NJA 1985 s. 309

Domskäl

TR:n (lagmannen Palm och råd mannen Andersson) anförde i dom d 18 febr 1983: Bakgrund. Korsningen Fröjavägen - Mällbyvägen ligger i stadsdelen Mällbyn inom Frösö tätort i Östersunds kommun. Fröjavägen utgör en av nedfarterna från Östberget mot centrala Frösön och går från nordväst i en nedförsbacke mot genomfartsgatorna Frösövägen och Vallaleden. Mällbyvägen korsar Fröjavägen vinkelrätt och går i nedförsbacke mot Fröjavägen både från nordost (från Östberget) och från sydväst (från Öneberget).

Enligt båda parters uppfattning har följande inträffat: P.L. förde sin personbil d 25 sept 1981 på Fröjavägen i sydostlig riktning för att passera korsningen med Mällbyvägen. Eftersom han hade god lokalkännedom om platsen, nedbringade han hastigheten då han närmade sig korsningen så att den i korsningen kom att understiga tillåtna 50 km/tim. I korsningen råder tämligen god sikt. Han noterade ingen korsande trafik från vare sig höger eller vänster. Då han passerade övergångsstället före korsningen blev han varse en cyklist, E.L., som närmade sig med hög hastighet från vänster, nordost, nedför Mällbyvägen. Han tvärbromsade men en kollision blev oundviklig. E.L. avled i anledning av trafikolyckan. Denne färdades enligt vittnesuppgifter med mycket hög hastighet utför Mällbyvägen på en cykel av racermodell. E.L. bromsade inte och gjorde ingen antydan om att lämna företräde åt från "vänster" kommande trafik.

Skador vållades på P.L:s bil. Reparationskostnaden uppgick till 4 552 kr. Försäkringsbolaget Skandia, vari E.L. var ansvarsförsäkrad, har ersatt P.L. med 3 035 kr, utgörande en till 2/3 jämkad ersättning.

Yrkanden och grunder. P.L. har yrkat att dödsboet förpliktas utgiva 1 517 kr i ytterligare ersättning för reparationskostnaden jämte 12 procent ränta därå från d 1 nov 1981 tills betalning sker.

Dödsboet har bestritt P.L:s talan och har medgivit skäligheten av det yrkade beloppet jämte ränta i och för sig.

TR:n har med stöd av 1 § 2 st lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden beslutat, att nämnda lag inte skall tillämpas på rättegången i detta mål. Det har därför avgjorts efter huvudförhandling enligt RB.

Som grund för sin talan har P.L. gjort gällande att E.L. varit ensam vållande till sammanstötningen och därav följande skador på bilen samt att jämkning av honom tillkommande skadestånd ej skall ske.

Dödsboet har vidgått att E.L., men ej P.L., varit vårdslös. Det har gjorts gällande att P.L. som bilförare bär ett strikt ansvar, vilket i en situation som den förevarande med kollision mellan en bilist och en cyklist innebär en grund för jämkning av det skadestånd cyklisten har att utge. Grunden för bestridandet är därför, att dödsboet genom Skandia betalat hela den P.L. tillkommande ersättningen för skadan eller 2/3 av reparationskostnaden.

Domskäl. Parterna är ense om de faktiska omständigheterna kring trafikolyckan. Vidare är parterna ense om att P.L. ej är vållande utan att E.L. är ensam vållande till skadan på P.L:s bil, samt att E.L:s vållande varken skall anses som grovt eller som ringa. I målet föreligger alltså bara en principfråga till avgörande, inga bevisfrågor rörande händelseförloppet.

I målet är fråga om skadestånd, ej trafikskadeersättning. I princip skall då skadeståndslagens regler tillämpas. Av 1 kap 1 § denna lag framgår dock att lagen ej skall tillämpas om annat är särskilt föreskrivet. Den särskilda regeln i 18 § trafikskadelagen gäller därför framför den allmänna regleringen om skadestånd på grund av vållande i skadeståndslagen.

Enligt 18 § 2 st trafikskadelagen skall skadestånd med anledning av skada på motordrivet fordon i trafik jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. P.L:s skada synes falla under denna regel. Härom kan vidare ledning sökas i förarbetena till trafikskadelagen. När det gäller sakskada har det däri anförts att tidigare tillämpade grundsatser borde kodifieras. Därvid uttalas, att det inom skadeståndsrätten torde vara en allmän princip att den som utövar en riskfylld verksamhet och som av denna anledning bär ett objektivt ersättningsansvar gentemot utomstående, redan på denna grund får finna sig i jämkning av egna skadeståndskrav gentemot utomstående. Med hänsyn härtill anses det mest följdriktigt att det objektiva ansvar som skall åvila trafikförsäkring för ett motorfordon när det gäller skada som tillfogas utomstående föranleder att skada på bl a fordonet skall kunna jämkas även om inte vållande vid förandet eller bristfällighet hos fordonet har medverkat till skadan. Den nu diskuterade jämkningsregeln utformades enligt vad som anförs i propositionen (se NJA 111 976 s 118) med hänsyn härtill.

TR:n finner det således mest överensstämmande med lagstiftningen och dess syfte att den P.L. tillkommande ersättningen jämkas enligt 18 § 2 st trafikskadelagen.

Frågan hur denna jämkning skall ske besvaras inte i lagen eller i förarbetena på annat sätt än att jämkning skall ske efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. Lagens syfte såsom det kommer till uttryck i förarbetena synes dock vara, att man skall jämställa att ha motordrivet fordon i trafik och bära strikt ansvar på grund av farlig verksamhet. Härav följer att den som bär strikt ansvar kan nödgas få sin ersättning nedsatt till en del av kostnaden även utan medvållande, om han blir skadad av någon som inte " står på samma linje" i ansvarshänseende (Hellner, Skadeståndsrätt, 3 uppl 1976 s 177 f och 181). Vid avgörande av jämkningsgraden får då mot varandra vägas å ena sidan den allmänt sett farliga verksamhet som bilismen utgör och å andra sidan den konkreta trafiksituationen. Det sagda utesluter då naturligtvis inte att jämkning i vissa fall kan ske på sådant sätt att bilföraren ändå får fullt skadestånd. I detta fall har emellertid P.L. fört sin bil in i en korsning inom ett tättbebyggt område. Detta måste betraktas som en helt normal trafiksituation, där just bilförandet typiskt sett är en riskfylld verksamhet. TR:n finner med hänsyn härtill den av Skandia gjorda och dödsboet yrkade jämkningen till 2/3 av skadans storlek vara skälig. P.L:s talan skall därför ogillas.

Domslut

Domslut. Käromålet ogillas.

Tingsfiskalen Yngveson var skiljaktig och anförde: P.L. har yrkat skadestånd av dödsboet under påstående av att E.L. är ensam vållande till olyckan och att han själv inte är vållande. Dödsboet har bestritt bifall till yrkandet men godtagit att E.L. är ensam vållande till olyckan. Som grund för bestridandet har dödsboet hävdat att P.L. såsom fordonsförare är strikt ansvarig och att honom till kommande skadestånd skall jämkas enligt bestämmelsen i 18 § 2 st trafikskadelagen. Enligt den tidigare gällande bilansvarighetslagen ansågs bl a fordonsförare ha ett ansvar som närmade sig det strikta och enligt grunderna för 2 § bilansvarighetslagen nödgades fordonsförare vidkännas en jämkning i skadestånd från en cyklist om han inte kunde visa att han var "fri från vållande". Kunde fordonsföraren visa att han var "fri från vållande" hade han enligt fast praxis rätt till full ersättning. När trafikskadelagen infördes bortföll detta presumtionsansvar men genom 18 § 2 st bilansvarighetslagen avsåg man att kodifiera den tidigare gällande ordningen i fråga om fordonsförarens rätt till ersättning för skada på fordonet. Av förarbetena synes inte framgå att någon skärpning av fordonsförares ansvar åsyftades. Även om det i det objektiva ansvar som anses åvila fordonsförarsidan ligger en presumtion för vållande så finns inget stöd för att utvidga detta ansvar utöver vad som gällde då grunderna för 2 § bilansvarighetslagen åberopades. P.L. bör således ha rätt till full ersättning om han är "fri från vållande" och om fullt strikt ansvar inte skall åvila honom. Då det i målet är ostridigt att P.L. inte är vållande måste han anses som "fri från vållande". Ett fullt strikt ansvar torde inte kunna åläggas fordonsförare utan stöd av uttrycklig lagstiftning, föregången av riksdagsbehandling, så att fordonsförare m fl kan få reda på vad de har att rätta sig efter. (Jämför Hellner, a a s 122-123). Om ett fullt strikt ansvar ändock skulle kunna anses åvila fordonsförarsidan så torde detta inte innebära mera än att ett "normalt" vållande skall anses åvila fordonsförarsidan. (Jämför Bengtsson, Om jämkning av skadestånd, s 115). Då det i målet är ostridigt att inget vållande åvilar fordonsförarsidan faller därmed även detta antagna vållande bort.

Då jag således inte finner någon grund för jämkning av skadeståndet förpliktar jag dödsboet att till P.L. utge yrkat belopp och ränta.

Domskäl

Domskäl. Parterna har i HovR:n åberopat samma grunder för sina ståndpunkter som redovisats i TR:ns dom.

Rörande förhållandena på platsen kan, utöver vad som upptagits i TR:ns dom, här anmärkas att, enligt vad P.L. obestritt uppgivit, Mällbyvägen - där E.L. kom cyklande - sluttar" skidbacksliknande" ned mot Fröjavägen. Anmärkas bör vidare att E.L. underlåtit att lämna från höger kommande trafik företräde.

Trafikskadelagen innebär en annan typ av skadeståndsrättslig reglering än bilansvarighetslagen. Presumtionsansvaret har nämligen försvunnit och ersatts av principen att fordonstrafik i sig innebär farlig verksamhet och att den som utövar sådan bär ett objektivt ersättningsansvar.

Om bilägare yrkar ersättning för sakskada av annan trafikant, som ostridigt medverkat till skadan genom oaktsamhet men som inte bär ansvar för trafik med motorfordon, kan givetvis medvållande i högre eller lägre grad föreligga även på bilägarens sida och hänsyn måste givetvis tagas härtill. Situationen kan emellertid, som i detta fall, vara den att motorfordonssidan ej i något avseende brustit i aktsamhet vad gäller förandet av eller utrustningen hos fordonet. Även i detta fall är bilägaren att anse som medverkande till skadan enligt principen om objektivt ansvar men anledning finns givetvis att behandla honom förmånligare än om han genom oaktsamhet medverkat till skadan. Frågan är emellertid var gränsen skall gå mellan de situationer, då han måste vidkännas jämkning av skadeståndet, och de fall då ojämkad ersättning skall utgå.

När 18 § 2 st trafikskadelagen stadgar att skadestånd med anledning av skada på motordrivet fordon i trafik "jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna", måste denna bestämmelse ses mot bakgrund av förarbetena. I dessa uttalade departementschefen:

Inom skadeståndsrätten torde det vara en allmän princip att den som utövar en riskfylld verksamhet och som av denna anledning bär ett objektivt ersättningsansvar gentemot utomstående redan på denna grund får finna sig i jämkning av egna skadeståndskrav mot utomstående. Med hänsyn härtill är det enligt min mening mest följdriktigt att det objektiva ansvar som skall åvila trafikförsäkringen för ett motorfordon när det gäller skada som tillfogas utomstående föranleder att skadestånd för skada på fordonet eller egendom som befordras med fordonet skall kunna jämkas även om inte vållande vid förandet av fordonet eller bristfällighet har medverkat till skadan. (NJA II 1976 s 118)

I samband med uppmärksammande av fråga om s k identifikation mellan alla dem som på motorfordonssidan har rätt till skadestånd uttalades vidare bl a följande:

Så t ex får lastägaren finna sig i att det skadestånd som han kan ha rätt till av tredje man jämkas på grund av bilförarens vållande i samband med förandet av fordonet. Jämkning avses emellertid kunna ske inte bara om det föreligger vållande e d på motorfordonssidan. Det objektiva ansvar som åvilar trafikförsäkringen gentemot en skadelidande tredje man leder till att skadestånd av denne för skada på fordonet eller därmed befordrad egendom i regel bör jämkas oberoende av om vållande i samband med förandet eller bristfällighet på fordonet kan läggas motorfordonssidan till last. (NJA II 1976 s 120)

Sett mot bakgrund av dessa motivuttalanden måste ifrågavarande lagrum - bortsett från fall då parternas medgivanden föranleder annat - ses som en bestämmelse om att fråga om jämkning alltid skall prövas och att denna prövning som regel men ej alltid skall föranleda att motorfordonssidan får vidkännas jämkning. Där ett motorfordon varit i rörelse har det givetvis genom sin tyngd och fart haft del i orsakssammanhanget och där är jämkning påkallad. För sådana fall åter där fordonet visserligen varit i trafik men där den typiska trafikfarligheten ej förelegat - man kan exempelvis tänka sig att en cyklist kör på en bil som har motorn igång men helt enligt trafikreglerna stannat för trafiksignal - torde skadeståndet ej böra jämkas.

Tillämpningen av det här upptagna på förevarande fall föranleder följande bedömning: E.L. har genom oaktsamhet föranlett sammanstötningen. I det skadebringande orsakssammanhanget har emellertid medverkat att P.L:s bil, som varit i rörelse, plötsligt i vägkorsningen blockerat den härpå ouppmärksamme E.L:s färdbana. Detta utgör ett typiskt fall av den fara biltrafik alltid utgör i trafiksituationer av förevarande slag och bör föranleda att det P.L. tillkommande skadeståndet jämkas. TR:ns domslut skall följaktligen fastställas.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Hovrättslagmannen Hedman var skiljaktig och anförde: Jag instämmer i vad majoriteten anför i första - sjunde styckena under rubriken Domskäl.

Beträffande tillämpningen på förevarande fall anser jag att utredningen visar att P.L. framfört sitt fordon på ett med hänsyn till förhållandena helt normalt sätt. E.L. däremot har på ett okontrollerat sätt färdats utför den skidbacksliknande vägen i mycket hög hastighet. Den oaktsamhet som E.L. därvid ådagalagt är att anse som höggradig, på gränsen till grov. Med hänsyn till att P.L:s bil varit i rörelse och plötsligt blockerat E.L:s vägbana bör det P.L. tillkommande skadeståndet jämkas. Som TR:n funnit får vid avgörande av jämkningsgraden mot varandra vägas å ena sidan den allmänt sett farliga verksamheten som bilismen utgör och å andra sidan den konkreta traliksituationen. Med hänsyn till E.L:s höga grad av vållande bör jämkning ske i mindre mån än TR:n funnit anledning till. Jag finner att jämkning bör ske till 4/5 av skadans storlek. Jag förpliktar därför dödsboet att till P.L. utge ytterligare 607 kr jämte 12 procent ränta därå från d 1 nov 1981 tills betalning sker.

P.L. (ombud advokaten G.K.) sökte revision och yrkade bifall till sin talan i målet.

Dödsboet (ombud ombudsmannen O.N.) bestred ändring. Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domskäl

Domskäl. I målet är ostridigt, att E.L. var ensam vållande till sammanstötningen mellan E.L:s cykel och P.L:s bil i vägkorsningen mellan Fröjavägen och Mällbyvägen. Parterna är ense om att E.L:s vållande bör betecknas som ett "normalt" vållande. Tvistefrågan i målet är om P.L. enligt 18 § 2 st trafikskadelagen skall tillerkännas full ersättning för uppkomna skador på bilen eller om ersättningen skall jämkas.

Trafikskadelagen innebär att trafikförsäkringen för ett motorfordon har ett objektivt ansvar för person- och sakskador som tillfogas utomstående när fordonet är i trafik. Under förarbetena till trafikskadelagen uppkom frågan, vilken betydelse detta kunde ha när det gällde att utforma regler om utomståendes ersättningsansvar för skada på fordonet. Trafikskadeutredningen hade föreslagit, att jämkning av ersättningen skulle kunna ske i sådant fall, om styrkt vållande eller bristfällighet förelåg på ägares, brukares eller förares sida. Vid remissbehandlingen av utredningsförslaget framhöll en remissinstans, Försäkringsjuridiska föreningen, bl a att de föreslagna reglerna om rätt till trafikskadeersättning på objektiv grund innebar att biltrafiken belastades med vad som inom skadeståndsrätten brukade kallas rent strikt ansvar och att det då framstod som följdriktigt att jämkning skulle kunna ske av ägares, brukares och förares krav på ersättning för sakskada oavsett vållande på deras sida eller bristfällighet hos fordonet (prop 1975/76:15 s 201). Departementschefen delade denna uppfattning och förordade, att skadestånd med anledning av skada på motorfordon eller därmed befordrad egendom skulle jämkas efter vad som var skäligt med hänsyn till omständigheterna (a prop s 84). Jämkningsregeln i 18 § 2 st trafikskadelagen fick också sin utformning i enlighet med denna ståndpunkt.

Mot bakgrund av vad som förekommit under förarbetena måste lagrummet uppfattas som en regel om att skadeståndet normalt skall jämkas vid skadefall som nu nämnts. Varken lagtext eller förarbeten ger emellertid några närmare anvisningar för hur jämkningen skall ske i olika situationer. Av intresse i sammanhanget är att i äldre rätt jämkning ofta skett till hälften, när en oaktsam cyklist eller fotgängare varit inblandad i en trafikolycka jämte bilisten och denne inte förmått styrka att han varit fri från vållande (se NJA 1936 s 215, NJA 1974 s 562 II och NJA 1975 s 502; jfr även NJA 1949 s 171). Samma jämkning har förekommit i fråga om väghållares skadeståndsansvar mot en bilist, när denne inte förmått exculpera sig (NJA 1953 s 144). Även om flera av dessa fall rört skadeståndstalan mot bilisten, visar de en klar tendens att vid trafikolyckor lika stort ansvar läggs på denne som på hans oaktsamma motpart.

Trafikskadelagen innebar i viss mån - genom övergången från presumtionsansvar till ett rent objektivt ansvar - att en större del av risken än tidigare lades på biltrafiken vid skadefall av nu förevarande slag. Det är inte väl förenligt med denna ordning att vid tillämpningen av 18 § 2 st trafikskadelagen i normalfall låta den utomstående svara för den huvudsakliga delen av skadan.

Med hänsyn till det sagda synes det rimligt att vid tillämpningen av 18 § 2 st trafikskadelagen skadeståndet jämkas till hälften när den utomstående är ensam vållande och särskilda omständigheter inte talar för annat, såsom att vållandet är ringa eller mera allvarligt.

Av det anförda följer att P.L:s revisionstalan inte kan bifallas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.