MÖD 2012:27

Tillsynsbeslut om förbud mot fortsatt vattenverksamhet ----- Mark- och miljööverdomstolen fann att länsstyrelsens beslut att förbjuda utövare av vattenverksamhet avseende vattenkraftproduktion, som saknade tillstånd men som hade visat att de hade rätt enligt privilegiebrev att förfoga över vattnet vid anläggningen, att bedriva verksamheten var alltför ingripande. Länsstyrelsen bör dock, för att kunna fullgöra sin skyldighet att utöva tillsyn, kunna förelägga en verksamhetsutövare att ansöka om tillstånd till bedrivande av vattenverksamheten för fastställande av villkor för densamma. Målet återförvisades därför till länsstyrelsen för fortsatt handläggning.

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDENacka tingsrätts, miljödomstolen, dom 2011-02-24 i mål nr M 4921-09, se bilaga A

KLAGANDELänsstyrelsen i Västmanlands län721 86 Västerås

MOTPARTRelatera Aktiebolag, 556230-5879Kedjebohammar 1739 92 Skinnskatteberg

Ombud: W.J.

SAKENTillsynsbeslut om förbud mot fortsatt vattenverksamhet vid dammen Lilla Kedjen i Skinnskattebergs kommun

___________________

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Mark- och miljööverdomstolen upphäver miljödomstolens dom och Länsstyrelsens i Västmanlands län beslut 2009-09-01 i ärende dnr 535-4637-09 samt återförvisar målet till länsstyrelsen för fortsatt handläggning.

______________________________

YRKANDEN I MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Länsstyrelsen i Västmanlands län har yrkat att Mark- och miljööverdomstolen ska upphäva miljödomstolens dom och fastställa länsstyrelsens beslut den 1 september 2009 i ärende dnr 535-4637-09.

Relatera Aktiebolag har bestritt ändring.

UTVECKLING AV TALAN I MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Parterna har vidhållit vad som tidigare framförts i målet och anfört i huvudsak följande.

Länsstyrelsen i Västmanlands län

Avsikten med länsstyrelsens beslut är att få till stånd en tillståndsprövning av verksamheten vid Kedjebohammars kraftverk. Att verksamheten har ett tillstånd med villkor för kraftproduktionen är en förutsättning för såväl länsstyrelsens tillsynsverksamhet som verksamhetsutövarens egenkontroll som handlar om kontroll av miljöeffekterna av den egna verksamheten. En förutsättning för denna egenkontroll är att det klart framgår vad som gäller för verksamheten. Det är uppenbart att den vattenkraftproduktion som återuppstartades 1993 med turbinbyten 1999 och 2008 har påverkan på allmänna intressen, bl.a. vattenmiljön, som är av annan karaktär än när vattenkraften började utnyttjas vid Kedjebohammar. Den nuvarande vattenverksamheten avviker från den ursprungliga i så pass hög grad att den ska anses vara tillståndspliktig. Även 3 § första stycket 3 a) i förordningen (1998:905) om miljökonsekvensbeskrivningar ger stöd för att verksamheten är tillståndspliktig eftersom det där anges att en vattenverksamhet med minikraftverk eller annat vattenkraftverk är en verksamhet som alltid ska antas medföra betydande miljöpåverkan. Eftersom det saknas laglig möjlighet att förelägga bolaget om att ansöka om tillstånd är ett förbud enda möjligheten att få till stånd en prövning av verksamheten.

Relatera Aktiebolag

Vattenkraftverket byggdes år 1901 och dessförinnan har det funnits kraftanläggningar sedan 1400-talet på platsen. Vattenkraften har under de senaste 100 åren använts för att ge elektrisk energi. Anläggningen drivs med stöd av urminnes hävd och denna hävd kan inte anses ha brutits genom att vattenkraften numera utnyttjas till utvinnande av elektrisk energi. Det är bortledande av vatten som är det väsentliga. Att anläggningen var ur drift en mycket kort period kan inte heller bryta hävden. Vid tillkomsten av 1983 års vattenlag har rättigheter som grundar sig på urminnes hävd och som omnämns i 2 kap. 41 § i 1918 års vattenlag jämställts med tillstånd. Av 19 § lagen (1983:292) om införande av 1983 års vattenlag framgår att sådan rätt att förfoga över vatten är att se som ett tillstånd enligt 1983 års vattenlag. Av 5 § jämförd med 2 § 8 p. lagen (1998:811) om införande av miljöbalken följer att ett tillstånd enligt 1983 års vattenlag ska ses som tillstånd enligt miljöbalken. Det innebär att det finns ett tillstånd till Kedjebohammar och att tillståndet har rättskraft. Ett tillstånd får inte enligt 26 kap. 9 § miljöbalken begränsas genom föreläggande av länsstyrelsen annat än under vissa förhållanden som inte är för handen nu. Det har således inte funnits någon grund för länsstyrelsen att förbjuda fortsatt verksamhet. Det är Färna kraftstation som äger Kedjebohammars damm och har därtill hörande fall- och regleringsrätt. Relatera Aktiebolag har ett nyttjanderättsavtal med ägaren. Det påstås att vattenmiljön är av annan karaktär nu. Det som är känt är att tidigare industrier var helt beroende av vattenkraften. Det gjorde att det förekom kraftiga korttidsregleringar med längre perioder av nolltappning. Idag sker kraftproduktionen med enbart framrinnande vatten eftersom Kedjebohammar är ett s.k. strömkraftverk. Länsstyrelsens föreläggande innebär en inskränkning av den enskildes rätt att fritt få disponera sina markområden och bedriva näringsverksamhet vilket i sin tur inskränker den personliga friheten.

YTTRANDEN I MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Kammarkollegiet

Länsstyrelsens överklagande tillstyrks. Av de handlingar som Kammarkollegiet tagit del av framgår att något tillstånd för den vattenverksamhet som bedrivs vid dammen Lilla Kedjen, dvs. uppdämning av vattendraget och avledning av vatten genom kraftverket, inte har meddelats. Något rättskraftshinder mot att förbjuda verksamheten föreligger därmed inte. Enligt länsstyrelsen som företagit syn på platsen påverkar vattenverksamheten vid anläggningen miljön på sådant sätt att tillstånd krävs. Detta torde innebära att den nuvarande driften av anläggningen inte bedöms leva upp till kraven enligt de allmänna hänsynsreglerna. Under angivna förutsättningar är ett förbud motiverat med hänsyn till verksamhetens miljöpåverkan och behovet av att verksamheten tillståndsprövas. Ett förbud ger verksamhetsutövaren frihet att välja att avsluta verksamheten eller att få verksamheten tillståndsprövad varför ett förbud inte är mer ingripande än nödvändigt.

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

En verksamhetsutövare som bedriver verksamhet som kräver tillstånd enligt miljöbalken eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av miljöbalken har att visa att giltigt tillstånd föreligger. Ett tillstånd enligt tidigare lagstiftning kan fortfarande vara gällande men även i detta fall är det verksamhetsutövaren som har att visa att så är fallet.

Relatera Aktiebolag har uppgett att det första vattenkraftverket vid Lilla Kedjen byggdes år 1901 och att det nuvarande kraftverket byggdes år 1993 efter att något utnyttjande av vattenkraften på platsen inte hade förekommit under en tid. Bolaget har vidare anfört att vattenkraften har utnyttjats på platsen sedan 1400-talet och att anläggningen drivs med stöd av urminnes hävd samt att denna urminnes hävd är att jämställa med ett tillstånd enligt miljöbalken.

Bolaget har genom de vaga uppgifter som lämnats om urminnes hävd inte visat att en särskild rättighet att förfoga över vattnet på platsen skulle föreligga och det har inte gjorts gällande att någon prövning enligt 1880 års vattenrättsförordning gjordes då det första kraftverket byggdes 1901. Bolaget har i målet inte heller visat att något tillstånd enligt miljöbalken eller de tidigare gällande vattenlagarna (1918:523 och 1983:291) finns för vattenverksamheten vid Lilla Kedjens kraftverk. Bolaget har dock anfört att

det är Färna kraftverk som äger Kedjebohammars damm och har därtill hörande fall- och regleringsrätt samt att bolaget har ett nyttjanderättsavtal med ägaren. I en annan dom som Mark- och miljööverdomstolen har meddelat denna dag i mål M 2350-11 avseende Färna kraftverk har domstolen funnit att Färna bruk har meddelats privilegier som utgör en särskild rättighet att förfoga över vattnet men att det inte kan jämställas med ett tillstånd enligt miljöbalken.

Om en vattenanläggning har tillkommit utan tillstånd enligt vattenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre lagstiftning eller om tillståndsfrågan beträffande en sådan anläggning är oklar, får enligt 17 § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken (MP) den som äger anläggningen eller avser att nyttja den för vattenverksamhet begära prövning av anläggningens laglighet hos mark- och miljödomstolen. Om det begärs ändring av en sådan vattenanläggning måste enligt samma paragraf samtidigt ansökas om lagligförklaring av anläggningen. Vid ansökan om lagligförklaring av en vattenanläggning som har tillkommit före ikraftträdandet av miljöbalken utan tillstånd enligt äldre bestämmelser ska enligt 18 § MP lagligheten av anläggningen bedömas enligt de bestämmelser som gällde vid anläggningens tillkomst. Med hänsyn till vad som framkommit om de för Färna bruk meddelade privilegierna finns det skäl att anta att anläggningen vid Lilla Kedjen skulle bli lagligförklarad vid en sådan prövning. Vid en lagligförklaring ska dock den framtida vattenverksamheten regleras enligt nu gällande rätt (se prop. 1997/98:45 Del 2 s. 391 och NJA 2010 s. 246, jfr. Strömberg, Vattenlagen med kommentar, 1984, s. 77).

Bestämmelser och villkor för driften och skötseln av det år 1993 etablerade kraftverket vid Lilla Kedjen saknas eftersom någon prövning då inte gjordes. Detta försvårar länsstyrelsens möjligheter att uppfylla sin skyldighet enligt 26 kap. 1 § miljöbalken att genom tillsyn säkerställa syftet med miljöbalken och föreskrifter som har meddelats med stöd av balken. Länsstyrelsen bör därför, med stöd av 26 kap. 9 § miljöbalken, kunna förelägga verksamhetsutövaren att vid mark- och miljödomstolen inom viss tid ansöka om tillstånd till bedrivande av vattenverksamheten för fastställande av villkor för densamma. Länsstyrelsen har därför haft fog för ett ingripande men med hänsyn till att avsikten med länsstyrelsens beslut om förbud är att få till stånd en tillståndsprövning av verksamheten vid kraftverket får ett förbud att bedriva fortsatt vattenverksamhet anses vara för ingripande. Miljödomstolens dom och länsstyrelsens beslut ska därför upphävas och målet återförvisas till länsstyrelsen för fortsatt handläggning.

Domen får enligt 5 kap. 5 § lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättsråden Henrik Löv, Roger Wikström, referent, och Peder Munck samt f.d. miljörådet Sven Bengtsson. Domen är enhällig.

Föredragande har varit EvaLinda Sederholm.

______________________________________________

BILAGA A

NACKA TINGSRÄTTS, MILJÖDOMSTOLEN, DOM

KLAGANDERelatera AB, 556230-5879Kadjebohammar 1739 92 Skinnskatteberg

Ombud: W.J.

MOTPARTLänsstyrelsen i Västmanlands län721 86 Västerås

ÖVERKLAGAT BESLUT

Länsstyrelsens i Västmanlands län beslut den 1 september 2009 i ärende nr 535-4637-09, se domsbilaga 1

SAKEN

Föreläggande att upphöra med vattenverksamhet i form av kraftproduktion vid dammen Lilla Kedjen, Skinnskattebergs kommun

_____________

DOMSLUT

Miljödomstolen upphäver det överklagade beslutet.

_____________

BAKGRUND

Länsstyrelsen i Västmanlands län (länsstyrelsen) beslutade den 1 september 2009 att, i avsaknad av tillstånd enligt miljöbalken, förbjuda Relatera AB att bedriva fortsatt vattenverksamhet i form av kraftproduktion vid dammen Lilla Kedjen i Kedjebohammar efter den 1 november 2009.

Relatera AB har överklagat länsstyrelsens beslut till miljödomstolen.

YRKANDEN M.M.

Relatera AB (bolaget) har i första hand yrkat att det överklagade beslutet upphävs, i andra hand att ärendet återförvisas till länsstyrelsen för förnyad handläggning.

Till stöd för dess talan har bolaget anfört i huvudsak följande.

För att länsstyrelsen ska kunna förelägga om ett förbud att driva kraftverket i Kedjebohammar måste det vara olagligt tillkommet. På aktuell plats har det funnits vattenkraftverk sedan år 1901 och före denna tidpunkt har kraften i vattnet använts för annan industriell verksamhet. Vattenkraften i Kedjebohammar kan sägas ha nyttjats under en mycket lång följd av år med ett kortare uppehåll under senare år och har under denna långa följd av år som vattenkraften har nyttjats inte på något sätt förnärmat någon annans rätt eller på annat sätt medfört någon skada på allmänna och enskilda intressen. Om det har funnits synpunkter på kraftverkets laglighet skulle det ha väckts redan när det byggdes år 1901, vid det tillfället fanns det inte några krav på vattendom (vattenlagen kom år 1919). Bedömningen måste göras efter de förhållanden, behov och de krav på att söka tillstånd som ställdes på ett vattenkraftverk vid det tillfället då det byggdes år 1901. Det är inte möjligt att 108 år senare plötsligt hävda att det är olagligt tillkommet när som det under alla dessa år inte har framförts några som helst synpunkter på dess lagliga existens.

Länsstyrelsen skriver i sin bedömning att "Vattenkraftproduktion kräver ovillkorligen tillstånd". Det är ett felaktigt påstående. Om länsstyrelsen har funnit ett sådant lagrum i miljöbalken eller annan lagstiftning skulle det ha angivits i beslutet, vilket man inte har gjort, och det torde inte heller finnas någon sådant lagrum.

I övergångsbestämmelserna till den nya vattenlagens införande den 5 maj 1983, framgår av 9 § andra stycket att frågan om lagligheten av en vattenkraftanläggning som har tillkommit före ikraftträdande av den nya vattenlagen utan tillstånd enligt den äldre vattenlagen från 1918 eller motsvarande äldre bestämmelser bedöms enligt de bestämmelser som gällde vid anläggningens tillkomst. Samma bestämmelser finns införda i 18 § i lagen om införande av miljöbalken. Vattenkraften i Kedjebohammar ska därför ses mot bakgrund av de bestämmelser som gällde vid dess tillkomst år 1901.

Under den tid som Kedjebohammars kraftverk har funnits, har den opåtalat skötts. Då kraftverket inte tidigare har förnärmat annans rätt, i förekommande fall annat än genom medgivande, och inte allmänna intressen, bör kraftverket presumeras vara lagligt tillkommen.

Innan fastigheten med kraftverket köptes och återuppstartades besökte bolaget ett vattenrättsråd på vattendomstolen för att få besked om det erfordrades något speciellt för ett återuppstartande av det tillfälligtvis urdrifttagna vattenkraftverket. Beskedet var att det inte fanns några hinder för en återuppstart.

Länsstyrelsen har sedan mitten av 1990-talet varit på besök vid ett flertal tillfällen i olika ärenden på bolagets fastighet, utan att ha haft några synpunkter eller frågor avseende vattenkraftverket.

Miljöprocessutredningen uttalade bl.a. att det inte i nuläget bör införas en generell skyldighet för verksamhetsutövarna av befintlig tillståndspliktig vattenverksamhet, men som ändå saknar tillstånd, att ansöka om tillstånd före ett visst datum. När nu länsstyrelsen skriver att vattenkraftproduktion ovillkorligen kräver tillstånd är det felaktigt. Om det redan finns en sådan tvingande lagstiftning fanns det inte några skäl till att det behandlades i miljöprocessutredningen.

Länsstyrelsen hävdar att vattenverksamheten är tillståndspliktig och om det inte finns dom ska kraftverket betraktas som olagligt och får därför inte drivas vidare. Enligt länsstyrelsens uppfattning kan även urminnes hävd utgöra tillstånd, men att urminnes hävd inte kan gälla efter år 1882.

Kedjebohammars kraftverk byggdes år 1901 men före dess har vattenkraften på aktuell plats nyttjats under mycket lång tid. Redan på 1700-talet finns anteckningar om hytta, hammare m.fl. industrianläggningar som drevs med hjälp av vattenkraft. Ett vattenkraftsutnyttjande som har skett i så gott som obruten följd fram till i dag.

I jordabalken från 1972 finns inte några stadganden om urminnes hävd, men enligt 6 § promulgationslagen inskränks inte genom den nya jordabalken den rätt som före balkens ikraftträdande tillkommit någon på grund av urminnes hävd. Tiden för urminnes hävd är inte fastlagd utan det sägs omkring 90 år. Trots att urminnes hävd har funnits under en mycket lång tid har den ytterst sparsamt belysts i rättspraxis, det finns inte något definitivt fastläggande om tiden för urminnes hävd. Det bör särskilt anmärkas att det finns skilda uppfattningar om tiden för urminnes hävd ska räknas från år 1972 eller om det är möjligt att det kan uppstå urminnes hävd för tiden därefter (se SOU 2006:14). Den diskussion som här gäller avser ianspråktagande av markområden. Det kan med fog sägas att vad som var tillräckligt klarlagt var äganderätten till fastigheter, markområden etc. Vad gäller nyttjande av vattenkraften är det en helt annan fråga eftersom här inte råder någon diskussion omkring äganderätten, utan enbart avser rätt att driva olika typer av vattenverk, den delen var inte föremål för några närmare studier i samband med tillkomsten av nya jordabalken.

Det bör här särskilt omnämnas att muntliga avtal som träffades före år 1972 fortfarande gäller. Under de år som vattenkraftverket varit i drift har inte någon ifrågasatt dess existens och det kan inte tolkas på annat sätt än att det finns en form av muntlig överenskommelse.

Sammanfattningsvis anser bolaget det ställt utom allt tvivel att Kedjebohammars kraftverk är lagligt tillkommit ur var för sig fristående aspekter. Urminnes hävd, tillkomst före vattenlagen, muntligt avtal, samtal med vattendomstolen före återstart, miljöprocessutredningens behandling av kraftverk utan tillstånd och att kraftverket opåtalat skötts i över 100 år.

Länsstyrelsen har vidhållit sitt beslut och har i yttrande anfört i huvudsak följande.

Vattenverksamhet är enligt huvudregeln tillståndspliktig om den inte är anmälningspliktig eller om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen kommer att skadas av verksamheten. Tillstånd, utöver dom, att använda en anläggning kan också uppkomma genom urminnes hävd. Institutet urminnes hävd upphävdes genom den nuvarande jordabalken som trädde i kraft den 1 januari 1972. En giltig urminnes hävd måste ha uppkommit 90 år före detta datum, d.v.s. före den 1 januari 1882.

Enligt 3 a § i förordningen om miljökonsekvensbeskrivningar är en vatten-verksamhet med minikraftverk eller kraftverk en verksamhet som alltid ska antas medföra en betydande miljöpåverkan.

Sammantaget gör länsstyrelsen bedömningen att kraftproduktionen vid dammen Lilla Kedjen i Kedjebohammar i Skinnskattebergs kommun kräver tillstånd. Då tillstånd saknas måste verksamheten upphöra.

Bolaget skriver ingenting om kraftverksproduktionens historik, utöver när kraftverket byggdes och vilken verksamhet som fanns där innan. Vid samtal som länsstyrelsen haft med Kungsådran Kraft AB, som innehar regleringsrätten, har det framkommit att kraftproduktionen upphörde någon gång under 1940 - 1950-talet. Vid länsstyrelsens damminventering i början av 1980-talet bedrevs ingen kraftproduktion på platsen. Enligt verksamhetsutövaren installerades ett minikraftverk 1993. Turbinen har sedan den första installationen bytts ut 1999 och 2008.

Dammanläggningen, som är en förutsättning för kraftproduktionen, är inte legaliserad. Sammantaget är länsstyrelsens bedömning att verksamhetsutövaren inte har tillstånd för vare sig dammanläggning eller kraftproduktion. Då tillstånd saknas måste verksamheten upphöra. Inga hinder finns dock för att verksamhetsutövaren lämnar in en tillståndsansökan till miljödomstolen.

DOMSKÄL

I 26 kap. 9 § miljöbalken föreskrivs att tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att miljöbalken ska efterlevas. Mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet får inte tillgripas och bör bara omfatta sådana delar av verksamheten där verkligen åtgärder fordras. Om det saknas anledning att anta att verksamheten underlåter behövliga åtgärder ska man inte ta till ett föreläggande eller ett förbud. Vid bedömningen ska beaktas hur pass sannolikt det är att verksamhetsutövaren tredskas, hur pass brådskande åtgärden är och hur stor risken är för miljö och hälsa.

I 18 § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken stadgas att frågan om lagligheten av en vattenanläggning som har tillkommit före ikraftträdandet av miljöbalken utan tillstånd enligt vattenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre bestämmelser bedöms enligt de bestämmelser som gällde vid anläggningens tillkomst.

Miljödomstolen gör följande bedömning.

En inledande fråga är om anläggningen uppförts i laga ordning enligt de bestämmelser som gällde vid anläggningens tillkomst. Av utredningen i målet framgår att kraftverket i Kedjebohammar uppfördes 1901 och att vattenkraften innan dess, eventuellt sedan 1700-talet, utnyttjats för industriell verksamhet. År 1901 reglerades rätten till vattenkraft i 1880 års förordning om jordägares rätt över vattnet å hans grund (vattenrättsförordningen) som i 10 § anger följande.

Vill någon för vattenverk göra ny eller förändra äldre damm, göre anmälan därom hos domaren med uppgift å vattendraget och den fastighet på vars grund byggnaden skall göras, samt socken och härad, vartill fastigheten hörer. Domaren begäre hos Konungens befallningshavande förordnande för lämplig person att i avseende å företaget bevaka talan, till betryggande av det allmännas rätt, och förfare i övrigt på sätt som i 19 och 20 §§ stadgas angående utsättande av syn på stället, kungörelse om tiden för häradsrättens sammanträde samt tillkallande av sakkunnig man för avvägning eller annan undersökning av vattendrag med dess av- och tillopp, ovan eller nedan. Efter det frågan sålunda vunnit nödig utredning med alla tillhörande omständigheter, bestämme rätten, om och under vilka villkor byggnaden må inrättas, så att annan i sin rätt därav ej må förnärmas, huruvida och till vad storlek dammlucka må anbringas, vid vilka tider den skall hållas öppen, och huru vattenmärke till utvisande av lovliga vattenhöjden bör på vattenverksägarens bekostnad inhuggas i berg, jordfast sten eller annat fast föremål, med vad övrigt må finnas nödigt föreskriva.

I förarbetena till 1918 års vattenlag anförde vattenrättskommittéerna bl.a. följande.

En anmärkning, som med rätta gjorts mot vattenrättsförordningens föreskrifter i fråga om förundersökning, är att de ej visat sig fullt effektiva. Påbudet om en dylik undersökning är visserligen för de fall, som därmed avses, ovillkorligt, men uraktlåtenheten att iakttaga detsamma är icke - frånsett de tillfällen, då det är fråga om ett förfarande i strid mot någon bestämmelse i allmänna strafflagen - belagd med någon påföljd av kriminell natur. Ej heller medför en sådan uraktlåtenhet, att byggnaden under alla förhållanden betraktas som olaglig. Väl utsätter sig den, som bygger utan föregående prövning enligt 10 §, för risken att på yrkande av någon, vilken genom byggnaden tillskyndas skada, nödgas ändra eller utriva byggnaden. Men om byggnaden sker så, att allmänna intressen ej förnärmas, upphör denna risk och byggnaden måste, oaktat föreskriften om förundersökning ej blivit iakttagen, anses vara av laga beskaffenhet (NJA II 1919 s 133).

Slutsatsen av ovanstående är att det vid tiden då kraftverket i Kedjebohammar uppfördes fanns bestämmelser om föregående prövning av byggande i vatten som dock inte var sanktionerade. Olovlig vattenverksamhet gjordes så att säga på egen risk, dammanläggningar som uppfördes utan föregående prövning ansågs således lagliga om ingen invändning gjordes mot anläggningen. Obligatorisk prövning, med sanktioner mot olovlig vattenverksamhet, infördes först med 1918 års vattenlag.

Det har inte framkommit att det framförts invändningar mot kraftverket i Kedjebohammar, varken nu eller i äldre tid. Vid detta förhållande saknas grund att förbjuda vattenverksamhet. Det har i målet även antytts att kraftproduktionen under vissa perioder upphört för att sedan påbörjas igen och att vissa delar av anläggningen skulle vara av senare datum än den ursprungliga kraftstationen, och därför eventuellt tillståndspliktiga. Någon utredning om de exakta förhållandena saknas, och det finns inte heller stöd för att med dessa knapphändiga uppgifter förbjuda verksamheten. Miljödomstolen, som anser att länsstyrelsens förbud går längre än vad som rimligen kan krävas, finner att det överklagade beslutet ska upphävas.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se domsbilaga 2 (DV 427)

Överklagande, ställt till Svea hovrätt, Miljööverdomstolen, ska ha inkommit till Nacka tingsrätt, miljödomstolen senast den 17 mars 2011. Prövningstillstånd krävs.

Anders EnrothStaffan Ljung

_____________

I domstolens avgörande har deltagit rådmannen Anders Enroth, ordförande, och miljörådet Staffan Ljung. Föredragande har varit beredningsjuristen Katrin Strömberg.