NJA 1982 s. 845
Fråga om tidpunkten för fastställande av ersättning till biträde enligt rättshjälpslagen i det fallet att biträdet entledigas innan målet avgörs. Tillika fråga huruvida HovR bort inhämta förklaring från domstolsverket över besvär som rättshjälpsbiträde anfört mot TR:s beslut om ersättning.
HD
Mellan konsulenten L.H.H. och handels bolaget med firma H-L Bygg, H. och L. upprättades d 7 nov 1975 ett entreprenadkontrakt, enligt vilket bolaget åtog sig att för L.H.H:s räkning uppföra en villabyggnad i Vaxholm.
Genom beslut d 22 mars 1977 beviljade rättshjälpsnämnden i Stockholm L.H.H. allmän rättshjälp i angelägenhet rörande fel å den uppförda byggnaden samt förordnade till biträde åt honom advokaten L.B., med rätt för denne att sätta annan jurist vid samma byrå i sitt ställe. L.B. satte sedermera jur kand C.M. i sitt ställe.
I en till Södra Roslags TR inkommen stämningsansökan yrkade L.H.H. förpliktande för handelsbolaget jämte bolagsmän att såsom skadestånd i anledning av fel och brister i den utförda entreprenaden solidariskt till honom utge 191 481 kr 70 öre. I skriftligt svaromål yrkade svarandena att L.H.H:s talan skulle avvisas. De hänvisade därvid till att för entreprenaden gällde Svenska Teknologföreningens Allmänna Bestämmelser för byggnads-, anläggnings- och installationsentreprenader (AB 72), enligt vilka tvist på grund av kontraktet skulle avgöras genom skiljedom enligt svensk lag om skiljemän. I svaromålet påpekades också att enligt AB 72 talan icke fick föras om andra brister eller fel än sådana som konstaterats genom besiktning, att bevisning icke var tillåten rörande brist och fel annat än genom besiktning samt att sådan besiktning ej ägt rum och ej längre kunde komma till stånd.
Efter ytterligare skriftväxling beträffande avvisnings- och besiktningsfrågorna höll TR:n d 24 april 1979 förberedelse i målet för behandling av avvisningsyrkandet. Sedan parterna beretts tillfälle att skriftligen slutföra sin talan i denna del, inkom C.M. d 15 maj 1979 med kostnadsräkning. I räkningen yrkades ersättning för arbete under 71 timmar med 17 395 kr och ersättning för tidsspillan m m med 930 kr.
I skrivelse d 15 aug 1979 anhöll TR:n om domstolsverkets yttrande över skäligheten av genom kostnadsräkningen yrkat belopp i det fall käromålet skulle komma att avvisas på den grund som åberopats av svarandena.
Domstolsverket avgav yttrande d 21 sept 1979, vari anfördes följande:
I enlighet med TR:ns begäran utgår domstolsverket i detta yttrande från att TR:n avvisar käromålet på den av svaranden åberopade grunden. - Det mellan parterna upprättade kontraktet är ett standardkontrakt enligt AB 72. Talan får enligt 7 kap 20 § i dessa bestämmelser inte föras rörande andra fel och brister än de som konstateras vid besiktning. Besiktningen utgör alltså ett exklusivt bevismedel (Källenius Entreprenadjuridik s 210). Enligt domstolsverkets mening är bestämmelserna om besiktning av fundamental betydelse för en process av nu ifrågavarande slag. Enligt 9 kap 1 § nämnda bestämmelser skall tvist på grund av kontraktet avgöras genom skiljedom. - Besiktning enligt bestämmelserna i AB 72 har inte ägt rum i förevarande fall. Anledningen härtill berörs endast flyktigt av C.M.. Motparten gör däremot gällande att entreprenaden anmälts till slutbesiktning. Eftersom fråga om avvisning uppkommit i målet har väl frågan om besiktningens betydelse inte kommit att behandlas närmare under processen. Då det gäller att bedöma C.M:s agerande måste emellertid samtliga omständigheter i målet vägas in. I bedömningen av C.M:s arbete noterar domstolsverket till en början att C.M. först efter påpekande från motparten tagit upp frågan om besiktningens betydelse och frågan om verkan av skiljedomsklausulen. - Domstolsverket kan inte underlåta att anmärka att C.M. riktat in sitt huvudsakliga arbete på andra frågor än sådana som enligt domstolsverkets mening varit av avgörande relevans för processen. Av C.M:s kostnadsräkning synes också framgå att C.M. först på ett mycket sent stadium börjat noggrant penetrera rättsläget. Han har uppenbarligen redan från början haft fel infallsvinkel till problemen i tvisten och på så sätt "kommit in snett" i processen. C.M:s sätt att "skjuta in sig" på frågor av mindre betydelse för målet gör att hans befattning med målet blivit onödigt tidskrävande. Detta måste beaktas då ersättningen till honom skall bestämmas. Med hänsyn till vad som ovan anförts anser domstolsverket att en kraftig prutning bör göras. - Enligt domstolsverkets uppfattning får C.M. anses skäligen tillgodosedd med en ersättning för arbete om 7 500 kr motsvarande drygt 30 timmars arbete.
I beslut d 20 dec 1979 fann TR:n (rådmannen Rossipal), att giltigt skiljeavtal kommit till stånd mellan parterna, att det inte förelåg sådana omständigheter att detta skulle kunna jämlikt 36 § avtalslagen såsom oskäligt lämnas utan avseende och att det vid detta förhållande var bindande, i följd varav TR:n avvisade L.H.H:s talan.
Beträffande ersättning enligt rättshjälpslagen till C.M. anförde TR:n i beslutet följande: "I målet framgår att C.M. först genom svaromålet blivit uppmärksam på vissa frågor av väsentlig betydelse för rättsförhållandet mellan parterna, nämligen frågan om skiljedomsklausulen och frågan om betydelsen av besiktning enligt 7 kap i Svenska Teknologföreningens Allmänna Bestämmelser. C.M. har först härefter börjat undersöka rättsläget i dessa avseenden. Genom att C.M. inte synes ha från början tillräckligt noggrant satt sig in i rättsläget för L.H.H. och förutsättningarna för dennes rättsliga agerande har han kommit att i stor utsträckning ägna sig åt frågor utan större betydelse för målet. C.M:s befattning med målet har därför blivit tidskrävande utan motsvarande nytta för huvudmannen. - Med hänsyn härtill bör C.M. få ersättning för arbete med väsentligt mindre belopp än vad han begärt. Han får skäligen anses tillgodosedd med 6 000 kr, motsvarande ca 25 timmars arbete". TR:n fastställde ersättningen åt C.M. till 6 930 kr, varav 6 000 kr för arbete, 665 kr för tidsspillan och 265 kr för utlägg.
Mot TR:ns beslut anfördes besvär i Svea HovR av L.H.H. och C.M.. L.H.H. yrkade att TR:ns avvisningsbeslut skulle upphävas. C.M. yrkade bifall till sitt vid TR:n framställda yrkande om ersättning för arbete.
I särskilt beslut d 2 april 1980 förordnade HovR:n med entledigande av L.B. annan advokat till biträde åt L.H.H.. I följd härav var också C.M:s uppdrag avslutat.
I anledning av L.H.H:s besvärstalan fann HovR:n genom beslut d 16 okt 1980, att skiljeklausulen ej utgjorde hinder mot rättegång vid allmän domstol, i följd varav HovR:n med undanröjande av TR:ns avvisningsbeslut visade målet åter till TR:n för erforderlig behandling.
Beträffande C.M:s talan anförde HovR:n (hovrättslagmannen Blom, hovrättsråden Gehlin, referent, och Beling samt adj led Jansson) i beslut d 29 okt 1980:
Skäl. Det uppdrag C.M. haft att utföra har gällt gottgörelse till L.H.H. med anledning av fel och brist vid utförande av entreprenaden. Oavsett på vilket sätt han avsett att rikta anspråk mot handelsbolaget eller i vilken ordning han kunde komma att väcka talan mot bolaget och bolagsmännen har han således haft att förbereda ett krav på fullgörelse från motparternas sida. För detta ändamål måste han uppenbarligen i samråd med klienten genomgå allt för en fullgörelsetalan relevant material, göra besök på fastigheten, låta verkställa erforderliga besiktningar för inhämtande av sakkunnigas synpunkter och i övrigt säkra erforderlig bevisning. Att han därvid före talans väckande sökt kontakt med motparten i syfte att uppnå en förlikning får anses ha varit till gagn för saken.
Vid angivna förhållanden kan C.M. ej anses ha saknat fog för de åtgärder han i kostnadsräkningen redovisat såsom vidtagna före upprättandet av stämningsansökningen.
Därest C.M. till följd av skiljedomsklausulen i AB 72 valt att föra talan inför skiljemän hade han haft att utforma yrkandet om skiljeavtalets tillämpning såsom ett yrkande om fullgörelse. Den omständigheten att han i stället valt att föra fullgörelsetalan vid domstol har således ej i denna del medfört att mer arbete måst nedläggas på utformningen av stämningsansökan än som skulle åtgått för upprättandet av skrift, varigenom skiljemannaförfarande påkallades.
Domstolsverkets påstående att C.M. först sedan rättegången inletts och efter påpekande av motparterna har tagit upp frågan om verkan av skiljeklausulen synes innefatta den - av TR:n sedermera biträdda - uppfattningen att C.M. antingen helt bort avstå från att väcka talan vid allmän domstol eller också bort utforma denna såsom en talan om fastställelse av huruvida klausulen vore tillämplig mellan parterna eller inte. Härom är följande att anföra. Såsom ovan upptagits kan C.M:s val att väcka talan vid allmän domstol icke anses ha föranlett annat förarbete för bestämmande av talan än det som C.M. skulle ha nedlagt på förberedandet av talan inför skiljemän. Det kan inte generellt anses, att part för begränsning av kostnader i rättegång innan han går till fullgörelsetalan skall söka fastställelse av, huruvida det för sådan talan relevanta rättsförhållandet består eller inte. Frågan om tillämplighet av skiljeklausul kommer normalt under domstols prövning endast för den händelse motparten gör invändning därom. Det var icke uppenbart att skiljedomsklausulen skulle komma att anses giltig. C.M. hade således fog för sin åtgärd att i avvaktan på invändning från motparternas sida utforma L.H.H:s talan såsom en fullgörelsetalan, detta desto hellre som han hade skäl att hävda, att sådan klausul i förevarande fall skulle lämnas utan avseende. Oavsett om klausulen vore att tillämpa eller inte kan det därför ej anses att C.M. förfarit försumligt genom att väcka talan vid domstol på sätt som skett.
HovR:n har funnit att skiljedomsklausulen i förhållandet mellan L.H.H. och hans motparter skall lämnas utan avseende. Vid detta förhållande har C.M. således gjort en riktig bedömning då han vid domstol väckt ifrågavarande fullgörelsetalan
Domstolsverket har - utan att detta påkallats av TR:n - även behandlat frågan om betydelsen i detta fall av AB 72:s föreskrift om besiktning såsom bevismedel och dess bestämmelser om vilka fel och brister som får påtalas; även i TR:ns beslut synes denna fråga ha tillmätts relevans för bedömning av skäligheten av ersättning till C.M.. Frågan om felens och bristernas art och omfattning samt tillåtligheten av bevisning i dessa hänseenden tillhör emellertid den materiella prövningen av saken och domstolsverkets synpunkter i denna del skall därför i detta sammanhang lämnas utan avseende.
Sammanfattningsvis finner HovR:n således omständigheterna ej ge vid handen att C.M. vid uppdragets utförande vidtagit andra åtgärder än sådana som skäligen bort vidtagas. Eftersom C.M. numera har frånträtt uppdraget ankommer det på HovR:n att fastställa ersättningen till honom.
Anledning saknas att ifrågasätta att han på dessa åtgärder lagt ned den arbetstid han själv uppgivit eller 71 timmar. Mot hans debitering per timme finns ej anledning till erinran. C.M. skall därför tillerkännas ersättning för arbete i enlighet med sin kostnadsräkning eller med 17 395 kr.
HovR:ns avgörande. Med ändring av TR:ns beslut, såvitt nu är i fråga, fastställer HovR:n ersättning enligt rättshjälpslagen åt C.M. till 18 325 kr, varav 17 395 kr för arbete, 665 kr för tidsspillan och 265 kr för utlägg.
Domstolsverket anförde besvär och yrkade, att HD måtte undanröja HovR:ns beslut. I fråga om grunderna för verkets talan hänvisas till vad därom upptas i HD:s beslut.
C.M. bestred ändring.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Lindgren, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela beslut enligt följande: Skäl. Samtidigt med att TR:n genom beslutet d 20 dec 1979 på anförda skäl avvisade L.H.H:s talan och därmed skilde målet ifrån sig har TR:n fattat beslut om rättegångskostnaderna och således även om ersättning enligt rättshjälpslagen åt C.M. för det biträde han lämnat L.H.H.. I HovR:n har L.H.H. anfört besvär mot avvisningsbeslutet och C.M. mot beslutet om ersättning enligt rättshjälpslagen till honom själv. Vid tidpunkten för avgörandet i HovR:n av frågan om C.M:s ersättningsanspråk var situationen i jämförelse med läget i TR:n förändrad på det sättet att HovR:n genom beslut d 16 okt 1980 hade undanröjt avvisningsbeslutet och visat målet åter till TR:n för erforderlig behandling. Vidare var C.M:s befattning med uppdraget avslutad eftersom HovR:n genom särskilt beslut d 2 april 1980 hade entledigat advokaten L.B. och förordnat annan advokat till biträde åt L.H.H..
Domstolsverket har i HD gjort gällande att HovR:n i den uppkomna situationen inte haft underlag för att kunna göra en fullständig bedömning av C.M:s ersättningsanspråk och att det inte går att i ett mål av förevarande slag göra en fullständig bedömning av biträdets ersättningsanspråk förrän målet avgörs och att HovR:n därför i enlighet med domstolarnas allmänna skyldighet att sörja för att ett mål blir tillfredsställande utrett borde ha undanröjt TR:ns beslut om ersättning till C.M. och återförvisat även den frågan till TR:n för förnyad behandling. Enligt domstolsverkets uppfattning borde därvid C.M. tillerkännas ett förskott varefter den slutliga bedömningen av ersättningsfrågan skulle få anstå till målets avgörande.
Domstolsverket har vidare gjort gällande att verket intagit ställning som motpart till C.M. i HovR:n och att HovR:n enligt 52 kap 7 § RB borde bereda verket tillfälle att inkomma med förklaring innan HovR:n gjorde ändring i TR:ns beslut. Domstolsverket har därför yrkat att HovR:ns beslut undanröjs även av denna anledning. Domstolsverket har härvid stött sig bl a på 3 § 1 st 5 i verkets instruktion (1975:506) och 49 a § rättshjälpslagen. Domstolsverket har anfört att verket visserligen på begäran av TR:n redan yttrat sig över C.M:s ersättningsanspråk. Verkets yttrande har emellertid på TR:ns begäran utgått från att käromålet skulle avvisas. Men sedan HovR:n undanröjt TR:ns avvisningsbeslut har frågan om C.M:s ersättning kommit i ett helt annat läge. Verket har tillagt att det enligt sin uppfattning med stöd av uttalandena i prop 1972:4 med förslag till rättshjälpslag m m (s 291) endast anser sig vara motpart i ärenden som rör mycket stora belopp eller är av principiellt intresse. Enligt verkets uppfattning innebär detta att verket numera bör beredas tillfälle att inkomma med förklaring eller genmäle i det fall beloppet i HovR:n rör mer än 10 000 kr.
Förutsättningarna i HovR:n för prövningen av C.M:s ersättningsanspråk kan inte, efter HovR:ns beslut i avvisningsfrågan och efter det att C.M:s befattning med uppdraget avslutats, anses ha förändrats i så hög grad att det på något avgörande sätt påverkat utredningsläget. HovR:n har därför förfarit riktigt som prövat besvären.
Enligt sin instruktion företräder domstolsverket staten vid talan mot allmän domstols beslut rörande kostnad för rättshjälp. Oavsett de begränsningar till ärenden av principiellt intresse eller större belopp som domstolsverket iakttar vid utövandet av dess möjlighet enligt 49 a § rättshjälpslagen att föra talan mot domstolsbeslut i fråga om rättshjälp, innebär instruktionen i kombination med nämnda lagrum och de bakom dessa liggande övervägandena beträffande domstolsverkets partsställning i denna typ av ärenden (jfr prop 1972:4 s 291 och prop 1978/79:90 s 196) att domstolsverket vid besvär av biträde eller av offentlig försvarare mot beslut rörande kostnad för rättshjälp får anses inta ställning som motpart. HovR:n har ändrat TR:ns beslut utan att lämna domstolsverket tillfälle att förklara sig i ersättningsfrågan. Härigenom har HovR:n handlat i strid med bestämmelsen i 52 kap 7 § 2 st RB varför beslutet bör undanröjas och målet återförvisas till HovR:n.
Slut. HD undanröjer HovR:ns beslut och visar målet åter till HovR:n för erforderlig behandling.
HD (JustR:n Westerlind, Holmberg, Hessler, Persson och Rydin, referent) fattade följande slutliga beslut:
Domskäl
Skäl. Domstolsverket har som första grund för sitt yrkande anfört att HovR:n inte haft tillräckligt underlag för att kunna göra en fullständig bedömning av C.M:s ersättningsanspråk. Enligt verkets mening går det inte i ett mål av förevarande slag att fullständigt bedöma biträdets anspråk förrän målet avgörs. Det hade därför varit riktigt av HovR:n att tillerkänna C.M. ett förskott och låta den slutliga bedömningen av ersättningsfrågan anstå till dess målet avgjordes. HovR:n har en allmän skyldighet att sörja för att ett mål blir tillfredsställande utrett. Med hänsyn till det sagda borde enligt verket HovR:n ha undanröjt TR:ns ersättningsbeslut och återförvisat även den frågan till TR:n för förnyad behandling.
Enligt 22 § rättshjälpslagen (1972:429) har biträde rätt till skälig ersättning för sitt uppdrag. Ersättning i rättegång skall fastställas av domstolen. Lagen innehåller inte någon bestämmelse om när detta skall ske. Det är emellertid tydligt att ersättningen i princip skall fastställas samtidigt med att målet avgörs och biträdets uppdrag vid domstolen sålunda är slutfört (se 18 kap 14 § RB). Av 39 § rättshjälpsförordningen (1979:938) följer att domstolen kan besluta om förskott på den slutliga ersättningen, om det med hänsyn till målets art eller i övrigt är skäligt.
Några särskilda bestämmelser om ersättning finns inte för det fallet att ett biträde entledigas innan målet avgörs. Det möter i ett sådant fall inte något hinder utan ter sig i allmänhet naturligt att domstolen efter framställning av biträdet fastställer ersättningen till honom i samband med entledigandet. En förutsättning för denna ordning är dock att domstolen på det stadiet av rättegången har tillräckligt underlag för bedömningen av ersättningens skälighet. Det bör här inskjutas att ersättningsbeslutet kan överklagas - förutom av biträdet - inte bara av dennes huvudman, i den mån hans rätt med hänsyn till maximibeloppet av rättshjälpsavgiften berörs, utan också av motpart som vid målets avgörande kan komma att bli ålagd återbetalningsskyldighet mot statsverket (jfr NJA 1981 s 499). Om det vid tidpunkten för entledigandet inte finns erforderligt underlag för bedömningen av vad som är skälig ersättning till biträdet, kommer saken i ett annat läge. Beslutet om ersättning måste då anstå till dess målet avgörs eller till den tidigare tidpunkt då domstolen anser sig ha fått tillräckligt säker grund för bedömningen. I de sist angivna fallen kan det bli aktuellt att tillerkänna biträdet ett förskott i avvaktan på det slutliga ställningstagandet i ersättningsfrågan.
I detta mål får HovR:n anses ha haft tillräckligt underlag för att kunna bedöma skäligheten av ersättningen till C.M.. Domstolsverkets yrkande på den i första hand åberopade grunden kan alltså inte bifallas.
Som en andra grund för sin besvärstalan har domstolsverket anfört i huvudsak följande. Enligt 52 kap 7 § RB får besvärstalan i HovR:n inte föranleda ändring såvitt angår motparts rätt, om inte tillfälle har lämnats honom att förklara sig. Vem som intar ställning som motpart har samband med frågan om vem som haft rätt att fullfölja talan mot beslutet. Såvitt angår ersättningen till C.M. hade domstolsverket rätt att föra talan mot TR:ns beslut. Domstolsverket anser att verket intar ställning av motpart endast i sådana ärenden som verket har intresse av att bevaka. I enlighet med ett uttalande av chefen för justitiedepartementet i prop 1972:4 (s 291) gäller detta ärenden som rör ett mycket stort belopp eller är av principiellt intresse. Förevarande mål rör ett stort belopp. Dessutom gäller det en principiellt intressant fråga, nämligen om ersättning till biträde enligt rättshjälpslagen kan fastställas under rättegången. Domstolsverket har visserligen på begäran av TR:n redan yttrat sig över Chffster M:s ersättningsanspråk. På TR:ns begäran utgick emellertid yttrandet från att käromålet skulle avvisas. Sedan HovR:n undanröjt TR:ns avvisningsbeslut kom frågan om C.M:s ersättning i ett helt annat läge. HovR:n borde därför enligt domstolsverkets mening ha hört verket innan ändring gjordes i TR:ns beslut.
Enligt 49 a § rättshjälpslagen har domstolsverket rätt att överklaga beslut om ersättning till biträde. Under förarbetena till bestämmelsen framhölls det som angeläget att alla beslut i rättshjälpsfrågor kunde överprövas. Det ansågs därför att en representant för det allmänna borde ha möjlighet att fullfölja talan och att denna talerätt borde läggas på domstolsverket (prop 1978/79:90 s 196 f). Praktiskt sett är det emellertid inte möjligt för verket att bevaka alla ersättningsbeslut som domstolarna meddelar. Verkets fullföljdsmöjlighet är därför i första hand avsedd för sådana fall där beslutet gäller ett mycket högt belopp eller är av principiell betydelse. För att verket skall kunna fullfölja sin berörda funktion har verket bemyndigats att från domstol infordra uppgift om beslut rörande rättshjälp. Vid tiden för HovR:ns nu aktuella beslut gällde bl a att TR skulle lämna verket uppgift om beslut angående ersättning till biträde avseende ett belopp av minst 12 000 kr och om beslut av principiellt intresse samt att HovR skulle lämna uppgift av det sistnämnda slaget.
Av det förhållandet att domstolsverket har rätt att överklaga beslut om ersättning till rättshjälpsbiträde följer inte utan vidare att verket i mål, där talan fullföljts av biträdet med yrkande om högre ersättning, alltid skall behandlas som motpart vid tillämpning av 52 kap 7 § 2 st RB. Ett sådant betraktelsesätt skulle innebära att kommunikation med verket måste äga rum i alla ersättningsmål av angivna slag, innan HovR:n kunde göra ändring i TR:s beslut. Domstolsverket synes inte heller för egen del uppfatta sig som motpart i samtliga mål. Som framgått anser sig verket sålunda inta ställning av motpart endast i sådana mål som rör ett mycket stort belopp eller är av principiellt intresse.
Statens ekonomiska intressen i mål som gäller ersättning av allmänna medel skall i första hand tillvaratas av den domstol som beslutar om ersättningen. I ordinära fall är det därför i regel inte påkallat att staten inträder som motpart i målet (se angående hithörande frågor Söderlund i SvJT 1955 s 581 ff och Welamson, Rättegång VI, 2 uppl, s 33 f) När det gäller mera kvalificerade fall kan staten emellertid ha anledning att föra talan som motpart. I fråga om ersättning till biträde enligt rättshjälpslagen förs sådan talan av domstolsverket. För att verket skall få ställning som motpart med vilken kommunikation måste ske, innan TR:s beslut ändras, bör i princip förutsättas att verket tillkännagett att det önskar föra talan i målet. Omständigheterna i ett ersättningsmål kan likväl vara sådana att det även utan sådant tillkännagivande är uppenbart att domstolsverket bör kopplas in som motpart för att ersättningsfrågan skall bli ordentligt utredd och belyst. Underlåtenhet av HovR att i sådana fall kommunicera med domstolsverket kan tänkas innebära ett åsidosättande av HovR:ns allmänna skyldighet att sörja för att ett mål blir tillfredsställande utrett.
I det föreliggande målet har domstolsverket inte särskilt anmält för HovR:n att verket önskat föra talan som motpart för statens räkning. Såvitt upplysts har verket inte heller klart anmält att verket vill inträda som motpart i alla mål av viss beskaffenhet (jfr emellertid en artikel i ämnet i Domstolsverket informerar 1976:7 s 2). HovR:n har följaktligen inte handlat i strid med 52 kap 7 § 2 st RB. Inte heller kan omständigheterna anses vara sådana att HovR:n av utredningsskäl hade bort infordra förklaring från domstolsverket. Verkets besvärstalan kan således inte heller på den i andra hand åberopade grunden vinna bifall.
Såsom domstolsverket utformat sin talan har HD ej att pröva skäligheten av den av HovR:n fastställda ersättningen till C.M..
Det ankommer på TR:n att vid avgörandet av det från HovR:n dit aterförvisade målet pröva frågan om ersättning till statsverket för nämnda kostnad.
Slut. HD lämnar besvären utan bifall.