden ska genomföras på den försumliges bekostnad och hur det ska ske.

28 § Byggnadsnämnden får besluta om genomförande enligt 27 § endast om föreläggandet har innehållit en upplysning om detta.

Nämnden ska se till att genomförandet inte ger upphov till oskäliga kostnader.

29 § Kronofogdemyndigheten ska lämna den hjälp som behövs för att genomföra en åtgärd som avses i 27 § tredje stycket.

Förbud mot fortsatt arbete eller åtgärd

30 § Om det är uppenbart att ett byggnads-, rivnings- eller markarbete eller en annan åtgärd äventyrar en byggnads hållfasthet eller medför fara för människors liv eller hälsa, ska byggnadsnämnden förbjuda att arbetet eller åtgärden fortsätter.

31 § Om det är uppenbart att ett byggnads-, rivnings- eller markarbete eller en annan åtgärd strider mot denna lag eller en föreskrift eller ett beslut som har meddelats med stöd av lagen, får byggnadsnämnden förbjuda att arbetet eller åtgärden fortsätter.

32 § Om byggherren i fråga om ett byggnads-, rivnings- eller markarbete eller en annan åtgärd inte följer någon väsentlig del av en kontrollplan, får byggnadsnämnden förbjuda att arbetet fortsätter tills dess bristerna har avhjälpts.

Förbud mot användning av byggnadsverk

33 § Byggnadsnämnden får förbjuda den som äger eller har nyttjanderätt till ett byggnadsverk att använda hela eller delar av byggnadsverket, om

1. byggnadsverket har brister som kan äventyra säkerheten för dem som uppehåller sig i eller i närheten av byggnadsverket, eller

2. det inte finns förutsättningar för att ge slutbesked enligt 10 kap. 34 eller 35 §.

Byte av och ingripanden mot en funktionskontrollant eller kontrollansvarig

34 § Om byggnadsnämnden finner att en funktionskontrollant som avses i 8 kap. 25 § har åsidosatt sina skyldigheter, får nämnden besluta att en annan funktionskontrollant ska utses.

Nämnden ska anmäla sitt beslut till den som har certifierat kontrollanten.

35 § Om byggnadsnämnden finner att en kontrollansvarig som avses i 10 kap. 9 § har åsidosatt sina skyldigheter enligt 10 kap. 11 §, ska nämnden

1. entlediga den kontrollansvarige från sitt uppdrag och underrätta den som har certifierat den kontrollansvarige om beslutet, och

2. efter förslag från byggherren besluta om en ny kontrollansvarig.

36 § Om en kontrollansvarig har visat sig vara olämplig för sin uppgift, får den som har certifierat den kontrollansvarige återkalla certifieringen.

Vite

37 § Ett föreläggande enligt 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25 eller 26 § eller ett beslut om förbud enligt 25, 30, 31, 32 eller 33 § får förenas med vite.

Vitet får inte förvandlas till fängelse.

Omedelbart genomförande

38 § I ett föreläggande enligt 19, 20, 21, 22, 23 eller 24 § eller ett beslut enligt 27 § tredje stycket får byggnadsnämnden bestämma att den åtgärd som föreläggandet eller beslutet avser ska genomföras omedelbart trots att föreläggandet eller beslutet inte har vunnit laga kraft.

Beslut om förbud enligt 25, 30, 31, 32 eller 33 § gäller omedelbart, om något annat inte bestäms.

Handräckning

39 § Kronofogdemyndigheten får efter ansökan av tillsynsmyndigheten besluta om handräckning för att genomföra en åtgärd

1. som avses i 8 §, eller

2. som avses med ett föreläggande enligt 19, 20, 22, 23, 24 eller 25 § och det inte har förflutit mer än tio år från den överträdelse som föreläggandet avser.

Den tioårsgräns som anges i första stycket 2 gäller inte om överträdelsen är att någon olovligen har tagit i anspråk eller inrett en bostadslägenhet för ett väsentligen annat ändamål än bostadsändamål.

Bestämmelser om handräckning finns i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.

Anteckningar i fastighetsregistrets inskrivningsdel m.m.

40 § Den myndighet som beslutar om ett föreläggande enligt 19, 20, 21, 22 eller 23 § eller förbud enligt 33 § ska genast skicka sitt beslut till inskrivningsmyndigheten.

41 § När ett beslut som avses i 40 § har kommit in till inskrivningsmyndigheten, ska myndigheten genast göra en anteckning om det i fastighetsregistrets inskrivningsdel. Om föreläggandet eller förbudet har förenats med ett löpande vite enligt 4 § lagen (1985:206) om vite, ska myndigheten göra en anteckning också om detta.

Inskrivningsmyndigheten ska genast i ett rekommenderat brev underrätta den som senast har sökt lagfart eller inskrivning av förvärv av tomträtt om anteckningen, om föreläggandet eller förbudet inte är riktat mot denne.

42 § Om byggnadsnämnden återkallar ett föreläggande eller ett förbud som avses i 40 §, ska nämnden genast anmäla återkallelsen till inskrivningsmyndigheten.

43 § Så snart byggnadsnämnden har fått kännedom om att ett föreläggande eller förbud som avses i 40 § har upphävts genom ett lagakraftvunnet beslut eller av annan anledning har upphört att gälla, ska nämnden anmäla detta till inskrivningsmyndigheten.

44 § Så snart byggnadsnämnden har fått kännedom om att ett föreläggande som avses i 40 § har följts, ska nämnden anmäla detta till inskrivningsmyndigheten.

45 § När en anmälan enligt 42, 43 eller 44 § som avser en anteckning som har gjorts enligt 41 § har kommit in till inskrivningsmyndigheten, ska myndigheten ta bort anteckningen.

Verkan av ett föreläggande eller förbud vid ägarbyte

46 § Om ett föreläggande enligt 19, 20, 21, 22 eller 23 § eller förbud enligt 33 § har riktats mot fastighetens ägare och fastigheten därefter byter ägare, gäller föreläggandet eller förbudet i stället mot den nya ägaren.

47 § Om ett föreläggande eller förbud i ett fall som avses i 46 § har förenats med löpande vite enligt 4 § lagen (1985:206) om viten och ägarbytet har skett genom köp, byte eller gåva, gäller vitet mot den nya ägaren räknat från och med den första tidsperiod som börjar löpa efter äganderättsövergången under förutsättning att vitesföreläggandet dessförinnan har antecknats enligt 41 §.

48 § Andra viten än sådana löpande viten som avses i 47 § gäller inte mot den nya ägaren vid ett ägarbyte som avses i 46 §. Byggnadsnämnden får i stället besluta om ett särskilt vitesföreläggande mot den nya ägaren.

49 § Det som enligt 46 och 48 §§ gäller i fråga om byte av ägare till en fastighet ska tillämpas också på byte av ägare till en byggnad på mark som tillhör någon annan.

50 § I ärenden om förelägganden eller förbud som avses i 46 § ska rättegångsbalkens bestämmelser om verkan av att tvisteföremålet överlåts och om tredje mans deltagande i rättegång tillämpas.

Byggsanktionsavgifter

51 § Om någon bryter mot en bestämmelse i 8–10 kap. eller i föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av någon av bestämmelserna i 16 kap. 2–10 §§ eller mot en bestämmelse i en EU-förordning om krav på byggnadsverk eller byggprodukter, ska tillsynsmyndigheten ta ut en särskild avgift (byggsanktionsavgift) enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 12 §.

52 § Byggsanktionsavgiftens storlek ska framgå av de föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 12 §. Avgiften får uppgå till högst 50 prisbasbelopp enligt 2 kap.6 och 7 §§socialförsäkringsbalken. När avgiftens storlek bestäms, ska hänsyn tas till överträdelsens allvar och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser.

53 § En byggsanktionsavgift ska tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet.

Avgiften behöver dock inte tas ut om det är oskäligt med hänsyn till

1. att den avgiftsskyldige på grund av sjukdom inte har förmått att själv eller genom någon annan fullgöra sin skyldighet,

2. att överträdelsen berott på en omständighet som den avgiftsskyldige inte har kunnat eller bort förutse eller kunnat påverka, eller

3. vad den avgiftsskyldige har gjort för att undvika att en överträdelse skulle inträffa.

54 § En byggsanktionsavgift ska inte tas ut om rättelse sker innan frågan om sanktion eller ingripande enligt detta kapitel har tagits upp till överläggning vid ett sammanträde med tillsynsmyndigheten.

55 § En byggsanktionsavgift ska inte tas ut om överträdelsen har medfört att ett vite har dömts ut.

56 § En byggsanktionsavgift ska inte tas ut om överträdelsen avser rivning av en byggnad och rivningen har

1. gjorts med stöd av annan lag eller författning,

2. varit nödvändig för att undanröja risk för människors liv eller hälsa eller för att avvärja eller begränsa en omfattande skada på annan egendom, eller

3. gjorts på grund av att byggnaden till väsentlig del var skadad till följd av en eldsvåda eller någon annan liknande händelse.

57 § En byggsanktionsavgift ska tas ut av

1. den som när överträdelsen begicks var ägare till den fastighet eller det byggnadsverk som överträdelsen avser,

2. den som begick överträdelsen, eller

3. den som har fått en fördel av överträdelsen.

58 § Innan tillsynsmyndigheten beslutar att ta ut en byggsanktionsavgift ska den som anspråket riktas mot ges tillfälle att yttra sig.

En byggsanktionsavgift får inte beslutas, om den som anspråket riktas mot inte har getts tillfälle att yttra sig inom fem år efter överträdelsen.

59 § Ett beslut om att ta ut en byggsanktionsavgift ska delges den avgiftsskyldige.

60 § Om två eller flera är avgiftsskyldiga för samma överträdelse, är de solidariskt ansvariga för betalningen.

61 § En byggsanktionsavgift ska betalas inom två månader efter det att beslutet om att ta ut avgiften har delgetts den avgiftsskyldige enligt 59 §.

Det gäller dock inte, om tillsynsmyndigheten i beslutet har bestämt en senare betalningsdag.

Ett beslut om byggsanktionsavgift får efter sista betalningsdagen verkställas som en dom som har vunnit laga kraft.

Om ett beslut om byggsanktionsavgift inte har verkställts inom tio år från det att beslutet vann laga kraft, behöver avgiften inte betalas.

62 § Byggsanktionsavgiften ska tillfalla kommunen när det är byggnadsnämnden som har beslutat att ta ut avgiften och i övrigt tillfalla staten.

63 § Om en skyldighet att betala en byggsanktionsavgift har upphävts genom ett beslut som har vunnit laga kraft, ska tillsynsmyndigheten återbetala avgiften jämte ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) för tiden från den dag avgiften betalades till och med den dag återbetalningen sker.

Överlåtelse av egendom efter en överträdelse

64 § Bestämmelserna om rätt till avdrag på köpeskilling eller hävning av köp i 4 kap. 12 § jordabalken ska tillämpas när egendom överlåts mot ersättning efter en överträdelse som avses i 51 § men innan rättelse har skett, om inte överlåtaren vid överlåtelsen upplyst om överträdelsen eller förvärvaren annars känt till eller bort känna till överträdelsen.

Tystnadsplikt

65 § Den som i ett ärende som gäller tillsyn enligt denna lag eller EUförordningar i frågor inom lagens tillämpningsområde samt föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av lagen eller en sådan EU-förordning har fått information om någons affärs- eller driftsförhållanden eller förhållanden av betydelse för landets försvar, får inte obehörigen röja eller utnyttja informationen.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

12 kap. Byggnadsnämnden

1 § I varje kommun ska det finnas en byggnadsnämnd.

2 § Utöver de uppgifter som byggnadsnämnden har enligt andra bestämmelser i denna lag ska nämnden

1. verka för en god byggnadskultur samt en god och estetiskt tilltalande stads- och landskapsmiljö,

2. uppmärksamt följa den allmänna utvecklingen inom kommunen och dess närmaste omgivning samt ta de initiativ som behövs i frågor om planläggning, byggande och fastighetsbildning,

3. samarbeta med de myndigheter, organisationer och enskilda vars arbete och intressen rör nämndens verksamhet, och

4. lämna råd och upplysningar i frågor som rör nämndens verksamhet.

3 § Om någon begär det, ska byggnadsnämnden ge skriftliga upplysningar om planläggning, byggande och fastighetsbildning.

4 § Om det behövs en karta för prövningen av en fråga om bygglov inom ett område med sammanhållen bebyggelse (nybyggnadskarta) och sökanden begär det, ska byggnadsnämnden tillhandahålla en sådan karta.

5 § Bestämmelserna i kommunallagen (1991:900) om nämnder ska gälla för byggnadsnämnden.

6 § Ett delegationsuppdrag enligt 6 kap. 33 § kommunallagen (1991: 900) får, utöver det som följer av 6 kap. 34 § kommunallagen, inte omfatta befogenhet att

1. avgöra ärenden som är av stor vikt eller har principiell betydelse,

2. i andra fall än som avses i 11 kap. 30–32 §§ och 33 § 1 besluta förelägganden eller förbud som förenas med vite,

3. besluta förelägganden som förenas med en upplysning om att den åtgärd som föreläggandet avser kan komma att utföras genom byggnadsnämndens försorg på bekostnad av den som föreläggandet riktas mot, eller

4. avgöra frågor om byggsanktionsavgift enligt 11 kap.

7 § Byggnadsnämnden ska ha minst en person med arkitektutbildning till sin hjälp och i övrigt ha tillgång till personal i den omfattning och med den särskilda kompetens som behövs för att nämnden ska kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt.

8 § Byggnadsnämnden får ta ut avgifter för

1. beslut om planbesked, förhandsbesked, villkorsbesked, startbesked, slutbesked och ingripandebesked,

2. beslut om lov,

3. tekniska samråd och slutsamråd,

4. arbetsplatsbesök och andra tillsynsbesök på byggarbetsplatsen,

5. upprättande av nybyggnadskartor,

6. framställning av arkivbeständiga handlingar,

7. kungörelser enligt 9 kap. 41 § tredje stycket, och

8. andra tids- eller kostnadskrävande åtgärder.

9 § Byggnadsnämnden får ta ut en planavgift för att täcka programkostnader och kostnader för andra åtgärder som behövs för att upprätta eller ändra detaljplaner eller områdesbestämmelser, om

1. nämnden ger bygglov för nybyggnad eller ändring av en byggnad, och

2. den fastighet som bygglovet avser har nytta av planen eller områdesbestämmelserna.

Det som enligt första stycket gäller i fråga om en byggnad ska också tillämpas på en anläggning som kräver bygglov enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 7 §.

10 § En avgift enligt 8 eller 9 § får inte överstiga kommunens genomsnittliga kostnad för den typ av besked, beslut eller handläggning som avgiften avser.

Grunderna för hur avgifterna ska beräknas ska anges i en taxa som beslutas av kommunfullmäktige.

11 § En avgift enligt 8 eller 9 § ska betalas av den som är sökande eller har gjort anmälan i det ärende som beskedet, beslutet eller handläggningen avser. Avgiften får tas ut i förskott.

13 kap. Överklagande

Överklagande av kommunala beslut

1 § Följande beslut enligt denna lag får överklagas i den ordning som gäller för laglighetsprövning enligt 10 kap. kommunallagen (1991:900):

1. kommunfullmäktiges beslut om översiktsplan,

2. kommunfullmäktiges beslut om uppdrag åt byggnadsnämnden att anta, ändra eller upphäva detaljplaner eller områdesbestämmelser,

3. kommunfullmäktiges beslut om uppdrag åt byggnadsnämnden att fatta beslut om skyldighet för fastighetsägare att betala kostnader för gator och andra allmänna platser eller att fatta beslut om villkoren för sådan betalning,

4. kommunfullmäktiges eller byggnadsnämndens beslut att inte anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser,

5. kommunfullmäktiges eller byggnadsnämndens beslut om grunderna för skyldighet att betala kostnader för gator och andra allmänna platser och om generella villkor för sådan betalning,

6. kommunfullmäktiges beslut om taxa i ärenden hos byggnadsnämnden, och

7. ett kommunalförbunds eller regionplaneförbunds fullmäktiges beslut om regionplan.

2 § Kommunala beslut enligt denna lag får inte överklagas i den del de avser

1. avbrytande av ett planarbete,

2. planbesked enligt 5 kap. 2 §,

3. andra frågor om gatukostnader än de som avses i 1 § 5,

4. villkorsbesked enligt 9 kap. 19 §,

5. förlängd handläggningstid enligt 9 kap. 27 §,

6. behovet av kontrollansvarig, särskilt sakkunnig, tekniskt samråd eller slutsamråd,

7. ingripandebesked enligt 11 kap. 7 §, eller

8. en fråga som redan är avgjord genom en detaljplan, områdesbestämmelser eller ett förhandsbesked.

Att tvister rörande gatukostnader prövas av fastighetsdomstol framgår av 15 kap. 10 §.

3 § Andra kommunala beslut enligt denna lag än de som avses i 1 och 2 §§ får överklagas hos länsstyrelsen.

Överklagande av länsstyrelsens och andra statliga förvaltningsmyndigheters beslut

4 § Länsstyrelsens beslut enligt 11 kap. 10 § i frågan om att överpröva kommunens beslut får inte överklagas. Detsamma gäller länsstyrelsens beslut enligt 11 kap. 12 § om att överprövningsbestämmelserna också ska gälla lov eller förhandsbesked inom ett visst geografiskt område eller att ett lov eller förhandsbesked inte ska gälla förrän en överprövning har avslutats.

5 § Länsstyrelsens beslut enligt 11 kap. 11 § att helt eller i en viss del upphäva kommunens beslut om detaljplan, områdesbestämmelser, lov eller förhandsbesked får överklagas hos regeringen.

6 § Länsstyrelsens beslut i ett överklagat ärende om antagande, ändring eller upphävande av en detaljplan eller områdesbestämmelser får överklagas hos regeringen.

7 § Andra beslut av länsstyrelsen enligt denna lag än de som avses i 4– 6 §§ och andra beslut av en statlig förvaltningsmyndighet enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

8 § Om ett ärende som har överklagats hos en allmän förvaltningsdomstol rör en fråga som har särskild betydelse för Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt, ska domstolen överlämna målet till regeringen för prövning.

Rätten att överklaga

9 § Bestämmelser om vem som får överklaga beslut som avses i 3 och 5–7 §§ finns i 22 § förvaltningslagen (1986:223).

10 § Enbart det förhållandet att någon har underrättats eller ska ha underrättats enligt denna lag ger inte denne rätt att överklaga beslut som avses i 3 och 5–7 §§.

11 § Ett beslut som gäller staten i egenskap av fastighetsägare eller innehavare av en särskild rätt till en fastighet får överklagas av den statliga myndighet som förvaltar fastigheten.

12 § Ett beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser får överklagas endast av den som före utgången av granskningstiden skriftligen har framfört synpunkter som inte har blivit tillgodosedda.

Den inskränkning i rätten att överklaga som följer av första stycket gäller inte om

1. beslutet har gått emot sakägaren genom att förslaget ändrats efter granskningstiden, eller

2. överklagandet grundas på att beslutet inte har tillkommit i laga ordning.

13 § En ideell förening som avses i 16 kap. 13 § miljöbalken får överklaga ett beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan som kan antas få en betydande miljöpåverkan på grund av att planområdet får tas i anspråk för verksamheter eller åtgärder som anges i 4 kap. 34 § denna lag.

14 § En ideell förening som avses i 16 kap. 13 eller 14 § miljöbalken får överklaga ett beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan som innebär att ett område inte längre ska omfattas av strandskydd enligt 7 kap. miljöbalken.

15 § Ett beslut om lov eller förhandsbesked inom sådana skydds- eller säkerhetsområden som avses i 9 kap. 13 § får överklagas av

1. Transportstyrelsen, om beslutet rör en civil flygplats,

2. Strålsäkerhetsmyndigheten, om beslutet rör en kärnkraftsreaktor eller annan kärnteknisk anläggning, och

3. Försvarsmakten eller Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, i andra fall än de som anges i 1 och 2.

16 § Ett beslut om startbesked får överklagas endast av sökanden i bygglovsärendet.

Överklagandetid m.m.

17 § Bestämmelser om överklagande av ett beslut som avses i 3 och 5– 7 §§ finns i 2325 §§förvaltningslagen (1986:223).

Tiden för överklagande av ett beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser liksom beslut om lov eller förhandsbesked räknas dock, för alla utom för sökanden och övriga som har delgetts beslutet, från den dag då beslutet eller justeringen av protokollet över beslutet har tillkännagetts på kommunens anslagstavla. När beslutet har fattats av kommunfullmäktige, ska det som enligt 2325 §§förvaltningslagen gäller i fråga om den myndighet som har meddelat beslutet i stället gälla kommunstyrelsen.

Prövningen av ett överklagande

18 § Den myndighet som prövar ett överklagande av ett beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser ska antingen fastställa eller upphäva beslutet i dess helhet. Om kommunen har medgett det, får dock beslutet upphävas i en viss del eller ändras på annat sätt. Ändringar som har ringa betydelse får göras utan kommunens medgivande.

Om kommunen begär det, får myndigheten förordna att det överklagade beslutet i sådana delar som uppenbarligen inte berörs av överklagandet får genomföras trots att överklagandet inte har avgjorts slutligt. Ett sådant förordnande får inte överklagas.

14 kap. Skadeersättning och inlösen

1 § Detta kapitel innehåller bestämmelser om

1. skyldighet för kommunen att betala ersättning för skador som uppkommer till följd av beslut enligt denna lag,

2. skyldighet för kommunen och andra att lösa in eller på annat sätt förvärva rätt till egendom,

3. hur en skada ska bedömas och ersättning beräknas,

4. kommunens rätt till ersättning i vissa fall, och

5. att rätten till ersättning eller inlösen kan gå förlorad.

Ersättning i samband med en myndighets tillträde m.m.

2 § Om en skada har uppkommit till följd av en åtgärd som avses i 11 kap. 8 § första stycket 1 eller andra stycket, har den skadelidande rätt till ersättning av kommunen eller, om åtgärden har vidtagits på uppdrag av en statlig myndighet, av staten.

Ersättning vid vissa förelägganden

3 § Om byggnadsnämnden med stöd av 11 kap. 22, 23 eller 24 § har meddelat ett föreläggande som innebär att ett byggnadsverk ska tas bort eller bli föremål för en annan åtgärd eller att en utfart eller annan utgång ska ändras, har den som äger byggnadsverket rätt till ersättning för den skada som föreläggandet medför.

Ersättning på grund av vägrat bygglov

4 § Om ersättning har betalats för gatukostnader enligt 6 kap. 24 eller 25 § eller enligt motsvarande äldre bestämmelser, ska kommunen betala tillbaka ersättningen i den mån skada uppkommer genom att fastighetsägaren på grund av att bygglov vägras inte kan använda fastigheten på det sätt som förutsattes när ersättningen togs ut.

Kommunen ska också betala ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) från den dag ersättningen betalades till kommunen.

5 § Om bygglov vägras för en åtgärd som avser att en byggnad som är förstörd genom en olyckshändelse eller riven ska ersättas med en i huvudsak likadan byggnad, har fastighetens ägare rätt till ersättning av kommunen för den skada som det vägrade bygglovet medför.

Om den byggnad som ska ersättas inte är förstörd genom en olyckshändelse, gäller rätten till ersättning endast om den skada som det vägrade bygglovet medför är betydande i förhållande till värdet av den berörda delen av fastigheten.

Rätten till ersättning gäller endast om ansökan om bygglov har gjorts inom fem år från det att byggnaden revs eller förstördes.

Ersättning på grund av vägrat marklov

6 § Om marklov vägras med stöd av 9 kap. 35 § första stycket 2 eller 3, har fastighetens ägare rätt till ersättning av kommunen för den skada som det vägrade marklovet medför.

Rätten till ersättning gäller dock endast om det vägrade marklovet innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom den berörda delen av fastigheten.

Ersättning på grund av rivningsförbud eller vägrat rivningslov

7 § Om en detaljplan eller områdesbestämmelser innehåller ett rivningsförbud eller om ett rivningslov vägras enligt 9 kap. 34 §, har fastighetens ägare rätt till ersättning av kommunen för den skada som rivningsförbudet eller det vägrade rivningslovet medför.

Rätten till ersättning gäller dock endast om den skada som rivningsförbudet eller det vägrade rivningslovet medför är betydande i förhållande till värdet av den berörda delen av fastigheten.

Ersättning när en detaljplan ändras eller upphävs

8 § Om ett område som enligt en detaljplan har varit avsett för allmän samfärdsel kommer att helt eller delvis användas för ett annat ändamål eller få sitt höjdläge ändrat när en ny eller ändrad detaljplan genomförs, har den som äger en fastighet som ligger intill området rätt till ersättning av väghållaren för den skada som genomförandet av den nya eller ändrade detaljplanen medför för ägaren.

9 § Om en detaljplan ändras eller upphävs före genomförandetidens utgång, har den som äger en fastighet rätt till ersättning av kommunen för den skada som ändringen eller upphävandet medför för ägaren.

En sådan rätt till ersättning gäller också om ändringen eller upphävandet sker efter genomförandetidens utgång och skadan avser en åtgärd som när genomförandetiden löpte ut omfattades av ett bygglovsärende som inte var slutligt avgjort.

Ersättning på grund av bestämmelser om skydd, placering, utformning och utförande av byggnadsverk och tomter

10 § Om kommunen i en detaljplan inför en bestämmelse som avses i 4 kap. 8 § 1 eller 16 § eller i områdesbestämmelser inför en bestämmelse som avses i 4 kap. 42 § första stycket 2 eller 5 och bestämmelsen innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras, har den som äger en fastighet som berörs rätt till ersättning av kommunen för den skada som bestämmelsen medför.

Första stycket gäller inte bestämmelser om rivningsförbud. För sådana bestämmelser gäller i stället 7 §.

Ersättning på grund av områdesbestämmelser om vegetation och markyta

11 § Om kommunen i områdesbestämmelser för ett område som avses i 9 kap. 13 § inför en bestämmelse om vegetation eller om markytans ut-

formning eller höjdläge och föreskriften innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras, har den som äger en fastighet som berörs av föreskriften rätt till ersättning av kommunen för den skada som föreskriften medför.

Ersättning till innehavare av särskild rätt

12 § Det som enligt 5‒11 §§ gäller i fråga om fastighetens ägare ska gälla också den som har en särskild rätt till fastigheten.

Inlösen

13 § Om ett beslut som avses i 5, 6 eller 7 §, 9 § första stycket eller 10 eller 11 § medför att användningen av fastigheten synnerligen försvåras, är kommunen skyldig att på fastighetsägarens begäran lösa in fastigheten.

14 § Om mark eller annat utrymme enligt en detaljplan ska användas för en allmän plats som kommunen är huvudman för eller för annat än enskilt byggande, är kommunen skyldig att på fastighetsägarens begäran lösa in marken eller utrymmet.

15 § Om mark eller annat utrymme enligt en detaljplan ska användas för en allmän plats som kommunen inte är huvudman för, är den som ska vara huvudman för platsen skyldig att på fastighetsägarens begäran förvärva äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken eller utrymmet.

Första stycket gäller inte om staten enligt 16 § eller kommunen enligt 17 § är skyldig att lösa in marken eller utrymmet.

16 § Om mark eller annat utrymme enligt en detaljplan ska användas för en väg som staten ska vara väghållare för enligt väglagen (1971:948) och som kommunen inte är huvudman för, är staten skyldig att på fastighetsägarens begäran förvärva äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken eller utrymmet.

17 § Om mark eller annat utrymme enligt en detaljplan ska användas för en väg som kommunen ska vara väghållare för enligt väglagen (1971: 948) men som kommunen inte är huvudman för, är kommunen skyldig att på fastighetsägarens begäran förvärva äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken eller utrymmet.

18 § Om mark eller annat utrymme enligt en detaljplan ska användas för enskilt byggande men också för en allmän ledning, en allmän trafikanläggning eller en trafikanläggning som är gemensam för flera fastigheter, är den som ska vara huvudman för anläggningen skyldig att på fastighetsägarens begäran förvärva nyttjanderätt eller annan särskild rätt i den omfattning som behövs för ändamålet.

19 § Den som är skyldig att förvärva en rätt till mark eller utrymme enligt 15, 16, 17 eller 18 § får bestämma vilken rätt som förvärvet ska avse.

20 § Skyldigheterna i 14–17 §§ gäller inte för tid då tillfällig användning av marken eller utrymmet enligt detaljplanen får pågå enligt det som följer av 4 kap. 26–29 §§.

21 § Särskilda bestämmelser om inlösen av mark eller utrymme inom ett samverkansområde finns i lagen (1987:11) om exploateringssamverkan.

Bedömningen av en skadas betydelse

22 § Vid bedömningen av en skadas betydelse enligt någon av bestämmelserna i 5–7 och 10–13 §§ ska hänsyn också tas till

1. andra beslut som avses i 5–7 och 10–13 §§,

2. beslut enligt 3 kap. 2 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.,

3. beslut enligt 7 kap. 3, 5, 6, 9, 22 eller 24 § miljöbalken,

4. beslut som innebär att tillstånd enligt 7 kap. 11 § andra stycket eller 28 b29 a §§miljöbalken inte ges,

5. förelägganden eller förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket miljöbalken,

6. beslut som innebär att dispens inte ges i fråga om de bestämmelser som avses i 1–5,

7. beslut enligt 18 § skogsvårdslagen (1979:429), och

8. inverkan av föreskrifter som har meddelats med stöd av 30 § skogsvårdslagen.

Första stycket gäller endast i fråga om beslut och föreskrifter som har meddelats inom tio år före det senaste beslutet.

Att en talerätt eller rätt till ersättning eller inlösen med anledning av ett beslut som avses i första stycket har gått förlorad till följd av bestämmelserna i 15 kap 4 § eller motsvarande bestämmelser i miljöbalken eller lagen om kulturminnen m.m. hindrar inte att hänsyn tas till beslutet.

Ersättningens bestämmande

23 § Vid bestämmande av ersättning enligt detta kapitel ska 4 kap. expropriationslagen (1972:719) tillämpas.

24 § I fall som avses i någon av bestämmelserna i 3 och 5–8 §§, 9 § första stycket samt 10–12 §§ ska, trots det som sägs i 23 §, ersättning för minskning av en fastighets marknadsvärde bestämmas

1. som skillnaden mellan fastighetens marknadsvärde före och efter beslutet eller den åtgärd som avses i 8 §, och

2. utan hänsyn till förväntningar om ändring av markanvändningen. Vid bestämmande av ersättningen ska 4 kap. 1 § andra stycket expropriationslagen (1972:719) tillämpas.

I fall som avses i 5, 7 och 12 §§ ska ersättningen minskas med ett belopp som motsvarar det som på grund av 5 § andra stycket och 7 § andra stycket ska tålas utan ersättning.

Ersättning för kommunens kostnader enligt detta kapitel

25 § Om kommunens införande av ett rivningsförbud som avses i 7 § eller en bestämmelse som avses i 10 § har gjorts efter ett planföreläggan-

de enligt 11 kap. 15 § och för att tillgodose ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken, är staten skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen.

26 § Om kommunen har betalat ersättning på grund av någon av bestämmelserna i 6, 11 och 12 §§, är ägaren till den anläggning för vilken skydds- eller säkerhetsområdet har beslutats skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen.

Förlorad rätt till ersättning eller inlösen

27 § Den som inte anmäler sina anspråk inom den tid som avses i 5 kap. 26 § förlorar sin rätt till ersättning eller inlösen.

Trots det som sägs i första stycket gäller rätt till ersättning eller inlösen om skadan inte rimligen kunde förutses inom den angivna tiden.

15 kap. Domstolsprövning m.m.

1 § Om annat inte anges i denna lag, ska, utöver det som följer av 6 kap. 17 § och 14 kap. 23 och 24 §§ denna lag, expropriationslagen (1972:719) tillämpas i mål om

1. inlösen enligt 6 kap. 13, 14, 15 eller 16 §, och

2. ersättning eller inlösen eller förvärv av nyttjanderätt eller annan särskild rätt i fall som avses i någon av bestämmelserna i 14 kap. 2–18 §§.

2 § En talan om inlösen enligt 6 kap. 13 § får väckas även om beslutet att anta detaljplanen inte har vunnit laga kraft.

3 § Om en talan om inlösen av ett markområde enligt 6 kap. 14 § har väckts, ska fastighetsdomstolen omedelbart underrätta lantmäterimyndigheten.

Om det vid prövningen av målet om inlösen pågår ett ärende om fastighetsbildning i överensstämmelse med den detaljplan som gäller för markområdet, ska målet om inlösen förklaras vilande till dess att fastighetsbildningsärendet är slutligt avgjort.

Om en fastighet bildas som överensstämmer med detaljplanen, förfaller kommunens talan om inlösen.

4 § En talan om inlösen av mark eller utrymme enligt 6 kap. 15 § ska väckas inom tre år efter utgången av detaljplanens genomförandetid.

Om det vid prövningen av målet om inlösen pågår ett ärende om en förlängning eller förnyelse av genomförandetiden, ska målet om inlösen förklaras vilande till dess ärendet om genomförandetiden är slutligt avgjort.

Om genomförandetiden förlängs eller förnyas, förfaller kommunens talan om inlösen.

5 § I fall som avses i 14 kap. 3–7 och 9–13 §§ ska talan väckas inom två år från den dag då det beslut som talan grundas på vann laga kraft.

I fall som avses i 14 kap. 2 och 8 §§ ska talan väckas inom två år från den dag då den åtgärd som talan grundas på utfördes.

En talan får dock väckas senare än som anges i första och andra styckena, om skadan inte rimligen kunde förutses inom tvåårsperioden.

6 § Ersättning enligt 14 kap. 2, 3 och 5–13 §§ ska bestämmas i pengar som ska betalas på en gång eller, om det finns särskilda skäl, med ett visst årligt belopp. Om ersättningen ska betalas årligen och förhållandena ändras, ska det årliga beloppet omprövas på begäran av kommunen, fastighetsägaren eller den som har en särskild rätt till fastigheten.

Om kommunen begär det och det inte är uppenbart oskäligt, ska domstolen förordna att ersättning enligt 14 kap. 7, 10 eller 12 § ska betalas ut först när vissa åtgärder med byggnaden har utförts.

7 § Om kommunen och fastighetsägaren eller den som har en särskild rätt till fastigheten har träffat avtal eller uppenbarligen förutsatt att något ska gälla i fråga om ersättning gäller det även mot en ny ägare av fastigheten eller en ny innehavare av den särskilda rätten.

8 § Om domstolen i ett mål som avses i 1 § ogillar en talan på grund av att en fastighetsägare eller någon som har en särskild rätt till en fastighet har inlett rättegången utan tillräckliga skäl, får domstolen förordna att den som väckte talan ska bära sina egna kostnader. Om rättegången inleddes trots att det måste ha varit uppenbart för den som väckte talan att talan väcktes utan skälig grund, får domstolen dessutom förplikta den som väckte talan att ersätta motparten för dennes rättegångskostnader.

9 § På begäran av den som har rätt till ersättning som har fastställts i ett mål om inlösen enligt denna lag, ska den väckta frågan om avstående av mark eller annat utrymme förfalla i den del som rör dennes rätt, om

1. ersättningen inte har nedsatts på det sätt som sägs i expropriationslagen (1972:719), och

2. marken eller utrymmet inte har tillträtts eller övergått enligt 6 kap. 10 § expropriationslagen.

10 § En tvist mellan kommunen och en fastighetsägare om ersättning för gatukostnader eller kostnader för andra allmänna platser eller om villkoren för betalning av sådan ersättning prövas av den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten ligger.

I ett sådant mål ska lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål tillämpas. I mål om jämkning av ersättning enligt 6 kap. 37 § ska dock expropriationslagen (1972:719) tillämpas i fråga om rättegångskostnader.

Om fastighetsägaren förlorar ett mål om jämkning på grund av att fastighetsägaren har inlett rättegången utan tillräckliga skäl, får domstolen förordna att fastighetsägaren ska bära sina egna kostnader. Om fastighetsägaren inledde rättegången trots att det måste ha varit uppenbart för fastighetsägaren att talan väcktes utan skälig grund, får domstolen dessutom förplikta fastighetsägaren att ersätta kommunens rättegångskostnader.

16 kap. Bemyndiganden m.m.

Föreskrifter om detaljplaner

1 § Regeringen får meddela föreskrifter om när genomförandet av en detaljplan på grund av en sådan användning som avses i 4 kap. 34 § andra stycket kan antas medföra en betydande miljöpåverkan.

Föreskrifter om byggnadsverk, tomter och allmänna platser m.m.

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. att det som gäller i fråga om en byggnad i 8 kap. 1 och 2 §§ ska tillämpas också på en annan anläggning än en byggnad,

2. att det som gäller i fråga om en byggnad i 8 kap. 1 § 2 ska tillämpas också på skyltar och ljusanordningar,

3. vad som krävs för att ett byggnadsverk ska anses uppfylla kraven i 8 kap. 1 och 4 §§,

4. att vissa krav trots 8 kap. 2 och 4 §§ eller vid tillämpning av 8 kap. 7 och 8 §§ alltid ska uppfyllas vid nybyggnad, ombyggnad eller annan ändring av en byggnad, och

5. att vissa krav trots 8 kap. 2 och 4 §§ eller vid tillämpning av 8 kap. 7 och 8 §§ inte behöver uppfyllas vid nybyggnad, ombyggnad eller annan ändring av en byggnad.

3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att vissa slags hinder mot tillgänglighet eller användbarhet vid tillämpningen av 8 kap. 2 eller 12 § ska anses vara enkla att avhjälpa.

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om sådana undantag från de tekniska egenskapskrav som avses i 8 kap. 4 § som det finns särskilda skäl för och avser nybyggnad eller ändring av en byggnad i experimentsyfte. Undantagen får inte medföra en oacceptabel risk för människors hälsa eller säkerhet.

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de föreskrifter om krav på byggnadsverk, tomter, allmänna platser och annat som omfattas av 8 kap. och som utöver bestämmelserna i 8 kap. behövs

1. till skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa, och

2. för en lämplig utformning av byggnadsverk, tomter, områden för andra anläggningar än byggnader och allmänna platser.

Föreskrifter om byggprodukter

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. vad som krävs för att en byggprodukt enligt 8 kap. 19 § ska anses lämplig för att ingå i ett byggnadsverk,

2. märkning av byggprodukter enligt 8 kap. 21 § som förutsättning för att de ska få släppas ut på marknaden och användas,

3. typgodkännanden och tillverkningskontroll enligt 8 kap. 22 och 23 §§,

4. att en byggprodukt måste vara typgodkänd enligt 8 kap. 22 § för att få användas i ett byggnadsverk, och

5. bestyrkande av överensstämmelse med gällande krav på byggprodukter och att, i fråga om byggprodukter som har liten betydelse med hänsyn till hälsa och säkerhet, det för ett sådant bestyrkande är tillräckligt att tillverkaren har utfärdat en försäkran om byggprodukternas överensstämmelse med allmänt erkänd och tillämpad teknik.

Föreskrifter enligt första stycket 4 får endast avse typgodkännande som behövs till skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa.

Föreskrifter om bygglov

7 § Regeringen får meddela föreskrifter om att det, utöver det som följer av 9 kap. 2‒7 §§, krävs bygglov för

1. skyltar och ljusanordningar, och

2. andra anläggningar än byggnader, om anläggningarna genom sin storlek eller funktion kan ha en betydande inverkan på omgivningen.

Föreskrifter om anmälningsplikt

8 § Regeringen får meddela föreskrifter om att anmälan krävs för vissa åtgärder enligt 9 kap. 16 §.

Föreskrifter om funktionskontrollanter, kontrollansvariga och sakkunniga

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela

1. föreskrifter om funktionskontrollanter enligt 8 kap. 25 §,

2. föreskrifter om vad som i fråga om kunskap, erfarenhet och certifiering krävs av sådana kontrollansvariga och sakkunniga som avses i 10 kap., och

3. de föreskrifter i övrigt om kontrollansvariga och sakkunniga som behövs utöver bestämmelserna i 10 kap. 9–13 §§.

10 § Regeringen får meddela föreskrifter om vilka små åtgärder som enligt 10 kap. 10 § 2 innebär ett undantag från kravet på kontrollansvarig enligt 10 kap. 9 §.

Föreskrifter om kontroll

11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om kontroll av att föreskrifter som har meddelats med stöd av 2, 5 eller 6 § följs.

Föreskrifter om tillsyn och byggsanktionsavgifter

12 § Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om tillsyn och byggsanktionsavgifter enligt 11 kap.

Föreskrifter i extraordinära situationer

13 § Om det har inträffat en naturhändelse med synnerligen omfattande negativa effekter på miljön eller egendom och om det behövs för att nödvändiga åtgärder snabbt ska kunna vidtas, får regeringen meddela föreskrifter om tidsbegränsade undantag från

1. krav på att hänsyn ska tas till allmänna intressen vid lokalisering av bebyggelse enligt 2 kap.,

2. krav på byggnader, andra anläggningar, tomter, allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader enligt 8 kap.,

3. krav på att en åtgärd ska vara förenlig med en detaljplan eller områdesbestämmelser,

4. krav på bygglov, rivningslov och marklov enligt 9 kap., samt

5. bestämmelserna i 10 kap. om förfarandet efter bygg- och rivningslov m.m.

14 § Om riket är i krig eller krigsfara eller om det råder sådana utomordentliga förhållanden som beror på krig eller krigsfara som riket har befunnit sig i, får regeringen meddela sådana från denna lag avvikande föreskrifter som är av betydelse för totalförsvaret eller som behövs för att nödvändig byggnadsverksamhet i övrigt ska kunna utföras.

1. Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011 då plan- och bygglagen (1987:10) och lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. ska upphöra att gälla.

2. Äldre föreskrifter ska fortfarande gälla för mål och ärenden som har påbörjats före den 2 maj 2011 och mål och ärenden som avser överklagande av beslut i ett sådant mål eller ärende till dess målet eller ärendet är slutligt avgjort.

3. För överträdelser som har ägt rum före den 2 maj 2011 ska äldre bestämmelser tillämpas på prövningen i sak. Den nya lagen ska dock tillämpas, om den leder till lindrigare påföljd.

4. Generalplaner som den 1 maj 2011 gäller som områdesbestämmelser enligt 17 kap. 3 § första stycket i den upphävda plan- och bygglagen ska även i fortsättningen gälla som områdesbestämmelser.

5. Stadsplaner, byggnadsplaner, avstyckningsplaner och andra planer och bestämmelser som den 1 maj 2011 enligt 17 kap. 4 § i den upphävda plan- och bygglagen ska anses ha antagits med stöd av den upphävda lagen ska även i fortsättningen anses ha antagits med stöd av den upphävda lagen. Bestämmelserna i 17 kap. 4 § sista stycket i den upphävda plan- och bygglagen gäller fortfarande för sådana planer.

6. Bestämmelserna i 6 kap. 15 § gäller inte i fråga om planer som avses i punkten 5.

7. Bestämmelserna i 4 kap. 7 § första stycket gäller inte inom områden som omfattas av en byggnadsplan eller avstyckningsplan som avses i punkten 5.

8. Bestämmelserna i 9 kap. 32 § gäller inte inom områden som omfattas av en stadsplan eller byggnadsplan som avses i punkten 5.

9. Fastighetsplaner enligt den upphävda plan- och bygglagen och tomtindelningar som före den 2 maj 2011 gäller som fastighetsplaner enligt

17 kap. 11 § i den upphävda lagen ska i fortsättningen gälla som detaljplanebestämmelser enligt 4 kap. 18 § i den nya lagen.

10. Sådana förbud mot nybyggnad som avses i 17 kap. 14 § i den upphävda plan- och bygglagen ska i fortsättningen gälla som detaljplanebestämmelser enligt 4 kap. 14 § 1 i den nya lagen. 11. I områden som avses i 17 kap. 16 § första stycket i den upphävda plan- och bygglagen ska det som gäller för detaljplaner i 11 kap. 10 och 11 §§ i den nya lagen också tillämpas i fråga om bygglov, marklov och förhandsbesked. 12. Kravet på marklov för schaktning, fyllning, trädfällning eller andra åtgärder enligt 17 kap. 16 § andra stycket eller 17 § i den upphävda plan- och bygglagen ska gälla även i fortsättningen. För marklovsprövningen gäller 9 kap. 11–13 §§ i den nya lagen. 13. I ett beslut om bygglov får byggnadsnämnden förklara att en sådan avvikelse från en stadsplan, byggnadsplan, avstyckningsplan eller tomtindelning som avses i 17 kap. 18 a § i den upphävda plan- och bygglagen ska anses vara en sådan avvikelse som avses i 9 kap. 31 § första stycket 2 i den nya lagen. 14. Förordnanden som avses i 17 kap. 19 § i den upphävda plan- och bygglagen om skyldighet att upplåta mark ska gälla som beslut enligt 6 kap. 3 § i den nya lagen. Förordnanden som avses i 17 kap. 19 § i den upphävda plan- och bygglagen om skyldighet att avstå mark ska gälla som beslut enligt 6 kap. 4 § i den nya lagen. 15. Den upphävda plan- och bygglagen gäller fortfarande för ersättning med anledning av

a) ett sådant beslut som avses i 14 kap. 3, 5, 7 och 8 §§ i den lagen, om beslutet har meddelats före den 2 maj 2011, och

b) en sådan åtgärd som avses i 14 kap. 4 och 6 §§ i den lagen, om åtgärden har utförts före den 2 maj 2011.

2.2. Lag om ändring i miljöbalken

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 6 §, 6 kap.19 och 21 §§, 7 kap.8, 18, 18 e och 18 g §§, 12 kap. 7 § och 31 kap. 9 §miljöbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

6 §1

För en verksamhet eller åtgärd som tar i anspråk ett mark- eller vattenområde skall det väljas en plats som är lämplig med hänsyn till att ändamålet skall kunna uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön.

För en verksamhet eller åtgärd som tar i anspråk ett mark- eller vattenområde ska det väljas en plats som är lämplig med hänsyn till att ändamålet ska kunna uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön.

Vid prövning av frågor enligt 7 kap., tillståndsprövning enligt 9 och 11 kap., regeringens tillåtlighetsprövning enligt 17 kap. och prövning av verksamheter enligt 9 kap. 6 §, 11 kap. 9 a § och 12 kap. 6 § skall bestämmelserna i 3 och 4 kap. tillämpas endast i de fall som gäller ändrad användning av mark- eller vattenområden.

Vid prövning av frågor enligt 7 kap., tillståndsprövning enligt 9 och 11 kap., regeringens tillåtlighetsprövning enligt 17 kap. och prövning av verksamheter enligt 9 kap. 6 §, 11 kap. 9 a § och 12 kap. 6 § ska bestämmelserna i 3 och 4 kap. tillämpas endast i de fall som gäller ändrad användning av mark- eller vattenområden.

Ett tillstånd eller en dispens får inte ges i strid med en detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen(1987:10). Små avvikelser får dock göras, om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas.

Ett tillstånd eller en dispens får inte ges i strid med en detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen(2010:000). Små avvikelser får dock göras, om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas.

6 kap.

19 §2

Varje myndighet som skall tillämpa denna balk skall se till att sådana planer enligt plan- och byggla-

Varje myndighet som ska tillämpa denna balk ska se till att sådana planer enligt plan- och bygglagen

1 Senaste lydelse 2006:1014. 2 Senaste lydelse 2004:606.

gen (1987:10) och sådant planeringsunderlag som behövs för att belysa frågor om hushållning med mark och vatten finns tillgängliga i målet eller ärendet. Myndigheten skall också se till att sådana beslutade åtgärdsprogram och förvaltningsplaner som avses i 5 kap. och som har betydelse för prövningen finns tillgängliga i målet eller ärendet.

(2010:000) och sådant planeringsunderlag som behövs för att belysa frågor om hushållning med mark och vatten finns tillgängliga i målet eller ärendet. Myndigheten ska också se till att sådana beslutade åtgärdsprogram och förvaltningsplaner som avses i 5 kap. och som har betydelse för prövningen finns tillgängliga i målet eller ärendet.

Om myndigheten begär det, är kommunen skyldig att tillhandahålla planer enligt plan- och bygglagen samt planeringsunderlaget till dessa.

21 §3

Regeringen får i ett visst fall besluta att en eller flera kommuner skall redovisa till regeringen eller någon annan myndighet hur kommunen eller kommunerna i sin planering enligt plan- och bygglagen(1987:10) avser att

Regeringen får i ett visst fall besluta att en eller flera kommuner ska redovisa till regeringen eller någon annan myndighet hur kommunen eller kommunerna i sin planering enligt plan- och bygglagen(2010:000) avser att

1. genomföra ett åtgärdsprogram enligt 5 kap. 5 § eller på annat sätt skapa förutsättningar för att miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. uppfylls, och

2. tillgodose ett intresse som rör hushållningen med mark och vatten enligt 3 och 4 kap.

Statliga myndigheter skall anmäla till regeringen om det uppkommer behov av en sådan redovisning.

Statliga myndigheter ska anmäla till regeringen om det uppkommer behov av en sådan redovisning.

7 kap.

8 §

Beslut i frågor om bildande eller ändring av naturreservat får inte strida mot detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen(1987:10). Mindre avvikelser får dock göras, om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas.

Beslut i frågor om bildande eller ändring av naturreservat får inte strida mot en detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (2010:000). Små avvikelser får dock göras, om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas.

3 Senaste lydelse 2004:606.

18 §4

Länsstyrelsen får i det enskilda fallet besluta att upphäva strandskyddet i ett område, om

1. det är uppenbart att området saknar betydelse för att tillgodose strandskyddets

syften, eller

2. området enligt plan- och bygglagen (1987:10) avses att omfattas av en detaljplan och

2. området enligt plan- och bygglagen (2010:000) avses att omfattas av en detaljplan och

a) behövs för byggande av en försvarsanläggning, allmän väg eller järnväg, eller

b) skyddas enligt andra bestämmelser i detta kapitel och skyddet har beslutats av någon annan än en kommun.

Ett upphävande enligt första

stycket

2 får göras endast om det finns sär-

skilda skäl och intresset av att ta området i anspråk på det sätt som avses med planen väger tyngre än strandskyddsintresset.

Bestämmelser om kommunens möjligheter att upphäva strandskyddet genom en bestämmelse i en detaljplan finns i 5 kap. 7 a § plan- och bygglagen.

Bestämmelser om kommunens möjligheter att upphäva strandskyddet genom en bestämmelse i en detaljplan finns i 4 kap. 17 § plan- och bygglagen

18 e §5

Med område för landsbygdsutveckling i strandnära lägen avses vid tillämpningen av 18 d § ett område som

1. är lämpligt för utvecklingen av landsbygden,

2. är av ett sådant slag och har en så begränsad omfattning att strandskyddets syften fortfarande tillgodoses långsiktigt,

3. endast har en liten betydelse för att tillgodose strandskyddets syften

a) i eller i närheten av tätorter,

b) i ett kust- eller kustskärgårdsområde från Forsmark till Veda vid Storfjärden i Ångermanland eller från Skataudden vid Näskefjärden till gränsen mot Finland,

c) på Gotland, eller

d) vid Vänern, Vättern, Mälaren, Siljan, Orsasjön, Skattungen, Oresjön eller Oreälven mellan Orsasjön och Skattungen, om det råder stor efterfrågan på mark för bebyggelse i området, och

4. inte är ett kust- eller kustskärgårdsområde från gränsen mot Norge till Forsmark, utmed Ölands kust eller i Ångermanland från Veda vid Storfjärden till Skataudden vid Näskefjärden.

En översiktsplan enligt 4 kap. 1 § plan- och bygglagen (1987:10) ska ge vägledning vid bedömningen av om en plats ligger inom ett sådant område som avses i första stycket. Översiktsplanen är inte bindande för myndigheter och enskilda.

En översiktsplan enligt 3 kap. 1 § plan- och bygglagen (2010:000) ska ge vägledning vid bedömningen av om en plats ligger inom ett sådant område som avses i första stycket. Översiktsplanen är inte bindande.

4 Senaste lydelse 2009:532. 5 Senaste lydelse 2009:532.

18 g §6

I fråga om strandskydd som har upphävts för ett område genom en bestämmelse i en detaljplan enligt plan- och bygglagen (1987:10) eller för ett område som har avsetts att omfattas av en detaljplan eller områdesbestämmelser enligt samma lag gäller strandskyddet åter, om

I fråga om strandskydd som har upphävts för ett område genom en bestämmelse i en detaljplan enligt plan- och bygglagen (2010:000) eller för ett område som har avsetts att omfattas av en detaljplan eller områdesbestämmelser enligt samma lag gäller strandskyddet åter, om

1. området upphör att omfattas av detaljplanen eller områdesbestämmelserna,

eller

2.

detaljplanen

eller områdesbestämmelserna ersätts med en ny detaljplan.

12 kap.

7 §

Med jordbruksmark avses i 8 och 9 §§ sådan åkermark och betesmark som ingår i fastighet som är taxerad som lantbruksenhet. Bestämmelserna i samma paragrafer skall dock inte tillämpas på jordbruksmark

Med jordbruksmark avses i 8 och 9 §§ sådan åkermark och betesmark som ingår i fastighet som är taxerad som lantbruksenhet. Bestämmelserna i samma paragrafer ska dock inte tillämpas på jordbruksmark

1. som ingår i fastighet, som har bildats för annat ändamål än jordbruk och som därefter inte har taxerats, eller

1. som ingår i en fastighet, som har bildats för ett annat ändamål än jordbruk och som därefter inte har taxerats, eller

2. som i detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen(1987:10) är avsedd för annat ändamål än jordbruk.

2. som i en detaljplan eller i områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (2010:000) är avsedd för ett annat ändamål än jordbruk.

31 kap.

9 §

Vid tillämpningen av 4 och 8 §§ skall beaktas även andra beslut enligt 7 kap. 3, 5, 6, 9 eller 22 §, förbud enligt 7 kap. 11 § andra stycket, förelägganden och förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket, beslut enligt 18 § skogsvårdslagen (1979:429) samt beslut som avses i 14 kap. 8 § första stycket plan- och bygglagen (1987:10). Detta

Vid tillämpningen av 4 och 8 §§ ska hänsyn tas också till andra beslut enligt 7 kap. 3, 5, 6, 9 eller 22 §, förbud enligt 7 kap. 11 § andra stycket, förelägganden och förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket, beslut enligt 18 § skogsvårdslagen (1979:429) samt beslut som avses i 14 kap. 5–7 och 10– 13 §§ plan- och bygglagen(2010:

6 Senaste lydelse 2009:532.

gäller under förutsättning att besluten har meddelats inom tio år före det senaste beslutet. Dessutom skall beaktas sådan inverkan av hänsynstaganden enligt 30 § skogsvårdslagen som i särskilda fall har inträtt inom samma tid.

000). Detta gäller under förutsättning att besluten har meddelats inom tio år före det senaste beslutet. Dessutom ska sådan inverkan av hänsynstaganden enligt 30 § skogsvårdslagen som i särskilda fall har inträtt inom samma tid uppmärksammas.

Har rätt till talan, ersättning eller inlösen med anledning av ett sådant beslut förlorats på grund av bestämmelserna i 12 eller 13 § eller motsvarande bestämmelser i plan- och bygglagen, utgör detta förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas enligt första stycket.

Om en rätt till talan, ersättning eller inlösen med anledning av ett sådant beslut har förlorats på grund av bestämmelserna i 12 eller 13 § eller motsvarande bestämmelser i plan- och bygglagen, utgör detta förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas enligt första stycket.

Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

2.3. Lag om ändring i lagen (1933:269) om ägofred

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 9 § lagen (1933:269) om ägofred ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

9 §1

Vad i denna lag är stadgat om stängselskyldighet gäller inte beträffande områden med fastighetsplan.

Det som sägs i denna lag om stängselskyldighet gäller inte beträffande områden med detaljplan.

Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

1 Senaste lydelse 1987:149.

2.4. Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)

Härigenom föreskrivs i fråga om fastighetsbildningslagen (1970:988)1

dels att 3 kap. 2 §, 5 kap. 5, 8 a och 10 a §§, 7 kap. 1, 4 och 6 §§, 8 kap. 4 §, 16 kap. 14 § samt 17 kap. 3 § ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 5 kap. 4 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

2 §2

Inom område med detaljplan, fastighetsplan eller områdesbestämmelser får fastighetsbildning inte ske i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Inom område med detaljplan eller områdesbestämmelser får fastighetsbildning inte ske i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller användning än som avses i första stycket, ska fastighetsbildning ske så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas. Om det på grund av ett särskilt medgivande får uppföras en byggnad eller vidtas en annan därmed jämförlig åtgärd i strid mot en sådan bestämmelse, utgör det som nu har sagts inte hinder mot fastighetsbildning som behövs för att medgivandet ska kunna utnyttjas.

Om det finns särskilda skäl, får undantag medges från andra stycket första meningen. Frågan om undantag prövas på lantmäterimyndighetens begäran av

1. länsstyrelsen, om undantaget avser fastighetsbildningens förenlighet med bestämmelser om strandskydd och motsvarar ett sådant fall som avses i 7 kap. 18 a § miljöbalken,

2. kommunen, om undantaget avser fastighetsbildningens förenlighet med bestämmelser om strandskydd i ett fall som inte omfattas av 1, eller

3. länsstyrelsen eller, efter länsstyrelsens förordnande, kommunen i övriga fall.

Att regeringens tillåtelse behövs i vissa fall följer av 7 kap. 29 § miljöbalken.

En kommuns beslut i en fråga som avses i tredje stycket får överklagas hos länsstyrelsen.

Länsstyrelsens beslut i en fråga som avses i tredje stycket får överklagas hos regeringen.

1 Lagen omtryckt 1992:1212. 2 Senaste lydelse 2009:533.

5 kap.

4 a §

Bestämmelsen i 4 § första stycket ska inte tillämpas om det i en detaljplan har meddelats bestämmelser om fastighetsindelning eller servitut och fastighetsbildningsbeslut meddelas under detaljplanens genomförandetid.

5 §3

Fastighetsreglering som begärts av sakägare får genomföras endast om den är nödvändig för att en fastighet som tillhör sökanden skall förbättras. Kravet på att fastigheten skall förbättras gäller inte om regleringen har begärts av en samfällighetsförening och berör en samfällighet som inte längre är av gemensam betydelse för delägarfastigheterna. Kravet gäller inte heller om fastighetsregleringen behövs för att få fastigheten att stämma bättre överens med gällande detaljplan, fastighetsplan eller järnvägsplan.

Fastighetsreglering som begärts av sakägare får genomföras endast om den är nödvändig för att en fastighet som tillhör sökanden ska förbättras. Kravet på att fastigheten ska förbättras gäller inte om regleringen har begärts av en samfällighetsförening och berör en samfällighet som inte längre är av gemensam betydelse för delägarfastigheterna. Kravet gäller inte heller om fastighetsregleringen behövs för att få fastigheten att stämma bättre överens med gällande detaljplan eller järnvägsplan.

Har regleringen påkallats av annan än sakägare eller innebär ansökan av sakägare att regleringen, för att ej möta hinder enligt 4 § andra stycket, skall göras mer omfattande än som krävs för att sökandens fastighet skall förbättras, får regleringen ej äga rum, om de sakägare som har ett väsentligt intresse i saken mera allmänt motsätter sig regleringen och har beaktansvärda skäl för det. Vid prövningen av sådan fråga skall främst deras mening beaktas som har störst nytta av regleringen.

Har regleringen påkallats av annan än sakägare eller innebär ansökan av sakägare att regleringen, för att inte möta hinder enligt 4 § andra stycket, ska göras mer omfattande än som krävs för att sökandens fastighet ska förbättras, får regleringen inte äga rum, om de sakägare som har ett väsentligt intresse i saken mera allmänt motsätter sig regleringen och har beaktansvärda skäl för det. Vid prövningen av sådan fråga ska främst deras mening beaktas som har störst nytta av regleringen.

Andra stycket gäller icke, om behovet av fastighetsreglering är synnerligen angeläget.

Andra stycket gäller inte, om behovet av fastighetsreglering är synnerligen angeläget.

3 Senaste lydelse 1995:1650.

8 a §

Mark som skulle ha kunnat inlösas enligt 6 kap. 17 § första stycket plan- och bygglagen(1987:10) får överföras genom fastighetsreglering utan hinder av bestämmelserna i 7 och 8 §§. Detsamma gäller i fråga om upphävande av servitut som besvärar sådan mark. Bestämmelserna i 7 och 8 §§ utgör inte heller något hinder mot att servitut bildas för en sådan allmän trafikanläggning som avses i 14 kap. 2 § plan- och bygglagen.

Mark som skulle ha kunnat inlösas enligt 6 kap. 13 § första stycket 1 plan- och bygglagen(2010:000) får överföras genom fastighetsreglering utan hinder av bestämmelserna i 7 och 8 §§. Detsamma gäller i fråga om upphävande av servitut som besvärar sådan mark. Bestämmelserna i 7 och 8 §§ utgör inte heller något hinder mot att servitut bildas för en sådan allmän trafikanläggning som avses i 14 kap. 18 §plan- och bygglagen.

Lydelse enligt prop. 2009/10:162 Föreslagen lydelse

10 a §

Vid värdering av egendom enligt 10 § gäller andra och tredje styckena.

Vid värdering av egendom som kan tas i anspråk enligt 14 kap. 1 eller 2 § plan- och bygglagen (1987:10) och vid värdering i andra fall där det är uppenbart att egendomen i stället skulle ha kunnat tas i anspråk genom expropriation eller något annat liknande tvångsförvärv, tillämpas 4 kap. expropriationslagen (1972:719).

Vid värdering av egendom som kan tas i anspråk enligt 14 kap. 14, 15, 16, 17 eller 18 § plan- och bygglagen (2010:000) och vid värdering i andra fall där det är uppenbart att egendomen i stället skulle ha kunnat tas i anspråk genom expropriation eller något annat liknande tvångsförvärv, tillämpas 4 kap. expropriationslagen (1972:719).

Vid värdering av egendom som inte kunnat tas i anspråk på sätt som sägs i andra stycket tillämpas 4 kap. expropriationslagen med undantag för 1 § andra stycket och, såvitt gäller värdestegring, 2 §. Det ska även tas skälig hänsyn till det särskilda värde som egendomen har för den tillträdande fastigheten.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

1 §

Servitut som bildas genom fastighetsreglering skall vara av väsentlig betydelse för fastighets ändamålsenliga användning. Vid detta bedömande skall hänsyn ej tagas till rättighet som är grundad på frivillig upplåtelse.

Servitut som bildas genom fastighetsreglering ska vara av väsentlig betydelse för fastighets ändamålsenliga användning. Vid detta bedömande ska hänsyn inte tas till rättighet som är grundad på frivillig upplåtelse.

Utan stöd av överenskommelse mellan ägaren av den härskande fastigheten och ägaren av den tjänande fastigheten får servitutet ej innefatta skyldighet för den senare att underhålla väg, byggnad eller annan anläggning som avses med servitutet. Servitut får ej bildas för viss tid eller göras beroende av villkor. Dock får bestämmas att servitut skall gälla endast så länge ändamålet ej tillgodosetts på annat sätt som särskilt anges.

Utan stöd av överenskommelse mellan ägaren av den härskande fastigheten och ägaren av den tjänande fastigheten får servitutet inte innefatta skyldighet för den senare att underhålla väg, byggnad eller annan anläggning som avses med servitutet. Servitut får inte bildas för viss tid eller göras beroende av villkor. Dock får bestämmas att servitut ska gälla endast så länge ändamålet inte tillgodosetts på annat sätt som särskilt anges.

För bildande av servitut varom bestämmelser har meddelats i en fastighetsplan gäller inte första stycket och 5 kap. 8 §.

För bildande av servitut som det har meddelats bestämmelser om i en detaljplan gäller inte första stycket och 5 kap. 8 §.

4 §

För att servitut skall få ändras krävs att det hindrar ett ändamålsenligt utnyttjande av den tjänande fastigheten eller dess användning i enlighet med detaljplan, fastighetsplan eller områdesbestämmelser och att denna olägenhet kan undanröjas genom ändringen.

För att servitut ska få ändras krävs att det hindrar ett ändamålsenligt utnyttjande av den tjänande fastigheten eller dess användning i enlighet med detaljplan eller områdesbestämmelser och att denna olägenhet kan undanröjas genom ändringen.

Har ändrade förhållanden inträtt efter servitutets tillkomst, får servitutet ändras, om det skulle innebära väsentlig fördel för den tjänande eller den härskande fastigheten utan att för den andra medföra olägenhet av betydelse.

6 §

För ändring eller upphävande av servitut vid sådan fastighetsreglering som avser ändring i fastighetsindelningen gäller icke de i 4 och 5 §§ föreskrivna särskilda villkoren, om åtgärden är av betydelse för regleringen.

För ändring eller upphävande av servitut vid sådan fastighetsreglering som avser ändring i fastighetsindelningen gäller inte de i 4 och 5 §§ föreskrivna särskilda villkoren, om åtgärden är av betydelse för regleringen.

För ändring eller upphävande av servitut varom bestämmelser har meddelats i en fastighetsplan gäller inte 4 och 5 §§ samt 5 kap. 8 §.

För ändring eller upphävande av servitut som det har meddelats bestämmelser om i en detaljplan gäller inte 4 och 5 §§ samt 5 kap. 8 §.

8 kap.

4 §

Tillhör områden som enligt en fastighetsplan skall bilda en fastighet olika ägare, får ägare av sådant område på begäran lösa återstoden av den blivande fastigheten utan hinder av de inskränkningar beträffande inlösen som framgår av 5 kap. 7 § och av 1–3 §§ i detta kapitel. Yrkas inlösen av flera, äger den företräde vars område vid uppskattning åsättes största värdet.

Åsättes områdena lika värde, äger den företräde som först yrkat inlösen. Om ändringar i fastighetsindelningen samtidigt genomföres med tillämpning av 5 kap., skall dessa beaktas vid uppskattningen.

Tillhör områden som enligt en detaljplan ska bilda en fastighet olika ägare, får ägare av sådant område på begäran lösa återstoden av den blivande fastigheten utan hinder av de inskränkningar beträffande inlösen som framgår av 5 kap. 7 § och av 1–3 §§ i detta kapitel. Yrkas inlösen av flera, äger den företräde vars område vid uppskattning åsätts största värdet.

Åsätts områdena lika värde, äger den företräde som först yrkat inlösen. Om ändringar i fastighetsindelningen samtidigt genomförs med tillämpning av 5 kap., ska dessa beaktas vid uppskattningen.

16 kap.

14 §

Fastighetsdomstolen kan, efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna, besluta att sakägare som förlorar målet skall ersätta annan sakägare dennes rättegångskostnad.

Fastighetsdomstolen kan, efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna, besluta att sakägare som förlorar målet ska ersätta annan sakägare dennes rättegångskostnad.

I mål om inlösenersättning skall dock sakägare som avstår mark eller särskild rättighet få gottgörelse för sin kostnad oberoende av utgången i målet. Detsamma skall gälla i mål om ersättning för marköverföring eller reglering av rättighet som avses i 5 kap. 10 a § andra stycket.

I mål om inlösenersättning ska dock sakägare som avstår mark eller särskild rättighet få gottgörelse för sin kostnad oberoende av utgången i målet. Detsamma ska gälla i mål om ersättning för marköverföring eller reglering av rättighet som avses i 5 kap. 10 a § andra stycket.

Första och andra styckena gäller inte, om annat följer av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken. Ogillas i mål enligt andra stycket talan som har fullföljts av den som avstår eller upplåter mark eller rättighet, tillämpas 15 kap. 6 § plan- och bygglagen (1987:10).

Första och andra styckena gäller inte, om annat följer av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken. Ogillas i mål enligt andra stycket talan som har fullföljts av den som avstår eller upplåter mark eller rättighet, tillämpas 15 kap. 8 § plan- och bygglagen (2010:000).

Vinner sakägare mål mot företrädare för allmänt intresse, kan

Vinner sakägare mål mot företrädare för allmänt intresse, kan

domstolen tillerkänna honom ersättning för rättegångskostnad, om synnerliga skäl föreligger. Sådan ersättning skall utges av statsverket eller, om endast kommunen företräder det allmänna intresset, av kommunen.

domstolen tillerkänna honom eller henne ersättning för rättegångskostnad, om det finns synnerliga skäl. Sådan ersättning ska utges av staten eller, om endast kommunen företräder det allmänna intresset, av kommunen.

Skall i annat fall än som avses i 13 § kostnad för bevisning eller särskild åtgärd enligt rättens beslut utgå av allmänna medel, kan domstolen när det är skäligt förordna att kostnaden skall stanna på statsverket.

Ska i annat fall än som avses i 13 § kostnad för bevisning eller särskild åtgärd enligt rättens beslut utgå av allmänna medel, kan domstolen när det är skäligt förordna att kostnaden ska stanna på staten.

17 kap.

3 §4

I fråga om rättegången i hovrätten tillämpas 16 kap. 3, 7 och 9–13 §§, 14 § första, fjärde och femte styckena, 14 a §, 15 § samt 16 §. Dock skall 16 kap. 15 § inte tillämpas när hovrätten återförvisar mål till fastighetsdomstolen.

I fråga om rättegången i hovrätten tillämpas 16 kap. 3, 7 och 9–13 §§, 14 § första, fjärde och femte styckena, 14 a §, 15 § samt 16 §. Dock ska 16 kap. 15 § inte tillämpas när hovrätten återförvisar mål till fastighetsdomstolen.

I mål som avses i 16 kap. 14 § andra stycket skall den som har att betala ersättning för mark eller rättighet, om inte något annat följer av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken, alltid själv bära sina kostnader samt kostnad som han eller hon orsakar motparten genom att själv överklaga. Ogillas i ett sådant mål talan som har fullföljts av den som avstår eller upplåter mark eller rättighet, tillämpas dock 15 kap. 6 § plan- och bygglagen(1987:10). I övrigt skall bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken tillämpas.

I mål som avses i 16 kap. 14 § andra stycket ska den som har att betala ersättning för mark eller rättighet, om inte något annat följer av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken, alltid själv bära sina kostnader samt kostnad som han eller hon orsakar motparten genom att själv överklaga. Ogillas i ett sådant mål talan som har fullföljts av den som avstår eller upplåter mark eller rättighet, tillämpas dock 15 kap. 8 § plan- och bygglagen(2010: 000). I övrigt ska bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken tillämpas.

Bevis genom syn på stället får tas upp i hovrätten endast om det finns synnerliga skäl.

Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

4 Senaste lydelse 2004:393.

2.5. Lag om ändring i väglagen (1971:948)

Härigenom föreskrivs att 1, 12, 27 och 69 §§väglagen (1971:948) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1

Denna lag gäller allmän väg.

Allmän väg är, förutom väg som anläggs enligt denna lag eller enligt lagen förändras till allmän, sådan för allmän samfärdsel upplåten väg som av ålder ansetts som allmän eller enligt äldre bestämmelser anlagts som eller förändrats till allmän och som vid denna lags ikraftträdande hålls av staten eller en kommun.

En väg upphör att vara allmän, när vägen dras in. Om en kommun är väghållare, upphör vägen att vara allmän, när den enligt plan- och bygglagen(1987:10) upplåts eller skall vara upplåten till allmänt begagnande som gata. Om en väg har upplåtits till allmänt begagnande som gata medan staten är väghållare, upphör vägen att vara allmän, när kommunen övertar väghållningen.

En väg upphör att vara allmän, när vägen dras in. Om en kommun är väghållare, upphör vägen att vara allmän, när den enligt plan- och bygglagen(2010:000) upplåts eller ska vara upplåten till allmänt begagnande som gata. Om en väg har upplåtits till allmänt begagnande som gata medan staten är väghållare, upphör vägen att vara allmän, när kommunen övertar väghållningen.

12 §2

I 6 kap. 29 § plan- och bygglagen (1987:10) finns bestämmelser om skyldighet för staten att inom områden med detaljplan ställa i ordning och till allmänt begagnande upplåta gata.

Bestämmelser om skyldighet för staten att inom områden med detaljplan ställa i ordning och till allmänt begagnande upplåta gata finns i 6 kap. 19 § plan- och bygglagen (2010:000).

27 §3

Inom område med detaljplan, där kommunen är huvudman för allmänna platser och staten är väghållare, begränsas statens skyldighet att ombesörja drift av allmän väg av 6 kap. 29 § andra stycket

En bestämmelse som begränsar statens skyldighet att ombesörja drift av allmän väg inom ett område som omfattas av en detaljplan finns i 6 kap. 19 § andra stycket plan- och bygglagen(2010:000).

1 Senaste lydelse 1987:459. 2 Senaste lydelse 1987:459. 3 Senaste lydelse 1987:459.

plan- och bygglagen(1987:10).

Detsamma gäller i fråga om gata, som har förklarats tillika vara allmän väg.

Lydelse enligt prop. 2009/10:162 Föreslagen lydelse

69 §

I mål om ersättning enligt 55, 58 eller 61 § eller om gottgörelse enligt 68 § gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i expropriationslagen (1972:719) om rättegång samt om rättegångskostnader och kostnader vid fördelning av ersättning, om inte annat är särskilt föreskrivet. Om ett yrkande om ersättning enligt 58 eller 61 § eller om gottgörelse enligt 68 § ogillas och målet inte har anhängiggjorts av väghållaren, tillämpas 15 kap. 6 § plan- och bygglagen(1987:10) i fråga om rättegångskostnaderna.

I mål om ersättning enligt 55, 58 eller 61 § eller om gottgörelse enligt 68 § gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i expropriationslagen (1972:719) om rättegång samt om rättegångskostnader och kostnader vid fördelning av ersättning, om inte annat är särskilt föreskrivet. Om ett yrkande om ersättning enligt 58 eller 61 § eller om gottgörelse enligt 68 § ogillas och målet inte har anhängiggjorts av väghållaren, tillämpas 15 kap. 8 § plan- och bygglagen(2010:000) i fråga om rättegångskostnaderna.

I mål om inlösen enligt 56, 59 eller 62 § gäller i tillämpliga delar expropriationslagen (1972:719), om inte annat är särskilt föreskrivet. Om ett yrkande om inlösen enligt 59 eller 62 § ogillas, tillämpas allmänna regler om rättegångskostnad.

Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

2.6. Lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144)

Härigenom föreskrivs att 6 a och 8 §§ledningsrättslagen (1973:1144) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 a §1

Bestämmelsen i 6 § skall inte tillämpas om det i en fastighetsplan har meddelats bestämmelser om en ledningsrätt och ledningsbeslut meddelas under detaljplanens genomförandetid.

Bestämmelsen i 6 § ska inte tillämpas om det i en detaljplan har meddelats bestämmelser om en ledningsrätt och ledningsbeslut meddelas under detaljplanens genomförandetid.

8 §2

Inom område med detaljplan, fastighetsplan eller områdesbestämmelser får en ledningsrätt inte upplåtas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Inom område med detaljplan eller områdesbestämmelser får en ledningsrätt inte upplåtas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller användning än som avses i första stycket, ska ledningsrätt upplåtas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas.

Om det finns särskilda skäl, får undantag medges från andra stycket. Frågan om undantag prövas på lantmäterimyndighetens begäran av

1. länsstyrelsen, om undantaget avser ledningsrättens förenlighet med bestämmelser om strandskydd och motsvarar ett sådant fall som avses i 7 kap. 18 a § miljöbalken,

2. kommunen, om undantaget avser ledningsrättens förenlighet med bestämmelser om strandskydd i ett fall som inte omfattas av 1, eller

3. länsstyrelsen eller, efter länsstyrelsens förordnande, kommunen i övriga fall.

Bestämmelser om att tillstånd krävs för vissa verksamheter och åtgärder finns i 7 kap.28 a29 b §§miljöbalken.

En kommuns beslut i en fråga som avses i tredje stycket får överklagas hos länsstyrelsen.

Länsstyrelsens beslut i en fråga som avses i tredje stycket får överklagas hos regeringen.

1 Senaste lydelse 1987:127. 2 Senaste lydelse 2009:534.

1. Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

2. Äldre föreskrifter gäller för ledningsrätter som omfattas av en gällande fastighetsplan enligt plan- och bygglagen (1987:10).

2.7. Lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)

Härigenom föreskrivs att 6 a och 9 §§anläggningslagen (1973:1149) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 a §1

Bestämmelserna i 5 och 6 §§ skall inte tillämpas om det i en fastighetsplan har meddelats bestämmelser om en gemensamhetsanläggning och anläggningsbeslut meddelas under detaljplanens genomförandetid.

Bestämmelserna i 5 och 6 §§ ska inte tillämpas om det i en detaljplan har meddelats bestämmelser om en gemensamhetsanläggning och anläggningsbeslut meddelas under detaljplanens genomförandetid.

9 §2

Inom område med detaljplan, fastighetsplan eller områdesbestämmelser får en gemensamhetsanläggning inte inrättas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Inom område med detaljplan eller områdesbestämmelser får en gemensamhetsanläggning inte inrättas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller användning än som avses i första stycket, ska anläggning inrättas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas.

Om det finns särskilda skäl, får undantag medges från andra stycket. Frågan om undantag prövas på lantmäterimyndighetens begäran av

1. länsstyrelsen, om undantaget avser anläggningens förenlighet med bestämmelser om strandskydd och motsvarar ett sådant fall som avses i 7 kap. 18 a § miljöbalken,

2. kommunen, om undantaget avser anläggningens förenlighet med bestämmelser om strandskydd i ett fall som inte omfattas av 1, eller

3. länsstyrelsen eller, efter länsstyrelsens förordnande, kommunen i övriga fall.

Bestämmelser om att tillstånd krävs för vissa verksamheter och åtgärder finns i 7 kap.28 a29 b §§miljöbalken.

En kommuns beslut i en fråga som avses i tredje stycket får överklagas hos länsstyrelsen.

Länsstyrelsens beslut i en fråga som avses i tredje stycket får överklagas hos regeringen.

1 Senaste lydelse 1987:126. 2 Senaste lydelse 2009:535.

1. Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

2. Äldre föreskrifter gäller för gemensamhetsanläggningar som omfattas av en gällande fastighetsplan enligt plan- och bygglagen (1987:10).

2.8. Lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 9 § och 7 kap. 7 §arbetsmiljölagen (1977:1160)1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

9 §

Om konstruktion och utformning av byggnad är särskilt föreskrivet i plan- och bygglagen(1987:10) och med stöd därav meddelade föreskrifter.

Särskilda bestämmelser om konstruktion och utformning av byggnader finns i plan- och bygglagen(2010:000) och föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen.

7 kap.

7 §2

Arbetsmiljöverket får gentemot den som har skyddsansvar enligt 3 kap. 2–12 §§, 5 kap. 3 § första stycket eller 6 § i detta kapitel meddela de förelägganden eller förbud som behövs

1. för att denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen ska följas, och

2. för att artikel 35 i förordning (EG) nr 1907/2006 ska följas. I beslut om föreläggande eller förbud kan Arbetsmiljöverket sätta ut vite.

Om någon inte följer ett föreläggande, får Arbetsmiljöverket besluta att rättelse ska ske på dennes bekostnad.

Om ett föreläggande har meddelats beträffande någon åtgärd till vilken det krävs bygglov, rivningslov eller marklov enligt plan- och bygglagen (1987:10) men sådant lov inte beviljas, upphör föreläggandet att gälla såvitt avser åtgärden.

Om ett föreläggande har meddelats beträffande en åtgärd som kräver bygglov, rivningslov eller marklov enligt plan- och bygglagen (2010:000) men sådant lov inte beviljas, upphör föreläggandet att gälla i fråga om den åtgärden.

Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

1 Lagen omtryckt 1991:677. 2 Senaste lydelse 2008:934.

2.9. Lag om ändring i lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §1

I plan- och bygglagen (1987:10) finns bestämmelser om byggnad med utrymme för resande i kollektivtrafik.

Bestämmelser om byggnaders tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga finns i plan- och bygglagen (2010:000) .

Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

1 Senaste lydelse 1987:159.

2.10. Lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § och 18 kap. 11 §fastighetstaxeringslagen (1979:1152) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

4 §1

Mark skall indelas i de ägoslag som anges i det följande. Mark som är vattentäckt skall indelas endast om den är täktmark. Indelningen får inte påverkas av förekomsten av byggnad som skall rivas (saneringsbyggnad) eller av byggnad eller byggnader vars sammanlagda taxeringsvärde inte skulle uppgå till 50 000 kronor.

Mark ska indelas i de ägoslag som anges i det följande. Mark som är vattentäckt ska indelas endast om den är täktmark. Indelningen får inte påverkas av förekomsten av byggnad som ska rivas (saneringsbyggnad) eller av byggnad eller byggnader vars sammanlagda taxeringsvärde inte skulle uppgå till 50 000 kronor.

Tomtmark

Mark som upptas av småhus, hyreshus, kraftverksbyggnad, industribyggnad, specialbyggnad eller övrig byggnad samt trädgård, parkeringsplats, upplagsplats, kommunikationsutrymme m.m., som ligger i anslutning till sådan byggnad.

Tomtmark

Mark som upptas av småhus, hyreshus, kraftverksbyggnad, industribyggnad, specialbyggnad eller övrig byggnad samt trädgård, parkeringsplats, upplagsplats, kommunikationsutrymme m.m., som ligger i anslutning till en sådan byggnad.

Mark till fastighet, som är bebyggd med småhus, hyreshus, kraftverksbyggnad, industribyggnad, specialbyggnad eller övrig byggnad, skall i sin helhet utgöra tomtmark, om fastigheten ligger i ett ägoskifte och har en total areal som inte överstiger två hektar. Detta skall dock ej gälla om fastighetens mark till nå-

Mark till fastighet, som är bebyggd med småhus, hyreshus, kraftverksbyggnad, industribyggnad, specialbyggnad eller övrig byggnad, ska i sin helhet utgöra tomtmark, om fastigheten ligger i ett ägoskifte och har en total areal som inte överstiger två hektar. Detta ska dock inte gälla om fastighetens mark till någon del

1 Senaste lydelse 2001:1218.

gon del skall taxeras tillsammans med annan egendom enligt reglerna i 4 kap.

ska taxeras tillsammans med annan egendom enligt reglerna i 4 kap.

Vad nu har sagts om tomtmark skall också gälla mark till obebyggd fastighet, som har bildats för byggnadsändamål under de senaste två åren. Har fastigheten bildats längre tillbaka i tiden skall marken utgöra tomtmark endast om det är uppenbart att den får bebyggas. I övriga fall skall obebyggd mark anses som tomtmark endast om marken enligt detaljplan utgör kvartersmark för enskilt bebyggande och det inte är uppenbart att bebyggelsen inte skall genomföras. Detsamma gäller om det finns giltigt bygglov eller tillstånd enligt ett förhandsbesked enligt plan- och bygglagen (1987:10), avseende sådan byggnad som anges i andra stycket.

Vad nu har sagts om tomtmark ska också gälla mark till obebyggd fastighet, som har bildats för byggnadsändamål under de senaste två åren. Har fastigheten bildats längre tillbaka i tiden ska marken utgöra tomtmark endast om det är uppenbart att den får bebyggas. I övriga fall ska obebyggd mark anses som tomtmark endast om marken enligt detaljplan utgör kvartersmark för enskilt bebyggande och det inte är uppenbart att bebyggelsen inte ska genomföras. Detsamma gäller om det finns giltigt bygglov eller tillstånd enligt ett förhandsbesked enligt plan- och bygglagen (2010:000), avseende sådan byggnad som anges i andra stycket.

Täktmark

Mark för vilken täkttillstånd enligt 18 § naturvårdslagen (1964:822), vattenlagen (1983:291) eller miljöbalken gäller. Med täkttillstånd skall jämställas pågående täkt. Byggnad på täktområde för täktens utnyttjande hindrar inte att marken indelas som täktmark.

Täktmark

Mark för vilken täkttillstånd enligt 18 § naturvårdslagen (1964:822), vattenlagen (1983:291) eller miljöbalken gäller. Med täkttillstånd ska jämställas pågående täkt. Byggnad på täktområde för täktens utnyttjande hindrar inte att marken indelas som täktmark.

Åkermark Mark som används eller lämpligen kan användas till växtodling eller bete och som är lämplig att plöjas.

Betesmark Mark som används eller lämpligen kan användas till bete och som inte är lämplig att plöjas.

Skogsmark

Mark som är lämplig för virkesproduktion och som inte i väsentlig utsträckning används för annat ändamål. Mark där det bör finnas skog till skydd mot sand- eller jordflykt eller mot att fjällgränsen flyttas ned.

Skogsmark

Mark som är lämplig för virkesproduktion och som inte i väsentlig utsträckning används för annat ändamål. Mark där det bör finnas skog till skydd mot sand- eller jordflykt eller mot att fjällgränsen flyttas ned.

Mark som ligger helt

eller i huvudsak outnyttjad skall dock inte anses som skogsmark, om den på grund av särskilda förhållanden inte bör tas i anspråk för virkesproduktion.

Mark som ligger helt eller i huvudsak outnyttjad ska dock inte anses som skogsmark, om den på grund av särskilda förhållanden inte bör tas i anspråk för virkesproduktion.

Mark skall anses lämp-

lig för virkesproduktion, om den enligt vedertagna bedömningsgrunder kan producera i genomsnitt minst en kubikmeter virke om året per hektar.

Mark ska anses lämp-

lig för virkesproduktion, om den enligt vedertagna bedömningsgrunder kan producera i genomsnitt minst en kubikmeter virke om året per hektar.

Skogsimpediment

Mark som inte är lämplig för virkesproduktion utan produktionshöjande åtgärder men som bär skog eller har förutsättningar att bära skog.

Övrig mark

Mark som inte skall utgöra något av de tidigare nämnda ägoslagen.

Övrig mark

Mark som inte ska utgöra något av de tidigare nämnda ägoslagen.

18 kap.

11 §2

Den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet skall i behövlig omfattning, enligt närmare föreskrifter av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, lämna Skatteverket uppgift om arten och omfattningen av den byggnadsverksamhet som avses med bygglov, rivningslov,

Den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet ska i behövlig omfattning, enligt närmare föreskrifter av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, lämna Skatteverket uppgift om arten och omfattningen av den byggnadsverksamhet som avses med bygglov, rivningslov,

2 Senaste lydelse 2003:650.

marklov, bygganmälan eller tillstånd enligt förhandsbesked enligt plan- och bygglagen(1987:10).

marklov, anmälan eller tillstånd enligt förhandsbesked enligt plan- och bygglagen (2010:000).

Uppgift skall lämnas för varje fastighet för sig senast två veckor efter utgången av varje kvartal och omfatta de lov och tillstånd som lämnats samt de bygganmälningar som kommit in under kvartalet.

Uppgift ska lämnas för varje fastighet för sig senast två veckor efter utgången av varje kvartal och omfatta de lov och tillstånd som lämnats samt de bygganmälningar som kommit in under kvartalet.

Länsstyrelsen skall, enligt föreskrifter av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, lämna Skatteverket uppgift om sådana beslut av länsstyrelsen som är av betydelse för fastighetstaxeringen.

Länsstyrelsen ska, enligt föreskrifter av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, lämna Skatteverket uppgift om sådana beslut av länsstyrelsen som är av betydelse för fastighetstaxeringen.

Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

2.11. Lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §1

I fråga om verksamhet som avses i denna lag skall även iakttas tillämpliga föreskrifter i miljöbalken, plan- och bygglagen (1987:10) och andra författningar.

I fråga om verksamhet som avses i denna lag gäller också tillämpliga föreskrifter i miljöbalken, plan- och bygglagen (2010:000) och andra författningar.

Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

1 Senaste lydelse 1998:825.

2.12. Lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716)

Härigenom föreskrivs att 54 § konsumenttjänstlagen (1985:716) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

54 §1

Näringsidkaren skall i god tid underrätta konsumenten om när arbetet beräknas vara avslutat och slutbesiktning kan göras. Konsumenten skall därefter utan dröjsmål meddela näringsidkaren om han eller hon begär besiktning och, om så är fallet, utse en person att utföra besiktningen (besiktningsman).

Näringsidkaren ska i god tid underrätta konsumenten om när arbetet beräknas vara avslutat och slutbesiktning kan göras. Konsumenten ska därefter utan dröjsmål meddela näringsidkaren om han eller hon begär besiktning och, om så är fallet, utse en person att utföra besiktningen (besiktningsman).

Om konsumenten inte utser någon besiktningsman, får näringsidkaren göra det. Parterna kan också utse en besiktningsman gemensamt.

Besiktningsmannen skall så snart som möjligt kalla parterna samt den kvalitetsansvarige enligt 9 kap. 13 § plan- och bygglagen(1987:10) till slutbesiktningen.

Besiktningsmannen ska så snart som möjligt kalla parterna samt den kontrollansvarige enligt 10 kap. 9 § plan- och bygglagen(2010:000) till slutbesiktningen.

Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

1 Senaste lydelse 2004:554.

2.13. Lag om ändring i lagen (1987:11) om exploateringssamverkan

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1987:11) om exploateringssamverkan ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §1

Lantmäterimyndigheten får besluta om exploateringsamverkan endast om kommunen enligt 6 kap. 2 § plan- och bygglagen(1987:10) har beslutat att sådan samverkan skall få ske.

Lantmäterimyndigheten får besluta om exploateringsamverkan endast om kommunen enligt 6 kap. 2 § plan- och bygglagen(2010:000) har beslutat att sådan samverkan ska få ske.

Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

1 Senaste lydelse 1995:1413.

2.14. Lag om ändring i lagen (1987:147) om regionplanering för kommunerna i Stockholms län

Härigenom föreskrivs att 13 och 6 §§ lagen (1987:147) om regionplanering för kommunerna i Stockholms län ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

För kommunerna i Stockholms län skall Stockholms läns landstingskommun som regionplaneorgan ha hand om sådan utrednings- och samordningsverksamhet beträffande regionala frågor (regionplanering) som avses i 7 kap. 1 § första stycket plan- och bygglagen(1987:10).

För kommunerna i Stockholms län ska Stockholms läns landstingskommun som regionplaneorgan ha hand om sådan utrednings- och samordningsverksamhet beträffande regionala frågor (regionplanering) som avses i 7 kap. 1 § plan- och bygglagen (2010:000).

2 §

Bestämmelserna i 7 kap. 3 § första stycket och andra stycket första meningen plan- och bygglagen(1987:10) tillämpas på landstingskommunens verksamhet.

Landstingskommunen ska bevaka regionala frågor och fortlöpande lämna underlag i sådana frågor för kommunernas och statliga myndigheters planering. Landstingskommunen får anta en regionplan enligt 7 kap. plan- och bygglagen ( 2010:000 ) för regionen eller en del av den.

Regeringen kan besluta att utrednings- och samordningsverksamheten skall avse vissa angivna frågor.

Regeringen kan besluta att utrednings- och samordningsverksamheten ska avse vissa angivna frågor.

3 §

I fråga om regionplan tillämpas bestämmelserna i 7 kap. 4, 5 och 8 §§ plan- och bygglagen(1987:10).

I fråga om regionplan tillämpas bestämmelserna i 7 kap. 6, 8 och 10–12 §§ plan- och bygglagen(2010:000).

6 §

Vad som i 13 kap. 1 § 6 plan- och bygglagen (1987:10) sägs om kommunalförbunds eller regionplaneförbunds fullmäktiges beslut skall i fråga om Stockholms län gälla landstingets beslut.

Det som i 13 kap. 1 § 7 plan- och bygglagen (2010:000) sägs om kommunalförbunds eller regionplaneförbunds fullmäktiges beslut ska i fråga om Stockholms län gälla landstingets beslut.

Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

2.15. Lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 10 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

10 §1

Ägare och innehavare av särskild rätt till fastighet har rätt till ersättning av staten om skyddsbestämmelser

1. utgör hinder för rivning av en byggnad och skadan därav är betydande i förhållande till värdet av berörd del av fastigheten, eller

2. på annat sätt innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten.

Ersättning enligt första stycket får, om det är lämpligt, utgå med årliga belopp med rätt för sakägaren eller staten att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.

Medför skyddsbestämmelser att synnerligt men uppkommer vid användningen av fastigheten, är staten skyldig att lösa fastigheten om ägaren begär det.

Bestämmelserna enligt första stycket tillämpas också då länsstyrelsen meddelat förbud enligt 5 §. Ersättning som därvid utgår skall, om det finns skäl, avräknas mot ersättning som sedermera kan komma att utgå med stöd av denna paragraf.

Bestämmelserna enligt första stycket tillämpas också då länsstyrelsen meddelat förbud enligt 5 §. Ersättning som därvid utgår ska, om det finns skäl, avräknas mot ersättning som sedermera kan komma att utgå med stöd av denna paragraf.

Vid tillämpningen av första och tredje styckena skall, utan hinder av föreskrifterna om förlust av talan eller rätt till ersättning eller inlösen i 11 och 20 §§ eller 15 kap. 4 § plan- och bygglagen(1987:10), även beaktas andra beslut om skyddsbestämmelser samt beslut som avses i 14 kap. 8 § första stycket 2 och 3plan- och bygglagen, under förutsättning att besluten meddelats inom tio år före det senaste beslutet om skyddsbestämmelser.

Vid tillämpningen av första och tredje styckena ska, utan hinder av föreskrifterna om förlust av talan eller rätt till ersättning eller inlösen i 11 och 20 §§ eller 15 kap. 5 § plan- och bygglagen(2010:000), även beaktas andra beslut om skyddsbestämmelser samt beslut som avses i 14 kap. 7, 10 och 12 §§ plan- och bygglagen, under förutsättning att besluten meddelats inom tio år före det senaste beslutet om skyddsbestämmelser.

1 Senaste lydelse 2000:265.

Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

2.16. Lag om ändring i prisregleringslagen (1989:978)

Härigenom föreskrivs att 8 § prisregleringslagen (1989:978) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §1

Om det av någon annan orsak än krig eller krigsfara finns risk för en allvarlig prisstegring inom landet på en eller flera viktiga varor eller tjänster, får regeringen meddela föreskrifter om att en eller flera av

1. bestämmelserna i 13, 14, 19, 22–26, 28 och 29 §§ skall tillämpas på varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet,

1. bestämmelserna i 13, 14, 19, 22–26, 28 och 29 §§ ska tillämpas på varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet,

2. bestämmelserna i 13, 14 och 19 §§ skall tillämpas på avgifter som tas ut i annan verksamhet hos staten än näringsverksamhet,

2. bestämmelserna i 13, 14 och 19 §§ ska tillämpas på avgifter som tas ut i annan verksamhet hos staten än näringsverksamhet,

3. bestämmelserna i 13, 14 och 19 §§ skall tillämpas på avgifter som tas ut i annan verksamhet hos kommunerna än näringsverksamhet enligt föreskrifter i

3. bestämmelserna i 13, 14 och 19 §§ ska tillämpas på avgifter som tas ut i annan verksamhet hos kommunerna än näringsverksamhet enligt föreskrifter i

27 kap.47 §§miljöbalken,

a)27 kap.47 §§miljöbalken,

plan- och bygglagen(1987:10),

b) plan- och bygglagen ( 2010:000 ),

– lagen (2003:778) om skydd mot olyckor, och

c) lagen (2003:778) om skydd mot olyckor, och

– lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster.

d) lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster.

Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

1 Senaste lydelse 2006:415.

2.17. Lag om ändring i minerallagen (1991:45)

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 7 § och 3 kap. 7 §minerallagen (1991:45) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

7 §1

Bestämmelser som berör verksamhet som avses i denna lag finns i miljöbalken, plan- och bygglagen(1987:10) och lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

Bestämmelser som berör verksamhet som avses i denna lag finns i miljöbalken, plan- och bygglagen(2010:000) och lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

Bestämmelser om rätt att förvärva och inneha eller på annat sätt ta befattning med kärnämne eller mineral med halt av sådant ämne finns även i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet. Bestämmelser om rätt i övrigt att bedriva verksamhet med strålning finns i strålskyddslagen (1988:220).

3 kap.

7 §2

Undersökningsarbete får inte utan medgivande av bergmästaren äga rum inom

1. område inom trettio meter från allmän väg eller sådan vägsträckning enligt fastställd arbetsplan, trettio meter från järnväg eller kanal som är upplåten för allmän trafik eller trettio meter från allmän flygplats,

2. område inom tvåhundra meter från bostadsbyggnad,

3. område inom tvåhundra meter från kyrka, annan samlingslokal, undervisningsanstalt, hotell eller pensionat eller område inom tvåhundra meter från vårdanstalt, elevhem eller liknande inrättning, om den är avsedd för mer än femtio personer,

4. område inom tvåhundra meter från elektrisk kraftstation eller industriell anläggning, eller

5. område med detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen(1987:10).

5. område med detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen(2010:000).

I fall som anges i första stycket 5 får medgivande inte lämnas i strid med planen eller områdesbestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

1 Senaste lydelse 1998:845. 2 Senaste lydelse 2005:161.

Utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket 2–4 får undersökning ske, om medgivande har lämnats av den som berörs av arbetet. I fall som anges i första stycket 2 skall medgivande lämnas av ägaren till byggnaden eller marken och den som har nyttjanderätt till den. I fall som anges i första stycket 3 och 4 skall medgivandet lämnas av ägare och nyttjanderättshavare.

Trots första stycket 2–4 får undersökning ske, om medgivande har lämnats av den som berörs av arbetet. I fall som anges i första stycket 2 ska medgivande lämnas av ägaren till byggnaden eller marken och den som har nyttjanderätt till den. I fall som anges i första stycket 3 och 4 ska medgivandet lämnas av ägare och nyttjanderättshavare.

Bergmästaren får förena sitt medgivande med villkor.

Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

2.18. Lag om ändring i lagen (1993:320) om byggfelsförsäkring m.m.

Härigenom föreskrivs att 1, 1 a, 13 och 22 §§ lagen (1993:320) om byggfelsförsäkring m.m.1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

En byggfelsförsäkring skall finnas när

1. en byggnad som helt eller till övervägande del skall användas som bostad för permanent bruk uppförs, eller

2. när det i fråga om en sådan byggnad utförs åtgärder som kräver bygganmälan och som avsevärt förlänger byggnadens brukstid.

En byggfelsförsäkring ska finnas vid en nybyggnad eller ombyggnad som avses i 1 kap. 4 § plan- och bygglagen (2010:000), om byggnaden helt eller till övervägande del är avsedd att användas som bostad för permanent bruk.

1 a §

I fråga om en- eller tvåbostadshus (småhus) gäller i stället för vad som sägs i 1 § att en byggfelsförsäkring skall finnas

I fråga om en- eller tvåbostadshus (småhus) gäller i stället för det som sägs i 1 § att en byggfelsförsäkring ska finnas

1. när ett småhus uppförs, och

1. vid en nybyggnad, och

2. när ett småhus byggs till eller är föremål för en åtgärd som avses i 9 kap. 2 § första stycket 3–5 plan- och bygglagen(1987:10) och det finns behov av en sådan försäkring.

2. vid en tillbyggnad eller åtgärd som är anmälningspliktig enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 8 § plan- och bygglagen (2010:000), om det finns behov av en sådan försäkring.

En byggfelsförsäkring som avses i första stycket behövs dock inte, om åtgärden enligt 8 kap. 4 § plan- och bygglagen inte kräver bygglov.

Trots första stycket behöver en byggfelsförsäkring inte finnas för åtgärder som enligt 9 kap. 4 § plan- och bygglagen inte kräver bygglov eller åtgärder som utförs av byggherren i egenskap av konsument av huset.

1 Lagen omtryckt 2004:552.

13 §

Ett färdigställandeskydd skall finnas

Ett färdigställandeskydd ska finnas i fråga om småhus

1. när ett småhus uppförs, och

1. vid en nybyggnad, och

2. när ett småhus byggs till eller är föremål för en åtgärd som avses i 9 kap. 2 § första stycket 3–5 plan- och bygglagen(1987:10) samt det finns behov av ett sådant skydd.

2. vid en tillbyggnad eller åtgärd som är anmälningspliktig enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 8 § plan- och bygglagen (2010:000), om det finns behov av ett sådant skydd.

Ett färdigställandeskydd behövs dock inte, om åtgärden enligt 8 kap. 4 § plan- och bygglagen inte kräver bygglov.

Ett färdigställandeskydd behövs dock inte, om åtgärden enligt 9 kap. 4 § plan- och bygglagen inte kräver bygglov.

22 §

Att byggnadsarbetet inte får påbörjas förrän ett bevis om byggfelsförsäkring och färdigställandeskydd har företetts för den eller de nämnder som fullgör kommunens uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet, framgår av 9 kap. 12 § plan- och bygglagen(1987:10).

Att byggnadsarbetet inte får påbörjas förrän ett bevis om byggfelsförsäkring och färdigställandeskydd har företetts för den eller de nämnder som fullgör kommunens uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet, framgår av 10 kap. 23 § plan- och bygglagen(2010:000).

1. Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

2. Äldre föreskrifter ska fortfarande gälla för mål och ärenden som har påbörjats före ikraftträdandet och för mål och ärenden som avser överklagande av beslut i ett sådant mål eller ärende till dess målet eller ärendet är slutligt avgjort.

2.19. Lag om ändring i lagen (1995:1649) om byggande av järnväg

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 5 § och 5 kap. 3 § lagen (1995:1649) om byggande av järnväg ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2009/10:162 Föreslagen lydelse

4 kap.

5 §

I mål om inlösen och ersättning ska expropriationslagen (1972:719) tillämpas, i den mån avvikande bestämmelser inte meddelas i denna lag. Om en talan i ett mål som väckts av en fastighetsägare eller den som innehar särskild rätt till en fastighet ogillas, tillämpas bestämmelserna i 15 kap. 6 § plan- och bygglagen (1987:10) i fråga om rättegångskostnaderna.

I mål om inlösen och ersättning ska expropriationslagen (1972:719) tillämpas, i den mån avvikande bestämmelser inte meddelas i denna lag. Om en talan i ett mål som väckts av en fastighetsägare eller den som innehar särskild rätt till en fastighet ogillas, tillämpas bestämmelserna i 15 kap. 8 § plan- och bygglagen (2010:000) i fråga om rättegångskostnaderna.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

3 §1

Trafikverket och kommuner får överklaga länsstyrelsens beslut. Kommuner, trafikhuvudmän enligt lagen (1997:734) om ansvar för viss kollektiv persontrafik och regionplaneorgan enligt 7 kap. plan- och bygglagen(1987:10) får överklaga Trafikverkets beslut.

Trafikverket och kommuner får överklaga länsstyrelsens beslut. Kommuner, trafikhuvudmän enligt lagen (1997:734) om ansvar för viss kollektiv persontrafik och regionplaneorgan enligt 7 kap. plan- och bygglagen(2010:000) får överklaga Trafikverkets beslut.

Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

1 Senaste lydelse 2010:93.

2.20. Lag om ändring i lagen (1998:814) med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning

Härigenom föreskrivs att 2 och 10 §§ lagen (1998:814) med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

På gator, torg, parker och andra allmänna platser som är redovisade i detaljplan enligt plan- och bygglagen(1987:10) och för vilka kommunen är huvudman, ansvarar kommunen för att platserna genom gaturenhållning, snöröjning och liknande åtgärder hålls i ett sådant skick att uppkomsten av olägenheter för människors hälsa hindras och de krav tillgodoses som med hänsyn till förhållandena på platsen och övriga omständigheter kan ställas i fråga om trevnad, framkomlighet och trafiksäkerhet. Kommunens skyldigheter gäller inte, om åtgärderna skall utföras av staten som väghållare.

På gator, torg, parker och andra allmänna platser som är redovisade i detaljplan enligt plan- och bygglagen(2010:000) och för vilka kommunen är huvudman, ansvarar kommunen för att platserna genom gaturenhållning, snöröjning och liknande åtgärder hålls i ett sådant skick att uppkomsten av olägenheter för människors hälsa hindras och de krav tillgodoses som med hänsyn till förhållandena på platsen och övriga omständigheter kan ställas i fråga om trevnad, framkomlighet och trafiksäkerhet. Kommunens skyldigheter gäller inte, om åtgärderna ska utföras av staten som väghållare.

Fastighetsinnehavare är skyldig att utföra sådana åtgärder som avses i första stycket inom områden som i detaljplan redovisas som kvartersmark och som har iordningställts och begagnas för allmän trafik.

Fastighetsinnehavare är skyldiga att utföra sådana åtgärder som avses i första stycket inom områden som i detaljplan redovisas som kvartersmark och som har iordningställts och begagnas för allmän trafik.

Utan hinder av vad som sägs i andra stycket ansvarar dock kommunen i enlighet med vad som anges i första stycket för områden som skall användas för allmän trafik och som har upplåtits till kommunen med nyttjanderätt eller annan särskild rätt enligt 14 kap. 2 § plan- och bygglagen.

Trots det som sägs i andra stycket ansvarar kommunen i enlighet med det som anges i första stycket för områden som ska användas för allmän trafik och som har upplåtits till kommunen med nyttjanderätt eller annan särskild rätt enligt 14 kap. 18 eller 19 § plan- och bygglagen.

När särskilda skäl föreligger, får regeringen på framställning av kommunen medge undantag från kommunens skyldighet enligt första stycket.

Om det finns särskilda skäl, får regeringen på kommunens begäran ge dispens från kommunens skyldighet enligt första stycket.

10 §

Bestämmelserna i 6–9 §§ gäller inte anordningar inom vägområde eller för vilka bygglov krävs eller har lämnats. Bestämmelserna gäller inte heller sådana åtgärder avseende skyltar och ljusanordningar som inte kräver bygglov efter beslut enligt 8 kap. 5 § första stycket plan- och bygglagen(1987:10).

Bestämmelserna i 6–9 §§ gäller inte anordningar inom vägområde eller för vilka bygglov krävs eller har lämnats. Bestämmelserna gäller inte heller sådana åtgärder avseende skyltar och ljusanordningar som inte kräver bygglov efter beslut enligt 9 kap. 7 § första stycket plan- och bygglagen(2010:000).

Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

2.21. Lag om ändring i lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

I denna lag avses med

vattenförsörjning: tillhandahållande av vatten som är lämpligt för normal hushållsanvändning,

avlopp: bortledande av dagvatten och dränvatten från ett område med samlad bebyggelse eller från en begravningsplats, bortledande av spillvatten eller bortledande av vatten som har använts för kylning,

vattentjänster: vattenförsörjning och avlopp (va), va-anläggning: en anläggning som har till ändamål att tillgodose behov av vattentjänster för bostadshus eller annan bebyggelse,

allmän va-anläggning: en va-anläggning över vilken en kommun har ett rättsligt bestämmande inflytande och som har ordnats och används för att uppfylla kommunens skyldigheter enligt denna lag,

enskild anläggning: en va-anläggning eller annan anordning för vattenförsörjning eller avlopp som inte är eller ingår i en allmän va-anläggning,

verksamhetsområde: det geografiska område inom vilket en eller flera vattentjänster har ordnats eller skall ordnas genom en allmän va-anläggning,

verksamhetsområde: det geografiska område inom vilket en eller flera vattentjänster har ordnats eller ska ordnas genom en allmän va-anläggning,

huvudman: den som äger en allmän va-anläggning, fastighetsägare: den som äger en fastighet inom en allmän va-anläggnings verksamhetsområde eller innehar sådan fast egendom med tomträtt, ständig besittningsrätt, fideikommissrätt eller på grund av testamentariskt förordnande,

va-installation: ledningar och därmed förbundna anordningar som inte ingår i en allmän va-anläggning men som har ordnats för en eller flera fastigheters vattenförsörjning eller avlopp och är kopplade eller avsedda att kopplas till en allmän va-anläggning,

förbindelsepunkt: gränsen mellan en allmän va-anläggning och en vainstallation,

allmän platsmark: mark som i detaljplan enligt plan- och bygglagen (1987:10) redovisas som allmän plats eller, om marken inte omfattas av detaljplan, väg eller mark som funktionellt och i övrigt motsvarar sådan mark,

allmän platsmark: mark som i detaljplan enligt plan- och bygglagen (2010:000) redovisas som allmän plats eller, om marken inte omfattas av detaljplan, väg eller mark som funktionellt och i övrigt motsvarar sådan mark,

anläggningsavgift: engångsavgift för täckande av en kostnad för att ordna en allmän va-anläggning,

anläggningsavgift: engångsavgift för täckande av en kostnad för att ordna en allmän va-anläggning, och

brukningsavgift: periodisk avgift för täckande av drift- och underhållskostnader, kapitalkostnader för investeringar eller andra kostnader för en allmän va-anläggning som inte täcks av en anläggningsavgift.

Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

2.22. Lag om ändring i lagen (2006:418) om säkerhet i vägtunnlar

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (2006:418) om säkerhet i vägtunnlar ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

För varje tunnel som projekteras, byggs eller är i drift skall det finnas en tunnelhållare som ansvarar för tunneln.

För varje tunnel som projekteras, byggs eller är i drift ska det finnas en tunnelhållare som ansvarar för tunneln.

Tunnelhållare är i fråga om

1. allmän väg, den som enligt väglagen (1971:948) ansvarar för väghållningen,

2. gata som inte är allmän väg, den som enligt plan- och bygglagen(1987:10) ansvarar för gatuhållningen, och

2. gata som inte är allmän väg, den som enligt plan- och bygglagen(2010:000) ansvarar för gatuhållningen, och

3. annan väg, den som tunnelmyndigheten utser.

Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

2.23. Lag om ändring i lagen (2006:545) om skyddsrum

Härigenom föreskrivs att 3 kap.25 §§ lagen (2006:545) om skyddsrum ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

2 §

Skall ett skyddsrum byggas utan att frågan uppkommit i samband med att någon sådan byggnadsåtgärd skall utföras som anges i 9 kap. 2 § 1 och 3 plan- och bygglagen (1987:10) och som kräver bygganmälan, skall den myndighet som enligt 1 § fattat beslutet ombesörja att skyddsrummet byggs och utrustas.

Om ett skyddsrum ska byggas utan att frågan uppkommit i samband med att någon sådan byggåtgärd ska utföras som kräver bygglov enligtplan- och bygglagen(2010:000), ska den myndighet som enligt 1 § fattat beslutet ombesörja att skyddsrummet byggs och utrustas.

3 §

Den som inom ett område där skyddsrum skall byggas avser att utföra sådana byggnadsåtgärder som anges i 9 kap. 2 § 1 och 3 plan- och bygglagen(1987:10) och som kräver bygganmälan skall underrätta den myndighet som avses i 1 § om sin avsikt.

Den som inom ett område där skyddsrum ska byggas avser att utföra sådana byggåtgärder som kräver bygglov enligt plan- och bygglagen (2010:000) och som kräver anmälan ska underrätta den myndighet som avses i 1 § om sin avsikt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från underrättelseskyldigheten enligt första stycket.

4 §

Den som har lämnat en underrättelse enligt 3 § har rätt att få ett beslut i skyddsrumsfrågan enligt 1 §.

Innebär beslutet att ett skyddsrum skall byggas skall beslutet även innehålla uppgift om det antal personer som skall kunna få plats i utrymmet.

Den som har lämnat en underrättelse enligt 3 § har rätt att få ett beslut i skyddsrumsfrågan enligt 1 §.

Om beslutet innebär att ett skyddsrum ska byggas, ska beslutet även innehålla uppgift om det antal personer som ska kunna få plats i utrymmet.

I samband med att ett beslut enligt första stycket delges, får den som lämnat underrättelsen föreläggas att vidta åtgärder i enlighet med beslutet.

Ett beslut enligt första stycket gäller i två år eller, om bygganmälan enligt 9 kap. 2 § plan- och bygglagen (1987:10) har gjorts, under två år från dagen för bygganmälan. Ett sådant beslut får ändras endast om den som beslutet gäller godtar ändringen.

Ett beslut enligt första stycket gäller i två år. Ett sådant beslut får ändras endast om den som beslutet gäller godtar ändringen.

5 §

Vid byggsamråd enligt 9 kap. 7 § plan- och bygglagen(1987:10) skall en genomgång göras av de åtgärder för besiktning, tillsyn och övrig kontroll som är nödvändiga för att ett skyddsrum skall kunna antas komma att uppfylla de krav som ställs i 2 kap. 3 § och med stöd av 2 kap. 4 § denna lag.

Vid ett tekniskt samråd enligt 10 kap. plan- och bygglagen(2010:000) ska en genomgång göras av de åtgärder för besiktning, tillsyn och övrig kontroll som är nödvändiga för att ett skyddsrum ska kunna antas komma att uppfylla de krav som ställs i 2 kap. 3 § och med stöd av 2 kap. 4 § denna lag.

Bestämmelserna i 9 kap. 9 och 10 §§ plan- och bygglagen om kontroll m.m. och om slutbevis skall tillämpas på arbetet med att bygga ett skyddsrum.

Bestämmelserna i 10 kap. 3, 5– 7, 18, 27, 29 och 34–37 §§ plan- och bygglagen om kontroll m.m. och om slutbevis ska tillämpas på arbetet med att bygga ett skyddsrum.

Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

2.24. Lag om ändring i lagen (2008:112) om ekodesign

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (2008:112) om ekodesign ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Regeringen får meddela föreskrifter om vilka typer av produkter och delar som ska omfattas av lagens bestämmelser. Sådana föreskrifter får bara avse produkter och delar som varit föremål för genomförandeåtgärder enligt artikel 15 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/32/EG av den 6 juli 2005 om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energianvändande produkter och om ändring av rådets direktiv 92/42/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 96/57/EG och 2000/55/EG.

Föreskrifter enligt första stycket får inte avse produkter eller delar som är avsedda att stadigvarande ingå i byggnadsverk och som omfattas av bestämmelserna i lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. och de föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen.

Föreskrifter enligt första stycket får inte avse produkter eller delar som är avsedda att stadigvarande ingå i byggnadsverk och som omfattas av bestämmelserna i plan- och bygglagen (2010:000) och de föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen.

Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

3. Ärendet och dess beredning

PBL-kommittén

Regeringen beslutade 2002 att ge en parlamentariskt sammansatt kommitté i uppdrag att se över plan- och bygglagstiftningen samt föreslå behövliga lagändringar (dir. 2002:97). Kommittén antog namnet PBL-kommittén. I september 2005 överlämnade kommittén slutbetänkandet ”Får jag lov? Om planering och byggande” (SOU 2005:77). Kommitténs lagförslag har delvis behandlats i regeringens proposition ”Ett första steg för en enklare plan- och bygglag” (prop. 2006/07:122, bet. 2007/08:CU3, rskr. 2007/08:54). Övriga delar av kommitténs förslag behandlas i allt väsentligt i detta lagstiftningsärende. Kommitténs lagförslag återges i bilaga 1. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Miljödepartementet (dnr M2005/4958/H).

Byggprocessutredningen

Regeringen beslutade 2007 att tillsätta en särskild utredare med uppdrag att se över vissa frågor i plan- och bygglagstiftningen (dir. 2007:136). Uppdraget utökades med tilläggsdirektiv i april 2008 (dir. 2008:50). Utredningen antog namnet Byggprocessutredningen. I juni 2008 överlämnade utredningen betänkandet ”Bygg – helt enkelt!” (SOU 2008:68). Utredningens lagförslag återges i bilaga 3. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Miljödepartementet (dnr M2008/ 2877/H).

Klimat- och sårbarhetsutredningen

Regeringen beslutade i juni 2005 att ge en särskild utredare i uppdrag att kartlägga det svenska samhällets sårbarhet för globala klimatförändringar och de regionala och lokala konsekvenserna av dessa förändringar samt bedöma kostnader för skador som klimatförändringarna kan ge upphov till. Utredningen antog namnet Klimat- och sårbarhetsutredningen. I oktober 2007 överlämnade utredningen slutbetänkandet ”Sverige inför klimatförändringarna – hot och möjligheter” (SOU 2007:60). Utredningens förslag till ändring i plan- och bygglagen (1987:10) återges i bilaga

5. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Miljödepartementet (dnr M2007/4227/Mk).

Bredband 2013

Regeringen beslutade i juli 2007 att ge en särskild utredare i uppdrag att utvärdera det nuvarande bredbandsstödet. Utredningen antog namnet Bredband 2013. I april 2008 överlämnade utredningen slutbetänkandet ”Bredband till hela landet” (SOU 2008:40). Utredningen lämnade inget förslag till ändring i plan- och bygglagen. Betänkandet har remissbe-

handlats och en sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Näringsdepartementet (dnr N2008/3390/ITP).

Energieffektiviseringsutredningen

Regeringen beslutade i juni 2006 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att föreslå hur Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/32/ EG om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster ska genomföras i Sverige (dir. 2006:89). Utredningen antog namnet Energieffektiviseringsutredningen. I november 2008 överlämnade utredningen slutbetänkandet ”Vägen till ett energieffektivare Sverige” (SOU 2008:110). Utredningen lämnade inget förslag till ändring i plan- och bygglagen. Betänkandet har remissbehandlats och en sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Näringsdepartementet (dnr N2008/7634/E).

Uppdraget om ansvar och tillsyn över plan- och byggnadsväsendet

Miljödepartementet gav 2006 Boverket i uppdrag att i samverkan med länsstyrelserna redovisa förslag till hur nuvarande 1 kap. 8 § plan- och bygglagen kan revideras för att tydliggöra Boverkets och länsstyrelsernas ansvar för uppsikt respektive tillsyn över plan- och byggnadsväsendet. Boverket överlämnade i juni 2007 rapporten ”Tydligare statligt ansvar i plan- och bygglagen”. Boverkets lagförslag återges i bilaga 7. Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 8. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Miljödepartementet (dnr M2007/3162/H).

Uppdraget om enkelt avhjälpta hinder

Miljödepartementet gav 2006 Boverket i uppdrag att lämna förslag till de författningsändringar som kan behövas för att förtydliga och underlätta genomförandet av bestämmelserna om enkelt avhjälpta hinder i nuvarande 17 kap. 21 a § plan- och bygglagen. Boverket överlämnade i oktober 2007 rapporten ”Tydligare bestämmelser om enkelt avhjälpta hinder”. Boverkets lagförslag återges i bilaga 9. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 10. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Miljödepartementet (dnr M2007/4624/H).

Genomförande av tjänstedirektivet

I ärendet finns också förslag till ändrade bestämmelser som en följd av Tjänstedirektivssekretariatets departementspromemoria ”Genomförande av tjänstedirektivet” (Ds 2008:75) och regeringens proposition Genomförande av tjänstedirektivet (prop. 2008/09:187). Sekretariatets förslag till ändringar i lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. återges i bilaga 11. Förslaget har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 12. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Utrikesdepartementet (dnr UD2008/ 33742/FIM).

En samlad ny lagtext

Inom ramen för beredningen av de många olika förslagen har det i Miljödepartementet upprättats en promemoria med ett utkast till en samlad ny lagtext, en ny plan- och bygglag. Promemorians lagtext återges i bilaga 13 och kallas i fortsättningen lagtextpromemorian. Lagtextpromemorian har remitterats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 14. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Miljödepartementet (dnr M2009/2171/R).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 3 december 2009 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som återges i bilaga 15. Lagrådets yttrande återges i bilaga 16.

Förutom några övergripande språkliga synpunkter har Lagrådet pekat på behovet att komplettera författningskommentaren till den nya plan- och bygglagen så att alla sakliga ändringar som förslaget innebär blir kommenterade. I övrigt har Lagrådet haft detaljerade synpunkter på de enskilda paragraferna i lagförslagen.

Författningskommentaren har kompletterats i enlighet med Lagrådets synpunkter. Lagrådets förslag till lydelse av enskilda paragrafer har i allt väsentligt följts i de delar som förslagen inte ger en annan saklig innebörd än den som är avsedd. Lagrådets synpunkter och förslag behandlas i författningskommentaren.

Hänvisningar till S3

  • Prop. 2009/10:170: Avsnitt 28.1
  • Prop. 2013/14:127: Avsnitt 9

4. Behovet av en ny lag

Regeringens förslag: En ny plan- och bygglag ersätter plan- och bygglagen (1987:10).

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna är positiva till förslaget att omarbeta den nuvarande plan- och bygglagen till en ny lag.

Regelrådet har dock avstyrkt förslaget med motiveringen att det inte finns någon konsekvensutredning för de delar av den föreslagna lagtexten som inte innebär någon förändring av gällande rätt i sak.

Skälen för regeringens förslag

Den nuvarande plan- och bygglagen (1987:10) trädde i kraft den 1 juli 1987. Införandet av lagen syftade främst till att modernisera och förenkla plansystemet, att decentralisera ansvaret för planläggning från staten till kommunen, att förbättra medborgarinflytandet samt att lägga grunden för ökade rättigheter och förenklingar för enskilda.

Flera lagändringar har genomförts sedan lagen trädde i kraft, bl.a. har bygglovsprocessen delats upp i två delar – bygganmälansskedet och bygglovsprövningen. Ett fristående system för tillsyn och kontroll av byggnader och anläggningar infördes när bestämmelserna om de tekniska egenskapskraven flyttades från plan- och bygglagen och sammanfördes

med reglerna i byggproduktlagen (1992:1535) till en ny lag om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk. Dessutom har bestämmelserna ändrats som en följd av genomförandet av olika EG-direktiv.

De utredningsarbeten som har gjorts sedan plan- och bygglagen trädde i kraft visar på ett starkt stöd för de grundläggande syftena i lagen, dvs. att det kommunala självstyret och kommunernas ansvar för planeringen bör ligga fast, att staten också fortsättningsvis bör ha en stark roll, att plansystemet i stort sett är ändamålsenligt samt att man bör värna om formerna för medborgarinflytande och om enskildas rättigheter.

De problem som har uppmärksammats i utredningarna beror framförallt på brister i tillämpningen. Samtidigt är det uppenbart att vissa förändringar i samhället och problem vid tillämpningen bör leda till lagändringar. Sedan lagen trädde i kraft har flera företeelser inneburit samhällsförändringar, bl.a. de demografiska förändringarna i landet, ökat regionalt beroende, klimat- och miljöpolitikens framväxt samt IT-teknikens snabba utveckling. Förändringar har även skett i plan- och byggverksamhetens inriktning.

Vid tillämpningen av lagen har det uppmärksammats att översiktsplaneringen inte bedrivs kontinuerligt i alla kommuner vilket leder till en inriktning mot en mer kortsiktig plan- och markberedskap. Samtidigt ställer framväxten av nationella mål och beslut ökade krav på samspelet mellan kommunerna och staten. En tendens är att detaljplaner blir mer detaljerade än tidigare och att det finns en viss oklarhet om vad som bör prövas i en plan och vad som bör prövas i samband med ansökan om bygglov. Systemet för prövning, tillsyn och kontroll av byggandet är oklar. Planerings- och beslutsprocesserna enligt lagen bedöms ta för lång tid. Slutligen leder bristande samordning mellan olika regelverk till onödig dubbelprövning samt att resurser inte används på bästa sätt.

De av utredningarna identifierade frågeställningarna kan till viss del avhjälpas genom en utveckling av arbetssätt och rutiner såväl inom kommunerna som inom länsstyrelsen och hos andra beslutsmyndigheter. Men frågeställningarna har också lett fram till att i första hand PBL-kommittén, Byggprocessutredningen och Boverket under de senaste fyra åren har föreslagit över 250 ändringar i plan- och bygglagen. Det är dessa förslag som ligger till grund för förslaget att nu ändra i plan- och bygglagen. Det stora antalet föreslagna ändringar i kombination med det omfattande behovet av att rent språkligt modernisera och omstrukturera lagen genom förtydliganden och förenklingar både inom och mellan lagens olika kapitel ligger bakom förslaget att föreslå en helt ny lag.

Enklare och effektivare planerings- och beslutsprocesser

God tillgång till ändamålsenliga bostäder och lokaler är en nödvändig förutsättning för tillväxt och välfärd. Hur den kommunala processen för planläggning och byggande bedrivs är en viktig faktor för effektiviteten i samhällsbyggandet, inte minst för bostadsförsörjningen. Plan- och byggprocessen, framförallt i initialskedet, har en stor betydelse för en effektiv konkurrens mellan byggföretag. Behovet av förenkling och effektivisering av kommunernas planprocesser har varit en återkommande fråga i olika utredningar om plan- och bygglagstiftningen under de senaste åren. Även om det finns fog för påståendet att betydande förenklingar och

effektiviseringar kan åstadkommas genom förändrade arbetssätt och rutiner såväl inom kommunerna som hos länsstyrelserna och inom näringslivet, är det uppenbart att lagstiftningen i vissa avseenden sätter hinder för en effektiv process.

Ett övergripande syfte med regeringens förslag är att så långt möjligt begränsa den totala tidsåtgången för planläggningen och att där det är möjligt och lämpligt ange tidsfrister för handläggningen av plan- och byggärenden. Inte minst för sådana investeringar som är angelägna för samhällsutvecklingen, t.ex. i bostäder, infrastruktur och omställningen av energisystemet är en snabb process avgörande. Det är även från konkurrenssynpunkt angeläget att så långt möjligt begränsa den tid det tar från initiativ till att byggandet kommer igång. Särskilt små eller nyetablerade företag uppges ha svårigheter att komma in på byggmarknaden eftersom de till skillnad från de etablerade och finansiellt starkare företagen inte klarar av den många gånger långa och komplicerade planprocessen. En reformering av plan- och bygglagen i syfte att effektivisera beslutsprocesserna är därför nödvändig för att främja goda konkurrensförhållanden.

Ökad förutsägbarhet för enskilda och företag

En annan förutsättning för att olika intressenter ska kunna bygga och tillhandahålla såväl bostäder och lokaler som infrastrukturanläggningar är att reglerna för plan- och byggprocessen är enkla, tydliga och väl fungerande. Otydlighet i reglerna bidrar till osäkerhet om genomförandet och minskad förutsägbarhet samt risker för att intressenter inte behandlas på ett likartat sätt.

Regeringens förslag syftar till att genom tydligare regler lägga grunden för en ökad förutsägbarhet för enskilda och företag samt ökade förutsättningar för lika behandling.

Det mesta i den nya lagen motsvarar innehållet i den nuvarande lagen

Den nya plan- och bygglag som föreslås i denna proposition är till övervägande del enbart en språklig och redaktionell omarbetning av den nuvarande plan- och bygglagen (1987:10) och lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. Omarbetningen är föranledd av att de olika utredningarnas mer än 250 ändringsförslag inte skulle komma till uttryck på ett bra sätt i de nuvarande plan- och bygglagen. I arbetet med den språkliga och redaktionella omarbetningen visade det sig också att många av de nuvarande reglerna på grund av sin språkliga och redaktionella utformning är svåra att förstå.

I den fortsatta framställningen i denna proposition redogörs för de ändringar i sak som förslagen innebär. I övrigt anmärks endast att förslagen innebär en språklig och redaktionell omarbetning av den nu gällande lagtexten med upplysningar om var de nya bestämmelserna har sin motsvarighet i den nuvarande lagtexten.

5. De tekniska egenskapskraven på byggnadsverk tas in i plan- och bygglagen

Regeringens förslag: Bestämmelserna om tekniska egenskapskrav i lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk m.m., förs in i plan- och bygglagen. Lagen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk m.m. upphör att gälla.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna är positiva till förslaget att flytta bestämmelserna i lagen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. till plan- och bygglagen.

Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna om tekniska egenskapskrav fanns inledningsvis i plan- och bygglagen. Den 1 juli 1995 flyttades flertalet av dessa bestämmelser tillsammans med reglerna om byggprodukter, som fanns i byggproduktlagen (1992:1535), till en ny lag om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. Syftet var då att samordna dessa bestämmelser i en lag. Någon motivering till varför det inte var lämpligt att föra in bestämmelserna om byggprodukter i plan- och bygglagen finns inte i förarbetena (prop. 1993/94:178, bet. 1993/94:BoU18, rskr. 1993/94:372).

Både PBL-kommitténs och Byggprocessutredningens analyser visar på problem vid tillämpningen av lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk m.m. Problemen handlar i första hand om tillsynen och kontrollen av att bestämmelserna följs, men Byggprocessutredningen har också för vissa egenskapskrav ifrågasatt lämpligheten i att dessa prövas först efter att ett bygglov har getts.

I vissa delar är vidare förhållandet mellan bestämmelserna i plan- och bygglagen och lagen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. oklart. För att undanröja dessa oklarheter och för att tydliggöra att bestämmelserna i plan- och bygglagen och lagen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk hänger naturligt ihop i den kedja som plan- och byggprocessen utgör bör samtliga bestämmelser i lagen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk föras in i plan- och bygglagen samtidigt som de delvis ändras. Ändringarna behandlas på annan plats i denna proposition. Som en följd av detta bör lagen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk m.m. upphävas.

Hänvisningar till S5

  • Prop. 2013/14:127: Avsnitt 12.4

6. Strukturen i den nya lagen

Hänvisningar till S6

6.1. Allmänt

Regeringens förslag: Den nya plan- och bygglagen får en delvis ny struktur där bestämmelserna delas in i sexton kapitel. Första kapitlet begränsas till att innehålla bestämmelser om lagens syfte, innehåll och definitioner. I andra kapitlet samlas lagens bestämmelser om allmänna och enskilda intressen. I tredje kapitlet finns bestämmelserna om översiktsplan. I fjärde kapitlet finns bestämmelser om vilken reglering som ska eller får göras med detaljplan och områdesbestämmelser. I femte kapitlet samlas de processuella bestämmelserna om hur detaljplaner och områdesbestämmelser tas fram. I sjätte kapitlet finns bestämmelser om genomförande av detaljplaner. I sjunde kapitlet återfinns bestämmelserna om regionplanering. I åttonde kapitlet finns bestämmelser om krav på byggnadsverk, byggprodukter, tomter och allmänna platser. I nionde kapitlet finns bestämmelser om bygglov, rivningslov och marklov. I tionde kapitlet finns bestämmelser om genomförandet av bygg-, rivnings- och markåtgärder. I elfte kapitlet samlas bestämmelserna om tillsyn, tillträde, ingripanden och påföljder. I tolfte kapitlet finns bestämmelserna om den eller de kommunala nämnder som fullgör kommunens uppgifter enligt lagen. I trettonde kapitlet finns bestämmelser om överklagande och i fjortonde kapitlet bestämmelserna om skadeersättning och inlösen. I femtonde kapitlet finns bestämmelserna om domstolsprövning m.m. och i sextonde kapitlet samlas alla normgivningsbemyndiganden.

PBL-kommitténs förslag överensstämmer delvis med regeringens. I syfte att få en mer logisk och överskådlig struktur föreslog PBL-kommittén att de olika paragraferna i 1 kap. plan- och bygglagen (1987:10) skulle ges en ny ordningsföljd. Kommittén föreslog dessutom att bestämmelserna om de allmänna intressena i 2 och 3 kap. skulle samlas i ett gemensamt kapitel med ett delvis nytt innehåll. Syftet med förslaget var att göra tydligt vilka allmänna intressen som ska läggas till grund för olika lämplighetsbedömningar vid beslut om mark- och vattenanvändningen, lokalisering av bebyggelse och utformning av bebyggelse.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig över PBLkommitténs förslag i denna del, bl.a. Länsstyrelsen i Stockholms län,

Boverket och Sveriges Kommuner och Landsting, har tillstyrkt PBL-kommitténs förslag om en sammanläggning av 2 och 3 kap.

Följande har framförts om lagtextpromemorians förslag. Boverket har anfört att bestämmelserna i nuvarande 12 kap. plan- och bygglagen även framöver bör vara samlade i ett eget kapitel. Sveriges Kommuner och

Landsting och Boverket har anfört att bestämmelserna om byggprodukter bör samlas i ett eget kapitel liksom bestämmelserna om påföljder och ingripanden när bestämmelserna om bygg-, rivnings- och markåtgärder inte har följts. Socialstyrelsen har anfört att de nya sanktionsavgiftsbestäm-

melserna bör brytas ut ur tillsynskapitlet till ett eget kapitel. Miljööverdomstolen har avstyrkt språkliga ändringar i nuvarande 14 kap. då det inte ändras i sak. Domstolen menar att den nuvarande anknytningen mellan förarbeten och lagtext kommer att gå förlorad med ändringarna. Lantmäteriet är å andra sidan positiv till den nya utformningen av 14 kap. eftersom det blir lättare att läsa och förstå.

Skälen för regeringens förslag

Ett lagsystem bör vara tydligt och överskådligt utan onödiga upprepningar. Därför bör den nya lagen få en delvis ny struktur jämfört både med den nuvarande plan- och bygglagen och med PBL-kommitténs förslag. Nya underrubriker bör införas i de olika kapitlen och språket bör moderniseras för att underlätta läsbarheten och tillämpningen.

De inledande kapitlen

I stället för att upprepa lagens huvudsakliga instrument och bestämmelser i första kapitlet bör det inledande kapitlet begränsas till att innehålla bestämmelser om lagens syfte, definitioner samt en beskrivning av lagens kapitel. Genom detta förstärks kapitlets funktion som introduktion till lagen och ger en översikt av lagens disposition och innehåll. Det nuvarande första kapitlets mer materiella bestämmelser om planläggning och byggande bör flyttas till kapitlen om planläggning respektive byggande i syfte att samla de materiella bestämmelserna i ett kapitel. Den nya utformningen av första kapitlet ger ökad tydlighet samtidigt som onödig upprepning av bestämmelser med samma innebörd undviks.

Plan- och bygglagen är en lag som till huvudsaklig del reglerar förfarandet vid de olika typer av planering, tillståndsgivning och tillsyn som lagen omfattar. De materiella bestämmelser som behandlar de krav som ställs när det gäller det sakliga innehållet i olika beslut, bl.a. vilka hänsyn som ska tas vid såväl bevarande som förändring av den fysiska miljön, är i den nuvarande lagen huvudsakligen samlade i 2 och 3 kap.

Syftet med de allmänna bestämmelser av övergripande natur som finns i nuvarande 2 kap. angavs i förarbetena till lagen vara att ge vägledning i fråga om mål och inriktning vid både planläggning och prövning av lov (prop. 1985/86:1 s. 96 f). Bestämmelserna skulle ses som ett uttryck för de samlade krav som statsmakterna riktar mot kommunerna när det gäller beslut i markanvändningsfrågor. Avsikten var att tillämpningen till stor del skulle vara en kommunal angelägenhet och att det skulle finnas ett brett spektrum för kommunala bedömningar. Vidare angavs att meningen var att bestämmelserna i 2 kap. skulle läggas till grund för den lämplighetsprövning som alltid ska ske av att mark som ska användas för bebyggelse först måste prövas vara lämplig från allmän synpunkt för detta ändamål. Vissa grundläggande bestämmelser om bebyggelsemiljöns utformning ansågs också behöva tas in i 2 kap.

När det gäller bestämmelserna i nuvarande 3 kap. angavs att de borde avse de egenskapskrav som enligt statsmakterna skulle ställas på enskilda byggnader och andra anläggningar samt på tomter och allmänna platser.

Förhållandet mellan bestämmelserna i nuvarande 2 och 3 kap. beskrevs så att när kommunen med stöd av 2 kap. hade gjort de planmässiga över-

vägandena och funnit att ett visst markområde var lämpligt för t.ex. bebyggelse så skulle därefter med stöd av 3 kap. avgöras var de enskilda byggnaderna skulle placeras i detalj och hur de skulle utformas estetiskt och utföras tekniskt.

Uppdelningen mellan nuvarande 2 och 3 kap. av olika allmänna krav som rör markanvändning och bebyggelse har på olika sätt rättslig betydelse vid den prövning som sker vid planläggning och lovgivning. Det framgår kanske tydligast genom den skillnad som framgår av bestämmelserna i nuvarande 8 kap. 11 och 12 §§ av vad som ska prövas när det gäller bygglov inom respektive utom detaljplanelagda områden. I båda fallen ska det prövas huruvida den åtgärd som en ansökan om bygglov avser uppfyller angivna krav i 3 kap. När det gäller bygglov utom plan ska det också prövas om åtgärden uppfyller kraven i 2 kap. För bygglov inom plan gäller i stället att en prövning ska ske av att åtgärden inte strider mot planens bestämmelser.

Tidigare fanns också den skillnaden när det gällde prövningen av överklaganden av bygglov utanför planlagda områden att frågan om åtgärdens förenlighet med kraven i 2 kap. skulle slutligt prövas av regeringen medan en domstol skulle pröva frågor som rörde kraven i 3 kap. Denna skillnad har numera upphört sedan i princip all prövning av överklagade lovärenden går till domstol.

Nuvarande 2 och 3 kap. bör slås samman i den utsträckning bestämmelserna avser allmänna och enskilda intressen som man bör ta hänsyn till både vid planläggning och annan prövning enligt lagen. Ofta behandlas frågor som rör 3 kap. redan enligt nuvarande lagstiftning i samband med planläggning. Av bestämmelserna i nuvarande 5 kap. 7 § framgår exempelvis att frågor om byggnaders placering, utformning och utförande kan regleras med planbestämmelser. Det är därför ofta oklart om det egentligen finns något utrymme för ytterligare prövning av kraven i 3 kap. när det gäller bygglov inom plan.

Vidare är gränserna mellan vad som regleras i nuvarande 2 kap. och i 3 kap. i vissa avseenden mycket otydliga. Skillnaden mellan att pröva lokaliseringen av en byggnad, vilket i princip är en fråga som hör till 2 kap., och att pröva byggnadens närmare placering, vilket regleras i 3 kap., är i många fall flytande. När det gäller utformningsfrågor ställs i 2 kap. vissa krav som gäller en bebyggelses utformning bl.a. från estetiska utgångspunkter medan 3 kap. innehåller krav bl.a. på att enstaka byggnader ska ha en sådan form och färg att de är estetiskt tilltalande och ger en god helhetsverkan. Frågan om en lokaliserings påverkan på omgivningen behandlas över huvud taget inte i 2 kap. medan 3 kap. ställer krav på att en byggnad inte får placeras och utformas så att betydande olägenheter för omgivningen uppkommer.

I praktiken gäller dock frågan huruvida en bebyggelse innebär olägenheter för omgivningen till stor del en bedömning av konsekvenserna av lokaliseringen som sådan och inte enbart av placeringen av enstaka byggnader.

Angivna exempel visar att det i flera avseenden är svårt att dra tydliga gränser mellan kraven i nuvarande 2 kap. och kraven i 3 kap. Erfarenheterna från den tid då bygglov skulle prövas i olika instanser beroende på om prövningen avsåg bestämmelserna i 2 kap. eller 3 kap. var också att regleringen delvis var svårtolkad och att det fanns ett betydande utrymme

för olika uppfattningar om vad prövningen i ett ärende egentligen avsåg. En tanke bakom uppdelningen mellan 2 kap. och 3 kap. var att kraven i 2 kap. till övervägande del avsåg sådana frågor som kunde avgöras genom kommunala lämplighetsbedömningar av mera skönsmässig karaktär, medan kraven i 3 kap. till huvudsaklig del kunde prövas som rättsliga frågor. Det är dock tydligt att också vissa av kraven i främst nuvarande 3 kap. 1 § om byggnaders placering och utformning med hänsyn till stads- eller landskapsbilden eller om vad som är estetiskt tilltalande lämnar stort utrymme för lämplighetsbedömningar av samma karaktär som de som sker enligt 2 kap. Samtidigt har det visat sig att vissa bestämmelser i 2 kap., bl.a. med hänsyn till den utveckling inom miljörätten som också berör plan- och bygglagen, i bland innebär en reglering som ger ett mycket begränsat utrymme för mera skönsmässiga bedömningar.

Med hänsyn till det som har redovisats här är det mycket tveksamt om den nuvarande uppdelningen mellan 2 och 3 kap. av olika allmänna krav när det gäller markanvändning och byggande är ändamålsenlig. Enligt regeringens bedömning är det lämpligt att i den nya lagens andra kapitel samla de olika bestämmelser som i dag finns i 2 och 3 kap. plan- och bygglagen och som har till syfte att redovisa olika allmänna intressen och krav som ska gälla vid lagens tillämpning. Med en sådan utgångspunkt behöver man inte längre ägna uppmärksamheten åt i vilket av kapitlen en fråga regleras och vad detta får för konsekvenser för frågans behandling i sak eller för när frågan ska behandlas. Det blir lättare att undvika att liknande frågor behandlas på flera ställen eller att vissa sakfrågor kanske inte prövas alls därför att de aktualiseras vid fel tillfälle. Inriktningen bör i stället vara att olika sakfrågor ska behandlas i den ordning och på det sätt som med hänsyn förhållandena i varje ärende bäst gagnar en effektiv och rättssäker beslutsordning.

Bestämmelserna i de två första kapitlen kommer sammantaget att ge ramarna och utgångspunkterna för innehållet i olika planformer och för bygglovsprövningen. De två inledande kapitlen kommer därmed att fungera som en generell plattform för efterföljande materiella och processuella bestämmelser.

Kapitlen om de olika planerna

Den nya lagens tredje kapitel bör innehålla bestämmelserna om översiktsplan. Dessa bestämmelser återfinns i nuvarande 4 kap.

I den nya lagens fjärde kapitel bör bestämmelserna om reglering med detaljplan och områdesbestämmelser samlas. Dessa bestämmelser finns i delar av nuvarande 5 och 6 kap. Vissa ändringar i ordningsföljden av bestämmelserna bör göras med tydliga underrubriker för att få en mer överskådlig och logisk struktur. Bestämmelserna om detaljplanens innehåll bör anges uttömmande i 4 kap.

Bestämmelserna i nuvarande 5 kap. om processen med att ta fram detaljplaner och områdesbestämmelser bör samlas den nya lagens femte kapitel.

I den nya lagens sjätte kapitel bör bestämmelserna om genomförande av detaljplaner samlas. Sjunde kapitlet bör innehålla bestämmelserna om regionplanering.

Kapitlen med krav på byggnadsverk och tomter m.m.

Bestämmelserna i nuvarande 3 kap. som avser krav på enskilda byggnadsverk, tomter m.m. och som inte avser sådana allmänna eller enskilda intressen som man ska ta hänsyn till både vid planläggning och annan prövning enligt den nya lagen, bör inordnas i ett nytt åttonde kapitel tillsammans med de bestämmelser om krav på byggnadsverk och byggprodukter som i dag finns i lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m.

Till det nya åttonde kapitlet bör också flyttas den bestämmelse om enkelt avhjälpta hinder som finns i nuvarande 17 kap. Med den nya lagens struktur bör bestämmelserna om kontroll och överklagande av beslut om byggprodukter placeras i kapitlet om tillsyn respektive i kapitlet om överklagande. De återstående bestämmelserna om byggprodukter blir då för få för att, som några remissinstanser har förordat, motivera ett eget kapitel om byggprodukter. På samma sätt som bestämmelserna om byggprodukter ansågs nära knutna till bestämmelserna om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk när lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. tillkom, är det lämpligt att placera reglerna om byggprodukterna tillsammans med reglerna om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk i den nya lagen.

Kapitlen om bygg-, rivnings- och markåtgärder

I den nya lagens nionde kapitel bör bestämmelserna om byggherrens skyldigheter och byggnadsnämndens kontroll i samband med prövning av en ansökan om lov eller anmälan samlas.

I tionde kapitlet bör samlas bestämmelser om genomförandet av bygg-, rivnings- och markåtgärder inklusive det besök på byggarbetsplatsen som byggnadsnämnden normalt ska göra minst en gång innan slutbesked kan ges.

Slutkapitlen och övergångsbestämmelser

I den nya lagens elfte kapitel bör bestämmelserna om tillsyn samlas, inklusive de som finns i nuvarande 12 kap. För att stärka och tydliggöra tillsynsansvaret bör kapitlet inledas med generella bestämmelser som tydliggör tillsynen. Vid utformningen har 26 kap. miljöbalken varit en förebild. Den närmare uppdelningen av olika tillsynsuppgifter mellan tillsynsmyndigheterna bör regleras på förordningsnivå på liknande sätt som görs i förordningen (1998:900) om tillsyn enligt miljöbalken.

I elfte kapitlet bör också bestämmelserna om tillträde, ingripanden och påföljder finnas. De olika föreläggandena bör ges särskilda benämningar såsom lovföreläggande, åtgärdsföreläggande, rättelseföreläggande etc. för att underlätta tillämpningen. Vid utformningen av bestämmelserna om byggsanktionsavgifter har 30 kap. miljöbalken varit en förebild.

Bestämmelserna om den eller de kommunala nämnder som fullgör kommunens uppgifter enligt lagen bör tas in i den nya lagens tolfte kapitel. Det trettonde kapitlet bör innehålla bestämmelserna om överklagande och fjortonde kapitlet bör innehålla bestämmelserna om skadeersättning och inlösen. Femtonde kapitlet bör innehålla bestämmelserna om

domstolsprövning m.m. Normgivningsbemyndigandena bör samlas i sextonde kapitlet.

Med undantag av den nuvarande bestämmelsen om enkelt avhjälpta hinder, som bör placeras i föreslagna 8 kap., bör övergångsbestämmelserna i nuvarande 17 kap., i den utsträckning som de fortfarande är tillämpliga, komma till uttryck i övergångsbestämmelserna till den nya lagen.

Hänvisningar till S6-1

  • Prop. 2013/14:127: Avsnitt 8, 9

6.2. Lag eller förordning

Regeringens förslag: De nuvarande bestämmelserna om krav på lov för andra anläggningar än byggnader och krav på anmälan för vissa åtgärder ska ligga på förordningsnivå.

PBL-kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Lagtextpromemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslogs att fler frågor skulle regleras på förordningsnivå, bl.a. bestämmelserna om enkelt avhjälpta hinder och bestämmelserna om undantag från reglerna om bygglovsplikt för en- och tvåbostadshus, de s.k. friggebodsreglerna.

Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Stockholms län har tillstyrkt PBLkommitténs förslag men anfört att bestämmelserna bör förtydligas så att det klart framgår att en viss åtgärd som har betydande inverkan på omgivningen kan kräva lov även om den inte finns med i regeringens förteckning. Flera kommuner, bl.a. Bollnäs, Haninge, Mönsterås och Töreboda kommuner, är i princip positiva till att PBL-kommitténs förslag omfattar alla anläggningar vars inverkan på omgivningen genom sin storlek eller funktion inte är helt försumbar. Boverket och Lessebo kommun har avstyrkt förslaget. Boverket har anfört att ett alternativt sätt att något förbättra dagens lagstiftning vore att överväga, att utöver de uppräknade anläggningarna, ange att bygglovsplikt även gäller för anläggningar som genom sin form eller funktion har betydande påverkan på omgivningen.

I fråga om lagtextpromemorians förslag har Sveriges Arkitekter anfört att det är positivt att lagtexten kan förenklas och att förordningar gör det möjligt att utveckla och precisera kraven i högre utsträckning än i lagtext.

Blekinge tekniska högskola har noterat att flera frågor förs över från lag beslutad av riksdagen till föreskrifter meddelade av regeringen och har anfört att detta gör det lättare att göra regeländringar, vilket är en fördel då problem snabbare kan åtgärdas, men kan vara en nackdel ur demokratisk synvinkel. Kammarrätten i Göteborg har ifrågasatt lämpligheten i att använda denna lagstiftningsteknik inom områden som är centrala för lagstiftningen och av stor vikt för enskilda medborgare, då den innebär att lagtexten blir svår att överblicka. Enligt Göteborgs kommun och Föreningen Sveriges Byggnadsinspektörer är det olyckligt att så mycket hänvisas till framtida förtydligande genom förordningstexter, att det innebär en praxisförändring att lämna så viktiga frågor till en förordning som saknar de normala förarbeten som en lag har och som är till ledning vid framtida tolkningar och domar. Flera remissinstanser anser att avsaknaden av förslag till förordningstexter i samband med remissen har påverkat möjligheterna att göra en samlad helhetsbedömning av förslaget. Sve-

riges Byggindustrier har motsatt sig den föreslagna ordningen att flytta bestämmelser från lagnivå till förordningsnivå och har anfört att de intresseavvägningar som ska göras måste ske i lag, eftersom det handlar om inskränkningar i enskildas äganderätt till fastigheter, samt att det kan ifrågasättas om den valda ordningen är förenlig med egendomsskyddet i

Europakonventionen. Diskrimineringsombudsmannen och flera handikapporganisationer har avstyrkt förslaget att föra över frågorna om bestämmelser om krav på vissa byggnader och enkelt avhjälpta hinder från lagen till en förordning, särskilt med hänsyn till det pågående utredningsarbetet om att underlåtenhet att vidta åtgärder mot bristande tillgänglighet skulle kunna ses som en form av diskriminering.

Skälen för regeringens förslag

Ett syfte med detta lagstiftningsärende är att göra regelverket på plan- och byggområdet tydligt och överskådligt så att det blir enklare att tillämpa. I detta ligger inte bara att ge lagtexten en ordalydelse som på ett bättre sätt än i dag ger uttryck för det som enligt förarbetena till den nuvarande plan- och bygglagen samt utvecklad praxis och kommentarer har tolkats vara lagstiftarens avsikt. Ambitionen att förenkla tillämpningen innebär också att ge goda förutsättningar för en samordning med andra regelverk som styr användningen av mark, vatten och byggnadsverk, t.ex. hela det miljöregelverk där miljöbalken anger de yttre ramarna och förutsättningarna för ingripanden mot enskildas användning av mark, vatten och byggnadsverk.

På miljörättens område framgår det t.ex. av lagtexten vilka förutsättningar som gäller för att få tillstånd att bedriva en verksamhet som kan skada människors hälsa eller miljön medan det detaljerade utpekandet av vilka verksamheter eller anläggningar som är tillståndspliktiga görs i föreskrifter som regeringen meddelar med stöd av riksdagens bemyndigande. Den ordningen har fungerat väl och har gjort det möjligt att snabbt anpassa tillståndspliktens omfattning till nya krav från gemenskapslagstiftningen eller uppkomna behov som t.ex. det behov av utökad timmerlagring som stormen Gudrun för några år sedan medförde.

I regelförenklingsarbetet ingår att underlätta en samordning av tillämpningen av plan- och byggreglerna med miljöreglerna. Även om den detaljerade avgränsningen av tillståndspliktens omfattning för ett visst slags verksamheter eller anläggningar inte kräver lagändringar på miljöområdet, så försvåras en samordning av att en motsvarande ändring av tillståndspliktens omfattning kräver lagändringar på plan- och byggområdet.

Beredningen av de olika utredningarnas ändringsförslag visade att summan av förslagen inte skulle komma till uttryck på ett bra sätt i den nuvarande plan- och bygglagen. Det blev nödvändigt att språkligt och redaktionellt ta fram en ny lagtext. Det var den omarbetade lagtexten som sådan som remitterades i lagtextpromemorian. Syftet med den remitteringen var inte att hämta in synpunkter på detaljregleringen på förordningsnivå. En särskild remittering av förordningstexter är planerad att ske senare. Med anledning av remisskritiken gör regeringen följande överväganden i frågan om reglering i lag eller förordning.

Lovplikt för andra anläggningar än byggnader

Enligt nuvarande bestämmelser krävs bygglov både för uppförande och för väsentlig ändring av många andra slags anläggningar än byggnader. De berörda objekten är av mycket olika slag och storlek, och är särskilt förtecknade i 8 kap. 2 § plan- och bygglagen. Den aktuella förteckningen upptar ett tjugotal objekt, från stora publika anläggningar som idrottsplatser och campingplatser eller tekniska anläggningar som tunnlar och vindkraftverk till mindre anläggningar som plank och murar. Dessutom är skyltar och ljusanordningar bygglovspliktiga enligt 8 kap. 3 § inom områden med detaljplan. Undantagna från lovplikten är bl.a. tunnlar för tunnelbana, bergrum för gruvdrift, parkeringsplatser på gatumark samt några anläggningar under viss storlek eller avsedda för en viss fastighets behov.

Bakgrunden till att de bygglovspliktiga anläggningarna förtecknas särskilt är att anläggningar av annat slag än byggnader kan vara av närmast oändligt varierande typ. Det har därför bedömts som angeläget att få till stånd en uttömmande uppräkning av de anläggningar som ska förprövas. Några större ändringar av innehållet i förteckningen har inte gjorts sedan lagen infördes 1987.

Många byggnadsnämnder har erfarenhet av att anläggningar av både större och mindre slag kan vara föremål för dispyter och klagomål. Det gäller både lovpliktiga och inte lovpliktiga objekt. Aktuella exempel är telemaster och basstationer samt återvinningsstationer. Andra exempel är plank och altaner.

Problemen med lovplikten är huvudsakligen av tre slag. Det första gäller tolkningen och avgränsningen av vissa anläggningar som finns med i förteckningen över lovpliktiga objekt. Exempel på detta är plank, som saknar definition och är oklart avgränsade mot staket och andra slags inhägnader. Andra exempel är parkeringsplatser, som inte kräver mycket anläggningsarbete för att vara funktionsdugliga, småbåtshamnar, som definitionsmässigt kan vara svåra att avgränsa, och upplag, som kan anses omfatta all slags lös egendom utomhus.

Det andra slaget av problem som har framförts är att bygglovsplikten inte är tillräckligt omfattande. Exempel på vad som i bland saknas bland de lovpliktiga anläggningarna är både små objekt som altaner, pooler och bryggor och stora objekt som broar och vissa störande industrianläggningar.

Slutligen ses det som ett problem att vissa anläggningar måste prövas enligt både plan- och bygglagen och miljöbalken. Det kan uppfattas som en onödig dubbelprövning eftersom prövningsgrunderna framstår som likartade. Det kan också anses vara en inkonsekvent ordning, eftersom det finns exempel på anläggningar som ska prövas enbart utifrån en av dessa lagar. Genom propositionen ”Prövning av vindkraft” (prop. 2008/ 09:146, bet. 2008/09:MJU27, rskr. 2008/09:258) har ett samordnat förfarande införts specifikt för vindkraftverk.

Eftersom nya anläggningar kan utvecklas snabbare än lagen hinner ändras, och förteckningen kan bli allt längre och allt mer tyngande i lagstiftningen och på så sätt bryta uppbyggnaden av lagen i övrigt, har PBLkommittén föreslagit att lagen endast bör innehålla generella kriterier för bygglovsplikten. Enligt kommittén bör regeringen sedan bemyndigas att uttolka och uttrycka dessa kriterier konkret i en förteckning över aktuella

objekt. Bygglovsplikten behöver enligt kommitténs uppfattning justeras och förtydligas på vissa punkter, och förteckningen över de avsedda objekten sålunda uppdateras. Förslaget innebär alltså att bygglovsplikten omformuleras i allmänna termer, som anger de generella grunderna för urvalet av de anläggningar som ska kräva bygglov, medan den speciella förteckningen över sådana anläggningar överlåts åt regeringen, och lämpligen införs i plan- och byggförordningen. Kommitténs bedömning är att regeringen kan utgå från den uppräkning som i dag finns i 8 kap. 2 § plan- och bygglagen, men att en samlad översyn är önskvärd. Den förteckning som gäller i dag har vuxit fram under olika skeden och kan inte anses präglad av en helhetssyn på problembilden i dag.

Regeringen delar delvis PBL-kommitténs bedömning. Det är viktigt att förteckningen av bygglovspliktiga anläggningar dels lättare och snabbare kan anpassas till efter hand uppkomna nya behov utifrån förändringar i tiden, dels kan göras utförligare och tydligare med avseende på definitioner och avgränsningar av de aktuella objekten. Regeringen delar kommitténs uppfattning att detta bäst görs genom en reglering på förordningsnivå. Regeringen ser också skäl för att på lagnivå tydliggöra vilken typ av andra anläggningar än byggnader som regeringen får ställa krav på bygglov för. Det bör vara sådana anläggningar som genom sin storlek eller funktion kan ha en betydande inverkan på omgivningen. Detta motsvarar det upplägg som finns i miljöbalken. Detta tydliggörande bör lämpligen placeras i den bestämmelse som reglerar regeringens bemyndigande. Det bör i plan- och bygglagen införas ett bemyndigande för regeringen att i föreskrifter ange vilka andra anläggningar än byggnader som ska kräva bygglov.

Vissa remissinstanser har uttalat farhågor för att bestämmelser på förordningsnivå är enklare att ändra och att det därför finns en risk för återkommande förändringar i lovpliktssystemet för anläggningar. På miljöområdet regleras, som tidigare sagts, alla krav på tillstånd för olika verksamheter på förordningsnivå utan att detta har lett till sådana problem som några remissinstanser har framfört. Naturligtvis måste varje ändring i regelverket föregås av en beredning med berörda intressen.

Eftersom förteckningen över de bygglovspliktiga objekten föreslås utgå ur plan- och bygglagen och införas i plan- och byggförordningen, är det för tidigt att i det här lagstiftningsärendet göra några detaljerade ställningstaganden i fråga om vilka anläggningar som ska återfinnas i regleringen på förordningsnivå. Ett förslag till förordningstext kommer att remitteras särskilt.

Men några utgångspunkter och riktlinjer bör ändå förmedlas här utifrån de erfarenheter och synpunkter som har kommit fram. Till att börja med kan noteras att de i dag bygglovspliktiga anläggningarna eller anordningarna är av mycket olika slag. Två huvudgrupper kan urskiljas. Den första innehåller anläggningar som kan utgöra element i infrastrukturen eller inslag i det offentliga rummet eller som på annat sätt har ett stort allmänt intresse och en ofta betydande storlek. Den andra gruppen utgörs av små anläggningar, som mestadels har ett enskilt eller lokalt begränsat intresse, men som ändå kan ha en betydande inverkan på närmiljön och inte sällan vållar konflikter mellan grannar och kräver insatser från byggnadsnämnderna. Självfallet kan flera av objekten från fall till fall hänföras till den ena eller andra gruppen.

Anläggningar av stort format eller stor betydelse för omgivningen kan i sin tur sorteras i två grupper. Den ena utgörs av stora anläggningar för idrotts-, fritids-, nöjes- eller annat publikt ändamål. I den gruppen ingår nöjesparker, djurparker, idrottsplatser, skidbackar, kabinbanor, campingplatser, skjutbanor, småbåtshamnar, friluftsbad, motorbanor, golfbanor och begravningsplatser. Den andra gruppen utgörs av ett urval anläggningar för olika ändamål. I denna ingår parkeringsplatser, upplag, materialgårdar, tunnlar, bergrum, cisterner, telemaster och torn samt vindkraftverk. Till denna grupp kan också i många fall räknas skyltar och ljusanordningar. Dessa betecknas dock inte som anläggningar i plan- och bygglagen, men är bygglovspliktiga i områden med detaljplan. De kan också ha en inverkan på omgivningen som vida överstiger den fysiska storleken. Det kan finnas goda motiv för den bygglovsplikt som redan gäller för alla dessa anläggningar. Någon utökning av bygglovsplikten är inte planerad.

Anmälningsplikt för vissa åtgärder

Enligt nuvarande bestämmelser i 9 kap. 2 § plan- och bygglagen krävs en bygganmälan för vissa åtgärder innan de får påbörjas. Vissa av dessa åtgärder är också lovpliktiga. För de lovpliktiga åtgärderna föreslås det på annan plats i detta lagstiftningsärende att kravet på anmälan slopas. Vissa åtgärder kräver endast en bygganmälan enligt nuvarande bestämmelser.

Åtgärder som enligt nuvarande bestämmelser endast kräver en bygganmälan:

  • Ändringar av en byggnad som rör konstruktionen av de bärande delarna eller som avsevärt påverkar byggnadens planlösning.
  • Installation eller väsentlig ändring av hissar, eldstäder, rökkanaler eller anordningar för ventilation i byggnader.
  • Installation eller väsentlig ändring av anordningar för vattenförsörjning eller avlopp i byggnader eller inom tomter.
  • Underhåll av bebyggelse med särskilt bevarandevärde.

Enligt nuvarande bestämmelser gäller kravet på bygganmälan inte:

  • Åtgärder som rör en- eller tvåbostadshus och till dessa hörande komplementbyggnader och som har undantagits från krav på bygglov.
  • Uppförande, tillbyggnad eller annan ändring av ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk eller därmed jämförlig näring inom områden som inte omfattas av detaljplan.
  • Vissa åtgärder på bygglovsbefriade anläggningar.
  • Vissa åtgärder på byggnader eller tomter som tillhör staten eller ett landsting.
  • Åtgärder som rör sådana byggnader eller andra anläggningar som är avsedda för totalförsvaret och som är av hemlig natur.

Enligt nuvarande 9 kap. 2 a § plan- och bygglagen ska en anmälan göras om det i samband med byggnadsåtgärder uppkommer rivningsmaterial som innehåller farligt avfall. Även med den föreslagna nya lagen bör en anmälan krävas för denna typ av åtgärd.

Frågan i detta avsnitt är dock om uppräkningen av vilka åtgärder som är anmälningspliktiga ska regleras på lag- eller förordningsnivå. Liksom för bygglovspliktiga anläggningar är den nuvarande uppräkningen uttömmande. Problematiken med en uttömmande uppräkning av de anmälningspliktiga åtgärderna på lagnivå är likartad med den som gäller för andra lovpliktiga anläggningar än byggnader. I takt med teknikutvecklingen i samhället och behovet av exempelvis energibesparande åtgärder uppkommer ett behov av anmälan för nya eller ändrade åtgärder. Nya åtgärder kan behöva anmälas samtidigt som en del åtgärder kan tas bort från listan.

Den detaljerade regleringen av de anmälningspliktiga åtgärderna på plan- och byggområdet bör, på samma sätt som redan sker på miljöområdet, ske på förordningsnivå.

Övrigt

I lagtextpromemorian förslogs att följande nuvarande bestämmelser på lagnivå i stället borde regleras på förordningsnivå – kommunens rätt att i en detaljplan eller områdesbestämmelser besluta om bygglov, undantag för bestämmelserna om krav på bygglov för en- och tvåbostadshus samt regleringen av enkelt avhjälpta hinder. Mot bakgrund av remisskritiken gör regeringen bedömningen att dessa bestämmelser även framöver i huvudsak bör regleras på lagnivå.

På annan plats i detta lagstiftningsärende föreslås att vissa bestämmelser om krav på byggnadsverk flyttas från förordningsnivå till lagnivå.

Hänvisningar till S6-2

  • Prop. 2009/10:170: Avsnitt 28.1
  • Prop. 2013/14:127: Avsnitt 8

7. Nya definitioner

Regeringens förslag: Väsentliga termer och uttryck som förekommer på flera ställen i lagen definieras i första kapitlet. Nya definitioner i lagen är allmän plats, bebygga, bebyggelse, byggherre, byggnad, byggnadsverk, byggnadsnämnden, byggprodukt, genomförandetiden, kvartersmark, miljönämnden, nybyggnad, ombyggnad, planläggning, sammanhållen bebyggelse, tillbyggnad, tomt, underhåll och ändring av en byggnad.

Byggprocessutredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslog definitioner av ”byggherren”, ”byggnadsverk”, ”nybyggnad”, ”tillbyggnad”, ”ändring av byggnadsverk”, ”underhåll” och ”ombyggnad”. Av dessa är det främst definitionen av ombyggnad som skiljer sig från regeringens förslag.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslogs även en definition av ”detaljplan”, ”fritidshus”, ”områdesbestämmelser”, men inte av ”planläggning”.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till att väsentliga termer och uttryck i lagen definieras i första kapitlet. Några har dock haft invändningar och synpunkter på vad som ska definieras och hur definitionerna ska formuleras. Svea hovrätt, Länsstyrelsen i Skåne län, Boverket och Lantmäteriet har anfört att det kan finnas en risk med s.k.

legaldefinitioner eftersom de kan bli för vida eller för snäva och därigenom leda till tillämpningsproblem. Byggherrarna Sverige AB har föreslagit att ”tillsynsmyndighet” definieras för att underlätta tillämpningen av det föreslagna 11 kap. Växjö tingsrätt, Statens geotekniska institut samt

Stockholms, Göteborgs och Karlstads kommuner har anfört att listan behöver kompletteras med definitioner av ”översiktsplan”, ”bygglov”, ”regionplan” och ”villkorsbesked”. Blekinge tekniska högskola, Boverket, Lantmäteriet, Åre kommun och Sveriges Kommuner och Landsting har avrått från att införa en definition av ”fritidshus”. Sveriges Kommuner och Landsting har vidare anfört i huvudsak följande. Definitionerna bör i vissa delar utgå, i andra delar ändras och på några punkter kompletteras.

Uttrycket ”allmänna platser” avser ett begrepp som bara är tänkt att förekomma inom detaljplan men denna viktiga förutsättning framgår inte av den föreslagna definitionen. Termen ”byggnad” anknyter någorlunda till vad som enligt förarbeten och rättspraxis anses vara en byggnad, men definitionen är inte heltäckande bl.a. genom att konstruktioner på vatten (t.ex. husbåtar) eller ovan mark inte täcks in av definitionen. Det är olämpligt att ha med termerna ”detaljplan”, ”områdesbestämmelser” och ”genomförandetiden” eftersom definitionerna ändå bara hänvisar till andra bestämmelser. Uttrycket ”sammanhållen bebyggelse” har sitt främsta tillämpningsområde utanför detaljplan och då är det mindre relevant att tala om gata eller parkmark. Vissa termer förekommer upprepade gånger i lagen utan att en definition föreslås, t.ex. ”anläggning”, ”markreservat” och ”prövning”.

Skälen för regeringens förslag

Definitioner i en författningstext fyller funktionen att på ett ställe i texten förklara den närmare innebörden av en viss term eller ett visst uttryck som förekommer på flera ställen i författningen. Detta för att undvika att på varje plats där termen eller uttrycket förekommer i texten behöva upprepa den avsedda innebörden. Definitionerna gör att man på ett kortfattat sätt – med ett eller ett fåtal ord – kan utforma lättlästa bestämmelser utan att tappa den utvecklade innebörd som beskrivs i definitionen. Definitionerna kan alltså sägas vara förkortningar som gäller enbart för förståelsen av den författningstext som definitionerna finns i. Enbart det förhållandet att en term eller ett uttryck förekommer på flera ställen i texten gör det dock inte nödvändigt att införa en definition. En term eller ett uttryck behöver inte heller definieras om innebörden är klar eller om det av någon annan anledning inte behövs fler ord för att beskriva det begrepp som termens eller uttryckets ord beskriver. Om definitionerna utformas med angivelsen ”i denna lag avses med …” eller liknande blir det också tydligt att plan- och bygglagens definitioner bara har betydelse för tolkningen av plan- och bygglagens bestämmelser.

Mot denna bakgrund är det svårt att förstå invändningen att en definition skulle försvåra tillämpningen mer än vad avsaknaden av en definition kan medföra. En annan sak är att det kan vara svårt att skriva den definition som bäst återspeglar lagstiftarens mening.

Beredningen har visat att utformningen och förståelsen av den föreslagna nya plan- och bygglagen underlättas om vissa begrepp beskrivs med korta termer eller uttryck i de olika bestämmelserna och att dessa

termer och uttryck förklaras mer utförligt i en s.k. definitionsparagraf i lagens inledande kapitel.

Mot bakgrund av vad Lagrådet har anfört bör den föreslagna paragrafen dels kompletteras med en ny definition av termen ”planläggning”, dels kortas ner genom att de definitioner i lagtextpromemorian som endast innehöll en hänvisning till en viss bestämmelse på annan plats i lagtexten tas bort.

De termer och uttryck som bör förklaras mer utförligt i eller via en inledande definitionsparagraf är de som beskrivs i det följande.

Allmän plats

När ett område exploateras för bebyggelse är det vanligtvis nödvändigt att vissa delar av området måste användas för gemensamma ändamål som rymmer allmänna nyttigheter eller ska nyttjas av allmänheten. Det gällande regelverket bygger på att kommunen har ett grundläggande ansvar för sådana allmänna platser inom en detaljplan. Som en remissinstans har påpekat bör definitionen återspegla att det begrepp som uttrycket ”allmänna platser” beskriver endast förekommer inom områden som omfattas av en detaljplan. Detta är den normala situationen. Samtidigt förekommer uttrycket enligt nuvarande 5 kap. 16 § plan- och bygglagen även i samband med reglering med områdesbestämmelser. Till skillnad mot vad som gäller för uttrycket i en detaljplan är det dock inte förenat med några rättsverkningar i områdesbestämmelser. Denna skillnad och då uttrycket har olika funktion och innebörd i reglering med detaljplan och områdesbestämmelser bör det enligt regeringens bedömning förbehållas reglering med detaljplan. I samband med reglering med områdesbestämmelser bör uttrycket ”allmän plats” bytas ut mot ”mark för gemensam användning” (se författningskommentaren till föreslagna 4 kap. 42 §). Ändringen överensstämmer med vad Lagrådet har anfört.

Uttrycket ”allmän plats” bör mer utförligt beskrivas som en gata, en väg, en park, ett torg eller ett annat område som enligt en detaljplan är avsett för ett gemensamt behov. Uttrycket förekommer i 1, 4, 6, 8–11 och 14 kap. i den föreslagna nya lagen.

Bebygga

Termen ”bebygga” i olika böjningsformer förekommer på några ställen i den föreslagna nya lagen. Med termen avses att ett område förses med ett eller flera byggnadsverk. Termen återfinns i bl.a. den föreslagna 8 kap. 9 § där den ersätter det tidigare uttrycket ”tas i anspråk för bebyggelse” för att undvika tillämpningsproblem i förhållande till de bestämmelser i lagen där termen bebyggelse har en annan innebörd.

Bebyggelse

Termen ”bebyggelse” är ett vanligt uttryck i dagens plan- och bygglagstiftning och även i dagligt tal. Problemet med termen är att den i både den gällande lagen och i dagligt tal har två olika betydelser.

För det första kan termen ta sikte på att ett markområde är bebyggt eller ska bebyggas. För det andra kan termen ha innebörden ”en samling av byggnader och andra anläggningar”. Det är dock oklart hur stor denna

samling av byggnader och andra anläggningar ska vara och huruvida endast en samling med andra anläggningar än byggnader kan anses vara bebyggelse i lagens mening. Enligt förarbetena till den nuvarande lagen innefattar termen ”bebyggelse” bl.a. byggnader, vägar, parker och andra anläggningar som ligger i nära anslutning till och sammanhänger med byggnaderna, såsom lekplatser, men inte friluftsområden eller utrymmeskrävande anläggningar som t.ex. golfbanor och skidliftar.

För att undvika tillämpningsproblemet med den dubbla innebörden av termen ”bebyggelse” bör termen i den nya lagen begränsas till innebörden ”en samling av byggnadsverk som inte enbart består av andra anläggningar än byggnader”. Med en samling avses då minst tre byggnader.

I de fall där de nuvarande bestämmelserna tar sikte på mark som ska bebyggas bör termen ”bebygga” användas i den nya lagen.

För att undvika att exempelvis ett antal master framöver anses utgöra en bebyggelse som ska leda till planering för grönområden etc. bör definitionen formuleras så att man med bebyggelse avser en samling byggnadsverk som inte enbart består av andra anläggningar än byggnader.

Det förhållandet att man i definitionen inte preciserar att det handlar om bygglovspliktiga byggnadsverk skulle, som Boverket har invänt, kunna leda till att ett antal verktygsbodar anses utgöra bebyggelse och därmed leda till krav på torg och gator m.m. Definitionen behöver dock vara så generell att den passar i samtliga bestämmelser där termen förekommer i lagen. För att undvika den problematik som Boverket har pekat på, bör de aktuella bestämmelserna vid behov förses med ytterligare kriterier. I den bestämmelse (föreslagna 2 kap. 7 §) som avser planläggning för gator, torg, grönområden m.m. inom eller i nära anslutning till områden med sammanhållen bebyggelse bör det t.ex. förtydligas att ”hänsyn ska tas till behovet av att det inom eller i nära anslutning” till bebyggelsen finns gator, torg, grönområden etc. Detta innebär att sådan planläggning ska ske endast om det finns behov av gator, torg, grönområden etc.

Termen ”bebyggelse” förekommer i 1–6, 8, 9, 11, 12 och 16 kap. i den föreslagna nya lagen. Se också det som sägs om uttrycket ”sammanhållen bebyggelse” senare i detta avsnitt.

Byggherre

Definitionen av ”byggherre” i nuvarande i 9 kap. 1 § plan- och bygglagen bör med endast språkliga ändringar flyttas till den föreslagna nya definitionsparagrafen. Med ”byggherre” avses den som för egen räkning utför eller låter utföra projekterings-, byggnads-, rivnings- eller markarbeten. Byggherren är en fysisk eller juridisk person. Termen återfinns i 1 och 9–11 kap. i den föreslagna nya lagen.

Byggnad

Sedan länge är en byggnad i plan- och bygglagstiftningen att se som en slags anläggning. Samtidigt ställs i plan- och bygglagstiftningen ofta olika krav på byggnader och andra anläggningar. I den nuvarande lagen finns ingen definition av termen ”byggnad”.

I allmänt språkbruk avses med byggnad en varaktig konstruktion av tak och väggar som står på marken och är så stor att människor kan uppehålla sig i den. En sådan definition är dock lite för snäv i förhållande till den praxis som har vuxit fram. De fall som har vållat störst tillämpningsproblem är små och enkla konstruktioner, lätt flyttbara konstruktioner och vissa konstruktioner för speciella ändamål. Exempelvis har tropikhyddor, lekstuga, campingvagn, transformatorbyggnad och sol- och vindskydd bedömts som byggnader (RÅ 1953 K 154, NJA 1950 s. 387, NJA 1955 s. 446, NJA 1927 s. 598 och RÅ 1963 K 183). Många exempel finns på att husvagnar har betraktats som byggnad och i några fall också husbåtar. Däremot har inte en båtkran eller en underjordisk cistern ansetts vara byggnader (RÅ 1979 2:27 och RÅ 1947 s. 77). Vid bedömningen har Regeringsrätten tagit hänsyn till användningssättet, utformningen och varaktigheten i användningen. En användning för bostadsändamål på samma ställe under en längre tid än en normal campingsemester har oftast medfört en klassificering som byggnad.

I vissa delar kan den praxis som har vuxit fram anses väl långtgående i förhållande till de krav på byggnader som ställs i plan- och bygglagen. För att underlätta tillämpningen av termen ”byggnad” i plan- och bygglagen bör därför en definition av termen införas.

Termen ”anläggning” behöver däremot inte definieras. I enlighet med rättspraxis får termen ”anläggning” i plan- och bygglagen anses täcka de flesta konstruktioner i samhället – dock inte skyltar och ljusanordningar som regleras särskilt i plan- och bygglagen. Normalt ställs i plan- och bygglagen endast krav på sådana andra anläggningar än byggnader som är lovpliktiga. Eftersom det uttömmande, på förordningsnivå, kommer att regleras vilka dessa anläggningar är uppkommer inte samma behov av definition av termen ”anläggning”.

I lagtextpromemorian förslogs att termen ”byggnad” skulle definieras som en varaktig konstruktion som består av tak eller av tak och väggar och som står på mark eller är placerad helt eller delvis under mark samt är så stor att människor kan uppehålla sig i den. Terminologicentrum och Boverket har konstaterat att det sedan länge funnits en oklarhet om innebörden av termen ”byggnad”. Boverket har påpekat att det får anses finnas en tillräcklig praxis för vad som ska betraktas som en byggnad och att den i promemorian föreslagna definitionen väcker frågor om hur t.ex. husbåtar och långtidsuppställda husvagnar ska bedömas. Boverket har också påpekat att vissa små och enkla konstruktioner som i dag är bygglovspliktiga, exempelvis en transformatorstation, inte uppfyller kravet på att människor ska kunna vistas i dem. Liknande synpunkter har framförts av Lantmäteriet och Sveriges Kommuner och Landsting.

Trots de nu redovisade påpekandena är det rimligt som utgångspunkt att en byggnad bör vara konstruerad så att avsikten är att människor ska kunna vistas i den för att konstruktionen ska kunna betraktas som en byggnad i lagens mening. Denna bedömning överensstämmer med vad

Lagrådet har anfört. Långtidsuppställda husvagnar täcks av definitionen genom att en sådan uppställning kan bedömas som en varaktig placering.

För att täcka in fast förankrade husbåtar bör det av definitionen framgå att konstruktionen också kan vara varaktigt placerad i vatten. Även varaktigt placerade lekstugor omfattas av definitionen.

Termen ”byggnad” finns i 1, 4, 6, 8–12 och 14–16 kap. i den föreslagna nya lagen.

Byggnadsverk

Liksom i dag – i 1 § första stycket lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. – bör termen ”byggnadsverk” vara ett samlingsnamn för byggnader och andra anläggningar. Termen bör användas i den nya lagen när samma krav ska ställas på byggnader och andra anläggningar. I förslaget finns termen i 1–5, 7–11, 14 och 16 kap.

I några av de föreslagna nya bestämmelserna används termen ”byggnadsverk” i stället för ”byggnad” och ”lovpliktiga anläggningar”. Detta gäller i första hand i det föreslagna 2 kap. som avser hänsynstagande till allmänna och enskilda intressen vid planläggning och annan prövning enligt den nya lagen. Bytet av term för med sig att man vid planläggning och annan prövning ska ta hänsyn även till icke-lovpliktiga anläggningar. Denna utökning bedöms endast få en begränsad effekt i praktiken, eftersom alla bestämmelser i 2 kap. är begränsade till prövningen enligt plan- och bygglagen. Planläggning för och placering och lokalisering av exempelvis vägar och broar som sker enligt annan lagstiftning påverkas alltså inte.

I vissa av de föreslagna nya bestämmelserna kompletteras termen ”bebyggelse” med termen ”byggnadsverk”. Anledningen till detta är att den nya definitionen av ”bebyggelse” exkluderar enstaka byggnadsverk. För att enstaka byggnadsverk ska omfattas av den nya regleringen behöver detta framgå direkt av den aktuella bestämmelsen. Någon ändring i sak är inte avsedd.

Byggnadsnämnden

I nuvarande 1 kap. 7 § plan- och bygglagen sägs dels att det i varje kommun ska finnas en eller flera nämnder som ska fullgöra kommunens uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet och ha det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten, dels att det som i lagen sägs om byggnadsnämnd ska avse denna eller dessa nämnder.

I den nya lagen bör termen ”byggnadsnämnden” definieras som den eller de nämnder som fullgör kommunens uppgifter enligt den nya lagen.

Byggprodukt

Termen ”byggprodukt” finns i dag i lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. och tas i den föreslagna nya lagen in i 8 kap. Termen ”byggprodukt” bör mer utförligt beskrivas som en produkt som är avsedd att stadigvarande ingå i ett byggnadsverk.

Genomförandetiden

Liksom i dag ska kommunen enligt den föreslagna nya lagen ange den tid inom vilken detaljplanen ska genomföras – genomförandetid. Tiden ska bestämmas så att det finns rimliga möjligheter att genomföra planen, men tiden får inte vara kortare än fem år och inte längre än femton år. Flera bestämmelser i den nya lagen har samband med och refererar till

denna genomförandetid. I lagens inledande definitionsparagraf bör därför termen ”genomförandetiden” förklaras som den tid för genomförandet av en detaljplan som ska bestämmas enligt 4 kap. 21–25 §§. Termen bör anges i bestämd form eftersom den i den föreslagna nya lagen endast förekommer i bestämd form.

Kvartersmark

Enligt de nuvarande bestämmelserna i 5 kap. 3 § plan- och bygglagen – liksom enligt den föreslagna nya lagen – ska allmänna platser, kvartersmark och vattenområden redovisas i detaljplanen. Uppräkningen är uttömmande.

Frågan är dock vad som avses med ”kvartersmark”. I nuvarande 5 kap. 3 § ges exemplen bebyggelse, idrotts- och fritidsanläggningar, begravningsplatser, anläggningar för trafik, vatten, avlopp och energi samt skydds- och säkerhetsområden.

Eftersom termen ”allmän plats” föreslås få en särskild definition i den nya lagen och då innebörden av termen ”vattenområde” får anses förhållandevis självklar bör termen ”kvartersmark” definieras som sådan mark som enligt en detaljplan inte ska vara allmän plats eller vattenområde. Detta innebär alltså att all annan mark är kvartersmark. Som framgår av exemplifieringen ovan finns normalt bostäder samt byggnader för handel och annan service eller industriändamål på kvartersmark.

Termen ”kvartersmark” finns i 1, 4, 6 och 9 kap. i den föreslagna nya lagen.

Miljönämnden

I konsekvens med att ”byggnadsnämnden” definieras bör också termen ”miljönämnden” definieras. Med ”miljönämnden” avses den eller de nämnder som fullgör kommunens uppgifter på miljö- och hälsoskyddsområdet. Termen finns i 9 kap. i den föreslagna nya lagen.

Nybyggnad

I den nuvarande lagstiftningen finns inga uttryckliga definitioner vare sig för uppförande av byggnad eller för ändring av byggnad. Det framgår emellertid ändå av lagstiftningen, inte minst mot bakgrund av de ändringar som sommaren 2007 gjordes i lagen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. (prop. 2006/07:62, bet. 2006/07:CU28, rskr. 2006/ 07:189) och som innebär att flyttning av byggnad ska betraktas som uppförande.

För att underlätta tillämpningen av den föreslagna nya lagen (främst 8 kap.) bör termen ”nybyggnad” definieras. I en sådan definition bör såväl ”nyuppförande” som ”flyttning” ingå. ”Nybyggnad” bör således förklaras som uppförande av en ny byggnad och flyttning av en tidigare uppförd byggnad till en ny plats.

Frågan är då vad som avses med ”flyttning” inom ramen för termen ”nybyggnad”. Det första man tänker på är s.k. volymflyttning, dvs. att byggnadsverket flyttas i en eller flera delar som hela volymer. Vid en sådan flyttning kommer det dock troligen att behövas en ny grundläggning. En annan förekommande metod vid flyttning är demontering, dvs. att

byggnadsverket demonteras sektorsvis och flyttas som ”platta paket” för att sedan byggas upp igen på ny plats. Tanken att leverans av prefabricerade byggelement skulle betraktas som flyttning (från husfabriken till hustomten) borde inte bli aktuellt eftersom bestämmelserna om flyttning bör utformas så att de avser flyttning av ett tidigare uppfört byggnadsverk.

I vissa fall kan det vara svårt att dra gränsen mellan flyttning av byggnadsverk och en rivning som följs av återanvändning av byggnadsdelar. En byggnad kan innehålla en viss andel återanvänt byggnadsmaterial. Sådana fall bör betraktas som nyuppförande. En ny byggnad kan också innehålla återanvänt material från flera byggnadsverk. Inte heller de fallen bör betraktas som flyttning.

Man kan också tänka sig att man på en byggnad som ska flyttas måste byta ut en eller flera byggnadsdelar, t.ex. på grund av att byggnadsdelarna är angripna av fukt eller mögel. Det kommer alltid att finnas fall där gränsen är flytande mellan nyuppförande av byggnadsverk som innehåller en större eller mindre andel återanvända byggnadsdelar och en ren flyttningssituation. I sådana fall får kommunen göra en bedömning av vilken slags nybyggnad det handlar om. Det bör dock krävas att byggnaden på den nya platsen nästan uteslutande består av flyttade byggnadsdelar för att det ska betraktas som flyttning av ett byggnadsverk och inte uppförande av ett nytt byggnadsverk. Kraven för att åtgärden ska anses som en flyttning bör således vara höga.

Ombyggnad

Vid tillkomsten av den nuvarande plan- och bygglagen användes termen ”ombyggnad”. Enligt den dåvarande lydelsen av lagen avsågs med ombyggnad åtgärder som fordrar bygglov och som dessutom avsevärt förlänger brukstiden för en byggnad eller en del av den. Till ombyggnad hänfördes också en ändring som utfördes i avsikt att väsentligt ändra byggnadens eller byggnadsdelens användning. Ombyggnader skulle uppfylla nybyggnadskraven i den utsträckning som angavs i plan- och byggförordningen (1987:383) och i tillämpliga myndighetsföreskrifter. Andra ändringar, som inte var lovpliktiga, skulle uppfylla nybyggnadskraven i ”skälig utsträckning”.

Sedan den 1 juli 1995 förekommer inte längre termen ”ombyggnad” i plan- och bygglagstiftningen. Anledningen till detta är bl.a. att det var svårt att vid en ombyggnad urskilja åtgärder som var en följd av eftersatt underhåll och därmed att anse som underhållsåtgärder. Dessutom framfördes att definitionen av ombyggnad var olämplig, eftersom den grundades på svåra bedömningar av åtgärdens effekt och syfte. En definition av termen ”ändring” bedömdes som obehövlig med hänvisning till att varken ”nybyggnad” eller ”tillbyggnad” definierades (prop. 1993/94:178 s. 96 och 99).

I samband med att de tekniska egenskapskraven överfördes till lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. överfördes dock uttrycket ”avsevärt förlängd brukstid” till förordningen (1994:1215) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. Uttrycket kom att användas som ett kriterium för huruvida följdkraven blir aktuella vid ändringar. I den proposition som föregick lagen om tekniska egenskaps-

krav på byggnadsverk, m.m. (prop. 1993/94:178, bet. 1993/94:BoU18, rskr. 1993/94:372) antyddes inte att någon förändrad innebörd av ”avsevärt förlängd brukstid” eftersträvades. Stor osäkerhet har därför rått, både bland byggnadsnämndernas handläggare och bland byggherrar, om hur detta krav ska tolkas.

Även rättsinstanserna har haft svårt att tillämpa principerna i praktiken. Det visar bl.a. två uppmärksammade rättsfall om dessa frågor vid Kammarrätten i Stockholm (mål nr 4122-1998, dom 2000-03-08) och Kammarrätten i Jönköping (mål nr 362-07, dom 2007-07-05).

En fråga som är oklar i gällande lagstiftning är frågan huruvida andra delar av en byggnad än de som omfattas av en ändring också ska uppfylla de tekniska egenskapskraven, som s.k. följdkrav. Vid bedömningen krävs ett ställningstagande till flera oprecisa bestämmelser i förordningen (1994:1215) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. Det gäller för det första bedömningen av antingen uttrycket ”avsevärt förlängd brukstid” eller uttrycket ”väsentligt ändrad användning”. För det andra ska en bedömning göras av vilka delar av byggnaden som, utan att omfattas av ändringen, indirekt berörs av denna. Hänsyn ska också tas till ändringens omfattning och byggnadens förutsättningar. En specialregel gäller dock för tillgänglighetskravet i 12 § förordningen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. som ska tillämpas i den utsträckning det inte är uppenbart oskäligt med hänsyn till ändringens omfattning och byggnadens standard.

Uttrycket ”avsevärt förlängd brukstid” ingick i den ursprungliga lydelsen av plan- och bygglagen som ett led i definitionen av ombyggnadsbegreppet. Uttrycket ”avsevärt förlängd brukstid” är otydligt och har tolkats olika i praxis.

Vid plan- och bygglagens införande uttalade departementschefen sin syn på hur man bör se på ombyggnadskraven (prop. 1985/86:1 s. 502) och förnyelsen av den befintliga bebyggelsen. Då förde departementschefen ett långt resonemang om hur kraven vid ombyggnad skulle tillämpas.

”De resurser som kan avdelas för förbättringar inom den befintliga bebyggelsen måste sättas in på att undanröja sådana brister eller missförhållanden som inte kan accepteras, om en byggnad eller en del av den skall användas under en längre tid. Nivån på kraven i de föreskrifter som gäller ombyggnad måste avvägas med hänsyn till om kraven är motiverade av hänsyn till hälsa och säkerhet eller om de i huvudsak syftar till att främja en god funktion. I vissa hänseenden finns knappast skäl att formulera kraven vid ombyggnad på ett sätt som avviker från kraven på nya byggnader. Jag tänker då närmast på sådana tekniska krav som är nödvändiga för att garantera säkerhet och hälsa för dem som vistas i eller kring byggnaderna. Exempel på detta är kraven på skydd av personer vid brand, kraven på skyddsanordningar på tak samt kraven på bärighet och stabilitet i de konstruktioner som ändras genom ombyggnaden. När det gäller kraven på energihushållning bör dessa tillgodoses på ett sätt som tar hänsyn till byggnadens förutsättningar. Det kan innebära att t.ex. utvändig isolering av fasaden inte skall utföras på vissa byggnader med hänsyn till kravet på varsamhet. I stället bör andra åtgärder vidtas för att tillgodose kraven. I fråga om andra krav som t.ex. storleken på rum och inredningsstandard i bostäder, ljudisolering inom byggnader eller brandkrav som syftar till att skydda egendom bör en särskild ombyggnadsnivå kunna anges. Inom den äldre bebyggelsen finns stora brister i fråga om

tillgänglighet. Vid ombyggnad måste kraven på tillgänglighet enligt min mening uppfyllas på ett sådant sätt att människor tillförsäkras möjlighet att bo kvar inom sitt bostadsområde eller sin stadsdel även om de genom olycka, sjukdom eller ålder drabbas av ett tillfälligt eller varaktigt handikapp. Varje del av en byggnad som byggs om bör alltså vara tillgänglig och kunna användas på i huvudsak samma sätt som en nybyggnad. Även om t.ex. endast en lägenhet i ett trapphus är avsedd att byggas om skall denna lägenhet göras tillgänglig. Avser ombyggnaden en bostadslägenhet som ligger på tredje våningsplanet eller högre skall hiss normalt installeras. Saknas hiss i en bostadsbyggnad med tre eller flera våningar bör i vissa fall även en ombyggnad av lägenheterna på bottenvåningen och andra våningsplanet utlösa krav på tillgång till hiss för alla lägenheter i samma trapphus. Detta gäller om de övriga lägenheterna redan har en sådan standard att de aktuella åtgärderna medför att rekvisitet om en väsentligt förlängd brukstid uppfylls för hela den del av huset som ligger kring detta trapphus.”

Den redovisade synen på ombyggnadskraven bör ha fortsatt giltighet, men kraven vid ombyggnader – som de formulerades i förarbetena till plan- och bygglagen i början på 1980-talet – utgick delvis från andra förutsättningar än de som råder i dag. Vid den tiden fanns det fortfarande ett bestånd av byggnader med en standard som understeg lägsta godtagbara standard enligt den dåvarande bostadssaneringslagen. Uttrycket ”avsevärt förlängd brukstid” syftade därför på byggnader som genomgick sådana standardförbättringar att de kunde nyttjas på ett normalt sätt under en längre tid. I dag finns knappast några byggnader med så låg standard kvar. Motivet för samhället att lägga till nya anspråk på en byggnad som genomgår förändringar måste därför utgå från andra förutsättningar.

En annan utgångspunkt vid formuleringen av ombyggnadskraven på 1980-talet var att kommunerna mer aktivt skulle planera vilken standard hela områden skulle få genom en ombyggnadsverksamhet som skulle regleras i detaljplaner och med statliga föreskrifter. I verkligheten har dock kommunerna i endast liten utsträckning utnyttjat möjligheten att planera standarden för hela bebyggelseområden. Det kan därför knappast anses finnas något behov av att ha kvar de föreskrifter i förordningen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. som avser ombyggnadskrav i detaljplaner.

En komplikation har varit att, trots att lagstiftaren både 1985 och 1995 förutsatte att det skulle utfärdas statliga ombyggnadsföreskrifter, några sådana aldrig har kommit till stånd. Svårigheten har troligen varit att det är omöjligt att generellt detaljreglera krav på byggnader med vitalt olika förutsättningar.

I dag har bebyggelsen en standard som inte generellt behöver höjas genom statlig reglering. Erfarenheterna har också visat att det inte finns behov av att områdesvis reglera byggnaders egenskaper genom planläggning. De krav som bör ställas vid ändringar kan med stöd av lag regleras i de enskilda fallen vid bygglovstillfället.

Två egenskaper har från allmän synpunkt framstått som mer angelägna att förbättra i hela byggnadsbeståndet än andra egenskaper, nämligen tillgänglighet och energieffektivitet. Att höja nivån på dessa egenskaper kan i många lägen leda till stora ingrepp i byggnaden, vilka samtidigt kan

strida mot ett annat angeläget samhällsbehov, nämligen att bevara de kulturhistoriska värdena eller vissa tidstypiska drag i bebyggelsen.

När en fastighetsägare gör en stor investering genom att ändra byggnaden, finns det i vissa lägen motiv för samhället att samtidigt kräva att byggnaden i sin helhet rustas upp till en högre nivå och att de olika egenskaperna i olika grad förbättras. Detta är lika logiskt som att samhället begär att fastighetsägaren i nybyggnadsfallet ska uppfylla egenskapskrav som fastighetsägaren kanske inte anser nödvändiga.

Ett sätt att beskriva när dessa högre krav på byggnaden bör ställas skulle kunna vara att relatera ombyggnadskostnaden till en genomsnittlig nybyggnadskostnad för ett likadant objekt på den aktuella orten. Bl.a. har man i Danmark valt en liknande lösning. En rimlig nivå skulle kunna vara när ombyggnadskostnaden överstiger ca 25 % av nybyggnadskostnaden för en motsvarande byggnad. I den kostnaden skulle i så fall inräknas även underhållsåtgärder som utförs i samband med de bygglovspliktiga ändringsåtgärderna, eftersom även t.ex. byte av taktäckning, vatten- och avloppsledningar och inredning leder till en förnyelse av byggnaden. En sådan gräns borde i så fall inte vara strikt utan kunna varieras utifrån den omständigheten att det för vissa hus är lättare att nå kraven än för andra.

En annan väg vore att inte fixera uppgraderingen till en generell gräns utan låta kommunerna själva bedöma från fall till fall var denna nivå bör ligga. Nackdelen med en sådan lösning är att det inte blir förutsägbart när kommunen kommer att kräva denna högre nivå. För att inte bedömningarna ska bli nyckfulla skulle ändå kommunen genom en detaljplanebestämmelse själv kunna få bestämma vid vilken nivå samhället kräver en upprustning av hela byggnaden.

Fördelen med en generell gräns är att byggherren i förväg vet vad man kan räkna med. Nackdelen är en risk att vissa byggherrar medvetet ser till att lägga sig strax under denna gräns. Ett sätt att komma undan denna effekt är att samhället inte ställer högre krav än att kraven kan uppfattas som rimliga även av fastighetsägaren och de boende. Det måste anses vara attraktivt även för byggherren att byggnaden rustas upp till en nivå som närmar sig den hos ett nybyggt hus men med bibehållna äldre kvaliteter.

Ett annat sätt, som Byggprocessutredningen har förordat, är att i beräkningen av om kvalifikationsgränsen har uppnåtts eller inte räkna in de upprustningar som successivt görs, sedan ett krav på en viss kvalifikationsgräns har införts.

Det är svårt att kontrollera om en generell kvalifikationsgräns har uppnåtts genom ackumulerade bygg- och underhållsåtgärder. Anledningen till detta är att underhållsåtgärder varken är lov- eller anmälningspliktiga. Samtidigt är det viktigt för fastighetsbeståndet att fastighetsägarna underhåller sina byggnadsverk. Om dessa åtgärder vid en viss nivå ska utlösa s.k. följdkrav, kan detta leda till att underhållet i stället eftersätts.

Det bör ändå förtydligas vilka förutsättningar som bör vara uppfyllda för att följdkrav ska utlösas. För det första bör uttrycket ”avsevärt förlängd brukstid” utmönstras ur lagstiftningen. I stället bör uttrycket ”påtaglig förnyelse av byggnaden eller en betydande och avgränsad del av denna” införas som en del i definitionen av termen ”ombyggnad”. Definitionen av ”ombyggnad” bör vara ”en ändring av en byggnad som inne-

bär att hela byggnaden eller en betydande och avgränsbar del av byggnaden påtagligt förnyas”.

Med ”påtaglig förnyelse” avses sådana större ändringsåtgärder att följdkrav på hela byggnaden eller en betydande och avgränsbar del av den ska kunna ställas av byggnadsnämnden. Det räcker med att någon av ändringsåtgärderna är bygglovspliktig. Däremot bör det krävas att den totala ekonomiska insatsen för den sökta ändringsåtgärden är så omfattande att den motiverar ganska långtgående följdkrav från samhällets sida. Kraven bör dock modifieras till en rimlig nivå och ta hänsyn till de kulturvärden och andra tidstypiska värden som kan finnas i byggnaden. Med en ”betydande och avgränsbar del” menas t.ex. ett trapphus med omkringliggande lägenheter i en byggnad.

Hur de tekniska egenskapskraven bör tillämpas med hänsyn till byggnadens förutsättningar utvecklas i avsnitt 14.3.

Planläggning

Termen ”planläggning” förekommer i första hand i regeringens förslag till nytt 2 kap., men också i föreslagna 1, 4, 5 och 12 kap. Lagrådet har föreslagit att termen definieras i den nya lagen. Enligt regeringens bedömning bör termen framöver liksom enligt nuvarande bestämmelser hållas generell och omfatta arbetet med att ta fram de planformer som regleras i lagen, dvs. både de vägledande instrumenten (regionplaner och översiktsplaner) och de rättsverkande planerna (detaljplaner och områdesbestämmelser).

I några få bestämmelser i plan- och bygglagen syftar ”planläggning” endast på arbetet med att ta fram en detaljplan. Detta framgår då av bestämmelsen.

Termen ”planering” förekommer på några ställen i lagen. Med denna term avses normalt den planering för olika verksamheter som leder fram till planläggning.

Sammanhållen bebyggelse

Liksom för termen ”bebyggelse” bör det i lagens inledande definitionsparagraf finnas en förklaring av vad som i lagen menas med uttrycket ”sammanhållen bebyggelse”. I uttrycket ingår termen ”bebyggelse” med den innebörd som anges i definitionen av ”bebyggelse”.

En av anledningarna till att en definition av termen ”bebyggelse” bör införas i lagen är de tillämpningsproblem som termen hittills har vållat, särskilt vid tillämpningen av gällande 5 kap. 1 § om krav på detaljplan (jfr prop. 2008/09:146 s. 32 f.). En fråga som har uppkommit är vad som avses med ”sammanhållen” och hur långt ifrån varandra byggnaderna eller anläggningarna kan vara placerade.

Uttrycket ”sammanhållen bebyggelse” bör definieras som ”bebyggelse på tomter som gränsar till varandra eller skiljs åt endast av en väg, gata eller parkmark”. Liksom i dag bör kommunen även enligt den nya lagen pröva ett mark- eller vattenområdes lämplighet för bebyggelse och byggnadsverk samt reglera bebyggelsemiljöns utformning med detaljplan för en ny sammanhållen bebyggelse.

Det nuvarande uttrycket ”samlad bebyggelse” som används i några bestämmelser i nuvarande 8 kap. bör i den nya lagen ersättas med uttrycket ”sammanhållen bebyggelse” (se författningskommentaren till 9 kap. 6– 8 §§). För att inte denna förenkling av använda uttryck i lagen ska leda till att dessa senare bestämmelser om krav på bygglov m.m. ändras i sak bör, på samma sätt som föreslås i bestämmelsen om krav på detaljplan (se föreslagna 4 kap. 2 §), i två av bestämmelserna uttrycket ”sammanhållen bebyggelse” förenas med ett krav på ”behov med hänsyn till omfattningen av byggnadsverk i bebyggelsen”.

Tillbyggnad

Vid den nuvarande plan- och bygglagens tillkomst angav departementschefen att ”begreppet tillbyggnader täcker både en tillbyggnad som ger byggnaden en större planyta och en påbyggnad som ökar byggnadsvolymen. Att en vind inreds inom befintlig byggnadsvolym utgör däremot inte tillbyggnad” (prop. 1985/86:1 s. 501).

Detta bör fortfarande tjäna som vägledning för vad som menas med ”tillbyggnad”. I praktiken har det dock vid vissa åtgärder varit oklart om de ska räknas som tillbyggnader eller inte, t.ex. takkupor, balkonger och altaner. Framförallt frågan om dessa åtgärder ska vara bygglovspliktiga tillbyggnader eller inte har varit oklar, trots att viss rättspraxis har utvecklats. Enligt Regeringsrättens dom, RÅ 1995 ref. 42, kan en altan med räcken men utan tak och väggar inte betraktas som en tillbyggnad enligt den definition som departementschefen uttryckte i förarbetena till plan- och bygglagen. Detta oavsett hur högt över marken altanen ligger. Enligt senare domar från Regeringsrätten (2027-05, 7070-06 och 609-08) kan konstateras att både altanens storlek och höjd över marken bör tas till utgångspunkt för en samlad bedömning om en altan ska betraktas som en bygglovspliktig tillbyggnad eller inte. I sammanhanget kan konstateras att balkonger och altaner inom detaljplan ofta kan anses som sådana bygglovspliktga ändringar som avsevärt påverkar byggnadens yttre utseende.

Den nuvarande lydelsen i 14 § förordningen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. omfattar tillbyggnader. Även av den nya lagen bör det framgå att de tekniska egenskapskraven för en tillbyggnad bör modifieras med hänsyn till ändringens omfattning, byggnadens förutsättningar, bestämmelser om varsamhet och förbudet mot förvanskning.

Det bör, genom en definition av termen ”tillbyggnad” vara tydligt att med termen avses alla volymutvidgningar. En tilläggsisolering på byggnadens utsida bör dock inte kunna anses vara en tillbyggnad.

En tillbyggnad kan också vara ett led i en ombyggnad enligt den föreslagna definitionen av ”ombyggnad”.

Tomt

Enligt förarbetena till den nuvarande plan- och bygglagen (prop. 1985/ 86:1 s. 517) avses med ”tomt” sådan mark som utgör en för bebyggelse avsedd enhet. Till tomten hör den mark som upptas av bebyggelsen och sådan mark som ligger i direkt anslutning till denna och som används eller behövs för att bebyggelsen ska kunna användas för avsett ändamål,

t.ex. friytor för lek och utevistelse, kommunikationsytor samt plats för parkering, lossning och lastning.

I den nuvarande lagtexten finns det ingen specifik bestämning av begreppet tomt. En tomt kan överensstämma med fastigheten men den kan också utgöra endast en del av den. Termen ”tomt” bör i den föreslagna nya lagtexten få en förklaring som motsvarar det som sades i de tidigare förarbetena. Samtidigt bör det av definitionen framgå att en allmän plats aldrig kan vara en tomt. För att tydliggöra att marken inte behöver vara avsedd för flera byggnader (vilket innebär att termen ”bebyggelse” inte kan användas), men heller inte endast kan vara avsedd för andra anläggningar än byggnader (vilket innebär att termen ”byggnadsverk” inte kan användas) bör definitionen av ”tomt” lyda ”ett område som inte är en allmän plats men som omfattar mark avsedd för en eller flera byggnader och mark som ligger i direkt anslutning till byggnaderna och behövs för att byggnaderna ska kunna användas för avsett ändamål”.

Underhåll

Innan 3 kap. 13 § i den nuvarande plan- och bygglagen ändrades 1995 fanns regler om underhåll som hade samma lydelse som i nuvarande 2 § tredje stycket lagen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m., dvs. att byggnader ska underhållas så att deras egenskaper i huvudsak bevaras. I den sistnämnda bestämmelsen finns även särskilda krav på underhåll av anordningar till skydd mot olycksfall och brand, avfallshantering och tillgänglighet.

I förarbetena till den nuvarande plan- och bygglagen (prop. 1985/86:1 s. 509) uttryckte departementschefen att som underhåll bör räknas sådana åtgärder som vidtas enbart i syfte att hålla byggnaden i ett gott tekniskt skick eller att främja en rationell drift av byggnaden. Som exempel på underhållsåtgärder angavs byte av inredning i kök och badrum, ommålning, omläggning av tak samt byte av golvbeläggning.

I dagens lagstiftning finns underhållsregler i 3 kap. 13 § plan- och bygglagen, där det framgår att byggnaders yttre ska hållas i vårdat skick. Underhållet ska anpassas till byggnadens olika värden (bl.a. historiska och kulturhistoriska). I 2 § tredje stycket lagen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. framgår att byggnadsverk ska underhållas så att deras egenskaper med avseende på de tekniska egenskapskraven i huvudsak bevaras. Anordningar som är avsedda att tillgodose kraven avseende brandsäkerhet, skydd med hänsyn till hygien, hälsa och miljö, säkerhet vid användning samt tillgänglighet och användbarhet ska hållas i stånd.

I nuvarande 10 kap. plan- och bygglagen finns de sanktionsregler som kommunen kan tillgripa om en fastighetsägare inte underhåller sin byggnad (15 §) eller har underhållit på fel sätt (3, 12 och 14 §§). Byggnadsnämnden har också möjlighet att uppdra åt en sakkunnig att utreda behovet av underhållsåtgärder (20 §).

Det finns också två särskilda förordningar som har till syfte att säkerställa underhållet, nämligen förordningen (1991:1273) om funktionskontroll av ventilationssystem och förordningen (1999:371) om kontroll av hissar och andra motordrivna anordningar i byggnadsverk.

I den föreslagna nya lagen bör innebörden av termen ”underhåll” preciseras till åtgärder som vidtas i syfte att bibehålla eller återställa en byggnads konstruktion, funktion, användningssätt, utseende eller kulturhistoriska värde.

Att ”bibehålla eller återställa ett byggnadsverks egenskaper” innebär att ett byte av en 1960-talsspis mot en modern spis skulle inrymmas i begreppet underhåll, även om den moderna spisen har väsentligt ändrade egenskaper och utökade funktioner. Motsvarande synsätt bör gälla även för andra ursprungliga funktioner och byggnadsdelar när de byts ut.

Det diskuteras ofta var gränsen mellan underhåll och ändring går. Frågan är om det finns en sådan gräns och om det ens är möjligt att exakt bestämma en sådan gräns.

I vissa fall kan underhållsåtgärderna vara mycket omfattande, t.ex. när en fastighetsägare i flera år inte har underhållit sin byggnad. I ett sådant fall kan åtgärderna, när de väl görs, vara sådana att de skulle kunna betraktas som en påtaglig förnyelse av byggnaden, dvs. utgöra en ombyggnad. Om ingen av åtgärderna är bygglovspliktig bör det dock inte anses rimligt att samtidigt ställa krav på stora följdinsatser.

Det är ofrånkomligt att gränsen mellan underhåll och ändring är flytande och i vissa fall att begreppen t.o.m. överlappar varandra. Men eftersom byggherren enligt den föreslagna nya lagen bör kunna begära ett villkorsbesked av byggnadsnämnden, borde det inte vara något problem för denne att ta reda på var gränsen går och därmed vilka krav som kommer att gälla.

Det finns rättfall som handlar om ändring av byggnad. I flera av dessa rättsfall har det avgörande för domstolarna varit huruvida ändringen avsevärt har påverkat byggnadens utseende, t.ex. RÅ 1993 ref. 85, RÅ 1997 not. 227 och RÅ 2001 not. 123. Domstolarna har däremot inte tagit ställning till huruvida åtgärden är att betrakta som en ändring eller i stället ska bedömas som underhåll.

Termen ”underhåll” bör i lagtexten preciseras till att avse åtgärder som vidtas i syftet att byggnadens konstruktion, funktion, användningssätt, utseende eller kulturhistoriska värde ska bibehållas och återställas.

Ändring av en byggnad

Vid tillkomsten av den nuvarande plan- och bygglagen användes termerna ”tillbyggnad” och ”ombyggnad” och uttrycket ”annan ändring”. Tillbyggnader som krävde bygglov skulle uppfylla nybyggnadskraven, medan tillbyggnader som inte krävde bygglov skulle uppfylla kraven i ”skälig utsträckning”. Enligt dåvarande lydelse av lagen avsågs med ”ombyggnad” åtgärder som kräver bygglov och som dessutom avsevärt förlänger brukstiden för en byggnad eller en del av den. Till ”ombyggnad” hänfördes också sådan ändring som utfördes i avsikt att väsentligt ändra byggnadens eller byggnadsdelens användning. Ombyggnader skulle uppfylla nybyggnadskraven i den utsträckning som angavs i plan- och byggförordningen (1987:383) och i tillämpliga myndighetsföreskrifter. Andra ändringar (som inte var lovpliktiga) skulle uppfylla nybyggnadskraven i ”skälig utsträckning”.

Sedan den 1 juli 1995 förekommer inte längre termen ”ombyggnad” i plan- och bygglagstiftningen. Anledningen till detta är bl.a. att det var

svårt att vid en ombyggnad urskilja åtgärder som var en följd av eftersatt underhåll och därmed att anse som underhållsåtgärder. Dessutom anfördes att definitionen av ombyggnad var olämplig eftersom den grundades på svåra bedömningar av åtgärdens effekt och syfte. En definition av termen ”ändring” bedömdes som obehövlig med hänvisning till att varken ”nybyggnad” eller ”tillbyggnad” definierades i lagen (prop. 1993/ 94:178 s. 96 och 99). I nuvarande lagstiftning anses i princip allt som inte är ”nybyggnad” eller ”underhåll” vara ”ändring”. ”Ändring” delas i sin tur in i ”tillbyggnad” och ”annan ändring”. Med ”ändringar” avses således dels tillbyggnader, dels andra ändringar än tillbyggnader. ”Ändring” omfattar däremot inte ändrad användning.

Uttrycket ”väsentligt ändrad användning” i 15 § förordningen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. skulle i och för sig kunna vara förhållandevis oproblematiskt. Det kan dock noteras att om den ändrade användningen inte innebär några fysiska ändringar i byggnaden så ställs inga krav alls, men om man gör en liten fysisk ändring i byggnaden ställs det krav inte endast på den ändrade delen utan även s.k. följdkrav utlöses. Då en ändrad användning utan byggnadsåtgärder kan medföra t.ex. ett behov av ökade luftflöden, kan det synas rimligt att en ändrad användning alltid ska medföra att de tekniska egenskapskraven uppfylls. Detta talar för att ”väsentligt ändrad användning” bör göras till en åtgärd som utlöser tekniska krav och som är föremål för samhällets tillsyn och kontroll. Även ett ändrat användningssätt bör alltså betraktas som en ändring.

Med tanke på att ”ombyggnad” fortfarande är en term som används av många och som uppfattas som ändringsåtgärder av lite större omfattning, bör även ”ombyggnad” återinföras för att beskriva de situationer där samhället ställer s.k. följdkrav. Uttrycket ”ändring av en byggnad” bör således avse såväl ”tillbyggnader”, ”ombyggnader” och ”andra ändringar”.

I betänkandet Anpassad kontroll av byggandet (SOU 1993:94 s. 235) föreslogs att med ändring skulle avses en åtgärd som förändrar en byggnads konstruktion, funktion eller utseende. Med språkliga modifieringar kan en sådan definition användas än i dag, kompletterad med det kulturhistoriska värdet och användningssättet. Uttrycket ”ändring av en byggnad” bör användas och definieras som en eller flera åtgärder som ändrar en byggnads konstruktion, funktion, användningssätt, utseende eller kulturhistoriska värde.

Fortfarande kommer det dock att finnas två olika typer av ändringar – bygglovspliktiga ändringar och icke bygglovspliktiga ändringar. Så länge ändringarna inte har uppnått kvalifikationsnivån för ”ombyggnad”, kommer kraven endast att riktas mot de ändringsåtgärder som byggherren önskar utföra. Det finns inga bärande skäl för att reducera kraven på ändringsåtgärder som inte är bygglovspliktiga då de flesta ändringsåtgärderna ska vara väsentliga för att utlösa bygglovsplikt. Kraven i den föreslagna nya lagens 8 kap. bör även omfatta ändringsåtgärder som inte är bygglovspliktiga. Vid bygglovspliktiga ändringsåtgärder ska byggnadsnämnden göra en skälighetsbedömning, där kraven för nybyggnad ska vägas mot bl.a. byggnadens förutsättningar och varsamhetskravet. Trots att Boverkets byggregler saknar föreskrifter om ändringar, brukar de krav som enligt byggreglerna gäller för nya byggnader vara en ut-

gångspunkt för skälighetsbedömningen. Varsamhetskravet och de andra modifieringskriterierna bör dock aldrig kunna leda till att kraven helt slopas.

När användningen av en byggnad ändras, aktualiseras alltså alla tekniska egenskapskrav inklusive kraven på tillgänglighet och lämplighet, vägda mot modifieringskriterierna. Om en byggherre vill använda en bostadslägenhet som daghem, aktualiseras t.ex. kraven på luftutbyte, energieffektivitet och tillgänglighet i bygglovsprövningen och bedömningen inför startbeskedet.

Övrigt

Det finns inget behov av att i den inledande definitionsparagrafen förklara vad som i den föreslagna nya lagen avses med termen ”tillsynsmyndighet”. Innebörden av termen i sig är inte svår att förstå och med stöd av lagen avser regeringen att i en förordning peka ut den eller de myndigheter som ska vara tillsynsmyndigheter samt deras tillsynsuppgifter.

Termerna ”villkorsbesked”, ”startbesked”, ”slutbesked” och ”förhandsbesked” är i sig redan så specifika samt förekommer och förklaras i lagtexten på ett sådant sätt att någon särskild förklarande definition i lagens inledning är överflödig.

Termen ”fritidshus” rymmer en vid skala av bostäder där standard, lokalisering och tillgång till teknisk och social service varierar kraftigt. Den i lagtextpromemorian föreslagna definitionen riskerar att öppna för att byggnader som i praktiken redan från början är avsedda att användas som permanentbostäder får byggas med fritidshusstandard. Som flera remissinstanser har påpekat är en sådan definition inte lämplig. Både frågan om definition av termen ”fritidshus” och vilka krav som bör ställas på sådana hus behöver analyseras ytterligare.

Hänvisningar till S7

  • Prop. 2009/10:170: Avsnitt 28.1
  • Prop. 2013/14:127: Avsnitt 11, 12.3, 12.4

8. Allmänna och enskilda intressen

Regeringens förslag: Vid prövningen av frågor enligt den nya lagen ska hänsyn tas till både allmänna och enskilda intressen.

De allmänna intressena avser bl.a. miljö- och klimataspekter, mellankommunala och regionala förhållanden, samhällsservice som vattenförsörjning, avlopp, avfallshantering och elektronisk kommunikation, skydd för värdefulla bebyggelseområden samt behovet av vägar, gator och torg i sammanhållen bebyggelse. Den goda livsmiljö som ska främjas ska vara tillgänglig och användbar för alla samhällsgrupper. I lagen anges vilka intressen som det ska tas hänsyn till vid olika slags prövningar (planläggning, lokaliseringsprövning, bygglovsprövning respektive prövning i andra ärenden).

Vid planläggning och annan prövning som avser mark- och vattenanvändningen och som också har prövats eller ska prövas enligt annan lag ska man samordna arbetet, om det lämpligen kan ske.

PBL-kommitténs förslag överensstämmer delvis med regeringens.

Kommittén föreslog också att det i lagen anges att det alltid ska finnas en

rimlig balans mellan nyttan av ett beslut i en fråga och de konsekvenser som beslutet får för motstående enskilda intressen.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Några instanser har haft synpunkter på utformningen av vissa paragrafer i PBL-kommitténs förslag. Många är positiva till att tillgänglighet lyfts fram som ett viktigt allmänt intresse. Några, bl.a. Sveriges Kommuner och Landsting, Svenska Naturskyddsföreningen och Sveriges stadsarkitektförening, har avstyrkt eller förklarat sig tveksamma till att den s.k. proportionalitetsprincipen skrivs in i lagen på det sätt som kommittén föreslog – bl.a. eftersom den ger intryck av ett handlingsutrymme som inte är avsett, nämligen att alla bestämmelser i lagen kan sättas ur spel om den prövande myndigheten finner att slutsatsen av deras tillämpning inte är tillräckligt ”nyttig” från allmän synpunkt i förhållande till den enskildes intressen.

I fråga om lagtextpromemorians förslag har flera remissinstanser, bl.a.

Boverket, Stockholms kommun, Karlstads kommun och Sveriges Kommuner och Landsting anfört att rubriken är missvisande eftersom det, bortsett från första bestämmelsen, endast är allmänna intressen som regleras i kapitlet. Enligt Boverket bör utformningen av paragraferna anpassas bättre till de olika prövningar där de faktiskt kan aktualiseras. En liknande synpunkt har framförts av Sveriges Kommuner och Landsting som gärna ser att det tydligare framgår vem som är adressat för bestämmelserna och när de ska tillämpas. Växjö tingsrätt har anfört att bestämmelserna i nuvarande 3 kap. plan- och bygglagen bör föras till det nya 2 kap. Boverket och Länsstyrelsen i Stockholms län m.fl. har frågat varför ”om inte annat är särskilt föreskrivet” inte finns med i första paragrafen.

Flertalet av remissinstanserna, bl.a. Statens geotekniska institut och

Länsstyrelsen i Skåne län, är positiva till att klimatförhållanden och klimatpåverkan ska ingå i prövningen. Boverket har dock anfört att den del av punkten 4 i 3 § som rör klimatpåverkan inte bör tas med, eftersom det är tveksamt hur den ska tillämpas. Enligt Boverket bör det i stället tas in en punkt som syftar till att åtgärda konsekvenser av klimatförändringar.

Även Göteborgs kommun har anfört att här finns en otydlighet som kan komplicera planeringen ytterligare, bl.a. genom fler klagomål.

Riksantikvarieämbetet har föreslagit att uttrycket ”stads- och landskapsbild” ersätts med ”landskapets karaktär” då det sistnämnda ansluter till europeiska landskapskonventionens definition av landskap och innefattar både det urbana och rurala landskapet. Även Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört att konventionen bör inarbetas i den nya lagen.

Lantmäteriet och Länsstyrelsen i Skåne län har anfört att 4 § kan utgå eftersom den är en upprepning av 2 § eller i alla fall inte tillför något.

Statens geotekniska institut har föreslagit att klimatanpassning tydligt uttrycks i 5 § genom att en ny punkt läggs till i paragrafen med formuleringen ”6. behov av anpassning till långsiktiga klimatförändringar.” samt ytterligare en ny punkt med formuleringen ”risker för spridning av föroreningar från förorenade områden.”

Sveriges Kommuner och Landsting har anfört att det är oklart vad som menas med ”god form-, färg- och materialverkan” och att formuleringen ger intryck av att lägre krav ställs jämfört med i dag, där det också betonas vikten av en estetiskt tilltalande utformning och god helhetsverkan.

Även Göteborgs kommun anser att uttrycket ”god helhetsverkan” bör finnas kvar i lagtexten eftersom det är just det planering och prövning bör sträva mot.

Enligt Boverket leder det till oklarhet att ”skyltar och andra ljusanordningar” uttryckligen nämns i 6 §, eftersom denna typ av anordningar rimligen borde innefattas i begreppet byggnadsverk. Boverket och Riksantikvarieämbetet har ifrågasatt uttrycket ”fackmässiga bedömningar” i paragrafens sista stycke då det inte framgår vem som ska följa dessa krav och inte heller vad som krävs för att det ska vara fackmässigt. Riksantikvarieämbetet har föreslagit att texten kompletteras så att det framgår att karaktärsdrag inte bara ska respekteras utan också ”tillvaratas”. Länsstyrelsen i

Stockholms län har ställt sig frågande till vad som egentligen menas med ”skyddas” och ”respekteras”.

Boverket har påpekat att uttrycket ”sammanhållen bebyggelse” enligt definitionen i 1 kap. 3 § är knutet till en samling av byggnadsverk. Verket har ifrågasatt om det verkligen är meningen att, som en konsekvens av detta, ett fåtal byggnader ska medföra krav på att det ska finnas torg, parker och andra grönområden m.m. Liknande synpunkter har framförts av Blekinge tekniska högskola, länsstyrelserna i Uppsala och Skåne län, Stockholms kommun, Göteborgs kommun, Sveriges Kommuner och Landsting och Föreningen Sveriges Byggnadsinspektörer. Banverket har föreslagit ett tillägg i 7 § som innebär att även ”gång- och cykelvägar samt kollektivtrafik” ska finnas i anslutning till områden med sammanhållen bebyggelse.

Enligt Länsstyrelsen i Stockholms län har 10 § formulerats som en direkt stoppregel. Länsstyrelsen anser att lydelsen i nuvarande 2 kap. 2 § tredje stycket plan- och bygglagen som anger att ”miljökvalitetsnormerna ska följas” bör behållas i den nya lagtexten. Göteborgs kommun har, med hänvisning till Regeringsrättens praxis i flera domslut, anfört att bestämmelsen bör formuleras om så att dess karaktär av stoppregel inte slår igenom. Liknande synpunkter har framförts av Föreningen Sveriges Byggnadsinspektörer och Sveriges Stadsarkitektförening.

Lantmäteriet, Socialstyrelsen, Banverket, Växjö tingsrätt, Länsstyrelsen i Uppsala län, Sveriges Kommuner och Landsting, Stockholms kommun och Sveriges Stadsarkitektförening har anfört att 11 § måste preciseras och att, om bestämmelsen inte kan förtydligas, bör innebörden tydligt framgå av motivtexten. Enligt Sveriges Byggindustrier är problemet inte dubbelarbete utan dubbelprövningarna. Denna synpunkt delas av flera remissinstanser.

Skälen för regeringens förslag

Bakgrund och gällande bestämmelser

Vid prövningen av frågor enligt den nuvarande plan- och bygglagen ska hänsyn tas till både allmänna och enskilda intressen. Detta framgår av bestämmelserna i 1–3 kap. I 2 kap. finns bestämmelser om de allmänna intressen som ska beaktas vid planläggning och lokalisering av bebyggelse m.m. Bestämmelserna ska tillämpas både vid beslut om planläggning och vid prövning av nya byggnader eller anläggningar i områden utanför detaljplan. Bestämmelserna i 2 kap. kan således säga uttrycka de

krav som staten ställer på kommunen vid besluten samtidigt som de anger ramarna för kommunens handlingsutrymme (jfr prop. 1985/86:1 s. 110). De generellt formulerade intressena ska tolkas och avvägas mot varandra i planläggningen. I 3 kap. finns bestämmelser med krav på placering och utformning av byggnader och anläggningar, liksom särskilda krav på tomter och allmänna platser. Bestämmelserna om placering och utformning är tillämpliga vid prövning av bygglov i områden både inom och utanför detaljplan, men tillämpas i första hand vid prövning av bygglov utanför detaljplan. Vid prövning av bygglov i områden inom detaljplan sker prövningen i första hand i förhållande till de planbestämmelser som reglerar placering och utformning av byggnadsverk i området.

Enligt PBL-kommittén har bestämmelserna i 2 kap. inte ifrågasatts. Däremot har det framförts kritik och lämnats förslag som rör såväl bestämmelsernas utformning som deras tillämpning. En vanlig uppfattning som har förts fram från framförallt kommunerna är att det inte alltid finns en förståelse för att flertalet allmänna intressen i 2 kap. ska omsättas av kommunerna i planer och beslut. En annan problemställning är att reglerna anses ge kommunen ett alltför stort handlingsutrymme. Detta aktualiseras främst i översiktsplaneringen och riskerar att bl.a. medverka till att översiktsplanen i bland blir ett omfattande redovisningsdokument i stället för att redovisa de för kommunen strategiska frågorna.

Även innebörden av olika bestämmelser i 2 och 3 kap. liksom de inbördes sambanden mellan dessa har diskuterats. Tillämpningen av bestämmelserna i enskilda beslut kan försvåras av att det finns både överlappningar och oklarheter i gränsdragningen mellan olika bestämmelser. Den åtskillnad mellan regler för lokaliseringsprövning och planläggning i 2 kap. och regler för prövning av bygglov i 3 kap – som de nuvarande bestämmelserna i 2 och 3 kap. syftar till – är inte entydig eller konsekvent varken när det gäller innehållet eller vid användningen av olika termer och uttryck. Bestämmelserna anses ha bidragit till att detaljplanerna blir alltmer detaljreglerande, vilket komplicerar både planprocessen och den efterföljande bygglovsprövningen.

Åtskillnaden mellan allmänna intressen som bör tillgodoses och krav som ska uppfyllas är också i viss mån missvisande. Dessa oklarheter förstärks dessutom av att olika termer och uttryck inte definieras på ett enhetligt och konsekvent sätt och att samma term används med olika innebörd. För att undanröja dessa oklarheter föreslog PBL-kommittén att 2 och 3 kap. läggs samman med ett delvis nytt innehåll.

De övergripande reglerna om allmänna och enskilda intressen bör samlas

Plan- och bygglagen är till sin karaktär en avvägningslag. Denna egenskap hos lagen har varit dess främsta kännetecken sedan den infördes 1987. I varje enskilt ärende, i varje kommun, görs dagligen avvägningar som beror på de förhållanden som råder just där vid den tidpunkten och de bedömningar som kommunen gör om framtiden. Det gäller avvägningar i ärenden om översiktsplan, detaljplan och bygglov. Kommunerna har mycket olika förutsättningar för sin samhällsplanering, bl.a. när det gäller storlek, geografiskt läge, organisation och bemanning i den kommunala organisationen. Gemensamt är att var och en i varje ärende gör

en unik avvägning mellan olika motstående intressen. Det utgör själva kärnan i lagen.

De övergripande reglerna om de intressen, såväl allmänna som enskilda som bör läggas till grund för planläggning och annan prövning, bör samlas i den nya lagens andra kapitel. Utgångspunkten är att bestämmelserna även fortsättningsvis ska vara allmängiltiga och generellt utformade. Samtidigt är det angeläget att bestämmelserna inte är diffusa utan tillräckligt konkreta för att förstås av dem som ska tillämpa lagen. Vissa förtydliganden bör därför göras.

För det första behöver förtydligas att prövningen av de allmänna och enskilda intressena i kapitlet endast avser prövning enligt plan- och bygglagen. Bestämmelserna är alltså inte tillämpliga vid prövning enligt andra lagar. För det andra bör det i varje bestämmelse förtydligas om bestämmelsen är tillämplig vid planläggning, i ärenden om bygglov eller förhandsbesked eller också i andra ärenden.

Redan av den inledande paragrafen i andra kapitlet bör det framgå att vid prövning av frågor enligt lagen ska man ta hänsyn till både allmänna och enskilda intressen. Även om det är en av de grundläggande principerna att bedömningar i olika frågor enligt plan- och bygglagstiftningen ska utgå från vad som är en från allmän synpunkt lämplig markanvändning, ska alltid hänsyn tas till berörda enskilda intressen. Detta framgår av nuvarande bestämmelse i 1 kap. 5 § plan- och bygglagen som anger att både allmänna och enskilda intressen ska beaktas vid prövning enligt lagen, om inte annat är särskilt föreskrivet. Det kan finnas skäl för att överväga utformningen av bestämmelsen med hänsyn till enskilda intressen. Sedan plan- och bygglagen infördes har Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna blivit en del av svensk rätt. En del av denna konvention är den s.k. proportionalitetsprincipen som kan beskrivas som ett krav på att det alltid ska finnas en rimlig balans mellan nyttan av ett beslut i en fråga och de konsekvenser som beslutet får för motstående enskilda intressen. För att det inte ska råda något tvivel om att konventionen gäller bör formuleringen ”om inte annat är särskilt föreskrivet” inte finnas med i den nya lagtexten.

Det är viktigt att en avvägning alltid görs i det enskilda ärendet och att beslut som går emot enskilda intressen har en tillräcklig motivering.

Som ett led i att få en tydligare och mer logisk struktur när det gäller bestämmelserna om allmänna intressen bör den allmänna inledande paragrafen följas av paragrafer som innehåller utgångspunkter för bedömningar av vad som är lämplig mark- och vattenanvändning och vilka hänsyn som ska tas vid lokalisering av bebyggelse och enstaka lovpliktiga byggnadsverk. Därefter bör bestämmelserna om bebyggelsens och de enstaka lovpliktiga byggnadsverkens placering och utformning finnas. Slutligen bör särskilda krav på planläggningen och prövningen av lov, t.ex. hänsyn till omgivningen och behov av allmänna platser m.m., finnas. Innehållet i 2 kap. i den föreslagna nya lagen motsvarar med vissa justeringar bestämmelserna i nuvarande 2 kap. plan- och bygglagen men även några bestämmelser i nuvarande 3 kap. En av de föreslagna bestämmelserna är helt ny.

Nya bestämmelser om klimatförhållanden

I den nuvarande plan- och bygglagen saknas uttryckliga krav på att hänsyn ska tas till klimataspekter. Däremot har riksdagen genom de ändringar i plan- och bygglagen som trädde i kraft den 1 januari 2008 tydliggjort att planläggning och lokalisering ska ske med hänsyn till risker för olyckor, översvämningar och erosion. Länsstyrelsen har en uttrycklig skyldighet att bevaka att så sker vid både översiktsplanering och detaljplaneläggning.

Klimatberedningen har i sitt betänkande ”Svensk klimatpolitik” (SOU 2008:24) påtalat behovet av att föra in klimat- och energifrågorna tydligare i samhällsplaneringen. Klimatberedningen ansåg att en strävan att minimera växthusgasutsläpp bör genomsyra hela samhällsplaneringen samt att kommunernas möjligheter och skyldigheter att verka för minskade transportbehov och lägre växthusgasutsläpp vid planering bör stärkas. Enligt Klimatberedningens bedömning bör det i lagstiftningen ställas krav på kommunerna att redovisa hur planen bidrar till att minska växthusgasutsläppen, t.ex. genom att minimera transportbehoven och minska energianvändningen. Klimatberedningen förordade även en ökad mellankommunal samordning av samhälls- och transportplanering samt en förstärkt stödfunktion och tillsyn från länsstyrelserna i dessa frågor.

Energieffektiviseringsutredningen har i sitt betänkande ”Vägen till ett energieffektivare Sverige” (SOU 2008:110) lyft fram samhällsplaneringen som ett centralt styrmedel för ökad energieffektivisering. Utredningen bedömde att samhällsplaneringen i större utsträckning behöver stimulera en samhällsstruktur som främjar resurssnåla transporter. En medveten styrning av bebyggelseutvecklingen har enligt utredningen stor betydelse för det framtida transportberoendet eftersom bebyggelsen förändras långsamt och transportalstrande bebyggelsemönster får långsiktiga konsekvenser. Det är också viktigt enligt utredningen att utnyttja den potential till energieffektivisering som samverkan mellan olika transportslag kan ge. Utredningen såg även ett behov av en regional planeringssamordning. Utredningen föreslog en ökad samordning av infrastruktur-, trafik- och bebyggelseplaneringen.

Regeringen delar Klimatberedningens och Energieffektiviseringsutredningens uppfattning att kommunernas samhällsplanering bör kunna spela en viktig roll i klimatarbetet. Detta framgår av såväl klimatpropositionen ”En sammanhållen klimat- och energipolitik” (prop. 2008/09:162), den transportpolitiska propositionen ”Framtidens resor och transporter” (prop. 2008/09:35) samt budgetpropositionen ”Budget för 2010” (prop. 2009/ 10:1 s. 43). Det handlar framförallt om en mer integrerad och förutseende samhällsplanering för minskade klimatpåverkande utsläpp genom ett mer transport- och energieffektivt samhällsbyggande. Syftet med tillägget i lagtexten om att ta hänsyn till klimataspekter vid planläggning är att främja goda miljöförhållanden dels genom anpassning till klimatförändringar, dels genom en minskad klimatpåverkan och därigenom bidra till att nå miljökvalitetsmålet Begränsad klimatpåverkan (jfr klimatpropositionen s. 139, transportpolitiska propositionen s. 124 och 134 f. samt budgetpropositionen s. 34 f. i utgiftsområde 18, s. 29 och 37 i utgiftsområde 20).

På regeringens uppdrag har Boverket i en rapport redovisat exempel och metoder för hur planering och byggande kan anpassas för att förebygga, undvika och minimera negativa effekter av klimatförändringar (”Bygg för morgondagens klimat”, Boverket, maj 2009). Boverket har redovisat exempel på hur samhällsplaneringen kan fungera som styrmedel för en minskad klimatpåverkan (Rapporten Planer som styrmedel för att minska samhällets klimatpåverkan, Boverket, december 2009). Regeringen behandlar denna fråga i klimatpropositionen (prop. 2008/09:162, s. 130140).

Enligt regeringens bedömning bör de inledande bestämmelserna i det föreslagna 2 kap. om allmänna intressen och enskilda intressen kompletteras så att det görs tydligt att planläggning utöver natur- och kulturvärden, även ska ta hänsyn till miljö- och klimataspekter.

För att nå en mer transport- och energieffektiv samhällsbyggnad är det viktigt att den fysiska planeringen samordnas bättre med infrastrukturplaneringen.

I syfte att effektivisera planeringsprocessen för infrastruktur har regeringen den 19 mars 2009 tillsatt en parlamentarisk kommitté (N 2009:03) som ska analysera planeringsprocessen för byggande av transportinfrastruktur och föreslå sådana ändringar av väglagen (1971:948) och lagen (1995:1649) om byggande av järnväg som innebär att processen effektiviseras. Utredningsarbetet ska även, med ett transportinfrastrukturperspektiv, omfatta frågor om miljökonsekvensbeskrivning och tillåtlighetsprövning enligt miljöbalken samt frågor om samordning med övrig fysisk planering enligt plan- och bygglagen. En bakgrund till behovet av denna utredning framgår i propositionen ”Framtidens resor och transporter – infrastruktur för hållbar tillväxt” (prop. 2008/09:35).

Tydligare bestämmelser om hänsyn till regionala förhållanden

Enligt bestämmelserna i den nuvarande plan- och bygglagen ska man vid planläggning ta hänsyn till förhållandena i angränsande kommuner. Som PBL-kommittén har framhållit, tar denna formulering främst fasta på gränskommunala hänsyn samtidigt som behovet av samverkan och samarbete i ett bredare regionalt perspektiv har ökat under senare år. Kommungränsen minskar alltmer i betydelse, framförallt i takt med den pågående regionförstoringen till följd av en ökad pendling inom allt större områden.

PBL-kommittén påpekade att det finns brister när det gäller samverkan mellan kommuner när det gäller planläggning och prövning av åtgärder med mellankommunal och regional räckvidd. Trafikinfrastruktur, anläggningar för energidistribution och avfall samt vindkraftverk är exempel på sådana anläggningar som behöver belysas i ett regionalt sammanhang. EU:s strukturfonder och tillväxtpolitiken har bidragit till att nya arbetsformer med delvis nya regionala aktörer har utvecklats. I den kommunela fysiska planeringen behöver hänsyn tas även till detta.

I likhet med PBL-kommittén och ett stort antal remissinstanser anser regeringen att de nuvarande bestämmelserna bör kompletteras så att hänsyn till både mellankommunala och regionala förhållanden bör tas vid planläggning enligt plan- och bygglagen.

Bestämmelser om främjande av tillgänglighet och användbarhet

Den nuvarande plan- och bygglagens inledande bestämmelser anger att bestämmelserna i lagen syftar till att främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö. Att planläggning enligt plan- och bygglagen ska främja en från social synpunkt god livsmiljö slås fast i nuvarande 2 kap. 2 §. Begreppet ”en från social synpunkt god livsmiljö” omfattar enligt förarbetena (prop. 1985/86:1 s. 112) målet att offentliga platser och byggnader är tillgängliga för alla. Inom områden med s.k. sammanhållen bebyggelse krävs att bebyggelsemiljön utformas med hänsyn till behovet av möjligheter för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga att använda området. Det gäller både vid utformning av ny sammanhållen bebyggelse och vid ändring eller komplettering av sammanhållen bebyggelse, dvs. bebyggelse som i princip ska regleras genom detaljplan. Kravet ska emellertid enligt förarbetena ses som en sammanfattning av de krav på tillgänglighet som ställs på byggnader, tomter och allmänna platser (prop. s. 477).

PBL-kommittén fann att nuvarande materiella bestämmelser i huvudsak tillräckligt väl speglar de grundläggande kraven på hänsyn till tillgänglighet för funktionshindrade, men att bestämmelserna inte tillräckligt väl speglar att all bebyggelse bör utformas med hänsyn till möjligheterna för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga att använda bebyggelsen. Kommittén föreslog därför att det införs uttryckliga krav på att hänsyn till frågor om tillgänglighet inte enbart ska tas inom områden med sammanhållen bebyggelse, utan ska gälla vid utformning av all bebyggelse.

Bebyggelsens tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga är ett väsentligt samhällsintresse, som dock inte har fått fullt genomslag vid tillämpningen av bygglagstiftningen. Regeringen delar PBL-kommitténs bedömning att en förbättrad tillgänglighet främst handlar om en bättre tillämpning, men att tillämpningen behöver stödjas genom vissa förtydliganden i bestämmelserna om allmänna intressen. Det bör därför förtydligas att en från social synpunkt god livsmiljö ska vara tillgänglig för alla samhällsgrupper. Bestämmelserna om hänsyn till behovet av att personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga ska kunna använda ett bebyggelseområde bör inte enbart gälla inom områden med sammanhållen bebyggelse, utan generellt för all bebyggelse.

Bestämmelser om hänsyn till elektronisk kommunikation samt avfallshantering vid lokalisering av bebyggelse

De inledande bestämmelserna om vilka grundläggande aspekter som bör främjas vid planläggningen i ärenden om bygglov och förhandsbesked bör kompletteras med bestämmelser som redovisar vilka ytterligare hänsyn som ska tas i samband med prövning av bebyggelsens lokalisering (se föreslagna 2 kap. 5 §). Även denna prövning ska göras både vid planläggning och i ärenden om bygglov och förhandsbesked.

Vid den inledande lokaliseringsprövningen ska, enligt nuvarande bestämmelser, förutom en bedömning av markens lämplighet för avsett än-

damål hänsyn tas till de boendes och övrigas hälsa och säkerhet, jord-, berg- och vattenförhållanden, möjligheterna att ordna trafik, vattenförsörjning och avlopp samt annan samhällsservice, möjligheterna att förebygga vatten- och luftföroreningar och bullerstörningar samt risken för olyckor, översvämning och erosion.

PBL-kommittén konstaterade att de nuvarande bestämmelserna inte ställer uttryckliga krav på att möjligheterna att ordna avfall ska utgöra en förutsättning för planläggning och lokalisering av bebyggelse. Regeringen delar kommitténs bedömning att bestämmelserna bör kompletteras så att detta tydligt framgår. Syftet är att hänsyn till frågor om avfallshantering ska tas i ett tidigare skede i den fysiska planeringen.

Regeringen delar också Bredbandsutredningens bedömning i betänkandet ”Bredband till hela landet” (SOU 2008:40) att planeringen för den s.k. IT-infrastrukturen behöver samordnas bättre med planläggningen enligt plan- och bygglagen, både i översiktsplaneringen och i samband med detaljplaneläggning. Tillgången till IT-infrastruktur har blivit en allt viktigare förutsättning för att människor ska kunna delta och verka i samhället oavsett var de bor och oavsett om de bor i glesbygd eller inte. I rapporten Bredbandsstrategi för Sverige (Regeringskansliets dnr N2009/ 8317/ITP), som presenterades den 3 november 2009, föreslås ett antal insatser för att förbättra förutsättningarna för marknadens aktörer att svara för att driva verksamhet och investera i bredband i hela landet. I rapporten (s. 30) konstateras bl.a. att samordningen mellan planeringen för IT-infrastruktur behöver samordnas med kommunernas planering enligt plan- och bygglagen, på motsvarande sätt som sker när det gäller annan infrastruktur. Det bör därför i plan- och bygglagen föras in en grundläggande bestämmelse om att hänsyn ska tas till elektronisk kommunikation vid planläggning och i ärenden om bygglov eller förhandsbesked enligt lagen.

Den nya lagen bör alltså kompletteras med bestämmelser om att lokaliseringsprövningen ska ske med hänsyn också till möjligheterna att ordna avfallshantering och elektronisk kommunikation. Bestämmelserna innebär att man bör ta hänsyn även till dessa aspekter och väga dem mot andra allmänna intressen för ett från helhetssynpunkt bra resultat. Dessa generella krav behöver normalt konkretiseras med stöd av kompletterande underlag.

När det gäller underlag för bedömningen av om mark är lämplig för bebyggelse och byggnadsverk med hänsyn till t.ex. risken för översvämningar kan sådant underlag bestå av utredningar, faktasammanställningar och bedömningar av ansvariga myndigheter om hur bl.a. ändrade klimatförhållanden kan påverka vattenståndet i sjöar och vattendrag och därmed frågan om vilka områden eller platser som är lämpliga för bebyggelse. Sådana karteringar som ska göras enligt förordningen (2009:956) om översvämningsrisker bör kunna utgöra bra underlag för bedömningen av översvämningsrisker.

Förtydligande i bestämmelserna om placering och utformning av bebyggelse och byggnadsverk

Bestämmelserna i 2 kap. bör i likhet med i dag, utöver krav på hänsyn vid lokaliseringsprövning, även ange vilka hänsyn som ska tas vid ut-

formning och placering av bebyggelse på viss mark (jfr föreslagna 2 kap. 6 §). Som har anförts ovan delar regeringen PBL-kommitténs bedömning (SOU 2005:77 s. 371) att gränsdragningen mellan bestämmelserna i 2 och 3 kap. i den nuvarande plan- och bygglagen är oklar, bl.a. genom att lokaliseringsprövningen ofta innehåller bedömningar av en lämplig placering på viss mark. Vidare är det uppenbart att flera av de krav som ställs på s.k. sammanhållen bebyggelse också är relevanta för såväl bebyggelse i allmänhet som för enstaka byggnadsverk. Det gäller t.ex. behovet av skydd mot uppkomst av brand och olyckshändelser samt kraven på tillgänglighet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Vidare är det uppenbart att vissa av de krav som ställs på enstaka byggnadsverk också bör ställas på bebyggelse. Det gäller främst kravet på att byggnadsverk ska placeras och utformas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- och landskapsbilden samt naturvärden på platsen och att byggnaderna ska ge en god helhetsverkan. Det är således inte längre befogat att fullt ut behålla den nuvarande uppdelningen mellan kraven på bebyggelse och kraven på enstaka byggnadsverk. Därför bör vissa av de bestämmelser i nuvarande 3 kap. som avser utformning av byggnadsverk lämpligen föras samman med motsvarande bestämmelser i 2 kap. På så sätt samlas de krav som gäller de allmänna intressen som man ska ta hänsyn till vid placeringen och utformningen av såväl bebyggelse som enstaka byggnadsverk.

De nya bestämmelserna bör med några undantag ha samma innebörd som bestämmelserna i 2 och 3 kap. i den nuvarande lagen. Det innebär bl.a. att bebyggelse och lovpliktiga byggnadsverk ska utformas och placeras på den avsedda marken på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- och landskapsbilden, natur- och kulturvärdena på platsen, skydd mot uppkomst och spridning av brand och mot trafikolyckor och andra olyckshändelser. Man ska också ta hänsyn till behovet av hushållning med energi och vatten och av att få goda klimat- och hygienförhållanden, trafikförsörjning och behovet av en god trafikmiljö samt möjligheter för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga att använda området.

När det gäller de nuvarande bestämmelserna i 3 kap. 1 § som säger att byggnader ska ha en yttre form och färg som är estetiskt tilltalande delar regeringen PBL-kommitténs uppfattning att uttrycket ”estetiskt tilltalande” inte bör användas i lagtexten. Uttrycket är subjektivt och svårt att tillämpa. Bestämmelsen bör i stället utformas så att de olika komponenter som är väsentliga för bedömningen uttryckligen framgår, dvs. krav på en god form-, färg- och materialverkan. Denna del av bestämmelsen bör dock flyttas till kapitlet om krav på byggnadsverk (jfr föreslagna 8 kap.) I kapitlet om allmänna och enskilda intressen bör bestämmelsen begränsas till ”intresset av en god helhetsverkan”.

Liksom vid lokalisering av bebyggelse bör det också vid utformningen av bebyggelsen uttryckligen framgå att hänsyn ska tas till möjligheten att hantera avfall.

Utformningsbestämmelserna bör även gälla vid förändringar och kompletteringar av bebyggelsen, vilket innebär ett förtydligande jämfört med motsvarande bestämmelser i dag.

Bestämmelserna om utformning och placering bör också gälla i fråga om skyltar och ljusanordningar. I avsnittet om definitionerna framgår att

skyltar och ljusanordningar i plan- och bygglagen inte ses som anläggningar och därför inte heller omfattas av ”byggnadsverk”. När krav behöver ställas på skyltar och ljusanordningar bör detta därför regleras särskilt.

Bestämmelserna om placering och utformning av bebyggelse och byggnadsverk bör även innebära krav på att bebyggelseområdets särskilda historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden ska skyddas. Bestämmelsen, som utgår från PBL-kommitténs förslag, innebär ett förtydligande i förhållande till dagens 3 kap. 12 § plan- och bygglagen. För det första bör förtydligas att kravet bör kunna ställas inte enbart vid planläggning eller i ärenden om bygglov utan också i t.ex. tillsynsärenden.

För det andra föreslogs i lagtextpromemorian ett förtydligande med innebörden att de uppräknade värdena borde grundas på fackmässiga bedömningar. Mot bakgrund av det som Riksantikvarieämbetet m.fl. har anfört om att det bl.a. inte framgår vad som krävs av en fackmässig bedömning bör ett sådant krav inte införas.

Den nuvarande bestämmelsen i 3 kap. 10 § plan- och bygglagen säger att byggnadens karaktärsdrag ska beaktas och dess ”värden” tas till vara. I lagtextpromemorian föreslogs i stället att befintliga karaktärsdrag ska respekteras. Bakgrunden till förslaget är PBL-kommitténs och flera remissinstansers bedömning att tillräcklig hänsyn inte tas till bebyggelsens värden trots höga ambitioner. Riksantikvarieämbetet har dock föreslagit att bestämmelsen kompletteras så att det framgår att karaktärsdrag inte bara ska respekteras utan också ”tillvaratas”. Regeringen delar Riksantikvarieämbetets bedömning att termen ”tillvaratas” bör finnas kvar. Naturligtvis bör kravet på tillvaratagande inte tillämpas så strikt att man avstår från varje ändring i gamla byggnader som kan behövas t.ex. i energieffektiviseringssyfte.

En viktig förutsättning för att byggnader med särskilda värden ska få ett tillräckligt skydd enligt lagen är att kommunerna tar fram det kunskaps- och beslutsunderlag som behövs.

Två remissinstanser har föreslagit att uttrycket ”stads- och landskapsbild” ändras för att få överensstämmelse med europeiska landskapskonventionens definition av landskap som innefattar både det urbana och det rurala landskapet. Konventionen, som antogs av Europarådet den 20 oktober 2000, trädde i kraft den 1 april 2004. Riksantikvarieämbetet har på regeringens uppdrag lämnat två rapporter med förslag till nationellt genomförande av landskapskonventionen (Regeringens dnr Ku2008/97/ KT). Riksantikvarieämbetet föreslår bl.a. att termen ”landskap” enligt konventionen ska föras in som ett allmänt intresse i plan- och bygglagen. Rapporterna har remitterats. Därefter har regeringen i en skrivelse till riksdagen gjort bedömningen att den europeiska landskapskonventionen bör ratificeras, men att ratificeringen inte kräver några författningsändringar (Vissa kulturmiljöfrågor, skr. 2009/10:74 s. 14).

Tydligare bestämmelser om krav på sammanhållen bebyggelse

PBL-kommittén ansåg att det, utöver de generella kraven på utformningen av bebyggelse och byggnadsverk, även är befogat att i en särskild bestämmelse ange vilka ytterligare krav som ska gälla för utformningen av

sammanhållen bebyggelse. Regeringen delar denna bedömning. Som redovisas i avsnitt 7 föreslår regeringen att uttrycket ”sammanhållen bebyggelse” i plan- och bygglagen ska avse ”bebyggelse på tomter som gränsar till varandra eller skiljs åt endast av en väg, gata eller parkmark”. Utgångspunkten är att kommunen för en ny sammanhållen bebyggelse liksom i dag bör pröva både ett mark- eller vattenområdes lämplighet samt reglera bebyggelsemiljöns utformning i huvudsak genom detaljplan.

I bestämmelserna om sammanhållen bebyggelse bör således i likhet med i dag krav ställas på att det inom eller i nära anslutning till områden med sammanhållen bebyggelse ska finnas lämpliga platser för lek, motion och annan utevistelse samt möjligheter att anordna en rimlig samhällsservice och kommersiell service.

I bestämmelserna bör också ställas krav på hänsyn till behovet av andra gemensamma funktioner. De nuvarande bestämmelserna i 2 kap. 4 § 5 anger bl.a. att bebyggelsemiljön ska utformas med hänsyn till behovet av parker och andra grönområden. Det saknas dock ett uttryckligt krav på att behovet av allmänna platser ska tillgodoses, vilket är ologiskt med tanke på att bestämmelserna om detaljplanens obligatoriska innehåll i nuvarande 5 kap. 3 § ställer krav på att allmänna platser ska redovisas. Mot bakgrund av detta och de problem i tillämpningen av bestämmelserna om allmänna platser som PBL-kommittén har redovisat i sitt betänkande (SOU 2005:77, avsnitt 9.4.3) gör regeringen bedömningen att ett sådant grundläggande krav bör införas i den nya bestämmelsen. Med hänsyn till att bestämmelsen inte bara avser detaljplan utan all planläggning enligt lagen bör dock inte uttrycket ”allmän plats” användas eftersom detta enligt förslaget i avsnitt 7 är förbehållet områden inom detaljplan. I bestämmelsen bör därför i stället räknas upp vad som avses i detta sammanhang, nämligen gator, vägar och torg. Det i bestämmelsen nämnda behovet bör värderas både i förhållande till områdets värden och framtida behov för att markera det långsiktiga förvaltningsperspektivet.

Bestämmelser om placering av byggnadsverk under markytan

Enligt nuvarande 3 kap. 2 § plan- och bygglagen ska man, i fråga om byggnader som placeras under markytan, i skälig omfattning beakta att användningen av marken över byggnaderna inte försvåras. Byggande under markytan har betydligt större omfattning än vad man i allmänhet föreställer sig. Det är därför angeläget att man vid planläggning och i ärenden om bygglov enligt plan- och bygglagen noggrant undersöker förutsättningarna och konsekvenserna för den framtida markanvändningen på platsen eller inom området. Kommunerna bör ägna större uppmärksamhet åt byggande under mark och tillämpningsområdet för bestämmelsen bör därför utökas dels till att omfatta alla byggnadsverk, dels på så sätt att kommunen inte bara ska beakta att användningen av marken över byggnadsverket inte försvåras utan se till att detta inte sker. På så sätt blir kommunens ansvar för den framtida markanvändningen i dessa områden tydligare.

Bestämmelser om hänsyn till omgivningen

I gällande lagstiftning finns i 3 kap. 2 § en bestämmelse som innehåller ett krav på att byggnader ska placeras och utformas så att de inte innebär betydande olägenheter för omgivningen. Bestämmelsen har emellertid genom sin placering i 3 kap. och genom det sätt på vilken den är formulerad en formellt begränsad räckvidd. För att undanröja något av den oklarhet som finns bör bestämmelsen ersättas av en bestämmelse med mera generell innebörd. En sådan bestämmelse föreslås i 2 kap. 9 §. Bestämmelsen syftar till att tydligt ange att hänsyn till omgivningen ska tas såväl vid planläggning av mark- och vattenområden som vid lokalisering, placering och utformning av bebyggelse. Vidare bör framgå att bestämmelsen inte som nu gäller konsekvenserna av den avsedda användningen enbart av byggnader utan också när det gäller hur de mark- och vattenområden som planläggningen eller lokaliseringen reglerar allmänt kommer att användas. Det finns också skäl att i den nya bestämmelsen tydligare markera att bestämmelsen särskilt avser sådan omgivningspåverkan som innebär risk för fara för människors hälsa och säkerhet. I denna del är det naturligt att bedömningarna av vilka olägenheter eller risker som kan godtas anpassas till de bedömningar som görs vid prövning enligt miljöbalken i likartade fall. När det gäller vad som innebär betydande olägenheter på annat sätt är avsikten inte att den nya bestämmelsen ska innebära någon förändring i förhållande till nuvarande praxis.

Bestämmelser om samordning med prövning enligt annan lagstiftning

Flera byggnadsverk och byggnadsåtgärder kan kräva tillstånd enligt såväl plan- och bygglagstiftningen som enligt andra lagar. I dessa fall innebär varken en detaljplan eller ett givet bygglov ett slutligt besked från samhällets sida, utan åtgärden kan inte påbörjas förrän andra tillstånd har getts. Enligt nuvarande bestämmelser ska byggnadsnämnden i samband med bygglovsprövningen, om den finner anledning anta att en åtgärd som kräver lov fordrar tillstånd även av någon annan myndighet, upplysa sökanden om detta. Utöver denna bestämmelse innehåller plan- och bygglagen inga särskilda bestämmelser som rör samordningen mellan prövningen enligt plan- och bygglagen och annan lagstiftning.

PBL-kommittén har föreslagit vissa lagändringar i syfte att förbättra samordningen mellan plan- och bygglagen och miljöbalken, i första hand genom en samordning av den formella hanteringen (SOU 2005:77 s. 754 f.). Kommitténs utgångspunkt är att undvika dubbelprövning, underlätta för de olika enskilda parter som berörs samt ge möjligheter till förenklingar och en snabbare handläggning. Kommittén anser vidare att det finns vissa möjligheter till en bättre samordning mellan planläggning enligt plan- och bygglagen och planeringen enligt de s.k. trafiklagarna, dvs. väglagen (1971:948) och lagen (1995:1649) om byggande av järnväg, men har inte lämnat något författningsförslag i dessa delar.

Regeringen delar kommitténs bedömning att det finns möjligheter till samordning av handläggningen av ärenden enligt olika lagar. Förslag om detta presenteras i avsnitt 11.4 och 15.8. Det är angeläget att alla möjligheter till samordning tas till vara för att undvika dubbelarbete och för att effektivisera beslutsprocesserna. En bättre samordning är till gagn både

för samhället i stort och för företag och enskilda. En bestämmelse bör därför infogas i den nya lagen med innebörden att man vid planläggning och annan prövning som avser mark- och vattenanvändningen och som också har prövats eller ska prövas enligt annan lag ska samordna arbetet, om det lämpligen kan ske. På så sätt kan dubbelarbete undvikas.

Hänvisningar till S8

  • Prop. 2009/10:170: Avsnitt 28.1

9. Översiktsplan

Hänvisningar till S9

  • Prop. 2013/14:127: Avsnitt 7, 8

9.1. Bakgrund och gällande bestämmelser

Enligt 1 kap. 3 § i den nuvarande plan- och bygglagen ska varje kommun ha en aktuell översiktsplan som omfattar hela kommunen. Ett motiv för införandet av bestämmelser om en obligatorisk översiktsplan var decentraliseringen av beslutsansvaret från staten till kommunerna som fick huvudansvaret för plan- och byggbeslut. Formerna för dialog i planeringen mellan staten, via länsstyrelserna, och kommunerna regleras i plan- och bygglagens bestämmelser där översiktsplanen och länsstyrelsens granskningsyttrande är centrala. Översiktsplanen motiverades även med att kommunen behöver en plattform som ger framförhållning och handlingsberedskap för efterföljande detaljplanering och beslut om bygglov.

Översiktsplanens syfte är att ge vägledning för beslut om användning av mark- och vattenområden samt om hur den byggda miljön ska utvecklas. Enligt nuvarande bestämmelser ska kommunen i översiktsplanen redovisa sin bedömning av hur man kommer att tillgodose de allmänna intressen som man ska ta hänsyn till vid användningen av mark- och vattenområden. Planläggningen ska medföra att mark- och vattenområden ska användas för det eller de ändamål som områdena är mest lämpade för med hänsyn till beskaffenhet, läge och behov. Företräde ska ges åt sådan användning som från allmän synpunkt medför en god hushållning. Vid redovisningen ska kommunen tillämpa bestämmelserna i 3 och 4 kap. miljöbalken. Det betyder bl.a. att översiktsplaneringen måste – utöver de olika riksintressena – ta hänsyn till att oexploaterade områden, områden som är särskilt känsliga från ekologisk synpunkt och skogsmark som har betydelse för skogsnäringen så långt som möjligt ska skyddas samt att brukningsvärd jordbruksmark får tas i anspråk för bebyggelse eller anläggningar endast om det behövs för att tillgodose väsentliga samhällsintressen och detta behov inte kan tillgodoses på ett från allmän synpunkt tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk.

Länsstyrelsens granskningsyttrande ska ge ett samlat besked om i vilken utsträckning kommunens översiktsplan kan genomföras utan ingripande från staten, utifrån de intressen som staten ska bevaka enligt plan- och bygglagen.

Översiktsplanen ska möjliggöra en rationalisering av efterföljande, mer detaljerad planläggning. Enligt bestämmelserna om detaljplaner kan exempelvis enkelt planförfarande tillämpas i vissa fall och under förutsättning att planförslaget är förenligt med översiktsplanen. Översiktsplanens avvägningar mellan olika allmänna intressen och ställningstagande till markanvändning och bebyggelseutveckling förutsätts även ge vägledning för bygglovsprövning i områden där det saknas rättsverkande pla-

ner. Samtidigt ska planen ge berörda intressenter och kommuninvånare en uppfattning om hur kommunen kan komma att ställa sig till framtida anspråk på förändringar. Planens huvuduppgift är att ge stöd och vägledning för kommunens beslut om bebyggelse och andra åtgärder som prövas enligt lagen, framförallt i de områden som saknar rättsverkande planer. Planen är inte juridiskt bindande för myndigheter och enskilda. Bestämmelser om översiktsplanen finns främst i nuvarande 4 kap. plan- och bygglagen. I förslaget till den nya lagen finns bestämmelserna om översiktsplan i 3 kap.

I förarbetena till plan- och bygglagen utgick man även från att en mer utvecklad översiktsplan skulle kunna fungera som ett sektorsövergripande, strategiskt instrument för kommunens långsiktiga utveckling. Tanken var att översiktsplanen skulle kunna utformas med hänsyn till den politiska viljeinriktningen och till skilda kommunala behov eller förutsättningar.

Översiktsplanen ska även vägleda andra myndigheters beslut enligt plan- och bygglagen och vissa andra lagar, i första hand miljöbalken. Myndigheter ska i sina beslut ange om den prövade anläggningen eller åtgärden går att förena med den för området gällande översiktsplanen.

Översiktsplaneringen bedrivs i dag med skiftande inriktning och aktivitetsgrad i landets kommuner. Vissa kommuner driver översiktsplaneringen som en strategisk utvecklingsplanering medan andra begränsar planeringen till en beslutsförberedande planering för mark- och vattenanvändning och bebyggelseutveckling. I många kommuner är översiktsplanerna inaktuella och har inte heller i övrigt fått den betydelse som ett politiskt vägledande, strategiskt dokument för kommunens långsiktiga utveckling som var avsikten när planinstitutet infördes.

Enligt uppgifter från Boverket har drygt 30 procent av landets kommuner översiktsplaner som är mer än 15 år gamla (Boverkets rapport ”Uppsikt enligt plan- och bygglagen – Utvecklingen i landet inom plan- och byggväsendet”, 2008). De flesta kommuner som har inaktuella översiktsplaner ligger norr om Vänern och Mälardalen och har en befolkning på mindre än 25 000 invånare. Flera av dessa kommuner har också svaga resurser för fysisk planering. Att en så stor andel av landets kommuner fortfarande har gamla och med stor sannolikhet också inaktuella översiktsplaner innebär en rad problem. Enligt Boverket låter centrala myndigheter, som exempelvis Transportstyrelsen, gamla översiktsplaner ligga till grund för bedömningar av nya investeringar. Detta är ett problem. Det är också ett problem med inaktuella översiktsplaner när kommunerna i en region försöker att samordna olika insatser. Likaså är det ett problem när prövningar enligt plan- och bygglagen eller miljöbalken grundar sig på inaktuella översiktsplaner. Problemen blir också uppenbara, enligt Boverket, då allt fler kommuner gör fördjupningar och tillägg till översiktsplanen. Detta gäller särskilt för tillägg till översiktsplanen där avvägningar ska göras mellan tillägget och övriga allmänna intressen över hela kommunens yta. Boverkets uppfattning är att tillägg enbart bör göras till aktuella översiktsplaner.

Sammantaget kan inaktuella översiktsplaner leda till felaktiga bedömningar i andra ärenden som grundar sig på planen. Boverket bedömer att det kan bli mycket svårt för kommunerna att möta de framväxande förväntningarna på kommunalt inflytande, t.ex. när det gäller möjligheterna att bygga strandnära, möta klimatförändringarna och bygga ut vindkraf-

ten. Aktiviteten för att uppdatera översiktsplanerna var mycket låg under 1990-talet men har nu ökat både genom översyner av kommunomfattande översiktsplaner och genom fördjupningar och tillägg, främst för vindkraft. Det planeringsstöd för vindkraft som regeringen införde den 1 juli 2007 har bidragit till en ökad planeringsaktivitet. Andra frågor som har planerats genom tillägg till översiktsplaner är s.k. grönstruktur (dvs. parker, alléer, grönområden och andra inslag av växtlighet), förorenade områden, järnväg och snöskotertrafik.

Aktualitetsprövningen sker inte i den utsträckning som det var tänkt enligt lagens krav. Det är bara en tredjedel av landets kommuner som någon gång har aktualitetsprövat sin översiktsplan. Behovet av mellankommunal samverkan har dock ökat i första hand med anledning av vindkrafts- och infrastrukturplanering, men också med anledning av planering för landsbygdsutveckling i strandnära lägen, gemensamma planeringsunderlag och gemensamma översiktsplaner (Boverkets årliga uppföljning av översiktsplaneringens utveckling, redovisad bl.a. i Årsredovisning 2008).

De stora skillnaderna mellan kommunerna beror ofta på olika utvecklingsförutsättningar och tillgång på resurser i kommunerna. Stora och expanderande kommuner upplever som regel ett större behov av att fortlöpande diskutera den framtida utbyggnaden medan små kommuner i glesbygd med svagt förändringstryck inte är lika motiverade att upprätta en ny översiktsplan. Särskilt de små kommunerna upplever i bland att bestämmelserna är alltför betungande när det gäller förfarande och redovisning för att motsvara nyttan. Det framhålls ofta att plan- och bygglagens planinstrument, inklusive översiktsplanen, främst är avsedda som exploateringsinstrument för att hantera utveckling och expansion medan de passar sämre för att hantera stagnation och befolkningsminskning, rivning av bostäder och avveckling av service.

Enligt en enkät 2004, gjord av Sveriges Kommuner och Landsting, bedrivs ”översiktsplanering” även i andra former än genom översiktsplan. Visioner, strategier, program och liknande dokument kompletterar och i vissa fall ersätter de formella planinstrumenten. Enligt samma enkät anser mer än hälften av de kommunala planerarna att de har stor nytta av översiktsplanen medan endast ett fåtal anser sig ha liten nytta av planen. Den upplevda nyttan är störst i storstadsregioner och tillväxtkommuner medan små kommuner, främst i glesbygden, anser att översiktsplanen har liten nytta. Användbarheten är störst som beslutsunderlag för bygglov och andra PBL-ärenden (90 %), därefter som program för detaljplanearbete (70 %) och slutligen som underlag för tillståndsprövning enligt miljöbalken (50 %). En majoritet (90 %) har uppgett att översiktsplanens intentioner följs i mycket stor eller stor utsträckning.

Bristen när det gäller att följa bestämmelserna om en aktuell översiktsplan beror i många kommuner på inställningen till översiktsplanens nytta vid efterföljande beslut samt bristen på resurser för planeringen. Det finns ett behov av att vitalisera översiktsplaneprocessen och av att stärka översiktsplanen genom att bredda den och göra den mer strategisk. Översiktsplanen behöver sättas in i ett nationellt och regionalt sammanhang där kopplingarna till övergripande mål och program tydliggörs. Plandokumenten behöver bli mer överskådliga och förfarandet förenklas för att tidsmässigt förkorta processen.

Genom den av riksdagen antagna propositionen ”Ett första steg för en enklare plan- och bygglag” (prop. 2006/07:122, bet. 2007/08:CU3, rskr. 2007/08:54) genomfördes förslag om förändringar i plan- och bygglagens bestämmelser som rör vissa frågor i översiktsplanen. Den ekonomiska dimensionen av hållbar utveckling förtydligades genom det allmänna kravet i 2 kap. 2 § att en god ekonomisk utveckling och effektiv konkurrens ska främjas vid planläggning och byggande. Behovet av revideringar av översiktsplanen har ökat och möjligheten att ändra en översiktsplan för en viss del av kommunen eller genom ett tillägg för att tillgodose ett särskilt intresse klargjordes genom en ändring i 4 kap. 1 a § (med ikraftträdande den 1 januari 2008). För att förenkla förfarandet vid utställning ändrades samtidigt bestämmelsen i 4 kap. 7 § så att det räcker att kungöra utställningen före utställningstidens början. Vidare infördes en bestämmelse om att för det fall planförslaget innebär en ändring av översiktsplanen ska det framgå av kungörelsen. Skyldigheten att ta hänsyn till miljö- och riskfaktorer i den översiktliga planeringen betonades genom ett tydligare stöd i bestämmelserna i 2 kap. 3 § samt i 4 kap. 9 §.

I juli 2009 trädde de lagändringar om ett differentierat strandskydd i kraft som riksdagen beslutade med anledning av propositionen ”Strandskyddet och utvecklingen av landsbygden” (prop. 2008/09:119, bet. 2008/09:MJU13, rskr. 2008/09:227). Ändringarna innebär att kommunerna får ansvaret för och skyldigheten att i översiktsplanen redovisa områden som enligt kommunens bedömning uppfyller miljöbalkens kriterier för områden för landsbygdsutveckling i strandnära lägen, inom vilka vissa lättnader i strandskyddet avses gälla. I 4 kap. plan- och bygglagen infördes en ändring i 1 §. Denna innebär att det av översiktsplanen ska framgå om det inom kommunen finns områden som är av betydelse för landsbygdsutveckling i strandnära lägen. Redovisningen ska vara vägledande vid prövning av upphävande- och dispensfrågor. Av propositionen framgår att en redovisning i översiktsplanen av områden för landsbygdsutveckling i strandnära lägen bör kunna behandlas som ett tillägg till planen, under förutsättning att planen i övrigt är aktuell och att sambanden med och konsekvenserna för översiktsplanen som helhet redovisas. Samtidigt framhålls att kommunens redovisning i översiktsplanen bara är vägledande och att det är först vid prövningen i det enskilda fallet som det slutligen avgörs om den tänkta åtgärden ligger inom ett område där lättnader i strandskyddet gäller. Redovisningen av områdena i översiktsplanen kommer att få stor betydelse för den kommande rättstillämpningen. Det är därför av stor vikt att det finns ett statligt inflytande över hur kommunen redovisar områdena. Länsstyrelsen har därför samtidigt getts en stärkt roll för att bevaka strandskyddets intressen vid kommunal planläggning genom att länsstyrelsen under samrådet särskilt ska verka för att redovisningen av områdena är förenlig med 7 kap. 18 e § första stycket miljöbalken. Om redovisningen inte är förenlig med den bestämmelsen, ska det framgå av länsstyrelsens granskningsyttrande. Länsstyrelsen har även fått i uppgift att överpröva kommunala beslut om upphävande och dispenser.

9.2. Översiktsplanens roll, innehåll och utformning

Regeringens förslag: Översiktsplanen ska ange inriktningen för den långsiktiga utvecklingen av den fysiska miljön. Av översiktsplanen ska det framgå inte bara hur den byggda miljön ska utvecklas och bevaras utan också hur den ska användas.

Översiktsplanens strategiska funktion stärks genom att det av planen ska framgå hur kommunen i den fysiska planeringen avser att ta hänsyn till och samordna översiktsplanen med nationella och regionala mål, planer och program av betydelse för en hållbar utveckling inom kommunen.

Det nuvarande kravet på att en särskild planbeskrivning ska fogas till planen tas inte in i den lya lagen. Om en miljökonsekvensbeskrivning ska upprättas, ska den anses utgöra en del av förslaget.

PBL-kommitténs förslag överensstämmer delvis med regeringens.

För att förenkla och avlasta redovisningen föreslog kommittén att det görs en tydlig åtskillnad mellan själva planen och beslutsunderlaget. Dagens inledande bestämmelser i 4 kap. 1 § föreslogs därför förtydligas med en redovisning av kommunens bedömning av vilka allmänna intressen som har relevans för översiktsplanen. PBL-kommittén föreslog att invändningar från berörda kommuner i frågor av mellankommunal betydelse eller med påverkan utanför kommunens gränser ska framgå av översiktsplanen. Det hänger samman med kommitténs förslag om ett ökat kommunalt ansvar för de mellankommunala frågorna som föreslogs övergå från länsstyrelsen till kommunerna.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna delar PBL-kommitténs inställning att översiktsplaneringen behöver breddas och bli mer strategisk och tydligare koppla till övergripande mål och program. Samtidigt har många remissinstanser anfört att kommitténs förslag är otillräckliga för att åstadkomma dessa förändringar och att det behövs en tydligare lagtext i såväl det inledande kapitlet som i kapitlet om översiktsplanen – inte minst behöver kopplingen mellan översiktsplanen och det mellankommunala och regionala sammanhanget förtydligas i lagtexten.

Remissinstanserna stödjer kommitténs förslag att översiktsplanen ska redovisa kommunens bedömning av de allmänna intressen som man ska ta hänsyn till vid beslut som rör mark- och vattenanvändning. Boverket,

Regionplane- och trafiknämnden i Stockholms län, Regionförbundet i Uppsala län, Skåne läns landsting, Västra Götalands läns landsting, Nutek, Naturvårdsverket och Länsstyrelsen i Örebro län har önskat en tydligare lagtext om hur översiktsplanen ska beakta kopplingar till andra planer och program. Flera remissinstanser har påpekat att enligt förordningen (2007:713) om regionalt tillväxtarbete ska det regionala tillväxtarbetet samordnas med bl.a. kommunernas översiktsplanering, länsplaner för regional transportinfrastruktur och arbetet med energiomställningen.

För att garantera en ömsesidig dialog och utveckling av samarbetsform-

erna bör, enligt remissinstanserna, översiktsplaneringen även ta hänsyn till bl.a. det regionala tillväxt- och utvecklingsarbetet.

Sveriges Kommuner och Landsting har anfört i huvudsak följande. Behovet av regional och mellankommunal samverkan vid planläggning och beslut enligt plan- och bygglagen har ökat sedan lagen trädde i kraft.

Erfarenheterna visar att det brister i systemet när det gäller samverkan mellan kommuner vid planering och beslut som har effekter utanför kommungränsen. Kravet på hållbar utveckling gör behovet av en samlad hantering tydligare. Det går inte att hantera kollektivtrafik, infrastruktur, energiförsörjning och markanvändning utan att se till sociala, ekonomiska och miljömässiga aspekter, om målet är att åstadkomma en uthållig och robust utveckling. Dialogen med staten behöver utvecklas.

Boverket delar uppfattningen att samverkan mellan kommuner behöver förstärkas och större hänsyn måste tas till regionala sammanhang. Enligt verket bör det tydligare framgå av reglerna i 4 kap. 1 § att överordnade mål och riktlinjer som är av särskild vikt för att nå en hållbar samhällsutveckling alltid ska beaktas i den översiktliga planeringen. Boverket har samtidigt framhållit att översiktsplanen inte får bli så vidlyftig att den inte har tillräcklig substans i frågor som rör den fysiska miljön. Även Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört att det är viktigt att översiktsplanen är tillräckligt konkret när det gäller den fysiska miljön så att den kan ge vägledning för kommande beslut enligt plan- och bygglagen.

Regionförbundet i Kalmar län har anfört att markanvändning, infrastruktur, energianvändning och kollektivtrafik måste ”samplaneras” för att nå en uthållig och robust utveckling. Regionförbundet stödjer kommitténs förslag att kommunen ska redovisa ställningstagande till regionala mål. Regionförbundet i Uppsala län har lyft fram behovet av att utveckla formerna för mellankommunal och regional samverkan mot bakgrund av samhällsutvecklingen med ökad pendling och större bostads- och arbetsmarknadsregioner. Regionförbundet delar kommitténs bedömning av vikten av att förstärka de regionala perspektiven i den kommunala planeringen.

Blekinge tekniska högskola har anfört att PBL-kommittén inte har fullgjort sitt uppdrag att lämna förslag på hur lagstiftningen kan stärka den regionala planeringsnivån och saknar konkreta förslag till samordning av fysisk samhällsplanering med regional utvecklingsplanering och trafiklagstiftning. Statens institut för kommunikationsanalys har anfört att en kraftigt minskad miljöpåverkan från transporter aldrig kan åstadkommas enbart genom förändringar inom transportsektorn – även markanvändning och bebyggelse m.m. måste samverka. Institutet har vidare anfört att många aspekter på hållbar utveckling som rör fysisk planering kan vara lättare att hantera i ett regionalt perspektiv än i ett lokalt, t.ex. ambitionen att förändra transporterna i en mer hållbar riktning. Banverket har framfört liknande tankar och vill se en integrerad bebyggelse- och transportplanering, liksom Länsstyrelsen i Örebro län som vill ha en planering för effektivare energianvändning och transporter. Länsstyrelsen i Stockholms län har tagit upp behovet av att värna en lämplig regional struktur så att strategiskt viktiga lägen inte enbart styrs av lokala intressen. Som exempel har länsstyrelsen nämnt goda kollektivtrafiklägen i anslutning till spårbunden trafik för bostäder och arbetsplatser, där många små lokala ställningstaganden sammantaget kan orsaka betydande problem för den i

dag redan besvärliga trafiksituationen. Övergripande regionala mål om minskad biltrafik och ökad andel kollektivtrafikresande främjas på så sätt, enligt länsstyrelsen, som också har anfört att även energiförsörjningen är en regional fråga där väsentliga statliga intressen behöver inordnas i ett regionalt sammanhang och där den enskilda kommunen kan ha svårt att prioritera det regionala perspektivet framför lokalt viktiga frågor.

Statens energimyndighet har tillstyrkt förslaget om ökad mellankommunal samordning eftersom energianläggningar med tillhörande ledningsdragningar och transporter ofta är en mellankommunal angelägenhet. Myndigheten vill se en samhällsplanering där man tydligare tar hänsyn till energiaspekten genom en fysisk samhällsmiljö och bebyggelsestruktur som bidrar till att transporter kan utföras på ett hållbart sätt och att en effektiv energiförsörjning och energianvändning kan säkerställas.

Som exempel har Energimyndigheten nämnt förutsättningar för lokal energiproduktion som vindkraft.

Ett antal remissinstanser har tillstyrkt förslaget att det ges större frihet till olika typer av utformning och förenkling. Länsstyrelsen i Västmanlands län har anfört att översiktsplanen ska kunna utformas på olika sätt så länge konsekvenser och innebörd kan utläsas. Marks kommun har däremot ifrågasatt vad kommittén menar med en enklare översiktsplan. Kommunen undrar om det handlar om att göra avkall när det gäller redovisning av förutsättningar, krav på allmänna intressen och hur riksintressen ska avvägas samt att redovisning av konsekvenser inte längre ska vara obligatoriska moment. Enligt kommunen kan enklare översiktsplaner möjligen fungera som komplement till äldre mer genomarbetade översiktsplaner men inte som en fristående plan. Även Karlshamns kommun har ifrågasatt om det går att genomföra en förenklad översiktsplan med kortare tider samtidigt som den ska vara bredare, mer visionär med konsekvensbeskrivningar och djupare förankring regionalt.

Ett antal remissinstanser delar kommitténs uppfattning att mellankommunala frågor får en allt större betydelse och därför bör få ökad uppmärksamhet i översiktsplaneringen. Samtidigt är meningarna delade om kommitténs förslag att lyfta över ansvaret för de mellankommunala frågorna från länsstyrelsen till kommunerna. Medan vissa remissinstanser, företrädesvis regionorgan, ser det som en naturlig utveckling har andra uttryckt tveksamhet till kommunernas kapacitet att fullt ut axla detta ansvar och menar att länsstyrelsen bör ha ett fortsatt ansvar för frågor på mellankommunal nivå.

Lagtextpromemorians förslag om en mer strategisk översiktsplan som tar hänsyn till nationella och regionala mål, planer och program av betydelse för hållbar utveckling stöds av flertalet av remissinstanserna, däribland Boverket, Sveriges Kommuner och Landsting, Regionplane- och trafiknämnden i Stockholms läns landsting, Blekinge tekniska högskola,

Malmö kommun samt ett antal länsstyrelser. Några remissinstanser har dock anfört att lagförslaget behöver förtydligas angående vilken typ av mål, planer och program som avses. Regionplane- och trafiknämnden i Stockholms läns landsting är även positiv till förslaget att kommunen ska redovisa motiven och det planeringsunderlag som har betydelse från regional, mellankommunal eller annan synpunkt, eftersom det kommer att stärka översiktsplanernas roll vid behandling av regionala och mellankommunala frågor. Malmö kommun är positiv till att planbeskrivningen

som särskild handling mönstras ut när översiktsplanerna får en mer strategisk inriktning. Kommunen anser vidare att då praxis har blivit att översiktsplanen så gott som alltid bedöms medföra betydande miljöpåverkan och om lagstiftaren vill kodifiera denna tolkning, bör formuleringen ändras så att lagtexten återspeglar detta. Länsstyrelserna i Skåne och Västerbottens län, Blekinge tekniska högskola samt Karlstads kommun anser att när planbeskrivningen slopas som separat dokument bör krav på en konsekvensbeskrivning avseende sociala, ekonomiska och ekologiska konsekvenser framgå av lagstiftningen. Vaxholms kommun har anfört att det av översiktsplanen bör framgå vad som är inom respektive utom samlad bebyggelse, vilket vid prövning av bygglov är av betydelse för den mark som inte omfattas av detaljplan.

Skälen för regeringens förslag

Det grundläggande politiska målet om en hållbar utveckling innebär att allt fler aktuella samhällsfrågor och utmaningar kräver en bredare tvärsektoriell samverkan inom och mellan olika nivåer, som rör de sociala, ekonomiska och miljömässiga perspektiven och inte minst klimatfrågan. Det är angeläget att juridiskt säkerställa att den kommunala planeringen sätts in i ett större sammanhang så att sambanden med förhållandena i omvärlden blir tydligare. Översiktsplanen bör i ökad utsträckning hantera relevanta nationella, regionala och mellankommunala frågor. Översiktsplanens roll och betydelse behöver stärkas genom att översiktsplanens bredare funktion, både som underlag för beslut enligt plan- och bygglagen och som ett strategiskt, politiskt instrument, förtydligas i lagstiftningen.

En mer strategisk översiktsplan

PBL-kommittén har föreslagit att möjligheter till skilda inriktningar av översiktsplanen bör behållas så att kommunen kan anpassa planen till olika syften och behov utifrån den politiska viljeinriktningen. Enligt kommittén har de nuvarande bestämmelserna alltför snävt inriktats mot avsedda förändringar och speglar inte den handlingsberedskap för framtida anspråk som i dag behövs i den kommunala översiktsplaneringen. Översiktsplanen bör fungera som stöd både för kommunens egna intentioner och för kommunens handlingsberedskap för oförutsedda initiativ. Enligt kommittén behöver översiktsplanens strategiska funktion komma till tydligare uttryck i lagen, bl.a. genom att stärka kopplingarna till övergripande planer och program och stärka det regionala och mellankommunala perspektivet. För att kunna ge vägledning för olika typer av beslut behöver översiktsplanen, enligt kommittén, grundas på omvärldsanalyser och övergripande mål om utvecklingen både i ett regionalt och kommunalt sammanhang. Kommittén har hänvisat till att nya omvärldsförutsättningar kräver en breddning av översiktsplaneringen och ser det som önskvärt att översiktsplanen samordnas med planer och program inom andra sektorsområden och på andra nivåer. Kommunen bör, enligt kommittén, kunna välja att synliggöra sambanden med sådana övergripande mål till såväl kommunala som regionala program och strategier som kommunen anser är relevanta för kommunens hållbara utveckling. På så

sätt kommer översiktsplanerna inte bara att fungera som ett underlag för beslut om mark, vatten och bebyggelse, utan även vägleda agerandet inom andra verksamhetsområden.

Regeringen delar kommitténs syn att översiktsplanen, för att kunna ge vägledning för olika typer av beslut, behöver grundas på omvärldsanalyser och mål för utvecklingen i ett nationellt, regionalt och mellankommunalt perspektiv. Lagstiftningen bör ge stöd för en mer visionär och strategisk översiktsplan som tar hänsyn till och samordnar med överordnade, för kommunen relevanta, nationella, regionala och mellankommunala mål, planer, program och strategier. Sambanden mellan översiktsplanen och t.ex. regionala tillväxt- och utvecklingsprogram, länsplaner för transportinfrastruktur, de transportpolitiska målen, miljökvalitetsmålen och regionala klimat- och energistrategier bör tydliggöras. Det kan också finnas mål, planer och program som avser elektronisk infrastruktur, avfallshantering, kollektivtrafikförsörjning eller jämställdhet och integration som har betydelse för kommunens hållbara utveckling. Därigenom kan översiktsplanen utvecklas till ett sektorsövergripande och strategiskt instrument för kommunens långsiktiga utveckling av den fysiska planeringen och även fungera som en plattform för kommunens medverkan i bl.a. den regionala utvecklingsplaneringen.

Översiktsplanens delvis nya roll bör framgå av lagtexten. Exakt vilka mål, planer, program och strategier som hänsyn bör tas till bör inte regleras eftersom dessa kan skifta till namn och innehåll över tid. Det bör vara upp till kommunen att bedöma vilka som är relevanta för kommunens hållbara utveckling och den fysiska planeringen.

Regeringen delar PBL-kommitténs bedömning att kravet på att översiktsplanen bara ska redovisa hur den byggda miljön ska utvecklas och bevaras är alltför snäv. Kommunen bör i översiktsplanen också redovisa hur den bebyggda miljön ska användas. Genom en sådan ändring stärks översiktsplanens strategiska funktion och koppling till t.ex. frågor om tillgänglighet och användbarhet.

Innehåll och utformning

Översiktsplanen upplevs ofta som alltför överlastad av omfattande redovisningsdokument. De nuvarande bestämmelserna anses medverka till att denna överlastning gör planen otydlig för politiker, allmänheten och de myndigheter som ska använda planen. PBL-kommittén har föreslagit att översiktsplanen ska kunna göras enklare och att kommunerna ska ges ett större utrymme att utforma den utifrån sina behov. Kraven på handlingar i olika skeden av processen bör nyanseras. Det viktiga är att bakgrunden till samt innebörden och konsekvenserna av kommunens ställningstaganden tydligt framgår.

I de nuvarande reglerna finns ett krav på en planbeskrivning som ska redovisa planeringsförutsättningar, skälen till planens utformning och de åtgärder kommunen avser att vidta. PBL-kommittén har föreslagit att kravet på att en separat planbeskrivning ska åtfölja översiktsplanen slopas. För att ytterligare förenkla och avlasta redovisningen har kommittén föreslagit att det görs en tydlig åtskillnad mellan själva planen och beslutsunderlaget för planen.

Regeringen delar kommitténs bedömning att det är viktigt att planen är begriplig och överskådlig och att det ska gå att skilja på själva planen och beslutsunderlaget för den. Det bör tydligt framgå vad kommunfullmäktige konkret tar ställning till. Regeringen delar även kommitténs syn att det är viktigt att översiktsplaner inte tyngs med ovidkommande information. Detta för att underlätta processen för framtagande av nya översiktsplaner i kommunerna. Däremot får förenklingen inte innebära minskade krav på redovisning av innebörd och konsekvenser så att intentionen om en bredare, mer strategisk och bättre förankrad översiktsplan motverkas. Regeringen håller därför inte med om att kommunen ska ges större frihet att redovisa vilka allmänna intressen som har relevans för översiktsplanen. Även om syftet är vällovligt, att förenkla redovisningen, är det viktigt att de allmänna intressena redovisas i enlighet med bestämmelserna i 2 kap. Det bör tydligt framgå av översiktsplanen hur kommunen bedömer att de allmänna intressena ska kunna tillgodoses. Även kommunens ställningstagande till mark- och vattenanvändningen, den byggda miljön, riksintressen, miljökvalitetsnormer samt strandskydd bör tydligt framgå.

Enligt PBL-kommittén har områden av riksintressekaraktär inte hanterats på det sätt som plan- och bygglagen och miljöbalken förutsätter. Enligt kommittén tar länsstyrelsen inte tillräckligt ansvar för att diskutera hur sådana områden ska avgränsas eller hur sådana värden ska tillgodoses i planering och andra beslut. Miljöprocessutredningen (M 2007:04) har på uppdrag av regeringen utrett det nuvarande systemet med riksintressen. Utredningen lämnade i april 2009 sitt betänkande Områden av riksintressen och Miljökonsekvensbeskrivningar (SOU 2009:45) förslag på hur lagstiftningen avseende riksintressen kan förtydligas i såväl miljöbalken som i plan- och bygglagen. Miljöprocessutredningen har på uppdrag av regeringen även utrett möjligheterna att samordna och förenkla bestämmelserna om miljökonsekvensbedömningar och miljökonsekvensutredningar i bl.a. plan- och bygglagen. Underlagen bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Kravet på att en särskild planbeskrivning ska fogas till översiktsplanen bör, som PBL-kommittén har föreslagit, tas bort eftersom själva planen oftast i sig innehåller både beskrivande delar och konkreta ställningstaganden. Såsom framhölls av PBL-kommittén är det redan i dag få kommuner som upprättar en separat planbeskrivning. Planbeskrivningen bör i stället integreras i själva översiktsplanen. Även fortsättningsvis bör kommunen i översiktsplanen tydligt redovisa planens innebörd och konsekvenser. Konsekvensbeskrivningen bör, liksom tidigare, vara bred och omfatta hela hållbarhetsbegreppet, dvs. den sociala, ekonomiska och miljömässiga dimensionen, men även andra aspekter såsom relevanta juridiska och tekniska aspekter. Om en miljökonsekvensbeskrivning ska upprättas, bör den finnas tillsammans med planförslaget.

En remissinstans har framfört önskemål om att ett krav på redovisning i översiktsplanen avseende vilka områden som är inom respektive utom samlad bebyggelse borde införas. Regeringen kan konstatera att många kommuner redan i dag gör en sådan redovisning i planen men ser inget behov av att införa det som ett generellt krav.

Mellankommunala frågor

De mellankommunala och regionala frågorna får en allt större betydelse för samhällsplaneringen. I merparten av landets län finns numera samverkansorgan eller regionala självstyrelseorgan med ansvar för bl.a. regionala tillväxt- och utvecklingsprogram samt länsplaner för regional infrastruktur. Enligt förordningen (2007:713) om regionalt tillväxtarbete ska det regionala tillväxtarbetet samordnas med bl.a. kommunernas översiktsplanering, länsplaner för regional transportinfrastruktur och arbetet med energiomställningen. PBL-kommittén har föreslagit att det av den antagna översiktsplanen ska framgå invändningar från såväl länsstyrelsen som berörda kommuner i frågor av mellankommunal betydelse eller med påverkan utanför kommunens gränser. Samverkansorganen och självstyrelseorganen bör, i de län där sådana finns, vara en naturlig samverkanspart för kommunen i frågor av mellankommunal betydelse. I övriga län förutsätts de berörda kommunerna samverka i lämpliga grupperingar.

Regeringen delar kommitténs uppfattning att hänsynen till mellankommunala förhållanden behöver stärkas i översiktsplaneringen. Däremot ser regeringen inte att det behöver införas något krav på att det i den slutliga planen ska göras en särskild redovisning av eventuella invändningar. Till skillnad från kommittén anser regeringen att samrådsredogörelsen ska följa planen under hela processen och bifogas den antagna översiktsplanen och av denna ska kommunernas eventuella invändningar framgå. Regeringen ser samtidigt ingen motsättning i att länsstyrelsen även fortsättningsvis har kvar sitt ansvar för de mellankommunala frågorna. Det handlar dels om rent statliga intressen på mellankommunal nivå, dels om en granskande funktion i frågor som berör två eller flera kommuner.

Hänvisningar till S9-2

  • Prop. 2009/10:170: Avsnitt 28.1

9.3. Samråd om kommunens förslag till översiktsplan

Regeringens förslag: Utöver den samrådskrets som kommunen ska samråda med enligt de nuvarande bestämmelserna, ska kommunen också samråda med kommunala organ som har ansvar för regionalt tillväxtarbete och transportinfrastrukturplanering. Kommunens medlemmar ska ges tillfälle att delta i samrådet. Det planeringsunderlag som redovisas i samrådet ska vara av betydelse från nationell, regional, mellankommunal eller annan synpunkt.

Utöver de intressen som länsstyrelsen ska verka för enligt de nuvarande bestämmelserna, ska länsstyrelsen vid samrådet även verka för att lokaliseringen av en bebyggelse eller ett byggnadsverk inte blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller säkerhet eller till risken för olyckor, översvämning eller erosion.

Kommunens samrådsredogörelse ska vara en del av planförslaget.

PBL-kommitténs förslag överensstämmer delvis med regeringens.

Enligt kommitténs förslag skulle det dock vara möjligt med en stegvis samrådsprocess där kommunerna ges större frihet att avgöra när och hur samrådet ska genomföras. Kommitténs förslag innebär i huvudsak följande. Samrådets syfte, att diskutera mål och planeringsförutsättningar, att utveckla planeringsunderlaget samt att ge möjlighet till insyn och påver-

kan på förslaget, förtydligas i lagtexten. Nuvarande regler om att samråd ska ske kring ett konkret planförslag slopas. Huvudsaken är att lagstiftningen säkerställer att det ges möjlighet till en offentlig debatt i det tidiga skedet av översiktsplaneringen. Bestämmelserna bör ge stöd för att samrådet kan ske såväl i ett tidigt programskede genom diskussioner om mål och förutsättningar som kring ett mer utvecklat planförslag. Det finns inga skäl att ställa krav på en särskild samrådsredogörelse. Även i fortsättningen bör länsstyrelsen ha till uppgift att företräda och samordna de statliga intressena. Tyngdpunkten bör ligga på att tillhandahålla underlag och råd i tidiga skeden av planprocessen. Utöver det generella kravet på samråd med berörda kommuner ska berörda kommuner ges tillfälle att samverka om och lämna synpunkter på underlag och förslag som gäller frågor av mellankommunal betydelse eller med påverkan utanför kommunens gränser. Kommunerna bör ta det fulla ansvaret för mellankommunal samverkan. Bestämmelserna om länsstyrelsens granskningsyttrande ändras så att ansvaret för frågor av mellankommunal betydelse övergår till berörda kommuner. Bestämmelserna bör betona vikten av samråd med såväl myndigheter som medborgare.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flera remissinstanser, däribland Länsstyrelserna i

Stockholms och Västmanlands län samt Tierps kommun, håller med PBLkommittén om att ett stegvis och mer flexibelt samråd är bra och har anfört att detta arbetssätt redan tillämpas på flera håll med goda erfarenheter. Det finns ett starkt stöd bland remissinstanserna för förslaget att tydligare betona behovet av samråd med såväl myndigheter som allmänheten. Flertalet remissinstanser hyser dock farhågor om samrådstiden förkortas, däribland Länsstyrelsen i Östergötlands län, och har anfört att en förkortad samrådstid har marginell nytta för att snabbare få fram översiktsplanen samt kan leda till minskad delaktighet med följd att planen inte uppfattas som tillräckligt förankrad.

Ett antal remissinstanser, bl.a. Regionförbunden i Uppsala, Östergötlands och Kalmar län samt Sveriges Kommuner och Landsting och Blekinge tekniska högskola, har anfört att regionala självstyrelseorgan och samverkansorgan bör involveras tydligare i samrådet för att stärka kopplingen till det regionala sammanhanget.

Flera remissinstanser delar kommitténs åsikt att behovet av mellankommunal samverkan har ökat och att kommunerna i första hand ska ansvara för den mellankommunala samordningen. Många remissinstanser, däribland Statskontoret, Banverket, Boverket, Statens institut för kommunikationsanalys samt Töreboda och Upplands Väsby kommuner anser dock att länsstyrelsen även fortsättningsvis bör ha ett bevakningsansvar för mellankommunala frågor, vissa anser att den dessutom behöver förstärkas. Som skäl har följande anförts. Kommunerna kan ha svårt att fullt ut ta över detta ansvar, bl.a. beroende på bristande överblick och resurser. Det kan också vara svårt att dra en gräns mellan mellankommunala och regionala frågor. Länsstyrelsen är en garant för att det överhuvudtaget sker någon mellankommunal samordning. Mellankommunala frågor är ofta komplexa och har stor betydelse för en hållbar utveckling – t.ex. handelsetableringar, transportinfrastruktur, energiförsörjning, grönområden och miljöfrågor – och är därmed även en statlig angelägenhet. Länsstyrelsens ansvar för de mellankommunala frågorna är också avgörande

för att kunna verka för den statliga politiken och samordna de statliga intressena i regionen. En annan synpunkt är att enskilda kommuner inte alltid har resurser eller drivkrafter att prioritera det regionala perspektivet framför lokalt viktiga frågor. Det finns därmed en risk för att väsentliga statliga intressen som behöver samordnas i ett regionalt sammanhang äventyras.

Boverket, Blekinge tekniska högskola samt Länsstyrelserna i Skåne, Stockholms och Västerbottens län har i sina synpunkter på lagtextpromemorians förslag föreslagit en modernisering av samrådsförfarandet där

Internet används i ökad utsträckning samt anfört att man genom att kungöra på kommunens webbsida kan öka tillgängligheten väsentligt och att ett bekräftat e-postmeddelande bör vara ett formellt giltigt sätt att lämna synpunkter på planen.

Enligt Länsstyrelsen i Hallands län bör det i lagtexten framgå om det är kommunen eller länsstyrelsen som ansvarar för att skicka ut handlingarna till statliga myndigheter. Länsstyrelsen har förordat att länsstyrelsen ges rollen att både skicka ut och ta emot synpunkter från statliga myndigheter. Sveriges Kommuner och Landsting och Åre kommun har anfört att länsstyrelsen förutom att samordna de statliga intressena även bör sammanväga eller avväga överlappande intressen. Statens geotekniska institut har anfört att bestämmelserna om vad länsstyrelsen ska ta upp i samrådet respektive granskningsyttrandet bör ha samma utformning samt att förorenade områden bör tas upp i bägge sammanhangen. Länsstyrelsen i

Skåne län har anfört att länsstyrelsen vid samrådet bör ta upp säkerhet och hälsa.

Boverket har anfört att kommunen vid samrådet bör redovisa även det planeringsunderlag som har betydelse för nationella intressen.

Blekinge tekniska högskola har med hänvisning till Århuskonventionen anfört att medborgarna bör nämnas explicit i lagtexten och menat att medborgarnas aktiva deltagande är viktigt för demokratiaspekten.

Skälen för regeringens förslag: De nuvarande bestämmelserna innebär att kommunen måste genomföra offentliga förfaranden i två skeden, dels vid samrådet, dels vid utställningen inför kommunfullmäktiges antagande. Regeringen delar inte PBL-kommitténs syn att processkraven för samrådet bör ändras så att kommunen ges större frihet att avgöra när och hur samrådet ska bedrivas. En sådan förändring kan uppfattas som att kravet på samråd reduceras. Det är tvärtom viktigt att bestämmelserna om samråd garanterar att behoven av förankring och inflytande tillgodoses för att ge översiktsplanen demokratisk legitimitet.

Redan med de nuvarande bestämmelserna finns det möjligheter för kommunen att utveckla formerna för samrådet genom att komplettera det traditionella samrådet med s.k. hearings, Internet-dialoger och liknande. Detta sker också i många kommuner som ett komplement för att kommunicera underlaget, såväl vid samrådet som vid utställningen. Det är bra att kommunerna utvecklar nya sätt att öka intresset för och delaktigheten i planeringsprocessen. Samtidigt är det viktigt att processen bedrivs så att även svaga befolkningsgrupper kommer till tals. Det finns i nuläget inget behov av att i lagtexten ytterligare förtydliga syftet med samrådet.

Även fortsättningsvis bör anges vilka kommunen ska samråda med och vilka som ska ges möjlighet att delta i samrådet. I likhet med kommittén och ett antal remissinstanser anser regeringen att bestämmelserna bör be-

tona behovet av ett brett samråd med både myndigheter och kommuninnevånare för att säkra en ökad delaktighet, transparens och demokrati i planprocessen. Av bestämmelserna bör framgå att samråd liksom i dag alltid ska omfatta länsstyrelsen, regionplaneorgan och kommuner. Dessutom bör kommunen samråda med de berörda kommunala organ som har ansvar för regionalt tillväxtarbete och transportinfrastrukturplanering. Det bör säkerställas att dessa organ blir involverade i översiktsplaneprocessen så att det blir en ömsesidig dialog mellan den kommunala och regionala nivån och att kopplingen till de regionala frågorna stärks. För att stärka det demokratiska inslaget i översiktsplaneprocessen bör vidare kommunens medlemmar ges tillfälle att delta i samrådet. Redan av de nuvarande bestämmelserna framgår att berörda myndigheter och sammanslutningar som har ett väsentligt intresse av översiktsplaneringen ska ges möjlighet att delta i samrådet. Med sammanslutningar avses såväl bransch- och intresseorganisationer som lokala föreningar och grupper.

Regeringen delar kommitténs uppfattning om den ökade betydelsen av mellankommunala och regionala frågor för översiktsplanen. Detta synsätt stöds dessutom av den nya bestämmelsen om att kommuner ska visa hur de tar hänsyn till nationella och regionala mål, planer och program. Det bör förtydligas i lagtexten att planeringsunderlag av mellankommunal, regional och nationell betydelse ska redovisas.

Berörda kommuner bör ges möjlighet till en reell mellankommunal samverkan i tidiga skeden kring övergripande och gemensamma frågor. Detta behöver dock inte regleras genom en särskild bestämmelse utan handlar snarare om att utveckla tillämpningen av lagen.

Länsstyrelsen har i sin tur ansvar för att förmedla samrådshandlingarna till berörda statliga myndigheter samt för att inhämta synpunkter från dessa för samordning. Ett antal remissinstanser har framfört att länsstyrelsen inte bara bör samordna statliga intressen utan även bör sammanväga och prioritera mellan dessa inför kommunens planläggning. Regeringen gör bedömningen att det i samordning ligger ett visst mått av sammanvägning och att ytterligare reglering inte är lämplig eftersom detta skulle kunna uppfattas som en inskränkning av kommunens ansvar för den slutliga avvägningen av de statliga intressena vid den aktuella planläggningen. Länsstyrelsens ansvar att hålla berörda statliga myndigheter underrättade om planarbetet är i dag reglerat i plan- och byggförordningen (1987:383).

Även fortsättningsvis bör länsstyrelsen ha ett bevakningsansvar för mellankommunala frågor vid såväl samrådet, granskningen och vid aktualitetsprövningen. Eventuella invändningar bör framgå av länsstyrelsens granskningsyttrande. Det utesluter inte ett ökat engagemang för samverkan mellan berörda kommuner i mellankommunala och regionala frågor, tvärtom är det önskvärt då de mellankommunala frågorna får en allt större betydelse. Det är också naturligt att de regionala självstyrelseorgan och samverkansorgan som nu finns i de flesta län blir en given samverkanspart även i dessa frågor. Kommunernas eventuella invändningar bör framgå av samrådsredogörelsen. Länsstyrelsen har dock en större möjlighet till regional överblick över och helhetssyn på viktiga strategiska frågor och bör fortsatt ha ett övergripande ansvar för de mellankommunala frågorna. Det kan dels handla om att bevaka rent statliga

intressen på mellankommunal nivå, dels om en granskande funktion i frågor som berör två eller flera kommuner.

De förändringar som föreslås i detta ärende om att öka drivkrafterna för en mer aktiv och strategisk översiktsplanering innebär ökade krav på länsstyrelsen att sammanställa och tillhandahålla underlag om skilda nationella och regionala mål och intressen. Dialogen om hur riksintressena ska avgränsas och tillgodoses behöver utvecklas. Även i dessa avseenden förutsätts att både länsstyrelsen och berörda centrala myndigheter tar ansvaret för att precisera och aktualisera underlaget om riksintressen.

Regeringen delar några remissinstansers synpunkt om behovet av att det av lagtexten tydligt ska framgå att länsstyrelsen behandlar samma aspekter vid samrådet som inför granskningsyttrandet. Bestämmelsen om länsstyrelsens samråd bör därför kompletteras med en ny punkt om hälsa, säkerhet och risken för översvämningar och erosion. Det innebär i själva verket ingen ny uppgift för länsstyrelsen utan innebär enbart att det som redan får anses gälla förtydligas i lagtexten. De flesta länsstyrelserna tar redan i dag upp frågan om hälsa och säkerhet vid samrådet. Frågor om förorenade områden måste naturligtvis anses ha ett så nära samband med frågorna om hälsa och säkerhet att det inte är möjligt att behandla det ena utan att behandla det andra.

Till skillnad från kommittén, anser regeringen att kravet på att en särskild samrådsredogörelse ska sammanställas efter samrådet bör behållas. Detta för att säkra en transparent och demokratisk process. Samrådsredogörelsen bör dock ses som en del av planförslaget.

Hänvisningar till S9-3

  • Prop. 2009/10:170: Avsnitt 28.1

9.4. Utställning och granskning av kommunens förslag till översiktsplan

Regeringens förslag: Det nuvarande kravet på att gällande översiktsplan ska redovisas tillsammans med planförslaget vid utställningen tas bort. Kommunen ska skicka, inte bara planförslaget, miljökonsekvensbeskrivningen och samrådsredogörelsen utan även kungörelsen om utställning till länsstyrelsen samt till de regionplaneorgan och kommuner som berörs. Handlingarna ska även skickas till de kommunala organ som svarar för regionalt tillväxtarbete och transportinfrastruktur.

PBL-kommitténs förslag överensstämmer delvis med regeringens.

Kommittén föreslog ett antal förenklingar av bestämmelserna vid utställning. Enligt kommittén innebär utställningen en avsevärd resursåtgång och om planen ändras väsentligt efter utställning kan planen behöva ställas ut på nytt innan antagande. Kommittén föreslog en slopning av kravet på att en samrådsredogörelse ska åtfölja planförslaget när det skickas ut till de som berörs innan utställning.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Krokoms, Halmstads och Jönköpings kommuner samt Länsstyrelsen i Jämtlands län har ifrågasatt om reglerna om utställning över huvud taget ska behållas och anfört att eftersom översikts-

planen inte är bindande borde kommunen själv kunna avgöra om en formell utställning behövs. Enligt Länsstyrelsen i Jämtlands län kan man ändå i ett särskilt granskningsyttrande ta ställning till de statliga intressenas behandling. Jönköpings kommun har hänvisat till att behandlingen av andra informella dokument och strategier som kommunen arbetar fram enbart föregås av samråd innan de godkänns av kommunfullmäktige samt att ett slopat krav på utställning inte utesluter att man behåller möjligheterna för länsstyrelsen och övriga instanser att yttra sig över den slutgiltiga planprodukten före antagandet. Enligt Örebro kommun bör det vara möjligt att uppdatera översiktsplanen med ett nytt faktaunderlag, t.ex. om nya naturreservat eller ny kunskap om radon, utan att ett särskilt samråd, en utställning eller beslut i kommunfullmäktige behöver ske.

Länsstyrelsen i Skåne län har i svaret på lagtextpromemorians förslag anfört att planförslagets sociala, ekonomiska och ekologiska konsekvenser bör redovisas i utställningen. Enligt länsstyrelsen bör det dessutom förtydligas att såväl samrådsredogörelsen som miljökonsekvensbeskrivningen ska fogas till handlingen. Blekinge tekniska högskola har föreslagit att det i lagtexten förtydligas att behovsprövningen av miljökonsekvensbeskrivningen ska finnas med vid utställningen samt att länsstyrelsens granskning även bör avse frågan om en godtagbar miljökonsekvensbeskrivning har redovisats.

Länsstyrelserna i Västerbottens, Stockholms och Skåne län samt Boverket har uppfattat uttrycket en ortstidning som en begränsning till enbart en enstaka tidning och menat att det bör ändras till ortstidning då det ofta kan vara befogat att annonsera i flera ortstidningar. Länsstyrelsen i

Stockholms län har anfört att det av lagtexten bör framgå att kommunen även ska skicka kungörelsen, tillsammans med handlingarna, till länsstyrelsen innan utställningen.

Skälen för regeringen förslag: Det är önskvärt att förenkla utställningsförfarandet. Därför föreslås i avsnitt 9.2 att kravet på att en planbeskrivning ska utgöra en särskild handling tas bort. Den breda konsekvensbeskrivningen, som behandlar hela hållbarhetsbegreppet och som vid behov inkluderar miljökonsekvensbeskrivningen, ingår som en del i planförslaget och bör självklart redovisas vid utställningen. Även behovsprövningen bör redovisas i planärendet och göras tillgänglig för allmänheten. Bestämmelser om detta finns i förordningen (1998:905) om miljökonsekvensbeskrivningar.

Delaktigheten och transparensen i översiktsplaneprocessen bör öka. Till skillnad från PBL-kommittén anser regeringen därför att det är viktigt att bibehålla kravet på att en samrådsredogörelse finnas i planförslaget. Regeringen delar Länsstyrelsen i Stockholms läns synpunkt att kungörelsen om utställningen bör åtfölja planförslaget när det skickas till länsstyrelsen och berörda kommuner och andra berörda kommunala organ. Vid utskicket av planförslaget innan utställning bör adressatkretsen justeras så att även andra berörda kommunala organ som har ansvar för regionalt tillväxtarbete och transportinfrastrukturplanering finns med.

Kravet på att gällande översiktsplan ska redovisas vid utställningen bör tas bort. I avsnitt 9.2 har å andra sidan föreslagits att planförslagets konsekvenser ska redovisas tydligt. Med planförslagets konsekvenser avses alla konsekvenser och inte bara miljökonsekvenser. För att garantera en

bred och demokratisk process bör kravet på två månaders utställningstid behållas.

Det valda uttrycket ”en ortstidning” är enbart en modernisering av språket och innebär inte en begränsning på så sätt att kungörelsen bara får göras i en av flera ortstidningar. Om det är lämpligt, bör naturligtvis kungörelsen ske i de ortstidningar som medför att läsarna på orten kan anses ha nåtts.

Regeringen delar inte den framförda synpunkten att länsstyrelsens granskning bör omfatta frågan om huruvida det har redovisats en godtagbar miljökonsekvensbeskrivning. Länsstyrelsen kommer in som samrådspart redan när kommunen ska göra en behovsbedömning och tillhandahålla planeringsunderlag, ge stöd, lämna synpunkter på miljökonsekvensbeskrivningen. Om länsstyrelsen ska ha någon specifik roll i frågan om miljökonsekvensbeskrivningens omfattning och innehåll, bör det i stället regleras i miljöbalkens regelverk om miljökonsekvensbeskrivningar. Den frågan behandlas i ett annat lagstiftningsärende.

Hänvisningar till S9-4

  • Prop. 2009/10:170: Avsnitt 28.1

9.5. Antagande av översiktsplan

Regeringens förslag: Även ett beslut att anta eller ändra en plan ska skickas till de kommunala organ som berörs, inklusive de berörda kommunala organ som har ansvar för regionalt tillväxtarbete och transportinfrastrukturplanering.

PBL-kommitténs förslag överensstämmer delvis med regeringens.

Enligt kommitténs förslag ska de nuvarande bestämmelserna om kommunens utställningsutlåtande kompletteras med kravet att utlåtandet också ska innehålla en redogörelse för samrådet och för hur hänsyn har tagits till inkomna synpunkter.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Förslagen har inte kommenterats av remissinstanserna.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen delar PBL-kommitténs bedömning att kommunfullmäktige även fortsättningsvis bör anta översiktsplanen med hänsyn till planens karaktär av långsiktigt handlingsprogram och funktion som beslutsunderlag vid efterföljande planläggning och beslut. Regeringen delar dock inte kommitténs syn på att en redogörelse av samrådet bör ingå i utställningsutlåtandet. Detta eftersom själva samrådsredogörelsen bör finnas kvar och bifogas planen inför antagandet.

En remissinstans har framfört att översiktsplanen bör kunna gälla omedelbart oavsett om den har vunnit laga kraft eller inte. Enligt regerings bedömning är det en fördel om bestämmelserna om laga kraft för översiktsplaner är desamma som för detaljplaner. Så är fallet med gällande bestämmelser och tillräckliga skäl för att ändra detta förhållande har inte kommit fram.

Liksom vid samrådet och utskicket av handlingar inför utställningen bör beslut om en ny plan eller en ändring av en plan sändas till de berörda kommunala organ som har ansvar för regionalt tillväxtarbete och transportinfrastrukturplanering och inte bara till regionplaneorganen. För

att beslutet om planen ska nå ut till allmänheten och bekräfta slutet på planprocessen, kan det vara lämpligt att kommunen dessutom kungör den i en ortstidning eller lägger ut den på kommunens webbsida. Andra metoder för att sprida kännedom om beslutet är artiklar i ortspressen, inslag i lokalradion och informationsmöten.

Hänvisningar till S9-5

  • Prop. 2009/10:170: Avsnitt 28.1

9.6. Ändring för en viss del av kommunen eller genom tillägg för ett särskilt intresse

Regeringens förslag: Förslag till ändring av en översiktsplan som endast avser viss del av kommunen får, i stället för att ställas ut, kungöras för granskning. Av kungörelsen ska det framgå var området för ändringen ligger, var förslaget finns tillgängligt för granskning, att den som vill granska förslaget och lämna synpunkter får göra det inom en viss tid (granskningstid) som ska vara minst sex veckor, hur lång granskningstiden är samt till vem synpunkter på förslaget ska lämnas.

Samtidigt med kungörelsen ska kommunen sända ett meddelande om innehållet i kungörelsen till länsstyrelsen och de berörda kommuner, regionplaneorgan och andra kommunala organ med ansvar för regionalt tillväxtarbete och transportinfrastrukturplanering. Kommunen ska samtidigt skicka planförslaget till länsstyrelsen. Under granskningstiden ska kommunen se till att förslaget finns tillgängligt för den som vill granska det. Om förslaget ändras väsentligt efter granskningstiden ska det ställas ut eller kungöras på nytt.

PBL-kommitténs förslag överensstämmer delvis med regeringens.

Enligt kommittén skulle utställningstiden kunna förkortas när ändringen avser en geografisk fördjupning eller ett tematiskt tillägg. För ändringar som i sina huvuddrag stämmer överens med de övergripande ställningstagandena i den gällande översiktsplanen kan utställningen ersättas med en underrättelse till berörda med möjlighet att inom tre veckor lämna skriftliga synpunkter.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Ett stort antal instanser har kommenterat PBLkommitténs förslag till förkortad utställningstid i vissa fall. Flertalet statliga myndigheter, såsom Boverket och Naturvårdsverket samt majoriteten av länsstyrelserna har gjort invändningar med hänvisning till att förslaget kan komma i konflikt med önskemål om insyn och inflytande samt att det begränsar länsstyrelsens möjligheter att i tid hinna lämna samordnade synpunkter i ett granskningsyttrande. Några remissinstanser har ifrågasatt om en kortare utställningstid ger någon nämnvärd tidsbesparing i förhållande till den långa översiktsplaneprocessen. Länsstyrelsen i

Blekinge län har anfört att det finns tveksamheter beträffande förenligheten med bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar i 6 kap. miljöbalken. Flertalet kommuner och ett antal länsstyrelser är dock uttryckligen positiva till en förkortning av utställningstiden i vissa fall. Länsstyrelsen i Stockholms län och Sveriges Stadsarkitektförening har dock föreslagit att länsstyrelsen, som ska samordna statliga intressen, ges en något

längre remisstid. Länsstyrelsen i Västmanlands län har anfört att möjligheten till förkortad utställningstid vid geografiska fördjupningar är bra men ifrågasatt om de föreslagna åtgärderna räcker för att kommunerna ska intensifiera arbetet med den översiktliga planeringen. Länsstyrelsen i

Dalarnas län har anfört att tre veckors granskningstid är för kort för att hinna stämma av och samordna statliga intressen i området och att minimitiden bör vara en månad. Bräcke och Härjedalens kommuner har anfört att huvuddelen av synpunkterna lämnas vid samrådet och att det är viktigare att det finns tillräckligt med tid för att lämna synpunkter i samrådsskedet än i utställningsskedet.

Länsstyrelsen i Skåne län, Lantmäteriet och Sveriges stadsarkitekter har i sina svar på lagtextpromemorians förslag anfört att de etablerade uttrycken ”fördjupad översiktsplan” och ”tematisk översiktsplan” bör användas. Lantmäteriet och Sveriges Arkitekter har önskat ett förtydligande i 23 § att det handlar om ett särskilt allmänt intresse då risken annars finns att det tolkas som ett enskilt allmänt intresse. Länsstyrelsen i Uppsala län, Boverket och Sveriges Kommuner och Landsting har anfört att formuleringen om kommunens samlade översiktliga planering är otydlig och kan uppfattas som att flera översiktsplaner gäller för samma område eller att det även handlar om annan lagstiftning. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting bör i stället effekterna för översiktsplanen som helhet redovisas. Boverket vill ändra ”effekterna” till ”konsekvenserna”.

Konkurrensverket, Byggherrarna i Sverige, Åre kommun och Sveriges stadsarkitekter har tillstyrkt ett förenklat planförfarande medan Boverket, Blekinge tekniska högskola, länsstyrelserna i Skåne, Stockholms och Hallands län, Göteborgs kommun och Föreningen Sveriges Byggnadsinspektörer har avstyrkt ett förenklat förfarande och anfört motiv som rättssäkerhet, vikten av medborgardialog och demokrati samt att länsstyrelsen behöver tid för att samordna de statliga intressena. Sveriges Kommuner och Landsting är positiv till möjligheterna med ett kortare förfarande på tre veckor men har anfört att utställningen bör behållas. Lantbrukarnas Riksförbund vill ha minst sex veckors yttrandetid.

Malmö kommun har anfört att det visserligen är en vällovlig ambition att förkorta planprocesser genom enklare planförfarande men om översiktsplanen ska hantera frågor av överordnad och strategisk karaktär är det svårt att samtidigt hävda att endast en mindre krets av intressenter är berörda och att utställningen ska ersättas med en kungörelse. Enligt

Malmö kommun medför den föreslagna förenklingen sannolikt ingen tidsbesparing då många aktörer, däribland länsstyrelser och politiska organ har stora svårigheter att leverera remissyttranden inom två månader. Kommunen har också anfört att det behövs ett förtydligande då ett förslag som kungörs i stället för att ställas ut inte ska sändas till länsstyrelsen samtidigt som länsstyrelsen ska yttra sig över förslaget även vid ändringar.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har anfört att frågans dignitet bör vara avgörande för ärendets hantering, inte dess rubricering. Länsstyrelsen i Hallands län är inne på samma linje och menar att en fördjupad översiktsplan kan vara väl så komplex och av särskilt intresse för allmänheten att ta del av. Enligt Boverket bör man hellre använda Internet för att förkorta handläggningstider.

Länsstyrelserna i Skåne och Stockholms län har anfört att planförslaget med tillhörande handlingar, inte enbart kungörelsen, bör sändas till länsstyrelsen.

Skälen för regeringens förslag: PBL-kommittén har föreslagit att ett förenklat förfarande med underrättelse till berörda ska gälla vid små ändringar av översiktsplanen, dvs. sådana ändringar som står i överensstämmelse med de övergripande ställningstagandena i den gällande översiktsplanen. Eftersom det kan vara svårt både att avgöra var gränsen går för en sådan liten ändring av den gällande översiktsplanen och att avgränsa vilka som är berörda av en sådan ändring – i synnerhet om översiktsplanernas strategiska karaktär förstärks – gör regeringen i stället bedömningen att ett förenklat förfarande bör tillämpas om ändringen avser viss del av kommunen, dvs. de ändringar som ofta benämns ”fördjupningar”. I stället för en utställningstid bör då en granskningstid gälla.

Granskningstiden bör vara minst sex veckor.

På samma sätt som för en utställning bör en kungörelse om granskningen göras. Kungörelsen bör utformas på samma sätt som en kungörelse om utställning med den skillnaden att det av kungörelsen om granskning bör framgå var området för ändringen ligger, var förslaget finns tillgängligt för granskning, att den som vill granska förslaget måste göra detta inom en tid av minst sex veckor samt till vem synpunkter på förslaget ska lämnas. Kommunen bör se till att förslaget till plan finns tillgängligt under granskningstiden. För att underlätta för kommunens invånare bör planen dessutom, om möjligt, redovisas på kommunens webbsida.

I samband med kungörelsen bör ett meddelande om innehållet i kungörelsen skickas till länsstyrelsen och de berörda kommuner, regionplaneorgan och andra kommunala organ med ansvar för ett regionalt tillväxtarbete och transportinfrastrukturplanering.

Samtidigt med meddelandet om kungörelsen bör länsstyrelsen få en kopia av planförslaget. Detta är lämpligt då länsstyrelsen även ska yttra sig över förslag till ändringar. Tillägget överensstämmer med Lagrådets förslag.

Om förslaget ändras väsentligt efter granskningstiden bör det ställas ut eller kungöras på nytt.

Det finns inte förutsättningar för ett förenklat förfarande för sådana ändringar av översiktsplanen som innebär ett tillägg för ett särskilt allmänt intresse, s.k. tematiskt tillägg till översiktsplanen. De tematiska tilläggen är kommuntäckande och ofta av överordnad, strategisk karaktär och av stort allmänintresse.

Hänvisningar till S9-6

  • Prop. 2009/10:170: Avsnitt 28.1

9.7. Översyn av översiktsplanens aktualitet

Regeringens förslag: Länsstyrelsen ska minst en gång under mandattiden till kommunen redovisa sina synpunkter inte bara avseende statliga utan också avseende mellankommunala intressen som kan ha betydelse för översiktsplanens aktualitet. Länsstyrelsen ska lämna en sådan redogörelse även då kommunen begär det.

PBL-kommitténs förslag överensstämmer delvis med regeringens.

Enligt kommitténs förslag bör nuvarande bestämmelser kompletteras

med krav på att inhämta synpunkter från berörda kommuner. Syftet med det är att kommunerna ska ges tillfälle att lämna synpunkter på översiktsplanens behandling av frågor som har intresse för flera kommuner eller som kan ha effekter utanför kommunens gränser.

Boverkets förslag överensstämmer med regeringens. Lagtextpromemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Hos bl.a. Vägverket, Boverket och länsstyrelserna i Blekinge och Östergötlands län finns ett stöd för att syftet och innebörden av aktualitetsprövningen förtydligas då det endast är ett begränsat antal kommuner som har en aktuell översiktsplan. Däremot tvivlar flera remissinstanser, däribland Länsstyrelserna i Blekinge och Kalmar län, på att PBL-kommitténs förslag kommer att innebära någon nämnvärd förbättring. Töreboda kommun har föreslagit att översiktsplanens giltighetstid tidsbegränsas. Länsstyrelsen i Västmanlands län har förklarat bristen på aktuella översiktsplaner med att det för kommuner med svag tillväxt är svårt att se nyttan av att ta fram en aktuell plan samtidigt som det kräver stora resurser. De flesta remissinstanserna anser att förbättringar främst behövs genom ändrade arbetssätt och kompetensutveckling.

Av remissvaren på Boverkets förslag framgår att en tydlig majoritet av remissinstanserna tillstyrker att länsstyrelserna på eget initiativ ska lämna en redogörelse över statliga intressen av betydelse för kommunens aktualitetsprövning.

Länsstyrelsen i Skåne län, Byggherrarna i Sverige samt Malmö och Åre kommuner har tillstyrkt lagtextpromemorians förslag att länsstyrelsen minst en gång per mandatperiod ska yttra sig över översiktsplanens aktualitet. Sveriges Kommuner och Landsting har anfört att länsstyrelsen inte bara ska samordna utan även sammanväga de statliga intressena. Boverket har anfört att länsstyrelsens samordningsroll och proaktiva arbetssätt inom staten bör förstärkas men att det bör begränsas hur många gånger kommunen kan begära en redogörelse från länsstyrelsen. Lantmäteriet vill ha en tidsangivelse för hur lång tid länsstyrelsen ska ha på sig att lämna svar till kommunen. Motala kommun har anfört att kravet på länsstyrelsen är befogat men menar samtidigt att det måste avsättas resurser då länsstyrelsen för närvarande inte klarar av sina uppgifter i tid. Statens geotekniska institut har anfört att det i lagtexten bör anges att länsstyrelsens redogörelse ska omfatta hur översiktsplanen hanterar konsekvenserna av klimatförändringarna.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande bestämmelser ska översiktsplanens aktualitet prövas av kommunfullmäktige minst en gång varje mandatperiod. Trots det finns det många kommuner som brister i detta och har inaktuella översiktsplaner. Resultatet är att många översiktsplaner varken utgör ett politiskt aktuellt och väl förankrat dokument eller fungerar som ett vägledande instrument för kommunens beslut och planering. Det har under utredningen framförts att bestämmelserna om kommunens ställningstagande till översiktsplanens aktualitet är oklara och att prövningen inte fyller sin funktion. PBL-kommittén har därför föreslagit ett förtydligande om att prövningen syftar till ett ställningstagande i frågan om huruvida den gällande översiktsplanen och dess olika delar sammantaget speglar kommunens aktuella syn på utvecklingen. För att göra denna bedömning behövs det, enligt kommittén, ett relativt omfattande underlag, särskilt i större kommuner – ett underlag som visar hur

den nuvarande översiktsplanen tillämpas och om det finns nya förutsättningar och anspråk. Enligt kommittén bör det i bestämmelserna ställas krav på att ställningstagandet grundas på en samlad värdering av om översiktsplanen ger den vägledning för beslut med hänsyn till de förutsättningar och anspråk som kan förutses.

Regeringen håller med kommittén om att reglerna behöver förtydligas angående syftet med aktualitetsprövningen. Översiktsplanens aktualitet har stor betydelse med anledning av dess vägledande funktion vid beslutsfattande enligt plan- och bygglagen och andra lagar som exempelvis miljöbalken. Ställningstagandet bör grundas på en samlad bedömning av om översiktsplanen verkligen speglar kommunens aktuella politiska vilja och ger vägledning i förhållande till de krav som ställs på en översiktsplan eller om planen behöver ses över. Det finns utrymme för förbättringar genom ändrade arbetssätt och kompetensutveckling. Som Boverket har föreslagit, bör länsstyrelsen minst en gång under varje mandatperiod redovisa sina ställningstaganden för kommunen i fråga om statliga och mellankommunala intressen som kan ha betydelse för översiktsplanens aktualitet. Dessutom bör länsstyrelsen lämna en sådan redogörelse till kommunen även när kommunen begär det.

För att bl.a. stödja kommunerna och sammanställa planeringsunderlag för översiktsplanering har länsstyrelserna fr.o.m. 2009 fått en resursförstärkning med 30 miljoner kronor.

I samordningen av statens intressen ligger ett visst mått av sammanvägning, men reglerna bör inte utformas så att de skapar osäkerhet om kommunens ansvar att göra den slutliga avvägningen vid en aktuell planläggning.

Till skillnad från PBL-kommittén anser regeringen inte att det bör införas ett krav på kommunen att inhämta synpunkter från andra berörda kommuner. Det räcker att länsstyrelsen redovisar synpunkter om statliga och mellankommunala frågor av betydelse för översiktsplanens aktualitet. Det bör självklart vara möjligt för berörda kommuner att lämna synpunkter på mellankommunala frågor, men det bör inte ställas krav på detta vid aktualitetsprövningen.

Det är naturligtvis viktigt att aktualitetsbedömningen omfattar hur kommunen i översiktsplanen hanterar konsekvenserna av klimatförändringarna. Det skulle dock leda för långt att i bestämmelsen räkna upp alla intressen som man bör ta hänsyn till. Bestämmelsen bör hållas generell och endast hänvisa till sådana intressen som avses i den föreslagna 3 kap. 5 §.

Kommunens rätt att begära en redogörelse bör inte begränsas till ett visst antal gånger per mandattid. Det är inte heller lämpligt att i lagtexten precisera den tid som länsstyrelsen bör få på sig att svara.

De senaste årens insatser och initiativ till kompetensutveckling och förbättring av den uppföljande verksamheten inom myndigheterna bör kunna utgöra en god grund för ett genomförande även av de nya bestämmelserna.

Hänvisningar till S9-7

  • Prop. 2009/10:170: Avsnitt 28.1

10. Detaljplan och områdesbestämmelser

10.1. Bakgrund och gällande bestämmelser

Detaljplanen reglerar i första hand hur mark- och vattenområden och bebyggelse ska användas, utvecklas och bevaras och innefattar ett i princip uttömmande ställningstagande till de allmänna intressena enligt 2 kap. plan- och bygglagen samt hushållningsbestämmelserna i 3 och 4 kap. miljöbalken. Planen medför en rätt att bygga i enlighet med bestämmelserna under en särskild angiven genomförandetid och har bindande verkan mot enskilda vid prövningen av lov. Detaljplanen reglerar med bindande verkan även andra rättigheter och skyldigheter, inte bara mellan markägarna och samhället utan också markägarna emellan. För kommunen medför planen en rätt – och även skyldighet – att lösa in mark som är avsedd för allmänna platser liksom en skyldighet att ställa i ordning och underhålla dessa.

Krav på detaljplan

Bestämmelserna i plan- och bygglagen anger att detaljplaneläggning ska ske dels för ny sammanhållen bebyggelse, dels för ny enstaka byggnad vars användning får betydande inverkan på omgivningen eller som ska förläggas inom ett område där det råder stor efterfrågan på mark för bebyggelse samt dels för bebyggelse som ska förändras eller bevaras och regleringen behöver ske i ett sammanhang.

Bestämmelserna gäller också i fråga om andra anläggningar än byggnader, om anläggningarna kräver bygglov enligt 8 kap. 2 §.

När det är fråga om en ny enstaka byggnad eller annan anläggning finns det ett undantag som medger att lämpligheten ska kunna prövas direkt i samband med prövningen av ansökan om bygglov. En detaljplan behöver inte heller upprättas om en tillräcklig reglering har skett genom områdesbestämmelser.

För vindkraft gäller särskilda regler sedan den 1 augusti 2009, där prövningen i stället främst sker vid tillståndsprövning enligt miljöbalken. Det krävs emellertid detaljplan när vindkraft avses att uppföras i områden där det finns en stor efterfrågan på mark för bebyggelse eller anläggningar.

Regleringsmöjligheter i detaljplanen

I detaljplanen ska kommunen bestämma och ange gränserna för allmänna platser, kvartersmark och vattenområden. För kvartersmark och vattenområden ska också användningen anges. Planen ska vidare ange utformningen och användningen av sådana allmänna platser som kommunen är huvudman för. För kvartersmark ska också användningssättet för enskilt eller allmänt ändamål anges. Om inte kommunen ska vara huvudman för allmänna platser måste detta anges i detaljplanen. I planen ska bestämmas en genomförandetid på mellan fem och femton år.

Utöver det obligatoriska innehållet, medges även att andra åtgärder och aspekter får regleras i detaljplanen. Det gäller exempelvis skyldigheten

att söka bygglov, precisering av användningssätt (t.ex. bostäder eller verksamheter), bebyggelsens omfattning, placering och utförande samt bestämmelser om högsta tillåtna störning. Detaljplanen får även reglera befintliga byggnaders karaktärsdrag genom s.k. varsamhetsbestämmelser eller skyddsbestämmelser och rivningsförbud för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Slutligen får kommunen med planbestämmelser ange vissa villkor för bygglov som innebär en väsentligt ändrad markanvändning. Det gäller bl.a. att en viss trafik-, vatten-, avlopps- eller energianläggning som kommunen inte ska vara huvudman för ska ha uppförts eller att en markförorening ska ha avhjälpts, om detta kan säkerställa att marken blir lämplig för byggande.

Huvudmannaskap för allmänna platser

Med införandet av plan- och bygglagen 1987 infördes en enda planform för byggande – detaljplan. Tidigare fanns stadsplan och byggnadsplan och den grundläggande skillnaden mellan båda dessa planformer var huvudmannaskapet som ankom på kommunen för stadsplanelagda områden och på fastighetsägarna inom områden med byggnadsplan. Det är normalt kommunen som ska vara huvudman för allmänna platser inom områden med detaljplan. Det måste framgå av detaljplanen om kommunen har beslutat att avstå från huvudmannaskapet för de allmänna platserna.

Bestämmelser om fastighetsindelning

Enligt de nuvarande reglerna kan en fastighetsplan användas för områden som omfattas av en detaljplan. Fastighetsplanen kan användas bl.a. för att genom planpolitiska beslut låsa den blivande fastighetsindelningen eller tillkomsten av gemensamhetsanläggningar. Fastighetsplanen kan omfatta både kvartersmark och allmänplatsmark.

Utformningen av detaljplanen

Detaljplanen består av en plankarta och en särskild handling med planbestämmelser. Planen får dock bestå av endast endera av dessa handlingar eller av en handling som innehåller både plankarta och bestämmelser, om planens innehåll ändå framgår tydligt. Av plankartan ska det framgå hur planområdet delas upp på mark för skilda ändamål och vilka bestämmelser som gäller för olika områden. Till detaljplanen ska fogas en planbeskrivning som bl.a. ska redovisa planens syfte och skälen för planens utformning samt en särskild genomförandebeskrivning som anger de organisatoriska, tekniska, ekonomiska och fastighetsrättsliga åtgärder som behövs för ett samordnat och även i övrigt ändamålsenligt genomförande av planen.

Områdesbestämmelser

Områdesbestämmelser kan i vissa fall användas som ett alternativ till detaljplan men kan endast reglera vissa i lagen angivna frågor. Syftet med områdesbestämmelser är att säkerställa att intentionerna i en översiktsplan uppnås eller att ett riksintresse tillgodoses. Det ställs därför ett uttryckligt krav på att det ska finnas ett stöd för områdesbestämmelserna i

översiktsplanen. Regleringen i områdesbestämmelserna är inte uttömmande och ger inte någon direkt rätt att använda marken på angivet sätt. Byggandets omfattning såsom byggnadshöjd och våningsantal får inte regleras med områdesbestämmelser. Detta gör att områdesbestämmelser inte ger någon garanterad byggrätt. Det som framförallt skiljer områdesbestämmelser från en detaljplan är att de saknar ett obligatoriskt minsta innehåll och att det inte finns regler om genomförande och inlösen av mark för allmän plats.

10.2. Krav på reglering med detaljplan

Regeringens förslag: Det tydliggörs att detaljplanen är avsedd för reglering av både mark- och vattenområden. Ny sammanhållen bebyggelse behöver regleras med en detaljplan endast om det behövs med hänsyn till omfattningen av bygglovspliktiga byggnadsverk i bebyggelsen. Utöver de nuvarande kraven på reglering med detaljplan införs ett förtydligande om att en detaljplan krävs om ett byggnadsverk får en betydande miljöpåverkan.

PBL-kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Mot bakgrund av kommitténs förslag att begränsa användningsområdet för områdesbestämmelser föreslog kommittén även vissa preciseringar i bestämmelserna om krav på detaljplan.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som har kommenterat PBL-kommitténs förslag om ändring av bestämmelserna om krav på detaljplan stödjer förslagen, bl.a. Boverket, flertalet länsstyrelser samt ett antal kommuner. Ett par kommuner har dock efterlyst stöd för tillämpningen. Några remissinstanser, däribland Konkurrensverket, är kritiska till förslaget att koppla kravet på detaljplan till byggnadsverkets miljöpåverkan och anser att ändringen innebär en utvidgning av detaljplanekravet.

I svaret på lagtextpromemorians förslag harBoverket konstaterat att de nya definitionerna innebär att en samling anläggningar inte längre kommer att omfattas av krav på detaljplan och ifrågasatt om det är avsikten. Boverket anser att bestämmelserna om vindkraftverk har blivit otydliga, bl.a. genom att kraven inte är samordnade och att ordalydelsen ändrats något i förhållande till de regler som trädde i kraft den 1 augusti 2009.

Lantmäteriet och Länsstyrelsen i Stockholms län har ifrågasatt förslaget att placera bestämmelserna om krav på detaljplan för vindkraftverk i en egen paragraf.

Skälen för regeringens förslag

Detaljplanekravet

Bestämmelserna om krav på detaljplan, som i princip är oförändrade sedan plan- och bygglagen trädde i kraft 1987, innebär formellt sett att staten ställer krav på att kommunen i vissa situationer ska använda en detaljplan för prövning av markens lämplighet för bebyggelse. Bestämmelserna ger emellertid ett förhållandevis stort utrymme för kommunen att bedöma det enskilda fallet med utgångspunkt från de fördelar som en

detaljplaneläggning oftast innebär. En prövning genom detaljplaneläggning ger möjligheter till en samlad bedömning av samband och konsekvenser av avsedda förändringar i ett större sammanhang. Genom planprocessen garanteras att berörda myndigheter, allmänheten och olika intressenter får inflytande i processen. Den slutligt antagna detaljplanen ger den enskilde markägaren rätt att bygga enligt planen – byggrätt – och tydliga spelregler för ansvarsfördelningen mellan kommunen och enskilda fastighetsägare, byggherrar m.fl. vid genomförandet, samtidigt som de s.k. grannerättsliga förhållandena klaras ut.

Även om innebörden av uttrycket ”sammanhållen bebyggelse” har vållat vissa tillämpningsproblem är dagens detaljplanekrav för en ny sammanhållen bebyggelse entydigt. Detaljplan upprättas också så gott som regelmässigt vid större exploateringar och mer omfattande anspråk på förändringar av mark- och vattenanvändningen.

Som en följd av de nya definitionerna av ”sammanhållen bebyggelse” och ”bebyggelse” i avsnitt 7 behöver dock regleringen av kravet på detaljplan i detta avseende modifieras något jämfört med förslaget i lagtextpromemorian. För att undvika situationen att en mindre samling icke-lovpliktiga byggnader och andra anläggningar ska leda till ett krav på reglering med detaljplan, bör ett behovsrekvisit föras in. Det bör således endast ställas ett krav på reglering med detaljplan för ny sammanhållen bebyggelse om en sådan reglering behövs med hänsyn till omfattningen av lovpliktiga byggnadsverk i bebyggelsen.

Avseende kravet på detaljplan för sådan bebyggelse som ska förändras eller bevaras och som behöver regleras i ett sammanhang har det inte kommit fram några uppgifter om tillämpningsproblem. Precis som PBLkommittén gör regeringen därför bedömningen att detta krav bör kvarstå oförändrat i den nya lagen.

PBL-kommittén ansåg dock att de nuvarande bestämmelserna inte är tillräckligt tydliga i fråga om krav på detaljplan för ett nytt byggnadsverk som kan få betydande inverkan på omgivningen eller som ska förläggas inom ett område där det råder stor efterfrågan på mark för bebyggelse. Enligt de nuvarande bestämmelserna behövs ingen detaljplan om bedömningen kan klaras av i samband med prövningen av ansökan om bygglov eller förhandsbesked. Det kan t.ex. vara fallet vid en komplettering med bebyggelse på obebyggda s.k. lucktomter eller nya bostäder i samband med ett generationsskifte i ett jordbruksföretag (jfr. prop. 1985/86:1 s. 553). Om åtgärden kan antas medföra en ”betydande miljöpåverkan” gäller emellertid ett ovillkorligt detaljplanekrav som en följd av bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar i nuvarande 5 kap. 18 §. Bestämmelserna, som infördes i plan- och bygglagen 1994, föranleddes av det s.k. MKB-direktivet, dvs. rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (EGT L 175, 5.7.1985, s. 40, Celex 31985L0337). I förarbetena till bestämmelsen uttalades att det inte kan råda någon tvekan om att en åtgärd som har en betydande miljöpåverkan ska prövas genom en detaljplan och inte med stöd av undantagsbestämmelsen i 5 kap. 1 § 2 plan- och bygglagen som medger att prövning kan ske i samband med prövning av ansökan om bygglov eller förhandsbesked i vissa fall (prop. 1992/93:60 s. 22 och prop. 2004/05:59 s. 17). Mot denna bakgrund före-

slog PBL-kommittén att det nuvarande uttrycket ”betydande inverkan på omgivningen” ersätts med uttrycket ”betydande miljöpåverkan”.

Regeringen delar PBL-kommitténs bedömning att de nuvarande bestämmelserna om krav på detaljplan inte är helt entydiga i detta avseende. Samtidigt finns det inte tillräckligt underlag för att helt ersätta kravet på detaljplan vid en betydande inverkan på omgivningen med ett krav på detaljplan endast vid en betydande miljöpåverkan. Utöver miljöpåverkan får uttrycket ”betydande inverkan på omgivningen” även anses omfatta betydande inverkan på landskapsbilden eller på den arkitektoniska stadsmiljön eller på förutsättningarna för trafiken eller på förutsättningarna för friluftslivet. Uttrycket en ”betydande inverkan på omgivningen” får således anses omfatta mer än uttrycket ”en betydande miljöpåverkan”. Bestämmelserna bör dock förtydligas så att det framgår att kravet på detaljplan aldrig kan ersättas av en prövning i ett ärende om bygglov eller förhandsbesked om byggnadsverket kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. Ett förtydligande av bestämmelserna i detta avseende innebär inte en skärpning av kravet på detaljplan, utan ger tvärtom en uttrycklig möjlighet att på ett enklare sätt pröva enstaka byggnadsverk direkt i samband med bygglovsprövningen, så länge planen inte medför en betydande miljöpåverkan. Därmed ges stöd för en rationell hantering av bygglovsprövningen och en tydlig samordning med bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar.

Sammanfattningsvis anser regeringen att detaljplanekravet i huvudsak bör vara formulerat som i dag. En detaljplan ska således också fortsättningsvis upprättas för ny sammanhållen bebyggelse, för bebyggelse som ska förändras eller bevaras och som behöver regleras i ett sammanhang liksom för nya enstaka, bygglovspliktiga byggnadsverk vars användning får en betydande inverkan på omgivningen eller om det råder stor efterfrågan på området för bebyggande. Som har redovisats, behövs det dock ett förtydligande av bestämmelserna om undantag från kravet på detaljplan för enstaka byggnadsverk, i syfte att anpassa lydelsen till de bestämmelser som gäller om krav på miljökonsekvensbeskrivning. Genom ett nytt sista stycke i den nya bestämmelsen bör det därför anges att tillkomsten av enstaka byggnadsverk ska kunna prövas i samband med bygglovsansökan endast om användningen av byggnadsverket inte kan antas medföra en betydande miljöpåverkan.

Som en följd av de nya definitionerna för ”bebygga”, ”byggnad” och ”byggnadsverk” i 1 kap. 4 § bör även vissa redaktionella ändringar göras i bestämmelserna om krav på detaljplan. Vidare bör bestämmelserna om krav på detaljplan ändras språkligt på så sätt att uttrycket ”stor efterfrågan på mark för bebyggelse” ersätts av uttrycket ” stor efterfrågan på området för bebyggande”.

De särskilda bestämmelserna om krav på detaljplan för bygglovspliktiga vindkraftsanläggningar bör, utan ändringar i materiellt avseende, flyttas till en egen paragraf för att underlätta läsbarheten av de nya bestämmelserna. Utformningen bör också ändras något med anledning av förslaget i avsnitt 6.2 att flytta regleringen av vilka anläggningar som ska vara bygglovspliktiga till förordningsnivå. Med anledning av de synpunkter som Boverket har framfört bör bestämmelsen också justeras så att det tydligt framgår vad som gäller för anmälningspliktiga anläggningar.

De nuvarande bestämmelserna i 5 kap. 1 § tredje stycket som innebär att en detaljplan inte behöver upprättas om tillräcklig reglering har skett med områdesbestämmelser bör slopas och ersättas med regler med motsvarande innebörd i en egen paragraf tillsammans med de inledande bestämmelserna om områdesbestämmelsernas användningsområde. Syftet är att tydligare lägga fast att områdesbestämmelser är en annan regleringsform som enbart i vissa avseenden kan utgöra ett alternativ till den uttömmande detaljplanen. Skälen för denna ändring behandlas mer utförligt i avsnitt 10.8.

Reglering av vattenområden i detaljplan

I de nuvarande bestämmelserna i 1 kap.2 och 3 §§plan- och bygglagen anges att det är en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten och att vägledningen för användningen av mark- och vattenområden ska ges i översiktsplanen.

I nuvarande 1 kap. 3 § andra stycket plan- och bygglagen anges att detaljplaner är avsedda för reglering av markens användning. I detta avseende synes detaljplaner skilja sig från översiktsplaner som ska omfatta både mark- och vattenområden. Samtidigt framgår det av de nuvarande bestämmelserna att kommunen i detaljplanen ska bestämma och ange gränserna för allmänna platser, kvartersmark och vattenområden. Likaså framgår att kommunen i detaljplanen ska bestämma användningen av kvartersmark och vattenområden.

Det är osannolikt att någon skillnad avseende reglering av vatten i översiktplan och detaljplan har varit avsedd. Uttrycket mark i 1 kap. 3 § andra stycket samt 5 kap. 19 § har också tolkats som innefattande även vattentäckta områden. I den nya lagen bör det förtydligas att reglering med detaljplan kan avse både mark och vatten. Möjligheten att reglera vattenområden i detaljplan är dock avsedd främst för sådana fall då användningen av vattenområdet har ett mer eller mindre nödvändigt samband med bebyggelse eller anläggning på land.

Boverket har föreslagit att det bör införas en möjlighet att i detaljplan precisera vattenområden för allmänt respektive enskilt ändamål. En sådan precisering av vattenområdena skulle möjliggöra för kommunen att lösa in erforderligt vattenområde för allmänt ändamål. Regeringen delar Boverkets bedömning att en sådan reglering skulle kunna underlätta hanteringen av dessa områden. Frågan kräver dock ytterligare beredning innan ändringar i lagen kan föreslås.

Hänvisningar till S10-2

10.3. Huvudmannaskapet för allmänna platser

Regeringens förslag: Inom en och samma detaljplan ska det vara möjligt med olika huvudmän för olika allmänna platser.

PBL-kommitténs förslag överensstämmer till viss del med regeringens.

Förslagen skiljer sig åt på det sättet att PBL-kommittén föreslog att ansvaret för allmänna platser ska kunna varieras på fler sätt än tidigare. Kommittén föreslog ändringar med innebörden att kommunen får välja att inte vara huvudman för allmänna platser i en detaljplan, om de all-

männa platserna inte har en tydlig allmän karaktär. Kommittén föreslog även en mellanform av huvudmannaskap som innebär att huvudmannaskapet för allmänna platser ska kunna delas i vissa situationer.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Stockholms tingsrätt (fastighetsdomstolen och miljödomstolen), länsstyrelserna i Stockholms och Skåne län, Lantmäteriet, Vägverket, Sveriges Kommuner och Landsting, De små kommunernas samverkan samt Föreningen Sveriges byggnadsinspektörer har tillstyrkt PBL-kommitténs förslag om olika huvudmän för olika allmänna platser inom en och samma detaljplan och anfört att det är bra att det får finnas flera huvudmän i en detaljplan. Ett antal remissinstanser som har tillstyrkt möjligheten till ett s.k. uppdelat huvudmannaskap för allmänna platser inom en och samma detaljplan menar att detta i första hand innebär en anpassning till praktiska behov, som i dag ibland har tillgodosetts genom uppdelning på flera planer eller genom s.k. x- eller z- områden på kvartersmark. Vägverket m.fl. har anfört att det är viktigt att det redan i detaljplanen anges vem som är huvudman för olika delar. Flera remissinstanser är positiva till förslaget med delat huvudmannaskap men har anfört att ytterligare utveckling av kommentarerna kring delat huvudmannaskap förutses ske i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Några remissinstanser har avstyrkt förslaget, bl.a. Fastighetsägarna Sverige och Sveriges Bostadsrättscentrum AB.

Flera remissinstanser har avstyrkt eller haft invändningar mot förslaget till en undantagsregel om att kommunen får välja att inte vara huvudman för allmänna platser som inte är av tydligt allmän karaktär, bl.a. länsstyrelserna i Stockholm och Skåne län, Riksförbundet Enskilda Vägar,

Sveriges Advokatsamfund och Borås kommun. Några har framfört att förslaget medför en risk för att kommunerna i många fall väljer att undandra sig ansvaret för allmän plats. Flertalet remissinstanser, bl.a. länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands och Jönköpings län har anfört att uttrycket ”allmänna platser” måste definieras. Enligt Länsstyrelsen i Stockholms län är den föreslagna undantagsregeln svårtolkad och kommer att leda till många tolkningsproblem i konkreta fall. Enligt Länsstyrelsen i

Östergötlands län bör kommunen alltid vara huvudman för platser som har en tydlig allmän karaktär samt att det behöver förklaras vad som menas med allmän platsmark som inte alls har något allmänt intresse. Enligt Länsstyrelsen i Jönköpings län kan det bli problem med att tolka vad som menas med ”allmän platsmark som inte alls har något allmänt intresse” samt vad som menas med ”tydlig allmän karaktär” och ”omfattning i vilken allmänheten kan förväntas utnyttja de allmänna platserna”.

Flera remissinstanser har tagit upp frågan om definitionen av allmän plats ska följa själva användningen eller benämningen i detaljplan.

Flera remissinstanser har tillstyrkt kommitténs förslag, bl.a. Länsstyrelsen i Hallands län och Föreningen Sveriges Byggnadsinspektörer och menat att det är bra att utredningen tydligt slår fast att områden som rymmer allmänna nyttigheter eller ska nyttjas av allmänheten ska vara allmänna platser. Boverket har ifrågasatt om utredningens samlade förslag eliminerar problemen och anfört att huvudproblemet inte är att bestämmelserna är otydliga utan att de tillämpas felaktigt vilket talar för att tillsynen över hur kommunerna agerar bör bli mycket bättre.

Skälen för regeringens förslag

Enligt de nuvarande bestämmelserna i 5 kap. 4 § och 6 kap. 26 §plan- och bygglagen är huvudregeln att kommunen ska vara huvudman för allmänna platser inom områden med detaljplan om det inte finns särskilda skäl. Kommunen kan emellertid besluta att kommunen inte ska vara huvudman. Med denna ordning måste det framgå av detaljplanen om kommunen har beslutat att avstå från huvudmannaskapet för de allmänna platserna. Bestämmelserna avser alltså de allmänna platserna och den är inte tillämplig på vägar och grönområden m.m. på kvartersmark. Syftet med bestämmelserna är att kommunen inte utan vidare ska kunna avsäga sig huvudmannaskapet.

Enligt den tidigare byggnadslagen (1947:385) skilde man på områden med stadsplaner och områden med byggnadsplaner. I stadsplaner gällde kommunalt huvudmannaskap och i byggnadsplaner enskilt huvudmannaskap. I dag finns många sådana gamla planer kvar och de gäller tills de ändras eller upphävs.

Avsikten när plan- och bygglagen infördes (prop. 1986/86:1) var att ansvaret för gatu- och väghållningen i allt väsentligt skulle fördelas enligt samma principer som tidigare. Den nuvarande regeln innebär således att kommunen ska kunna avsäga sig ansvaret i sådana områden där man tidigare använde byggnadsplan, t.ex. inom områden för fritidsbebyggelse.

Det gällande regelsystemet bygger på att kommunerna har ett stort och grundläggande ansvar för allmänna platser i en detaljplan. Huvudregeln att kommunen ska vara huvudman kan enligt gällande rätt endast frångås om det finns särskilda skäl.

PBL-kommitténs förslag att slopa kravet på särskilda skäl

PBL-kommittén har föreslagit att kravet på särskilda skäl ska slopas. Kommitténs förslag innebär att möjligheten för kommunen att helt överlåta huvudmannaskapet på fastighetsägarna ska kvarstå men att detta i princip endast ska gälla inom områden som har karaktären av fritidsboende, dvs. områden där bebyggelsen generellt sett används endast under vissa delar av året. Enligt kommitténs förslag ska huvudmannaskapsfrågan regleras så att kommunen alltid ska vara huvudman för allmänna platser av s.k. tydligt allmän karaktär samt att kommunen aldrig ska behöva vara huvudman för områden av tydlig enskild karaktär, såsom områden som har planerats och genomförts som s.k. fritidsbebyggelseområden. Samtidigt föreslog kommittén att kommunen ska kunna delta i en gemensamhetsanläggning. Flera remissinstanser har avstyrkt eller haft invändningar mot kommitténs förslag om att kommunen ska få välja att inte vara huvudman för allmänna platser som inte är av tydligt allmän karaktär. Flera menar att den föreslagna regeln är oklar, att begreppen inte är definierade och att förslaget kan leda till många tolkningsproblem.

Enligt regeringens bedömning är konsekvenserna av PBL-kommitténs förslag inte tillräckligt utredda. Därför bör kommunen även i fortsättningen vara huvudman för en allmän plats om det inte finns särskilda skäl däremot.

Särskilda skäl för enskilt huvudmannaskap

Frågan är då vad som ska anses vara särskilda skäl för ett annat huvudmannaskap.

På uppdrag av regeringen har Lantmäteriet i samverkan med Boverket utrett huvudmannaskapsfrågor för allmänna platser i detaljplan. Utgångspunkten för det arbetet är de slutsatser som framkom i PBL-kommitténs betänkande ”Får jag lov? Om planering och byggande” (SOU 2005:77). Uppdraget redovisades av Lantmäteriet i december 2008 (rapport 2008:6). Lantmäteriet har i denna rapport samt i ett tillägg till rapporten redovisat regeringsbeslut där regeringen har prövat överklaganden av detaljplaner där frågan om huvudmannaskap för allmänna platser var aktuell. Syftet med redovisningen var att ge en bredare och mer nyanserad bild av hur regeringen bedömt huvudmannaskapsfrågor. Studien gör inte anspråk på att vara fullständig, men det är möjligt att dra några slutsatser.

Lantmäteriet konstaterade att enskilt huvudmannaskap för allmänna platser i detaljplan har accepterats även för bostadsområden avsedda för permanent boende, om det finns enskilt huvudmannaskap sedan tidigare i samma område eller i angränsande områden. En enhetlig förvaltning av ett större område framhålls som en omständighet som talar för ett enskilt huvudmannaskap. Detta har ansetts utgöra särskilda skäl för ett enskilt huvudmannaskap även vid ny eller kompletterande detaljplaneläggning. Särskilt tydligt framstår den situationen vid ett blandat boende, dvs. områden som består av både permanentboende och fritidsboende. Det finns även något fall som antyder att det borde vara möjligt att införa enskilt huvudmannaskap även i renodlade permanentbostadsområden.

Lantmäteriet konstaterade vidare att flera av fallen även visar att områdets karaktär har haft betydelse för bedömningen av frågan om huvudmannaskapet ska vara allmänt eller enskilt. Kommunens strävan att på olika sätt hjälpa till med uppbyggnaden av de allmänna platserna tycks vara faktorer som i någon mån har påverkat bedömningen. Sådana faktorer har i bland, tillsammans med andra faktorer, vägts in i bedömningen men det finns inga tydliga exempel på att dessa ensamt kan ligga till grund för ett avgörande med innebörden att ett enskilt huvudmannaskap kan accepteras. Exempel på när enskilt huvudmannaskap har accepterats är när kommunen köper in eller byter till sig mark som ska utgöra allmän platsmark i en detaljplan och sedan överlåter denna utan ersättning till den samfällighetsförening som ska förvalta de allmänna platserna. Vidare tycks visst avseende fästas även vid möjligheterna att för förvaltningen av de allmänna platserna få driftbidrag från kommunen eller staten. Om kommunen varit positiv till detta har det talat för ett enskilt huvudmannaskap, trots att detta är ett undantag från huvudregeln som säger att kommunen ska vara huvudman för de allmänna platserna i en detaljplan, om det inte finns särskilda skäl för ett enskilt huvudmannaskap.

PBL-kommitténs förslag om delat huvudmannaskap

PBL-kommittén har föreslagit en mellanform av huvudmannaskap, ett s.k. delat huvudmannaskap. Det delade huvudmannaskapet innebär att kommunen ingår i en gemensamhetsanläggning och bidrar till kostnaderna för utförande och drift motsvarande den del som följer av det all-

männas behov av områdena i fråga. Förslaget gäller i första hand allmänna platser som ska förvaltas av kommunen och fastighetsägarna gemensamt. Flera remissinstanser har varit positiva till förslaget med delat huvudmannaskap, däribland Lantmäteriet, flera länsstyrelser, domstolar samt kommuner.

Både PBL-kommittén och Lantmäteriet har pekat på problematiken med det utbredda användandet av att reglera trafik- och väganläggningar på kvartersmark med en reglering av både allmänt och enskilt huvudmannaskap, s.k. gx-områden. För att i detaljplan reglera att ett område på kvartersmark i detaljplan ska vara tillgängligt för allmän gång och cykeltrafik respektive allmän körtrafik så anges det med bestämmelser för det berörda området som betecknas med ett x respektive ett z. Ett område betecknat med g betyder att marken ska vara tillgänglig för en gemensamhetsanläggning. Det är vanligt att kommunen lägger ut gång- och cykelvägar med enskilt huvudmannaskap (g-områden) men också samtidigt anger att området ska hållas tillgängligt för det allmänna och därmed ett kommunalt huvudmannaskap (x-områden). Problemet är att sådana gxområden inte har något stöd i dagens lagstiftning. När det gäller anläggningar på kvartersmark har det i det praktiska genomförandet lösts på så sätt att gemensamhetsanläggningar har inrättats och att kommunen genom en av sina kommunala fastigheter har gått in som delägare i dessa samfälligheter. Det har dock förekommit problem genom att det inte i alla lägen har ansetts finnas någon kommunal fastighet till vilken rättigheten har kunnat knytas. För att en fastighet ska kunna tvinga sig in i eller bli intvingad i en gemensamhetsanläggning, måste delaktigheten vara av väsentlig betydelse för fastigheten som sådan (7 kap. 1 § fastighetsbildningslagen och 5 § anläggningslagen). Om det inte finns någon för ändamålet lämplig fastighet att tillgå återstår endast frivilliga lösningar eller att acceptera att planen i denna del inte kan genomföras.

I lagtextpromemorian fanns ett förslag som innebar att kommunen skulle kunna delta i gemensamhetsanläggningar under vissa omständigheter som skulle kunna gälla bland annat gång- och cykelvägar på kvartersmark. Förslaget var avsett att lösa de praktiska problem som i dag förekommer när det gäller sådana anläggningar på kvartersmark i detaljplan. Flera remissinstanser har varit positiva till förslaget, däribland flera länsstyrelser, domstolar samt kommuner. Lantmäteriet m.fl. har tillstyrkt att kommunen ska kunna medverka i en gemensamhetsanläggning som företrädare för det allmänna intresset. Det har dock framkommit synpunkter som gör att frågan behöver utredas ytterligare innan en sådan ändring i lagen kan föreslås.

Olika huvudmän för olika allmänna platser i en och samma detaljplan

Enligt nuvarande bestämmelser är det inte möjligt att ha olika huvudmän för de olika allmänna platserna inom en och samma detaljplan. Enligt de nuvarande bestämmelserna måste kommunen i en och samma plan bestämma att antingen vara eller inte vara huvudman. Detta har i en del fall lett till att man har tagit fram flera små detaljplaner i stället för en större plan. Plan- och byggutredningen behandlade frågan (SOU 1996:168 s. 123 f.) och fann att det huvudsakliga skälet till att delat huvudmannaskap inte tillåts enligt nuvarande bestämmelser i plan- och bygglagen är att det

skulle kunna uppstå oklarheter om vad som gäller i fråga om inlösen i olika delar av planen. PBL-kommittén har föreslagit att det ska vara möjligt att ha olika huvudmän för olika allmänna platser inom samma planområde. Flera remissinstanser har tillstyrkt kommitténs förslag om olika huvudmän för olika allmänna platser inom en och samma detaljplan och anser att det är bra att det får finnas flera huvudmän i en detaljplan.

Regeringen delar bedömningen att de allmänna platserna inom en och samma detaljplan bör kunna delas upp så att vissa har kommunalt huvudmannaskap och andra enskilt huvudmannaskap. Det skulle göra det möjligt att anpassa huvudmannaskapet till de praktiska behoven utan att som i dag behöva dela upp området i flera planer. Reglerna bör därför ändras i enlighet med detta. Huvudregeln bör även i fortsättningen vara att kommunen ska vara huvudman för en allmän plats, om det inte finns särskilda skäl för ett annat huvudmannaskap.

Hänvisningar till S10-3

10.4. Fastighetsplanebestämmelser i detaljplan

Regeringens förslag: Institutet med fastighetsplan slopas. I stället ska kommunen i detaljplanen få bestämma om fastighetsindelning m.m.

Det införs en delvis ny möjlighet att bestämma om minsta och största storlek på fastigheter samt en möjlighet att bestämma markreservat för gemensamhetsanläggningar.

PBL-kommittén förslag motsvarar delvis regeringens förslag. Lagtextpromemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Svea hovrätt, Stockholms, Vänersborgs, Växjö och Östersunds tingsrätter, Boverket, Lantmäteriet, länsstyrelserna i Hallands och Östergötlands län, Alvesta, Bollnäs, Gävle, Hässleholms, Höganäs, Lidingö, Linköpings, Lomma, Mora,

Mölndals, Rättviks, Sandvikens, Skövde, Södertälje, Sölvesborg, Tranemo, Töreboda, Upplands-Bro, Vaxholms, Vellinge, Växjö, Åre och Örkelljunga kommuner, Sveriges Kommuner och Landsting, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag, Sveriges Lantmätareförening och Sveriges Byggnadsinspektörer har tillstyrkt förslaget att slopa fastighetsplaneinstitutet och i stället införa en möjlighet att reglera fastighetsindelningen i detaljplanen. Några av dem har påtalat att det finns en risk för krångel om upphävande måste ske via ändring av detaljplan och att reglerna bör ge möjlighet att upphäva inaktuella fastighetsplaner utan att detta måste ske genom ändring av den detaljplan som de med förslaget blivit en delbestämmelse i. Skövde och Gävle kommuner har anfört att förslaget bör kompletteras så att de mindre planavvikelser som görs vid fastighetsbildning ska innebära att berörd detaljplan ändras i överensstämmelse med fastighetsbildningen så att man kan undvika problem vid efterföljande bygglov.

Några remissinstanser är tveksamma till om kommitténs förslag att ta bort fastighetsplaner kommer att effektivisera planhanteringen och har avstyrkt förslaget. Dessa är bl.a. Mjölby kommun, Fastighetsägarna Sverige och Riksförbundet Enskilda vägar. Mjölby kommun anser att de nuvarande bestämmelserna om fastighetsplan och samordning med fastig-

hetsbildningslagstiftningen fungerar bra och att det därför inte finns anledning till någon ändring av fastighetsplaneinstitutet.

Skälen för regeringens förslag

Bestämmelser om fastighetsindelningen m.m.

Under PBL-kommitténs arbete har det kommit fram att användningen av fastighetsplanen som genomförandeinstrument har minskat under senare år. PBL-kommittén har därför föreslagit att fastighetsplaner inte längre ska utgöra en särskild planform. Att planformen tas bort innebär inte att det inte längre finns behov av att kunna reglera fastighetsindelningen. Kommittén konstaterade att det är viktigt att det finns en möjlighet att behandla frågor om fastighetsbildning i ett helhetsperspektiv. Genom en helhetssyn kan marken inom ett bebyggelsekvarter utnyttjas på ett både för det allmänna och för enskilda optimalt sätt (SOU 2005:77 s. 572 ).

Enligt PBL-kommittén är det också nödvändigt att behålla möjligheten att med bindande verkan kunna besluta om fastighetsindelnings- och rättighetsfrågorna, t.ex. för att ge säkerhet åt de enskilda fastighetsägare vars fastighetsbildning aktualiseras i ett senare skede i plangenomförandet. Att med bindande verkan lägga fast fastighetsindelningen är även i många fall lämpligt för att bestämmelserna i nuvarande 6 kap. 31–38 §§ om gatukostnader ska kunna tillämpas. Den nya fastighetsindelningen bör läggas fast i en plan för att det ska vara möjligt att slå fast hur många grundavgifter som kan tas ut inom området.

Enligt PBL-kommittén finns det fortfarande ett behov av att i vissa fall kunna påskynda genomförandet genom att medge vissa tvångsåtgärder när det gäller fastighetsindelningen. Det är visserligen inte vanligt att planer genomförs med tvångsåtgärder med en fastighetsplan som grund. Å andra sidan uppstår det då och då situationer där tvångsåtgärder är nödvändiga för att en detaljplan överhuvudtaget ska kunna genomföras. Det gäller sådana åtgärder som går utöver vad som är möjligt att genomföra enligt förrättningslagstiftningen utan stöd av en fastighetsplan.

I förarbetena till plan- och bygglagen (prop. 1985/86:1) angavs att vissa frågor om fastighetssamverkan lämpligen bör prövas i ett planpolitiskt sammanhang. Före plan- och bygglagens tid hade det utvecklats ett system där man skiljde på gemensamhetsanläggningar som ”förutsatts” i en stads- eller byggnadsplan och andra gemensamhetsanläggningar. För den förstnämnda kategorin var praxis att skyddsvillkoren i anläggningslagen ansågs prövade genom detaljplanen. Den andra kategorin av anläggningar skulle prövas fullt ut vid lantmäteriförrättningen. I förarbetena till plan- och bygglagen konstaterades att den nämnda ordningen inte var lämplig, främst eftersom den var otydlig. I stället infördes en annan ordning där det krävs en fastighetsplan för att kunna låsa utformningen av gemensamhetsanläggningar. En gemensamhetsanläggning som enbart behandlas i en detaljplan måste således prövas förutsättningslöst vid en efterföljande förrättning. Den ordning som infördes i och med plan- och bygglagen tycks ha fungerat tillfredsställande för de fall där det har ansetts nödvändigt att säkerställa inrättandet av en gemensamhetsanläggning redan i planprocessen. Således bör denna möjlighet bibehållas.

Fastighetsplanen används för att kommunen efter genomförandetidens utgång ska kunna lösa in delar av fastigheter som enligt en fastighetsplan ska utgöra en fastighet. Enligt PBL-kommittén har bestämmelsen, så långt man känner till, aldrig tillämpats men enbart dess existens kan ses som ett påtryckningsmedel på fastighetsägarna att genomföra detaljplanens intentioner under genomförandetiden. Behovet av ett sådant påtryckningsmedel är troligen numera tämligen begränsat och just denna egenskap hos fastighetsplanen bör därför i och för sig kunna undvaras. PBL-kommittén har dock funnit att fastighetsplanens rättsverkningar i allt väsentligt fortfarande behövs.

Eftersom det i princip är samma slags frågor som regleras i fastighetsplanen och i detaljplanen – skillnaden är bara preciseringsgraden – har kommittén kommit fram till att det som regleras i en fastighetsplan (fastighetsindelning m.m.) bör kunna regleras i detaljplanen när fastighetsplanen som instrument slopas. Detta överensstämmer med Plan- och byggutredningens slutsatser 1996.

Enligt PBL-kommitténs förslag bör följande slag av bestämmelser få anges i detaljplanen i stället: bestämmelser om ett områdes indelning i fastigheter, bestämmelser om bildande, ändring och upphävande av servitut, ledningsrätter och liknande särskilda rättigheter, bestämmelser om de anläggningar som ska utgöra gemensamhetsanläggningar samt bestämmelser om de fastigheter som ska delta i gemensamhetsanläggningarna och de utrymmen som ska tas i anspråk för anläggningarna.

Regeringen kan konstatera att i stort sett samma regler gäller beträffande planhandlingar, förfarande och rättsliga effekter för en detaljplan som för en fastighetsplan. Samtidigt är det en fördel om samtliga effekter som en plan innebär för en fastighetsägare redovisas i ett sammanhang, bl.a. för att undvika samordningsproblem. Om bestämmelserna om fastighetsindelning regleras i detaljplan i stället för i fastighetsplan undviker man dubbla förfaranden och samordningsproblem. Regeringen delar därför PBL-kommitténs uppfattning att fastighetsplanen inte längre bör utgöra en särskild planform och att kommunen i stället bör ges en möjlighet att inarbeta motsvarande bestämmelser direkt i en detaljplan.

Att de båda planinstituten slås samman bör, enligt PBL-kommittén, inte medföra någon skyldighet för kommunen att i detaljplanen meddela bestämmelser om fastighetsindelningen. Tvärtom bör sådana bestämmelser införas endast när det, enligt samma kriterier som i dag, är nödvändigt, dvs. när det behövs för genomförande av en ändamålsenlig indelning i fastigheter eller om detaljplanens genomförande i andra fall underlättas. I det sammanhanget kan det noteras att enligt gällande rätt (6 kap. 15 §) ska en fastighetsplan antas även när en fastighetsägare begär det och det inte är uppenbart onödigt. Om den bestämmelsen skulle överföras till bestämmelserna om detaljplan skulle alltså en fastighetsägare ha rätt att kräva att vissa bestämmelser tas in i detaljplanen. Som Plan- och byggutredningen konstaterade är detta inte någon lämplig ordning. Den nuvarande bestämmelsen infördes mot bakgrund av bestämmelserna om tomtindelning i 1947 års byggnadslag som krävde indelning i tomter för nybyggande. Eftersom denna bestämmelse inte längre är tillämplig, bör bestämmelsen i nuvarande 6 kap. 15 § inte föras över till den nya lagen.

Som en följd av införandet av möjligheter till bestämmelser om fastighetsindelning bör det även införas möjligheter att lägga till sådana be-

stämmelser under detaljplanens genomförandetid. Motsvarande möjligheter finns i dag när det gäller fastighetsplan. Ett sådant förslag behandlas i avsnitt 10.7.

Bestämmelser om minsta och största storlek på fastighet m.m.

I den nuvarande plan- och bygglagen finns det bestämmelser om principer för fastighetsindelningen m.m. I nuvarande 5 kap. 7 § regleras vilka bestämmelser som får meddelas i en detaljplan. I första stycket 12 sägs att det i planen får meddelas bestämmelser om ”principerna för fastighetsindelningen och för inrättande av gemensamhetsanläggningar”.

I Boverkets allmänna råd (”Boken om detaljplan och områdesbestämmelser”, 2002, s. 175) anges bland annat att minsta tomtstorlek kan anges som en planbestämmelse av det aktuella slaget. En förhållandevis vanlig bestämmelse är även den s.k. ”entomtsbestämmelsen”, dvs. att ett kvarter (eller del av) ska utgöra en enda fastighet. Något exempel på bestämmelser om principerna för inrättande av gemensamhetsanläggningar finns inte i Boverkets allmänna råd. PBL-kommittén fann att sådana bestämmelser är mycket ovanliga. Däremot är det vanligt att utrymmet för en tänkt gemensamhetsanläggning reserveras i planen med beteckningen g. Den bestämmelsen har emellertid sin grund i punkterna 2 och 4 i 5 kap. 7 § första stycket, enligt vilka bestämmelser får meddelas om begränsning av markens bebyggande och om byggnaders placering. Ett s.k. g-område i en detaljplan har således ingen betydelse för bedömningen av om en gemensamhetsanläggning ska inrättas eller hur den ska utformas. Beteckningen g innebär endast att utrymmet i fråga inte får bebyggas eller på annat sätt användas så att det hindrar inrättandet av en gemensamhetsanläggning.

Enligt PBL-kommittén bör de nuvarande bestämmelserna i 5 kap. 7 § första stycket 12 plan- och bygglagen om principer för fastighetsindelningen i detaljplan slopas eftersom de är oklara och svårtolkade. Enligt kommittén är dessa reglers syfte ofta att reglera exploateringsgraden vilket lämpligen bör kunna uttryckas på ett mer direkt sätt i planbestämmelserna. Flera remissinstanser menar dock att möjligheten att kunna bestämma principer för fastighetsindelningen bör finnas kvar.

Regeringen gör bedömningen att syftet med nuvarande möjlighet att reglera principerna för fastighetsindelningen bör finnas kvar. För att tydligare få fram syftet bör bestämmelsen dock omformuleras. I stället för att tala om principer för fastighetsindelningen bör bestämmelsen utformas så att kommunen kan bestämma största och minsta storlek på fastigheterna inom planen. En sådan möjlighet bör kunna svara mot det behov som i dag fylls av bestämmelsen om principerna för fastighetsindelningen.

Enligt nuvarande bestämmelser finns en möjlighet för kommunen att i detaljplanen reglera principer för inrättande av gemensamhetsanläggningar. Även denna möjlighet bör behållas men omformuleras på så sätt att kommunen ges en möjlighet att bestämma markreservat för gemensamhetsanläggningar. Genom att tala om markreservat knyts bestämmelserna i det föreslagna nya 4 kap. bättre till bestämmelserna om ersättning i de föreslagna nya 14 kap.

Förslaget att slopa fastighetsplaneinstitutet föranleder ändringar i bestämmelserna om detaljplanens innehåll, men framförallt ändringar i bestämmelserna om genomförandet av detaljplaner. Förslaget medför vidare följdändringar i andra lagar som exempelvis anläggningslagen och fastighetsbildningslagen, se avsnitt 26.

Hänvisningar till S10-4

  • Prop. 2009/10:170: Avsnitt 28.1

10.5. Övriga nya regleringsmöjligheter i en detaljplan

Regeringens förslag: Det införs en möjlighet att i detaljplanen bestämma markreservat för anordningar för elektroniska kommunikationsnät. Det ska inte längre krävas särskilda skäl med hänsyn till bostadsförsörjningen eller miljön för att kommunen i en detaljplan vid behov ska få bestämma byggandets minsta omfattning över och under markytan.

Det tydliggörs att kommunen i en detaljplan ska kunna reglera skyddsåtgärder för att motverka markförorening, olyckor, översvämning och erosion. Vidare införs möjligheter för kommunen att i detaljplanen bestämma att bygglov inte får ges till åtgärder som innebär en väsentlig ändring av markens användning förrän en skydds- eller säkerhetsanläggning har genomförts på tomten, om markens lämplighet för byggande kan säkerställas med det. På motsvarande sätt införs en möjlighet för kommunen att bestämma att bygglov som innebär en väsentlig ändring av markens användning endast får ges om ett visst byggnadsverk har flyttats.

PBL-kommitténs förslag stämmer överens med regeringens förslag i den del som gäller möjligheten att införa bestämmelser om villkor för bygglov och ändringen att ta bort kravet på särskilda skäl vid bestämmande av byggandets minsta omfattning över och under markytan. Kommittén föreslog emellertid även en ny struktur av bestämmelserna med en tydligare uppdelning mellan obligatoriska och frivilliga planbestämmelser i syfte att ge ett mer uttryckligt stöd för enkla och mindre detaljerade detaljplaner.

Klimat- och sårbarhetsutredningens bedömning ligger i linje med regeringens förslag i den del som avser reglering av skyddsåtgärder för att förhindra eller minska risken för översvämningar, ras, skred och erosion. Utredningen lämnade inget konkret förslag till utformning av en sådan bestämmelse.

Bredbandsutredningens bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen konstaterade bl.a. att de kommunala IT-infrastrukturprogrammen och den kartläggning och planering som gäller ITinfrastruktur inte är samordnad med eller införlivad i planeringsprocesserna och föreslog en analys av åtgärder för att det planmässiga behovet av IT-infrastruktur ska kunna tillgodoses i kommunernas översiktsplanering och detaljplaneläggning.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser har kommenterat PBL-kommitténs förslag till en ny indelning med tydliga kategorier för olika typer av regleringsmöjligheter, och i princip tillstyrkt inriktningen mot enklare

och mer öppna detaljplaner, samtidigt som även invändningar har framförts. En uppfattning är att enklare detaljplaner medför osäkerhet om planens genomförande. Boverket och Lantmäteriet har anfört att förslagets konsekvenser är oklara och behöver förtydligas. Göteborgs kommun,

Föreningen för Sveriges Byggnadsinspektörer samt Sveriges Lantmätareförening m.fl. har pekat på oklarheter och risker med förslaget, framförallt när det gäller konsekvenserna av förskjutningar mot bygglovet och gränssnittet mellan detaljplan och bygglov. Invändningar har också framförts mot vissa oklarheter när det gäller förslaget att i detaljplanen kunna införa bestämmelser om villkor för lov innan en skydds- eller säkerhetsanläggning har uppförts på tomten. Enligt bl.a. Boverket, Statens räddningsverk och Länsstyrelsen i Östergötlands län omfattar sådana åtgärder ofta inte bara kvartersmark (den tomt som ska bebyggas) utan också allmän platsmark. Om kommunen inte har huvudmannaskapet för en allmän plats, regleras ansvaret för platsmarken ofta genom bildandet av en gemensamhetsanläggning, vilket innebär att villkoret skulle kunna omfatta åtgärder på mark som den enskilde byggherren (markägaren eller exploatören) inte själv råder över.

I fråga om Klimat- och sårbarhetsutredningens bedömning har Räddningsverket anfört att bedömningen är riktig och konstaterat att en ändrig i enlighet med bedömningen även skulle gynna andra säkerhetshöjande åtgärder utöver de som behövs för att förebygga naturolyckor. Boverket är positivt till utredningens ambition om en översyn av plan- och bygglagstiftningen för att anpassa samhället till klimatförändringar, men har anfört att enbart ändringar i plan- och bygglagen inte är tillräckliga. Boverket anser att utredningens idéer om att villkora genomförandet av åtgärder bör tas upp i ett bredare perspektiv. Att med stöd av plan- och bygglagen ge kommunen en rätt att genomföra åtgärder på annans mark är tveksamt, enligt Boverket. Även Sundsvalls kommun delar bedömningen att ökad hänsyn behöver tas till konsekvenserna av klimatförändringarna i översikts- och detaljplaneringen liksom vid planering av infrastruktur och att plan- och bygglagen bör kompletteras för att ge ökade möjligheter för detta.

Bredbandsutredningens bedömning i fråga om den fysiska planeringen delas av bl.a. Post- och telestyrelsen, Dalarnas läns landsting samt Lantbrukarnas riksförbund. Även länsstyrelsernas samarbetsprojekt Länssamverkan Bredband (med säte vid Länsstyrelsen i Uppsala län) och Sveriges Kommuner och Landsting har förordat en förändring i enlighet med bedömningen.

I remissvaren på lagtextpromemorian har flera instanser kommenterat förslaget att införa en möjlighet att i en detaljplan reglera krav på säkerhetshöjande åtgärder. Räddningsverket har anfört att förslaget är positivt och även skulle gynna andra säkerhetshöjande åtgärder utöver de som behövs för att förebygga naturolyckor. Boverket har dock ifrågasatt hur förslaget att reglera krav på skyddsåtgärder ska kunna tillämpas, eftersom några åtgärder inte kan tvingas fram genom planbestämmelser. Enligt Boverket är förslaget om utökade möjligheter att besluta om villkor tillräckligt för att ställa sådana krav som avses. Också Sveriges Kommuner och Landsting har anfört att de kompletteringar som föreslås i 2 kap. samt förslaget om planbestämmelser med säkerhetshöjande åtgärder som

villkor för att lämna bygglov är tillräckliga för att kommunerna ska ta ett ökat ansvar för klimatanpassning i sin fysiska planering.

Boverket, Lantmäteriet och Kungliga Tekniska Högskolan har framfört invändningar mot förslaget att komplettera den uppräkning av anläggningar som finns i nuvarande 5 kap. 8 § 1 samt anfört följande. Bestämmelserna medger att kommunen i en detaljplan kan bestämma att bygglov inte ska ges till en åtgärd som innebär en väsentlig ändring av markens användning förrän en viss trafik-, vatten-, avlopps- eller energianläggning som kommunen inte ska vara huvudman för har kommit till stånd. Det skulle innebära en ny, och inte godtagbar, princip om också uppförandet av anläggningar för el, avfallshantering, telekommunikation eller annan informationsteknik samt annan samhällsservice som kommunen inte ska vara huvudman för ska kunna villkoras genom en planbestämmelse. Förslaget innebär att möjligheterna att i en detaljplan besluta om villkor för bygglov utvidgas avsevärt och att bestämmelserna får en annan karaktär. Alla villkor som ställs i den aktuella paragrafen måste vara av det slaget att de kan åtgärdas av berörda fastighetsägare själva – antingen genom en egen direkt insats eller genom att ansöka om ett förrättningsförfarande. Om syftet med ändringen är att bygglov ska vara beroende av att området försörjs utifrån med de nämnda ändamålen, har regleringen gått för långt, eftersom detta står helt utanför fastighetsägarnas kontroll. Särskilt oklart blir det med tillägget ”annan samhällsservice som kommunen inte ska vara huvudman för”.

Skälen för regeringens förslag

Allmänt om obligatoriska och frivilliga planbestämmelser

PBL-kommittén har föreslagit en ny indelning av bestämmelserna om obligatoriska och frivilliga planbestämmelser i syfte att ge ett mer uttryckligt stöd för små detaljerade detaljplaner. En detaljplan bör så gott som uttömmande behandla frågor som rör mark- och vattenanvändning och byggandets omfattning, dvs. byggrätterna, men även kunna reglera frågor som rör byggnaders utformning i de fall det behövs för att tydliggöra bebyggelsens karaktär och struktur. Kommitténs förslag syftar till att tydliggöra att vissa frågor som rör byggnaders utformning kan regleras senare, dvs. vid bygglovet eller genom en ändring eller komplettering av detaljplanen under genomförandetiden. Remissinstanserna är delade i sin uppfattning om kommitténs förslag.

Regeringen anser i likhet med PBL-kommittén att de nuvarande bestämmelserna med obligatoriska och frivilliga regleringsmöjligheter är lämpliga och bör behållas. Ett genomförande av PBL-kommitténs förslag att göra en ny indelning av olika kategorier av bestämmelser kan dock leda till oklarheter vid bygglovsprövningen och sammantaget leda till mer långdragna beslutsprocesser. I stället bör de möjligheter till flexibla detaljplaner som de nuvarande bestämmelserna ger fortsätta att gälla. Av förarbetena kan man finna ledning i fråga om möjligheter och begränsningar för tillämpningen (prop. 1985/86:1 s. 166 f.). Departementschefen ansåg att en flexibel detaljplan som exempelvis anger användningen och exploateringsrätten för olika delområden kan vara tillräcklig för att ett meningsfullt deltagande från allmänheten ska kunna ske, så länge bebyg-

gelsens avsedda karaktär tydligt framgår. Samtidigt konstaterades att planområdets förhållande till befintlig bebyggelse och graden av omgivningspåverkan ofta avgör behovet av inflytande för sakägare och andra intressenter. Möjligheten att schematiskt redovisa byggrätten borde därför användas endast då förhållandena i det enskilda fallet medger att så sker med hänsyn till sakägarnas och övriga intressenters intressen.

I avsnitt 15.9 behandlas detaljplanens betydelse vid bygglovsprövningen, särskilt när det gäller möjligheterna till små avvikelser.

Reglering av krav på flyttning av byggnadsverk

Nuvarande bestämmelser i plan- och bygglagen ger kommunen möjlighet att i en detaljplan bestämma att bygglov inte ska ges till åtgärder som innebär en väsentlig ändring av markens användning förrän en viss byggnad eller anläggning på tomten har rivits, byggts om eller fått den ändrade användning som anges i planen.

Boverket har i sin redovisning ”Utvecklingen avseende fysisk planering och byggande i Malmfälten” den 15 december 2009 föreslagit att den nuvarande bestämmelsen kompletteras så att kommunerna även ska kunna ställa krav på flyttning av byggnadsverk innan bygglov kan ges.

Regeringen delar Boverkets bedömning och föreslår, som en konsekvens av och i linje med de nya bestämmelserna om flyttning av byggnadsverk i avsnitt 14.4, att kommunerna i detaljplan ska kunna ställa krav på flyttning av byggnadsverk som en förutsättning för bygglov för en väsentligt ändrad användning av marken.

Reglering av skydds- och säkerhetsåtgärder med anledning av klimatförändringarna

I sitt betänkande ”Sverige inför klimatförändringar” (SOU 2007:60) har Klimat- och sårbarhetsutredningen bedömt att kommunerna har ett stort ansvar för att anpassa den fysiska planeringen så att risker för naturolyckor minskas och förebyggs. Enligt utredningen bör plan- och bygglagen kompletteras så att det blir tydligt att man ska ta hänsyn till ras- och skredrisker vid lokalisering av bebyggelse samt att det införs en möjlighet att i detaljplanen ställa krav på säkerhetshöjande och skadeförebyggande åtgärder för att bygglov ska kunna ges. Vidare finns resonemang om att kommunen bör ges en rätt att vidta åtgärder på annans mark med stor betydelse för att skydda omgivande bebyggelse från naturolyckor. Utredningen lämnade dock inte något författningsförslag i dessa delar.

Regeringen anser i likhet med Klimat- och sårbarhetsutredningen att det är angeläget att på ett bättre sätt integrera ett förebyggande klimatanpassningsarbete i den fysiska planeringen och att åtgärder för klimatanpassning också bör behandlas både i samband med upprättandet av detaljplan och vid bygglovsprövningen.

Med de ändringar i plan- och bygglagen som trädde i kraft den 1 januari 2008 tydliggjordes att planläggning och lokalisering ska ske med hänsyn till risker för olyckor, översvämningar och erosion, liksom att länsstyrelsen har en uttrycklig skyldighet att bevaka att så sker vid både översiktsplanering och detaljplaneläggning. I avsnitt 8 redovisas förslag till ändringar i bestämmelserna om allmänna och enskilda intressen som

innebär att man ska ta hänsyn till miljö- och klimataspekter vid planläggning enligt plan- och bygglagen.

Sammantaget bör dessa bestämmelser utgöra en god grund när kommunerna ska ta ställning till klimatrelaterade frågor i den fysiska planeringen på olika nivåer. Kommunerna och länsstyrelserna kommer dock att behöva stöd i sitt arbete med dessa frågor. Detta bör i första hand ske genom metod- och kompetensutveckling samt genom rådgivning. Boverket har på regeringens uppdrag redovisat exempel och metoder för hur planering och byggande kan anpassas för att förebygga, undvika och minimera negativa effekter av klimatförändringar (rapporten ”Bygg för morgondagens klimat”, Boverket, maj 2009). Där har Boverket framhållit att klimatfrågorna främst bör hanteras i den översiktliga planeringen, men att även detaljplanen är ett viktigt instrument för att förebygga och motverka negativa effekter av klimatförändringarna. Nuvarande bestämmelser ger stöd för att bestämma vissa säkerhetsåtgärder med koppling till kraven på säkerhet och hälsa.

Regeringen delar bedömningen att de möjligheterna i de nuvarande bestämmelserna om detaljplan i 5 kap. plan- och bygglagen inte ger ett tillräckligt tydligt stöd för att garantera genomförandet av nödvändiga säkerhetshöjande och skadeförebyggande åtgärder, som i vissa fall kan vara en förutsättning för att ett markområde ska kunna bebyggas. I bestämmelserna bör därför göras tydligt att kommunen i detaljplanen får bestämma om skyddsåtgärder för att motverka markförorening, olyckor, översvämning och erosion. I enlighet med PBL-kommitténs förslag bör det därför införas bestämmelser som ger möjlighet för kommunen att i detaljplanen ange att bygglov inte får ges förrän en viss skydds- eller säkerhetsanläggning på fastigheten har genomförts. En förutsättning för att det i en detaljplan ska gå att medge bebyggelse under sådana villkor bör dock vara att det redan vid planläggningen kan visas att marken med den föreslagna skydds- eller säkerhetsanläggningen är lämplig att bebygga. Vidare förutsätts att de villkorade åtgärderna är så preciserade och effektbeskrivna att det står klart att de är genomförbara.

Reglering av anordningar för elektroniska kommunikationsnät

Som konstaterats i avsnitt 8 finns det starka skäl för att förbättra samordningen mellan den planering som bedrivs för IT-infrastruktur och den kommunala planeringen enligt plan- och bygglagen. De nuvarande bestämmelserna i plan- och bygglagen saknar såväl grundläggande krav på hänsyn till IT-infrastuktur som uttryckliga möjligheter att i en detaljplan säkerställa markreservat för detta ändamål. Ett förslag om att i 2 kap. i den föreslagna nya lagen införa ett krav på hänsyn till elektroniska kommunikationer har därför presenterats. De grundläggande bestämmelserna bör följas upp med bestämmelser som reglerar detaljplanens innehåll.

I lagtextpromemorian föreslogs en ändring som medger att kommunen i en detaljplan kan bestämma att bygglov inte ska ges till en åtgärd som innebär en väsentlig ändring av markens användning förrän en viss trafik-, avfalls-, vatten-, avlopps- eller energianläggning som kommunen inte ska vara huvudman för har kommit till stånd. Förslaget innebar att även anläggningar för bl.a. telekommunikation och annan informationsteknik skulle omfattas av bestämmelserna.

Regeringen delar remissinstansernas bedömning att förslaget i lagtextpromemorian är olämpligt och inte skulle utgöra en ändamålsenlig reglering av elektroniska kommunikationer i detaljplaner. Som bl.a. Lantmäteriet och Boverket har betonat riktar sig villkoren till enskilda fastighetsägare och fungerar i bestämmelsen som ett slags nybyggnadsförbud i avvaktan på en utbyggnad av infrastruktur. Bestämmelserna är i huvudsak aktuella i områden med fritidsbebyggelse, där kommunen inte ska vara huvudman och måste därför vara av sådant slag att de ska kunna genomföras av de berörda fastighetsägarna i ett planområde. När det gäller anläggningar för el, avfallshantering, telekommunikation eller annan informationsteknik samt annan samhällsservice saknas normalt möjligheter för enskilda fastighetsägare att uppföra sådana anläggningar.

I stället bör det införas uttryckliga möjligheter för kommunen att i detaljplanen reservera mark för anordningar för elektroniska kommunikationer. Med stöd av en sådan bestämmelse får kommunen, i likhet med det som gäller för trafik-, väg- och energianläggningar samt andra ledningar för allmänt ändamål bestämma markreservat på kvartersmark för elektroniska kommunikationer. En motsvarande regleringsmöjlighet för allmänna platser följer av förslaget till bestämmelser i 4 kap. 5 §, som anger att användningen och utformningen av allmänna platser för vilka kommunen är huvudman ska bestämmas. Enligt förslaget till bestämmelser i 4 kap. 8 § får sådana bestämmelser även anges för sådana allmänna platser som kommunen inte ska vara huvudman för.

Regeringen avser att ge Boverket i uppdrag att utveckla metoder för hänsynstagande till IT-infrastuktur vid tillämpning av plan- och bygglagen.

Reglering av byggandets minsta omfattning över och under markytan

Nuvarande bestämmelser medger att kommunen i en detaljplan får reglera dels den största omfattning i vilken byggande över och under markytan får ske, dels – om det finns särskilda skäl med hänsyn till bostadsförsörjningen eller miljön – även den minsta omfattning i vilken byggandet får ske.

Som PBL-kommittén har funnit, finns det inte något behov av att sätta upp begränsande kriterier för denna regleringsmöjlighet. Man kan utgå ifrån att alla frivilliga regleringsmöjligheter används endast om det finns skäl för dem. Därför bör förbehållet ”med hänsyn till bostadsförsörjningen eller miljön” tas bort också när det gäller möjligheten att införa bestämmelser om byggandets minsta omfattning över och under mark. Däremot finns det skäl att i lagtexten markera en viss restriktiv syn på användandet av planbestämmelser som reglerar såväl byggandets omfattning som den närmare användningen av byggnader. Detsamma gäller möjligheterna att reglera andelen lägenheter av olika slag och lägenheternas storlek. Därför bör det av lagtexten framgå att kommunens möjlighet att bestämma byggandets omfattning, byggnaders användning samt, i fråga om bostadsbyggnader, andelen lägenheter av olika slag och lägenheternas storlek endast gäller om det finns behov av sådana bestämmelser.

Hänvisningar till S10-5

  • Prop. 2009/10:170: Avsnitt 28.1

10.6. Detaljplanens omfattning och utformning

Regeringens förslag: Den nya lagen innebär inget krav på att detaljplanebestämmelser ska redovisas i en särskild handling skild från plankartan. Om det behövs för att planen ska bli tydlig, får bestämmelser om fastighetsindelning redovisas på en särskild plankarta.

I planbeskrivningen ska de överväganden som har legat till grund för planens utformning med hänsyn till motstående intressen och planens konsekvenser redovisas. Planbeskrivningen ska innehålla en redovisning av hur planen är avsedd att genomföras med uppgifter om de organisatoriska, tekniska, ekonomiska och fastighetsrättsliga åtgärder som behövs för att planen ska kunna genomföras på ett samordnat och ändamålsenligt sätt samt om åtgärdernas konsekvenser för fastighetsägare och andra berörda. Det krävs inte att genomförandet ska redovisas i en särskild handling (genomförandebeskrivning) skild från planbeskrivningen.

I lagen anges vilka bestämmelser i 6 kap. miljöbalken som i förekommande fall är tillämpliga när det gäller innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning av detaljplanen. Det krävs inte någon särskilt upprättad miljökonsekvensbeskrivning för ett detaljplaneärende, om detaljplanen enbart gäller en verksamhet som har prövats eller ska prövas enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 9 kap. 6 § miljöbalken eller enbart gäller åtgärder som har prövats eller ska prövas genom en arbetsplan enligt väglagen (1971:948) eller en järnvägsplan enligt lagen (1995:1649) om byggande av järnväg. Detta förutsätter dock att miljökonsekvensbeskrivningen i det andra ärendet återges i och är aktuell för detaljplaneärendet.

PBL-kommitténs förslag överensstämmer i sak med regeringens. Kommittén föreslog inga förändringar av dispositionen av bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: En majoritet av de instanser som har kommenterat PBL-kommitténs förslag om nyanserade krav på detaljplanens handlingar har tillstyrkt förslaget. Några kommuner, bl.a. Marks och Sundsvalls kommuner, har dock anfört att planbeskrivningens betydelse vid bygglovsprövningen bör tydliggöras. Flertalet av remissinstanserna, bl.a.

Stockholms tingsrätt, Växjö tingsrätt, Länsstyrelsen i Stockholms län, Lantmäteriet, Sveriges Lantmätareförening, Föreningen Sveriges Byggnadsinspektörer och Byggherreforum har tillstyrkt förslaget att ta bort kravet på att genomförandebeskrivningen ska utgöra en särskild handling. Härjedalens, Luleå, Mjölby, Mölndals, Ragunda, Sandvikens, Skellefteå, Svenljunga, Södertälje, Tranemo och Trollhättans kommuner m.fl. har tillstyrkt att genomförandebeskrivningen inte behöver utgöras av en särskild handling. Boverket delar kommitténs uppfattning att genomförandefrågorna bör ges ett större utrymme vid utformningen av detaljplanen och dess handlingar. Flera remissinstanser har anfört att det är bra om innehållet i genomförandebeskrivningen redovisas i anslutning till

planbestämmelserna. Landskrona, Linköpings och Skövde kommuner har avstyrkt förslaget och anfört att det leder till mindre tydlighet.

Remissinstansernas synpunkter på PBL-kommitténs förslag att avstå från att ta fram en särskild miljökonsekvensbeskrivning i de ärenden där planläggningen är begränsad till en verksamhet som har tillståndsprövats enligt miljöbalken redovisas i avsnitt 11.4.

Förslaget om att planförslagets konsekvenser för enskilda fastighetsägare och andra som berörs av förslaget bör beskrivas i planbeskrivningen har tillstyrkts av flera remissinstanser, bl.a. Växjö tingsrätt, länsstyrelserna i Hallands och Kronobergs län samt Borlänge, Botkyrka, Mjölby och Solna kommuner som anfört att det är bra att rättsliga och ekonomiska konsekvenser tydliggörs tidigt. Enligt Eksjö kommun bör det dock preciseras i lagen vilka konsekvenser som måste redovisas, annars riskerar det att uppstå svårtolkade tvistefrågor och förväntningar om onödigt omfattande planhandlingar. Flera remissinstanser, bl.a. Boverket, länsstyrelserna i Hallands och Jönköpings län samt Solna kommun har anfört att det är bra att plangenomförandefrågorna behandlas tidigt i planprocessen och, om möjligt, redovisas redan vid samrådet. Flera instanser har anfört att som ett led i strävandena att tidigt fånga upp synpunkter är det bra att genomförandebeskrivningen tydligare redovisar konsekvenserna av detaljplanen för berörda sakägare. Några har anfört att förslaget kan innebära att organisationen kring planhanteringen kan behöva förändras och att flera kan behöva komma in i planarbetet i ett tidigare skede. Länsstyrelsen i Kronobergs län har anfört att man bör skilja på konsekvensbeskrivningar och beskrivningar av hur planen genomförs.

Botkyrka kommun har anfört att det är positivt att beskriva konsekvenserna inte bara för de befintliga fastighetsägarna utan även för dem som kommer att bo och vistas inom planområdet samt att de föreslagna ändringar innebär att kommunens exploaterings- och genomförandeorganisation måste komma in i planarbetet i ett tidigare skede. Handikappförbunden har anfört att kommittén borde ha prövat möjligheten att införa krav på konsekvensbeskrivningar när det gäller villkoren för personer med funktionshinder samt att ett alternativ är att låta tillgänglighet och användbarhet ingå i genomförandebeskrivningen. Ett par remissinstanser bl.a. Länsstyrelsen i Kronobergs län, har föreslagit att inte bara gestaltningsfrågor tas upp i genomförandebeskrivningen utan även att bygglovsprocessen bör beskrivas som en del av plangenomförandet. Flera remissinstanser har anfört att tillgänglig datorteknik bör användas i större utsträckning och att utredningen inte har behandlat denna fråga tillräckligt.

Konkurrensverket har anfört att det bör framgå direkt av lagtexten att hänsyn till konkurrensen ska tas vid beslut enligt plan- och bygglagen och kommunerna bör bättre analysera vilka effekter det får när konkurrensen ökar (s.k. konkurrenskonsekvensbeskrivningar).

Ett par remissinstanser, bl.a. Länsstyrelsen i Jönköpings län, har anfört att det inte finns några egentliga sanktionsmöjligheter om en genomförandebeskrivning inte uppfyller de krav som anges i utredningen och att det därför kan ifrågasättas om det i praktiken kommer att bli någon större förändring jämfört med nuvarande regler.

När det gäller lagtextpromemorians förslag har Lantmäteriet anfört att bestämmelserna om planhandlingarna bör utformas så att särskilda plan-

kartor får upprättas i alla situationer där tydligheten så kräver, bl.a. med hänsyn till upprättande av detaljplaner för tredimensionell fastighetsindelning samt att bestämmelserna om planbeskrivningen bör formuleras så att de öppnar för en redovisning av flera lämpliga och möjliga genomföranden. Ett par instanser, bl.a. Länsstyrelsen i Stockholms län, har påpekat att bestämmelserna om strandskydd har fallit bort i bestämmelserna om planbeskrivningens innehåll.

När det gäller lagtextpromemorians förslag om att genomförandebeskrivningen ska redovisas i planbeskrivningen och att även konsekvenser av förslaget ska redovisas i planbeskrivningen har Lantmäteriet påpekat dels att PBL-kommittén föreslog att genomförandebeskrivningen till en detaljplan skulle kompletteras med en fastighetskonsekvensbeskrivning, dels att den punkten bör uttryckas som ”hur planen kan genomföras”.

Föreningen Sveriges Byggnadsinspektörer och Göteborgs kommun har anfört att lagtexten inte bör ställa krav på att genomförandebeskrivningen ska vara en del av planbeskrivningen eftersom det skulle innebära förändrade ansvarsområden och arbetsrutiner.

Länsstyrelserna i Skåne och Stockholms län samt Stockholms kommun har framfört att planbeskrivningen bör innehålla kommunens ställningstagande och motivering i frågan om betydande miljöpåverkan och att en sammanfattning av miljökonsekvensbeskrivningen bör räcka. AB Storstockholms lokaltrafik har anfört att om planbeskrivningen även ska redovisa konsekvenserna för berörda sakägare så är det positivt att det i detaljplanen ställs högre krav på att tydliggöra konsekvenser för kollektivtrafiken i området. Naturvårdsverket och Länsstyrelsen i Stockholms län har ifrågasatt förslaget att enbart hänvisa till specifika bestämmelser i miljöbalken. Naturvårdsverket har föreslagit att den nuvarande, mer generella och breda hänvisningen till 6 kap. miljöbalken behålls. Länsstyrelsen i Skåne län har tillstyrkt att miljökonsekvensbeskrivningar från tillståndsprövningar enligt 9 kap. 6 § miljöbalken eller från ärenden om upprättande av en arbetsplan enligt väglagen eller en järnvägsplan enligt lagen om byggande av järnväg används i ett identiskt ärende enligt plan- och bygglagen.

Skälen för regeringens förslag

Bestämmelser om planhandlingar

Bestämmelserna i den nuvarande plan- och bygglagen förutsätter att detaljplanen normalt består av två handlingar – plankartan och planbestämmelserna. Bestämmelserna utesluter dock inte att antingen plankartan eller planbestämmelserna utesluts om innehållet i planen ändå framgår tydligt. Ofta redovisas planbestämmelser direkt på plankartan, vilket kan öka läsbarheten och förståelsen av planen. Till detaljplanen ska en planbeskrivning och en genomförandebeskrivning fogas. I de fall detaljplanen endast består av en handling medger plan- och bygglagen att planbeskrivningen redovisas på denna. Däremot medges inte att den särskilda genomförandebeskrivningen kan redovisas på motsvarande sätt. Den ska alltid utgöra en särskild handling.

Enligt PBL-kommittén bör lagstiftningen inte i detalj reglera hur olika planhandlingar tekniskt ska utformas, utan kommunen bör ges större fri-

het att redovisa planens olika delar på det sätt som är lämpligt i olika plansituationer, så länge den avsedda regleringen av bebyggelsen och miljön i övrigt tydligt framgår.

Regeringen delar kommitténs uppfattning. Det nuvarande kravet på att bestämmelser och karta ska vara särskilda handlingar bör slopas. Regleringen av i vilken handling planbeskrivningen bör redovisas bör också slopas liksom kravet på att genomförandebeskrivningen ska utgöra en särskild handling. I avsnitt 10.4 presenteras förslaget att också fastighetsplanen slopas som planform och att fastighetsplanebestämmelser i stället får regleras i detaljplanen. Vid utformningen av detaljplanen bör det vara möjligt att, om kommunen tycker att det behövs, redovisa fastighetsindelningsfrågorna på en särskild plankarta.

Bestämmelser om planbeskrivningens innehåll

Enligt de nuvarande bestämmelserna ska det till detaljplanen fogas en sådan planbeskrivning som anges i 5 kap. 26 § plan- och bygglagen. Om detaljplanen består av endast en handling, får dock planbeskrivningen redovisas i den handlingen enligt 5 kap. 10 §. I planbeskrivningen ska man, enligt 5 kap. 26 §, redovisa planeringsförutsättningarna, planens syfte och skälen för planens utformning samt de överväganden som legat till grund för omfattningen av kravet på bygglov inom planområdet. Beskrivningen ska åtföljas av illustrationsmaterial, om det inte är uppenbart onödigt. Om planförslaget avviker från översiktsplanen ska avvikelsen och skälen för avvikelsen redovisas i beskrivningen.

I PBL-kommitténs arbete kom det fram att planbeskrivningen ibland alltför knapphändigt redovisar skälen för planens utformning, såväl när det gäller enstaka planbestämmelser som den detaljeringsgrad som valts. Ofta saknas det i planbeskrivningen en tydlig redovisning av i vilken utsträckning planförslaget har ändrats för att tillgodose synpunkter från sektorsföreträdare, enskilda intressenter och en bredare allmänhet. En grundläggande invändning, som bl.a. har visats i studier av hur miljökonsekvensbeskrivningar har hanterats i detaljplaneläggningen, gäller bristen på tydliga överväganden i planbeskrivningen med anledning av olika åtgärder för att förebygga miljöproblem eller för att åstadkomma en totalt sett god livsmiljö.

Planbeskrivningen fyller en viktig funktion för att tolka och förstå planen och dess innebörd. Det är därför angeläget att planbeskrivningen tydligt redovisar de överväganden som har gjorts under planarbetet, exempelvis med hänsyn till synpunkter under processen eller, i förekommande fall, mot bakgrund av slutsatser och förslag till åtgärder som kan följa av miljökonsekvensbeskrivningen. De nuvarande bestämmelserna om planbeskrivningens innehåll är inte entydiga i bl.a. frågan om huruvida en miljöbedömning eller en miljökonsekvensbeskrivning behöver inkluderas. Detta försvårar naturligtvis tillämpningen.

Bestämmelserna om planbeskrivningens innehåll bör göras tydligare. I planbeskrivningen bör man redovisa planeringsförutsättningarna, planens syfte, hur planen är avsedd att genomföras, de överväganden som har legat till grund för planens utformning med hänsyn till motstående intressen och planens konsekvenser samt, om planen avviker från översiktsplanen, på vilket sätt den i så fall gör det och skälen för det.

Planbeskrivningen bör vidare innehålla det illustrationsmaterial som behövs för att förstå planen. Som några remissinstanser har påpekat fyller planbeskrivningen en viktig funktion som stöd för tolkningen av planen vid bygglovsprövningen liksom vid prövningen enligt andra lagar. Denna funktion behöver dock inte uttryckas i lagtexten.

Även i de fall en miljökonsekvensbeskrivning inte har upprättas bör kommunens ställningstagande när det gäller planens miljöpåverkan redovisas som en del av planens konsekvenser. När en särskild miljökonsekvensbeskrivning upprättas bör den finnas tillsammans med planbeskrivningen samtidigt som det bör göras tydligt på vilket sätt miljökonsekvensbeskrivningen har påverkat planens utformning. Bestämmelserna bör, i likhet med i dag, göra det möjligt att låta miljökonsekvensbeskrivningen utgöra en del av planbeskrivningen.

Som en konsekvens av de tydligare och mer generellt utformade kraven på planbeskrivningens innehåll behövs inte de bestämmelser som innebär krav på att överväganden som har legat till grund för omfattningen av kravet på bygglov inom planområdet särskilt ska redovisas i planbeskrivningen. De bestämmelserna bör tas bort. Detsamma gäller den nyligen införda specialbestämmelsen om att skälen för ett beslut om upphävande av strandskydd ska redovisas i planbeskrivningen. Dessa krav får anses omfattas av den nya utformningen av bestämmelsen.

Redovisning av planens genomförande

Enligt de nuvarande bestämmelserna ska det till detaljplanen fogas en sådan genomförandebeskrivning som anges i 6 kap. 1 § plan- och bygglagen. I genomförandebeskrivningen, som enligt ett uttryckligt krav i 6 kap. 1 § ska utgöra en särskild handling, ska man redovisa de organisatoriska, tekniska, ekonomiska och fastighetsrättsliga åtgärder som behövs för ett samordnat och även i övrigt ändamålsenligt genomförande av planen.

PBL-kommittén har konstaterat att beskrivningarna av genomförandet av detaljplaner många gånger är ofullständiga eller saknas helt, trots ambitionen vid lagens införande att stärka plangenomförandefrågornas betydelse i planprocessen. Ofullständigheten kan avse att de rättsliga och ekonomiska konsekvenserna av detaljplanen inte redovisas i tillräcklig omfattning. Genomförandebeskrivningen har således, under de mer än 20 år den har varit i bruk, inte använts på det sätt som var tänkt när bestämmelserna infördes. Resultatet blir därmed dels sämre lösningar i ett planläggningsperspektiv, dels planer som är svårare eller mer kostsamma att genomföra.

Regeringen anser i likhet med kommittén och ett stort antal remissinstanser att det finns ett behov av att stärka kopplingen mellan frågorna om genomförande och den kommunala planeringen och att förbättra förutsättningarna för att tidigt i planläggningsprocessen ta hänsyn till genomförandefrågorna. Genomförandefrågorna har åtminstone i detta avseende likheter med frågorna om miljökonsekvensbeskrivning. Grundtanken är alltså att den kunskap som successivt växer fram i arbetet med att redovisa genomförandefrågorna bör integreras i planprocessen. Därigenom kan genomförandefrågorna ge stöd för debatt, utbyte av information och utveckling av planförslaget samt tidigt tydliggöra följderna så att

själva planutformningen kan påverkas. Redovisningen bör givetvis vara så enkel och begriplig som möjligt för fastighetsägare och allmänheten. Arbetet med genomförandefrågorna bör fördjupas successivt med fokusering på det alternativ som föreslås bli förverkligat. Detta innebär att beskrivningen oftast inte kan vara fullständig redan vid samrådet. Sådana frågor som redan är klarlagda genom översiktliga ställningstaganden – det kan t.ex. handla om principer för huvudmannaskap – bör lämpligen anges.

Vidare bör beskrivningen inför samrådet innehålla de viktigaste åtgärderna och konsekvenserna för fastighetsägare och andra – i vissa fall genom angivande av olika tänkbara alternativ.

Eftersom det har visat sig att genomförandebeskrivningarna ofta är svåra att förstå och att de inte i tillräcklig grad redovisar de rättsliga och ekonomiska konsekvenserna av detaljplanen, bör lagen kompletteras med bestämmelser som gör tydligt att det inte enbart är åtgärder för genomförandet som ska redovisas, utan även konsekvenserna för berörda fastighetsägare. Med detta menas att det för i princip varje enskild fastighet bör redovisas vad detaljplanen innebär med avseende på bl.a. huvudmannaskap, allmänhetens tillträde, kommande fastighetsbildning, utförande och deltagande i gemensamhetsanläggningar, förvaltning, ersättningsfrågor, kostnader och byggande. Regeringen gör bedömningen att lagtexten bör kompletteras med ett krav på att planens konsekvenser för fastighetsägare och andra berörda ska redovisas. För att en sådan lagändring ska bli effektiv måste den dock följas upp med nya riktlinjer för hur beskrivningen bör utformas i olika konkreta situationer.

Det nuvarande kravet på att genomförandefrågorna ska redovisas i en särskild handling skild från planbeskrivningen, en s.k. genomförandebeskrivning, bör slopas. Frågan om huruvida genomförandefrågorna ska redovisas i en särskild handling har diskuterats ända sedan genomförandebeskrivningen infördes i samband med plan- och bygglagens tillkomst. I förarbetena angavs att ambitionen bakom detta förslag var att höja genomförandebeskrivningens status (prop. 1985/86:1 s. 202).

För att på bästa sätt stärka kopplingen mellan genomförandefrågorna och det övriga planläggningsarbetet bör frågan om hur en plan är avsedd att genomföras i stället redovisas i planbeskrivningen. På detta sätt kommer genomförandefrågorna automatiskt att tas upp redan i samband med samrådet av planförslaget och sedan följa planförslaget genom hela planläggningsprocessen. Mot bakgrund av nuvarande erfarenheter bör den önskade statushöjningen åstadkommas bättre med en sådan ändring. Det väsentliga får anses vara hur genomförandefrågorna behandlas och inte om de behandlas i en separat handling eller inte. För att en sådan ändring ska få ett så effektivt genomförande som möjligt behöver det följas upp med nya riktlinjer för hur genomförandefrågorna bör beskrivas i planbeskrivningen i olika konkreta situationer.

Redovisning av planens miljökonsekvenser

Bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar i plan- och bygglagen infördes första gången 1994 med anledning MKB-direktivet (rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt, EGT L 175, 5.7.1985, s. 40,

Celex 31985L0337) som avser krav på miljökonsekvensbeskrivning för vissa projekt. Bestämmelserna har därefter ändrats och kompletterats vid flera tillfällen, bl.a. till följd av EG-direktivet om miljöbedömningar av planer och program (Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/42/EG av den 27 juni 2001 om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan, EGT L 197, 21.7.2001, s. 30, Celex 32001L0042). Vid införandet av reglerna ansågs det naturligt att knyta bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar till ett krav på obligatoriska program i 5 kap. 18 § plan- och bygglagen, eftersom miljökonsekvensbeskrivningen borde upprättas innan detaljplanen fått ett alltför konkret innehåll (jfr förslag till lag om ändring av miljöskyddslagen [1969:387] m.m. i prop. 1992/ 93:60, s. 22). Mot bakgrund av direktiven hänvisas i andra stycket i 5 kap. 18 § till bestämmelserna i 6 kap.1118 och 22 §§miljöbalken som närmare anger dels när en miljökonsekvensbeskrivning ska upprättas, dels vilket innehåll beskrivningen ska ha samt hur upprättandet av en miljökonsekvensbeskrivning ska ske. Utöver denna hänvisning anges i tredje stycket i samma bestämmelse att en miljökonsekvensbeskrivning alltid ska upprättas för vissa uppräknade anläggningar, såsom köpcentrum, parkeringsanläggningar eller andra projekt för sammanhållen bebyggelse, skidbackar eller linbanor med tillhörande anläggningar. Dessa krav överensstämmer med MKB-direktivet.

Miljöbalkens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar liksom dessa bestämmelsers samordning med bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar i andra lagar är för närvarande föremål för en översyn inom Regeringskansliet och behandlas i ett annat sammanhang. I detta lagstiftningsärende bör det därför inte göras några ändringar i sak av plan- och bygglagens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar. Däremot bör vissa språkliga och redaktionella förbättringar göras för att underlätta tillämpningen. En sådan ändring är att den nuvarande generella hänvisningen till bestämmelserna i 6 kap.1118 §§ och 22 §miljöbalken delas upp på flera hänvisningar så att det i respektive bestämmelse i plan- och bygglagen framgår exakt vilken bestämmelse i 6 kap. miljöbalken som är tillämplig i det stadiet av planläggningsprocessen. När det gäller innehållet i den beskrivning av planens miljökonsekvenser som ska finnas med i planbeskrivningen ska utformningen av beskrivningen uppfylla kraven i 6 kap. 12 § och 13 § första stycket miljöbalken. Om genomförandet kan antas få en betydande miljöpåverkan på grund av att planområdet får tas i anspråk för någon sådan anläggning som räknas upp i bestämmelsen (t.ex. industrianläggningar, köpcentrum och hamnar) ska beskrivningen dessutom uppfylla kraven i 6 kap. 7 § första och andra styckena miljöbalken.

I avsnitt 11.4 redovisas skälen för att ta bort kravet på en miljökonsekvensbeskrivning som är särskilt upprättad för ett detaljplaneärende som enbart gäller en verksamhet som har tillståndsprövats eller ska tillståndsprövas enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 9 kap. 6 § miljöbalken eller enbart gäller åtgärder som har prövats eller ska prövas genom upprättande och fastställande av en arbetsplan enligt väglagen (1971:948) eller en järnvägsplan enligt lagen (1995:1649) om byggande av järnväg.

Hänvisningar till S10-6

10.7. Ändring av detaljplan under genomförandetiden

Regeringens förslag: En ny grund för ändring eller upphävande av en detaljplan före genomförandetidens utgång införs. Grunden innebär att planen får ändras om det behövs för införande av nya bestämmelser om fastighetsindelning m.m.

PBL-kommitténs förslag överensstämmer endast delvis med regeringens. Kommittén föreslog att utrymmet för ändringar under genomförandetiden skulle vidgas ytterligare, genom att även bestämmelser om byggnaders och tomters utformning m.m. skulle kunna ändras.

Lagtextpromemorians förslag innehöll inte någon lagtext om detta. Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna, framförallt Sveriges Kommuner och Landsting samt en övervägande del av kommunerna, delar bedömningen att en detaljplan i vissa avseenden ska kunna ändras redan under genomförandetiden. Lantmäteriet har dock anfört att det finns vissa oklarheter när det gäller proceduren för en planändring och att förslaget behöver kompletteras med ersättnings- och processkostnadsbestämmelser. Ett stort antal remissinstanser, däribland några kommuner och länsstyrelser, Sveriges Advokatsamfund, Företagarna samt Sveriges

Byggindustrier har avstyrkt PBL-kommitténs förslag, främst med hänsyn till osäkerheten om byggrätten, minskad förutsägbarhet för enskilda och risken för minskat medborgarinflytande. Åre kommun har anfört att det inte är rimligt att skjuta upp vissa avgöranden till en ny planprocess eller till bygglovet och riskera överklaganden och förseningar. Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört att ändringar under genomförandetiden kan bli resurskrävande och att det saknas drivkrafter för detta.

Med anledning av lagtextpromemorians förslag om att införa möjligheter till bestämmelser om fastighetsindelning har Lantmäteriet anfört att en central frågeställning är att, som i dag, kunna komplettera en gällande detaljplan med bestämmelser om fastighetsindelningen. Skälet för detta är att inte i onödan komplicera detaljplanearbetet med fastighetsfrågorna och att dessa bör regleras mer i detalj endast om det visar sig att problem uppstår vid plangenomförandet. Också Karlstads kommun anser att det är olyckligt om det i fortsättningen kommer att krävas ändring av detaljplan för att genomföra mindre ändringar av fastighetsindelning.

Skälen för regeringens förslag: PBL-kommittén föreslog att utrymmet för ändringar under genomförandetiden bör vidgas genom att göra det möjligt att i vissa fall komplettera planen i syfte att precisera placering, utformning och utförande av byggnader i syfte att underlätta upprättandet av enklare detaljplaner. Kommittén föreslog också att ”fastighetsplanebestämmelser” ska kunna införas under genomförandetiden eftersom frågor om fastighetsindelningen ofta är okontroversiella under planarbetet, men kan aktualiseras vid genomförandet.

I avsnitt 10.4 presenteras regeringens förslag att avskaffa fastighetsplanen och att fastighetsindelningen i stället ska kunna regleras med bestämmelser i detaljplanen. Regeringen delar PBL-kommitténs uppfattning att det bör införas en möjlighet att ändra eller upphäva detaljplanen före genomförandetidens utgång om planen behöver kompletteras med nya ”fas-

tighetsplanebestämmelser”. Utgångspunkten bör vara att genomförandefrågorna ska klaras ut i ett tidigt skede i planprocessen och att samtliga effekter av planen ska redovisas i ett sammanhang. Vidare gör regeringen, i likhet med flera remissinstanser, bedömningen att man inte bör rucka på grundprincipen att planbestämmelser ska kunna ändras under genomförandetiden bara om det finns mycket starka skäl. De nuvarande begränsningarna för ändringar under genomförandetiden bör därför finnas kvar, dvs. ändringar ska endast kunna genomföras om berörda fastighetsägare och andra sakägare godkänner ändringen i detaljplanen eller om de kompenseras för ekonomiska förluster. En sådan ”fastighetsplanebestämmelse” under genomförandetiden bör dock inte få strida mot någon annan planbestämmelse. Det grundläggande skyddet mot planändringar under genomförandetiden bör innebära att det inte är möjligt att ändra bestämmelser av det aktuella slaget utan endast att införa nya sådana bestämmelser.

Hänvisningar till S10-7

  • Prop. 2009/10:170: Avsnitt 28.1

10.8. Reglering med områdesbestämmelser

Regeringens förslag: Kriterier för möjligheten att anta områdesbestämmelser ändras på så sätt att kravet på att områdesbestämmelserna ska behövas för att säkerställa syftet med en översiktsplan eller för att tillgodose ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken, i fortsättningen endast ska gälla vid bestämmande av grunddragen för användningen av mark- och vattenområden.

PBL-kommitténs förslag överensstämmer delvis med regeringens.

PBL-kommittén har föreslagit fler ändringar av bestämmelserna i syfte att begränsa användningsområdet för områdesbestämmelser.

Promemorians förslag överensstämmer i stort med regeringens. Remissinstanserna: PBL-kommitténs förslag att begränsa tillämpningsområdena för områdesbestämmelser har tillstyrkts av ett antal remissinstanser, däribland Sveriges Kommuner och Landsting, Lantmäteriet, flera länsstyrelser samt några kommuner. Också ByggherreForum har tillstyrkt förslagen men pekat på att en mera generell utformning av detaljplanerna skulle minska behovet av områdesbestämmelser. Örkelljunga kommun har föreslagit att instrumentet som helhet ska utgå, medan Mjölby kommun har anfört att områdesbestämmelser bör ersättas med en enklare form av detaljplaneläggning.

En majoritet av remissinstanserna – Boverket, Naturskyddsföreningen,

Sveriges Stadsarkitektförening liksom flera länsstyrelser och ett antal kommuner – har invänt mot förslaget i sin helhet eller mot att enskilda regleringsmöjligheter slopas. De anser att områdesbestämmelserna, trots vissa brister, kan vara användbara för att styra bebyggelsens utveckling eller för att reglera enstaka frågor i mer omfattande områden samt att det faktum att instrumentet inte har använts eller att tillämpningen har brister inte bör nödvändigtvis leda till lagändringar, utan bör i stället rättas till med tydligare vägledning. Ett stort antal remissinstanser har särskilt invänt mot kommitténs förslag att ta bort möjligheten att reglera ytan för befintliga fritidshus. Länsstyrelserna i Stockholms och Skåne län, Lantmätareföreningen samt ett antal kommuner har avstyrkt förslaget med

hänvisning till att instrumentet är användbart för att begränsa permanentningen i omvandlingsområden. Linköpings kommun har anfört att storleken på alla byggnader bör kunna regleras med områdesbestämmelser.

Lantmäteriet har ifrågasatt om fritidshus och dess tomter överhuvudtaget bör särregleras, med hänsyn till de påtagliga oklarheter som begreppet fritidshus innebär. Blekinge tekniska högskola delar uppfattningen att det har varit svårt att använda fritidshusregleringen inte minst mot bakgrund av rättspraxis. Länsstyrelsen i Västra Götalands län samt Malungs och Lomma kommuner m.fl. är tveksamma till att ta bort möjligheten att reglera grunddragen i mark- och vattenanvändningen. Som exempel nämns skyddsanordningar för en verksamhet eller ett strategiskt reservat för en trafikled som behöver ges rättsverkan, där således detaljplaneläggning i stället måste tillgripas. Framförallt kommuner och länsstyrelser stödjer förslaget om att kravet på en koppling till översiktsplanen ska slopas. Naturvårdsverket samt länsstyrelserna i Blekinge, Jämtlands och Västerbottens län har avstyrkt förslaget i den del som rör riksintressena och menar att områdesbestämmelser kan vara ett bra instrument för att reglera frågor om skydd av bevarandeintressen och exploateringsintressen på landsbygden och i kustområden.

När det gäller lagtextpromemorians förslag har Lantmäteriet i motsats till sitt yttrande över PBL-kommitténs förslag, anfört att områdesbestämmelser helt skulle kunna utmönstras ur lagen och i stället, liksom fastighetsplanen, infogas i detaljplaneinstitutet. Boverket har anfört att förslaget är otydligt när det gäller i vilken situation områdesbestämmelser kan vara ett alternativ till detaljplan och föreslagit att detta regleras i bestämmelserna om krav på detaljplan. Vidare har verket invänt mot att uttrycket ”samling av andra anläggningar än byggnader” används enbart när det gäller områdesbestämmelser. Enligt Blekinge tekniska högskola innebär borttagandet av hänvisningen till riksintressen ett försvagat skydd.

Skälen för regeringens förslag: PBL-kommittén har pekat på tillämpningsproblem i fråga om bestämmelserna om områdesbestämmelser. Det finns bl.a. en betydande osäkerhet om bestämmelsernas räckvidd och de används ofta på ett felaktigt sätt. Kraven på överensstämmelse med översiktsplanen samt bestämmelserna om förfarandet anses ha bidragit till att instrumentet inte används i nämnvärd utsträckning. Vidare lämnar bestämmelserna ett oklart och varierande utrymme för bygglovsprövningen, eftersom regleringen inte är uttömmande. Mot bakgrund av tillämpningsproblemen har PBL-kommittén bl.a. föreslagit att man ska slopa möjligheterna att med områdesbestämmelser reglera grunddragen för användningen av mark- och vattenområden samt arean för fritidshus.

Enligt regeringens bedömning är dessa tillämpningsproblem inte så omfattande att de motiverar lagändringar med icke utredda konsekvenser. I likhet med vad som har framförts av ett stort antal remissinstanser gör regeringen bedömningen att områdesbestämmelserna, rätt tillämpade, är ett användbart planinstitut. I vissa fall kan kommunerna, på ett enklare sätt än med en detaljplan, besluta bindande bestämmelser för vissa avgränsade frågor. Inte minst när det gäller utformningen av befintlig bebyggelse kan områdesbestämmelser vara ett alternativ till detaljplan. Att instrumentet ibland används på ett felaktigt sätt är inte ett tillräckligt skäl för att nu införa stora begränsningar i användningsområdet.

Möjligheterna att med områdesbestämmelser reglera byggnadsarea för fritidshus bör därför inte tas bort. Som framgår av utredningen är detta det vanligaste användningsområdet för institutet, framförallt i närheten av städer i syfte att begränsa permanentbosättning i fritidshusområden. Tillämpningen bör kunna förbättras med tydligare anvisningar och kriterier för utredning och redovisning av vilka fastigheter som kan träffas av områdesbestämmelserna.

Även möjligheterna att reglera grunddragen i mark- och vattenanvändningen bör behållas, trots de redovisade tillämpningsproblemen och den mer begränsade användningen av institutet i detta syfte. Som flera kommuner och länsstyrelser har framhållit erbjuder områdesbestämmelser här en användbar möjlighet att översiktligt och med rättsverkan lägga fast översiktsplanens intentioner i avvaktan på t.ex. detaljplaneläggning.

De nuvarande regleringsmöjligheterna bör behållas i stort sett oförändrade och tillämpningsproblemen åtgärdas genom metodutveckling och bättre vägledning. För att stimulera till en ökad användning av områdesbestämmelserna finns det dock skäl att ändra kriterier för när institutet får användas. Grundprincipen enligt nuvarande regler – för att områdesbestämmelser över huvudtaget ska kunna användas – är att det finns ett uttryckligt stöd i översiktsplanen eller åtminstone att områdesbestämmelserna säkerställer ett syfte, dvs. ett ändamål eller en avsikt, som anges i översiktsplanen. Bestämmelserna innebär vidare att en ändring av översiktsplanen i strid med områdesbestämmelserna bör medföra att de ändras eller upphävs (Boverkets allmänna råd 1996:1, ändrade genom 2002:1, s. 16). Ett antal remissinstanser delar PBL-kommitténs bedömning att kravet på stöd i översiktsplanen i vissa fall begränsar möjligheten att reglera med områdesbestämmelser. Erfarenheterna från överprövning av antagna områdesbestämmelser bekräftar att kraven på förenlighet med översiktsplanen är höga. Översiktsplanens långsiktiga karaktär innebär dock att behovet av områdesbestämmelser inte alltid kan förutses. Det finns alltså skäl att nyansera den nuvarande starka kopplingen till översiktsplanen för att underlätta en ökad användning av områdesbestämmelser. Kravet på en länk till syftet i översiktsplanen bör dock i likhet med det som föreslogs i promemorian behållas när det gäller områdesbestämmelser som syftar till att lägga fast grunddragen i mark- och vattenanvändningen, eftersom områdesbestämmelserna kan få långtgående konsekvenser för enskilda.

Även de nuvarande bestämmelserna som anger att områdesbestämmelser får antas för att säkerställa ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken bör ändras till att endast gälla i de fall områdesbestämmelser upprättas för att lägga fast grunddragen i markens användning. I övriga fall, t.ex. när det gäller att reglera bygglovsplikt eller fritidshusarea, saknar en sådan begränsning av användningsområdet en praktisk funktion. Förslaget innebär således i dessa fall en större frihet för kommunen att använda områdesbestämmelser för regleringen.

11. Arbetet med att ta fram detaljplaner och områdesbestämmelser

11.1. Bakgrund och gällande bestämmelser

Plan- och bygglagens nuvarande bestämmelser för förfarandet vid detaljplaneläggning är relativt detaljerade. De syftar bl.a. till att säkerställa delaktighet för alla berörda samt en snabb och effektiv planläggning.

Detaljplanen ska grundas på ett program som anger utgångspunkter och mål för planen, om det inte är onödigt. När ett program utarbetas och ett förslag till detaljplan upprättas ska kommunen samråda med länsstyrelsen, lantmäterimyndigheten och de kommuner som berörs av förslaget. Sakägare och de bostadsrättshavare, hyresgäster och boende som berörs av programmet eller förslaget samt de myndigheter, sammanslutningar och enskilda i övrigt som har ett väsentligt intresse av programmet eller förslaget ska ges tillfälle till samråd. Syftet med samråden är att förbättra beslutsunderlaget och att ge möjlighet till insyn och påverkan.

Innan detaljplanen antas ska kommunen ställa ut planförslaget under minst tre veckor. Om planförslaget är av begränsad betydelse, saknar intresse för allmänheten samt är förenligt med översiktsplanen, behöver inte bestämmelserna om program, miljökonsekvensbeskrivning, utställning m.m. tillämpas (s.k. enkelt planförfarande).

Detaljplanen antas av kommunfullmäktige, som dock får uppdra åt kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden att anta planer som inte är av principiell beskaffenhet eller i övrigt av större vikt.

Hänvisningar till S11-1

  • Prop. 2009/10:170: Avsnitt 28.1

11.2. Planbesked

Regeringens förslag: Den som avser att vidta en åtgärd som kan antas förutsätta att en detaljplan behöver antas, ändras eller upphävas eller att områdesbestämmelser behöver ändras eller upphävas får begära att kommunen i ett planbesked redovisar sin avsikt i frågan om att påbörja ett sådant planläggningsarbete.

Kommunen ska besluta om ett planbesked inom fyra månader, om inte kommunen och den som har gjort begäran kommer överens om något annat. Av planbeskedet ska framgå den tidpunkt då arbetet beräknas vara klart. Om kommunen inte avser att påbörja ett planläggningsarbete, ska skälen för detta anges i planbeskedet.

Byggprocessutredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslog dock att beslut om planbesked ska fattas även i de fall kommunen själv tar initiativ till en planläggning. Vidare föreslog utredningen att beslut om planbesked i princip bör fattas av kommunfullmäktige med motsvarande möjligheter till delegation som gäller för antagande av detaljplan. Utredningen föreslog en kortare tidsfrist för kommunens beslut om planbesked.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslogs dock en särskild reglering av underrättelse om planbesked.

Remissinstanserna: En övervägande del av instanserna är i huvudsak positiva till Byggprocessutredningens förslag att lagfästa en privat initiativrätt till planläggning och har förklarat sig stödja förslagets inriktning.

Enligt Boverket, Länsstyrelsen i Södermanlands län samt Umeå och

Knivsta kommuner m.fl. stämmer förslaget överens med den praxis som har utvecklats i många kommuner och kan bidra till tydligare roller för aktörerna i planprocessen och en större öppenhet när det gäller rutiner, prioriteringar och tidsplaner. Konkurrensverket samt företrädare för branschorganisationer, såsom Sveriges Byggindustrier, har anfört att förslaget har betydelse för en effektiv konkurrens genom att små och medelstora företag kan få sina projekt prövade.

Trots den i huvudsak positiva inställningen till införandet av en privat initiativrätt har ett antal remissinstanser haft invändningar eller synpunkter när det gäller utformningen av förslaget. I första hand i de delar som rör förfarandet, tidsfrister och beslutsnivåer. Några kommuner, bl.a.

Stockholms och Linköpings kommuner menar att förslaget så som det är utformat kan urholka det s.k. kommunala planmonopolet och skapa en onödig byråkrati. Samtidigt har Stockholms kommun framhållit att förslaget med en annan utformning skulle kunna bli något nytt som bidrar till att vitalisera planprocessen. Vidare har bl.a. Motala och Vellinge kommuner anfört att förslaget bör utformas så att det tydligt framgår att kommunens beslut inte är ett slutligt ställningstagande, utan endast är startpunkten för en planläggningsprocess. Blekinge tekniska högskola, Kungliga Tekniska Högskolan, Sveriges stadsarkitektförening samt bl.a. Karlstads och Vellinge kommuner har invänt mot att i stort sett vem som helst ska kunna begära planbesked och menar att detta innebär problem när kommunerna ska ta ställning till om det finns förutsättningar för ett genomförande, eftersom markägandet är avgörande för genomförandet.

Enligt remissinstanserna borde därför ett grundläggande villkor vara att berörda fastighetsägare lämnar sitt samtycke när en enskild ansöker om planbesked. Stockholms kommun har anfört att förslaget innebär en risk att enskilda intressenter och organisationer tvingar fram en resurskrävande ”förgävesplanläggning”. Motala och Vellinge kommuner har anfört att planbesked inte bör krävas när kommunen själv initierar planen, eftersom detta skulle leda till en onödig byråkrati och utdragna processer.

Sveriges Kommuner och Landsting, Boverket, Sveriges Byggindustrier, flera länsstyrelser samt Jönköpings, Linköpings och Umeå kommuner m.fl. har invänt mot utredningens förslag till tidsfrist för beslut om planbesked, dvs. att beslutet ska fattas senast tre månader efter det att begäran har kommit in till byggnadsnämnden. Den föreslagna tidsfristen anses alltför snäv för att rymma en seriös handläggning, inte minst om beslutet ska fattas av kommunfullmäktige. Flera remissinstanser anser att en normal tidsfrist på sex månader är rimligare. Boverket samt länsstyrelserna i Stockholms och Södermanlands län har anfört att en aktuell översiktsplan kan ge förutsättningar för en tillräckligt snabb hantering, men att bristen på stöd i översiktsplanen å andra sidan kan innebära att omfattande utredningar måste göras.

Utredningens förslag att beslutet om planbesked ska fattas av kommunfullmäktige berörs av ett antal remissinstanser. Sveriges Kommuner och Landsting, Sveriges stadsarkitektförening samt Falkenbergs, Knivsta och Ekerö kommuner anser att förslaget innebär en orimlig belastning för kommunernas interna processer och föreslår att beslutet i stället ska fattas av kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden. Också Stockholms kommun anser att beslutet bör fattas av den kommunala nämnd som ger planuppdrag och har föreslagit att beslutet i enkla och okomplicerade ärenden ska kunna delegeras till ansvarig förvaltning, med möjlighet för den sökande att vid ett vägrat planbesked få frågan prövad av byggnadsnämnden. Blekinge tekniska högskola, som i princip stödjer förslaget, har anfört att möjligheterna till delegation av beslutet bör knytas till krav på att förslaget har förankrats i en översiktsplan.

Några kommuner, länsstyrelser och organisationer har kommenterat kraven på det underlag som ska fogas till en ansökan om planbesked.

Stockholms kommun anser att det i exempelvis känsliga miljöer kan krävas ett mer detaljerat underlag och att kraven på handlingar därför bör anpassas till förslagets syfte och art. Sveriges stadsarkitektförening, Malmö kommun och Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att det bör krävas en enkel bedömning av miljökonsekvenserna för att kommunen ska kunna ta ställning till om det är lämpligt att påbörja en planläggning. Naturvårdsverket har anfört att processkraven för miljökonsekvensbeskrivningar enligt miljöbalken bör tydliggöras i bestämmelserna. Föreningen Sveriges Byggnadsinspektörer har anfört att kommunen bör ges en uttrycklig möjlighet att begära kompletterande uppgifter.

Några remissinstanser har haft principiella invändningar mot förslaget att ett positivt planbesked ska ange en sista dag för antagande av en plan. Ett beslut som anger sista datum för antagandebeslut skulle enligt Linköpings kommun kunna uppfattas som att de avgörande besluten är fattade och att planeringsprocessen därmed endast utgör formalia. Stockholms kommun har anfört att det är orealistiskt att innan planarbetet har startats och på mycket enkla handlingar ange en sista dag för antagandet och föreslagit att planbeställaren och kommunen i stället gemensamt ska komma överens om en tidplan för arbetet. Länsstyrelsen i Stockholms län och

Sveriges Arkitekter m.fl. menar att förslaget innebär en risk att kommunerna för säkerhets skull anger onödigt långa tider och har föreslagit att kommunen i stället ska ange en ungefärlig tidplan för arbetet. Flera remissinstanser, bl.a. Blekinge tekniska högskola samt Linköpings, Göteborgs och Malmö kommuner, har invänt mot utredningens slutsats att bristande resurser för att genomföra planläggningen inte ska kunna utgöra motiv för kommunen att vägra planbesked. Detta anses begränsa kommunernas möjligheter att styra planprioriteringen och kan i praktiken innebära att kommunen kan bli påtvingad en detaljplan.

Stockholms kommun anser att kraven på redovisning av motiv vid ett vägrat planbesked bör utgå, eftersom det urholkar det kommunala planmonopolet som innebär en rättighet för kommunen att avgöra vilka områden som ska planläggas och när det ska ske. Sveriges Byggindustrier har motsatt uppfattning och stödjer utredningens bedömning om behovet av att kommunen tydligt ska ange skälen för ett vägrat planbesked.

Flera kommuner har anfört att behandlingen av planbesked kan komma att kräva betydande resursinsatser för olika typer av utredningar samt

kontakter mellan kommunens olika förvaltningar och nämnder eller med externa organ. Linköpings kommun menar att handläggningen av ansökningar om planbesked innebär att kommunen kan tvingas göra omprioriteringar mellan olika planverksamheter och har föreslagit att planbeskeden ska avgiftsbeläggas. Stockholms kommun anser att kostnader och risker i ett planarbete ska bäras av den som har den huvudsakliga ekonomiska nyttan av planen oavsett om det utmynnar i ett beslut att anta en detaljplan eller inte och har föreslagit att bestämmelser som stödjer detta införs i 11 kap. 5 § plan- och bygglagen.

Lagtextpromemorians förslag har kommenterats av flera instanser. I likhet med svaren på Byggprocessutredningens förslag är flertalet remissinstanser i stort sett positiva till de nya reglerna om planbesked. Kvarstående invändningar gäller främst beslutsnivån inom kommunen, dvs. om beslutet ska fattas av fullmäktige, en nämnd eller kunna delegeras till tjänsteman, vilken tidsfrist som ska sättas för beskedet samt vilka skäl som ska kunna åberopas för avslag. Några instanser vill knyta beskedet till översiktsplanen. Lantmäteriet har efterlyst någon form av sanktion om ett positivt besked inte fullföljs. Sveriges Byggindustrier vill, i likhet med Byggprocessutredningen, att beslut om planbesked (inklusive tidpunkt för antagande) också ska fattas när kommunen själv initierar ett planarbete framförallt med tanke på att tidsfaktorn är viktig i allt planarbete.

Skälen för regeringens förslag

Privat initiativrätt

En grundläggande utgångspunkt i de nuvarande bestämmelserna i plan- och bygglagen är att fysisk planläggning är en kommunal angelägenhet, dvs. att kommunen har det yttersta ansvaret att besluta om planläggning och byggande. Såsom beskrivs i Byggprocessutredningens betänkande ”Bygg – helt enkelt!” (SOU 2008:68 s. 124) har utvecklingen under det senaste decenniet emellertid inneburit att planarbetet i allt högre grad startas genom initiativ från enskilda byggherrar och exploatörer, som även ofta svarar för delar av det praktiska planarbetet. Enligt Byggprocessutredningen uppgav 30 procent av kommunerna i en enkät 2004 att mer än hälften av planerna inleds genom initiativ från enskilda. Sveriges Byggindustrier menar att dessa siffror är missvisande, och hävdar att det mesta byggandet sker i enlighet med planer som har initierats av enskilda exploatörer.

Byggprocessutredningen har visat att initieringsskedet utgör en tidsmässigt betydande del av den totala planeringsprocessen, även om den genomsnittliga tidsåtgången för handläggning av detaljplaner varierar kraftigt mellan olika typer av planer. Som framhålls både av utredningen och av flera remissinstanser innebär bristen på författningsreglering av det initiala planeringsskedet en osäkerhet för aktörerna, inte minst för små företag som ofta har sämre förutsättningar att lägga resurser på planeringsprocessen. Byggprocessutredningens förslag om planbesked för att komma till rätta med detta stöds av en övervägande del av remissinstanserna.

Plan- och bygglagen saknar i dag en tydlig reglering av det s.k. initieringsskedet av detaljplaneprocessen samtidigt som detta skede är en viktig faktor för effektiviteten i samhällsbyggandet liksom för en effektiv konkurrens mellan byggherrar och byggföretag. Otydliga eller bristande besked från kommunen om inställningen till lämnade planförslag bidrar till osäkerhet och långa, fördyrande processer för dem som vill vidta åtgärder i området. Starka skäl talar för att lagstiftningen bör anpassas till de senaste årens utveckling genom att öppna för en möjlighet för enskilda att få snabba och tydliga besked om hur kommunen ställer sig till förslag som kräver detaljplaneläggning. Därför bör utredningens förslag läggas till grund för att det i lagen införs särskilda bestämmelser om att kommunen ska vara skyldig att lämna planbesked till den som begär ett sådant. Bestämmelserna bör gälla besked för upprättande, ändring och upphävande av detaljplaner samt ändring och upphävande av områdesbestämmelser. Avsikten är att göra initialskedet av detaljplaneprocessen mer effektiv genom en ökad förutsägbarhet, snabbare handläggning och likabehandling för enskilda intressenter. Samtidigt är det angeläget att bestämmelserna om planbesked utformas så att planbeskedet inte föregriper den efterföljande planeringsprocessen eller att beskedet kan uppfattas som ett slutligt ställningstagande från kommunens sida. För att förtydliga detta bör några smärre ändringar och förtydliganden i förhållande till utredningens förslag göras.

Byggprocessutredningen föreslog att bestämmelserna om planbesked ska gälla även när kommunen själv tar initiativ till att inleda planläggning. Regeringen anser, i likhet med flera remissinstanser, att sådana bestämmelser är överflödiga. Som redan har redovisats, är syftet med bestämmelserna om planbesked att ge sådana enskilda parter som avser att vidta en åtgärd en uttrycklig rätt att få tydliga besked om kommunens inställning till att inleda planläggning med anledning av begäran. Motsvarande bestämmelser för kommunala initiativ skulle inte fylla någon egentlig funktion och dessutom riskera att skapa tunga interna processer hos landets kommuner. Som framgår av flera remissyttranden har flertalet kommuner väl utvecklade rutiner och beslutsformer för initialskedet i de fall kommunen på eget initiativ avser att inleda ett planarbete.

Byggprocessutredningens förslag är främst motiverat av ett önskemål från enskilda att få information om tidsplanen för planarbeten för åtgärder som de själva har initierat. När det gäller planläggning som kommunen själv initierar bör det vara tillräckligt med den allmänna rådgivnings- och serviceskyldighet som framgår av nuvarande 11 kap. 1 § första stycket 4 (12 kap. 2 § 4 i den föreslagna nya lagtexten). Om någon begär det, ska byggnadsnämnden ge skriftliga upplysningar om planläggning, byggande och fastighetsbildning. Enligt förarbetena (prop. 1985/ 86:1 s. 791) avses här främst upplysningar angående faktiska förhållanden, som kan konstateras på platsen eller utläsas i redan fattade beslut. Nämndens skyldighet innebär således att enskilda på direkt begäran kan få information om kommunen har tagit ett uttryckligt beslut att inleda ett planarbete. Då planarbetet väl har inletts ska förfarandet ske på sedvanligt sätt, bl.a. med ett öppet samrådsförfarande. Det saknas därför skäl att införa särskilda regler om planbesked i de fall kommunen har fattat ett beslut att inleda ett planläggningsarbete.

Vem kan begära ett planbesked?

Som framhålls av Byggprocessutredningen bör rätten att begära planbesked inte begränsas till en viss typ av enskilda intressenter. Denna möjlighet bör i stället ges till en vid grupp av intressenter som fastighetsägare, blivande exploatörer, innehavare av särskilda rättigheter, myndigheter och organisationer. Det är dock angeläget att säkerställa att den som begär ett planbesked verkligen har en roll vid genomförandet av planen, så att kommunen kan bedöma förutsättningarna för ett genomförande. Av bestämmelserna bör därför framgå att den som begär ett planbesked har för avsikt att genomföra den åtgärd som omfattas av begäran.

Hur ska en begäran om planbesked utformas?

En begäran om planbesked bör göras på enkla och översiktliga handlingar. Med tanke på syftet med begäran om planbesked – att ge möjligheter till en tidig kommunal bedömning om förutsättningarna för planläggning – bör beslutsunderlaget kunna vara både översiktligt och principiellt. En begäran bör därför vara skriftlig och innehålla en beskrivning av det huvudsakliga ändamålet med åtgärden, en karta som visar det aktuella området samt i förekommande fall ett planerat byggnadsverks karaktär och ungefärliga omfattning. Med ett byggnadsverks karaktär och ungefärliga omfattning avses t.ex. husens högsta våningsantal eller uppskattat antal lägenheter, bebyggelsens eller byggnadsverkets utformning i stort, såsom friliggande eller sammanbyggda hus. Beskrivningen kan gå längre i detaljeringsgrad, men då bör man ta hänsyn till risken för låsningar av planens utformning.

Det finns inte något behov av att behandla miljökonsekvenser i en begäran om planbesked, eftersom det handlar om ett mycket tidigt principbesked som enbart innebär ett ställningstagande till om ett planarbete ska påbörjas eller inte. Vid ett eventuellt positivt planbesked kommer frågan om miljökonsekvenser att behöva utredas utförligt.

Bestämmelserna om handlingar vid begäran om planbesked bör endast ange de minimikrav som kan krävas av kommunen för att en begäran ska kunna prövas. Om den som begär planbeskedet vill det, är det naturligtvis möjligt att bifoga ytterligare underlag. Handlingarnas omfattning och utformning kommer självfallet att variera beroende på åtgärdens syfte, förutsättningarna i det aktuella området etc. Man kan utgå från att sökanden har ett intresse av att ta fram ett så fullödigt material som möjligt och därmed förkorta tiden för kommunens hantering och ge möjligheter till ett bättre beslutsunderlag och ett hållbart besked.

Bör fastighetsägaren få kännedom om en begäran om planbesked?

Några remissinstanser har föreslagit att fastighetsägaren bör få kännedom om en begäran om planbesked, vilket inte föreslogs av Byggprocessutredningen. Regeringen menar att detta inte behövs. Normalt görs begäran av fastighetsägaren eller med dennes samtycke. Oavsett om fastighetsägaren har kännedom om begäran eller inte innebär planbeskedet inte att kommunen har tagit ställning till om den åtgärd som omfattas av begäran kan komma att kunna vidtas eller inte. Planbeskedet har därför inte några rättsverkningar gentemot fastighetsägaren. Planbeskedet innebär endast

att kommunen lämnar besked om huruvida en detaljplaneläggning kommer att inledas för det aktuella området eller inte. Fastighetsägaren kommer således att informeras på sedvanligt sätt genom bestämmelserna om samråd m.m. när detaljplaneprocessen inleds. Ett krav på att kommunen i samband med varje begäran om planbesked ska informera den berörda fastighetsägaren skulle dessutom kunna leda till en mycket resurs- och tidskrävande process, särskilt om ett stort antal fastighetsägare och rättighetsinnehavare berörs, och således motverka reglernas övergripande syfte att få ett snabbt besked. Detta hindrar naturligtvis inte att kommunen i vissa fall ändå kan finna det befogat att kontakta berörda fastighetsägare inför sitt ställningstagande.

Avgift för planbesked

Byggprocessutredningen lämnade inga förslag om avgifter. Som flera kommuner har påpekat i sina remissvar kommer bestämmelser om planbesked att förutsätta att kommunen avsätter resurser och utformar särskilda rutiner för hanteringen av begäran om planbesked, t.ex. för internremisser eller underhandskontakter med berörda kommunala förvaltningar, enklare utredningar eller kontakter med myndigheter och enskilda utanför kommunen. Det går naturligtvis inte att på förhand avgöra omfattningen av dessa insatser, men det är rimligt att kommunerna ges en möjlighet att – på samma sätt som vid ansökningar om bygglov – ta ut en avgift för hanteringen. Bestämmelser om avgift för planbesked bör enligt regeringens bedömning införas i bestämmelserna om byggnadsnämndens rätt att ta ut avgifter, dvs. i föreslagna 12 kap. (jfr förslag i avsnitt 18).

Beslutsnivå och tidsfrist för beslut om planbesked

Ett övergripande syfte med införandet av bestämmelser om planbesked är att enskilda ska få snabba och tydliga besked om kommunens inställning till om en ansökan avses läggas till grund för ett kommande planarbete eller inte. Bestämmelserna bör därför också innehålla regler om en längsta tid för kommunens handläggning av en begäran. Byggprocessutredningen föreslog en tidsfrist om tre månader, som ska kunna förlängas om kommunen och den sökande kommer överens om det. Utredningen föreslog vidare att beslut om planbeskedet ska fattas av kommunfullmäktige, som dock bör kunna delegera beslutanderätten till kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden i ärenden som inte är av principiell beskaffenhet eller i övrigt av större vikt. Såsom ett stort antal remissinstanser har framhållit kan Byggprocessutredningens förslag om en tidsfrist på tre månader i flertalet kommuner vara mycket svår att uppnå, inte minst om fullmäktige ska fatta beslutet. Ett fullödigt beslutsunderlag kommer ofta att kräva vissa utredningsinsatser och en intern, kommunal process samt i vissa fall externa kontakter. En förlängning av tidsfristen till sex månader, som många remissinstanser har föreslagit, är dock varken rimlig eller önskvärd i förhållande till det övergripande syftet, dvs. att enskilda ska få ett snabbt besked om kommunens avsikter angående en eventuell planläggning.

Tidsfristen för besked bör sättas till fyra månader, vilket får anses vara en rimlig tidsfrist med tanke på hanteringen. Bestämmelserna bör öppna

för en längre tidsfrist om kommunen och den som har begärt beskedet kommer överens om det.

Det är olämpligt att i författningstexten lägga fast vilket organ som ska ta ställning till en begäran. Kommunen bör ges frihet att välja lämplig beslutsnivå. För en övervägande del av planinitiativen är det förmodligen lämpligt att beslutet tas av kommunstyrelsen eller den nämnd som bereder planarbetet. I sådana fall finns realistiska möjligheter att klara tidsfristen inom fyra månader från den dag som ansökan kom in till nämnden. Detta utesluter inte att det kan finnas skäl att beslut om planbesked tas av kommunfullmäktige, t.ex. i fråga om principiellt viktiga planinitiativ som, om de fullföljs genom en detaljplan och genomförs, kan komma att innebära stora och långsiktiga åtaganden för kommunen. I dessa fall kan man också utgå ifrån att den sökande för att få ett så hållbart besked som möjligt accepterar en längre handläggningstid.

Beslutet om planbesked bör också kunna fattas av en tjänsteman efter delegation. Detta kan vara lämpligt exempelvis för planinitiativ som avser små åtgärder som endast kräver en liten ändring av gällande detaljplan eller områdesbestämmelser och utan svårighet kan bedömas mot bakgrund av en aktuell översiktsplan eller andra, inom kommunen, redan utarbetade riktlinjer för planläggningsarbetet.

Planbeskedets innehåll

I de fall kommunens beslut är positivt, dvs. när kommunen har beslutat att inleda ett planläggningsarbete med anledning av en begäran, är det som utredningen har föreslagit angeläget att den som har begärt beskedet också får ett besked om den tidpunkt då planläggningsarbetet enligt kommunens bedömning kommer att ha lett fram till ett slutligt beslut om att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller ändra eller upphäva områdesbestämmelser. Ett besked om tidpunkt underlättar planeringen av arbetsinsatser även för den som har begärt beskedet. Det är viktigt att betona att ett positivt planbesked endast innebär att ett planarbete med en viss inriktning kommer att inledas. De synpunkter och omständigheter som kommer fram under planarbetet, inte minst vid samrådet med myndigheter och övriga berörda intressenter, kan komma att leda till att planförslaget ges en något annorlunda inriktning eller utformning. Det kan inte helt uteslutas att det i vissa fall uppdagas så starka motstående allmänna intressen att planarbetet måste avbrytas. Att, som Lantmäteriet anfört, införa någon form av sanktion eller ersättning i en sådan situation skulle föra för långt. Man kan utgå från att kommunen endast fattar ett positivt beslut om planbesked i de fall då det står klart att förutsättningarna för ett genomförande i stort enligt den enskildes begäran är realistiska. Man kan vidare utgå ifrån att sådana motstående intressen som skulle kunna leda till att planarbetet avbryts uppdagas mycket tidigt i planarbetet.

Ofta är det inte möjligt att på förhand avgöra planprocessens längd, inte minst på grund av att omständigheter utanför kommunens kontroll kan komma att ändras under arbetets gång. Det bör dock normalt vara möjligt att ange en ungefärlig tidpunkt för kommunens antagande.

Ett beslut som innebär att en ansökan om planbesked avslås ska innehålla skälen för beslutet

Även om planbeskeden inte bör kunna överklagas är det angeläget att den sökande får information om skälen för ett negativt planbesked. Därför bör det införas bestämmelser om att kommunen i planbeskedet ska ange skälen för ett beslut att inte påbörja ett planläggningsarbete. Sådana utvecklade skäl ger den som har begärt beskedet underlag för att bedöma om hindren för planläggning kan åtgärdas som underlag inför en eventuell ny begäran vid ett senare tillfälle.

När det gäller utredningens och remissinstansernas synpunkter på vilka skäl som bör kunna åberopas för ett negativt planbesked kan följande sägas. Det är naturligt att en ansökan om planbesked bedöms utifrån de ramar som ges av plan- och bygglagen och i första hand i förhållande till bestämmelserna om allmänna och enskilda intressen i det föreslagna nya 2 kap. Bestämmelserna anger exempelvis att planläggningen ska ta hänsyn till miljö- och klimataspekter och risken för olyckor, översvämning och erosion samt främja en ändamålsenlig struktur och en estetiskt tilltalande utformning av bebyggelse, grönområden och kommunikationsleder. Genom hänvisningen till 3 och 4 kap. miljöbalken ställs också krav på att prövningen av frågor enligt plan- och bygglagen ska ske på ett sätt som säkerställer dels att mark- och vattenområden används för det eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade, dels att mark- och vattenområden med särskilda värden för bevarande, exploatering och areella näringar så långt möjligt ska skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada värdena.

Det är självfallet inte möjligt eller lämpligt att enbart utifrån en begäran om planbesked göra någon fullständig bedömning av om bestämmelserna i 2 kap. kommer att kunna uppfyllas. I vissa fall kan det dock redan vid behandlingen av en begäran stå klart att åtgärden är olämplig eller inte genomförbar utifrån plan- och bygglagens bestämmelser. I sådana fall ska kommunen i sitt beslut ange skälen för avslaget, dvs. i vilka avseenden ansökan inte kan godtas som underlag för planläggning. Det kan t.ex. handla om en ansökan som avser en exploatering av ett område med starka motstående allmänna intressen, t.ex. natur- och kulturvärden eller att området är olämpligt att bebygga p.g.a. störningar från trafikbuller eller närhet till andra störande anläggningar. Kommunens bedömning och motivering underlättas av om det finns en aktuell översiktsplan som anger ställningstaganden till allmänna intressen, framtida tätortsutbyggnad, utbyggnadsriktningar, grönområden eller vilka särskilt värdefulla kulturmiljöer som ska bevaras.

Byggprocessutredningen har gjort bedömningen att en kommuns resurssituation inte ska kunna utgöra skäl för ett negativt planbesked. Flera kommuner har kommenterat denna bedömning. Med de utgångspunkter som nu har redovisats kommer en sådan beslutsmotivering knappast att bli aktuell. Däremot är det naturligt att resurssituationen får betydelse när kommunen bedömer tidplanen för en planläggning som ändå bedöms lämplig eller önskvärd. Planläggningen bör ju självfallet inordnas i kommunens övergripande planprioritering, vilket kan innebära att planarbetet i vissa fall kan behöva skjutas framåt i tiden.

I lagtextpromemorian föreslogs en särskild reglering av underrättelse om planbesked. Enligt regeringens bedömning är en sådan reglering överflödig. Underrättelse av planbesked bör ske på samma sätt som för andra besked enligt lagen (jfr villkorsbesked, ingripandebesked etc.).

Hänvisningar till S11-2

  • Prop. 2009/10:170: Avsnitt 28.1

11.3. Program, samråd, granskning och underrättelse om en detaljplan

Regeringens förslag: Planprocessen förenklas och effektiviseras bl.a. genom att den nya lagen inte innehåller något generellt krav på program. Ett skriftligt granskningsförfarande införs i stället för den nuvarande lagens krav på utställning. Ett särskilt program ska tas fram endast om kommunen bedömer att det behövs för att underlätta detaljplanearbetet.

Kommunens sammanställning och förslag med anledning av de skriftliga synpunkter som har kommit in under granskningstiden ska redovisas i ett granskningsutlåtande.

Ett föreläggande om anspråk på ersättning eller inlösen till följd av en skada ska innehålla en upplysning om planförslagets innebörd och om att rätten till ersättning eller inlösen kan gå förlorad om anspråk på ersättning inte anmäls inom viss tid. Kommunen får inte anta detaljplanen innan tidsfristen för anmälan av anspråk har löpt ut.

Meddelanden till bostadsrättshavare som saknar känd adress får sändas till en ledamot av styrelsen för bostadsrättsföreningen.

PBL-kommitténs förslag överensstämmer inte med regeringens. Byggprocessutredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. På några punkter finns dock avvikelser. Utredningen föreslog att kommunen ska kunna välja att genomföra ett samråd antingen i programskedet eller i planskedet, dvs. när ett planförslag har upprättats, samt att uttrycket ”aktivt samråd” ska ersätta nuvarande ”samråd”. I utredningens betänkande föreslogs även att samråd – utöver samråd med direkt berörda sakägare, boende m.fl. – även ska ske dels med berörda myndigheter, dels med andra berörda som till kommunen har anmält sitt intresse att delta i ärenden om detaljplaner inom det aktuella området.

Publicering på kommunens webbplats ska enligt utredningens förslag ersätta dagens krav på utställning samt kungörelse på anslagstavla och i ortstidning under och efter den s.k. granskningstiden, som motsvarar utställning enligt dagens regler, samt efter antagandet. Vidare föreslog utredningen att endast den som under granskningstiden har lämnat in sina skriftliga synpunkter bör ha rätt att senare överklaga kommunens beslut om antagande av planen.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens, med undantag av bestämmelserna om program samt bestämmelserna om enkelt planförfarande, som har förtydligats i regeringens förslag. Vidare innehöll promemorian delvis annorlunda bestämmelser om vilka som ska ges tillfälle till samråd.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna har tillstyrkt

Byggprocessutredningens förslag med inriktning mot en förenkling och

effektivisering av detaljplaneprocessen. Advokatsamfundet har anfört att ändringar som ger möjligheter att förkorta och förenkla planprocessen är fördelaktiga. Företagarna har betonat att åtgärder som förenklar och förkortar plan- och byggprocessen är viktiga både samhällsekonomiskt och för de mindre och medelstora företagen i sektorn. Hyresgästföreningen har betonat möjligheten att förenkla och snabba upp planarbetet genom att utnyttja modern teknik. Byggherregruppen har tillstyrkt förslaget i alla delar. Stockholms kommun har anfört att förslaget till en förenklad planprocess är så bra och genomarbetat att det huvudsakligen bör kunna genomföras.

Ett stort antal remissinstanser har dock haft invändningar mot delar av förslagen till förenklingar, framförallt när det gäller samrådet. Boverket,

Banverket, Lantmäteriet, Riksantikvarieämbetet, Räddningsverket, Sveriges stadsarkitekter samt ett antal kommuner och flertalet länsstyrelser har invänt mot förslaget att kommunerna ska kunna välja mellan att genomföra samrådet i antingen programskedet eller planskedet, eftersom programmet enbart ska ange utgångspunkter och mål för planarbetet och i regel saknar den detaljeringsgrad som ett meningsfullt samråd kräver.

Därför är det, enligt remissinstanserna, tidigast vid plansamrådet som de berörda kan utläsa vilka rättigheter och skyldigheter som planen medför och hur den påverkar omgivningen. Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört att färre tillfällen till samråd innebär att den demokratiska processen försvagas. Också Göteborgs kommun har betonat att det är viktigt att inte medborgarnas möjligheter till insyn och påverkan begränsas. Enligt

Boverket finns det en risk för att en process, som inte innehåller ett plansamråd, skjuter fram viktiga frågor till den slutliga granskningstiden med den följden att det kan behövas flera granskningsperioder.

Umeå kommun har anfört att förslaget i praktiken ger en ganska begränsad effekt och föreslagit en mer långtgående förenkling genom att planprogrammet avskaffas som ett eget moment, där kommunen själv avgör hur plan- och bygglagens grundläggande krav på samråd ska tillgodoses under den tidiga delen av planarbetet. Även Motala kommun har anfört att kravet på program bör begränsas till mer komplicerade planer. Karlstads kommun anser att kommunerna själva bör finna lämpliga former för programskedet och samrådsprocessen.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Naturvårdsverket och Banverket m.fl. har anfört att förslagen ställer stora krav på att kommunerna har framförhållning i aktuella och underbyggda översiktsplaner för att förenklingar i framförallt programskedet ska kunna genomföras. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting är det beklagligt att kopplingen till översiktsplaneringen saknas i utredningen.

Boverket samt Kristianstads och Karlstads kommuner m.fl. har invänt mot uttrycket ”aktivt samråd” och anser att de uttryck som redan används i gällande rätt – ”samråda med” och ”beredas tillfälle till samråd” – är väl etablerade och ger möjligheter att anpassa samrådet i varje enskilt fall och i förhållande till den krets som avses. Ett stort antal myndigheter och andra, bl.a. Banverket, Boverket, Fastighetsägarna, Sveriges Kommuner och Landsting, Jönköpings, Knivsta, Linköpings och Motala kommuner samt flera länsstyrelser, är negativa till utredningens förslag när det gäller hur samrådskretsen ska bestämmas. Förslaget innebär att berörda som till kommunen har anmält intresse att delta i ärenden om detaljplaner inom

ett aktuellt område ska ges en ställning i planprocessen. Förslaget anses av remissinstanserna medföra en omotiverad utökning av den krets som får överklaga ett detaljplanebeslut, en ökad kommunal administration och en ökad risk för utsträckta fördyrande processer och överklagade ärenden. En allmänt framförd uppfattning är att huvudinriktningen även i framtiden bör vara att ett beslut om en detaljplan endast kan överklagas av den som berörs av beslutet. Enligt Banverket bör överklagandemöjligheterna i plan- och bygglagen och lagen om byggande av järnväg så långt möjligt vara enhetliga.

Också Byggprocessutredningens förslag att ersätta bestämmelserna om utställning av ett planförslag med enklare regler för s.k. granskning ges ett utryckligt stöd av ett stort antal remissinstanser, även om många menar att skillnaden mot dagens utställningsförfarande inte är särskilt stor.

Lantmäteriet, Blekinge tekniska högskola, Sveriges Kommuner och Landsting och Umeå kommun m.fl. har anfört att förslaget att kravet på kungörelse i ortstidning ska ersättas med Internetpublicering och att en ökad användning av IT och webbaserad kommunikation ger betydande effektivitetsvinster. De instanser som ser negativt på förslaget har understrukit att offentlighet och tillgänglighet är viktiga aspekter i samhällsbyggandet. Karlstads kommun, Länsstyrelsen i Västmanlands län och Byggherrarna menar att det finns en risk med att kungörelsekravet och den särskilda utställningen helt tas bort. Enligt flera bör utställningen behållas och kunna kombineras med en presentation på kommunens webbsida.

Ett antal remissinstanser, däribland Falu, Karlstads och Åre kommuner, Länsstyrelsen i Västerbottens län samt Föreningen Sveriges Byggnadsinspektörer stödjer uttryckligen förslaget att enskildas rätt att överklaga förutsätter att man har framfört sina synpunkter under den s.k. granskningstiden. Andra instanser, såsom Länsstyrelsen i Stockholms län anser att förslaget utgör en klar inskränkning mot vad som gäller i dag beträffande talerätten. Länsstyrelsen i Hallands län menar att förslaget kan medföra att sakägare och övriga medborgare ”lockas” att vänta med sina synpunkter till sista skedet i planprocessen.

I svaren på lagtextpromemorians förslag stödjer flertalet remissinstanser inriktningen mot en förenkling av planprocessen i stort. Lantmäteriet har föreslagit att uttrycket ”andra områden” i bestämmelserna om fastighetsförteckning i 9 § byts ut mot ”allmänna vattenområden”. Boverket har anfört att reglerna om program är otydliga. Det bör enligt Föreningen

Sveriges Byggnadsinspektörer tydligt framgå i kommentarerna att kommunen ska vara den som bedömer när ett program behövs. Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört att krav på program med programsamråd bör ställas i de fall detaljplanen saknar stöd i översiktsplanen. Vidare anser

Länsstyrelsen att det i 5 kap. 13 § är otydligt om kommunen inte längre ska redovisa ”de viktigaste följderna av förslaget” samt att det i 17 § om samrådsredogörelse inte heller behöver redovisas motiv för kommunens ställningstaganden med anledning av synpunkterna, vilket krävs enligt nuvarande bestämmelser. Karlstads kommun menar att det inte framgår om programmet är en del av planen och om synpunkter vid programskedet ska vara besvärsgrundande. Sveriges Kommuner och Landsting har invänt mot vissa delar av förslaget om samrådet, framförallt formuleringen att föreningar som har rätt att överklaga ska ges tillfälle till samråd, vilket antyder att även föreningar som saknar lokal förankring omfattas.

Växjö tingsrätt samt Länsstyrelsen i Stockholms län anser att förslaget om att kommunen ska samråda med dem som begär att få delta i samrådet innebär en väsentligt utökad samråds- och underrättelseplikt, vilket är en nyhet i förhållande till gällande rätt. Enligt länsstyrelsen bör kommunens granskningsutlåtande skickas även till länsstyrelsen eftersom det när planprocessen förkortas och förenklas blir extra viktigt att länsstyrelsen får ta del av utlåtandet även om länsstyrelsen inte har haft några egna synpunkter. Länsstyrelsen i Skåne län m.fl. har invänt mot att det saknas bestämmelser om att förslag och kungörelser ska publiceras på kommunens webbplats. Sveriges Kommuner och Landsting anser att tillkomsten av kommunallagen 1991 borde läggas till grund för klargörande av vilken delegationsrätt som fullmäktige har enligt plan- och bygglagen. Lantmäteriet anser dels att lantmäterimyndigheten alltid bör underrättas om att en detaljplan har antagits, och inte enbart i de fall myndigheten har lämnat skriftliga synpunkter som inte har blivit tillgodosedda, dels att i bestämmelserna om fastighetsförteckning bör ”andra områden” bytas ut mot ”allmänna vattenområden”. Enligt Boverket är det oklart om planbeskrivningen ingår i de planhandlingar som ska skickas efter antagandet av planen. Åre kommun har tillstyrkt förslaget om att ett meddelande inför och efter granskningen samt efter antagandet som ska sändas till en bostadsrättshavare, i stället får sändas till en ledamot av styrelsen för bostadsrättsföreningen. Länsstyrelsen i Stockholms län anser dock att detta är direkt olämpligt, eftersom styrelsen i en bostadsrättsförening inte alltid har samma åsikt som en enskild föreningsmedlem.

Skälen för regeringens förslag

Förenkling och effektivisering av processen

Behovet av förenkling och effektivisering av kommunernas planprocess har varit en återkommande fråga i olika utredningar om plan- och bygglagstiftningen under de senaste åren. Även om det finns fog för påståendet att betydande förenklingar och effektiviseringar kan åstadkommas genom förändrade arbetssätt och rutiner såväl inom kommunerna som hos länsstyrelser och inom näringslivet, är det uppenbart att lagstiftningen i vissa avseenden sätter hinder för en effektiv process. Ett övergripande syfte med regeringens förslag är att så långt möjligt begränsa den totala tidsåtgången för planläggningen. Inte minst för sådana investeringar som är angelägna för samhällsutvecklingen, t.ex. för byggande av bostäder, infrastruktur och för förnybar energiproduktion. En reformering av plan- och bygglagen i syfte att effektivisera planeringsprocessen är även nödvändig för att främja goda konkurrensförhållanden.

Bestämmelserna om fastighetsförteckning

De nuvarande bestämmelserna om fastighetsförteckning innebär att förteckningen ska redovisa bl.a. fastigheter, mark som är samfälld för flera fastigheter och andra områden. I lagtextpromemorian föreslogs att dessa bestämmelser skulle ha en i princip oförändrad lydelse. Kravet på att ”andra områden” ska redovisas härrör från den för fyrtio år sedan upphävda lagstiftningen om fastighetsbildning och fastighetsregistrering i stad. Bestämmelserna i dessa avseenden fyller därför inte längre någon

funktion. I stället bör det, som Lantmäteriet har anfört, ställas krav på att ”allmänna vattenområden” framgår. Skälet för detta är att allmänna vattenområden är de enda områden som i dag inte ingår i fastighetsindelningen.

Bestämmelserna om program

De nuvarande bestämmelserna i 5 kap. 18 § plan- och bygglagen anger att detaljplanen ska grundas på ett program som anger mål och utgångspunkter för planen om det inte är onödigt. Både PBL-kommittén och Byggprocessutredningen har berört olika problem vid tillämpningen av bestämmelserna om program. I PBL-kommitténs slutbetänkande (SOU 2005:77 s. 500) konstaterades att det generella kravet på att detaljplanen ska grundas på ett program anses alltför kategorisk och att tillämpningen kan bidra till att förlänga processen. Vidare konstaterades: ”Bestämmelserna tillämpas på varierande sätt i kommunerna och programmen tenderar att bli alltför detaljerade och redovisas som färdiga skisser eller förslag. Programsamrådet fyller då inte sin funktion och det planförslag som senare skickas ut för samråd blir nästintill identiskt med programmet. Av såväl exploatörer som berörda sakägare och allmänhet kan detta förfarande uppfattas som både förvirrande och som en fördröjning av planprocessen. Rätt utnyttjat anses programmet dock kunna underlätta den efterföljande planeringsprocessen.”

Byggprocessutredningen fann att även om programskedet ger möjligheter till ett tidigt informationsutbyte, är det tungrott samt att det dessutom är svårt att skapa intresse för ett program som endast anger mål och utgångspunkter för planen. Utredningen föreslog dock inga ändringar i de grundläggande bestämmelserna om krav på program. I stället föreslog utredningen att bestämmelserna om samråd förenklas, så att samråd i det s.k. planskedet inte ska behöva ske om ett programsamråd har ägt rum.

Regeringen instämmer i bedömningen att de nuvarande reglerna med ett näst intill obligatoriskt program och ett krav på två samråd är onödigt betungande och i vissa fall onödigt förlänger processen. Byggprocessutredningens tanke att förenkla de tidiga skedena i planprocessen har vunnit stort gehör hos remissinstanserna, även om flera tunga instanser har invändningar mot förslaget att samråd om ett program ska kunna ersätta samrådet i det s.k. planskedet. Regeringen delar de remissinstansers uppfattning som innebär att ett översiktligt program normalt inte ger tillräcklig information om planens innebörd och konsekvenser, exempelvis för genomförandet. Ett genomförande av utredningens förslag i denna del skulle därmed dels åsidosätta de grundläggande principerna om insyn och inflytande, dels riskera att förlänga och fördyra processen jämfört med i dag. Ett samråd om ett planförslag bör därför på samma sätt som i dag normalt alltid ske, även i de fall samråd har skett i ett tidigare programskede.

Däremot anser regeringen i likhet med flera remissinstanser att det inte längre finns skäl att i lagen ställa krav på att planarbetet regelmässigt ska inledas med ett program. Därför bör kravet på ett särskilt program tas bort. Man kan ändå utgå från att kommunerna i likhet med vad som sker i dag också fortsättningsvis många gånger kommer att anse att det är lämpligt att inleda planarbetet med ett program. Inte minst för mer komplice-

rade planer som berör många intressenter och som innehåller starka motstående intressen kan ett program som underlag för den fortsatta processen ofta vara en fördel. I enkla planer som berör ett fåtal intressenter kan ett program däremot ofta undvaras. Av de föreslagna bestämmelserna bör därför framgå att kommunen ska ange planens utgångspunkter och mål i ett särskilt program, endast om kommunen bedömer att det behövs för att underlätta detaljplanearbetet. Därigenom görs tydligt dels att programmet är ett frivilligt steg i processen, dels att ansvaret för bedömningen av behovet av program ligger på kommunen.

Bestämmelserna om samråd under arbetet med att ta fram ett förslag till detaljplan och om samrådskretsen

Enligt de nuvarande bestämmelserna ska kommunen samråda med länsstyrelsen, lantmäterimyndigheten och de kommuner som berörs av programmet eller planförslaget. Sakägare och de bostadsrättshavare, hyresgäster och boende som berörs av programmet eller förslaget samt de myndigheter, sammanslutningar och enskilda i övrigt som har ett väsentligt intresse av programmet eller förslaget ska ges tillfälle till samråd. Byggprocessutredningen har föreslagit att kommunen ska kunna välja att genomföra ett samråd antingen i programskedet eller i planskedet. Vidare har utredningen föreslagit att de nuvarande bestämmelserna som gör skillnad mellan att ”samråda med” vissa offentliga organ och att ”bereda tillfälle till samråd” med andra intressenter ska slopas och ersättas med uttrycket ”aktivt samråd”. Utredningen föreslog vidare att det införs en formell möjlighet för företag, sammanslutningar och enskilda i övrigt att till kommunen anmäla sitt generella intresse att få ställning som samrådspartner i ärenden inom hela kommunen eller en viss angiven del av den.

Regeringen finner i likhet med många remissinstanser att det inte finns skäl att införa nya uttryckssätt för hur samrådet ska bedrivas. Det finns en väl etablerad praxis för tillämpningen av de nuvarande bestämmelserna, som anger att kommunen dels alltid ska samråda med vissa instanser, dels ge andra instanser tillfälle till samråd. Regeringen ser heller inga skäl för att utöka samrådet till berörda myndigheter på det sätt som Byggprocessutredningen har föreslagit. Länsstyrelsen har ett ansvar för att företräda och samordna statens intressen i planeringen. Bestämmelserna i 10 § plan- och byggförordningen (1987:383) innebär en skyldighet för länsstyrelsen att under samrådet på lämpligt sätt hålla berörda statliga myndigheter underrättade om planarbetet. De myndigheter som har synpunkter på förslaget ska framföra synpunkterna till länsstyrelsen.

Samrådsskyldigheten bör inte heller utvidgas till sådana företag, sammanslutningar och enskilda som har anmält intresse att delta i planärenden inom ett aktuellt område. En sådan ändring skulle kunna leda till en orimligt resurskrävande administrativ process för kommunen. Den skulle också leda till svårigheter vid bedömningen av den krets som har rätt att överklaga ett detaljplanebeslut.

De nuvarande bestämmelserna om samrådskrets bör därför i princip behållas oförändrade.

När kravet på program slopas innebär det att kommunen i ökad utsträckning kan anpassa och förenkla sitt planarbete. Regeringen anser dock i likhet med ett stort antal remissinstanser att ett samråd om ett pro-

gram inte utan vidare kan ersätta ett samråd om ett planförslag. Programmet är ofta mycket översiktligt och ger normalt inte en uppfattning om planförslagets innebörd och konsekvenser. I de fall ett program upprättas bör dock samråd om detta ske också fortsättningsvis. Regeringen gör därför bedömningen att samråd bör ske både i arbetet med att ta fram ett program och ett förslag till en detaljplan.

Granskning av förslag till detaljplan

Bestämmelserna om utställning i nuvarande 5 kap.2326 §§plan- och bygglagen gäller i stort sett oförändrade sedan 1987. Bestämmelserna innebär i princip att kommunen innan detaljplanen antas ska ställa ut planförslaget i minst tre veckor, att kungörelse om utställningen ska föras in i en ortstidning samt att kända sakägare, hyresgästorganisationer, m.fl. ska underrättas om innehållet i kungörelsen. Under förutsättning att samrådet bedrivs effektivt, bör utställningen enligt förarbetena närmast ses som en slutlig kontroll av vilka samrådssynpunkter som har kunnat tillgodoses och ge berörda intressenter en möjlighet att åter överväga om det kvarstår väsentliga anmärkningar mot förslaget innan det antas (prop. 1985/86:1 s. 178). Byggprocessutredningen har föreslagit att bestämmelserna om utställning ersätts med bestämmelser om att planförslaget ska hållas tillgängligt för granskning på kommunens webbsida under minst tre veckor.

Även om behovet av en slutlig kontroll efter samrådet och innan antagandet av planen är angeläget delar regeringen utredningens uppfattning att processen efter samrådet bör kunna effektiviseras och förenklas. Därför bör det nuvarande kravet på ett utställningsförfarande ersättas med krav på ett enklare, skriftligt granskningsförfarande. Detta innebär att planförslaget inte behöver ställas ut, utan kommunen ska endast se till att handlingarna finns tillgängliga för granskning under en granskningstid på minst tre veckor. Under granskningstiden ska kommunen se till att förslaget, tillsammans med samrådsredogörelsen och annat underlag, finns tillgängliga för den som vill granska det. De ändringar som samrådet om planförslaget har medfört bör arbetats in i planhandlingarna inför granskningen. Om granskningen medför att större ändringar måste göras i planhandlingarna bör det krävas att en förnyad granskning sker.

Bestämmelserna om granskning bör vidare ställa krav på att förslaget, när samrådet är klart, ska kungöras i en ortstidning. Av kungörelsen ska bl.a. framgå var förslaget hålls tillgängligt för granskning. Kungörelsen ska, i likhet med i dag, anslås på kommunens anslagstavla och föras in i en ortstidning. Kommunen ska vidare skicka ett meddelande om innehållet i kungörelsen till kända sakägare, samt till hyresgästorganisationer. Ett meddelande ska även sändas till de myndigheter, sammanslutningar och enskilda i övrigt som har ett väsentligt intresse av förslaget. I likhet med i dag inbegrips i denna krets bl.a. enskilda personer, företag, myndigheter och sammanslutningar som på ett påtagligt sätt berörs av förslaget och som tidigare i ärendet har lämnat in ett skriftligt yttrande och anmält sin önskan att få del av underrättelsen (prop. 1985/86:1 s. 616).

Regeringen delar däremot inte utredningens bedömning att de nuvarande bestämmelserna om underrättelse kan ersättas av en publicering på

kommunens webbsida (jfr motivering under rubriken ”Underrättelse om detaljplan”).

Förfarandet efter granskningen

Byggprocessutredningen har föreslagit att det efter granskningen ska upprättas en särskild granskningsredogörelse som ska sändas till de externa intressenter som inte har fått sina synpunkter tillgodosedda. Endast den som under granskningstiden har lämnat in skriftliga synpunkter ska enligt utredningens förslag ha rätt att senare överklaga kommunens beslut om antagande av planen. Om länsstyrelsen väljer att lämna ett yttrande över planförslaget, bör detta enligt utredningen endast kunna grundas på sådana aspekter som senare kan föranleda ett ingripande enligt bestämmelserna om statlig kontroll.

Mot bakgrund av remissinstansernas synpunkter anser regeringen att länsstyrelsen regelmässigt bör lämna ett yttrande under granskningen, i de fall någon av grunderna för statlig kontroll berörs på sådant sätt att en prövning efter antagandet kan aktualiseras (jfr avsnitt 11.6).

Regeringen anser i likhet med utredningen att de skriftliga synpunkter som har kommit in och kommunens förslag med anledning av synpunkterna bör sammanställas i ett utlåtande. Utlåtandet eller ett meddelande om var det finns tillängligt bör sändas till dem som inte har fått sina synpunkter tillgodosedda. Granskningsutlåtandet bör även skickas till länsstyrelsen. Som Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört, är det särskilt angeläget att länsstyrelsen får ta del av utlåtandet när planeringsprocessen har förkortats. Inte minst i de fall länsstyrelsen har lämnat ett yttrande vid granskningen är det angeläget att länsstyrelsen ges möjlighet att ta del av kommunens bemötande av de invändningar som länsstyrelsen där framfört, som underlag för ställningstagande till om planen efter antagandet ska överprövas eller inte. Det är normalt mest praktiskt att utlåtande sänds tillsammans med meddelandet om att planen har antagits. Regler om detta bör därför införas.

Regeringen delar däremot inte utredningens bedömning att endast den som under granskningstiden har lämnat in skriftliga synpunkter ska ha rätt att senare överklaga kommunens beslut om antagande av planen. Som några instanser har framhållit innebär detta en väsentlig inskränkning av talerätten. För den enskilde kan det vidare te sig märkligt att tidigare framförda synpunkter måste upprepas vid flera tillfällen för att få behålla rätten att överklaga beslutet om planen. Enligt regeringens bedömning bör nuvarande bestämmelser om rätt att överklaga planen därför inte ändras. I nuvarande plan- och bygglag finns bestämmelser som ger kommunen möjlighet att, innan en detaljplan antas, förelägga fastighetsägare m.fl. som kan drabbas av skador till följd av en detaljplan att inom en viss tid anmäla anspråk på ersättning eller inlösen. Syftet med paragrafen är att ge kommunen möjligheter att överblicka vilka krav på ersättning som ett visst planbeslut kan ge upphov till. I förarbetena (prop. 1990/91:146 s. 80) framhålls att det är viktigt att planbestämmelserna görs så tydliga att sakägaren kan göra en riktig bedömning av deras ekonomiska effekter. Enligt nuvarande bestämmelser ska ett sådant föreläggande innehålla en uppgift om de bestämmelser som avses bli utfärdade, ändrade eller upphävda. Bestämmelserna bör tydliggöras. De bör in-

nehålla uttryckliga krav på att föreläggandet måste innehålla dels en upplysning om planförslagets innebörd, dels en upplysning om att rätten till ersättning eller inlösen kan gå förlorad om den enskilde inte inom en viss tid anmäler sitt anspråk. Det bör vidare framgå att kommunen inte får anta detaljplanen innan tidsfristen för anmälan av anspråk har löpt ut.

Underrättelse om detaljplan

Byggprocessutredningen har föreslagit att både kommunens förslag till detaljplan och den antagna planen ska läggas ut på kommunens webbplats och att denna publicering ska ersätta nuvarande bestämmelser om underrättelse. Utredningen föreslog även att ett meddelande inför och efter granskningen samt efter antagandet, som ska sändas till en bostadsrättshavare, i stället får sändas till en ledamot av styrelsen för bostadsrättsföreningen. Om ett stort antal personer ska underrättas får underrättelsen, enligt förslaget, i stället ske genom informationsblad som de berörda personerna kan ta del av.

Även om utredningens förslag att införa bestämmelser om webbpublicering är intressant – eftersom det skulle snabba upp processen och göra den mer transparent och lättillgänglig – ser regeringen svårigheter med det. I första hand beror dessa svårigheter på att både förslaget som sådant och analysen av det har begränsats till plan- och bygglagen. Det är olämpligt med olika processuella förfaranden inom olika delar av den kommunala verksamheten. Enligt regeringens bedömning behöver förslaget analyseras bredare med sikte på hela det kommunala området. Denna slutsats hindrar dock inte att de kommuner som vill publicera sina förslag till detaljplaner på webbsidan gör detta så länge som detta inte strider mot bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204). Kommunerna kan dock inte ersätta det lagfästa underrättelseförfarandet med en sådan webbpublicering.

För meddelanden om att ett förslag till detaljplan finns tillgängligt för granskning, att ett granskningsutlåtande har färdigställts samt att en detaljplan har antagits, finns det i dag särskilda bestämmelser för meddelanden till samfälligheter och ett stort antal personer. Liknande bestämmelser bör införas även för sådana meddelanden som rör bostadsrättsföreningar. Som Länsstyrelsen i Stockholms län har påpekat, är det olämpligt att införa en generell möjlighet att i stället för underrättelse till enskilda bostadsrättshavare sända meddelanden till en ledamot av styrelsen, eftersom man inte kan utgå från att styrelsen alltid är överens med enskilda medlemmar. Behovet aktualiseras framförallt i de fall bostadsrättshavarens adress inte är tillgänglig för kommunen. Enligt regeringens bedömning bör därför ett meddelande inför och efter granskningen samt efter antagandet, få sändas till en ledamot av styrelsen för bostadsrättsföreningen endast om det saknas en känd adress till bostadsrättshavaren.

I dag saknas regler om att lantmäterimyndigheten ska få ett meddelande om att en detaljplan har antagits. En sådan bestämmelse bör införas.

Hänvisningar till S11-3

  • Prop. 2009/10:170: Avsnitt 28.1

11.4. Regler för ett ännu enklare planförfarande i vissa situationer

Regeringens förslag: Ytterligare förenklingar av förfarandet ska kunna ske i vissa situationer. För det första behålls nuvarande bestämmelser om s.k. enkelt planförfarande, under förutsättning att planförslaget inte kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. För det andra införs möjligheter till ett förenklat och samordnat förfarande vid detaljplaneläggning när detaljplanen enbart gäller en verksamhet som har blivit eller ska bli föremål för en tillståndsprövning enligt 9 kap. 6 § miljöbalken eller när detaljplanen enbart gäller åtgärder som har prövats eller ska prövas genom upprättande och fastställande av en arbetsplan enligt väglagen (1971:948) eller genom en järnvägsplan enligt lagen (1995:1649) om byggande av järnväg. Detta innebär ett förenklat samrådsförfarande, förenklat kungörande av förslag till detaljplan och andra krav på innehållet i granskningsutlåtandet.

PBL-kommitténs förslag motsvarar endast delvis regeringens förslag.

PBL-kommittén föreslog vissa ändringar för att förbättra samordningen mellan plan- och bygglagen och miljöbalken. Vidare diskuterades möjligheterna till en bättre samordning med prövningen enligt de s.k. trafiklagarna, men kommittén lämnade inte något konkret författningsförslag i den delen.

Byggprocessutredningens förslag motsvarar inte regeringens förslag.

Byggprocessutredningen föreslog att nuvarande bestämmelser om s.k. enkelt planförfarande upphävs.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: PBL-kommitténs förslag till förenkling av planförfarandet för sådana planförslag som enbart reglerar verksamheter som har tillståndsprövats enligt miljöbalken har avstyrkts av Boverket som anser att det är ett stort avsteg från principen att det är detaljplanen som ska ange förutsättningarna för vad som kan tillåtas. Det faktum att detaljplanen och tillståndsprövningen ligger nära i tiden ändrar, enligt Boverket, inte förhållandet att planen fortsätter att gälla oavsett om tillståndet utnyttjas eller inte. Enligt Blekinge tekniska högskola, Sveriges Lantmätareförening och Malmö kommun försvåras en samordning mellan plan- och bygglagen och miljöbalken av de principiella skillnaderna mellan lagarna när det gäller syfte, materiella regler, beslutsfattande etc. Lantmäteriet anser att förslagen till samordning är ett steg i rätt riktning, men har anfört att förslaget till samordning med tillståndsprövning enligt miljöbalken främst borde fungera i anmälningsärenden där kommunen själv har beslutsmakten. Lantmäteriet, Göteborgs kommun och Länsstyrelsen i

Stockholms län m.fl. har pekat på behovet av fördjupade utredningar om samordningen mellan plan- och bygglagen och trafiklagstiftningen.

Flera remissinstanser har anfört att de sammantagna effekterna av Byggprocessutredningens förslag avseende detaljplaneprocessen i praktiken inte kommer att leda till önskvärda förenklingar. Linköpings och

Gotlands kommuner har ifrågasatt om den föreslagna planprocessen sam-

mantaget ger någon större tidsvinst och anser att principen om ett enda samråd inte är tillräckligt långtgående för att förenkla och snabba upp planprocessen. Sveriges Kommuner och Landsting har anfört att förslagen riskerar att förlänga processen för vissa av de verkligt enkla planfrågorna som i dag löses genom s.k. enkelt planförfarande. Också Lantmäteriet, Konkurrensverket, ett antal länsstyrelser samt Eksjö, Huddinge,

Hudiksvalls, Jönköpings, Karlstads, Motala och Åre kommuner m.fl. är negativa till att enkelt planförfarande utmönstras ur lagstiftningen. Förfarandet anses väl inarbetat och mycket använt, bl.a. när det gäller små planändringar.

Några remissinstanser har invänt mot förslaget i lagtextpromemorian att införa möjligheter att samordna olika moment i förfarandet för verksamheter som har tillståndsprövats enligt miljöbalken eller åtgärder som har prövats genom en arbetsplan eller en järnvägsplan. Boverket menar att det inte kan råda fullständig identitet mellan prövningarna i de olika ärendena och att planen har en mer generell verkan än en prövning enligt de nämnda lagarna. Framförallt hävdas att de frågor som ska tas upp i ett samråd om en miljökonsekvensbeskrivning enligt dessa lagar inte är identiska med de frågor som ska tas upp i ett plansamråd enligt plan- och bygglagen. Också Banverket menar att det är ovanligt att en detaljplan inte omfattar någon angränsande mark och föreslår att bestämmelsen formuleras om för att ge ett större utrymme för samordning. Blekinge tekniska högskola anser att förslagen inte löser problemen med den bristande samordningen mellan plan- och bygglagen och miljöbalken. Sveriges Kommuner och Landsting har anfört att förfarandena bygger på helt olika förutsättningar och föreslagit att frågorna om de förenklade förfarandena systematiskt ordnas på ett annat sätt. Transportinfrastrukturkommittén har tillstyrkt och välkomnar särskilt förslagen om samordning av arbetet vid planläggning och annan prövning enligt plan- och bygglagen med prövning enligt annan lag så att dubbelarbete undviks. Ett antal remissinstanser, bl.a. Sveriges Kommuner och Landsting, har invänt mot att reglerna om s.k. enkelt planförfarande har splittrats på olika paragrafer och anser att förslaget inte ger motsvarande möjligheter till förenklingar som finns i de nuvarande bestämmelserna. Enligt Lantmäteriet saknas det en uttrycklig reglering om bestämmelserna om granskning ska tillämpas eller inte, vilket är möjligt med de nuvarande bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Stockholms län m.fl. har anfört att uttrycket ”enkelt planförfarande” är inarbetat och bör behållas i lagtexten.

Skälen för regeringens förslag

Enkelt planförfarande

Såsom ett stort antal remissinstanser har pekat på innebär Byggprocessutredningens förslag bl.a. att de nuvarande möjligheterna till ett enklare förfarande under vissa förutsättningar och villkor helt tas bort. Reglerna om enkelt planförfarande i nuvarande 5 kap. 28 § plan- och bygglagen innebär att det – utöver sakägare och enskilda berörda – endast är länsstyrelsen och lantmäterimyndigheten som ska ges tillfälle till samråd och att utställningen ersätts med en underrätterättelse till samrådskretsen, med möjlighet att godkänna förslaget eller inom två veckor komma in

med synpunkter. Denna tid kan förkortas om alla berörda är överens om det. Bestämmelserna ger en möjlighet för kommunen att i vissa enkla situationer och inom en mycket kort tidsrymd – i extrema fall vid ett enda möte med berörda intressenter – enas om ett planförslag innan det antas. Erfarenheterna visar att förfarandet är användbart framförallt då ett fåtal intressenter berörs av små planändringar som aktualiseras av en bygglovsansökan som inte kan godtas som en mindre avvikelse från gällande detaljplan.

Dagens möjligheter till enkelt planförfarande bör behållas, inte minst för att underlätta de planändringar som behövs som ett alternativ till icke godtagbara avvikelser från detaljplaner. I föreslagna nya 5 kap. bör det därför föras in bestämmelser som motsvarar dagens regler för s.k. enkelt planförfarande. Bestämmelserna bör ge möjlighet att förenkla både förfarandet vid samrådet och att ersätta granskningen med ett underrättelseförfarande om högst två veckor. I likhet med det som gäller i dag bör kriterierna för en tillämpning av detta förfarande vara att planförslaget är förenligt med översiktsplanen och länsstyrelsens granskningsyttrande. Förslaget till detaljplan ska också ha liten betydelse och sakna intresse för allmänheten. Även om det egentligen bör vara självklart, bör bestämmelserna om det enkla förfarandet förtydligas så att det står klart att en förutsättning för en tillämpning av bestämmelserna om enkelt planförfarande är att planförslaget inte kan antas medföra en betydande miljöpåverkan.

Samordnat förfarande vid tillståndsprövning enligt miljöbalken

Som PBL-kommittén har redovisat i betänkandet ”Får jag lov – om planering och byggande” (SOU 2005:77 s. 794) finns det vissa samordnings- och förenklingsmöjligheter för detaljplaner som endast inriktas på att skapa formella förutsättningar för att tillåta en utbyggnad av en verksamhet som ska tillståndsprövas enligt 9 kap. 6 § miljöbalken. I de fall kommunen anser att verksamheten kan tillåtas och det inte finns några andra planfrågor som samtidigt behöver regleras är det uppenbart att planprövningen och miljöbalksprövningen till en betydande del kan ses som en dubbelprövning av samma frågor. Nuvarande regler ställer i den beskrivna situationen omfattande krav på planförfarandet, trots att en parallell prövning sker enligt balken. Det krävs i princip både program, samråd och utställning. Dessutom ska underlaget innehålla bl.a. en miljökonsekvensbeskrivning.

För alla berörda är det angeläget att det sammantagna förfarandet enligt miljöbalken och plan- och bygglagen blir så enkelt som möjligt, utan att dock vare sig kraven på planmässiga bedömningar eller en ordentlig miljöprövning åsidosätts. Flertalet av de remissinstanser som har kommenterat kommitténs förslag till samordning är positiva till en sådan samordning.

Regeringen delar kommitténs bedömning. Kommunen bör ges möjlighet att, om den så önskar, i vissa avseenden förenkla sitt planförfarande i de fall då detaljplanen endast avser en sådan verksamhet som har tillståndsprövats eller ska tillståndsprövas enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 9 kap. 6 § miljöbalken. För det första bör kommunen ges en möjlighet att hoppa över samrådet om det för exakt samma verk-

samhet pågår en parallell tillståndsprövning enligt miljöbalken. I de fall tillståndsprövningen redan är avslutad, bör en förutsättning för att hoppa över samrådet vara att den miljökonsekvensbeskrivning som finns i tillståndsärendet är tillräcklig i förhållande till de krav som ställs på en miljökonsekvensbeskrivning för en plan, fortfarande är aktuell samt att samråd har skett i det andra ärendet med alla som omfattas av krav på samråd enligt plan- och bygglagen. Om förutsättningarna för det förenklade förfarandet brister endast i det avseendet att samråd inte har skett i det andra ärendet med alla de som omfattas av samråd enligt plan- och bygglagen, bör det vara tillräckligt att detaljplaneärendet kompletteras genom att samråd sker med dem som inte omfattades av samrådet i det andra ärendet.

Även kungörelsen inför granskningen av planförslaget bör kunna förenklas. En uttrycklig möjlighet till samordning med kungörelseförfarandet i ett pågående tillståndsärende för samma verksamhet enligt miljöbalken bör därför införas i plan- och bygglagen. Vidare bör kommunen kunna förenkla den slutliga granskningen av ett planförslag genom att hänvisa till handlingarna i tillståndsärendet i den mån informationen finns där. Kommunens granskningsutlåtande över de synpunkter som har kommit in under granskningstiden och kommunens förslag med anledning av synpunkterna bör också avse de synpunkter som har kommit in i det andra ärendet. För att säkerställa att det har skett en planmässig bedömning, bör en grundläggande förutsättning för ett förenklat planförfarande i dessa fall vara att planförslaget är förenligt med översiktsplanen och länsstyrelsens granskningsyttrande över denna.

Sakägarnas intressen i de delar som gäller verksamhetens miljöeffekter bör kunna anses ha tagits hänsyn till genom tillståndsprövningen enligt balken. Andra eventuella konsekvenser för vissa sakägare bör framgå av de planbeskrivningar som även i dessa fall måste upprättas och vara tillgängliga för yttranden. Sakägare bör därför ha lika goda möjligheter att bevaka sina intressen som vid de hittillsvarande dubbla förfarandena.

Samordnat förfarande vid prövning även enligt väglagen (1971:948) och lagen ( 1995:1649 ) om byggande av järnväg

Motsvarande möjligheter till samordning bör gälla för detaljplaner som endast avser åtgärder som har prövats genom upprättande och fastställande av en arbetsplan enligt väglagen (1971:948) eller genom en järnvägsplan enligt lagen (1995:1649) om byggande av järnväg.

Som PBL-kommittén konstaterade i sitt betänkande (SOU 2005:77 s. 799812) finns det stora brister i samordningen mellan planläggningen enligt plan- och bygglagen och prövningen enligt väglagen och lagen om byggande av järnväg. Ofta förekommer det som kan kallas dubbel planering och även dubblerad prövning. Kommittén ansåg dock att en mer långtgående samordning var alltför omfattande för att rymmas i översynen. Kommittén belyste ändå översiktligt olika strategier för framtida förenklingar. Ett av kommitténs framförda alternativ avser möjligheten för kommunen och det ansvariga trafikverket att komma överens om vilken planeringsform som är mest lämplig i det enskilda fallet. Detta alternativ ansågs framförallt vara intressant när det gäller planering för väg och järnväg. Kommittén fann dock att en reglering i en arbets- eller

järnvägsplan kan vara tillräcklig i de fall omgivningspåverkan är begränsad och genomförandefrågorna är relativt okomplicerade. Kommittén framhöll samtidigt att en detaljplan ur ett säkerhetsperspektiv många gånger är ett bättre regleringsinstrument än en arbetsplan eller en järnvägsplan, eftersom planområdet är något vidare. Enligt kommittén behöver en ökad valfrihet kombineras med bestämmelser som anger att prövning enligt det ena regelverket är jämförbart med prövning enligt det andra. Även i de fall bägge planinstituten bedöms nödvändiga finns det en förenklingspotential i en bättre samordning av processerna med samråd, utställning m.m.

Regeringen har den 19 mars 2009 tillsatt en parlamentarisk kommitté för att analysera planeringsprocessen för transportinfrastruktur och föreslå sådana ändringar i väglagen och lagen om byggande av järnväg som innebär att dessa processer effektiviseras (”Effektivisering av planeringsprocessen för transportinfrastruktur”, Dir. 2009:16). Utredningsarbetet ska även omfatta frågor om miljökonsekvensbeskrivning och tillåtlighetsprövning enligt miljöbalken samt frågor om samordning med övrig fysisk planering enligt plan- och bygglagen.

Det finns för närvarande inte underlag för några mer långtgående förslag till förändringar i syfte att förbättra samordningen mellan lagarna. Mot bakgrund av PBL-kommitténs resonemang om vissa förenklingsmöjligheter bör det dock för åtgärder som har prövats enligt väglagen eller lagen om byggande av järnväg redan nu införas samordningsregler motsvarande de som föreslås i förhållande till tillståndsprövningar enligt miljöbalken. Reglerna bör gälla endast när de olika prövningarna avser identiska åtgärder. Bestämmelserna bör inte vara tvingande, utan endast innebära en möjlighet för kommunen att förenkla sitt planarbete. Också förutsättningarna för att genomföra förenklingarna bör vara desamma, dvs. att planförslaget ska vara förenligt med översiktsplanen och länsstyrelsens granskningsyttrande.

Hänvisningar till S11-4

  • Prop. 2009/10:170: Avsnitt 28.1

11.5. Upprättande av miljökonsekvensbeskrivning

Regeringens förslag: Bestämmelserna om upprättande av miljökonsekvensbeskrivningar och samråd om förslag till detaljplaner vars genomförande kan antas medföra en betydande miljöpåverkan förtydligas i förhållande till bestämmelserna i 6 kap. miljöbalken.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Naturvårdsverket har ifrågasatt den föreslagna lagstiftningstekniken och anfört att det finns en risk för att angelägna hänvisningar missas. Verket föreslår i stället att den nuvarande mer generella och breda hänvisningen till 6 kap. miljöbalken behålls. Blekinge tekniska högskola har anfört att det även bör införas en bestämmelse som hänvisar till kravet på en behovsbedömning enligt 6 kap. 11 § miljöbalken.

Skälen för regeringens förslag: I de nuvarande bestämmelserna i plan- och bygglagen görs två hänvisningar till bestämmelser i 6 kap. miljöbalken, en i bestämmelserna om översiktsplan och en i bestämmelserna

om detaljplan. Hänvisningarna är generella utan någon tydlig anvisning om när vilken bestämmelse i miljöbalken är tillämplig. För att i planprocesserna underlätta tillämpningen av 6 kap. miljöbalken bör hänvisningarna preciseras.

Hänvisningar till S11-5

  • Prop. 2009/10:170: Avsnitt 28.1

11.6. Länsstyrelsens uppgifter under detaljplaneprocessen

Regeringens förslag: Det förtydligas att länsstyrelsen under samrådet även ska verka för att en bebyggelse inte blir olämplig med hänsyn till människors hälsa eller säkerhet eller till risken för olyckor, översvämning eller erosion.

Under granskningstiden ska länsstyrelsen yttra sig över planförslaget, om förslaget enligt länsstyrelsens bedömning innebär att det finns en risk för en överprövning enligt bestämmelserna om statlig kontroll. Av yttrandet ska framgå i vilka avseenden planförslaget är olämpligt med hänsyn till dessa bestämmelser.

Byggprocessutredningens förslag överensstämmer endast delvis med regeringens. Utredningen föreslog att kraven på samråd med länsstyrelsen och lantmäterimyndigheten nyanseras och ersätts med information i de fall kommunen bedömer att ett genomförande av planen inte kommer att medföra en betydande miljöpåverkan. Länsstyrelsen och lantmäterimyndigheten ska, enligt förslaget, därefter bestämma om och på vilket sätt myndigheterna avser att samråda med kommunen. Utredningen föreslog vidare att, om länsstyrelsen väljer att lämna ett yttrande efter granskningen av planförslaget, bör detta kunna grundas endast på sådana aspekter som senare kan föranleda ett ingripande enligt de nuvarande bestämmelserna i 12 kap. 1 § plan- och bygglagen.

Boverkets förslag överensstämmer delvis med regeringens i den del som avser innehållet i länsstyrelsens yttrande under granskningstiden.

Boverket föreslog dock en skyldighet för länsstyrelsen att alltid yttra sig över ett planförslag vid utställningen.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Flera myndigheter, länsstyrelser och kommuner har invänt mot Byggprocessutredningens förslag att nyansera kravet på samråd med länsstyrelsen i förhållande till graden av miljöpåverkan.

Stadsarkitektföreningen har anfört att det bör ses som en rättighet för kommunerna att få yttranden från länsstyrelsen. Boverket har avstyrkt förslaget och anser att samrådet med länsstyrelsen också fortsättningsvis ska vara obligatoriskt och gälla samtliga planer. Länsstyrelsen i Västerbottens län har anfört att en begränsning av samrådsförfarandet minskar länsstyrelsens möjligheter att samordna och hävda statliga intressen och kan resultera i att överprövning kommer att nyttjas i större utsträckning, något som inte bidrar till ökad effektivitet eller kortare handläggningstider. Länsstyrelserna i Stockholms och Hallands län har anfört att det inte finns något samband mellan graden av miljöpåverkan och behovet av samråd med länsstyrelsen utan att det i stället ofta finns en mängd statliga intressen av betydelse för kommunen, t.ex. samordning med annan lagstiftning, såsom kulturminneslagen och bestämmelser i miljöbal-

ken om strandskydd, vattenverksamhet, miljöfarlig verksamhet m.m.

Boverket, Statens geotekniska institut, Länsstyrelsen i Västmanlands län och Linköpings kommun har anfört att dagens bestämmelser ger länsstyrelsen tillräckliga möjligheter att välja på vilket sätt man avser att samråda med kommunen och att i vissa enkla planärenden avstå från att yttra sig. Länsstyrelserna i Södermanlands och Värmlands län samt Hudiksvalls kommun, Sveriges Kommuner och Landsting, Små Kommunernas samverkan (SmåKom) m.fl. har tillstyrkt förslaget och anser att det ger administrativa förenklingar och ett nytt arbetssätt för länsstyrelsen. Endast ett fåtal remissinstanser har kommenterat utredningens förslag att i en ny paragraf särskilt reglera innehållet i länsstyrelsens yttrande under granskningstiden till de överprövningsgrunder som regleras i nuvarande 12 kap. 1 § plan- och bygglagen. De som yttrat sig tillstyrker dock uttryckligen förslaget.

Boverkets förslag om obligatoriska yttranden från länsstyrelsen i samband med utställningen har tillstyrkts av en majoritet av remissinstanserna, såväl statliga myndigheter och länsstyrelser som kommuner och organisationer. Sveriges Kommuner och Landsting har anfört att förslaget är mycket positivt eftersom detta tydliggör vilka statliga intressen som länsstyrelsen har ansvar för att bevaka. Förslaget har avstyrkts av Växjö tingsrätt och Länsstyrelsen i Västmanlands län m.fl. med hänvisning till att upprepade yttranden inte är en fördel för en effektiv förvaltning. Länsstyrelsen i Dalarnas län har anfört att det inte formellt bör krävas ett utställningsyttrande i de fall länsstyrelsen inte har anledning att pröva kommunens planbeslut, vilket är det mest vanliga. Lomma, Skövde och

Södertälje kommuner har ifrågasatt nyttan med förslaget och anser att de möjligheter som i dag står till buds för länsstyrelsen att ta tillvara statens intressen är tillräckliga.

Lagtextpromemorians förslag har kommenterats av Sveriges Kommuner och Landsting som invänt mot att länsstyrelsen ska kunna välja att inte avge något granskningsyttrande.

Skälen för regeringens förslag: Några av de bärande tankarna med plan- och bygglagen var dels att begränsa det statliga inflytandet i kommunernas planläggning, dels att länsstyrelsen skulle ges ansvaret att samlat företräda staten gentemot kommunen i såväl översiktsplaneringen som detaljplaneläggningen. Det finns inget skäl att ifrågasätta eller ändra länsstyrelsens ansvar för samordningen av statens intressen i det tidiga skedet av den fysiska planeringen, snarare tvärtom. De utredningar som har genomförts under senare år har samstämmigt tryckt på behovet av att länsstyrelsen också fortsättningsvis bör svara för den statliga samordningen, vilket även bekräftas av remissynpunkterna från såväl kommuner som statliga myndigheter. Samtidigt har det i olika sammanhang under senare år förts fram synpunkter på att länsstyrelsen har haft betydande svårigheter att svara upp mot förväntningarna och framförallt kommunerna har efterlyst förbättringar i hur länsstyrelsen företräder staten.

Regeringen har på olika sätt uppmärksammat de problem som har förts fram när det gäller länsstyrelsernas uppgifter i den fysiska planeringen enligt plan- och bygglagen. I avsnitt 17.1 återkommer regeringen med en närmare redovisning av länsstyrelsens ansvar samt av vilka insatser som har gjorts. Mot bakgrund av länsstyrelsens viktiga samordningsroll finns

det anledning att ifrågasätta Byggprocessutredningens ändringsförslag i denna del.

Även i fråga om samrådet med lantmäterimyndigheten finns det skäl att ifrågasätta Byggprocessutredningens förslag. Lantmäterimyndigheten är en naturlig samrådspart för de delar av plangenomförandeprocessen som avser ändringar i fastighetsindelningen och i fastighetsanknutna rättighetsupplåtelser.

Det tidiga samrådet med länsstyrelsen, som fördes fram som viktigt redan i förarbetena inför den nuvarande lagens ikraftträdande, bör också fortsättningsvis vara ett grundläggande instrument för det statliga inflytandet. En begränsning av samrådet skulle på ett olyckligt sätt minska länsstyrelsens möjligheter att samordna och hävda statliga intressen. Ett tidigt samråd med länsstyrelsen är en förutsättning för att länsstyrelsen ska kunna fullfölja sin uppgift att verka för och samordna statens intressen.

Redan den nuvarande utformningen av samrådsbestämmelserna innebär att länsstyrelserna och lantmäterimyndigheten kan avstå från att lämna synpunkter under samrådet. Flertalet länsstyrelser har utvecklat ändamålsenliga former för ett rationellt samrådsförfarande, vilket ofta i praktiken, inte minst vid okomplicerade planförslag, innebär att man avstår från att lämna synpunkter i ett samrådsyttrande. Det finns anledning att tro att länsstyrelserna genom den pågående kompetenssatsningen och ett ökat erfarenhetsutbyte kommer att förbättra formerna för samråd ytterligare. Bestämmelserna om samråd med länsstyrelserna och med lantmäterimyndigheten bör därför inte ändras i sak.

För att få en bättre konsistens mellan länsstyrelsens överprövningsgrunder och vad länsstyrelsen ska samråda om och granska under granskningstiden, bör även en komplettering göras i samrådsbestämmelserna som innebär att länsstyrelsen under samrådet också bör verka för att en bebyggelse inte blir olämplig med hänsyn till människors hälsa eller säkerhet eller till risken för olyckor, översvämning eller erosion. Därmed görs tydligt att länsstyrelsen genom aktiva insatser tidigt i planeringsprocessen ska bidra med sådant underlag, råd och synpunkter som ger kommunen möjlighet att utforma planförslaget så att ett senare statligt ingripande kan undvikas. I övrigt finns det inte tillräckliga skäl för att ändra bestämmelserna om samråd med länsstyrelsen.

Däremot är det angeläget att kommunen vid granskningen får uttryckliga besked om det exempelvis finns risk för ett ingripande från staten efter planen har antagits. Därför bör det av bestämmelserna uttryckligen framgå att länsstyrelsen under granskningstiden ska yttra sig över ett planförslag, om förslaget enligt länsstyrelsens bedömning innebär att det finns en risk för en överprövning enligt bestämmelserna om tillsyn över kommunala beslut. Yttrandet bör begränsas till de ingripandegrunder som avser att ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken inte tillgodoses, att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken inte följs, att strandskydd enligt 7 kap. miljöbalken upphävs i strid med gällande bestämmelser, att regleringen av sådana frågor om användningen av mark- och vattenområden som angår flera kommuner inte har samordnats på ett lämpligt sätt eller att en bebyggelse annars blir olämplig med hänsyn till människors hälsa eller säkerhet eller till risken för olyckor, översvämning eller erosion. Normalt innebär detta inte någon ny uppgift för läns-

styrelsen eftersom flertalet länsstyrelser redan enligt de nuvarande bestämmelserna regelmässigt avger ett yttrande vid utställningen i de fall någon av ingripandegrunderna är aktuella.

Hänvisningar till S11-6

  • Prop. 2009/10:170: Avsnitt 28.1

12. Genomförandet av detaljplaner

Regeringens förslag: Genomförandet av en detaljplan ska grundas på den planbeskrivning som kommunen har utarbetat i detaljplaneärendet.

En kommun ska få lösa mark eller utrymme som inte har bebyggts på ett sätt som i huvudsak följer detaljplanen även om det finns olika huvudmän för de allmänna platserna i detaljplanen.

Kravet på utställning av kommunens förslag avseende ersättningsskyldighet för fastighetsägarna för anordnande av allmänna platser och anordningar som tillhör sådana platser tas bort. I stället ska sådana förslag hållas tillgängliga för granskning under en granskningstid som kungörs av kommunen.

Markägares skyldighet att, utan prövning av länsstyrelsen, avstå mark utan ersättning slopas.

PBL-kommitténs förslag motsvarar delvis regeringens. Lagtextpromemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser har tillstyrkt PBL-kommitténs förslag att en genomförandebeskrivning inte behöver utgöras av en särskild handling. Det är bra om innehållet igenomförandebeskrivningen redovisas i anslutning till planbestämmelserna, menar flera remissinstanser. Boverket, Lantmäteriet och Sveriges Kommuner och Landsting m.fl. har lämnat synpunkter på förslaget i lagtextpromemorian och anfört att de inte förstår tillägget i den föreslagna 6 kap. 1 § ”med de ändringar som samrådet om planförslaget och granskningen av det har medfört innan detaljplanen antogs”. Enligt instanserna är det en självklarhet att det ursprungliga förslaget till planbeskrivning successivt ändras om synpunkter under planprocessens gång så kräver. Enligt Lantmäteriet är ”planbeskrivningen” den slutprodukt som tillfogas planen och därför blir det naturligt att säga att genomförandet ska grundas på planbeskrivningen. I annat fall skulle, enligt Lantmäteriet, innebörden bli att planbeskrivningen är bindande för genomförandet vilket inte är lämpligt. Enligt

Sveriges Kommuner och Landsting är det något oklart med vad som avses med uttrycket ”ska grundas på” eftersom planbeskrivningen inte är bindande. Några remissinstanser, bland annat Lantmäteriet tillstyrker kommitténs förslag att upphäva nuvarande 6 kap. 18 § som innebär att mark med detaljplan med enskilt huvudmannaskap i vissa falla ska upplåtas utan ersättning. Några remissinstanser menar att bestämmelsen i stället bör ändras så att enskilt huvudmannaskap hanteras som kommunalt huvudmannaskap.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande 6 kap. 1 § plan- och bygglagen ska man, när en detaljplan upprättas, i en särskild handling kallad genomförandebeskrivning redovisa de organisatoriska, tekniska,