NJA 1982 s. 525

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Carlsson) meddelade dom d 7 april 1982.

TR:n fann styrkt att de tilltalade begått de under åtalspunkterna 1, 3, 5 och 7 upptagna gärningarna. Gärningen under åtalspunkt 1 bedömdes som narkotikabrott. I fråga om åtalspunkterna 3, 5 och 7 godtogs åklagarens brottsrubricering. Beträffande åtalspunkt 4 fann TR:n styrkt att G.H. i Sverige köpt 170 g cannabisharts, varav han sålt 160 g, och att S.E. köpt 40 g cannabisharts av G.H., vilket han därefter överlåtit till en annan person. Gärningarna bedömdes som narkotikabrott. Åtalet mot G.H. för grov varusmuggling ansågs ej styrkt.

Beträffande åtalspunkt 2 anförde TR:n i sina domskäl: R.B. och M.T. har förnekat vad åklagaren lagt dem till last. Åklagaren har till utveckling av sin talan bl a anfört att då R.E.S. greps på Arlanda flygplats d 21 juni 1981 hade han med sig två papperslappar med M.T:s och R.B:s adresser.

R.B. har berättat: Han kan ej förstå hur R.E.S. kunnat få hans adress. R.B. har grubblat mycket över detta men inte kunnat komma fram till någon förklaring. Han har bott i Sverige i åtta år. Han har under denna tid inte haft någon kontakt med Libanon. Det är riktigt att han känner M.T. väl. De träffas ofta i samma förening. R.B. känner emellertid inte närmare till M.T:s ekonomiska förhållanden. R.B. känner icke R.E.S. och har aldrig träffat honom. Den enda anledning han kan tänka sig till att R.E.S. hade hans telefonnummer och adress är den att det brukar komma landsmän som vill ha hjälp att bosätta sig i Sverige.

M.T. har närmare hörd över åtalet i likhet med R.B. uppgivit att han aldrig träffat R.E.S. eller hört talas om honom.

På åklagarens begäran har som vittne hörts R.E.S., som berättat: Han var anställd som tjänsteman på flygplatsen i Beirut. Han har tidigare besökt Sverige två eller tre gånger. Som tjänsteman vid flygplatsen kan han nämligen få flygresor till bra pris. De resor han gjort tidigare har varit turistresor. Anledningen till att han besökt Sverige har varit att här råder sexuell frihet och därtill är hans hustru sjuklig. Vid de besök han gjort i Sverige bodde han de första gångerna hos landsmän i Västerås. Han upptäckte emellertid att deras ekonomiska situation var dålig, varför han vid senare resor tog in på hotell och bodde i Stockholm till dess pengarna tog slut. Han bodde då i Stockholm ett par, upp till fem dagar. R.E.S. har aldrig träffat M.T. eller R.B.. Det är nu vid huvudförhandlingen som han för första gången ser dem. Omkring tre veckor före den sista resan till Sverige stod en linjebil vid hans bostad. Chauffören frågade om han skulle till flygplatsen, vilket R.E.S. bejakade. Han steg in i bilen. I bilen satt ytterligare en man utom chauffören. Efter någon stunds färd så stannade bilen och R.E.S. tvingades under pistolhot in i ett hus. I huset fanns ytterligare en man. Denne sade att R.E.S. kunde göra honom en tjänst och att R.E.S:s familj då skulle kunna få vara i fred. Mannen sade, att R.E.S. skulle föra in något i Sverige som skulle lämnas till en person där. Först sade mannen någonting om att det var cannabisharts. R.E.S. förevisades också en bit harts. R.E.S. fick 24 timmar på sig att tänka över förslaget. Efter 5-6 dagar ringde någon av männen till R.E.S:s arbetsplats och uppgav att de skulle kidnappa hans barn om han inte infann sig på en viss plats. R.E.S. - begav sig då till platsen. Den man som vid det första besöket funnits i huset var även denna gång i huset och sade till R.E.S. att hans familj skulle råka illa ut om R.E.S. inte lydde honom och påminde honom om en händelse i Libanon då tre barn och deras föräldrar mördats. R.E.S. kontaktades därefter igen och blev tvungen att medfölja till det hus han tidigare besökt. R.E.S. tillsades att han måste göra vad man begärde av honom. R.E.S. fick en väska med två kavajer och tre skjortor. Vidare frågade man vilket skonummer han hade. Efter ytterligare några dagar fick han order att komma till en viss plats med väskan och de kläder han behövde för resan. Han fick också biljett till resan och blev tillsagd att åka på söndagen. Man visade honom fotografier av de två män som han skulle kontakta och han fick vidare adresserna till dem uppskrivna på ett papper. Det är möjligt att han kan ha haft två lappar med adresserna. När han kom fram skulle han ringa någon av dem. Det föreföll som om det var likgiltigt vem av de utpekade personerna som han skulle lämna varorna till.

Åklagaren har därjämte såsom skriftlig bevisning åberopat två papperslappar upptagande M.T:s och R.B:s namn, adresser och telefonnummer och de fotografier på 11 olika manspersoner som förelagts R.E.S. vid förhörd 16 nov 1981.

Såväl M.T. som R.B. har i andra delar av målet övertygats om narkotikabrott - såvitt gäller M.T. om brott avseende heroin. M.T. har d 11 juli 1979 dömts för grovt narkotikabrott till fängelse 1 år 3 mån. Brottet gällde även då befattning med heroin. I förevarande åtalspunkt har R.E.S. uppgivit, att han vid sin avresa från Beirut av sina uppdragsgivare erhållit en lapp upptagande M.T:s och R.B:s namn samtidigt som man förevisat fotografier av två manliga personer. En sådan lapp har återfunnits hos R.E.S. vid hans gripande. Vid fotokonfrontation d 16 nov 1981 har R.E.S. av 11 fotografier plockat ut en grupp om två och en grupp om tre personer. I den första gruppen återfanns M.T:s foto och i den andra gruppen R.B:s foto. På grund av vad sålunda upptagits finner TR:n M.T. och R.B. övertygade om åtalade gärningarna i enlighet med åklagarens gärningspåstående. Gärningarna är att bedöma i enlighet med åklagarens talan.

Beträffande åtalspunkt 6 antecknades i domskälen att W.A., G.H. och S.E. envar för sitt vidkommande hade förnekat vad åklagaren lagt dem till last. Deras i TR:ns dom upptagna berättelser innehåller bl a följande:

W.A.: Hon reste till Sverige i slutet av maj 1981 för att kontakta Röda Korset i Sverige. Hennes ärende var att få denna organisation att hjälpa henne med att få en son frisläppt som var tillfångatagen i Libanon. Hon ringde flera gånger till sin son G.H. som bor i Sverige men fick inte tag på honom. När hon i slutet av maj 1981 med flyg kom från Beirut hade hon en lapp med sig med G.H:s telefonnummer. Hon fick hjälp på flygplatsen med att ringa G.H.. Hon bodde sedan hos sonen i två månader. Några bekanta till G.H. träffade hon inte hos honom. Hennes son betalade resan till Libanon och anledningen till resan i aug 1981 var att få den i Libanon tillfångatagne sonen fri. Meningen var att om hon fick sonen fri så skulle hon försöka få med honom till Sverige. W.A. kontaktade G.H. och meddelade att de släppt hans bror. Det gick emellertid ej att få med sig den frisläppte sonen till Sverige. W.A. beslöt sig därför för att åka till Sverige och här arbeta för att sonen skulle få tillstånd att komma till Sverige. W.A. meddelade ej G.H. att hon skulle komma. Anledningen härtill var att hon inte fick tag på honom. Hon har ej heller underrättat någon annan person om att hon skulle komma. Hon köpte biljetten dagen före avresan. På söndagen tog hon taxi till flygplatsen i Beirut. På vägen stannade hon taxin och köpte äpplen av en gatuförsäljare. Vidare köpte hon av en annan gatuförsäljare två limpor cigarretter för 25 libanesiska lira. Den hon köpte cigarrettlimporna av kände hon inte. Hon fortsatte sedan med taxi till Beiruts flygplats. Under flygresan förvarade hon äpplena och cigarrettlimporna i en plastpåse. Denna hade hon bredvid sig i flygplanet. Hon besökte några gånger planets toalett, men tog då ej med sig plastpåsen. När hon kom till Arlanda lade hon en väska och plastpåsen på en vagn. Hon blev sedan kontrollerad flera gånger av polis eller tull och till sist fann man heroin i limporna. Polisen bad henne sitta på en bänk. De visade ej vad de hittat. W.A. såg ej till G.H. eller S.E. på flygplatsen. Hon anhölls sedan. W.A. kan ej ge någon förklaring till hur G.H. kunde veta att hon skulle komma denna dag. Hon hade ej meddelat honom detta.

S.E.: Han kom till Sverige 1977 och känner G.H. sedan omkring 4 år tillbaka. Det är riktigt att han av G.H. sommaren 1980 köpte 40 g cannabisharts. Cannabishartsen skulle en flickvän till S.E. ha. Hon missbrukade nämligen cannabisharts. Det hände att S.E. vid olika tillfällen skjutsade G.H. i sin bil. Det var företrädesvis när han såg G.H. stå och vänta vid busshållplatsen. S.E. fick reda på att G.H:s mor kommit till Sverige. S.E. träffade henne en gång hos G.H. när S.E. var på besök för att höra hur det gick med G.H:s bror i Libanon. Den 11 okt 1981 ville G.H. att S.E. skulle skjutsa honom till Arlanda. G.H. skulle där möta sin moder som med flyg skulle komma från Beirut. S.E. var inte särskilt pigg på det hela men ställde ändå upp. De åkte vid 16-tiden. S.E. parkerade bilen vid flygplatsen och de gick in i flyghallen för att vänta på G.H:s mamma. Hon dök emellertid inte upp och efter en halvtimme gick G.H. till receptionen och frågade när planet skulle komma. G.H. fick reda på när planet skulle komma och de gick då in i cafeterian och drack en kopp kaffe. De återvände sedan till Jakobsberg kl 18.30. S.E. lämnade av G.H. vid Jakobsbergs station. G.H. skulle hämta pengar. Det var möjligen då tal om att G.H. ville att S.E. återigen skulle skjutsa G.H. till Arlanda. S.E. sade att han skulle åka till sin syster. G.H. kom senare till systern och ville att S.E. återigen skulle skjutsa honom till Arlanda. G.H. uppgav att han skulle betala bensinen. Han var ej heller säker på när modern skulle anlända. De åkte sedan tillbaka till Arlanda. Den andra resan till Arlanda anträddes omkring kl 19. S.E. parkerade sedan bilen och satt kvar i densamma. G.H. gick in i vänthallen. (I domen har härefter antecknats att S.E. icke velat vidare yttra sig om vad som förevarit vid Arlandabesöket, att på åklagarens begäran upplästs vad S.E. anfört vid polisförhör och att S.E. sedan förhören upplästs förklarat att han alltjämt icke ville yttra sig i saken.)

G.H.: I början av år 1981 var det tal om att W.A. skulle komma till Sverige. Det var dock vissa svårigheter med G.H:s bror som var tillfångatagen i Libanon. Resan blev därför till en början inte av. W.A. kom i stället i slutet av maj till Sverige. Resan betalade hon själv. När W.A. reste tillbaka i juli 1981 betalade G.H. resan med pengar som han lånat av tre personer. Omkring 8 dagar före d 11 okt 1981, då W.A. åter anlände till Sverige, hade hon ringt till G.H. och talat om att hon skulle komma. G.H:s broder kunde nämligen icke följa med och det var meningen att W.A. skulle genom det svenska Röda Korset verka för att få sonen till Sverige. Den aktuella dagen försökte G.H. skaffa skjuts för att komma till Arlanda. Han träffade S.E. som efter många övertalningsförsök erbjöd sig att skjutsa G.H. till Arlanda. Vid 17-tiden åkte de båda till flygplatsen. W.A. kom emellertid inte med det "första planet". G.H. gick då till receptionen. Där upplyste man honom om att det "andra planet" skulle komma omkring kl 20. S.E. och G.H. åkte därför tillbaka till Jakobsberg. Ingen av dem hade några pengar till ytterligare bensin. De skildes vid järnvägsstationen i Jakobsberg och G.H. begav sig till sin syster som bor i Jakobsberg. S.E. tog sedan kontakt med G.H. då denne befann sig hos sin syster. G.H. hade lånat pengar och erbjöd sig att betala för bensinen om S.E. ånyo skjutsade honom till Arlanda. S.E. gick med på detta. När det andra planet kom var modern inte med. G.H. gick ut till S.E. och sade att han inte kunnat se sin moder. Han gick därefter tillbaka för att leta efter henne. När han kom tillbaka var S.E. borta. Han tog därför en buss till Karlberg och åkte sedan tåg till Jakobsberg. G.H. vet inte varför W.A. hade heroin med sig. Det är klart att hon inte är psykiskt frisk och antagligen är hon åderförkalkad.

Efter att ha redogjort för viss i målet upptagen bevisning anförde TR:n i domskälen: I målet är utrett att svensk polis haft W.A. och G.H. under bevakning, att polisen misstänkt att hon omkring den med åtalet avsedda tiden skulle införa narkotika (cannabisharts) till Sverige och möjligen mötas av en personbil med registreringsnummer GXG 133, att polisen därför varslat tullmyndigheterna härom, att W.A. vid ankomsten d 11 okt 1981 till Arlanda mycket riktigt innehaft narkotika nämligen 214,7 g heroin i två obrutna specialpreparerade cigarrettlimpor i stället för - som polisen misstänkt - cannabisharts, att G.H. och S.E. vid tillfället färdats till Arlanda i S.E:s bil med registreringsnummer GXG 133, och uppehållit sig vid flygplatsen då W.A. anlände med flyget samt att vid visitation av bilen i densamma anträffats en tårgasspray och ett avsågat bordsben. W.A:s förklaring att hon under taxifärden till flygplatsen stannat med taxin och av en för henne helt obekant gatuförsäljare i Beirut inköpt cigarrettlimporna vinner ej tilltro redan på den grunden att någon person knappast kan tänkas ha överlämnat heroin av denna kvantitet och det värde partiet representerar till henne utan någon som helst information om vad cigarrettlimporna innehöll. Av G.H:s och S.E:s utsagor framgår att G.H. var informerad om att W.A. skulle anlända på kvällen den aktuella dagen. Vidare är utrett att S.E. under sommaren 1980 köpt cannabisharts av G.H. och av S.E:s uppgifter framgår vidare att han vid skilda tillfällen skjutsat G.H. med sin bil. J.H:s (ett vittne) har uppgivit att S.E. ganska ofta varit hemma hos G.H. och att S.E. haft nyckel till dennes lägenhet. S.E. har först förnekat att han haft någon nyckel till G.H:s lägenhet, men då det påvisats för honom att en hos honom i beslag tagen nyckel går till lägenheten har han vidgått att han fått nyckeln av G.H..

Med beaktande av vad sålunda anförts samt att G.H. och S.E. är landsmän och tillhör en utländsk minoritet i Sverige håller TR:n för visst att de uppehållit en mycket nära kontakt. Det förefaller vara ett synnerligen egendomligt sammanträffande att S.E. - som enligt egen uppgift egentligen varit ovillig att skjutsa G.H. - inom loppet av några timmar två gånger skulle ha skjutsat G.H. från Jakobsberg till Arlanda samma kväll som W.A. anlände med heroinet. Vad som förevarit vid flygplatsen särskilt den omständigheten att G.H. lämnat flygplatsen utan S.E. sammanställt med det meddelande G.H. inristat på toalettväggen på Norrköpingsanstalten ger i förening med vad som ovan i övrigt anförts och vad som förekommit under åtalspunkterna 3-5 mycket starkt stöd för att G.H. och S.E. icke varit ute i legala ärenden utan fastmera varit på Arlanda för att enligt uppgjord planering ta emot heroinet från W.A.. Oavsett W.A:s psykiska resurser kan TR:n ej göra annan bedömning än att hon medvetet förtigit vad som förekommit och vilka personer hon träffat under sin vistelse här i landet. Vid en samlad bedömning av vad som sålunda upptagits och vad i övrigt i målet förekommit finner TR:n styrkt att W.A., G.H. och S.E. överenskommit att i Libanon införskaffa och till Sverige införa heroin för att här försäljas och att W.A. därefter d 11 okt 1981 försökt insmuggla 214,72 g heroin.

Domslut

Domslut. TR:n dömde

M.T. jämlikt 3 och 5 §§narkotikastrafflagen och 23 kap 4 § BrB för anstiftan till grovt narkotikabrott, jämlikt 3 och 8 §§varusmugglingslagen och 23 kap 4 § BrB för anstiftan till grov varusmuggling samt jämlikt 1 § narkotikastrafflagen för narkotikabrott till fängelse 5 år,

G.H. jämlikt 1 § narkotikastrafflagen för narkotikabrott, jämlikt 3 § narkotikastrafflagen för grovt narkotikabrott samt jämlikt 3 och 8 §§varusmugglingslagen och 23 kap 1 § BrB för försök till grov varusmuggling till fängelse 3 år 6 mån,

S.E. jämlikt 1 § narkotikastrafflagen för narkotikabrott, jämlikt 3 § narkotikastrafflagen för grovt narkotikabrott, jämlikt 3 och 8 §§varusmugglingslagen. och 23 kap 1 § BrB för försök till grov varusmuggling samt jämlikt 37 § 1 st 1 vapenlagen för olaga vapeninnehav till fängelse 3 år 6 mån.

R.B. dömdes till fängelse 5 år och W.A. till fängelse 3 år.

Nämndemannen Morge var skiljaktig såvitt gällde åtalspunkt 6 och ville ogilla åtalet i denna del.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns domslut dömde HovR:n

M.T. jämlikt de i TR:ns domslut åberopade lagrummen för narkotikabrott (åtalspunkt 1), medhjälp till grovt narkotikabrott (åtalspunkt 2) och medhjälp till försök till grov varusmuggling (åtalspunkt 2) till fängelse 5 år,

G.H. jämlikt de i TR:ns domslut åberopade lagrummen för narkotikabrott (åtalspunkterna 3 och 4), grovt narkotikabrott (åtalspunkt 6) och försök till grov varusmuggling (åtalspunkt 6) till fängelse 3 år jämte utvisning ur riket med förbud att återvända hit,

S.E. dels för narkotikabrott (åtalspunkterna 4 och 5) och olaga vapeninnehav (åtalspunkt 7) enligt de i TR:ns domslut beträffande dessa brott åberopade lagrummen, dels för medhjälp till grovt narkotikabrott (åtalspunkt 6) enligt 3 och 5 §§narkotikastrafflagen samt 23 kap 4 § BrB och medhjälp till försök till grov varusmuggling (åtalspunkt 6) enligt 3 och 8 §§varusmugglingslagen samt 23 kap 4 § BrB till fängelse 2 år 9 mån jämte utvisning ur riket med förbud att återvända hit.

R.B. dömdes till fängelse 4 år och W.A. till fängelse 2 år 6 mån jämte utvisning ur riket med förbud att återvända hit.

Hovrättsassessorn Frödeberg var skiljaktig vad gällde åtalet mot S.E. under åtalspunkt 6 och anförde: Omständigheterna i målet i denna del är inte sådana att det kan anses styrkt att S.E. haft del i de brott W.A. och G.H. gjort sig skyldiga till. Åtalet mot honom i denna del skall därför lämnas utan bifall. Överröstad härutinnan är jag i övrigt ense med majoriteten.

M.T., G.H. och S.E. sökte revision.

M.T. yrkade att åtalet mot honom för den under åtalspunkt 2 angivna gärningen skulle ogillas och påföljden för brottet under åtalspunkt 1 bestämmas till fängelse 6 mån.

G.H. yrkade att förordnandet om utvisning av honom skulle upphävas.

S.E. yrkade att åtalet mot honom för den under åtalspunkt 6 angivna gärningen skulle ogillas och att i vart fall straffet skulle nedsättas och förordnandet om utvisning upphävas.

Riksåklagaren bestred ändring beträffande envar av revisionskärandena.

Beträffande M.T. justerade riksåklagaren gärningsbeskrivningen avseende den under åtalspunkt 2 angivna gärningen på det sätt att efter "bosatta personer" insköts orden "dels planerat att till Sverige för försäljning införa ett parti heroin dels i anledning härav" och efter såsom kurir" tillades orden "för deras räkning". För den sålunda beskrivna gärningen framställde riksåklagaren följande alternativa ansvarsyrkanden:

- för grovt narkotikabrott i form av innehav - genom R.E.S. - av narkotika och försök till grov varusmuggling,

- för försök till grovt narkotikabrott i form av överlåtelse på den svenska marknaden och försök till grov varusmuggling,

- för anstiftan till grovt narkotikabrott i form av överlåtelse och till grov varusmuggling,

- för medhjälp till grovt narkotikabrott i form av överlåtelse och till försök till grov varusmuggling,

- för stämpling till grovt narkotikabrott i form av överlåtelse.

Med avseende på den under åtalspunkt 6 angivna gärningen påstod riksåklagaren ansvar på G.H. för försök till grovt narkotikabrott i form av överlåtelse och försök till grov varusmuggling, alternativt för medhjälp till brott som nu nämnts.

Beträffande åtalet mot S.E.justerade riksåklagaren åtalet avseende den under åtalspunkt 6 angivna gärningen genom att till den ursprungliga gärningsbeskrivningen foga följande: "S.E. har åtagit sig att samma dag transportera narkotikan från Arlanda. I avsikt att utföra denna transport har S.E. d 11 okt 1981 i sin bil tillsammans med G.H. färdats till Arlanda." Riksåklagaren yrkade i anslutning härtill ansvar på S.E. för försök till eller medhjälp till försök till grovt narkotikabrott i form av överlåtelse samt för försök till eller medhjälp till försök till grov varusmuggling.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domskäl

Domskäl. Åtalet mot M.T..

Som HovR:n funnit har M.T. genom den under åtalspunkt 1 i TR:ns dom angivna gärningen gjort sig skyldig till narkotikabrott.

Beträffande den under åtalspunkt 2 i TR:ns dom angivna gärningen har M.T. även i HD förnekat vad riksåklagaren i denna del lagt honom till last. Han har i HD i allt väsentligt berättat i överensstämmelse med vad han uppgett inför TR:n och i HovR:n men har med avseende på bl a tillkomsten av en hos R.E.S. anträffad lapp som upptog M.T:s och R.B:s namn, adresser och telefonnummer lämnat vissa till synes nya uppgifter. Han har sålunda i detta hänseende berättat följande. Under R.E.S:s besök i Stockholm sommaren 1980 överenskom R.B. och R.E.S. att utväxla adresser. Vid ett tillfälle, då R.B., M.T. och R.E.S. befann sig utomhus vid M.T:s bil, antecknade R.E.S. på en papperslapp R.B:s namn, adress och telefonnummer. Han skrev med taket på bilen som underlag. R.E.S. antecknade däremot vid detta tillfälle inte M.T:s adress och telefonnummer. Anteckningen härom på lappen måste följaktligen ha tillkommit vid något senare tillfälle, vilket också bestyrks av att de båda anteckningarna utförts i olika stilstorlekar. Vid det förhör som hölls med M.T. d 21 april 1982 och vid vilket det förundersökningsprotokoll, i vilket den aktuella lappen är intagen i kopia, fanns tillgängligt berättade M.T. för förhörsledaren hur lappen kommit till. Därvid demonstrerade han hur lappen tett sig, innan anteckningen om hans egen adress tillkommit, genom att med ena handen täcka över denna anteckning. Detta skedde under ett inledande informellt samtal med förhörsledaren och innan bandspelaren sattes på och det egentliga förhöret började.

Med anledning av dessa uppgifter har på riksåklagarens begäran hållits vittnesförhör inför HD med förhörsledaren vid det aktuella tillfället, kriminalinspektören Mats P. Denne har därvid förklarat sig inte ha något minne av eller ha uppfattat att M.T. vid något förhör skulle ha sagt sig ha sett R.E.S. anteckna R.B:s namn och adress.

Här skall först något beröras frågan i vad mån den i HD modifierade gärningsbeskrivning, som riksåklagaren lagt till grund för sina här framställda alternativa yrkanden om ansvar för grovt narkotikabrott eller försök, anstiftan, medhjälp eller stämpling till sådant brott, överhuvudtaget innefattar påståenden om någon straffbar gärning av angivet slag.

Det har inte gjorts gällande att M.T. tagit någon direkt befattning med det heroinparti som R.E.S. försökte föra in i Sverige. Han har således inte själv innehaft det i den meningen att han haft det i sin omedelbara besittning. Inte heller har anförts någon annan omständighet som kan föranleda att M.T. skulle kunna anses ha innehaft heroinet i den mening som avses i narkotikastrafflagen. Påståendet om ansvar för narkotikabrott bestående av innehav kan redan på denna grund inte vinna bifall.

Enbart anskaffning och transport av narkotika i syfte att narkotikan på bestämmelseorten skall utbjudas och om möjligt försäljas till en obestämd krets av personer innebär inte att gärningsmannen på sådant sätt påbörjat utförandet av den handling som skall leda till den fullbordade överlåtelsen av narkotikan, att han kan anses ha överskridit den s k försökspunkten och genom sina åtgärder gjort sig skyldig till försök till narkotikabrott i form av överlåtelse. I detta fall har inte påståtts att M.T:s handlande omfattat annat än en viss medverkan vid anskaffningen och transporten av heroinet och en överenskommelse med andra personer att heroinet sedermera skulle föras ut på marknaden i Sverige för försäljning. Under sådana förhållanden kan på anförda skäl inte heller åtalet för försök till narkotikabrott i form av överlåtelse vinna bifall.

För anstiftan till narkotikabrott inträder enligt 5 § narkotikastrafflagen ansvar endast när brottet avser tillverkning, saluhållande eller överlåtelse. Anstiftan till innehav av narkotika är således straffritt. Ansvar för anstiftan förutsätter att den som anstiftats också begått gärning till vilken han har anstiftats. I förevarande fall innefattar gärningsbeskrivningen inte påstående om att vare sig R.E.S. eller annan person begått någon gärning som innefattar tillverkning, saluhållande eller överlåtelse av narkotika. Redan av detta skäl kan M.T. inte fällas till ansvar för anstiftan till narkotikabrott.

Vad nu sagts om anstiftan till narkotikabrott har tillämpning också i fråga om medhjälp till sådant brott. Följaktligen kan inte heller yrkandet om ansvar för medhjälp till narkotikabrott bifallas.

Riksåklagarens gärningsbeskrivning inrymmer i och för sig förfaranden som kan utgöra stämpling till grovt narkotikabrott. De förfaranden som läggs M.T. till last kan också utgöra försök till grov varusmuggling eller anstiftan eller - såsom HovR:n funnit - medhjälp till försök till grov varusmuggling. Frågan huruvida M.T. skall fällas till ansvar för något brott av nu angivet slag blir emellertid beroende av om han kan anses övertygad att ha begått den åtalade gärningen.

Införselförsöket avsåg ett stort parti heroin, som representerade ett mycket stort värde vid försäljning till missbrukare. Smugglingen hade förberetts med tekniskt avancerade metoder för att dölja heroinet. Dessa omständigheter ger vid handen att införselförsöket över huvud taget hade föregåtts av en noggrann planering. En vidareförsäljning till missbrukare av ett så omfattande narkotikaparti förutsätter uppenbarligen en väl planerad och jämförelsevis omfattande organisation för förvaring, distribution och försäljning; det rör sig ju här om en grovt brottslig och därför ytterst ömtålig hantering. Under dessa förhållanden får det anses uteslutet att R.E.S. vid införselförsöket agerat helt på egen hand och enbart för egen räkning. Det kan i stället hållas för visst att han haft medhjälpare i Libanon men också och kanske framför allt att han i Sverige haft på förhand etablerade kontakter med åtminstone någon eller några personer, som varit väl insatta i smugglingsplanerna och stått beredda att utföra eller i varje fall bistå vid den fortsatta hanteringen och försäljningen i Sverige av narkotikapartiet.

Flera omständigheter ger stöd för antagandet att M.T. åtminstone tillhörde kretsen av de personer som skulle ta emot heroinpartiet och vara verksamma för partiets avsättning i Sverige.

Genom M.T:s uppgifter, som bestyrkts av vittnesutsagor av personer i hans nära omgivning, är klart ådagalagt att M.T. och R.B. sommaren 1980 träffade R.E.S. i Stockholm, att R.E.S. då bodde hos M.T. under några dagar och att de således vid tiden för införselförsöket redan väl kände varandra. R.E.S:s uppgift att han aldrig träffat M.T. eller R.B. är därmed vederlagd. Att också M.T. under förundersökningen och i TR:n förnekat sin bekantskap med R.E.S. utgör en omständighet som med viss styrka talar för att han var inblandad i smugglingsförsöket.

Efter det R.E.S. gripits påträffades bland hans tillhörigheter två papperslappar med M.T:s och R.B:s namn, adresser och telefonnummer antecknade, en omständighet som är väl förenlig med antagandet att M.T. var en tilltänkt mottagare av heroinpartiet. R.E.S. har också själv gjort gällande att så skulle vara fallet. Han har sålunda under förundersökningen uppgett, att heroinpartiet skulle överlämnas till M.T. och R.B. eller någon av dem. Av R.E.S:s bror F.E.S:s vittnesmål inför HovR:n framgår vidare att F.E.S. vid besök i Libanon, efter det att R.E.S. berövats friheten i Sverige, av den sistnämndes hustru men genom förmedling av en tredje broder M. el S erhållit M.T:s telefonnummer jämte uppgift om att M.T. var en "samarbetande vän" till R.E.S. och skulle kunna lämna hjälp i den uppkomna situationen. F.E.S. har uppgett, att det förekommit telefonsamtal mellan honom och M.T. utan att det dock kunnat helt klarläggas vad som närmare avhandlades eller yttrades vid dessa telefonsamtal. I detta sammanhang bör också uppmärksammas, att F.E.S. i sitt vittnesmål uppgett att vid hans besök i fängelset i Sverige hos R.E.S. denne förklarat att telefonnumret gick till dem som "skulle få varan" och som samarbetade med R.E.S..

Slutligen skall anmärkas, att M.T. - som i detta mål övertygats om narkotikabrott avseende heroin (åtalspunkt 1) - även tidigare lagförts i Sverige för försäljning av heroin, vilket tyder på att M.T. åtminstone tidigare inte stått främmande för den form av narkotikabrott som åtalet i denna del avser.

Vid prövningen av frågan, om M.T. gjort sig skyldig till vad som nu lagts honom till last, måste kraven på den föreliggande bevisningens styrka - utan avseende på de speciella bevissvårigheter som erfarenhetsmässigt ofta föreligger i mål om ansvar för grov narkotikabrottslighet - ställas lika högt som när det gäller ansvar för annan grov brottslighet. HD finner de ovan redovisade omständigheterna sammantagna utgöra bevisning av sådan styrka att i målet är utrett såväl att M.T. var en av de avsedda mottagarna här i Sverige av heroinpartiet som att överförandet av partiet hit för att överlåtas på den svenska marknaden beslutats i samråd mellan flera personer, bland dem M.T.. Denne är härigenom förvunnen till ansvar för stämpling till grovt narkotikabrott. Genom sin medverkan har M.T. - som inte blivit övertygad om försök till grov varusmuggling eller anstiftan till sådant brott - därjämte gjort sig skyldig till medhjälp till försök till grov varusmuggling.

Åtalen mot G.H. och S.E..

Som HovR:n funnit är G.H. och S.E. förfallna till ansvar, G.H. för narkotikabrott (åtalspunkterna 3 och 4) och S.E. för narkotikabrott (åtalspunkterna 4 och 5) och olaga vapeninnehav (åtalspunkt 7).

G.H. har i HD förklarat att han underkastar sig ansvar för den i åtalspunkt 6 angivna gärningen, för vilken HovR:n fällt honom till ansvar för grovt narkotikabrott och försök till grov varusmuggling. Han har i anslutning till sitt erkännande lämnat vissa uppgifter om bakgrunden till försöket att föra in heroinpartiet till Sverige och har i det avseendet berättat i huvudsak följande. Hans broder satt fängslad hos den palestinska befrielseorganisationen PLO. Såväl G.H. som W.A. sökte genom Röda Korset verka för broderns frigivning, dock utan framgång. G.H. kom så småningom i kontakt med företrädare för PLO. Dessa krävde för att brodern skulle friges att G.H. skulle betala en större summa pengar. Till en början - 1 aug 1980 - nämndes 25 000 libanesiska lira, men beloppet höjdes och i aug 1981 begärde man 40 000 lira. G.H. lyckades samla ihop bara 9 500 kr. Trots att han inte skickade några pengar - han litade inte på PLO-männen - och inte heller kunde resa till Libanon för att personligen lämna över pengar släpptes brodern så småningom. Emellertid hölls W.A. fängslad av PLO under cirka 10 dagar i sept. I detta sammanhang föreslog PLO-männen att G.H. skulle skaffa heroin i Libanon och föra in det i Sverige för att på så sätt skaffa pengar. G.H. god tog detta förslag, och W.A. frigavs. PLO-männen skaffade heroinpartiet och såg till att det fanns i Beirut hos en viss gatuförsäljare av bl a tobaksvaror, förpackat så som det senare anträffades bland W.A:s tillhörigheter, samt instruerade försäljaren att lämna cigarrettlimporna till W.A. när hon uppenbarade sig för att köpa cigarretter. G.H. å sin sida instruerade W.A. att på vägen till flygplatsen i Beirut besöka denne gatuförsäljare och köpa två cigarrettlimpor; det skedde samma dag som W.A. reste från Libanon till Sverige. W.A. visste inte att cigarrettlimporna innehöll heroin.

I övrigt har såväl G.H. som S.E. i HD berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad de uppgett i HovR:n.

Varken TR:n eller HovR:n har närmare angett vari det narkotikabrott består för vilket domstolarna fällt G.H. och S.E. till ansvar i denna del. Det finns emellertid anledning att närmare undersöka i vad mån den lämnade gärningsbeskrivningen innefattar förfaranden som är straffbara enligt narkotikastrafflagen.

Varken G.H. eller S.E. har enligt riksåklagarens påståenden tagit någon direkt befattning med heroinpartiet. Det måste visserligen antagas att G.H. burit hela eller i varje fall det huvudsakliga ansvaret för planeringen av införselförsöket och att detta skett för hans räkning. Men inte heller under sådana förhållanden kan det anses att G.H. själv innehaft heroinpartiet.

Som framgår av vad HD tidigare har anfört vid prövningen av åtalet mot M.T. kan en person i G.H:s eller S.E:s situation inte heller fällas till ansvar för försök till narkotikabrott eller för anstiftan eller medhjälp till narkotikabrott eller till försök till sådant brott.

Riksåklagaren har inte uttryckligen gjort gällande att någon av G.H. och S.E. gjort sig skyldig till stämpling till narkotikabrott. Beskrivningen av den gärning som avses med åtalspunkt 6 innefattar emellertid påstående om ett sådant handlande från både G.H:s och S.E:s sida som åtminstone under vissa förutsättningar skulle kunna medföra ansvar för stämpling till narkotikabrott. Detta skulle då bestå i att de båda tilltalade överenskommit sinsemellan och med W.A. att i Sverige till andra personer överlåta det heroin som W.A. sedermera på G.H:s uppdrag sökte föra in i Sverige.

Mot vad G.H. uppgett om W.A:s roll i sammanhanget kan inte anses ådagalagt att hon tagit så aktiv del i planläggningen av aktionen och den fortsatta hanteringen av narkotikan att det kan anses styrkt att G.H. med henne ingått någon överenskommelse angående framtida överlåtelse av heroinet. Inte heller har det förebragts någon omständighet som bestyrker att G.H. träffat en överenskommelse av detta slag med S.E.. Under dessa förhållanden och då riksåklagaren inte påstått, att G.H. med någon annan person i vare sig Libanon eller Sverige ingått någon sådan överenskommelse, kan inte vare sig G.H. eller S.E. med avseende på gärningen under åtalspunkt 6 fällas till ansvar för stämpling till narkotikabrott.

Vad så angår åtalet mot G.H. enligt åtalspunkt 6 för försök till grov varusmuggling framgår det redan av G.H:s egna uppgifter i HD att införselförsöket i sin helhet planerats av G.H. i samverkan med hans samarbetspartner i Libanon och utan annan aktiv medverkan från W.A:s sida än att hon enligt G.H:s instruktioner medfört heroinpartiet under sin resa. G.H. får under dessa förhållanden anses ha spelat en så aktiv och betydelsefull roll vid genomförandet av smugglingsförsöket att han skall betraktas som gärningsman. G.H. skall följaktligen, såsom HovR:n funnit, i denna del fällas till ansvar för försök till grov varusmuggling.

I denna del har även påståtts ansvar på S.E. för försök till eller medhjälp till försök till grov varusmuggling.

HD finner inte skäl till antagande att S.E. redan innan han av G.H. blev ombedd att skjutsa denne till Arlanda hade kännedom om att W.A. skulle medföra narkotika.

Väl har S.E. övertygats om att ha haft en narkotikaaffär med G.H. och att i ett annat sammanhang ha befattat sig med narkotika. Det har emellertid i dessa fall enbart rört sig om cannabis, och S.E:s uppgift att han aldrig befattat sig med heroin är inte vederlagd. S.E:s sysslande med narkotika - som inte haft större omfattning - saknar därför nämnvärt bevisvärde i detta sammanhang.

Att i polisens spaningsuppgifter beträffande G.H. ingick en förmodan om att G.H. skulle färdas i en S.E. tillhörig bil betingades uppenbarligen av det även av S.E. och G.H. vitsordade förhållandet att S.E. vid flera tidigare tillfällen skjutsat G.H. i sin bil till olika platser. Det förhållandet att G.H. vid det aktuella tillfället färdades i den angivna bilen saknar följaktligen varje bevisvärde. I själva verket är den omständigheten att S.E. tidigare skjutsat G.H. i bilen snarast ägnad att stärka tilltron till S.E:s påstående att han denna gång villfor G.H:s begäran om skjuts utan att göra sig i detalj underrättad om ändamålet med resan.

Den omständigheten att i bilen vid S.E:s gripande anträffades en tårgasflaska och ett avsågat bordsben - som förevisats för HD och som S.E. förklarat ha tjänat som hjälpverktyg vid vissa bilreparationer - kan knappast tillmätas någon betydelse vid bedömningen av åtalet i denna del.

Vad som blivit utrönt om S.E:s uppträdande under uppehållen vid flygplatsen på Arlanda kan inte tas till intäkt för att S.E. varit delaktig i smugglingsförsöket. Detsamma gäller beträffande den inristning på väggen i toaletten på Norrköpingsfängelset genom vilken G.H. sökte uppmana S.E. att säga att G.H. vid tillfället anmodat honom att åka från Arlanda kl 20.30; enligt G.H. tillkom inristningen därför att G.H. var angelägen om att S.E. och G.H. skulle lämna sinsemellan överensstämmande uppgifter.

Inte heller i övrigt har i målet förebragts några omständigheter som bestyrker antagandet att S.E. i något skede av händelseförloppet var medveten om att W.A. skulle medföra narkotika.

Under nu angivna förhållanden kan inte heller i denna del åtalet mot S.E. vinna bifall.

Frågor om påföljd och utvisning. För de brott som M.T. enligt det tidigare anförda begått förskyller han det av HovR:n utdömda straffet.

De brott varom G.H. övertygats förskyller fängelse.

Den brottslighet som i målet ligger G.H. till last är av allvarlig beskaffenhet. I synnerhet gäller detta i fråga om försöket till grov varusmuggling (åtalspunkt 6), som gällt ett stort parti av utomordentligt farligt narkotikum. Det kan med hänsyn till omständigheterna befaras att G.H. kommer att fortsätta med liknande brottslig verksamhet här i landet. Med hänsyn härtill måste det anses föreligga starka skäl för utvisning av G.H.. Mot ett förordnande om utvisning talar visserligen det förhållandet att G.H. vistats i Sverige sedan febr 1977 eller således mer än 5 år och att han under denna tid i många hänseenden lyckats väl i sina ansträngningar att anpassa sig till det svenska samhället. Emellertid saknar G.H. i övrigt fast anknytning till Sverige. Han har sålunda inte någon familj och han har inte någon annan närmare släkting här än sin moder, som efter avtjänat straff skall utvisas från Sverige.

Vid övervägande av nu anförda förhållanden finner HD att det i och för sig måste anses föreligga synnerliga skäl att meddela förordnande om utvisning av G.H..

Emellertid har G.H. under hänvisning till de oroliga förhållandena i Libanon och under åberopande av att han vid olika tillfällen deltagit i striderna i Libanon på skilda sidor gjort gällande att han bör behandlas som politisk flykting och på den grunden tillåtas kvarstanna i Sverige.

Med hänsyn till att G.H. nu har att undergå ett långt fängelsestraff i Sverige och att den politiska utvecklingen i det för närvarande mycket oroliga Libanon inte över huvud taget kan överblickas bör en bedömning av frågan, om politiska skäl utgör hinder mot utvisning av G.H., ske först när verkställighet av ett utvisningsbeslut aktualiseras.

På grund av vad sålunda anförts skall G.H. utvisas från Sverige. Förordnandet om utvisning bör ej tidsbegränsas.

Den omständigheten att åtalet mot G.H. för försök eller medhjälp till grovt narkotikabrott skall ogillas bör ej föranleda nedsättning av det straff HovR:n bestämt.

Ehuru de brott S.E. gjort sig skyldig till får anses vara av jämförelsevis lindrig art bör med hänsyn till att de avsett gärningar av farlig beskaffenhet annan påföljd än fängelse inte komma i fråga.

S.E. har vistats i Sverige sedan år 1977 eller 1978. Han lever under i stort sett ordnade förhållanden. Han har fast bostad och har under större delen av den tid han vistats här haft arbetsanställning. Den brottslighet varom S.E. nu övertygats är inte omfattande. Under dessa förhållanden kan det inte anses föreligga synnerliga skäl att meddela förordnande om utvisning av S.E..

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom beträffande M.T. dömer HD honom - enligt 1,3 och 4 §§narkotikastrafflagen, 1, 3 och 8 §§ lagen om straff för varusmuggling, allt enligt paragrafernas lydelse före d 1 juli 1981, och 23 kap 1, 2 och 4 §§ BrB för narkotikabrott, stämpling till grovt narkotikabrott och medhjälp till försök till grov varusmuggling till fängelse 5 år.

HD ändrar på det sätt HovR:ns dom beträffande G.H. att HD, med ogillande av åtalet för försök eller medhjälp till grovt narkotikabrott avseende den under åtalspunkt 6 angivna gärningen, dömer G.H. jämlikt 1 § narkotikastrafflagen enligt lagrummets lydelse före d 1 juli 1981 och enligt 1, 3 och 8 §§ lagen om straff för varusmuggling samt 23 kap 1 § BrB för narkotikabrott och försök till grov varusmuggling till fängelse 3 år.

HD fastställer HovR:ns förordnande om utvisning av G.H..

Med ändring av HovR:ns dom beträffande S.E. lämnar HD åtalet mot S.E. för den under åtalspunkt 6 angivna gärningen utan bifall och dömer S.E. jämlikt 1 § narkotikastrafflagen enligt lagrummets lydelse före d 1 juli 1981 och 37 § 1 st 1 vapenlagen för narkotikabrott och olaga vapeninnehav till fängelse 6 mån.

HD upphäver HovR:ns förordnande om utvisning av S.E..

Referenten, JustR Nordenson, var i fråga om åtalet mot M.T. av skiljaktig mening på sätt framgår av följande yttrande: Som HovR:n funnit - - se HD:s dom - - denna del avser.

Vid prövningen av frågan, om M.T. gjort sig skyldig till vad som nu lagts honom till last, måste kraven på den föreliggande bevisningens styrka, utan avseende på de speciella bevissvårigheter som erfarenhetsmässigt ofta föreligger i mål om ansvar för grov narkotikabrottslighet, ställas lika högt som när det gäller ansvar för annan grov brottslighet.

De nu redovisade omständigheterna är obestridligen besvärande för M.T.. Frågan är emellertid, om de anförda omständigheterna, var för sig eller sammantagna, så entydigt pekar hän mot att M.T. varit inblandad i planeringen av införselförsöket och den tilltänkta försäljningen av heroinpartiet, att varje annan förklaring till dessa omständigheter måste avfärdas som orimlig eller i varje fall som så osannolik att den kan lämnas utan beaktande.

Det är upplyst i målet att R.E.S. redan före sitt besök i Sverige sommaren 1980 hade avlagt flera besök här och en gång vistats i Stockholm under ca 3 månader. Det är därför möjligt och till och med antagligt att han före smugglingsförsöket lärt känna ett flertal personer, däribland troligtvis även andra invandrare från Libanon eller dess grannländer, än M.T. och R.B.. Endast R.E.S:s bekantskap med M.T. gör det därför inte mer sannolikt att denne varit inblandad i den nu aktuella narkotikahanteringen än att R.E.S. samarbetat med andra personer i Sverige.

Mot bakgrunden av R.E.S:s bekantskap med M.T. framstår det i sig knappast som något anmärkningsvärt att han medförde lappar med bl a M.T:s namn, adress och telefonnummer antecknade. Detta gäller oavsett om man sätter tilltro till M.T:s uppgift om hur den ena av lapparna ursprungligen tillkommit. Om emellertid den uppgiften godtas - och den kan i vart fall inte lämnas utan avseende - minskar sannolikheten för att anteckningen tillkommit som ett direkt led i planeringen av det först ett år senare utförda försöket till heroinsmuggling. Den omständigheten att en av lapparna upptar också namn på ytterligare personer, samtliga uppenbarligen med arabiskt ursprung, ger knappast underlag för några slutsatser av betydelse för bedömningen av åtalet; något nämnvärt intresse kan inte fästas vid R.E.S:s uppgift att tre av namnen avsåg de personer som enligt vad han påstått under hot tvingat honom att genomföra smugglingsförsöket.

R.E.S:s enständiga förnekande av bekantskapen med M.T. kan inte tillmätas något nämnvärt bevisvärde. R.E.S. stod efter gripandet inför att bli dömd för ett allvarligt narkotikabrott till ett långvarigt frihetsstraff. Han hade i det läget, för att söka uppnå en så lindrig straffrättslig behandling som möjligt, all anledning att framställa sin egen roll i sammanhanget som helt underordnad. Det låg uppenbarligen helt i linje med ett sådant syfte att förneka personlig bekantskap med en person som han inför polisen utpekade som en av dem vilka hans påstådda uppdragsgivare i Libanon skulle ha angett som mottagare av heroinpartiet.

Att också M.T. å sin sida till en början förnekade sin bekantskap med R.E.S. är förklarligt, även om M.T. är oskyldig till det han anklagats för. Röjandet av denna bekantskap skulle uppenbarligen i polisens och åklagarmyndighetens ögon ha ökat sannolikheten för att M.T. också haft att göra med insmugglingsförsöket, i all synnerhet som det för dessa myndigheter var känt att M.T. tidigare lagförts för narkotikabrott avseende heroin.

Det förhållandet att F.E.S. under förut angivna omständigheter fick M.T:s telefonnummer framstår mot bakgrunden av R.E.S:s bekantskap med M.T. inte som speciellt anmärkningsvärt och kan knappast i sig tas till intäkt för att M.T. var inblandad i narkotikasmugglingen. Ändamålet skulle tydligen ha varit att F.E.S. hos M.T. skulle söka hjälp för R.E.S:s räkning. Det vore emellertid förvånande om R.E.S. väntat sig att i den uppkomna situationen kunna få effektivt bistånd av en person som var hans med brottsling i den delvis redan avslöjade narkotikaaffären.

Av stor betydelse är däremot det faktum att R.E.S. under utredningen direkt uppgivit att heroinpartiet skulle överlämnas till M.T. och R.B. eller någon av dem. Detsamma gäller vad F.E.S. uppgivit om att R.E.S. skulle vid den förres besök i den anstalt där R.E.S. var intagen ha yttrat att telefonnumret gick till dem som "skulle få varan och som samarbetade med R.E.S.; i och för sig saknas anledning att inte sätta tilltro till F.E.S:s uppgifter.

När det gäller att bedöma vilken tilltro som skall fästas vid dessa uppgifter från R.E.S:s sida måste beaktas de mycket speciella förhållanden under vilka sådan illegal narkotikahantering som det här gäller utövas. Verksamheten är inte bara mycket riskfylld i den meningen att stränga straff väntar i händelse av ett avslöjande. Den är också ytterst inkomstbringande för den som lyckas. Det är med andra ord stora värden som står på spel, och de inblandade - framför allt de som står i ledningen för en organiserad narkotikahandel - har enorma ekonomiska intressen att tillvarata. Erfarenheten får, att i en sådan miljö - med inslag av ren gangstermentalitet - utbildas handlingsmönster och normer som starkt avviker från vad som är gängse i samhället i övrigt, inbegripet kretsar som ägnar sig åt andra former av brottslighet. Man ryggar inte för falska tillvitelser, hot, utpressning, våldsövergrepp, inte ens för uppsåtligt dödande, allt för att värna sina ekonomiska intressen och att undandra sig myndigheternas upptäckt.

Man måste mot denna bakgrund iaktta stor försiktighet när det gäller att dra slutsatser av R.E.S:s nu ifrågavarande uppgifter. Det är meningslöst att spekulera över vilka bevekelsegrunder R.E.S. kan ha haft att sanningslöst tillvita M.T. en medverkan i narkotikaaffären, men det är med hänsyn till omständigheterna långt ifrån osannolikt att han ansett sig ha goda skäl härför. Till det sagda kommer att R.E.S., såvitt utredningen visat, inte på något sätt underbyggt sina uttalanden med närmare uppgifter om på vilket sätt eller under vilka omständigheter M.T. skulle ha medverkat vid planeringen av heroinsmugglingen eller ha åtagit sig att ta emot heroinet eller medverka vid dess försäljning i Sverige. R.E.S:s uppgift att han bara fått order - under allvarligt hot - av uppdragsgivarna i Libanon att lämna heroinet till M.T., som han ju personligen kände, framstår som föga trovärdig.

De tvivel i frågan om M.T:s skuld man sålunda kan ha anledning att hysa kvarstår i själva verket även om man skulle sätta tilltro till R.E.S:s uppgift att M.T. var mottagaren av heroinpartiet eller skulle, "få varan". Såväl denna uppgift som de övriga omständigheter som framstår som besvärande för M.T. kan nämligen finna sin förklaring inom ramen för ett mönster som innebär att M.T. inte begått någon brottslig gärning. Det är sålunda inte otänkbart att M.T. av R.E.S. och de övriga personer som må ha varit aktivt engagerade i de planerade affärerna med heroinpartiet var tilltänkt som en åtminstone möjlig mottagare av partiet eller någon del av detta och eventuellt också som medverkande vid den fortsatta distributionen och försäljningen, utan att M.T. själv tagit någon del i planeringen eller ens varit underrättad om vad som förestod. R.E.S. kan för sin del ha grundat en sådan planläggning på allmänna uttalanden om narkotikaaffärer som M.T. kan ha gjort vid R.E.S:s besök i Stockholm sommaren 1980, utan att det då kommit till något egentligt beslut om samarbete.

Vid övervägande av samtliga nu anförda förhållanden finner jag det inte vara tillförlitligen styrkt att M.T. deltagit i planeringen av införselförsöket eller av den tilltänkta vidareförsäljningen av heroinpartiet. M.T. kan följaktligen inte fällas till ansvar vare sig för stämpling till grovt narkotikabrott eller för försök till grov varusmuggling eller någon form av medverkan till sådant brott.

Överröstad härutinnan är jag i övrigt ense med majoriteten.