lagen.nu

RH 1997:77

En banktjänsteman, som var chef för en banks lokalkontor, förorsakade banken skada genom förskottering av utländska checkar och annan kreditgivning. Han åtalades för trolöshet mot huvudman, grovt brott. Sedan tingsrätten ogillat åtalet dömdes han av hovrätten. Även fråga om förutsättningarna för jämkning av skadestånd.

L.K. anställdes den 24 oktober 1988 som kontorschef vid Mälarprovinsernas Föreningsbanks lokalkontor i Upplands Väsby. Dessförinnan hade L.K. varit anställd vid dåvarande PK Banken sedan 1983, varvid han erhöll fast anställning 1984. L.K. arbetade inom PK Banken först i Östersund för att under 1988 vara verksam i Uppsala. Under tiden i Uppsala var L.K. kamrer med ställning som ställföreträdande chef på bankens företagsdivision. L.K. var aktiv i kreditgivningen vid denna avdelning och hade en tillförordnad limit, inom vilken han självständigt kunde bevilja krediter. Vid tillträdet som distriktschef vid kontoret i Upplands Väsby besatte L.K. en tjänst som under en kortare period varit obemannad.

Mälarprovinsernas Föreningsbanks företagsorganisatoriska uppbyggnad bestod av fyra regioner med skiftande antal distrikt (lokalkontor) underställda sig. Jämställda med regionerna fanns ett antal särskilda avdelningar, bland annat kreditavdelningen. Det övergripande ansvaret för verksamheten hade en verkställande direktör, som i sin tur var underställd bankens centralstyrelse. Bankens organisation vad gäller kreditgivning var i korthet uppbyggd enligt följande. Distriktschefen, som hade ansvaret för lokalkontoret, kunde bevilja limiter upp till visst belopp. Därutöver hade regionchefen möjlighet att inom sin kreditgräns bevilja limiter. Belopp överstigande regionchefens limit kunde i sin tur beviljas av en särskild upprättad kreditdelegation, som utgjordes av den verkställande direktören, regioncheferna och chefen för kreditavdelningen. För beviljande av än större krediter krävdes beslut av ett av bankens styrelse utsett arbetsutskott för kreditgivningsfrågor, i vilket den verkställande direktören ingick, eller slutligen av bankens styrelse själv. För vägledning i handläggningen av beviljandet av limiter hade särskilda instruktioner framtagits. I instruktionerna fanns samtliga för distriktschefen gällande limitgränser angivna och till vilka värden vissa säkerheter skulle upptas. Vidare fanns en kreditinstruktion för den praktiska kreditberedningen.

Tillsammans med L.K. arbetade vid lokalkontoret i Upplands Väsby bland annat E.B. och M.H.. Kontoret var underställt Region Yttre Stockholm, som bestod av sju distrikt. Regionchef för denna region var L.A.. Som ytterligare anställd på regionen fanns bland annat M.H.. Verkställande direktör för Mälarprovinsernas bank var L.E..

Under november 1988 blev ett bolag, TTA US Import & Export Scandinavia AB (nedan TTA US), kund vid bankens kontor i Upplands Väsby. Verkställande direktör, tillika styrelseledamot, för bolaget samt angiven ägare till detsamma var T.T., f.d. flygkapten i SAS. Styrelseordförande var advokaten B.G. och bolagets revisor utgjordes av auktoriserade revisorn R.H. i Stockholm. Bolagets affärsidé var att vid sidan om Philipsons agentur i Sverige importera och försälja lyxbilar av märket Mercedes-Benz. Anledningen till att T.T. började med denna verksamhet var att han hade kontakter i det tyska bilföretagets ledning. T.T. hade utöver detta bolag även företag i USA, TTA US Holding Inc, samt ett flertal dotterbolag till TTA US, bland annat TTA Transport Scandinavia AB och TTA Aviation Scandinavia AB. TTA US beviljades, efter sedvanliga limitansökningar, bland annat följande krediter i olika omgångar. Den 22 november 1988 upptog bolaget en utlandskredit i Föreningsbankernas Bank motsvarande 1 miljon DM. Den 9 december 1988 erhöll bolaget en kredit om 15 miljoner kr genom Mälarprovinsernas Föreningsbank, lokalkontoret i Upplands Väsby. Vidare beviljades bolaget den 2 januari 1989 av samma kontor en kredit om 18,5 miljoner kr. Dessutom inlöstes under perioden januari-februari 1989 vid kontoret i Upplands Väsby av T.T. femton utländska checkar till ett värde av 43 183 635 kr, av vilka fem checkar till ett värde motsvarande 18 798 360 kr i sin tur inte honorerades av berörda utländska banker.

TTA US försattes i konkurs den 16 december 1991. Av förvaltarberättelsen i konkursen framgår att bolaget saknade registrerad styrelse på konkursdagen och att bristen i boet uppgick till drygt 47 miljoner kr. Vidare framgår att annat bokföringsmaterial utöver årsredovisningarna för 1989 och 1990 inte påträffats samt att misstanke om oredlighet mot borgenärer, vårdslöshet mot borgenärer och bokföringsbrott kunde ifrågasättas.

Vidare utbetalades, utöver krediterna till TTA US, från lokalkontoret i Upplands Väsby bland annat den 1 december 1988 en kredit om 870 000 kr till Mirage Gastro Swede AB.

Mirage Gastro Swede AB försattes den 5 oktober 1989 i konkurs efter att dessförinnan, den 20 februari 1989, ha trätt i likvidation.

Åklagaren yrkade ansvar å L.K. för trolöshet mot huvudman, grovt brott, enligt följande gärningsbeskrivningar.

Tingsrättens domsbilaga 1, åtalspunkt 1

L.K. har under tiden den 24 oktober 1988 - den 7 april 1989 varit anställd som kontorschef vid dåvarande Mälarprovinsernas Föreningsbanks kontor i Upplands Väsby. L.K. har genom sin befattning i banken innehaft förtroendeställning med uppgift att för banken sköta ekonomisk angelägenhet. Han har i sin tjänst bl.a. haft att handlägga kreditärenden. Han har därvid haft rätt att själv bevilja krediter inom vissa gränser samt att utanordna beviljade krediter.

L.K. var handläggare för bankens kreditgivning till TTA US Import och Export Scandinavia AB. Den 28 november 1988 ansökte L.K. som handläggare enligt bankens instruktioner och rutiner till bankens centrala kreditdelegation om att bolaget skulle beviljas en kreditlimit på 15 miljoner kr. Den ingivna ansökan innebar en höjning av tidigare beviljad kredit till bolaget med 11,5 miljoner kr.

Efter föredragning beviljade kreditdelegationen den 8 december 1988 en höjning av kreditgränsen för bolaget till 13 miljoner kr, varvid TTA US Import och Export Scandinavia AB var berättigat till utbetalning av ytterligare kredit med 9,5 miljoner kr. L.K. utfärdade dock den 9 december 1988 - i strid mot kreditdelegationens beslut - ett skuldebrev på 15 miljoner kr och efter det att skuldebrevet undertecknats har han den 12 december 1988 låtit utbetala 15 miljoner kr till företrädare för bolaget. Det utbetalade beloppet överstiger således den av kreditdelegationen beslutade sammanlagda kreditgränsen med 5,5 miljoner kr. Beträffande sist nämnda belopp har L.K. vidare underlåtit att tillförsäkra banken betryggande säkerheter för bolagets åtagande till banken.

Genom angivet förfarande har L.K. missbrukat sin förtroendeställning i det att han utsatt banken för en inte affärsmässigt betingad risk för kreditförlust och han har därigenom skadat banken. Bankens slutliga förlust uppgår till mycket betydande belopp.

Brottet är att anse som grovt enär L.K. tillfogat banken betydande skada.

Tingsrättens domsbilaga 1, åtalspunkt 2

L.K. har under sin anställning som kontorschef - innefattande förtroendeställning - vid i åtalspunkten 1 angivet bankkontor vid nedan angivna tillfällen mottagit utländska checkar för inlösen. Kunden har därvid begärt förskott på beloppen.

L.K. har enligt gällande regler i banken bort verkställa inkasso av checkarna och därefter utbetala beloppen eller göra en normal kreditprövning innan förskotten utbetalades.

L.K. har inte handlat enligt bankens regler utan istället utbetalat de av kunden begärda förskotten trots att inkassoförfarandet inte slutförts och utan att vederbörlig kreditprövning hade skett i banken. L.K. har inte heller sett till att banken erhållit säkerheter av kunden innan förskotten utbetalades.

Följande utländska checkar har förskotterats av L.K..

1989-01-05 DEM 300 000 motvärde i SEK 1 031 700

1989-01-11 DEM 610 000 (400 000+210 000) " 2 087 725

1989-01-12 DEM 300 000 " 1 025 250

1989-01-13 DEM 750 000 " 2 559 000

1989-01-17 DEM 750 000 " 2 553 000

1989-01-20 DEM 1 450 000 (800 000+650 000) " 4 927 100

1989-01-25 DEM 1 500 000 (3 x 500 000) " 5 107 500

1989-01-31 DEM 1 500 000 (3 x 500 000) " 5 094 000

1989-02-02 DEM 2 940 000 (3 x 980 000) " 9 978 360

1989-02-09 USD 1 400 000 (2 x 700 000) " 8 820 000

-----------

43 183 635

I anslutning till det förskott som enligt ovan utbetalades den 9 februari 1989 ansökte L.K. enligt en limitansökan daterad den 14 februari 1989 om att kunden skulle beviljas förskottet. Beträffande detta förskott har banken begärt säkerhet av kunden men L.K. utbetalade beloppet innan banken erhållit den begärda säkerheten.

De checkar på sammanlagt 18 798 360 kr som L.K. på angivet sätt förskotterade den 2 och 9 februari 1989 saknade täckning och har inte honorerats. Beträffande dessa checkar har banken varit utsatt för en inte affärsmässigt betingad risk för förlust och har även lidit slutlig skada med angivet belopp. Övriga checkar honorerades efter en tid av den utländska trassatbanken. Beträffande sistnämnda checkar har banken fram till betalningen varit utsatt för en inte affärsmässigt betingad risk för förlust.

Genom att på ovan beskrivet sätt - i strid mot bankens regler - utbetala sammanlagt 43 183 635 kr mot utländska checkar har L.K. missbrukat sin förtroendeställning och därigenom skadat banken.

Brottet är att anse som grovt enär L.K. tillfogat banken betydande skada.

Tingsrättens domsbilaga 2

L.K. har under sin anställning som kontorschef - innefattande förtroendeställning - vid dåvarande Mälarprovinsernas Föreningsbanks kontor i Upplands Väsby haft rätt att själv bevilja krediter inom vissa gränser.

L.K. har därvid olovligen, utöver den för honom gällande kreditgränsen, den 1 december 1988 beviljat Mirage Gastro Swede AB ett lån på 870 000 kr med företagsinteckning och personlig borgen som säkerhet, oaktat

dels bolaget inte hade förmåga att möta de förpliktelser mot banken som uppkom genom kreditavtalet i form av räntebetalningar och återbetalning av lånet

dels de betingade säkerheterna inte utgjorde betryggande säkerhet för lånet.

Genom att likväl bevilja lånet och utbetala lånebeloppet till bolaget har L.K. missbrukat sin förtroendeställning och därigenom utsatt banken för en inte affärsmässigt betingad risk för skada med angivet belopp. Bankens slutliga förlust uppgår till hela lånebeloppet.

Brottet är att anse som grovt enär L.K. tillfogat banken betydande skada.

Föreningsbanken Aktiebolag, som har den rätt som målsägande som dåvarande Mälarprovinsernas Föreningsbank haft, yrkade skadestånd av L.K. i anledning av gärningen i tingsrättens domsbilaga 1, åtalspunkt 2, med 18 798 360 kr jämte ränta.

Sollentuna tingsrätt (1996-10-11, hovrättsassessorn Jan Bengtsson samt nämndemännen Bengt Nyberg, Gerd Nyström, Anita Stenberg-Bratfisch och Linnea Wetterberg) ogillade åtalet i sin helhet liksom skadeståndsyrkandet.

I sina domskäl anförde tingsrätten följande i skuldfrågorna avseende åtalen i domsbilaga 1, åtalspunkt 2, och domsbilaga 2.

Domsbilaga 1, åtalspunkt 2

L.K. har bestritt ansvar. Han har vitsordat att han mottagit checkarna för inlösen och att vissa checkar inte honorerats av utländsk bank varvid banken lidit skada, men gjort gällande att han inte kände till att han bort verkställa inkasso av checkarna, att han ringt för att skydda checkarna, att han beträffande de amerikanska checkarna fick klartecken från högre instans att utbetala förskottet, att pantförskrivningen var klar samt att han inte visste om att det skulle uppstå någon risk för förlust eftersom han skyddat beloppen. Han har slutligen gjort gällande att han inte missbrukat sin förtroendeställning.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat kopior av checkar, bankens verifikationer i samband med förskotteringen av checkarna samt kontoutdrag från den tyska banken.

Åklagaren har sakframställningsvis i huvudsak anfört följande. De tyska checkar (så kallade eurocheckar) L.K. löste in var hänförliga till T.T:s personliga konto i Deutsche Bank i Fulda. De amerikanska checkarna var hänförliga till TTA World Trading USA Inc:s konto i Texas Commerce Bank i Dallas. Om förskottsutbetalning skall ske av en utländsk check, är det fråga om kredit i vanlig mening varvid sedvanlig kreditprövning skall göras med inhämtande av säkerheter. Reglerna medgav vid denna tidpunkt att eurocheckar upp till ett belopp om 1 200 kr eller 1 400 kr kunde lösas in utan att några särskilda åtgärder behövde vidtas. För överstigande belopp skulle inlösen ske antingen genom inkasso eller förskottsförfarande. Det är elementära kunskaper för alla banktjänstemän. L.K. hade den erfarenhet och ställning att han skulle veta om detta. L.K. har emellertid inte tillämpat reglerna för inlösen av utländska checkar, utan han har låtit T.T. uppbära förskott utan sedvanlig kreditprövning. L.K. har därvid gett förskott och debiterat ett för utländska transaktioner avsett konto i Föreningsbankernas Bank, trots att det egentligen skulle ha belastat ett konto på lokalkontoret. På grund härav kunde inte Föreningsbankernas Bank följa handhavandet av checkarna. Föreningsbankernas Bank hade inte uppsikt över sitt konto, varför handhavandet upptäcktes först i slutet av januari 1989. Två interna clearingsavier skickades därför avseende de den 20 och den 25 januari 1989 inlösta checkarna till lokalkontoret i Upplands Väsby, med uppmaning till lokalkontoret att betala checkarna. L.K. fortsatte ändå med det otillåtna förfaringssättet. Beträffande de amerikanska checkarna ansökte L.K. om ny limit för TTA US, men utbetalning gjordes innan beslut fattats. I och för sig skedde utbetalningen efter förhandsbesked av L.A., men L.K. hade då inte för L.A. talat om att checkar tidigare hade lösts in.

Av utredningen har dessutom framkommit att TTA US konto vid lokalkontoret i Upplands Väsby den 27 januari 1989 övertrasserades med ett belopp om 3,4 miljoner kr. Vidare har framkommit att de amerikanska checkarna vid lokalkontorets handläggning först hanterats på samma sätt som de tyska checkarna, att de amerikanska checkarna då belastade kontot på Föreningsbankernas Bank, att checkarna sedermera överfördes till sedvanligt inkassouppdrag, att checkarna på grund av misstag av Föreningsbankernas Bank skickades till det utställande amerikanska bolaget i stället för den amerikanska banken, att bolaget vägrade lämna över checkarna till banken samt att den amerikanska banken vägrat att honorera checkarna.

L.K. har uppgett följande. Han kunde sedan tiden på PK Banken rutinerna som gällde för inlösen av svenska checkar med åtföljande åtgärder för det fall checken skulle skyddas, men hade inte tidigare stött på utländska checkar. Visserligen hade han varit med om att föra över pengar till annat land, men då med hjälp av utlandsavdelningen. Vilket system som användes kände han då inte till, men han vet i dag att det finns elektroniska överföringssystem. Dessa system har han inte kommit i kontakt med. Vad han kan erinra sig så tog han kontakt med utlandsavdelningen på Föreningsbankernas Bank och frågade hur han skulle gå till väga. Han fick besked om vilka blanketter som skulle användas för debiteringen av kontot på Föreningsbankernas Bank. Någon fråga om det gick eller inte ställde han inte, utan han berättade att han hade en utländsk check och fick då en fix-kurs. Sedan ringde han till Deutsche Bank och skyddade checken. Det var i alla fall hans intention att checken skulle skyddas och han utgick ifrån att den tyska banktjänstemannen förstod det. Namnet på banktjänstemannen och telefonnumret till denne fick han av T.T.. Han kom till bankens växel först. Det är först i efterhand som han har förstått att det inte går att skydda utländska checkar. Han fick ett positivt svar från banktjänstemannen i Tyskland och uppfattade det som att beloppet hade skyddats. Telefonnumret antecknade han någonstans i akten. Han gjorde inga anteckningar på checken. Den kvinnliga banktjänstemannens namn antecknade han någon annanstans, antagligen på något kladdpapper. Det förekom att han lade minneslappar i särskilda mappar som han hade på en hylla i kontoret. Han fick emellertid sluta utan att få tillgång till kontoret. Det slog honom aldrig att titta efter i instruktionerna, eftersom han utgick från att han skulle få samma svar om han ringde utlandsavdelningen. Han kan dock inte erinra sig om han nämnde att det rörde sig om en eurocheck. Senare ringde någon från utlandsavdelningen och sa att han inte skulle ta fix-kursen, utan han skulle ringa utlandsavdelningen i stället och få en bättre kurs. Han ringde banken i Tyskland vid varje tillfälle han skulle lösa in en check och han blev mer och mer familjär med banktjänstemannen. Samtalen företogs i regel ute i banklokalen, så E.B. borde ha hört några samtal. Han är inte säker på om han gjorde anteckningar om skyddandet av checkarna vid de efterföljande tillfällena. Han visste inte om att det var ett förskottsförfarande han höll på med, eftersom han skyddade checkarna. Inte vid något tillfälle fick han besked om att checkarna hade blivit honorerade. Det måste ha bildats en öppen post på kontot i Föreningsbankernas Bank och någon borde ha sagt till honom om det inte stämde, men han hörde ingenting. Han har inte hittat på egna identifikationsnummer, utan de var förtryckta på blanketterna. Den information han fick var att Föreningsbankernas Bank skötte indrivningen av checkarna, vilket inte Mälarprovinsernas Föreningsbank fick göra. Om kontrollen hade fungerat på Föreningsbankernas Bank hade det hela upptäckts efter första checken och då hade det inte varit något problem. Han var övertygad om att han skulle få besked om någon check inte hade honorerats. Hur rutinerna fungerade på Föreningsbankernas Bank visste han inget om. - T.T. hade en förmögenhet och den affärsmässiga bedömningen av T.T. var han inte ensam om i banken. Varför det inlösta beloppet av checkarna per den 31 januari 1989 användes till att täcka en den 27 januari 1989 gjord övertrassering av ett TTA US tillhörigt konto vet han inte, men det hände ofta att man tillbakavaluterade transaktioner. Det är inte han som skrivit insättningsavierna. När han fick reda på att checkarna inte var inlösta ringde han till L.A., som berättade för honom hur han skulle göra. Det nämndes inget om att skuldebrev skulle utfärdas utan endast att ytterligare säkerhet krävdes. Han nämnde nog inte för L.A. att checkar tidigare hade lösts in. Den ytterligare säkerheten diskuterades med L.A., som var mycket inblandad i handläggningen. Eftersom han själv inte visste någonting om flygplansinteckning, lämnade han över ärendet till dem som klarade av det. T.T. måste ha visat någon dokumentation av något slag beträffande planet, eftersom alla utgick ifrån att denne ägde planet. Han hade även tidigare nämnt planet i en promemoria av den 12 januari 1989 och han utgår ifrån att det var på grundval av T.T:s uppgifter, men han är inte säker. När handlingarna var undertecknade utbetalades förskottet. Han trodde då och tror fortfarande att det räckte med undertecknandet av pantförskrivningen. Vidare tror han att luftfartsinteckningsreversen skickades till juristavdelningen. Beslutet om att utbetala förskottet fattades tillsammans med L.A. som hade förankrat beslutet uppåt. Utbetalningen sköttes av E.B. eller någon annan. Det kan stämma att han sagt till M.H. att göra allt klart. Han känner inte till att M.H. hade handlagt ärendet fel och gjort som vanligt i stället för att skicka checkarna på inkasso. Anteckningen på limitansökan om att inteckningen var "uttagen" skrevs för framtiden. Han har inte tidigare sett ansökan om registrering ställd till Luftfartsverket. Han blev även ombedd att upprätta en blankett om skadelöshetsförbindelse, troligtvis av Föreningsbankernas Bank. Förskotteringen såg han inte som något lån utan en form av kreditgivning där checken var beviset. Denna uppfattning tror han delas även av L.A. och de andra. Då han fått reda på att de tyska checkarna inte till fullo hade lösts in, blev han besviken på T.T.. Fastän att limitansökan upprättats ringde han till banken i USA för att förvissa sig om att det fanns pengar på det amerikanska kontot. Telefonnumret till banken hade han även denna gång fått av T.T.. Han höll på checkarna i en eller två dagar till dess han fick tag på rätt banktjänsteman. T.T. var inte närvarande när han ringde den amerikanska banken och han utgår ifrån att det är hederliga banktjänstemän som svarar på banken. Han kan emellertid inte komma ihåg om limitansökan upprättades före eller efter det att han fick klartecken. När I.C. tog kontakt med honom angående de tre sista tyska checkarna om totalt 2 940 000 DEM blev samtalet upprört, eftersom han då förstod att han gjort fel. Han blev livrädd och kände sig allmänt upprörd. Han vet inte vad T.T. skulle ha pengarna till. Denne nämnde antagligen att det var skattetekniska skäl som föranledde uttagen med checkarna, men han kommer inte ihåg exakt hur det var. De internclearingar som avsåg returnering av checkar har han inte tidigare sett. Hans bankkunskaper var begränsade eftersom hans kvaliteter låg på marknadssidan. Han vidhåller att han trodde att man kunde skydda utländska checkar. T.T. uppfattades som en bra kund och han var euforisk vid denna tidpunkt över att ha lyckats få denne som kund.

På åklagarens begäran har vittnesförhör hållits med E.B., L.A., L.E., J.S., M.H., I.C. - då ställföreträdande chef för utlandsavdelningen på Föreningsbankernas Bank, L.W. - L.K:s chef på PK Bankens företagsdivision i Uppsala - G.A. - då anställd på utlandsavdelningen vid Föreningsbankernas Bank - samt J.H. - då anställd som marknadsförare vid Föreningsbankernas Bank.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Utredningen ger för handen att L.K. har förskotterat de tyska checkarna utan att någon kreditprövning gjorts eller att skuldebrev skrivits ut. Inte heller har några säkerheter inhämtats. Såvitt avser de amerikanska checkarna har en särskild limit beviljats för förskotteringen.

Klart är att bankens instruktioner för handläggningen av utländska checkar inte har följts. Fråga är om L.K. medvetet har frångått bankens instruktioner eller om hans förklaringar beträffande handläggningen kan anses vara trovärdiga.

L.K. har påstått att han handlagt de utländska checkarna på samma sätt som skedde inom PK Banken. - L.W., L.K:s chef i Uppsala, har uppgett att rutinerna i PK Banken i Uppsala var sådana att inlösen av utländska checkar normalt skedde med hjälp av inkasso, men om kunden var känd och man inte hade anledning att misstänka något kunde förskottering ske utan något särskilt limitbeslut. Vidare har L.W. uppgett att en god kännedom om kunden förutsattes, att kunden skulle vara känd på så sätt att den kunde betala tillbaka, att det inte var nödvändigt att kunden hade tillgodohavanden i banken, att checken skulle ingå som ett naturligt led i rörelsen, att det inte fanns några beloppsgränser utan var en bedömningsfråga från fall till fall där hänsyn togs till risken, att beloppets storlek fick ställas i relation till kunden, att han skulle kunna tänka sig att det var av betydelse om det fanns en meddelad limit, att det inte är orimligt att det fanns en mindre möjlighet att utöver denna limit förskottera checkar, att en handläggare med en limit om 1,5 miljoner kr inte skulle kunna lämna ett förskott om 5 miljoner kr eftersom 5 miljoner i förhållande till 1,5 miljoner är ett alldeles för högt belopp samt att det i och för sig inte fanns något regelverk för detta utan var fråga om omdöme. Slutligen har L.W. uppgett att förskottet inte behandlades som en kredit, att något skuldebrev inte upprättades vid förskottering och att det i regel inte inhämtades någon säkerhet, då man nöjde sig med checken och möjligheten att kunna klara upp det med kunden om det skulle bli problem. - L.A. har uppgett att förskottering kan vara skäligt beträffande större kunder, såsom börsnoterade företag, som har frikostig limit och där sådant förfarande inryms inom ramen för limiten, att det är frågan om hur stor risk man skall ta samt att han inte tycker att det var försvarbart i detta fall. Vidare har L.A. uppgett att L.K. tyckte att det var så man gjorde i PK Banken och att L.K. ansåg det vara ett affärsmässigt risktagande som denne kunde ta.

L.W:s berättelse stöder således L.K:s påstående i denna del. Den omständigheten att det varit fråga om stora belopp och att det vid vissa tillfällen varit flera checkar som förskotterats utan att tidigare checkar honorerats av utländsk bank, kan inte självständigt tillmätas sådan betydelse att man därigenom kan dra den slutsatsen att något felaktigt begåtts. Inte heller den omständigheten att L.K. frångått bankens instruktioner kan leda till sådan slutsats. L.W. har inte kunnat ange exakt vilka förutsättningar som förelegat beträffande beloppsstorleken vid förskottering, utan detta synes ha varit ett förfarande som grundats på omdöme och som skett vid sidan av den sedvanliga kreditprövningen. Vad L.A. uppgett föranleder inte någon annan bedömning. L.K:s handlande måste därför bedömas utifrån de förutsättningar som rådde vid tillfället. Som tidigare ovan nämnts under den första åtalspunkten var T.T:s affärsidé väl förankrad i banken. Balansrapporterna visade vinster om drygt 9,5 miljoner kr och L.K. hade själv sett det lager av bilar som bolaget hade på Lidingö. Vid tidpunkten för förskotteringen av checkarna hade inget uppdagats om TTA US förmåga att infria sina åtaganden. Även om den förskottering L.K. medgett i och för sig är mycket anmärkningsvärd och kan ifrågasättas starkt, synes ändå förhållandena varit sådana att det varit fråga om affärsmässiga ställningstaganden från L.K. sida.

Fråga är om L.K. trots detta under handläggningen av checkarna kan ha blivit medveten om att han gjort fel men ändå fortsatt med den felaktiga handläggningen. - E.B. har uppgett att hon reagerade på checkarna endast av den anledningen att beloppen var stora men inte på handläggningen i övrigt, eftersom hon hade ringt till utlandsavdelningen och då fått reda på att man kunde förfara på det sättet om kunden var pålitlig. - M.H. har inte kunnat erinra sig annat än att hon på uppdrag av L.K. hjälpte till att lösa in de utländska checkarna.

L.K. har således inte på lokal nivå blivit upplyst om sitt felaktiga förfarande.

L.K. har vid förskotteringen av checkarna debiterat ett Föreningsbankernas Bank tillhörigt konto, vilket vanligtvis använts för mer sedvanliga transaktioner med utlandet. - I.C. har uppgett att hon först kom i kontakt med checkhanteringen när de tre sista tyska checkarna debiterades det speciella kontot på Föreningsbankernas Bank, att detta konto egentligen var avsett för inlösen av resecheckar samt eurocheckar upp till ett belopp om högst 1 400 kr eller liknande transaktioner, att kontot av sedvana emellanåt användes för förskottering av utländska checkar av större belopp, att detta förfaringssätt egentligen inte var bokföringsmässigt riktigt men ändå accepterat, att förskottering av utländska checkar egentligen skulle belasta lokalkontorets egen budget, att kontrollen av kontot inte sköttes så bra vid detta tillfälle men är bättre nu, att arbitrageavdelningen vid inlösen av utländska checkar ville ha uppgifter om storleken på beloppen för att kunna planera balansen av utländsk valuta, att samma avdelning även kunde ge kunden en bättre kurs jämfört med de fix-kurser lokalkontoren hade tillgång till samt att hon tog kontakt med L.K. vid månadsskiftet januari/februari 1989. - Varken G.A. eller J.H. har kunnat redogöra för vilka kontakter som i detta hänseende tagits mellan Föreningsbankernas Bank och L.K..

Genom vad I.C. uppgett är det utrett att den av L.K. i sig felaktiga hanteringen ändå till viss mån var accepterad. Trots att det redan från början rörde sig om stora belopp i jämförelse med vad som vanligen brukade belasta kontot, har Föreningsbankernas Bank inte stoppat hanteringen. Det är inte visat att L.K. tagit del av de internclearingar som skickades från Föreningsbankernas Bank till lokalkontoret i slutet av januari 1989. Vidare är det inte klarlagt vid vilka tillfällen och på vilket sätt företrädare för Föreningsbankernas Bank tog kontakt med L.K. med anledning av den felaktiga hanteringen av checkarna. Med beaktande av vad som framkommit är det inte utrett att L.K. fått någon uppmaning att sluta hanteringen förrän förskottering redan skett av de tre sista tyska checkarna, vilka senare inte honorerades av den tyska banken.

Vad gäller hanteringen av de amerikanska checkarna om 700 000 USD vardera, så har det framkommit att en limitansökan gjorts i anslutning till förskotteringen. Limitansökan tillstyrktes av L.K. den 8 december 1988, av L.A. samma dag, av kreditdelegationen den 28 februari 1988, av arbetsutskottet den 10 mars 1988 och beviljades slutligen av bankens styrelse den 15 mars 1988. På limitansökan har L.K. gjort en anteckning om att flygplansinteckning om 20 miljoner inom 20 miljoner uttagits. - E.B. har uppgett att det var hon som skrev ut den generella pantförskrivningen beträffande flygplansinteckningen och luftfartinteckningsreversen, att hon tror att hon pratade med L.A. om inteckningen, att L.A. visste vilka handlingar som skulle vara med, att hon tog kontakt med chefen för lokalkontoret i Märsta för att få reda på formuleringen till den generella förbindelsen, att hon inte har något minne av att något saknades, att hon inte vet vem hon fick flygplanets beteckning av samt att L.A. sade att Luftfartsverket skulle meddelas om inteckningen. - L.A. har uppgett att han berättade för L.K. hur rutinerna för inlösen av utländska checkar var, att han fick känslan av att utlandsavdelnigen tidigare hjälpt L.K., att förutsättningen för förskottering var att ytterligare säkerhet ställdes, att han pratade med E.B. om inteckningen, att han fick den uppfattningen att kompetensen för handläggningen av inteckningen fanns på lokalkontoret, att han kan ha nämnt vad som behövdes för inteckningen men på grund av osäkerhet inte gav några instruktioner i detalj, att han senare ringde för att höra efter om de hade hittat de "rätta" kanalerna, att han föredrog ärendet för L.E. som gav klartecken till förskottet om inteckningen ställdes som säkerhet, att detta var den enda gången han drog en kredit vid sidan om de vanliga rutinerna, att limitansökan inte var upprättad när föredragningen skedde, att han meddelade L.K. att utbetalning kunde ske före kreditdelegationens beslut, att han av L.K. fick besked om att pengarna fanns på kontot, att han vidare krävde att en skadelöshetsförbindelse skulle upprättas, att det fanns en tilltro till att checkarna skulle lösas in varför det inte lades så stor vikt vid det formella då säkerheten fanns i checkarna, att han skulle varit noggrannare om det rört sig om långsiktig finansiering, att han bedömde inteckningen som en kompletterande säkerhet vilket han i och för sig inte tror att han delgav lokalkontoret, att checken i sig utgjorde kundfordran och således huvudsäkerheten, att han inte följde upp ärendet förrän L.K. slutat samt att L.K. inte berättade att checkar tidigare hade lösts in. - L.E. har för sin del uppgett att han inte vid något tillfälle i förtid tillstyrkt eller beviljat limiten och kan inte heller erinra sig att han haft något samtal med L.A. om detta utanför den sedvanliga hanteringen, vilket skulle te sig märkligt då han själv några månader innan hade infört den nya kreditinstruktionen.

Utredningen ger ingen klarhet om hur handläggningen av flygplansinteckningen gått till eller vem som gett direktiv om vad som krävts för att den skulle kunna erhålla formell giltighet. Genom vad som framkommit verkar det ha varit E.B. som i huvudsak upprättat handlingarna. Vad L.K. anfört är därför inte osannolikt. Således har i detta fall andra än L.K. handlagt ärendet med flygplansinteckningen. Under sådana omständigheter kan inte L.K. lastas för att denna säkerhet inte till fullo kontrollerats och inhämtats, utan dennes uppgift om att han trodde allt var i sin ordning får godtas. Det är dessutom klarlagt att L.K. i vart fall fått klartecken av L.A. att betala ut förskottet när inteckningen ställdes som säkerhet.

Genom huvuddelen av vittnesförhören har framkommit att det inte funnits någon möjlighet att skydda utländska checkar. Det verkar således märkligt att L.K. skulle ha haft en sådan uppfattning vid denna tidpunkt. - E.B. har i och för sig uppgett att L.K. vid något tillfälle ringde banken i Tyskland och kontrollerade beloppet, men att hon utgick från att L.K. visste - vilket hon har för sig att L.K. själv sade - att det inte gick att skydda checken på det sättet. Av det nämnda kan det i vart fall dras den slutsatsen att L.K., före förskottering, på något sätt vidtagit åtgärd för att kontrollera om det funnits pengar på det utländska kontot.

J.S. har uppgett att tillbakadateringen den 31 januari 1989 av en förskottering om 3,4 miljoner kr antagligen skedde för att dölja en tidigare gjord övertrassering vilken annars hade märkts i lokalkontorets bokföring, att det inte fanns några pengar på något spärrat konto, att flygplanet var registrerat i Frankrike på ett franskt bolag samt att någon registrering aldrig skett i Sverige.

Vad L.K. avsett med anteckningen om 3,5 miljoner på spärrat konto har inte närmare kunnat klarläggas. En hypotes kan vara att L.K. fortfarande uppfattat det av TTA US i Föreningsbankernas Bank upptagna lånet var för att erhålla en garanti, och då kan det inte uteslutas att L.K. kan ha avsett dessa pengar - då givetvis under förutsättning att garantin inte hade infriats. Vidare föreligger oklarheter i vissa delar beträffande utredningen, vilket till stor del kan förklaras genom att T.T. inte har kunnat höras. Detta kan inte läggas L.K. till last. Det måste även beaktas att TTA US försattes i konkurs med omfattande skulder samt att konkursförvaltaren misstänker att brottslighet i flera hänseenden kan föreligga. Detta talar för att L.K. kan ha blivit utsatt för ekonomiskt bedrägeri. Slutligen verkar den praktiska handläggningen inom banken inte till fullo överensstämma med instruktionerna, något som ger ytterligare stöd för L.K:s påståenden. L.K:s påståenden som inledningsvis har tett sig mindre trovärdiga, har således genom utredningen till stor del visat sig ha stöd i de av vittnena lämnade uppgifterna.

Den omständigheten att L.K. vid förskotteringen av checkarna gått över sin tillförordnade limit skall, som tidigare nämnts, inte självständigt leda till att det varit fråga om en straffbar handling. Det är inte visat att L.K., då dennes uppgifter om tillbakavalutering får godtas, uppsåtligt med vilseledande bokföring eller liknande har utnyttjat systemet för att tillförskaffa TTA US en otillbörlig förmån eller vinst eller för att avsiktligen tillfoga banken skada. Utredningen ger heller inte stöd för att L.K. skulle ha gett felaktiga direktiv till M.H. angående handläggningen av de amerikanska checkarna vid utbetalningen.

Det som är besvärande för L.K., är att denne - när de amerikanska checkarna aktualiserades - inte talade om för L.A. att checkar tidigare hade lösts in. Omständigheterna är ändå sammantaget sådana att L.K:s ställningstagande och handlande i varje enskilt fall snarare synes vara utslag av ett bristande omdöme i de bankmässiga bedömningarna än något medvetet handlande. Utredningen i målet har inte gett något stöd för att L.K. - intill dess frågan om de amerikanska checkarna uppkom - kände till att tidigare checkar inte honorerats, vilket sedermera kom att visa sig gälla endast de tre sista tyska checkarna om totalt 2 940 000 DEM som förskotterades den 2 februari 1989. De affärsmässiga bedömningarna kan därför inte, utifrån de förutsättningar L.K. hade att utgå ifrån, anses vara av så allvarlig beskaffenhet att straffrättsligt ansvar skall göras gällande. Det är därför inte visat att L.K. har haft uppsåt att missbruka sin förtroendeställning och därigenom tillfoga banken skada. Det saknas anledning att anta att L.K. ändå skulle ha gått till väga på samma sätt om han varit medveten om att det inneburit ett brottsligt handlande. Till stöd för detta antagande kan framhållas att L.K., vid påtalande av den felaktiga hanteringen av checkarna, tillsett att de amerikanska checkarna handlagts på ett sätt som han trodde var rätt och som i stort var i enlighet med bankens instruktioner. Åtalet skall därför ogillas även i denna del.

Domsbilaga 2

L.K. har bestritt ansvar. Han har vitsordat de faktiska omständigheterna men gjort gällande att Mirage Gastro Swede AB (nedan kallat Gastro) hade förmåga att infria sina åtaganden, att säkerheterna utgjorde betryggande säkerhet samt att han inte missbrukat sin förtroendeställning.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat limitansökan, engagemangsspecifikation, kontrakt avseende kredit, utbetalningsallegat och clearinganvisningar, utdrag ur aktiebolagsregistret, konkursförvaltarberättelse samt skrivelser.

Åklagaren har anfört bland annat följande. Av uppgifterna från Patent- och registreringsverket framgår att Gastro saknade behörig styrelse från den 9 mars 1988 och att bolaget saknade till registret anmäld revisor den 5 september 1988. L.K. kom i kontakt med Gastro under tiden i Östersund. När L.K. började sin anställning i Uppsala tog han med sig Gastros engagemang. Under tiden i Uppsala uppgick krediten till 530 000 kr. Samma engagemang tog L.K. med sig till Upplands Väsby. Den 1 december 1988 beviljade L.K., i egenskap av distriktschef, Gastro en limit om 870 000 kr. Samma dag upptog bolaget en checkkredit på det beviljade beloppet. På limitansökan finns antecknade som säkerheter dels en företagsinteckning om 800 000 kr inom 800 000 kr, dels borgensåtaganden av P.E. och T.H.. Borgensåtagandena, utformade att gälla såsom för egen skuld, undertecknades på kontraktet för krediten. Av den upptagna krediten överfördes 200 000 kr till ett L.K. personligen tillhörigt konto, 120 000 kr till Wermlandsbanken och resterande del till PK Banken i Uppsala för inlösen av den i denna bank upptagna krediten. Krediten kan således knappast ha utgjort något rörelsekapital för Gastro utan bara gått till inlösen av gamla skulder. I en den 1 december 1988 av L.K. upprättad engagemangsspecifikation har säkerheterna upptagits till följande värden: företagsinteckningen i avsett utrymme för "inom dagsvärdet" till 400 000 kr och de två borgensåtagandena i utrymmet för god säkerhet till 800 000 kr. Vidare har i specifikationen som säkerhet antecknats ett pantbrev om 800 000 kr inom 2,3 miljoner kr, varvid 800 000 kr upptagits som god säkerhet. Det finns ingen utredning om värdet av företagsinteckningen och inte heller något bokföringsmaterial eller liknande. Några upplysningar om borgensmännens ekonomiska förhållanden är inte inhämtade. Någon inteckning i fast egendom skedde aldrig. Det som påträffades i bankens akt om bolaget var några brev som härstammar från tiden då L.K. arbetade i Östersund. Då säkerheterna inte utgör goda säkerheter, har L.K. beviljat en kredit utöver sin limit. Vidare har L.K. erhållit egen vinning genom att inlösa egen fordran.

L.K. har närmare hörd uppgett följande. Det var under tiden i Östersund som han kom i kontakt med Gastro, ett engagemang som började troligtvis under 1987. Han blev dock ansvarig för engagemanget först när han började anställningen i Uppsala. Gastro, ett helägt dotterbolag till Birdland AB som i sin tur ägdes av den norske medborgaren P.E., var ett företag som först hade för avsikt att saluföra friterad kyckling. Detta projekt blev inte av efter det att massmedia tagit upp problematiken runt hanteringen av friterad kyckling. I stället inriktades verksamheten på ett golfbaneprojekt i Eda, Värmland. Anledningen var att det inte fanns tillräckligt med golfbanor i Oslos närhet, varför P.E. ville bygga en golfbana på den svenska sidan i närheten av gränsen till Norge och på ett nära avstånd till Oslo. P.E. var politiker och arbetade som politisk sakkunnig eller liknande på ett departement i Norge och hade många betydelsefulla kontakter. Golfbaneprojektet var riktat till de som var bosatta i Oslo. Genom projektet var både Eda kommun och Oslo kommun involverade. Vad han minns skulle Eda kommun vara med i egenskap av borgensman eller liknande. För projektets genomförande bildades ett särskilt bolag, Norösund Invest AB. Avsikten var att Gastro senare skulle flyttas över till detta bolag. P.E. var således ställföreträdare för Gastro. Under denna tid kom han även i kontakt med den norske medborgaren T.H.. Detta skedde vid en sammankomst i anslutning till en fotbollsturnering eller liknande. Han har dock svårt att minnas vid vilket tillfälle det var och vid vilken tidpunkt. Han fick förtroende för T.H., som var en affärsman som sysslade med lite av varje. T.H. hade bland annat två hotell i Norge och var dessutom tränare i ett lag som spelade i norska allsvenskan. Han hade den uppfattningen att T.H. hade goda vitsord från näringslivet i Norge och att denne var en försiktig man. P.E. däremot var ingen god administratör och hade dessutom inte den tid som behövdes, varför denne hade svårigheter att hålla ihop Gastro och golfbaneprojektet. För att det skulle bli någon ordning på Gastro anlitades T.H. först som konsult. Avsikten var att T.H. senare skulle ta över Gastro genom att köpa aktierna helt eller delvis av P.E.. Han ansåg att det var viktigt att T.H. kom med i Gastro, men det var även viktigt att P.E. var med på grund av sina kontakter. T.H. borgade således för att projektet skulle gå i hamn. Det var därför av betydelse att T.H. hade god insikt i bolaget när denne skrev på borgen. Han vet inte om T.H. var styrelseledamot eller om denne fick teckna bolagets firma. När han slutade sin anställning ägde i vart fall P.E. aktierna. Gastro fick i uppdrag att utarbeta ett prospekt för golfbanan och gjorde även ett marknadsföringsmaterial. Andelarna blev mer än fulltecknade vid en preliminär bokning. Gastro tog fram broschyrer och det skrevs även en artikel om projektet i en norsk dagstidning. Det var meningen att Gastro skulle få ta hand om andelsteckningen och annat i anslutning till golfbanans bildande. - Under denna period skulle T.H. köpa bijouterier i Sverige. Bijouterierna skulle därefter säljas i en butik som T.H:s fru hade i Oslo. T.H. tyckte emellertid att det var för krångligt att föra över pengar från Norge till Sverige. På grund av detta och det förtroende han hade för T.H., som han lärt känna väldigt väl, lånade han ut av egna pengar 200 000 kr till denne för inköp av bijouterier i Sverige. Han hade vid denna tidpunkt god ekonomi och hade möjlighet att själv låna pengar väldigt förmånligt. Eftersom han betraktade T.H. som en god vän begärde han ingen ränta på pengarna. Inte heller någon förfallodag avtalades. Lånet gavs dock inte så lång tid innan återbetalningen. När han skulle flytta över Gastros engagemang till Upplands Väsby bedömde han projektet som säkert. P.E. och T.H. hade satsat pengar själva och han fick var och en av dem att förbinda sig genom personlig borgen. Han gjorde emellertid ingen kontroll av deras personliga ekonomi. Uppgifterna om T.H:s tillgångar fick han av T.H. själv och B.J., son till en förmögen redare i Oslo. Dessutom ansåg han det riskfritt då två kommuner var inblandade. Engagemanget diskuterades med L.A. ett flertal gånger. När krediten utökades till 870 000 kr var det för att lösa in en del äldre lån, varav det som T.H. hade till honom. De borgensåtaganden som P.E. och T.H. ingick utgjorde inte i sig goda säkerheter utan endast förstärkning av T.H:s engagemang i Gastro. Det som egentligen utgjorde värdet i Gastro var engagemanget i golfbaneprojektet, vilket han ansåg utgöra en upparbetad kundfordring och därtill en god säkerhet. Projektet bedömdes som oerhört intressant. Därför ansåg han att krediten låg inom hans limit, vilket han även pratade med L.A. om. P.E. undertecknade skuldebrevet men det var T.H. som bestämde hur pengarna skulle fördelas, eftersom denne skulle ta över verksamheten. Den revers som hade upprättats mellan T.H. och honom makulerades i samband med återbetalningen, men han har inte hittat reversen. Något avtal mellan P.E. och T.H. har han inte sett. Han har inte satsat några pengar i Gastro och han har inte gjort något för att dölja vad som skett. Det fanns inga instruktioner angående personlig utlåning till bankens kunder, men i efterhand förstår han att det var dumt gjort och kanske inte helt rumsrent. Han tyckte dock inte att det var omoraliskt att låna ut pengar, men förstår att det var moraliskt fel att lösa in sin egen kredit på detta sätt. - Gastro handlade också med bijouterier och bolaget hade ett visst lager i Sverige. Vad han vet bedrev bolaget ingen verksamhet i Skellefteå eller Luleå, men väl i Stockholm där bolaget köpte en fastighet som skulle användas som kontor. Han upprättade en promemoria om Gastros ställning, vilket han alltid gjorde beträffande företagsengagemang. Vidare måste han ha upprättat ett flertal engagemangsspecifikationer beträffande Gastro. Han gjorde en utredning om den intecknade egendomen. Dessa samt broschyrer och tidningsartikeln om golfbaneprojektet måste ha legat i Gastros akt. Vidare måste det ha legat ett registreringsbevis avseende Gastro i akten. Det fanns emellertid inte någon anledning att inhämta något nytt registreringsbevis rörande Gastro under handläggningen, eftersom han kände till Gastro någorlunda väl sedan tiden i Östersund och ännu bättre när han var i Uppsala. När det gällde nya kunder som var bolag begärde han alltid in registreringsbevis. Det hade aldrig varit något problem med Gastro. Han kontrollerade även med Eda kommun många gånger och var även i kontakt med Agro Finans för att undersöka om de ville engagera sig i projektet. T.H. sade senare att banken hade sagt upp krediterna för projektet. Hans slutsats av T.H:s uppgifter var att kommunen hade dragit sig ur projektet. - Gastro misskötte aldrig sin kredit utan betalade räntorna. Bolaget var inte stort men hade stora förutsättningar. Den omständigheten att ett bolag utnyttjar hela sin kredit är inget tecken på dålig betalningsförmåga, eftersom ett bolag kan ha bättre och sämre likviditet över ett längre perspektiv. Man måste ta reda på orsakerna till utnyttjandet av krediten och göra bedömningar från fall till fall. En anledning till väl utnyttjad kredit kan vara att krediten är för låg. Gastro var aldrig nödlidande under hans tid. Breven av den 13 och den 16 oktober 1987 från Mirage Invest avsåg en händelse där mäklaren hade gjort fel och inte Birdland AB. Mäklaren hade tagit inventarierna. En förlikning träffades senare. Det brev som finns från Sparbanken i Skellefteå har ingått i en uppgörelse som han inte vet mer om. Betalningsanmaningen från kronofogdemyndigheten den 21 oktober 1987 utgick han ifrån att det var fråga om slarv från P.E:s sida. Brevet till Gastro den 17 november 1987 undertecknades av honom men skrevs ut på uppdrag av hans chef, eftersom han inte hade något att göra med företagsengagemang. Uppdraget fick han troligtvis på diktafon. - Att han under polisförhör sagt att de till T.H. utlånade pengarna kom från arv av sin far, berodde på att han blev överraskad av att förhöret skulle avse Gastro. Han trodde att förhöret skulle avse sådant han hörts om tidigare. Uppgiften om arvet rättade han till vid ett senare förhörstillfälle. Även uppgiften om att T.H. skulle ha pengarna till travhästar var felaktig. Anledningen till den uppgiften var att han hade sammanblandat T.H. med B.J.. Att han nu först vid huvudförhandlingen berättar om golfbaneprojektet beror på att han nu fått tid på sig att tänka efter hur det verkligen förhöll sig.

På åklagarens begäran har vittnesförhör hållits med J.S..

Tingsrätten gör följande bedömning.

J.S. har uppgett att det fanns ytterst lite material om Gastro i akten, att materialet i huvudsak bestod av brev från andra kreditföretag till L.K., att det inte fanns några årsredovisningar eller liknande, att T.H. till honom sade att dennes borgensåtagande var knutet till vissa villkor angående finansieringen av golfbaneprojektet, att T.H. vidare sade att L.K. hade fått ta med sig krediterna från PK Banken då det hade hänt något, att T.H. skulle utveckla detta men avled senare samt att det verkar som att L.K. fått ta med sig dåliga krediter från PK Banken.

Inledningsvis kan konstateras att ingen bevisning har framtagits som visar att Gastro på något sätt har misskött sina åtaganden under den tid då bolaget hade konto i PK Banken. Av den inlösen som skedde i början av december 1988 beträffande Gastros kredit i PK Banken avsåg 527 679 kr kapital och 12 274 kr ränta. Om Gastro inte hade skött sina åtaganden i PK Banken, borde räntan vid detta tillfälle ha överstigit beloppet 12 274 kr. Något stöd för att L.K. skulle ha att räkna med att Gastro vid detta tillfälle inte skulle komma att infria sina åtaganden i form av räntebetalningar finns således inte. Det är inte heller visat att L.K. skulle ha att räkna med att Gastro inte skulle kunna återbetala lånet.

Såvitt avser säkerheterna kan följande nämnas. L.K. har inte närmare kunnat redogöra för vilka överväganden som legat till grund för bedömningen av säkerheternas värde. Utredningen har vidare inte kunnat ge något stöd för att utredning har skett av Gastros ekonomiska förhållanden. Det enda som finns, utöver L.K:s egna uppgifter, är ett av honom den 17 november 1987 undertecknat brev där den i Gastros verksamhet meddelade företagsinteckningens värde ifrågasätts. L.K. har nämnt att Gastro hade ett visst lager av bijouterier i Sverige. Storleken på detta lager har inte närmare angetts eller kunnat utredas. Detta talar för att företagsinteckningen i detta hänseende inte haft något större värde. Fråga är då om den av L.K. påstådda kundfordran i anledning av golfbaneprojektet kan tillmätas betydelse. Kundfordran som sådan kan i och för sig utgöra egendom som omfattas av företagshypotek. L.K. har emellertid inte på något sätt specificerat när och på vilket sätt den påstådda kundfordran skulle ha uppstått. Inte heller har L.K. kunnat ange storleken på kundfordran. Vidare har L.K. under polisförhör lämnat olika uppgifter om vad som förekommit samt först under huvudförhandling berättat om golfbaneprojektet. Vad L.K. påstått om Gastros kundfordran i anledning av projektet kan därför inte beaktas. Således ger utredningen inte stöd för att företagsinteckningen haft något betydande reellt värde när limiten beviljades den 1 december 1988 av L.K.. Borgensåtagandena har i sin tur inte föregåtts av någon kontroll av P.E:s eller T.H:s ekonomiska förhållanden. L.K:s uppgifter motsägs även av de uppgifter om säkerheternas värde han antecknat på engagemangsspecifikationen som upprättats i samband med limitansökan. Därtill är det klart besvärande för L.K. att större delen av den utökade krediten använts till att lösa in den fordran denne personligen hade på T.H., ett lån som över huvud taget inte haft någon anknytning till Gastros verksamhet. L.K. har sålunda, medveten om de förutsättningar som förelegat, inte tillförsäkrat banken de säkerheter som varit skäliga i samband med beviljandet av limiten och utbetalandet av krediten. Genom förfarandet måste L.K. ha insett att han utsatt banken för en inte affärsmässigt betingad risk för skada, som varit av sådan allvarlig beskaffenhet att straffrättsligt ansvar kan göras gällande. L.K. har därigenom missbrukat sin förtroendeställning och gjort sig skyldig till trolöshet mot huvudman.

Fråga är om L.K. har gjort sig skyldig till grovt brott. Det som skall läggas L.K. till last är endast att han inte inhämtat betryggande säkerhet för krediten. Även om det utlånade beloppet är av betydande storlek, är omständigheterna sammantaget ändå sådana att brottet inte skall anses vara grovt.

Det brott L.K. funnits skyldig till begicks den 1 december 1988. Påföljden för brottet trolöshet mot huvudman, som inte är att anse som grovt, är enligt 10 kap 5 § första stycket brottsbalken böter eller fängelse i högst två år. På grund härav skall, enligt 35 kap 1 § första stycket andra punkten brottsbalken, påföljd inte ådömas med mindre den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år. L.K., som inte varit häktad i anledning av misstanke om brott i förevarande fall, delgavs åtalet i denna del den 21 maj 1996. Ansvar för gärningen är sålunda preskriberat och åtalet skall därför ogillas.

Sammantaget skall sålunda åtalet i sin helhet ogillas.

I skadeståndsfrågan anförde tingsrätten följande.

L.K. har bestritt det av Föreningsbanken framställda skadeståndsanspråket (bilaga 1, åtalspunkt 2), men har i och för sig vitsordat yrkat belopp och yrkad ränta som skäliga i och för sig. Vidare har L.K., för det fall tingsrätten finner honom skyldig att utge skadestånd, yrkat att skadeståndet jämkas dels enligt 6 kap. 1 § skadeståndslagen beträffande de amerikanska checkarna då banken varit medvållande, dels enligt 6 kap. 2 § skadeståndslagen med beaktande av hans ekonomiska förmåga och bankens behov.

Banken har bestritt att jämkning skall ske.

På grund av utgången i skuldfrågan, finner tingsrätten att bankens skadeståndsyrkande skall lämnas utan bifall.

Åklagaren och Föreningsbanken överklagade domen. Åklagaren yrkade att hovrätten skulle bifalla åtalet enligt tingsrättens domsbilaga 1, åtalspunkt 2, och domsbilaga 2. Föreningsbanken biträdde åtalet och framställde samma yrkanden som åklagaren. Föreningsbanken yrkade vidare att dess skadeståndstalan vid tingsrätten skulle bifallas.

L.K. bestred ändring. Han yrkade att i vart fall skadeståndet skulle jämkas dels enligt 6 kap. 1 § skadeståndslagen, såvitt gällde de checkar som förskotterades den 9 februari 1989, dels enligt 6 kap. 2 § samma lag såvitt gällde skadeståndet i dess helhet.

Åklagaren justerade i hovrätten åtalet enligt tingsrättens domsbilaga 2 på följande sätt. I näst sista stycket i gärningsbeskrivningen mellan orden "bolaget" och "har" tillades "- som därefter via banken utbetalat 200 000 kr av lånebeloppet till L.K. själv -". Efter ordet "skada" i sista stycket tillades "och enär L.K. gynnat eget ekonomiskt intresse".

Svea hovrätt (1997-04-04, hovrättsråden Göran Rosenberg och Gustaf Lagerbjelke, tf. hovrättsassessorn Fredrik Schalin, referent, samt nämndemännen Annastina Götharson och Sune Björklund) ändrade tingsrättens dom på så sätt att hovrätten dömde L.K. för trolöshet mot huvudman, grovt brott, till villkorlig dom och 150 dagsböter samt förpliktade honom att betala skadestånd till Föreningsbanken med 9 978 360 kr jämte ränta. L.K. förpliktades även att utge ersättning för Föreningsbankens rättegångskostnader i hovrätten med ett jämkat belopp.

Under rubriken Utredningen i hovrätten anförde hovrätten följande.

Utredningen i hovrätten är väsentligen densamma som vid tingsrätten.

L.K. har hörts på nytt. Förhör har på nytt ägt rum med vittnena E.B., L.A., L.W., J.S., M.H., I.C. och G.A. beträffande åtalet enligt tingsrättens domsbilaga 1, åtalspunkt 2. J.S. har hörts även beträffande åtalet enligt tingsrättens domsbilaga 2. Förhören vid tingsrätten med vittnena L.E. och J.H., båda beträffande åtalet enligt tingsrättens domsbilaga 1, åtalspunkt 2, har förebringats genom uppspelning av band. Auktoriserade revisorn R.H. har hörts som nytt vittne beträffande sistnämnda åtalspunkt.

L.K. har berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som finns antecknat i tingsrättens dom. Därutöver har han beträffande åtalet enligt tingsrättens domsbilaga 1, åtalspunkt 2, uppgett bl.a. följande. I samband med att han upprättade promemorian avseende TTA US Import & Export Scandinavia AB, daterad den 17 november 1988, tog han telefonkontakt med bolagets revisor R.H.. Förmodligen kontrollerade han med revisorn riktigheten av de siffror som finns angivna i balansrapporten från den 3 november 1988. I promemorian har han endast förmedlat uppgifter som han själv erhållit. Han tror att bolagets lager av mercedesbilar på Lidingö omfattade mellan 10 och 100 bilar. Det är riktigt att han i tingsrätten uppgav att det fanns 70-80 bilar i lagret och att han i efterföljande polisförhör uppgav att det fanns 10-20 bilar. Vid tiden för förskotteringen av checkarna var han medveten om att han inte kunde bevilja någon ytterligare kredit till TTA US Import & Export Scandinavia AB. Vid förskotteringen av checkarna gjorde han emellertid inte någon kreditprövning. Han var övertygad om att han skyddade checkarna vid sina telefonkontakter med de utländska bankerna.

En omfattande skriftlig utredning har gåtts igenom.

I sina domskäl anförde hovrätten följande i skuldfrågorna.

Åtalet enligt tingsrättens domsbilaga 1, åtalspunkt 2

Inledning

Genom L.K:s egna uppgifter och övrig utredning är det klarlagt att han, i egenskap av chef för bankens - dåvarande Mälarprovinsernas Föreningsbank - kontor i Upplands Väsby, har förskotterat utländska checkar vid de tillfällen och i den omfattning som åklagaren gjort gällande.

Det står klart att förskottering av utländska checkar i och för sig fick ske i bankens verksamhet. Utredningen ger emellertid vid handen att förskottering av utländska checkar i princip är att bedöma som kreditgivning. Vid kreditgivning av en bank föreligger ett generellt krav på att säkerheter skall finnas. Enligt 2 kap. 13 § första stycket bankrörelselagen (1987:617) gäller sålunda att kredit får beviljas endast om låntagaren på goda grunder kan förväntas fullgöra låneförbindelsen och att det dessutom krävs betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen; banken får dock avstå från sådan säkerhet, om den kan anses obehövlig eller om det annars föreligger särskilda skäl att avstå från säkerhet. Bestämmelsen var gällande även vid den tidpunkt som avses med åtalet.

Till det krav på säkerhet vid kreditgivning som således enligt lag riktar sig mot en bank som sådan ansluter de interna föreskrifter och rutiner om säkerhet vid kreditgivning som banken själv kan ha ställt upp för sin verksamhet och som utgör handlingsnormer för personalen. Även inom den nu aktuella banken fanns sådana interna normer vid den ifrågavarande tidpunkten.

Det är klarlagt att L.K. förskotterade samtliga checkar utan att banken erhöll någon säkerhet. Banken har på grund av förfarandet lidit en slutlig förlust med 18 798 360 kr. Frågan är om L.K. genom förskotteringen av checkarna åsidosatte de vid den aktuella tidpunkten gällande kraven på säkerhet vid kreditgivning av banken och därigenom missbrukade sin förtroendeställning i banken på ett sätt som föranleder ansvar för trolöshet mot huvudman.

Förskotteringen av checkar under tiden den 5 januari - den 2 februari 1989

När det gäller de checkar uppgående till ett av åklagaren angivet sammanlagt belopp om 34 363 635 kr som förskotterades mellan den 5 januari och den 2 februari 1989 - de s.k. tyska checkarna - gör hovrätten följande bedömning.

Det är till att börja med utrett att L.K. överhuvudtaget inte begärde några säkerheter innan de ifrågavarande checkarna förskotterades. L.K. har inte ens påstått att han gjorde någon kreditprövning innan han lät utbetala beloppen. Han har däremot uppgett att han före utbetalningen av varje check ringde till den kontohavande banken i dåvarande Västtyskland och bad en tjänsteman att skydda beloppet på T.T:s konto i banken. Han har vidare uppgett att han var övertygad om att checken därigenom blev skyddad.

Av utredningen framgår att utländska checkar inte kan skyddas i en svensk bank. Vidare framgår att begreppet skyddande av check är ett noga reglerat förfarande vid vilket anteckning om att en check har skyddats skall göras i en därför avsedd ruta på checkens baksida. På de utländska checkarna finns däremot inte något utrymme för att göra någon motsvarande anteckning. Redan detta förhållande talar mot L.K:s uppgifter om att han vid de aktuella tillfällena hade uppfattningen att han skyddade checkarna.

Av vittnesförhören har dessutom entydigt framkommit att det, såvitt gäller hanteringen av utländska checkar, hör till baskunskaperna hos banktjänstemän i allmänhet att sådana checkar inte kan skyddas. L.K. har emellertid gjort gällande att hans kunskaper i de mera tekniska och praktiska aspekterna av bankverksamhet är mycket begränsade och att han därför inte kände till att utländska checkar inte kan skyddas. L.K:s uppgifter framstår som osannolika mot bakgrund av hans förhållandevis långa och breda erfarenhet av bankverksamhet. L.W., L.A. och E.B. har alla uppgett att L.K. - såvitt de kunnat märka - hade erforderliga kunskaper i praktiska bankgöromål. Vidare ger de handlingar i utredningen som har upprättats av L.K. inte vid handen något annat än att han skötte den praktiska hanteringen av olika bankgöromål på ett tillfredsställande sätt.

Med hänsyn till de angivna omständigheterna kan det hållas för visst att L.K. vid den aktuella tidpunkten hade sådan kännedom om praktisk bankverksamhet att han var förtrogen med rutinerna i fråga om hanteringen av utländska checkar och vad som gäller vid skyddande av check. Mot denna bakgrund framstår hans påstående om att han hade uppfattningen att han skyddat de utländska checkarna inte som trovärdigt.

Vid huvudförhandlingen i hovrätten har dessutom E.B. förklarat sig vara säker på att L.K., i samband med förskotteringen av den första checken, uppgav att han kände till att utländska checkar inte kunde skyddas. Vid tingsrätten var E.B. inte lika säker på att L.K. hade gjort det ifrågavarande uttalandet. Hennes uppgifter i hovrätten i detta avseende får därför bedömas med viss försiktighet.

Vid en samlad bedömning av de redovisade förhållandena finner hovrätten att L.K:s uppgifter, om att han hade uppfattningen att han skyddat de utländska checkarna, är så osannolika att de kan lämnas helt utan avseende.

Frågan är då vilka överväganden som L.K. gjorde i samband med förskotteringen av checkarna. Utredningen visar inte att han handlade för egen vinning - vare sig i samverkan med T.T. och TTA-bolagen eller annars så att han förskotterade checkarna i avsikt att skada banken. I stället talar omständigheterna för att L.K., i samband med förskotteringen av checkarna, måste ha gjort någon form av kreditbedömning. De uppgifter som han har lämnat om att han i samband med förskotteringen av varje check ringde till den kontohavande banken och kontrollerade att det fanns pengar på kontot ger stöd för denna uppfattning. E.B. har också bekräftat att L.K. i vart fall vid förskotteringen av den första checken gjorde en kontroll av kontoställningen i den tyska banken. L.K:s uppgifter i det aktuella hänseendet får därför godtas.

Det står helt klart att det angivna förfarandet inte på något sätt uppfyllde de krav på ställande av säkerhet m.m. som gällde vid kreditgivning av banken. En kontroll av kontoställningen vid förskotteringen gav ju besked om endast att det fanns pengar på kontot vid det tillfället. Den innebar inte att det fanns pengar på kontot när checken hade kommit den kontohavande banken tillhanda och då den banken skulle verkställa utbetalning från kontot i enlighet med checken.

Av vittnesförhören med L.E., L.A., I.C. och L.W. har emellertid framkommit att förskottering av utländska checkar i undantagsfall kan förekomma i en bank utan att någon formell kreditprövning äger rum. Av vittnesförhören framgår sammanfattningsvis att förskottering av checkar utan att någon säkerhet har ställts bör komma i fråga endast i undantagsfall och då för större börsnoterade företag eller liknande bankkunder och om det är uppenbart att banken inte löper någon risk att lida slutlig förlust. Några av vittnena har tillagt att det i slutändan är en bedömningsfråga för den enskilde bankmannen om förskottering bör ske. Vidare har L.A. uppgett att själva checkhandlingen är att betrakta som en säkerhet vid förskotteringen. Vad som nu har sagts om förskottering av checkar har avseende på förhållandena även vid den med åtalet avsedda tidpunkten.

Frågan är då hur L.K:s förskottering av checkar bör bedömas i ljuset av de angivna omständigheterna. Samtliga de nu aktuella checkarna hade utställts av T.T. i egenskap av kontohavare i Deutsche bank. De tre olika TTA-bolagen var, i varierande utsträckning, betalningsmottagare. Förhållandena i alla tre TTA-bolagen och omständigheterna kring T.T:s person bör därför beaktas vid bedömningen av förskotteringen.

Av utredningen har till att börja med framkommit följande. Affärsidén bakom TTA-bolagen bedömdes vid den ifrågavarande tidpunkten av såväl L.K. som hans överordnade vara både bärkraftig och intressant. Verksamheten med import och försäljning av mercedesbilar skulle huvudsakligen bedrivas i TTA US Import & Export Scandinavia AB. Det var fråga om ett relativt nystartat företag som inte på något sätt kunde jämföras med ett större börsnoterat företag.

Genom de uppgifter som den dåvarande revisorn i bolaget, R.H., har lämnat är det dessutom utrett att L.K. i en promemoria oriktigt påstått att R.H. bekräftat provisoriska uppgifter om bolagets ekonomiska ställning och uppgett sig vara mycket imponerad av bolagets framgångar. Av de ifrågavarande omständigheterna kan man inte dra någon annan slutsats än att L.K. medvetet lämnade oriktiga uppgifter om bolagets ekonomiska ställning i avsikt att förankra T.T:s affärsidé hos sina överordnade i banken.

Av vittnesförhöret med R.H. har vidare framkommit bl.a. följande. Vid den ifrågavarande tiden var bolagets bokföring så bristfällig och i en sådan oordning att man inte på grund av denna kunde dra några slutsatser beträffande bolagets ekonomiska ställning. Något aktuellt bokslut förelåg överhuvudtaget inte. Bolagets lager av bilar uppgick till högst tio bilar.

Av den övriga utredningen avseende bolagets ekonomi har framkommit att bolaget vid tiden för förskotteringen av checkarna hade utnyttjat hela sin kreditlimit hos banken.

När det gäller de båda övriga TTA-bolagen ger utredningen vid handen att de uppgifter som vid denna tidpunkt förelåg om bolagens omfattning och verksamhet var diffusa och knapphändiga. Vidare framgår att TTA Aviation Scandinavia vid den ifrågavarande tiden överhuvudtaget inte var registrerat i aktiebolagsregistret. Vad gäller T.T., som var bolagens huvudsakliga ägare, har framkommit att han var amerikansk medborgare och bosatt utomlands.

Vid en samlad bedömning av vad som har framkommit om TTA-bolagen och T.T. finner hovrätten att det är uppenbart att L.K:s förskottering av checkar - i den ifrågavarande storleksordningen och utan något krav på säkerhet - utgjorde ett allvarligt åsidosättande av hans förpliktelser mot banken. Det förhållandet att behovet av ställande av säkerhet vid förskottering av checkar i viss utsträckning är en bedömningsfråga föranleder inte någon annan ståndpunkt. Det måste nämligen anses vara uppenbart att kraven på säkerhet vid kreditgivning i bankens verksamhet, i enlighet med de utgångspunkter som har angetts i det föregående, innebar att det skulle ha ställts betryggande säkerheter i de situationer som det var fråga om med mycket höga checkbelopp - inte minst för ett litet bankkontor som det förevarande - och med nyetablerade kundkontakter med för banken närmast okända företag. Att checkarna i sig skulle kunna utgöra sådana säkerheter anser hovrätten vara uteslutet.

Genom förskotteringen utsatte L.K. banken för en påtaglig, icke affärsmässigt betingad, risk för slutlig förlust av mycket stor omfattning. Att han i egenskap av kontorschef måste ha haft kännedom om att det i enlighet med de normer som gällde för kreditgivning i banken krävdes säkerhet vid förskottering av utländska checkar finner hovrätten vara uppenbart. Vidare står det klart att L.K. var medveten om att det vid förskotteringen av checkarna inte fanns några som helst säkerheter. Med ett par undantag kände han också till de faktiska omständigheter som ligger till grund för den bedömning som måste göras att T.T. och TTA- bolagen inte var sådana kunder beträffande vilka kraven på säkerheter kunde efterges. Det är sålunda inte utrett att L.K. var medveten om den rådande oordningen i TTA US Import & Export Scandinavia AB:s bokföring eller om det ringa antal bilar som bolaget hade haft i lager på Lidingö. De sistnämnda omständigheterna bör dock inte tillmätas någon avgörande betydelse vid uppsåtsbedömningen.

Det är därmed styrkt att L.K. uppsåtligen har missbrukat sin förtroendeställning och skadat banken på ett sätt som utgör trolöshet mot huvudman. Med hänsyn till den betydande skada som banken har förorsakats är brottet att bedöma som grovt.

Åtalet för trolöshet mot huvudman skall därför bifallas såvitt gäller de tyska checkarna.

Förskotteringen av checkar den 9 februari 1989

När det gäller förskotteringen den 9 februari 1989 av de s.k. amerikanska checkarna, uppgående till ett av åklagaren angivet sammanlagt belopp om 8 820 000 kr, gör hovrätten följande bedömning.

Det är klarlagt att ett beslut fattat av L.K:s överordnade i banken, om att inhämta säkerhet i form av luftfartygsinteckning, låg till grund för förskotteringen av checkarna. Vad åklagaren har lagt L.K. till last är att han förskotterat checkarna innan banken erhållit den begärda säkerheten.

L.K. har uppgett att han inte kände till hur man skaffade en luftfartygsinteckning och att det därför var andra personer som skötte den praktiska hanteringen av frågan. Han har vidare uppgett att han trodde att säkerhet genom en sådan inteckning hade skaffats på ett korrekt sätt när checkarna förskotterades. E.B. har berättat att L.A. kände till hur det gick till att få en luftfartygsinteckning och att han gav henne i uppdrag att skriva ut de handlingar som skulle ligga till grund för inteckningen. Vidare har hon uppgett att hon även talade med personer på andra bankkontor som kände till hur man skaffade en luftfartygsinteckning.

Med hänsyn till det stöd som E.B:s berättelse ger åt L.K:s uppgifter i de nu aktuella avseendena finner hovrätten att det inte är tillförlitligen utrett att han varit medveten om eller ens misstänkte att den av hans överordnade bestämda säkerheten för förskotteringen av checkar - i form av en luftfartygsinteckning - inte förelåg när de amerikanska checkarna förskotterades. Det är därmed inte styrkt att L.K. uppsåtligen har missbrukat sin förtroendeställning i banken vid förskotteringen av dessa checkar.

Åtalet kan således inte vinna bifall vad gäller de amerikanska checkarna.

Åtalet enligt tingsrättens domsbilaga 2

Av utredningen framgår till att börja med följande. L.K. beviljade Mirage Gastro Swede AB en kredit uppgående till 870 000 kr. Av den beviljade krediten utnyttjade han ett belopp om 200 000 kr till att lösa in en personlig fordran mot T.H., vilken fordran inte hade någon anknytning till bolagets verksamhet. Den återstående delen av krediten användes till att lösa in krediter som bolaget hade i andra banker. Den aktuella krediten återbetalades inte, och banken har åsamkats en slutlig förlust med det angivna beloppet.

Åklagaren har gjort gällande att L.K. gjort sig skyldig till trolöshet mot huvudman genom att överhuvudtaget bevilja krediten som bolaget saknade förmåga att betala tillbaka och genom att i vart fall inte skaffa betryggande säkerheter.

Vad gäller frågan om L.K. har beviljat krediten trots att bolaget saknade återbetalningsförmåga gör hovrätten följande bedömning.

Den skriftliga utredning som har förebringats beträffande bolagets ekonomiska ställning, främst konkursbouppteckning och förvaltarberättelse, ger vid handen att bolaget vid konkurstillfället under hösten 1989 inte bedrev någon ekonomisk verksamhet och saknade tillgångar. Av de ifrågavarande handlingarna har emellertid framkommit att några helt tillförlitliga upplysningar om den tidigare omfattningen av rörelsen och orsakerna till obeståndet inte går att få. Det går därför inte med säkerhet att fastställa att bolaget vid tiden för beviljande av krediten helt saknade förmåga att återbetala denna.

De handlingar som har återfunnits i bankens akt beträffande bolaget ger emellertid vid handen att bolagets ekonomi var dålig redan något år innan krediten beviljades och att L.K. var medveten om detta förhållande. I en skrivelse till bolaget i november 1987 gav L.K. sålunda själv uttryck för stark oro beträffande bolagets ekonomiska situation. L.K:s uppgift att han inte upprättade eller läste skrivelsen, utan endast undertecknade denna på uppdrag av sin chef, är så osannolik att den kan lämnas utan avseende.

Det finns ingenting som tyder på att bolagets situation hade förändrats till det bättre under det efterföljande året. När L.K. beviljade krediten måste han därför ha varit medveten om de risker som kreditgivningen var förenad med.

När det gäller frågan om L.K. hade skaffat betryggande säkerheter vid beviljande av krediten gör hovrätten samma bedömning som tingsrätten har gjort.

Vad som skall läggas L.K. till last är således att han har beviljat krediten utan att tillförsäkra banken erforderliga säkerheter. Han har gjort detta med insikt om att det förelåg en betydande, icke affärsmässigt betingad, risk för att banken skulle lida en slutlig förlust. Av den beviljade krediten har han dessutom använt ett betydande belopp för att gynna sig själv. Genom sitt handlande har L.K. sålunda missbrukat sin förtroendeställning i banken och därigenom åsamkat banken skada med det aktuella beloppet. Han har därför gjort sig skyldig till trolöshet mot huvudman.

Frågan är om L.K. skall dömas för grovt brott. Den skada som brottet har medfört är i och för sig betydande. Den är emellertid inte av sådan storlek att brottet redan på grund härav är att bedöma som grovt. Utöver den skada som brottet har medfört tillkommer dock det nyss angivna förhållandet att L.K. utnyttjat en betydande del av krediten för att främja sina egna ekonomiska intressen. Det ifrågavarande förfarandet är av en sådan allvarlig karaktär att det i flera hänseenden ligger nära förskingring. Förfarandet i förening med skadan medför därför att brottet är att anse som grovt. Åtalspreskription har därmed inte skett. L.K. skall alltså dömas för trolöshet mot huvudman, grovt brott.

I påföljdsfrågan anförde hovrätten följande.

Den samlade brottslighetens straffvärde är mycket högt. Påföljden i ett fall sådant som detta skulle därför normalt bestämmas till ett längre fängelsestraff. Det har emellertid framkommit att L.K. på grund av det inträffade avskedats från sin anställning i banken och därefter - av samma skäl - inte kunnat behålla anställningar i andra banker eller kreditinstitut. Det har dessutom förflutit en anmärkningsvärt lång tid mellan det att brotten begicks och lagföringen. L.K. kan inte lastas för den tidsutdräkten.

Med hänsyn till de nu redovisade förhållandena är det motiverat att frångå normalpåföljden. L.K. är tidigare ostraffad och lever under ordnade förhållanden. Det finns anledning att anta att han inte på nytt gör sig skyldig till brott. Påföljden bör på grund av det anförda bestämmas till villkorlig dom i förening med böter.

Eftersom brotten har begåtts före den 1 januari 1992, skall vid bestämmande av bötesstraffet 25 kap. 2 § och 27 kap. 2 § brottsbalken i paragrafernas lydelser närmast före denna tidpunkt (se SFS 1991:240) tillämpas.

Vidare anförde hovrätten i skadeståndsfrågan följande.

Till följd av utgången i ansvarsdelen beträffande åtalet enligt tingsrättens domsbilaga 1, åtalspunkt 2, är L.K. skadeståndsskyldig. Tvist råder inte om skäligheten av det yrkade beloppet, som uppgår till 9 978 360 kr jämte ränta, i den del av åtalet som skall vinna bifall. Frågan är om det finns skäl att jämka det yrkade beloppet enligt 6 kap. 2 § skadeståndslagen på grund av L.K:s ekonomiska förhållanden och övriga omständigheter.

Beloppet i sig är så högt att L.K. med största sannolikhet aldrig kommer att kunna erlägga full betalning. Av utredningen beträffande L.K:s personliga förhållanden har dessutom framkommit att han är försatt i konkurs med skulder på flera miljoner kronor. Den grundläggande förutsättningen för jämkning föreligger därför. Vidare kan bankens ekonomiska ställning i och för sig inte anses utgöra hinder mot jämkning.

Jämkning med stöd av den ifrågavarande bestämmelsen är emellertid avsedd att komma i fråga endast undantagsvis vid uppsåtliga brott. Möjlighet till jämkning föreligger främst om det är starkt motiverat med hänsyn till den dömdes återanpassning i samhället. Som nyss har angetts lever emellertid L.K. under ordnade förhållanden. Skäl till jämkning på den angivna grunden föreligger därför inte.

Frågan är då om det kan föreligga andra skäl för jämkning. Att L.K. inte har haft för avsikt att skada banken och inte haft någon ekonomisk vinning av den brottsliga gärningen talar visserligen med viss styrka för jämkning. Mot jämkning talar emellertid det förhållandet att det har funnits en stor risk för att den brottsliga gärningen skulle ha medfört en ännu större slutlig förlust för banken än som blev fallet.

Vid en samlad bedömning av de angivna förhållandena anser hovrätten att det inte finns tillräckliga skäl för att jämka skadeståndet. L.K. skall således utge skadestånd till banken med det yrkade beloppet.

När det gällde fördelningen av rättegångskostnaderna anförde hovrätten slutligen följande.

Banken har yrkat ersättning för rättegångskostnader vid tingsrätten med 158 000 kr avseende ombudsarvode och angett att arvodet i det närmaste helt avsett utredning av skadeståndsfrågan. Vidare har banken yrkat ersättning för rättegångskostnader i hovrätten avseende ombudsarvode med 130 000 kr som är hänförligt helt till skuldfrågorna. Banken har jämte de angivna beloppen avseende ombudsarvode yrkat ersättning för mervärdesskatt med 21,25 procent och har som skäl för yrkandet angett att den saknar rätt att göra avdrag för mervärdesskatt såvitt gäller rättegångskostnaderna.

L.K. har vitsordat skäligheten av de yrkade beloppen avseende ombudsarvode. Frågan om banken bör tillerkännas ersättning för mervärdesskatt har han överlämnat till hovrättens prövning.

Hovrätten gör följande bedömning. Hovrätten har bifallit bankens skadeståndsanspråk med endast drygt halva det yrkade beloppet. Banken bör därför skäligen bära sin egen kostnad i skadeståndsdelen. Detta innebär att banken inte skall tillerkännas någon ersättning för sina rättegångskostnader vid tingsrätten. Hovrätten bifaller emellertid till en övervägande del åklagarens ansvarsyrkande här, som ju har birätts av banken. Banken bör därför tillerkännas ersättning för rättegångskostnader i hovrätten med ett jämkat belopp, skäliga 100 000 kr. På grund av att banken för den nu aktuella kostnaden saknar rätt att göra avdrag för mervärdesskatt tillkommer av banken begärd ersättning för sådan skatt på beloppet.

Målnummer B 2332/96

Metadata

Domstol
Svea hovrätt
Avgörandedatum
1997-04-04
Målnummer
B2332-96
Lagrum
10 kap. 5 § andra stycket brottsbalken
6 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207)
Rättsfall
NJA 1983 s. 379
NJA 1983 s. 441
NJA 1986 s. 193
NJA 1992 s. 660
Litteratur
Prop. 1975:12 s. 175-179
Bengtsson, Om jämkning av skadestånd, 1982, s. 276-280
Hellner, Skadeståndsrätt, 5 uppl., 1995, s. 433-434.
Sökord
Trolöshet mot huvudman
Skadestånd
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation