NJA 1987 s. 749

Tillämpning av jämkningsregeln i 18 § 2 st trafikskadelagen då skada uppkommit på en bil vid sammanstötning med en s k hjullastare, vars förare var ensam vållande till sammanstötningen.

(Jfr 1985 s 309)

Stockholms TR

Aktiebolaget Storstockholms Lokaltrafik (SL) förde efter stämning å staten, som företräddes av justitiekanslern, vid Stockholms TR den talan som framgår av TR:ns dom.

Domskäl

TR:n (rådmännen Essén och Hedberg samt tingsfiskalen Hallenberg) anförde i dom d 30 sept 1985: Yrkanden m m. Den 11 mars 1983 kl 06.15 inträffade på väg 866 i Sollentuna i kurvan söder om Brötvägen en sammanstötning mellan den sydgående SL-bussen AOU 384 i trafik på linje 607 och en vägverket tillhörig hjullastare av typ Volvo BM 4300, som vid tillfället utförde snöplogning i det nordgående körfältet. Vid sammanstötningen skadades bussen.

Aktiebolaget Storstockholms Lokaltrafik, nedan kallat SL, har efter stämning å staten yrkat förpliktande för staten att till SL utge ersättning för reparation av bussen med 145 333 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen i lydelse före d 1 juli 1984 fr o m d 15 aug 1983 till dess full betalning sker.

I andra hand har SL yrkat jämkat skadestånd jämte ränta enligt angiven grund.

Staten har bestritt yrkandet men vitsordat skäligheten i och för sig av fordrat belopp jämte ränta.

SL har som grund för käromålet åberopat att vägverket genom hjullastarens förare, för vilken vägverket svarar, brustit i omsorg och varsamhet genom att föraren vid framförandet av hjullastaren i samband med snöplogning helt förlorat kontrollen över fordonets manövrering. Detta har med all sannolikhet skett sedan sträckstenskanten av ouppmärksamhet påkörts och i vart fall på grund av bristande anpassning av manövreringen av fordonet med hänsyn till väglaget och sträckstenskanten. Till följd härav har hjullastarens bakparti sladdat ut över vägen in i mötande trafiks körfält, varvid sammanstötningen inträffat med SL-bussen som därvid skadats.

Staten har som grund för bestridandet åberopat att föraren av hjullastaren inte varit oaktsam i något hänseende. Därest vållande skulle anses föreligga från statens sida har staten hävdat att utgående skadestånd skall jämkas - i första hand till noll - på grund av medvållande från SL:s sida genom att bussen framförts med för hög hastighet i förhållande till väglaget och det kommande mötet med snöröjningsmaskiner, som var försedda med blinkande varningsljus. Staten har alternativt gjort gällande att jämkning av ett eventuellt skadestånd skall ske oavsett styrkt vållande på SL:s sida på grund av stadgandet i 18 § 2 st trafikskadelagen (1975:1410). Enligt denna bestämmelse får den som själv bär strikt ansvar vidkännas jämkning även utan eget medvållande om han blir skadad av någon som inte står på samma linje i ansvarshänseende, det vill säga endast svarar på grund av styrkt vållande.

SL har till utveckling av sin talan anfört: Körbanan på platsen är 6,5 m bred och begränsas på båda sidor av 13 cm höga sträckstenskanter till gångbanor. Sydgående körfält är 3 m brett och det nordgående 3,5 m. Sydgående trafik har ett relativt kraftigt motlut i en högerkurva och vägen lutar i kurvan inåt mot cirkelcentrum. Vägbanan var plogad en gång tidigare under natten men väglaget var ändå halt. Bussen var en så kallad ledvagn med en bredd av 2,5 m. Hjullastaren, som vägde 8 ton, var 2,3 m bred och försedd med en betongklump i bakpartiet för uppnående av bättre balans. Bussen fördes upp för backen med en hastighet av ca 40 km i timmen. Strax före mötet med hjullastaren sladdade dennas bakparti ut över vägen in i det västra körfältet. Bussföraren försökte svänga av vägen men hann inte undan, varför bakdelen av hjullastaren kolliderade med bussens främre vänstra hörn. Bussen stannade snett upp i främre delen av en grässlänt väster om vägen.

Staten har anfört: Det hade snöat kraftigt under efternatten och vägverket satte in stora resurser för att snabbt rensa den aktuella vägen, som var hårt trafikerad. Det ansågs angeläget att hela vägbredden gjordes fri från snö. För detta ändamål användes flera fordon. Främst kördes hjullastaren, en ledad vägmaskin, med en hastighet av omkring 10 km i timmen. Hjullastaren hade till uppgift att köra så tätt intill sträckstenskanten som möjligt. Detta var nödvändigt för att hela körbanan skulle bli plogad och kunna utnyttjas av övriga trafikanter. Hjullastaren följdes av andra fordon. Plötsligt högg plogbladet tag i någon ojämnhet, troligen i sträckstenskanten. På grund av det hala väglaget och vägbanans lutning gled hjullastarens bakre del härvid ut i vägbanan. Föraren stannade omedelbart hjullastaren men innan den på nytt hade hunnit köras åt sidan påkördes den av den mötande bussen.

Domskäl. I målet har vittnesförhör ägt rum, på kärandens begäran med bussföraren S.K. och på svarandens begäran med föraren av hjullastaren A.J. samt vägmästaren C.G.L.. Vidare har viss skriftlig bevisning åberopats.

S.K. har berättat: Han har kört buss på linje 607 sedan 1980. Vid det aktuella tillfället rådde det ringa trafik. Det var snömodd på vägen och otroligt halt. Han hade stannat vid hållplatsen strax före backen. Det var svårt att få bussen upp för backen. Det är en ledvagn som gärna vill slira. Han höll jämn gas, dock inte mer än att bussen gick framåt, det vill säga 40 km i timmen. På 50-75 m håll såg han hjullastaren sladda till. S.K. fortsatte dock eftersom hjullastaren inte sladdade mycket. S.K. tog det försiktigt när han såg hjullastaren och saktade ned så mycket han kunde och höll ut mot vägkanten. Han kunde dock inte släppa allt för mycket på gasen, eftersom han då riskerade att bli stående i backen. Bussen "skulle gått bakåt om jag inte kommit i gång". När hjullastaren befann sig ungefär 10 m från bussen ställde hjullastaren sig "direkt på tvären". S.K. styrde åt höger men kunde inte stanna på grund av halkan. Kollisionen ägde rum mitt för en grässlänt. Efteråt såg S.K. att det kom flera snöröjningsfordon. - Han har kört baklastare och vet att de lätt råkar i sladdning med bakändan om de stöter i eller om vägen lutar snett.

A.J. har uppgivit: Han har kört hjullastare sedan 1980 och plogat den aktuella vägen i tio års tid. Den 11 mars 1983 började han arbeta vid 1-2-tiden på natten och hade alltså kört 4 till 5 timmar när kollisionen inträffade. Hjullastaren är ramstyrd, det vill säga hjulaxlarna rör sig ej. Den var försedd med ett rakt schaktblad som var snedställt. Han förde hjullastaren med normal hastighet, kanske 10 km i timmen. Han förde schaktbladet alldeles intill kantstenen, eftersom vägen är så smal att det inte går att lämna någon del oplogad. Sträckstenskanten syntes inte men han kände att han låg intill kanten. Orsaken till kollisionen var att plogbladet högg i sträckstenskanten, varvid bakändan av hjullastaren kom ut på vägen. Det kom plötsligt. Han vet inte när han såg bussen. Man sitter inte och tittar på trafiken. - Om sträckstenskanten inte är helt plan händer det att schaktbladet hugger i. Det händer flera gånger per arbetspass. Härvid påverkas bakvagnen mer eller mindre. Den får en tendens att kasta utåt mot vägen. Han har inte tidigare upplevt ett så häftigt tvärkast som det som inträffade d 11 mars 1983.

C.G.L. har berättat: Vägverket plogar så noggrant som resurserna klarar av. Målsättningen är att få det rent. Man har inga resurser att ta bort fastkörd snö. Man försöker få rent ända till sträckstenskanten. Förarna får lära sig mest av varandra. Det händer ett flertal plogningsolyckor varje vinter, varav fem å sex går till tvist. Hjullastare är inte speciellt utsatta för olyckor. Det händer även att andra maskiner går ut i vägen, om de tar i något.

TR:n gör följande bedömning.

Av utredningen framgår att kollisionen orsakats av att hjullastarens plogblad högg i sträckstenskanten, varvid bakändan av maskinen svängde ut över vägen och blockerade bussens vägbana.

A.J. förde plogbladet tätt intill sträckstenskanten trots mötande trafik och oaktat han visste om att det lätt händer att bladet hugger i kantstenen och att maskinen då har en benägenhet att svänga ut över vägen. Härigenom får han anses ha i icke ringa mån brustit i den omsorg och varsamhet, som till förekommande av trafikolycka betingats av omständigheterna. Han har förty vållat kollisionen och staten är därför skyldig att ersätta SL för liden skada.

Vad härefter angår S.K:s körsätt framgår att han färdats med en hastighet av ca 40 km i timmen. Han har uppgivit att detta var nödvändigt för att få bussen upp för backen. Även om han haft visst fog för denna bedömning har han dock, särskilt med hänsyn till att han såg hjullastaren på 50-75 m håll, brutit mot bestämmelserna i 60 och 61 §§vägtrafikkungörelsen genom att hålla för hög hastighet med hänsyn till väglaget, pågående vägarbete och möjligheten att stanna framför varje förutsebart hinder. Även S.K. har härigenom i icke ringa mån brustit i tillbörlig omsorg och varsamhet vid förandet av bussen.

Vid sådant förhållande skall SL tillkommande skadestånd jämkas. Med hänsyn till graden av vållande å ömse sidor och fordonens trafikfarlighet bör skadeståndet jämkas till hälften.

Domslut

Domslut. Staten skall till SL genast utge 72 666 kr 50 öre jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen (1975:635) i dess lydelse före d 1 juli 1984 fr o m d 15 aug 1983 till dess betalning sker.

Svea HovR

Såväl SL som staten fullföljde talan i Svea HovR.

SL yrkade fullt bifall till sin vid TR:n förda talan.

Staten yrkade i första hand att SL:s talan skulle ogillas och i andra hand att skadeståndet måtte jämkas i högre grad än vad TR:n gjort.

Part bestred motparts ändringsyrkande.

HovR:n (hovrättsråden Holmbergh och Arvidsson samt adj led Magnusson) anförde i dom d 12 juni 1986: Domskäl. HovR:n har hållit huvudförhandling i målet. Nya förhör har hållits med S.K. och A.J., vilkas berättelser i allt väsentligt överenstämmer med vad som antecknas i TR:ns dom.

HovR:n delar TR:ns bedömning att A.J. varit oaktsam genom att föra plogbladet tätt intill sträckstenskanten och att han därför vållat sammanstötningen.

S.K. har fört bussen med en hastighet av omkring 40 km i timmen. HovR:n finner inte visat att denna hastighet varit för hög med hänsyn till omständigheterna. S.K. kan därför inte anses ha varit medvållande till sammanstötningen.

Tvistefrågan är huruvida SL enligt 18 § 2 st trafikskadelagen skall tillerkännas full ersättning för skadorna på bussen eller om ersättningen skall jämkas.

En grundtanke bakom nämnda jämkningsregel är att bilismen allmänt sett är en så farlig verksamhet att den som utövar sådan verksamhet bär ett gentemot utomstående objektivt ersättningsansvar som får till följd att jämkning av det egna skadeståndskravet kan ske även om något eget vållande inte förekommit.

HD har i rättsfallet NJA 1985 s 309 uttalat att det synes rimligt att vid tillämpningen av 18 § 2 st trafikskadelagen skadeståndet jämkas till hälften när den utomstående är ensam vållande och särskilda omständigheter inte talar för annat, såsom att vållandet är ringa eller mera allvarligt.

HovR:n har att bedöma en skada, vilken uppkommit på en buss i trafik, som omfattas av trafikskadelagens bestämmelser, och vilken orsakats av en hjullastare, som inte omfattas av nämnda lag. I förhållandet mellan dessa båda fordons verksamheter synes bussverksamheten allmänt sett inte vara mera farlig. Vid lagstiftningsarbetet och i rättspraxis har närmast behandlats förhållandet mellan å ena sidan en bil och å andra sidan en fotgängare eller cyklist eller annan oskyddad trafikant, som orsakat skadan. Hjullastaren är endast lagtekniskt jämställd med de oskyddade trafikanterna men är reellt sett snarare ett motorfordon som kan jämställas med bil eller buss. Mot denna bakgrund får särskilda omständigheter anses föreligga att frångå den av HD uppställda huvudregeln och att därvid medge SL högre ersättning än vad TR:n gjort. Tillräckliga skäl att helt underlåta att jämka SL:s skadeståndskrav förekommer dock inte. HovR:n finner skäligt att med ändring av TR:ns dom medge SL en till tre fjärdedelar jämkad ersättning.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns domslut förpliktar HovR:n staten att till Aktiebolaget Storstockholms Lokaltrafik utge 108 999 kr 75 öre jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen i dess lydelse före d 1 juli 1984 fr o m d 15 aug 1983 till dess betalning sker.

Referenten, adj led Lindström, var skiljaktig och anförde: Jag delar majoritetens uppfattning att föraren av hjullastaren ensam vållat sammanstötningen. Vid tillämpningen av jämkningsregdn i 18 § 2 st trafikskadelagen finner jag inte skäl att frångå den i rättsfallet NJA 1985 s 309 fastslagna huvudregeln. Jag fastställer därför TR:ns domslut.

HD

Staten sökte revision och yrkade att det SL tillkommande skadeståndet måtte jämkas till hälften.

SL (ombud bolagsjuristen H.Ö.) bestred ändring.

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Folksam och Trafikförsäkringsföreningen, som av HD beretts tillfälle att yttra sig i målet, anförde i gemensamt yttrande d 26 mars 1987, i vilket de gemensamt betecknades "bolagen", i huvudsak följande: Enligt vad som uttryckligen anges i remissen skall yttrande avges med utgångspunkt i antagandet att trafikskadelagen (TSL) inte är tillämplig på hjullastaren. Bolagen vill emellertid inledningsvis framhålla att det är helt klart att lagstiftaren vid tillkomsten av TSL ansåg att såväl gaffeltruckar som hjullastare - liksom alla andra motordrivna fordon som huvudsakligen inrättats för att självständigt nyttjas till godsbefordran - skulle omfattas av TSL och därmed även vara trafikförsäkringspliktiga. Se prop 1975/76:15 s 269-270 och SFS 1976:363-364.

HD har i NJA 1985 s 309 - som avsåg kollision mellan en bil och en cyklist som var ensam vållande - uttalat, att det vid tillämpning av 18 § 2 st TSL synes rimligt att skadeståndet (till bilägaren) jämkas till hälften när den utomstående (cyklisten) är ensam vållande och särskilda omständigheter inte talar för annat, såsom att vållandet är ringa eller mera allvarligt.

Den av HD intagna ståndpunkten står i överensstämmelse med lagstiftarens intentioner beträffande kollisioner mellan motorfordon, å ena sidan, och cyklist, fotgängare eller annan oskyddad trafikant, å den andra (jfr prop 1975/76:15 s 84).

Då såsom i nu aktuellt fall det är fråga om kollision mellan två motordrivna fordon - som båda varit i trafik på allmän väg - måste rimligen jämkningsfrågan bedömas annorlunda, varvid som domstolarna också funnit även trafikfarligheten å ömse sidor måste beaktas. Det som staten i revisionsinlagan anför om att denna bedömning redan gjorts av lagstiftaren genom att placera fordonen på olika linjer i ansvarshänseende just med tanke på deras trafikfarlighet torde ej vara riktigt. Vid TSLs tillkomst torde man ha förutsatt att den då pågående motorredskapsutredningen skulle resultera i att även alla motorredskap - eller åtminstone merparten av dessa - skulle inrymmas i TSL. Att så ännu ej blivit fallet har sin grund i tekniska, formella och ekonomiska problem som har att göra med identifikation, registrering och besiktning av dessa fordonstyper.

Att en hjullastare - liksom andra liknande fordon som alltjämt klassificeras som motorredskap - genom sin tyngd, oformlighet och svårighet att manövrera i fråga om trafikfarlighet minst måste jämställas med övriga fordon som omfattas av TSL - i vart fall när de brukas i trafik på allmän väg - synes bolagen närmast vara uppenbart. Det finns därför enligt bolagens mening vid tillämpning av 18 § 2 st TSL i fråga om kollisioner på allmän väg mellan sådana fordonstyper ej anledning att göra annan vållandebedömning än den som normalt sker vid fordonskollisioner som bedöms enligt TSL.

Även om motorredskapen ännu ej formellt inordnats under TSL finns det sålunda enligt bolagens mening anledning att i rättstillämpningen vid vållandebedömningen nå resultat som framstår som rättvisa och sakligt befogade. Bolagen vill härvid hänvisa till följande uttalande av Nordenson (Trafikskadeersättning, s 82). "Sakligt sett kan inte råda tvekan om att varje motordrivet fordon, som är inrättat huvudsakligen för att utnyttjas för transporter (...) bör omfattas av TSL, även om fordonet enligt vägtrafiklagstiftningen har klassificerats som motorredskap. Trots de komplikationer av statsrättslig art som regeringen har gett upphov till genom att inte godtaga den av lagrådet förordade lagtekniken är det därför att förvänta att domstolarna på en eller annan väg kommer att söka sig fram till den lösning som är materiellt tillfredsställande och som lagstiftaren uppenbarligen åsyftat."

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Hedesten Nordin, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom:

Domskäl

Domskäl. I målet är numera ostridigt att hjullastarens förare var ensam vållande till sammanstötningen mellan SL-bussen och hjullastaren samt att vållandet är att anse som varken grovt eller ringa. Tvistefrågan är om det SL tillkommande skadeståndet skall jämkas i högre grad än HovR:n gjort.

Justitiekanslern har som grund för ytterligare jämkning, med hänvisning till rättsfallet NJA 1985 s 309, hävdat att graden av trafikfarlighet hos de inblandade fordonen inte, som anges i HovR:ns domskäl, skall inverka vid bedömningen av hur stor jämkning som bör ske, eftersom denna bedömning redan är gjord av lagstiftaren som valt att placera de inblandade fordonen på olika linjer i ansvarshänseende, just med tanke på deras trafikfarlighet.

SL har som grund för sitt bestridande av ändringsyrkandet anfört i huvudsak följande. Hjullastare bör när de brukas på väg, vid tillämpning av 18 § 2 st trafikskadelagen (1975:1410), jämställas med trafikförsäkringspliktiga fordon med hänsyn till deras trafikfarlighet. Trafiksituationen i förevarande mål var mindre riskfylld än den som förelåg till bedömning i 1985 års rättsfall.

I omnämnda rättsfall, där fråga var om tillämpningen av 18 § 2 st trafikskadelagen då skada hade uppkommit på bil vid sammanstötning med en cyklist som var ensam vållande till olyckan, uttalade HD att det syntes rimligt att skadeståndet jämkas till hälften, när den utomstående är ensam vållande och särskilda omständigheter inte talar för annat, såsom att vållandet är ringa eller mera allvarligt.

Liksom i 1985 års avgörande är utgångspunkten för bedömningen i förevarande mål - såsom parterna har bestämt sin talan - en sammanstötning mellan ett motorfordon i trafik, vilket omfattas av trafikskadelagen, och en utomstående som endast svarar enligt skadeståndslagens bestämmelser och som är ensam vållande; frågan huruvida hjullastare omfattas av trafikskadelagen aktualiseras således inte i målet.

Hjullastare används för förflyttning och lastning av olika slag av massor, snöröjning o d och kommer därvid och i samband med färder till och från arbetsplatser i kontakt med trafik på vägar, gator och andra allmänna platser. Genom sin storlek och tyngd måste ett sådant fordon typiskt sett anses under färd utgöra en beaktansvärd trafikrisk. Vid t ex kollision med annat fordon kan betydande skador åsamkas. Med hänsyn härtill är hjullastare från trafikrisksynpunkt att anse som betydligt farligare än cyklar och snarare att jämställa med bilar. Belysande är rättsfallet NJA 1973 s 100, där hjullastare ansågs vara att betrakta som automobil i den mening som därmed avsågs i 1916 års bilansvarighetslag. Vidare förtjänar nämnas att i förarbetena till trafikskadelagen uttalas att det finns ett flertal fordon som står på gränsen mellan motorredskap och andra motordrivna fordon, bl a hjullastare (prop 1975/76:15 s 269).

Varken lagtexten eller förarbetena till 18 § 2 st trafikskadelagen ger någon närmare anvisning om hur jämkning enligt detta stadgande skall ske. Lagens uttryckssätt att jämkning sker "efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna" ger emellertid utrymme för en nyanserad bedömning. I 1985 års avgörande har den möjligheten hållits öppen att också andra omständigheter än att vållandet är ringa eller mera allvarligt kan vara grund för avvikelse från den i avgörandet antagna principen om jämkning till hälften. I ett fall som det förevarande framstår det som rimligt att hänsyn tas även till den relativa trafikfarlighet som utmärker det skadevållande fordonet. En annan bedömning skulle innebära att trafikfarlighet på den skadevållande sidan beaktades endast i de fall då den föranlett ett objektivt ansvar och i övrigt inte alls. En så onyanserad tillämpning av ifrågavarande lagstadgande synes inte kunna leda till ett skäligt resultat i olika typsituationer.

Av intresse i detta sammanhang är att, om målet hade prövats med utgångspunkt i att hjullastaren omfattades av trafikskadelagen och SL därför yrkat trafikskadeersättning, sådan ersättning skulle ha utgått utan jämkning (10 § 2 st, 12 § 2 st andra meningen och 15 §trafikskadelagen). Ett skäl för att ta hänsyn till trafikfarligheten vid jämkningen i ett fall som det nu aktuella är också att, om skadan vid i övrigt oförändrade förhållanden i stället drabbar det fordon som inte omfattas av trafikskadelagen, trafikfarligheten kan beaktas också vid bestämmandet av ersättning för denna skada. Om det alltså i föreliggande fall i stället hade varit hjullastaren som skadats, skulle ersättning enligt 11 § 1 st trafikskadelagen utgå från trafikförsäkringen för bussen. Sådan ersättning kan enligt 12 § 2 st första meningen trafikskadelagen jämkas, varvid jämkningen enligt tredje stycket sker efter vad som är skäligt med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor och omständigheterna i övrigt. Sistnämnda stadgande ger alltså i likhet med 18 § 2 st trafikskadelagen utrymme för en nyanserad bedömning.

På grund av det anförda kan statens talan om jämkning till hälften inte vinna bifall. Anledning saknas att frångå HovR:ns bedömning rörande jämkningsgraden, tre fjärdedelar.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Brundin, Persson, referent, Bengtsson, Gregow och Svensson) beslöt dom i enlighet med betänkandet.