MÖD 2001:45

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Växjö tingsrätts, miljödomstolen, dom 2000-02-18 i mål nr M 42-99,

se bilaga A

KLAGANDE

Banverket, Södra regionen, Box 366, 201 23 MALMÖ

Ombud

Advokaten BN

MOTPARTER

1. JA m.fl.

Ombud

Advokaten RL

2. GH m.fl.

Ombud

Advokaten NR

3. JF m.fl.

Ombud

Advokaten MJ

4. EM m.fl.

Ombud

GT

5. IB m.fl.

Ombud

CB

SAKEN

Godkännande eller lagligförklaring enligt vattenlagen (1983:291) av bortledning av grundvatten för saneringsändamål från norra tunnelmynningen och från arbetstunneln vid mellanpåslaget vid utförande av järnvägstunnel genom Hallandsåsen, m.m.

_________________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

1. Miljööverdomstolen avslår Banverkets överklagande såvitt avser yrkandet om godkännande av den bortledning av grundvatten som ägt rum för saneringsändamål från norra tunnelmynningen och från arbetstunneln vid mellanpåslaget under tiden 4 februari - 3 juli 1998 respektive 4 maj - 15 augusti 1998.

2. Miljööverdomstolen undanröjer miljödomstolens dom i den del som avser lagligförklaring av den bortledning av grundvatten som ägt rum för saneringsändamål från norra tunnelmynningen och från arbetstunneln vid mellanpåslaget under tiden 4 februari - 3 juli 1998 respektive 4 maj - 15 augusti 1998 samt återförvisar målet i den delen till miljödomstolen för förnyad handläggning. Frågan om rättegångskostnaderna i Miljööverdomstolen i denna del skall prövas av miljödomstolen i samband med målet efter dess återupptagande.

3. Miljööverdomstolen avslår Banverkets yrkande i fråga om ersättningen för rättegångskostnader vid miljödomstolen till RLs, NRs och MJs huvudmän.

4. Banverket skall betala ersättning för rättegångskostnader i Miljööverdomstolen till:

a. Båstads kommun med tjugotvåtusenfemhundra (22 500) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från denna dag till dess betalning sker.

b. JA m.fl. (RLs huvudmän) med tjugotusensexhundratjugofem

(20 625) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från denna dag till dess betalning sker.

c. GH m.fl. (NRs huvudmän) med femtontusen

(15 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från denna dag till dess betalning sker.

d. JF m.fl. (MJs huvudmän) med sextontusenåttahundrasjuttiofem (16 875) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från denna dag till dess betalning sker.

e. EM m.fl. (GTs huvudmän) med femtontusensjuhundrafemtio (15 750) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från denna dag till dess betalning sker.

f. IB m.fl. (CBs huvudmän) med tretusensjuhundrafemtio (3 750) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från denna dag till dess betalning sker.

_________________________

YRKANDEN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Banverket har yrkat att Miljööverdomstolen godkänner enligt 4 kap. 4 § andra stycket vattenlagen (1983:291; VL) den grundvattenbortledning för saneringsändamål som Banverket företagit från den norra tunnelmynningen och från arbetstunneln vid mellanpåslaget under tiden 4 februari - 3 juli 1998 respektive 4 maj - 15 augusti 1998. Banverket har i andra hand yrkat lagligförklaring enligt 4 kap. 5 § första stycket VL av denna grundvattenbortledning.

Banverket har också yrkat att Miljööverdomstolen, med ändring av punkterna 3, 9 och 10 under rubriken Rättegångskostnader i miljödomstolens domslut, bestämmer den ersättning Banverket skall utge till JA m.fl., RL, N-EK och GH samt JF m.fl., (RLs, NRs respektive MJs huvudmän) till de belopp Banverket medgett vid miljödomstolen.

JA m.fl., RL, N-EK och GH samt JF m.fl. har bestritt ändring såvitt avser ersättningen för rättegångskostnader vid miljödomstolen.

Skriftliga yttranden i sak har inkommit från Kammarkollegiet, Naturvårdsverket, Länsstyrelsen i Skåne län, Båstads kommun, Miljö- och byggnadsnämnden i Båstads kommun samt sakägare.

Miljööverdomstolen har avgjort målet utan huvudförhandling med stöd av 23 kap. 6 § första stycket första meningen miljöbalken.

BANVERKETS UTVECKLING AV TALAN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Banverket har anfört i huvudsak följande till utveckling av sin talan i Miljööverdomstolen.

Rätt att för saneringsändamål bortleda grundvatten

För att under byggnadstiden minimera inläckaget av grundvatten i tunneln tätades berget vid det norra tunnelpåslaget och vid arbetstunneln vid mellanpåslaget med tätningsmassan RHOCA Gil, en produkt som innehåller de giftiga monomererna akrylamid och N-metylolakrylamid. Tunnelbygget avbröts i början av oktober 1997 sedan man upptäckt höga halter av akrylamid i Vadbäcken och Stensån nedströms utsläppspunkterna av grundvatten från tunnelbygget. Vid samma tidpunkt rapporterades förgiftningssymptom hos människor och djur liksom förekomsten av akrylamid i vissa brunnar. Vid provtagningar konstaterades att både akrylamid och N-metylolakrylamid spritt sig från tunnlarna genom läckvattnet till vattendrag och vissa brunnar i anslutning till Vadbäcken. Vid igångsättandet av saneringen var det inte känt hur stor mängd RHOCA Gil som hade kommit till användning samt hur mycket av amiderna som inte hade polymeriserats.

Godkännande enligt 4 kap. 4 § andra stycket VL

Den grundvattenbortledning för saneringsändamål som Banverket företagit från den norra tunnelmynningen och från arbetstunneln bör godkännas eftersom förhållanden som avses i 4 kap. 4 § andra stycket VL förelåg.

Av förarbetena till 4 kap. 4 § VL framgår att regeln om nöd i 24 kap. 4 § brottsbalken skall tjäna till ledning för tillämpningen av nödregeln. Det innebär bl.a. att vissa krav ställs på situationen för att den skall kunna betecknas som en nödsituation och att nödhandlingen skall vara försvarlig. Av förarbetena till nödregeln i brottsbalken framgår att i kravet på att nödhandlingen skall vara försvarlig ligger i allmänhet att den skall vara påkallad av ett intresse av betydligt större vikt än det som offras genom handlingen samt att den skall vara behövlig för att tillgodose förstnämnda intresse. Att handlingen skall vara försvarlig behöver inte innebära att handlingen skall motsvara det allra bästa alternativet bland de olika möjligheter som eventuellt stod till buds. Det är tillfyllest att situationen kunde anses ha rimligen motiverat att vederbörande handlade så som han gjorde.

När spridningen av RHOCA Gil blivit känd övertog Banverkets generaldirektör ledningen av tunnelprojektet och tillskapade en oberoende expertgrupp, MGG, med uppgift att bl.a. lämna råd i frågan om sanering från RHOCA Gil. Gruppen utarbetade förslag till sanering och tillrådde Banverket att påbörja den aktiva sanering som omfattas av förevarande ansökan utan att avvakta föregående tillståndsprövning enligt VL. Därom särskilt tillfrågad av Banverket innan saneringen beslutades framförde gruppen till Banverket uppfattningen att situationen utan skymt av tvivel var sådan att 4 kap. 4 § andra stycket VL var tillämplig. Länsstyrelsen, Naturvårdsverket och Båstads kommun gav uttryck för samma uppfattningar.

Banverket åberopar i frågan om nödläge förelåg expertgruppen MGG:s promemoria med gruppens bevekelsegrunder i frågan om det motiverade i åtgärden såsom de framfördes till Banverket innan åtgärderna vidtogs. Banverket vill särskilt framhålla vad som antecknats om de i RHOCA Gil ingående amidernas farlighet, att det inte var känt hur mycket av tätningsmedlet som kommit till användning och att det var obekant hur mycket av medlet som inte polymeriserats. MGG framförde att det fanns risk för att amiderna skulle sprida sig vidare utanför tunnlarnas närområde trots den dominerande grundvattenströmningen mot tunnlarna, att det i och utanför den täta injekteringsskärm som utgjordes av polymeriserat RHOCA Gil fanns fickor med icke polymeriserade amider till obestämd mängd. Vidare var det på vetenskapens dåvarande ståndpunkt obekant hur lång tid som skulle krävas för att amiderna skulle brytas ned på naturlig väg. Banverket utgick från att nedbrytningen skulle vara så ringa att den var försumbar, innebärande att monomererna i dessa fickor skulle vara oförändrade under tunnelns livstid. Risken för spridning av dessa monomerer kunde inte lämnas obeaktad. Det kunde inte hållas för uteslutet att någon förändring, exempelvis sprickbildning, skulle kunna ske av tätningsskärmen under tunnelns livstid, varvid amiderna skulle kunna läcka in i tunneln och vidare ut i recipienterna. Sistnämnda förhållande tillmätte Banverket alldeles särskilt stor betydelse vid bedömande av läget och av ändamålsenligheten av den föreslagna metoden att sanera, som gick ut på att hål borrades i den av polymeriserat material ingående tätskärmen, varvid de i fickorna inneslutna amiderna kunde läcka in i tunneln och tas om hand på ett säkert sätt.

Det föreligger säkra hållpunkter för slutsatsen att någon påverkan på miljön inte behövde befaras av den måttliga och tillfälliga grundvattensänkning som saneringen innebar. Inte heller något annat av de intressen som uppbär VL har riskerats. Dessa slutsatser vinner stöd även i de bedömningar av Banverkets konsulter som i de tidigare vattenmålen gjorts i fråga om temporär grundvattensänkning. I sammanhanget är inte heller betydelselöst att Banverket med ledning av vunna erfarenheter kunde beräkna att tillståndsprövning av saneringen skulle kräva minst ett år efter därom gjord ansökan. Sistnämnda förhållande innebär att Banverket efter att ha bestämt sig för saneringsmetod skulle ha haft att upprätta ansökan till vattendomstolen med de handlingar och procedurer i fråga om samråd som krävdes. Banverket skulle därefter ha nödgats avvakta resultatet av tillståndsprövningen innan några skadeförebyggande åtgärder skulle ha kunnat påbörjas. Med hänsyn till de risker som förelåg vore ett sådant förhållningssätt inte ansvarsfullt.

Som MGG framhållit var en effektiv sanering förutsättningen för arbetet med tätningsåtgärder för att kunna höja grundvattennivån. De saneringsåtgärder som Banverket företog i form av en försiktig sänkning av grundvattennivån utgjorde en rimlig balans mellan intresset av att säkerställa att amiderna kunde tas om hand på ett säkert sätt och intresset av att inte äventyra skador på natur och andra intressen av för låga grundvattennivåer.

Frågan om bestämmelsen i 4 kap. 4 § andra stycket VL är tillämplig på bortledande av grundvatten

Bakgrunden till bestämmelsen i 4 kap. 4 § andra stycket VL var de dammbrott med omfattande översvämningar som följd som inträffade i samband med häftiga regn under hösten 1985 i Kopparbergs och Gävleborgs län. Regeringen beslutade då att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda vissa säkerhetsfrågor samt överväga åtgärder för att minska risken för och effekterna av översvämningar. Utredningsuppdraget redovisades i betänkandet SOU 1987:64 Dammsäkerhet och skydd mot översvämningar. Utredningsmannen ansåg för sin del att en särskild nödbestämmelse inte erfordrades i VL. Överväganden som redovisades i lagstiftningsärendet, se prop. 1988/89:116 om vissa dammsäkerhets- och vattenkraftsfrågor m.m., ansågs motivera införandet av lagrummet i fråga. Sålunda infördes dels en särskild nödregel, enligt vilken tillståndspliktiga åtgärder som strider mot meddelade bestämmelser om innehållande och tappning av vatten i nödfall får vidtas utan föregående tillstånd, dels en regel om skyldighet att snarast möjligt inhämta vattendomstolens godkännande av åtgärden. Sistnämnda regel straffsanktionerades. Som framgår av bestämmelsen i fråga gavs den en vidare hänsyftning än till hushållningsbestämmelser för dammanläggningar vid kraftverk.

Skälen till att i VL införa en befrielse i nödlägen från skyldigheten att på förhand inhämta tillstånd till vissa vattenföretag diskuterades av föredragande statsrådet i prop. 1988/89:116 s. 31 f. Såsom där anfördes kan behovet diskuteras, eftersom de allmänna bestämmelserna om ansvarsfrihet vid nöd i 24 kap.brottsbalken vore tillämpliga. Det bärande skälet, prop. 1988/89:116 s. 32, går ut på att föreskriften om att ansökan om godkännande skall ske snarast möjligt innebär en avgörande processuell fördel för den skadelidande; i stället för att nödgas stämma företagaren med ty åtföljande kostnadsrisk, får han möjligheten att på företagarens bekostnad erhålla prövning av sina anspråk inom ramen för ett ansökningsmål, i vilket företagaren, förutom kostnadsansvaret, även har utredningsskyldigheten.

Sammanfattningsvis innebär lagrummet inte annat än att vissa vattenföretag som utförts i nöd, måste av företagaren så snart som möjligt underkastas tillståndsprövning i efterhand. De bärande skälen för bestämmelsen var omsorgen om de skadelidandes möjligheter att göra sina anspråk gällande.

Den aktivitet som Banverket genom förevarande ansökan underkastat domstolsprövning är den ytterligare grundvattenbortledning som saneringen innebar. Denna ytterligare grundvattenbortledning är - liksom en ändring av vattenhushållning vid dammanläggningar - att betrakta som vattenföretag i VL:s mening, se prop. 1988/89:116 s. 31. Den extra grundvattenbortledningen är alltså vattenrättsligt samma slags aktivitet som ändring av vattenhushållning vid dammanläggningar. Även om lagstiftaren främst tänkte på dammsäkerhet när bestämmelsen infördes bör beaktas att lagrummet inte givits så snäv avfattning att den utesluter annan tillämpning. Nu aktuellt vattenföretag låter sig väl förena med ordalydelsen. De skäl som motiverat bestämmelsen - omsorgen om de skadelidande - gör sig lika starkt gällande även i detta fall. Länsstyrelsen, som godkände saneringen, synes i sitt godkännande ha varit av samma mening. Vad som kan diskuteras är frågan om tillståndsplikt förelåg. Fråga nu är emellertid inte att ta ställning till en utebliven ansökan om godkännande, i vilken situation med hänsyn till straffbarheten naturligtvis legalitetsprincipen hade motiverat en alldeles särskilt inskränkt lagtolkning. Fråga är i stället om en ansökan om godkännande där företagaren själv önskar prövningen. Med hänsyn till det sagda och då inga intressen talar däremot bör det inte finnas några betänkligheter mot att tillämpa lagrummet.

Genom tingsrättens rättstillämpning har frågan om möjligheterna för Banverket att genomföra tillståndsprövning i efterhand av den extra grundvattenbortledning som saneringen innebar komplicerats i onödan och tilldragit sig stort intresse. Skälet till detta torde vara att tillskriva de aktuella reglernas utformning. I lagrådets utlåtande s. 3 över förslaget till miljöbalk ifrågasattes starkt om reglerna i VL försvarade sin plats i ett nytt lagkomplex, eftersom många av bestämmelserna hade ringa aktualitet. I lagrådsutlåtandet över förslaget att i miljöbalken införa VL:s bestämmelser om laglighetsprövning under 11 kap. 17 § av det remitterade förslaget ifrågasatte lagrådet om det fanns anledning att behålla denna reglering. I den mån den aktuella verksamheten eller anläggningen är tillståndspliktig enligt miljöbalken kvarstår ju, anmärkte lagrådet, tillståndsplikten oberoende av om verksamheten avslutats eller anläggningen lagts ner. I övrigt gäller, tillade lagrådet, att den som vill bedriva vattenverksamhet får ansöka om tillstånd, även om det inte krävs tillstånd till verksamheten. På de av lagrådet anförda skälen intogs inte bestämmelserna om laglighetsprövning.

Även på VL:s tid var det svårt att hävda att reglerna om laglighetsprövning hade någon självständig betydelse. Skälen till detta är, som lagrådet konstaterade, att tillståndsplikten inte påverkas av det förhållandet att företaget har utförts. Beträffande nödregeln kan möjligen hävdas att den skulle behövas som en erinran om att inte heller nöd befriade från tillståndsplikten.

Lagligförklaring enligt 4 kap. 5 § första stycket VL

Banverket anser att så långt gående slutsatser som miljödomstolen dragit av ett förarbetsuttalande rörande lagligförklaring inte är motiverade och att de krav för lagligförklaring som miljödomstolen uppställt saknar stöd i VL. I bestämmelsen uppställs som enda rekvisit att ett vattenföretag har utförts utan tillstånd. Det förefaller mindre troligt att det skulle ha varit lagstiftarens mening att uppställa sådana särskilda förutsättningar som miljödomstolen antagit utan att detta direkt skulle ha kommit till uttryck i lagen. Härtill kommer att sådana förutsättningar inte vore förenliga med de ändamålssynpunkter som motiverat bestämmelserna. För tillståndsplikten, både enligt VL och miljöbalken, är det betydelselöst att ett vattenföretag eller en vattenverksamhet har avslutats (jfr prop. 1997/98:45 del 1, s. 370). Även om lagligförklaring inte finns i miljöbalken förutsätts även där att prövning av vattenverksamhet kan ske efter att verksamheten avslutats. Miljöhänsyn motiverar möjligheten att få frågorna om skyddsåtgärder och försiktighetsmått prövade även i efterhand. Från företagarens synpunkt är det dessutom en fördel att en gång för alla kunna få skadeståndsfrågorna bedömda i samma ordning. För sakägarna är det utrednings- och kostnadsmässigt en fördel med motsvarande ordning. Funnes inte en sådan möjlighet för avslutade företag skulle sakägarna ha både utredningsskyldighet och kostnadsansvar för att göra sina anspråk gällande.

Banverket har i förevarande fall fullständig vetskap om de mängder och flöden som vattenföretaget avser och har redovisat detta i målet. Det föreligger således förutsättningar för prövning i sak av Banverkets ansökan. Några villkor för lagligförklaringen erfordras inte utöver de miljödomstolen bestämt för tillståndet.

Ersättning för rättegångskostnader vid miljödomstolen

Partsställning i vattenmål tillkommer - förutom sökanden - endast den som har rättslig anknytning till fast egendom som berörs av vattenföretaget (sakägare). Härmed avses ägare av fast egendom eller innehavare av skriftligen eller muntligen upplåten rätt till sådan egendom som direkt skadas genom vattenföretaget eller som annars lider intrång i något för fastighetens ekonomiska utnyttjande väsentligt intresse med anknytning till det vattenområde där företaget utförs. Såvitt framgår av miljödomstolens domskäl har domstolen utvidgat sökandens betalningsskyldighet för sakägares rättegångskostnader till att avse även förhållandet till annan än part i målet, vilket är en felaktig rättstillämpning.

NR företräder i målet två sakägare, varav den ene, advokaten RL, själv är sakägarombud i målet. NR har av miljödomstolen erhållit yrkat belopp dvs. sammanlagt 145 770 kr. Banverket har medgett ett belopp om totalt 42 866 kr, dvs. 25 000 kr för arvode jämte utlägg och mervärdesskatt. Arbetet har, förutom deltagande i en huvudförhandlingsdag och ingivande av två erinringsskrifter, såvitt framgår av kostnadsräkningen, inte varit inriktat på sakägarnas förhållanden. I stället har NR, utöver arbetet med vissa processuella frågor, utarbetat en promemoria som går ut på att även tunneln är en vattenanläggning. Dessa insatser synes inte vara av beskaffenhet att berättiga till nämnvärd gottgörelse. Banverket har dessutom redan ålagts att betala NR för denna promemoria i ett mål vid Umeå tingsrätt (M 644/99). NRs huvudmän får därför, för det arbete som tillvaratar sakägarnas rätt i förevarande mål, anses skäligen gottgjord med det medgivna beloppet.

RL företräder i målet 21 fastighetsägare, vara 20 är sakägare. RL har av miljödomstolen erhållit yrkat belopp, dvs. sammanlagt 172 601 kr. Banverket har medgett ett belopp om totalt 50 130 kr, dvs. 40 000 kr för arvode jämte utlägg och mervärdesskatt. Liksom NR har RLs arbete varit inriktat på allmänna frågor. Han har i stor utsträckning sammanträtt och diskuterat med andra ombud. RL har inkommit med en erinringsskrift, i vilken ingen av sakägarnas enskilda förhållanden berörs närmare. Hans huvudmän får anses skäligen gottgjorda med det medgivna beloppet.

MJ har gjort gällande att hon företräder ca 65 fastighetsägare. Av dessa är endast 26 sakägare. En av sakägarna är en samfällighetsförening som kostnadsmässigt skall ses som en enda motpart och inte 36 som MJ gör gällande. MJs huvudmän har av miljödomstolen erhållit yrkat belopp, dvs. sammanlagt 115 062 kr. MJ har till stor del arbetat med allmänna frågor men har också bevakat sakägarnas enskilda förhållanden. Hennes huvudmän får anses skäligen gottgjorda med det av Banverket medgivna beloppet om totalt 85 065 kr, dvs. 67 000 kr för arvode jämte utlägg och mervärdesskatt.

MOTPARTERNAS OCH REMISSMYNDIGHETERNAS YTTRANDEN

Kammarkollegiet har, med hänvisning till sin inställning vid miljödomstolen, inte haft något att erinra mot vad Banverket anfört i överklagandet.

Naturvårdsverket har inte haft något att erinra mot Banverkets yrkande om godkännande av den grundvattenbortledning Banverket företagit för saneringsändamål, och avstått från att yttra sig i övrigt.

Länsstyrelsen i Skåne län har tillstyrkt bifall till Banverkets yrkande om godkännande av den grundvattenbortledning Banverket företagit för saneringsändamål, och avstått från att yttra sig i övrigt.

Båstads kommun har inte haft något att erinra mot Banverkets yrkande om godkännande av den grundvattenbortledning Banverket företagit för saneringsändamål eller, i andra hand, lagligförklaring av densamma.

Miljö- och byggnadsnämnden i Båstads kommun har inte haft något att erinra mot Banverkets yrkande om godkännande av den grundvattenbortledning Banverket företagit för saneringsändamål eller, i andra hand, lagligförklaring av densamma.

JA m.fl. (RLs huvudmän) har bestritt ändring i sak, eftersom de numera intar den inställningen att miljödomstolens bedömningar är riktiga. De har därvid anfört i huvudsak följande.

Något nödläge var inte för handen vid grundvattenbortledningen för saneringsändamål. Enligt alla involverade, experter och lekmän, förelåg ingen risk att akrylamiden skulle sprida sig, eftersom vattentrycket pressade det mot tunneln, där det kunde omhändertas och oskadliggöras. Detta var också det budskap som framfördes till de boende i området. Förvånansvärt är att ingen slog larm till allmänheten om de farhågor för spridning av miljögifter som verkligen förelåg och som Banverket numera vidgår i frågan om godkännande av grundvattenbortledning för saneringsändamål. Vid huvudförhandlingen i miljödomstolen framkom att den avsiktliga avsänkning av grundvattennivån som skedde i samband med saneringen helt saknat betydelse för att begränsa skadan. Denna insikt bör eller i vart fall borde förelegat vid tiden för ingreppet. En nödsituation kan därför inte anses ha förelegat. Handlingen kan därför inte anses försvarlig i ljuset av det anförda och de faktiska förhållandena. Det är inte riktigt att den aktiva saneringen inte vållat någon påvisbar skada. Flera bäckar och branddammar, liksom brunnar, sinade ytterligare under och efter avtappningen för sanering.

Vid bedömningen av skäligheten av yrkade rättegångskostnader är väsentligt att hålla i minnet ärendets långa tidsutdräkt, dess komplexitet, antalet sakägare med många olika uppfattningar om hur sakägarna bör ställa sig, samt inte minst det omfattande skriftliga material som framställts med anledning av tunnelbygget, avvattningen av åsen och giftutsläppen. Att ta del av materialet har varit nödvändigt för att hålla sig à jour med händelseutvecklingen och för bedömning av de juridiska frågorna liksom för upplägg av strategin. Som boende och verksam i Båstad är jag antagligen den av alla ombud som haft bäst kännedom om skeendena. Detta har föranlett att jag kontaktats av kolleger med förfrågningar och överläggningar. Dessa kontakter liksom ärendets komplicerade natur och omfattning har föranlett ett behov av samordning till båtnad dels för klienterna, dels för processen som sådan, vilket inte minst bör ha kommit Banverket till del i form av mindre rättegångskostnader.

RL m.fl. (NRs huvudmän) har bestritt ändring i sak. De har i fråga om rättegångskostnader anfört följande. NR företrädde inte, som Banverket påstår, två sakägare vid miljödomstolen. Vid huvudförhandlingen företrädde han med stöd av transportfullmakt även ingenjören Ingemar Grangårds huvudmän. Målet vid miljödomstolen var omfattande och det var befogat att göra en grundlig genomgång av rättsläget i frågan om en tunnel som sådan är en vattenanläggning.

JF m.fl. (MJs huvudmän) har bestritt ändring i sak och anfört i huvudsak följande. Samtliga de 65 fastighetsägare som MJ företräder i målet är att anse som sakägare. Beträffande de 36 fastigheter som ingår i Axelstorps vatten- och avloppssamfällighet skall noteras att MJ varit i kontakt med och fört diskussioner med de enskilda fastighetsägare som ingår i samfälligheten. För att underlätta handläggningen har dock fullmakt endast getts in för själva samfälligheten. De fastigheter som ingår i samfälligheten är upptagna i Banverkets sakägarförteckning. Det torde vara ostridigt att ägarna till dessa fastigheter är att betrakta som sakägare i målet. Givetvis innebär det stora antal sakägare som jag företräder att jag tvingats lägga ned ett omfattande arbete för att tillvarata envar av sakägarnas intresse.

IB m.fl. (CBs huvudmän) har bestritt ändring i sak.

EM m.fl. (GTs huvudmän) har bestritt ändring i sak.

BANVERKETS BEMÖTANDE

Godkännande enligt 4 kap. 4 § andra stycket VL

Banverket vidhåller att förhållandena motiverat bedömningen att nödläge förelegat och att hinder mot företaget inte möter enligt bestämmelserna i 3 kap. VL. Den förändrade hållning som kan iakttas hos vissa av sakägarna är inte sakligt motiverad. Samtliga myndigheter anser att ett nödläge varit för handen.

Lagligförklaring enligt 4 kap. 5 § första stycket VL

Banverket vidhåller att hinder inte möter mot företaget enligt bestämmelserna i 3 kap. VL. Det förhållandet att ett antal sakägare bytt inställning från att anse att förutsättningar för lagligförklaring varit för handen till att sådana förutsättningar saknades förändrar inte Banverkets inställning. Den ändrade inställningen är inte sakligt motiverad. Samtliga myndigheter anser att ett nödläge varit för handen.

Ersättning för rättegångskostnader vid miljödomstolen

Såvitt avser RLs huvudmäns kostnadsanspråk anförs följande. RLs insatser till sina kollegor är inte en omständighet som grundar rätt till kostnadsersättning från Banverket. Banverket ansvarar endast för sådana kostnader som varit skäligen påkallade för att de sakägare som RL företräder skall kunna tillvarata sin rätt. RLs kostnader för sina omfattande kontakter med kollegorna har inte kommit hans huvudmän till godo och kostnaderna härför har därför inte varit skäligen påkallade.

Såvitt avser NRs huvudmäns kostnadsanspråk anförs följande. Under huvudförhandlingen berörde NR inte vid något sammanhang Ingemar Grangårds huvudmäns förhållanden. Det är möjligt att NR erhållit transportfullmakt, men - såvitt Banverket känner till - han har inte använt sig av den och alltså inte företrätt dem i målet. Några insatser för dem har nämligen inte kunnat iakttas. Även om så skulle ha varit fallet motiverar detta knappast bedömningen att högre ersättning vore berättigad.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Av 6 § första stycket lagen (1998:811) om införande av miljöbalken följer att målet skall prövas i sak enligt vattenlagen (1983:291; VL).

Godkännande enligt 4 kap. 4 § andra stycket VL

Om det för att avvärja fara för liv eller hälsa, rädda värdefull egendom eller av annan sådan orsak är nödvändigt att åtgärder vidtas som strider mot meddelade bestämmelser om innehållande och tappning av vatten, får åtgärderna med stöd av 4 kap. 4 § andra stycket VL vidtas utan föregående tillstånd. Ansökan om godkännande av åtgärderna skall dock göras snarast möjligt.

Den ansökan om godkännande av åtgärder som Banverket har gett in avser bortledande av grundvatten under vissa angivna tidsperioder under år 1998.

Av 4 kap. 4 § andra stycket VL framgår att bestämmelsen gör det möjligt att vidta åtgärder som strider mot t.ex. gällande vattendoms regler om innehållande och tappning av vatten. Att bortleda inläckande grundvatten från en tunnel kan inte hänföras till innehållande och tappning av vatten. Av förarbetena till bestämmelsen framgår också att den tar sikte på vattenhushållning vid dammanläggningar (se prop. 1988/89:116 och SOU 1987:64). Enligt Miljööverdomstolen är alltså bestämmelsen om godkännande inte tillämplig på bortledande av grundvatten. På grund härav kan Banverkets förstahandsyrkande inte vinna bifall.

Lagligförklaring enligt 4 kap. 5 § första stycket VL

Banverket har i andra hand yrkat lagligförklaring av den bortledning av grundvatten som ägt rum för saneringsändamål från norra tunnelmynningen och från arbetstunneln vid mellanpåslaget under tiden den 4 februari - 3 juli 1998 respektive den 4 maj - 15 augusti 1998. Fråga uppkommer om lagliga förutsättningar föreligger för prövning av denna ansökan om lagligförklaring.

Enligt 6 § första stycket lagen (1998:811) om införande av miljöbalken (införandelagen) skall mål som inletts före miljöbalkens ikraftträdande bedömas enligt äldre bestämmelser, om det inte följer något annat av denna lag.

Det finns skäl att här klargöra de huvudsakliga skillnaderna mellan vattenlagens (1983:291; VL) och miljöbalkens bestämmelser om lagligförklaring av vattenverksamhet och vattenanläggningar. Av 4 kap. 5 § första stycket VL framgår att om ett vattenföretag har utförts utan tillstånd enligt denna eller äldre lag, får företagaren begära prövning av företagets laglighet. Bestämmelsen innefattar enligt sin ordalydelse inte någon principiell begränsning av möjligheten till lagligförklaring på annat sätt än att prövningen skall avse ett vattenföretag. Bortledande av grundvatten och utförande av anläggningar härför är ett vattenföretag enligt definitionen av detta begrepp i 1 kap. 3 § första stycket 2. VL.

I miljöbalken har möjligheterna till lagligförklaring begränsats till vattenanläggningar, dvs. det skall inte längre vara möjligt att lagligförklara vattenverksamhet. I övergångsbestämmelsen i 17 § införandelagen anges således att om en vattenanläggning har tillkommit utan tillstånd enligt vattenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre lagstiftning eller om tillståndsfrågan beträffande en sådan anläggning är oklar, får den som äger anläggningen eller avser att utnyttja den för vattenverksamhet begära prövning av anläggningens laglighet hos miljödomstolen.

I förarbetena till miljöbalken har inte särskilt berörts den övergångsproblematik som kan uppkomma när VL:s bestämmelser om lagligförklaring av vattenverksamhet upphävs. I motiven till den ovan nämnda övergångsbestämmelsen om lagligförklaring av vattenanläggningar förutsätts således att om anläggningen utnyttjas för vattenverksamhet, skall tillstånd för själva verksamheten prövas enligt miljöbalken (prop. 1997/98:45 del 2, s. 391). Det har inte intagits någon särskild övergångsbestämmelse till miljöbalken för det fallet att ett mål om lagligförklaring av ett vattenföretag inletts före miljöbalkens ikraftträdande den 1 januari 1999.

Det anförda innebär att förevarande mål, enligt huvudregeln i 6 § första stycket införandelagen, skall prövas i sak enligt bestämmelsen i 4 kap. 5 § första stycket VL.

Miljödomstolen har i den överklagade domen dragit slutsatsen att det inte är möjligt att lagligförklara grundvattenbortledning i förfluten tid och på den grunden avslagit Banverkets ansökan om lagligförklaring av den bortledning som ägt rum ur den befintliga arbetstunneln. Någon prövning i sak av ansökan i denna del har därför inte kommit till stånd. Det är inte lämpligt att Miljööverdomstolen som första instans prövar denna ansökan. Målet i den delen bör därför återförvisas till miljödomstolen.

Rättegångskostnader vid miljödomstolen

Banverket har yrkat att Miljööverdomstolen bestämmer den ersättning Banverket skall utge till RLs, NRs och MJs huvudmän för rättegångskostnader vid miljödomstolen till de belopp Banverket medgett där.

Miljööverdomstolen finner inte skäl att göra någon annan bedömning än den som miljödomstolen gjort såvitt avser ersättningen till RLs och NRs huvudmän.

Banverket har till stöd för att ersättningen till MJs huvudmän skall sättas ned huvudsakligen anfört att Axeltorps vatten- och avloppssamfällighet kostnadsmässigt skall behandlas som en enda part och inte 36 parter som MJ gör gällande. MJ har häremot anfört att hon företräder både Axeltorps vatten- och avloppssamfällighet och de enskilda fastighetsägare som ingår i samfälligheten.

Av handlingarna i målet framgår att MJ redan vid miljödomstolen gjorde gällande att hon företräder inte bara Axeltorps vatten- och avloppssamfällighet, utan även de enskilda fastighetsägare som ingår i samfälligheten. Banverket har i Miljööverdomstolen inte bestritt MJs huvudmäns påstående att samtliga fastigheter ligger inom ett influensområde som är beräknat med utgångspunkt från en grundvattensänkning om 30 cm. Det får därför antas att de är berörda av vattenföretaget på ett sådant sätt att de har rätt till ersättning av Banverket för sina kostnader i målet. På grund av det anförda finner Miljööverdomstolen inte skäl att frångå miljödomstolens bedömning i denna del.

Rättegångskostnader i Miljööverdomstolen

Banverket har att utge ersättning till sakägare i målet i Miljööverdomstolen. Enligt huvudregeln i 18 kap. 15 § tredje stycket rättegångsbalken skall dock frågan om kostnader i Miljööverdomstolen såvitt avser den del av målet som återförvisas till miljödomstolen prövas av miljödomstolen i samband med målet efter dess återupptagande (härmed avses kostnader angivna i aktbilagor 62, 64 och 67-69).

Banverket har i övrigt medgett att betala yrkade rättegångskostnader i Miljööverdomstolen. På grund härav bör Banverket förpliktas ersätta sakägarnas kostnader enligt vad som framgår av domslutet.

________________

Punkten 2 i domslutet kan ej överklagas.

HUR MAN ÖVERKLAGAR i övrigt, se bilaga C

Överklagande senast 2002-01-17

I avgörandet har deltagit hovrättslagmannen Ulf Bjällås, miljörådet Sven Bengtsson, hovrättsrådet Eva Wagner, referent, och hovrättsassessorn Anders Lillienau. Enhälligt