NJA 1985 s. 651

Tanzaniske medborgaren S.P., född 1947, och hans hustru indiska medborgaren V.P., född 1959, ansökte hos Jönköpings TR om tillstånd att adoptera M.P., född d 13 mars 1968 och medborgare i Tanzania.

Sociala distriktsnämnden väst i Jönköping tillstyrkte i yttrande d 21 okt 1982 bifall till ansökningen under hänvisning till utredning nämnden låtit göra i ärendet. I utredningen anfördes bl a följande:

M.P. är bosatt i Tanzania. Han bor sedan 1979 hos en bror till S.P.. Pojkens föräldrar saknar resurser att ta hand om sonen. Morbrodern, som nu har hand om M., kan ej försörja pojken. S. och V.P. sänder ekonomiskt bistånd till pojkens uppehälle varje månad. S.P. har varit bosatt i Tanzania fram till 1979, då han reste till Sverige för att kunna skapa sig en bättre framtid. M. har uppfostrats av S. under tiden 1970-1979. S. försörjde M. och fungerade i allt som en far för honom. S. uppger, att han på sin inkomst i Tanzania inte hade möjlighet att försörja sig och M. i längden. Det var helt uteslutet för honom att planera äktenskap och familj. Av denna anledning beslutade han sig för att försöka flytta till Sverige. Han hade planer på att så snart som möjligt försöka få M. till Sverige. M. har genomgått viss utbildning i Tanzania, något som S. bekostat. M. behärskar engelska så bra att han kan skriva brev. I skolan bedömdes han som en duktig och ambitiös elev. V. och S. ingick äktenskap 1980 i Indien. V. vistades sedan 2 månader i Tanzania för att lära känna M.. V. och S. beslöt redan innan de gifte sig att de skulle ta hand om M.. Makarna P. talar varmt om M. och det synes vara bådas önskan att ta hand om pojken. De kommer från samma kultur, talar samma språk och har samma religion. S. har levt tillsammans med M. i 9 år och betraktar pojken som sin son. Makarna har inga egna barn och planerar inte att inom den närmaste framtiden skaffa några. Man vill först se till att M. kan komma till Sverige och adopteras.

Statens invandrarverk tillstyrkte i yttrande d 13 sept 1982 bifall till ansökningen under motivering, att det mot bakgrund av vad som uppgivits i ärendet inte förelåg skäl att tro att adoptionen skulle utgöra ett kringgående av utlänningslagstiftningen.

HD (JustR:n Holmberg, Erik Nyman, Vängby, Magnusson, referent, och Lind) fattade följande slutliga beslut: Skäl. I 4 kap 6 § 1 st FB föreskrivs bl a att tillstånd till adoption får ges endast om adoptionen är till fördel för barnet samt sökanden har uppfostrat eller vill uppfostra barnet eller det annars med hänsyn till det personliga förhållandet mellan sökanden och barnet finns särskild anledning till adoptionen.

Enligt förarbetena till lagrummet (se prop 1980/81:112 s 8 ff och 14 f) bör det, för att adoption skall få ske, normalt vara fråga om ett förhållande mellan sökanden och barnet av väsentligen samma innehåll som det som föreligger mellan föräldrar och barn. Detta innebär bl a att åldersskillnaden mellan sökanden och barnet inte bör vara alltför liten (se härom NJA 111 917 s 417 ff). En allmän önskan att bereda någon möjlighet att vistas i Sverige för att denne därigenom skall få bättre levnadsvillkor är inte i sig ett tillräckligt skäl för adoption. Detsamma gäller när adoptionen inte har något annat syfte än att göra det möjligt för den som skall adopteras att få uppehållseller arbetstillstånd här i landet.

Vad först gäller S.P. får åldersskillnaden mellan honom och M. betraktas som fullt tillräcklig. Med hänsyn bl a till att S.P. under en längre tid har uppfostrat M. får även i övrigt kraven i 4 kap 6 § 1 st FB anses uppfyllda för S.P:s del.

Vad härefter angår V.P. måste beaktas att åldersskillnaden mellan henne och M. endast är nio år, vilket i och för sig inte är en tillräcklig åldersskillnad. När det gäller adoption, som söks av makar gemensamt, får emellertid accepteras att åldersskillnaden mellan adoptivbarnet och en av makarna inte är så stor. V.P:s uppgift om att hon tillsammans med maken ämnar fortsätta M:s uppfostran får godtas. Hon har också numera fyllt 25 år. Omständigheterna är sådana att det även beträffande V.P. och M. bör finnas förutsättningar för ett sådant förhållande som avses i 4 kap 6 § 1 st FB.

Bestämmelserna i det angivna lagrummet utgör alltså inte något hinder mot adoptionen. Även i övrigt är, såvitt handlingarna utvisar, de krav som ställs upp i 4 kap FB uppfyllda.

Enligt 2 § 2 st lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption skall emellertid också beaktas, huruvida sökandena eller barnet genom medborgarskap eller hemvist eller på annat sätt har anknytning till främmande stat och det skulle medföra avsevärd olägenhet för barnet, om adoptionen ej blir gällande där.

Såväl S.P. som M. har anknytning till Tanzania genom sitt medborgarskap. M. är också alltjämt bosatt där. En svensk adoption skulle, enligt vad utredningen utvisar, inte bli gällande i Tanzania.

Av betydelse är emellertid också att makarna P. har vistats i Sverige sedan år 1979 respektive 1980. Deras uppgift att de ämnar stanna 1 landet och uppfostra M. här bör godtas. Med hänsyn härtill och till vad som i övrigt har framkommit kan det förhållandet att adoptionen blir ogiltig i Tanzania inte anses medföra sådan olägenhet lör M. att det skulle utgöra hinder mot adoptionen.

På grund av det sagda skall adoptionsansökningen bifallas.