NJA 1982 s. 164

Domskäl

TR:n (nämnden) anförde i dom d 25 nov 1981:

Domskäl. L.H. har vidgått att han har överlämnat den angivna penningsumman till L.V.G. men har bestritt påståendet att han därvid gjort sig skyldig till brott.

L.V.G. har för sin del förnekat den påstådda befattningen med pengarna.

I sin sakframställning har åklagaren angående L.V.G. anfört bl a följande. Under 1970- och 1980-talen har Holland varit ett centralt område för illegal tillverkning och distribution av amfetamin. Verksam ledare och organisatör i början av 1970-talet var K.P.. Till sin hjälp hade han bland andra nederländske medborgaren A.P., bosatt i Schinveld. Efter det att P. gripits och utlämnats till Sverige fortsatte P:s verksamheten i egen regi. Han omger sig med personer som får olika uppgifter i den illegala hanteringen, såsom inköp av råvaror, framställning av amfetamin, distribution och smuggling samt inkassering av likvider. Från polismyndighet i Holland, som bedrivit spaning kring narkotikahanteringen, har upplysts att i organisationen ingår L.V.G. och bland andra nederländska medborgarna H.L., K.T. och P.C.. Polisen har vidare upplyst att L.V.G. under försommaren 1981 haft nästan daglig kontakt med A.P. och att han även har förbindelser med T. och L.. Under jan 1981 företog L.V.G. och T. gemensamt en resa till Sverige. L. bor i en husvagn, tillhörig L.V.G.. - Under april 1980 påträffades i ett kafé, som då drevs av L.V.G., två fat innehållande 100 liter formamid vardera. Dessa var avsedda för P.C., som är känd för att ha kemisktekniska kunskaper beträffande amfetamintillverkning. Av polisundersökning har vidare framgått att L.V.G. i juli samma år besökte ett företag i Amsterdam i syfte att inköpa 200 kg benzylmetyl-keton och att han under juli 1981 hos två andra företag gjorde försök att anskaffa ytterligare partier av samma vara.

I betraktande av vad sålunda är känt om L.V.G:s verksamhet och kontakter har åklagaren funnit sig kunna göra gällande att L.V.G., vid det tillfälle då han greps i Sverige, fullgjorde ett uppdrag att inkassera pengar för amfetamin som A.P. låtit införa i Sverige.

Åklagaren har i sin sakframställning beträffande L.H. anfört bl a: L.H:s numera avlidne broder S. hade under 1970-talet kontakt med såväl K.P. som A.P. i deras narkotikahantering. Själv har L.H. nyligen varit i förbindelse med familjen P:s på så sätt att han vid en resa i slutet av maj och en annan i början av juli 1981 sammanträffade med B.K., P:s frånskilda hustru, som P:s alltjämt bor ihop med. Även år 1977 hade L.H. träffat B.K. i Holland, då han för sin broders räkning vidarebefordrade ett brev. - Bland L.V.G:s tillhörigheter har påträffats en papperslapp med anteckning om telefonnummer till L.H:s bostad.

Åklagaren har med stöd av angivna omständigheter påstått att L.H:s överlämnande av pengar till L.V.G. har avsett den betalning som L.V.G. hade att inkassera.

L.H. har berättat följande angående omständigheterna vid överlämnandet av pengarna. Några personer som hade haft bilaffärer ihop med hans avlidne bror, S. H, tog kontakt med honom och bad honom överlämna pengar till en man som han skulle möta en viss tid på en viss plats. L.H. vet vilka personerna är, men av rädsla för dem vågar han inte uppge deras namn. Han föreställde sig att överlämnandet av pengarna gällde betalning för någon skuld som brodern hade ådragit sig i samband med sina bilaffärer. Pengarna som han skulle lämna, mottog han i 100-kronorssedlar, 24 buntar nedpackade i en plastkasse. Mötesplatsen skulle vara en infart till Esso motorhotell i Skärholmen och tiden d 13 juli kl 13. Något igenkänningstecken beträffande den man han skulle möta fick han inte av uppdragsgivarna. L.H. hyrde en bil - en brunröd Ford Escort - och begav sig med pengarna till mötesplatsen. Han tog med en tårgaspistol, då han räknade med att behöva försvara sig, om han råkade in i en fälla. Vid framkomsten såg han en man som tycktes stå och vänta. L.H. blinkade med billjuset och saktade in. Mannen kom då fram och steg in i bilen. L.H. körde sedan ytterligare en kort sträcka, omkring 20 m, och stannade. Mannen, som var en främling för honom, sade något på tyska och gav honom en whiskyflaska, som lades i baksätet. L.H. gick ur bilen, hämtade kassen med pengarna ur bagageutrymmet och satte sig sedan på förarplatsen igen. Från kassen till en väska, som främlingen medfört och som låg i baksätet, plockade L.H. över sedelbuntarna. I samma ögonblick närmade sig en bil med tre män. L.H. blev rädd och ställde haS.t ned väskan med pengarna på golvet i framsätet. När L.H. såg männen komma med dragna pistoler, tog han upp sin gastub, men så snart han förstod att männen var civilklädda poliser, släppte han den och lät sig gripas.

Angående sina kontakter med B.K. har L.H. uppgivit att han - förutom det tillfälle för flera år sedan då han överlämnade ett brev från sin broder S. - träffat B. i maj och i juli 1981. Vid dessa senare båda tillfällen var han ute på resor för att skaffa delar till en bil och ordna med en bilreparation. Han kom då till trakten av Maastricht. Där sökte han upp B. för att tala med henne angående omständigheterna vid sin brors död och bakgrunden till tidningsuppgifter att brodern varit inblandad i narkotikaaffärer i Holland. Han träffade B. då också för en affär med värdefullt matsilver, som hon hade till salu. I det sammanhanget fick L.H. en lapp med anteckning om hennes adress. Något annat än dessa mellanhavanden med henne hade han inte. Inget sammanträffande med A.P. förekom.

L.V.G. har vid huvudförhandlingen uppgivit i huvudsak följande. Den 10 juli i år träffade han i sitt hemland en tysk medborgare med förnamnet X., som undrade om L.V.G. var villig att resa till Sverige och uträtta ett ärende åt honom. Vad L.V.G. hade att göra var att möta en man som skulle komma i en blå BMW d 13 juli kl 13 till parkeringsplatsen utanför Esso motorhotell söder om Stockholm. Som ett igenkänningstecken skulle L.V.G. hålla en whiskyflaska i handen. Vid mötet skulle han sedan få vidare instruktioner av mannen. Av X. fick han en papperslapp med anteckning om ett telefonnummer han kunde ringa för den händelse sammanträffandet inte kom till stånd. I ersättning för uppdraget fick L.V.G. 1 200 floriner av X.. Eftersom L.V.G. hade tid till sitt förfogande åtog han sig att resa till Sverige. Han vid talade en bekant - Rudi Gierkens - att följa med, huvudsakligen som chaufför åt honom. De for in i Sverige över Helsingborg. Där uppehölls de i fyra timmar av tullen för undersökning av bilen. Efter framkomsten till Esso motorhotell gick L.V.G. ensam vid den avtalade tiden och ställde sig i närheten av en parkeringsplats. Han hade en väska med sig och ur den tog han fram en whiskyflaska. En liten bil närmade sig och föraren blinkade med ljuset. L.V.G. minns inte om han redan då hade hunnit att ta fram flaskan ur väskan. När bilföraren stannat, steg L.V.G. in i bilen och satte sig bredvid föraren. Bilen kördes sedan ytterligare något tjugotal meter. Föraren gick därefter ur bilen, gick runt den till bagageutrymmet och kom sedan tilbaka och satte sig på förarplatsen. Från den böjde han sig bakåt och hanterade något i baksätet. L.V.G. uppfattade inte vad han hade för sig. Ungefär samtidigt som poliser kom fram till bilen, ställde bilföraren ned L.V.G:s väska på golvet mellan benen på honom. L.V.G. stängde igen väskan, men han såg inte vad den innehöll i det ögonblicket.

På frågor om förhållanden och händelser i hemlandet och om föregående resor till Sverige har L.V.G. uppgivit bl a: Han känner A.P. och dennes närmaste släktingar sedan barndomen. P:s har på senare tid drivit en vinhandel och nyligen har de varit i kontakt med varandra i samband med att L.V.G. köpt vin till sin kaférörelse. Det är inte obekant för L.V.G. att det för omkring 10 år sedan skrevs i tidningarna om ett samröre gällande narkotika mellan P:s och K.P.. K.T. har arbetat åt L.V.G. en tid då L.V.G. hade ett företag i Tyskland och även senare i L.V.G:s kaférörelse. - Formaidinköpen tillgick så att en person, som har en kemisk fabrik, kom in i L.V.G:s kafé och bad honom beställa varan hos en bekant med leverans till kaféet. Det skedde vid två tillfällen. Senare har förekommit att andra personer har bett honom ringa till andra tillverkare av kemikalier och beställa varor som blott betecknats med kodnummer. - Under åren 1980 och 1981 har L.V.G. företagit sammanlagt tre resor till Sverige förutom den senaste. Av dessa var den första en resa med bil för att tillbringa någon veckas skidsemester i Norrland. Den måste emellertid avbrytas till följd av att han råkade ut för en trafikolycka strax efter inresan till Sverige. Bilen kvarlämnades för reparation. Några veckor senare återvände L.V.G. i en annan bil för att avhämta den reparerade. Det visade sig dock att reparationen inte var klar. Av olika skäl kom L.V.G. att då uppehålla sig i Stockholm under tre veckors tid, innan han for tillbaka till hemlandet med den reparerade bilen. Ytterligare ett par veckor senare for han tillbaka till Sverige - då i sällskap med K.T. - och hämtade den bil som han använt för den närmast föregående resan till Sverige och som hade blivit stående kvar här. - L.V.G. har bestämt förklarat att han trots sina kontakter med A.P. och med personer som också känner P:s icke deltagit i någon narkotikahantering och att hans resor till Sverige icke haft något annat ändamål än vad han nu själv berättat om.

På begäran av åklagaren har opperwachtmeester H.G. hörts som vittne i målet. G. har uppgivit att han är spaningsledare beträffande narkotikabrottslighet i distriktet Maastricht. I denna egenskap har han - på begäran av förundersökningsledaren i förevarande mål - gjort en skriftlig sammanställning av rapporter och andra uppgifter rörande A.P. och hans medarbetares verksamhet för tillverkning och distribution av narkotika. G. har förklarat att L.V.G., enligt vad den holländska polisen har sig bekant, är att betrakta som en av huvudpersonerna i organisationen; han har som särskilda uppgifter att köpa in råvaror för tillverkning, och att sköta transporter av amfetamin, framförallt till Sverige. G. har även redogjort för vad som kommit till polisens kännedom om L.V.G:s förbindelser med H.L., K.T., P.C. och T.S., alla enligt G. ingående i narkotikaorganisationen. - Beträffande L.H. har G. uppgivit att tullpolis rapporterat att L.H. och B.K., i hennes bil, den 1 juli i år färdats in i Nederländerna från Västtyskland och att den holländska polisen sagt sig ha förstått att L.H. sedan gjort en övernattning i A.P. och B.K.s gemensamma bostad.

Vidare har - likaså på åklagarens begäran - hörts som vittnen kriminalinspektören Per-Åke Larsson och Lars Furugård angående omständigheterna vid L.V.G:s och L.H:s sammanträffande i Skärholmen och vid gripandet av dem. Härvid har uppgivits att polis hade följt L.V.G. ett stycke under hans bilfärd söderifrån mot Stockholm. När L.V.G. efter framkomsten till Esso motorhotell hade uppehållit sig väntande utanför hotellet, hade L.H. kommit till platsen i en liten, rostfärgad bil. Enligt Larsson tycktes de ha känt igen varandra utan att använda några avtalade igenkänningstecken; någon whiskyflaska hade inte synts till. Larsson har betecknat mötet mellan dem som lika enkelt och okomplicerat som när man hämtar sin fru". Larsson, liksom även Furugård, har dock till följd av sin placering på platsen icke kunnat utesluta den möjligheten att L.H. blinkat med billjuset vid ankomsten.

Åklagaren har åberopat som skriftlig bevisning, kopior av brev som L.V.G. under tid då han varit häktad sänt till anhöriga och andra personer i hemlandet, anteckning om L.H:s telefonnummer, anträffad hos L.V.G., anteckning angående adress till B.K., anträffad hos L.H., hotellräkning och bilreparationsräkning från B.O. i maj 1981, anträffad hos L.H., samt gästförteckning från hotell Sheraton med uppgifter om vilka tider L.V.G. varit gäst på hotellet.

L.V.G:s brev har åberopats till stöd för påstående av åklagaren att L.V.G. sökt instruera personer i hemlandet inför deras hörande vid polisutredning eller rättegång.

L.H. har påkallat och åberopat vittnesförhör med kriminalinspektören M.P. angående den adressanteckning som påträffats hos L.H.. X. som i förundersökningsprotokollet antecknat att "adressen går till B.K." har vid vittnesförhöret förklarat att noteringen tillkommit genom uteslutning av möjligheten att adressen avser någon annan. X. har tillstått att innehållet i den gjorda anteckningen dock kan betecknas som ett antagande.

TR:n gör följande bedömning i ansvarsfrågan.

L.H. och L.V.G. har förklarat sig ha varit bud, sända till platsen av skilda uppdragsgivare. Åklagaren har gjort gällande att uppdragen gällt redovisning respektive inkassering av pengar. För att mötet skulle komma till stånd måste självfallet antingen L.H. och L.V.G. själva ha avtalat tid och plats eller har uppdragsgivarna genom samråd arrangerat sammanträffandet.

I målet har förebringats viss utredning om L.V.G:s förehavanden och personkontakter i hemlandet. Utredningen består i mångt och mycket av muntliga andrahandsuppgifter - närmast "tips" till den holländska polisen i spaningsarbete - men får det oaktat tillmätas sådan betydelse att det kan hållas för visst att L.V.G:s nyssnämnda uppdrag ingick i en narkotikaförsäljning. Av detta följer att även L.H:s uppdrag - såsom så att säga spegelbilden av L.V.G:s - ingått i narkotikaaffären. En omständighet på L.H:s sida som stöder denna slutsats är resorna till Holland kort tid före gripandet och de kontakter L.H. där visats ha haft. Uppdraget för L.H. kan icke, såsom han påstår sig ha uppfattat det, ha gällt någon reglering av den avlidne broderns bilaffärer.

TR:n finner helt osannolikt att L.H. och L.V.G. förts bakom ljuset av sina uppdragsgivare angående uppdragens karaktär. Med hänsyn till de omständigheter under vilka vardera åtagit sig sitt uppdrag och givit sig in i utförandet måste i stället förutsättas att vardera haft full visshet om att han medverkade i en narkotikaförsäljning.

Vad så gäller det brott till vilket L.V.G. och L.H. medverkat kan dragas den slutsatsen av L.V.G:s inblandning att det innefattat hantering av amfetamin. Eftersom betalning skulle hämtas här, kan förutsättas att amfetaminet införts och sålts i Sverige. Amfetamin, som levererats från Nederländerna till återförsäljare i Sverige, betingar ett kilopris om 30 000 kr upp till 60 000 kr. Summan 240 900 kr ger således vid handen att huvudbrottet avsett så stor mängd att det är att bedöma som grovt narkotikabrott.

Fråga kan uppkomma huruvida L.V.G:s och L.H:s förehavanden såsom blott efterföljande delaktighet i annans brottsliga verksamhet kan föranleda ansvar. Emellertid har i rättspraxis fastslagits att uppbärande av likvid för narkotika som sålts illegalt måste anses som ett moment i den brottslighet försäljningen utgör, även om betalningen av likviden sker först efter leveransen.

På grund av vad nu anförts finner TR:n att såväl L.V.G. som L.H. skall fällas till ansvar enligt åtalet.

L.H. har erkänt att han innehaft en tårgaspistol under den tid åklagaren angivit. Som förklaring har han uppgivit att han känt sig hotad, sedan han börjat undersöka omständigheterna vid sin broders död, och att han behövt vara beredd till försvar. Någon riktig pistol hade han däremot inte vågat skaffa sig.

Åtalet är styrkt genom erkännandet.

TR:n anser att annan påföljd än fängelse ej bör komma i fråga, vare sig för L.V.G. eller L.H..

Domslut

Domslut. TR:n dömde L.H. jämlikt 3 och 5 §§narkotikastrafflagen samt 37 § vapenlagen för medhjälp till grovt narkotikabrott och olaga vapeninnehav till fängelse 3 år.

L.V.G. dömdes för medhjälp till grovt narkotikabrott till fängelse 3 år och utvisades ur riket med förbud att återvända hit.

I beslag tagna 240 900 kr, en väska och en tårgaspistol förklarades förverkade.

Ordföranden, chefsrådmannen Herner, med vilken en nämndeman förenade sig, var skiljaktig och anförde: I likhet med majoriteten anser jag det kunna hållas för visst, att överlämnandet och mottagandet av pengarna ingått som ett led i en narkotikaaffär. Likaså finner jag det uteslutet att L.V.G. och L.H. inte haft kännedom om denna bakgrund till transaktionen.

Åtalet mot L.V.G. och L.H. gäller emellertid ej annan brottsform än medverkan till den förutsatta försäljningen. För att medverkanansvar skall aktualiseras måste generellt krävas att handlingen mer eller mindre verksamt bidragit till viss gärning som utgör brott. Hur stora krav som skall ställas beträffande konkretisering av buvudbrottet har visserligen - i litteratur och rättstillämpning - funnits oklart. Men i förevarande fall, där möljlighet inte finns att fastlägga vare sig gärningsman, brottsföremål - försåld mängd narkotika - tidpunkt eller plats, kan enligt min mening icke ens minimikrav anses uppfyllda vad gäller beskrivning av den straffbelagda gärning som medverkanansvaret anknyter till. Vid detta förhållande finner jag att L.V.G. och L.H. inte kan fällas till ansvar för de åtalade medverkanhandlingarna och ogillar åtalet i denna del.

Åtalet mot L.H. för olaga vapeninnehav är, såsom majoriteten uttalat, styrkt genom erkännandet.

Målet mot L.V.G. gäller ansvar för endast ett brott. I enlighet med bestämmelsen i 29 kap 2 § 2 st RB föranleder mitt ställningstagande i skuldfrågan att jag icke vidare deltager i omröstning angående påföljd för honom. Då frågorna om förverkande av pengarna och av väskan samt om utvisning däremot göres till föremål för särskilda omröstningar, förklarar jag mig - med tillämpning av 5 st samma § - i dessa frågor vara ense med majoriteten.

L.H. är åtalad för flera brott. Beträffande honom kan således enligt förstnämnda lagrum i RB ske skilda omröstningar även angående skuld och påföljd. Överröstad i skuldfrågan beträffande medhjälp till grovt narkotikabrott förklarar jag mig ense med majoriteten vad gäller såväl påföljd för L.H. som förverkande av den tårgaspistol som tagits i beslag från honom.

Domskäl

Domskäl. Åklagaren har i sin sakframställning i HovR:n, utöver vad som framgår av TR:ns dom, anfört att också en person vid namn Somani ingår i den av P:s ledda organisationen, vilken person enligt åklagaren sysslar med tillverkning av narkotika och därtill har till uppgift att vara en förmedlande länk mellan P:s och L.V.G..

Utöver den skriftliga bevisning, som upptagits i TR:ns dom, har åklagaren i HovR:n åberopat gästförteckning och räkning från hotell Terminus i Stockholm. Av dessa handlingar, som även vinner bekräftelse av L.H:s uppgifter, finner HovR:n framgå att L.V.G. varit gäst på hotellet under tiden d 28-29 nov 1980 och att L.H. betalt L.V.G:s hotellräkning.

HovR:n antecknar vidare att åklagaren vitsordat vissa av L.H. lämnade uppgifter av innebörd, att L.H. i ett tidigt skede kontaktat den polisman som handhar utredning angående mord, förövat på hans bror, och att han vid den tiden trott att P. och P:s haft med mordet att göra men att han efter kontakter med dessa funnit att in en av dem haft med saken att skaffa.

Åklagaren gör i målet beträffande den påstådda narkotikabrottsligheten gällande att det i Holland finns en organisation, som sysslar med framställning och distribution av amfetamin och som bl a till Sverige inför och här låter försälja narkotika. I denna organisation skulle L.V.G. ingå med uppgift att bl a ombesörja transporterna av amfetamin till Sverige. L.H. skulle utgöra en svensk kontakt för denna trafik. Den i målet aktuella penningtransaktionen skall enligt åklagaren ses som ett led i en fortgående narkotikaförsäljningsverksamhet.

Till en början kan konstateras, att L.H. d 13 juli 1981 i Stockholm under säregna omständigheter till L.V.G. överlämnat en mycket stor summa pengar i hundrakronorssedlar. Vidare är genom L.V.G:s egna uppgifter klarlagt att han väl känner till och har haft täta kontakter med ett antal personer, som av åklagaren utpekas såsom ingående i den påstådda narkotikaorganisationen. L.H. har vidgått att han - direkt och indirekt - haft viss kontakt med åtminstone ett par av de aktuella personerna. Genom bl a de först i HovR:n åberopade handlingarna från hotell Terminus är utrett att L.H. och L.V.G. inte - såsom de hävdar - varit obekanta för varandra vid sammanträffandet d 13 juli 1981.

För att visa att det finns ett organiserat samarbete mellan de utpekade personerna med inriktning på narkotikahantering och narkotikaförsäljning i Sverige har åklagaren vid TR:n såsom vittne åberopat den holländske polismannen H.G.. Denne, som kallats att höras också i HovR:n, har av sina överordnade icke tillåtits att inställa sig här, varför utskrift av bandupptagning av hans utsaga vid TR:n upplästs. G. har i sitt vittnesmål angett att de utpekade personerna bildar en av P:s ledd organisation, som framställer amfetamin och ombesörjer att narkotikan blir försåld i Sverige. Han har vidare uppgett att L.V.G. bl a har till speciell uppgift att föra in amfetamin i landet.

Vid bedömningen av G.s utsaga skall beaktas att han är spaningsledare för en grupp polismän som har till särskild uppgift att undersöka narkotikabrottslighet och att G.s uppgifter till stor del är grundade på information, som han erhållit från kolleger och som han i egenskap av spaningsledare sammanställt i protokoll. Även om G.s uppgifter å ena sidan i stor utsträckning har karaktär av ett återgivande av vad andra berättat för honom får dock, å andra sidan, hans utsaga en särskild tyngd genom hans ställning som polis med narkotikabrottslighet som specialuppgift. G.s uppgifter har också, i den mån de kunnat sammanställas med vad som av L.H. och L.V.G. uppgivits i målet, visat sig vara tillförlitliga. Åklagarens påståenden om narkotikaorganisationen och L.V.G:s roll i den måste därför bedömas ha blivit bekräftade genom G.s utsaga. Mot denna bakgrund och med beaktande av vad som framkommit om L.H:s kontakter med organisationsmedlemmar och i synnerhet hans bekantskap med L.V.G. framstår såsom ytterst sannolikt att den av L.H. och L.V.G. genomförda penningtransaktionen avsett likvid för narkotika. Denna bedömning vinner ytterligare i styrka av det förhållandet att varken L.H. eller L.V.G. förmått lämna ens en tillnärmelsevis trovärdig förklaring till den av dem utförda penningöverföringen och de egendomliga förhållanden, varunder den kommit till stånd. Det måste med hänsyn härtill anses ha blivit utrett att överlämnandet och mottagandet av pengarna utgjort ett led i narkotikaförsäljning och närmare bestämt - med beaktande av vad som upplysts om organisationen och som framkommit om L.H:s roll i den - en redovisning för i Sverige försåld narkotika samt att L.H. och L.V.G. utfört gärningen med vetskap härom.

Det av åklagaren med tillräcklig grad av tydlighet angivna narkotikabrott, vartill L.H. och L.V.G. således medverkat, har avsett försäljning av narkotika - amfetamin - till ett avsevärt värde eller drygt 240 000 kr. De har därför gjort sig skyldiga till medhjälp till grovt narkotikabrott.

Såsom TR:n funnit är L.H. dessutom överbevisad om olaga vapeninnehav.

HovR:n finner ej skäl att frångå TR:ns straffmätning.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Domskäl

Domskäl. Riksåklagaren har i HD vidhållit det i HovR:ns dom antecknade alternativa ansvarspåståendet. Detta ansvarspåstående gäller samma överlämnande och mottagande av beloppet 240 900 kr som det i första hand framställda ansvarspåståendet avser, och det kan - trots att de båda gärningsbeskrivningarna skiljer sig från varandra med avseende på syftet med transaktionen och beträffande omständigheter utanför det handlande som påstås utgöra medhjälp eller förberedelse - ej anses innebära att åtalet blivit i strid mot stadgandet i 45 kap 5 § RB ändrat till att gälla annan gärning än som avses i stämningsansökningen.

Vid huvudförhandlingen inför HD har riksåklagaren vidare justerat det i första hand framställda ansvarspåståendet, sådant det antecknats i TR:ns dom, så att ordet "redovisning" utbyts mot "betalning" och ordet "redovisningen" utbyts mot "betalningen".

Såsom domstolarna funnit har L.H. d 13 juli 1981 i Stockholm till L.V.G. överlämnat 240 900 kr. Redan omständigheterna vid överlämnandet ger anledning till misstanke att transaktionen varit brottslig eller haft samband med brottslig verksamhet. Misstanken stärks av det förhållandet att ingen av de tilltalade lämnat en förklaring till transaktionen som ens i någon mån förtjänar tilltro. I förening med vad som i målet upplysts om de tilltalades kontakter med personer i Holland som är starkt misstänkta för att bedriva organiserad narkotikabrottslighet gör nu anförda förhållanden det högst sannolikt att överlämnandet av pengarna utgjort ett led i narkotikahandel.

Även om man anser det kunna hållas för visst, att pengarna har anknytning till affärer med narkotika, är emellertid steget långt till en slutsats att de tilltalade gjort sig skyldiga till brott i enlighet med åtalet.

Lagstiftaren har ingalunda straffbelagt alla gärningar vilka ingår som led i narkotikahandel utan lämnat åtskilliga typer av sådana gärningar utanför det straffbara området (jfr BR PM 1982:2, Narkotikabrott). Detta leder i sin tur till särskilda svårigheter när det gäller att beivra sådan befattning med narkotikapengar som är straffbar. Om man avslöjat en penningtransaktion som kan hänföras till narkotika, måste det nämligen ofta bli vanskligt att klarlägga för vems räkning och i övrigt under vilka omständigheter pengarna överlämnats. Bevissvårigheter i sådant hänseende kan emellertid inte få föranleda att domstolarna avstår från att kräva full bevisning som grundval för en fällande dom. Också i narkotikamål - och även beträffande en tilltalad som under alla förhållanden kan förutsättas vara engagerad i illegal handel med narkotika - måste det för en fällande dom krävas att det blivit ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade gjort sig skyldig till brott i enlighet med åtalet.

I målet förekommer ingen som helst utredning om den närmare beskaffenheten av penningtransaktionen såsom led i en narkotikahandel. Beträffande syftet med transaktionen och de tilltalades roller i denna har man därför att räkna med en mångfald i och för sig realistiska alternativ. Flera av dessa innebär, att ingen av de tilltalade gjort sig skyldig till brott som omfattas av åtalet.

Ett sådant alternativ är att pengarna utgjorde betalning för ett redan levererat narkotikaparti och att L.H., när han överlämnade pengarna, uppträdde antingen såsom själv köpare eller på uppdrag av någon annan eller några andra köpare. Så som narkotikastrafflagen är utformad är emellertid en köpares förvärv av narkotika inte straffbart som ett självständigt brott, något som sammanhänger med att köparen kan straffas för innehav om det kan påvisas att förvärvet lett till innehav av narkotika. Köparens överlämnande av pengar som betalning för levererad narkotika är alltså inte i sig brottslig gärning, och ett sådant överlämnande kan åtminstone i princip inte heller anses utgöra medhjälp till det narkotikabrott som en redan skedd överlåtelse utgör. Vad som nu sagts om köparens överlämnande av betalning för levererad narkotika gäller även överlämnande från en representant för köparen. Uteslutas kan inte att L.V.G:s roll i sammanhanget varit att just som representant för L.H. eller någon dennes uppdragsgivare överlämna pengarna som betalning till säljaren. Det har inte påståtts någon särskild omständighet som skulle kunna föranleda att - med avsteg från nyss angivna principer - överlämnandet eller mottagandet av pengarna i nu beskrivna situationer vore straffbart.

En annan möjlighet är att både L.H. och L.V.G. varit knutna till en holländsk organisation för försäljning av narkotika och att transaktionen endast inneburit att till organisationen redan influtna pengar av L.H. vidarebefordrats till L.V.G.. I sådant fall har varken L.H:s överlämnande eller L.V.G:s mottagande av pengarna utgjort brott.

På grund av det anförda kan åtalet för medhjälp eller förberedelse till grovt narkotikabrott inte bifallas beträffande vare sig L.H. eller L.V.G..

Enligt HovR:ns i denna del lagakraftvunna dom är L.H. förfallen till ansvar för olaga vapeninnehav. Påföljden för detta brott bör bestämmas till fängelse 1 mån. Straffet skall anses till fullo verkställt under tid då L.H. varit berövad friheten såsom anhållen eller häktad på grund av misstanke om brott som prövats i målet.

Domslut

Domslut. Med upphävande av HovR:ns dom beträffande L.V.G. ogillar HD den mot L.V.G. i målet förda talan.

Beträffande L.H. ändras HovR:ns dom på det sätt att HD dels ogillar åtalet för medhjälp till grovt narkotikabrott eller förberedelse till sådant brott

dels dömer L.H. jämlikt 37 § vapenlagen (1973:1176) för olaga vapeninnehav till fängelse 1 mån. Fängelsestraffet skall anses till fullo verkställt under tid då L.H. varit berövad friheten såsom anhållen eller häktad på grund av misstanke om brott som prövats i målet.

Beslaget avseende 240 900 kr och en dokumentportfölj skall ej längre bestå.