NJA 1982 s. 727
Kronofogdemyndighets beslut att ta i anspråk säkerhet som ställts enligt lagen (1978:882) om säkerhet för skattefordringar m m har ansetts kunna överklagas.
HovR:n
Till säkerhet för statens fordran mot Texilon AB ställde B.M. d 25 nov 1981 i enlighet med lagen (1978:882) om säkerhet för skattefordringar m m en bostadsrätt. Kronofogdemyndigheten i Solna beslöt d 16 april 1982 att ta säkerheten i anspråk, eftersom upprättad amorteringsplan inte följts; i beslutet uttalades att bostadsrätten komme att säljas.
H.M. anförde besvär i Svea HovR och yrkade undanröjande av kronofogdemyndighetens beslut. Riksskatteverket bestred ändring.
HovR:n (hovrättslagmannen Marcus, hovrättsrådet Hedström, referent, och adj led Pettersson) anförde i beslut d 22 juni 1982: Överklagade beslutet är att anse endast som en förberedelse till den försäljning varigenom säkerheten kommer att tillgodogöras; jfr 4 § 1 st lagen om säkerhet för skattefordringar m m. Mot beslutet får enligt 18 kap 6 § 2 st UB särskild talan ej föras. HovR:n avvisar därför besvären.
Hovrättsrådet Beling var av skiljaktig mening och anförde: Besvären avser kronofogdemyndighetens beslut att ta säkerheten i anspråk. Detta beslut - som innebär att säkerheten får tillgodogöras i den ordning som gäller för utmätt egendom - utgör visserligen en förutsättning för exekutiv försäljning av ifrågavarande egendom. Det framstår emellertid som ett självständigt beslut med särskild rättsverkan och kan därför inte betraktas blott såsom en förberedelse till en sådan försäljning. Jag finner därför hinder ej föreligga att upptaga besvären till prövning. Enär laga grund saknas för bifall till desamma skall de ogillas.
B.M. anförde besvär och yrkade, att HD måtte återförvisa målet till HovR:n för förnyad prövning. Han gjorde gällande att rätt förelåg för pantsättare att klaga över beslut att ta ställd säkerhet i anspråk.
Riksskatteverket hemställde att besvären lämnades utan bifall.
HD förordnade d 14 sept 1982, att till dess målet slutligen avgjordes eller annorledes förordnades vidare åtgärd för verkställighet av kronofogdemyndighetens beslut ej fick äga rum.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Heino, hemställde i betänkande om följande beslut: Skäl. Enligt 4 § 1 st lagen om säkerhet för skattefordringar får pant tillgodogöras i den ordning som gäller för utmätt egendom. I 5 § finns intagen en regel om fullföljdsförbud avseende vissa beslut av kronofogdemyndigheten. Förbudet gäller emellertid icke sådant beslut varom är fråga i detta mål. Enligt motiven till 4 § 1 st innebär detta lagrum att reglerna om försäljning i 5 kap UL och de särskilda lagarna om exekutiv försäljning av fast egendom, luftfartyg m m och registrerat skepp m m blir tillämpliga (prop 1978/79:28 s 173). Vid tiden för detta uttalande utgick den numera upphävda UL i princip från att varje beslut eller åtgärd av utmätningsmannen fick överklagas särskilt. Undantag torde emellertid ha gällt i fråga om beslut eller åtgärd som inte hade någon självständig betydelse utan var av förberedande karaktär. Enligt 212 § första punkten UL gällde vidare att besvär över att överexekutor utlåtit sig över omständighet som angår målets behandling inte fick föras annorledes än i sammanhang med huvudsaken. I motiven till lagberedningens förslag till UB 19 kap 25 § 1 st - i sak motsvarande 18 kap 6 § 2 st UB - uttalar beredningen att regeln kunde sägas ersätta nyss nämnda lagrum i UL. Som exempel på förberedande beslut nämner beredningen värdering av utmätt egendom och utfärdande av kungörelse om auktion. Beträffande innebörden av fullföljdsförbudet framhåller beredningen att till sådana beslut ej skall räknas beslut varigenom anstånd med försäljning medges eller vägras (SOU 1973:22, Utsökningsrätt XII, s 566).
Det ovan anförda aktualiserar till en början frågan huruvida det återgivna uttalandet i motiven till 4 § 1 st lagen om säkerhet för skattefordringar kan ges den innebörden att vid tiden för uttalandet enligt UL gällande fullföljdsförbud skulle - trots den till synes uttömmande regleringen i 5 § - avse även beslut meddelade i följd av förstnämnda lag. Denna fråga torde böra besvaras jakande eftersom - sedan beslut om ianspråktagande av pant meddelats - sådana förberedande åtgärder eller beslut såsom exempelvis värdering av egendom, varemot talan icke borde få föras, uppenbarligen kunde bli aktuella. Denna ståndpunkt leder till att fullföljdsförbudet i 18 kap 6 § 2 st UB får anses i princip tillämpligt även på beslut och åtgärder i följd av lagen om säkerhet för skattefordringar.
Det i motiven till 4 § 1 st gjorda uttalandet att reglerna om försäljning i 5 kap UL blir tillämpliga måste emellertid anses innebära att fullföljdsförbudet i 18 kap 6 § 2 st UB - då fråga är om egendom som ianspråktagits enligt först nämnda paragraf - endast gäller beslut meddelade med stöd av UB:s bestämmelser om försäljning av egendom. På grund härav och då kronofogdemyndighetens beslut måste anses vara grundat på lagen om säkerhet för skattefordringar och närmast motsvara ett utmätningsbeslut skall HovR:ns beslut undanröjas och målet visas åter till HovR:n.
Slut. Med undanröjande av HovR:ns beslut återförvisar HD målet till HovR:n.
HD (JustR:n Hult, Hesser, referent, Ulveson, Sven Nyman och Heuman) fattade följande slutliga beslut:
Domskäl
Skäl. Den i målet ifrågavarande säkerheten har ställts i enlighet med lagen om säkerhet för skattefordringar m m och kronofogdemyndighetens beslut har fattats med stöd av 4 § 1 st nämnda lag. Enligt bestämmelsen får pant som ställts enligt lagen tillgodogöras i den ordning som gäller för utmätt egendom. Kronofogdemyndighetens beslut innebär att panten skall tillgodogöras i denna ordning. I målet är fråga huruvida talan har kunnat föras mot beslutet.
En mot bestämmelsen i det nämnda lagrummet svarande föreskrift har i UB upptagits i 2 kap 26 § med avseende på säkerhet som skall tas i anspråk av kronofogdemyndigheten enligt vissa i lagrummet angivna stadganden.
I 1978 års lag finns inte bestämmelser som uttryckligen ger part rätt att överklaga kronofogdemyndighets beslut enligt lagen. Enligt 5 § får kronofogdemyndighets beslut i vissa angivna frågor inte överklagas; lagrummet avser dock inte sådant beslut som föreligger i förevarande mål.
Det får anses att det inom hela utsökningsområdet föreligger en principiell rätt att överklaga kronofogdemyndighets beslut; i UB har denna princip kommit till uttryck i stadgande i 18 kap 1 §. Bestämmelsen i 5 § 1978 års lag om förbud mot överklagande av kronofogdemyndighets beslut i vissa fall får också ses mot bakgrunden av att det föreligger en sådan principiell rätt att överklaga kronofogdemyndighets beslut.
Enligt 18 kap UB gäller vissa undantag från den principiella rätten att överklaga kronofogdemyndighets beslut. Bl a gäller enligt 18 kap 6 § 2 st att mot beslut, som innefattar endast förberedelse till senare beslut och ej rör tredje man, talan får föras endast i samband med talan mot det senare beslutet. Denna bestämmelse får anses tillämplig även i fråga om beslut som fattas med stöd av 1978 års lag.
I förarbetena till 18 kap 6 § 2 st anges som exempel på förberedande åtgärder värdering av utmätt egendom eller utfärdande av kungörelse om auktion (SOU 1973:22 s 566). Det är emellertid tydligt att beslut av kronofogdemyndighet att ta i anspråk ställd pant ej kan jämställas med åtgärder av här åsyftat slag. Ett sådant beslut kräver att ståndpunkt tas till förhållanden som kan vara föremål för olika bedömning. Det kan sålunda vara tvistigt om förutsättningarna för ianspråktagande av säkerheten föreligger. Vidare kan behovet att utnyttja säkerheten böra klarläggas och i vissa fall fordras en bedömning av hur stor del och vilken del av säkerheten som bör tas i anspråk. I beslutet kan också ingå föreskrift om i vilken form ianspråktagandet skall ske. Sakliga skäl talar för att part bör äga rätt att påkalla överprövning av kronofogdemyndighets bedömning av sådana frågor.
Det kan anmärkas att såväl 4 § 1978 års lag som den förut nämnda föreskriften i 2 kap 26 § UB har förebild i ett stadgande i 143 a § i den numera upphävda utsökningslagen, vilket avsåg fall då exekutiv myndighet skulle ta i anspråk säkerhet som ställts för handpenning m m (prop 1978/79:28 s 132, SOU 1973:32 s 141 f). I detta stadgande fanns upptaget uttrycklig föreskrift att beslut om att ta ställd säkerhet i anspråk fick omedelbart verkställas. I anslutning härtill uttalas i förarbetena till stadgandet att det av 218 § UL följde att HovR:n kunde förordna om inhibition (SOU 1968:64 s 231). Det var alltså förutsatt att beslut om att ta säkerhet i anspråk skulle kunna överklagas till HovR. Det finns inte något uttalande i förarbetena till 4 § 1978 års lag eller 2 kap 26 § UB som tyder på att lagstiftaren i denna del skulle ha ändrat ståndpunkt.
På grund av det anförda bör anses att talan har kunnat föras mot kronofogdemyndighetens beslut i målet. HovR:ns beslut skall därför undanröjas och målet visas åter till HovR:n.
Slut. Med undanröjande av HovR:ns beslut återförvisar HD målet till HovR:n.
HD förordnar tillika att till dess HovR:n avgjort målet eller annorledes förordnar vidare verkställighet av kronofogdemyndighetens beslut d 16 april 1982 inte får äga rum.