MÖD 2003:135

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Växjö tingsrätts, miljödomstolen, deldom 2002-11-14 i mål nr M 436-01, se bilaga A

KLAGANDE OCH MOTPART

Zinkgruvan Mining Aktiebolag, 556433-8639, 696 81 ZINKGRUVAN

Ombud

Advokaten LV

KLAGANDE OCH MOTPART

TN

Ombud

Förbundsjuristen LE

SAKEN

Ställande av säkerhet

_________________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

1. Miljööverdomstolen ändrar miljödomstolens domslut på så sätt att Miljööverdomstolen

a) upphäver vad miljödomstolen förordnat under rubriken Säkerhet

b) att tidpunkten i villkorspunkten 6 bestäms till den 1 november 2006

c) att tidpunkterna i villkorspunkterna 10 och 11 bestäms till den 30 juni 2004

d) att tidpunkten i villkorspunkten 13 bestäms till den 1 december 2004

e) att senaste tidpunkten för redovisning av uppskjutna frågor om utsläpp av vatten från klarningssjön jämte förslag till villkor bestäms till den 1 november 2005.

2. Miljööverdomstolen skjuter upp frågan om ställande av säkerhet för att de skyldigheter som gäller avslutnings- och efterbehandlingsåtgärder fullgörs. Bolaget skall utifrån upprättad efterbehandlingsplan beräkna kostnaderna för efterbehandlingen. Av utredningen skall framgå kostnaderna för att nu efterbehandla verksamhetsområdet samt i vilken omfattning och med vilken takt kostnaderna för efterbehandling förväntas öka när det nya tillståndet tas i anspråk. Av utredningen skall det framgå när efterbehandlingen bedöms utföras och om det är möjligt att inleda efterbehandlingen av något område i ett tidigare skede. Utifrån utredningen skall bolaget inkomma med förslag på säkerhet. Förslaget kan innebära att säkerheten skall ställas som ett engångsbelopp eller successivt. Det senare förutsätter dock att säkerhetens storlek vid varje tillfälle motsvarar kostnaderna för efterbehandling. Beträffande den del av säkerheten som avser efterbehandling av sandmagasinet kan bolaget föreslå att säkerheten skall ha en annan beskaffenhet än vad som framgår av 2 kap. 25 § utsökningsbalken. Säkerheten måste dock ha en sådan beskaffenhet att den är möjlig för tillsynsmyndigheten att ta i anspråk vid behov. Redovisning jämte förslag på ställande av säkerhet skall ges in till miljödomstolen senast den 1 december 2004.

3. Miljööverdomstolen förordnar som provisoriskt villkor för tiden intill dess annat bestäms att tillståndet får tas i anspråk endast under förutsättning av att Zinkgruvan Mining Aktiebolag ställer säkerhet om 65 miljoner kr för kostnaderna för avslutnings- och efterbehandlingsåtgärder. Säkerheten, som skall bestå av pant eller borgen enligt bestämmelserna i 2 kap. 25 § utsökningsbalken, skall godkännas av miljödomstolen innan tillståndet får tas i anspråk.

4. Miljööverdomstolen förordnar att tillståndet får tas i anspråk även om domen inte vunnit laga kraft.

_________________________

YRKANDEN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Zinkgruvan Mining Aktiebolag (bolaget) har yrkat att Miljööverdomstolen upphäver den del av miljödomstolens dom som avser ställande av säkerhet om 150 miljoner kr och i stället förordnar om en prövotid för fastställande av säkerhet. Av prövotidsvillkoret bör framgå att bolaget senast vid prövotidens utgång skall redovisa en efterbehandlingsplan som varit föremål för länsstyrelsens godkännande och att bolaget med utgångspunkt från kostnadsberäkningar samt tider för genomförande av planen skall föreslå villkor för ställande av säkerhet.

TN har yrkat att miljödomstolens dom ändras i den del som avser ställande av säkerhet på så sätt att bolaget skall åläggas att ställa en säkerhet om 250 miljoner kr för fullgörande av skyldigheter som gäller avslutnings- och återställande åtgärder, varav 200 miljoner kr skall reserveras för arbeten vid sandmagasin och dammar.

Part har bestritt motparts yrkande.

Bolaget har påpekat att de tider som gäller enligt miljödomstolens dom för vissa åtgärder och redovisningar bör flyttas fram eftersom verkställighetsförordnandet upphävts.

Yttranden har inkommit från Naturvårdsverket och Svenska Bankföreningen.

Miljööverdomstolen avgör med stöd av 23 kap. 6 § första stycket första meningen miljöbalken målet utan huvudförhandling.

UTVECKLANDE AV TALAN I MILJÖVERDOMSTOLEN

Bolaget

Avfallssand från gruvverksamhet har kommit att inkluderas i deponeringsdirektivet utan föregående genomlysning av konsekvenserna för den europeiska gruvnäringen samt för miljön. Inom Naturvårdsverket pågår för närvarande arbete med att utarbeta allmänna råd och handbokstext för deponering av vissa avfall som uppkommer vid prospektering, utvinning, behandling eller lagring av mineraltillgångar. Vidare pågår inom EU ett arbete med att ta fram ett särskilt deponeringsdirektiv för bl.a. gruvindustrin. Miljödomstolens dom innebär att den säkerhet bolaget skall ställa har kommit att bedömas efter ett regelverk som är i behov av ny vägledning.

Miljödomstolen har inte klargjort sina skäl för att föreskriva en säkerhet som motsvarar, inte endast uppskattade kostnader för att efterbehandla sandmagasinet (deponisäkerhet), utan även säkerhet för en framtida behandling av det totala industriområdet.

Formerna för den av miljödomstolen fastställda säkerheten ansluter till den hänvisning som i 16 kap. 3 § miljöbalken görs till utsökningsbalken. I 15 kap. 34 § miljöbalken, som uppställer ett obligatoriskt krav på säkerhet för verksamhet som omfattar deponering, hänvisas emellertid inte till 2 kap. 25 § utsökningsbalken. I stället anges annan lämplig åtgärd som alternativ till en ekonomisk säkerhet. Bolaget har under en lång följd av år gjort reserveringar i bokslut motsvarande successivt ökad skuld för efterbehandlingskostnader. Det innebär att kommande års verksamhet skall belastas av den tillkommande efterbehandlingskostnad som följer av ökad brytning av malm med efterföljande deponering av avfallssand. Skäligen bör en fortlöpande avsättning kunna ske genom reserveringar i bokslutet. För bolaget kan grovt göras bedömningen att nuvarande återställningsåtgärder för sandmagasin och klarningssjö m.m. skulle dra en kostnad i storleksordningen 60 - 70 miljoner kr. Det motsvarar vad bolaget hittills reserverat i balansräkningen.

I förarbetena rörande säkerhet redovisas inte någon konsekvensbedömning rörande formen för ställande av säkerhet i beaktande av de finansiella belastningar som det innebär för företagen. Bankerna har påtagliga betänkligheter för bankgarantier som löper mer än tio år. Därtill ställer bankerna krav på att motsvarande belopp som bankgarantin placeras i spärrat konto hos banken. Innebörden av detta är således att sedvanlig upplåning av ett belopp motsvarande säkerheten måste komma till stånd. Den finansiella belastningen för bolaget blir härigenom utomordentligt negativt påverkad av en upplåning som motsvarar cirka fem års normalt investeringsutrymme.

Miljödomstolen har föreskrivit säkerheten som en engångsåtgärd. En säkerhet bör dock kunna byggas upp successivt i takt med att efterbehandlingsbehov uppstår. Praxis är oklar huruvida successiv uppbyggnad av säkerhet kan godtas.

En aspekt som inte beaktats vid kostnadsberäkningarna är den låga sulfidhalten i avfallssanden. Det torde inte vara osannolikt att det i ett kommande direktiv för gruvavfall anges olika gränsvärden för sulfidhalt, kopplat till metodval och omfattning av efterbehandling. Vid ett sådant förhållande finns skäl att anta att kostnaderna för efterbehandling blir betydligt lägre än de hittills uppskattade. Tillsynsmyndigheten kan påfordra ytterligare säkerhet för det fall det visar sig att en redan ställd säkerhet bedöms vara otillräcklig. Det är rimligt att bestämmelsen tillämpas på ett sådant sätt att en inledningsvis beslutad säkerhet inte ”för säkerhets skull” fastställs till oskäligt hög nivå. Det kan förmodas att säkerheten i förevarande fall har blivit tilltagen i överkant.

Den fastställda säkerheten utgår från kostnadsberäkningar som inte bygger på en fastställd efterbehandlingsplan. För att ett mer rättvisande beslutsunderlag skall ligga till grund för beslut bör en anpassad efterbehandlingsplan utarbetas. Först sedan länsstyrelsen godkänt efterbehandlingsplanen finns ett tillräckligt underlag för att avsättning till säkerhet skall kunna beslutas. För framtagande av en ändamålsenlig efterbehandlingsplan behövs ytterligare en tid. Naturvårdsverkets arbete med framtagande av vägledningsmaterial angående säkerhet för deponier bör föreligga vid slutlig prövning av målet. Totalt bör prövotiden löpa på två år. Ett alternativ är att målet förklaras vilande i avbidan på i första hand på Naturvårdsverkets arbete.

TN

Han äger den mark där det befintliga och utökade sandmagasinet med dammar är beläget. Eftersom en fastighetsägare kan bli ansvarig för återställningsåtgärder är det viktigt för honom att ett tillräckligt stort belopp finns deponerat hos länsstyrelsen för den händelse att verksamhetsutövaren skulle gå i konkurs eller av annat skäl inte kunna ställas till ansvar.

Den mark där sandmagasinet är beläget har tagits i anspråk med stöd av minerallagstiftningen och omfattar cirka 75 ha. För det utökade sandmagasinet avses ytterligare cirka 35 ha av hans mark tas i anspråk. Efter avslutad deponering skall marken återställas och återgå till skogsmark. Av bolagets redovisning av hur återställningen och efterbehandlingen skall gå till framgår att sandmagasinet kommer att kräva den största insatsen både arbetsmässigt och ekonomiskt. Återställningen innebär att marken först skall täckas med krossat gråberg, morän och jord. Marken skall därefter beskogas. Bolagets kostnadsuppskattning, som miljödomstolen verkar ha haft som utgångspunkt vid sina överväganden, förutsätter att de angivna volymerna fyllnadsmassor kan erhållas, fraktas till platsen, schaktas ut och förses med vegetation till en kostnad understigande 100 kr/m3. En kostnad om 200 kr/m3 torde vara mer rättvisande, vilket skulle ge en återställnings- och efterbehandlingskostnad på 200 miljoner kronor enbart för sandmagasinet. Det skall också beaktas att återställningen kan behöva ske utan samband med gruvverksamhetens successiva avslutande, dvs. att överskottsmassor från gruvan samt maskiner, teknisk utrustning och personal i gruvverksamheten inte kan utnyttjas som planerat. Ett sådant förfarande skulle medföra högre kostnader.

Han motsätter sig bolagets yrkande om prövotid då det skulle innebära att verksamheten kan drivas vidare under avsevärd tid utan att någon som helst säkerhet för återställningen finns.

YTTRANDEN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Svenska Bankföreningen

För banken innebär utställandet av en bankgaranti ett åtagande som i princip kan jämställas med beviljande av kredit. Enligt bankrörelselagen (1987:617) får kredit endast beviljas om kredittagaren på goda grunder kan förväntas fullgöra låneförbindelsen. Dessutom krävs betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen. Vid kreditgivning till miljöfarlig verksamhet genomför bankerna i ökande omfattning miljöriskanalyser. Bankens uppdragsgivare skall alltid teckna en motförbindelse till banken för den utfärdade garantin. I motförbindelsen bekräftar uppdragsgivaren sin skyldighet att betala till banken vad banken visar att den erlagt på grund av garantin. Banken kräver att uppdragsgivaren ställer säkerhet för motförbindelsen. Detta kan ske genom separata eller generella pantförskrivningar eller borgensförbindelser. Säkerhet kan också ställas genom att belopp spärras på konto. Genom att uppdragsgivaren behöver ställa säkerhet för garantin minskar normalt uppdragsgivarens utrymme för att ta upp andra krediter. Det går dock inte att generellt hävda att kostnaden för redan beviljade krediter ökar till följd av att en bankgaranti beviljats.

För garantin utgår en årlig avgift på garantibeloppet. Denna kan uppgå till i storleksordningen 1-2 procent, men den exakta nivån bestäms individuellt och är beroende av uppdragsgivarens ekonomiska ställning, vilken säkerhet som ställs och övriga affärsrelationer mellan banken och uppdragsgivaren. Om löptiden är lång ökar sannolikheten för att avgiften förändras under giltighetstiden.

Bankgarantins giltighetstid är knuten till huvudförbindelsen, dvs. uppdragsgivarens avtal med förmånstagaren. Om förbindelsen inte är tidsbegränsad införs i bankgarantin normalt en uppsägningsbestämmelse. Garantier med en giltighetstid överstigande tio år är ovanliga. Det förekommer dock att sådana utfärdas av de svenska bankerna.

Av miljödomstolens domslut framgår att tillståndet för den miljöfarliga verksamheten gäller till den 1 december 2017. Det kan antas att avslutnings- och efterbehandlingsåtgärder vidtas därefter. Det är oklart hur lång tid som erfordras för dessa åtgärder. Om tiden inte kan anges i förväg innebär det också att löptiden för en bankgaranti som skall säkerställa efterbehandlingsåtgärder blir obestämd. Vidare framgår att säkerheten fastställts till ett belopp i 2002 års prisnivå. Detta torde vara ett uttryck för att beloppet kan komma att räknas om till den prisnivå som gäller då en bankgaranti eventuellt kan behöva infrias. Det torde inte vara möjligt att bedöma den kommersiella risk som en bank ikläder sig genom att utfärda en garanti, vars löptid är obestämd och där beloppet inte är slutligen bestämt. Under sådana förhållanden torde flertalet banker begära att uppdragsgivaren som säkerhet pantförskriver medel på inlåningskonto motsvarande garantibeloppet.

En bankgaranti kan formellt sett användas som säkerhet för återställningsåtgärder, men osäkerheten om belopp och löptid kan utgöra komplicerande faktorer. Den totala kostnaden för garantin är normalt sett nära knuten till längden på garantins giltighetstid.

Naturvårdsverket

Det är oklart huruvida miljödomstolen beslutat om ställande av säkerhet med stöd av 16 kap. 3 § eller 15 kap. 34 §miljöbalken. Vad Naturvårdsverket anför hänför sig till ställningstaganden rörande 15 kap. 34 § miljöbalken, dvs. deponeringsverksamhet och inte 16 kap. 3 § miljöbalken.

Ställande av säkerhet utgör en möjlighet för samhället att försäkra sig om att en verksamhetsutövare, i varje given situation, har tillräckliga medel för avslutning och efterbehandling. För att säkerheten skall fylla detta syfte måste medlen alltid vara tillgängliga för tillsynsmyndigheten att ta i anspråk vid behov. Det kan därför inte anses tillräckligt att ett bolag enbart gör fortlöpande avsättningar i bokslutet. I övrigt vad gäller säkerhetens beskaffenhet så har Naturvårdsverket ännu inte någon utarbetad ståndpunkt. I 15 kap. 34 § miljöbalken görs inte någon hänvisning till utsökningsbalken, såsom det görs i 16 kap. 3 § miljöbalken. Det finns dock inte något som talar för att de former för säkerhetens ställande som anges i 16 kap. 3 § miljöbalken inte skulle godtas vid ställande av säkerhet enligt 15 kap. 34 § miljöbalken.

Behovet av säkerhet kan variera under en deponis drifttid. Säkerhetens storlek torde kunna anpassas till riskerna under olika perioder av driften, varför en exempelvis årlig revidering är lämplig.

En grundläggande utgångspunkt är att en ny verksamhet inte får påbörjas före det att ekonomisk säkerhet har ställts. Naturvårdsverket kan endast tillstyrka yrkandet om prövotid under förutsättning att en ekonomisk säkerhet ställs som är tillgänglig för tillsynsmyndigheten. Säkerheten bör åtminstone motsvara det efterbehandlingsbehov som uppstår genom den verksamhet som bedrivs fram till dess den ekonomiska säkerheten revideras.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Tillämpliga bestämmelser

Enlig 16 kap. 3 § första stycket miljöbalken får tillstånd, godkännande eller dispens enligt balken eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av balken, för sin giltighet göras beroende av att den som avser att bedriva verksamheten ställer säkerhet för kostnaderna för efterbehandling och andra återställningsåtgärder som verksamheten kan föranleda. Staten, kommuner, landsting och kommunalförbud behöver inte ställa säkerhet. Av andra stycket framgår att om det kan antas att ställd säkerhet inte längre är tillräcklig, får den myndighet som prövar frågan om tillstånd, godkännande eller dispens besluta om ytterligare säkerhet. Av sista stycket framgår att i fråga om beskaffenheten av säkerheten gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken samt att säkerheten skall prövas av tillståndsmyndigheten och förvaras av länsstyrelsen.

I specialmotiveringen till nämnda bestämmelse anförs bl.a. följande (se prop. 1997/98:45 del 2 s. 205). I samband med att tillstånd lämnas för en verksamhet skall frågan om säkerhet för verksamheten prövas och om sådan säkerhet skall ställas, fastställs detta av tillståndsmyndigheten genom villkor. Starka skäl att meddela villkor om säkerhet föreligger om den aktuella verksamheten kan förutses avslutas inom viss tid och det kan föreligga ett efterbehandlingsbehov.

Bestämmelsen i 16 kap. 3 § miljöbalken innefattar inget obligatoriskt krav på säkerhet, vilket enligt artikel 8 a) i rådets direktiv 1999/31/EG av den 26 april 1999 om deponering av avfall (deponeringsdirektivet) är en förutsättning för tillstånd. För att uppfylla direktivets krav infördes, med ikraftträdande den 1 juli 2002, 15 kap. 34 § miljöbalken (se prop. 2001/02:65 s. 66).

Enligt 15 kap. 34 § miljöbalken får tillstånd till en verksamhet som omfattar deponering av avfall meddelas endast om verksamhetsutövaren ställer en ekonomisk säkerhet för att de skyldigheter som gäller för deponeringsverksamheten fullgörs eller vidtar någon annan lämplig åtgärd för sådant säkerställande.

Med avfall avses enligt 15 kap. 1 § miljöbalken varje föremål, ämne eller substans som ingår i en avfallskategori och som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med.

Av 5 § avfallsförordningen (2001:1063) framgår att en deponi är en upplagsplats för avfall.

Sandmagasinet Enemossen utgör en deponi för avfall och därmed uppställer 15 kap. 34 § miljöbalken ett obligatoriskt krav på att säkerhet ställs för kostnaderna för efterbehandling av sandmagasinet. Krav på säkerhet för kostnaderna för efterbehandling av bolagets övriga verksamhetsområde kan ställas med stöd av 16 kap. 3 § miljöbalken under förutsättning att det föreligger ett behov av efterbehandling.

Säkerhetens storlek

Ställande av säkerhet innebär en garanti för att verksamhetsområdet kan efterbehandlas oberoende av verksamhetsutövarens status och ekonomiska situation vid tidpunkten då efterbehandlingen skall utföras. För att fylla sitt syfte skall säkerheten vid varje tillfälle motsvara kostnaderna för efterbehandling. Av det anförda följer att det inte är nödvändigt att säkerhet ställs för kostnader motsvarande det totala efterbehandlingsbehovet redan när verksamheten startas. Varken 15 kap. 34 § eller 16 kap. 3 §miljöbalken innefattar ett krav på att säkerheten ställs som ett engångsbelopp. Under förutsättning att det är möjligt att utreda i vilken takt efterbehandlingsbehovet uppkommer finns det sålunda inget hinder mot att säkerheten ställs successivt.

Bolaget bedriver en verksamhet som kommer kräva omfattande efterbehandlingsåtgärder, främst beträffande sandmagasinet. I fråga om sandmagasinet är ställande av säkerhet dessutom obligatoriskt. Med hänsyn till att det är fråga om att ställa säkerhet med stora belopp bör bolaget ges tillfälle att under en prövotid närmare utreda behovet av efterbehandling av sandmagasinet vid olika tidpunkter och kostnaderna för dessa åtgärder samt i vilken utsträckning efterbehandling kommer erfordras för området i övrigt och kostnaderna härför. Bolaget bör också ges tillfälle att utreda huruvida säkerhet skall ställas som ett engångsbelopp eller om det är möjligt att ställa säkerheten successivt. Utredningen sker lämpligen i anslutning till arbetet med den efterbehandlingsplan som bolaget skall upprätta enligt villkorspunkten 13 i miljödomstolens domslut.

Oavsett prövotidsförordnandet måste bolaget ställa en säkerhet för att få ta sitt nya tillstånd i anspråk. Under prövotiden anser Miljööverdomstolen att det är tillräckligt att bolaget ställer en säkerhet för kostnader för efterbehandling av sandmagasinet enligt det obligatoriska kravet i 15 kap. 34 § miljöbalken. Sandmagasinet har idag en yta om ca 50 ha. Bolagets nya tillstånd innebär att magasinets yta kommer öka till ungefär 88 ha. Bolaget har översiktligt beräknat kostnaderna för att slutligt efterbehandla sandmagasinet till 100 miljoner kr. Bolaget har också uppgett att nuvarande återställningsåtgärder för sandmagasin och klarningssjö m.m. skulle medföra en kostnad om 60 - 70 miljoner kr. Dessa uppgifter kan läggas till grund för den bedömning som nu skall göras av kostnaderna för efterbehandling. Bolaget bör därför under prövotiden ställa en säkerhet om 65 miljoner kr för kostnader för efterbehandling.

Säkerhetens beskaffenhet

Vid ställande av säkerhet med stöd av 16 kap. 3 § miljöbalken anges, genom en hänvisning till utsökningsbalken, hur säkerheten skall vara beskaffad. Motsvarande hänvisning finns inte i 15 kap. 34 § miljöbalken. Enligt denna bestämmelse skall det vara fråga om en ekonomisk säkerhet eller en annan lämplig åtgärd.

För att en säkerhet i detta fall skall fylla sitt syfte måste medlen kunna göras tillgängliga för efterbehandlingsåtgärder som annars inte skulle komma till utförande. Det kan inte anses tillräckligt att ett bolag gör fortlöpande avsättningar i bokslutet. Miljööverdomstolen finner därför att den säkerhet om 65 miljoner kr som bolaget nu skall ställa bör bestå av pant eller borgen inklusive bankgaranti. Under prövotiden har bolaget möjlighet att utreda andra former för ställande av säkerhet.

Tidpunkten för ställande av säkerhet

Enligt 16 kap. 3 § miljöbalken får tillstånd för sin giltighet göras beroende av att säkerhet ställs. Enligt 15 kap. 34 § miljöbalken får tillstånd meddelas endast om verksamhetsutövaren ställer en säkerhet. Ordalydelsen i 15 kap. 34 § miljöbalken innebär i och för sig att säkerheten måste föreligga redan när tillståndet meddelas. Behovet av en säkerhet uppkommer emellertid inte förrän tillståndet tas i anspråk. Av artikel 8 i deponeringsdirektivet framgår dessutom att en förutsättning för att lämna tillstånd är att det finns villkor om att sökande skall ha vidtagit eller komma att vidta lämpliga åtgärder i form av bl.a. ekonomisk säkerhet. I detta fall får det därför anses som tillräckligt att tillståndet för sin giltighet görs beroende av att säkerhet ställs.

Prövning av säkerheten

Enligt 16 kap. 3 § tredje stycket miljöbalken skall säkerheten prövas av tillståndsmyndigheten. Även om något motsvarande krav inte finns i 15 kap. 34 § miljöbalken bör det föreskrivas att säkerheten skall prövas av miljödomstolen innan någon del av tillståndet får tas i anspråk.

Verkställighetsförordnande

Under förutsättning av att bolaget ställer säkerhet i enlighet med vad som framgår av domslutet får tillståndet tas i anspråk av bolaget utan hinder av att domen inte vunnit laga kraft.

Övrigt

De av miljödomstolen föreskrivna tiderna i villkorspunkterna 6, 10 och 11 samt för ingivande av prövotidsutredning bör flyttas fram med anledning av den tid tillståndet varit inhiberat. Tidpunkten för upprättande av efterbehandlingsplan enligt villkorspunkten 13 skall flyttas fram för att överensstämma med tidpunkten för den utredning som bolaget skall ge in rörande ställande av säkerhet.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga B.

Överklagande senast 2004-01-19

I avgörandet har deltagit hovrättslagmannen Ulf Bjällås, hovrättsrådet Anders Holmstrand, miljörådet Rolf Svedberg och hovrättsrådet Marinette Andersson, referent. Enhälligt.