RH 1997:102
Tillstånd till adoption har ansetts böra medges med hänsyn till familjeförhållandena.
Makarna M.K. och E.K. ansökte vid tingsrätten om tillstånd att adoptera E.K:s yngre syster S.K., född 1980.
Stockholms tingsrätt (1997-10-21, t.f. rådmannen Håkan R:son Matz) avslog ansökningen med följande motivering. För bifall till en ansökan om adoption krävs - förutom att vissa formella förutsättningar är uppfyllda - att tingsrätten efter en allmän lämplighetsprövning enligt 4 kap. 6 § föräldrabalken finner att ansökningen bör bifallas.
Syftet med adoptionen är att så långt möjligt efterlikna ett förälder- barn förhållande. Det ligger därför nära till hands att inom ramen för den allmänna lämplighetsprövningen ställa krav på en naturlig åldersskillnad mellan adoptant och den som skall adopteras. I förevarande fall är åldersskillnaden mellan E.K. och S.K. endast 12 år samt mellan M.K. och S.K. endast 14 år. Det är således osannolikt att E.K. och M.K. skulle kunna vara biologiska föräldrar till ett barn som är fött samma år som S.K., dvs. år 1980. Tingsrätten anser redan av detta skäl att det inte är lämpligt att bifalla ansökningen.
Med hänsyn till den ringa åldersskillnaden, och till övriga omständigheter i ärendet, kan man vidare på goda grunder anta att skälet till ansökningen inte i första hand bottnar i en genuin vilja att uppfostra S.K. och med henne etablera ett sådant förhållande som normalt föreligger mellan föräldrar och barn. Det är i stället högst sannolikt att skälet för ansökningen egentligen är att genom adoption bereda en relativt vuxen släkting möjlighet att få komma i åtnjutande av bättre levnadsvillkor. Adoptionsinstitutet får inte användas i detta syfte.
M.K. och E.K. överklagade beslutet och yrkade att hovrätten skulle lämna tillstånd till adoptionen.
Svea hovrätt (1997-11-07, hovrättslagmannen Erik Tersmeden, hovrättsrådet Kerstin Frideen, referent, samt tf. hovrättsassessorn Catharina Eriksson) lämnade E.K. och M.K. tillstånd att anta S.K. som adoptivbarn och anförde i beslutet följande.
Av handlingarna i målet framgår bl.a. följande. M.K. och E.K. kommer från Turkiet och är gifta med varandra sedan 1987. De har två barn tillsammans, födda 1988 och 1990. M.K. flyttade till Sverige 1982 och E.K. flyttade hit 1987. E.K. har tre yngre syskon varav S.K. är det yngsta. När S.K. var två år gammal skilde sig deras föräldrar. Efter skilsmässan flyttade deras mor från familjen och de har inte haft någon kontakt med henne sedan dess. Eftersom fadern var mycket borta från hemmet var det E.K. som tog hand om och uppfostrade S.K. tills dess att hon flyttade till Sverige. Till följd härav fick E.K. en modersrelation till S.K.. Även efter det att E.K. flyttade till Sverige har de hållit en nära kontakt. E.K. och M.K. har besökt S.K. under sommarsemestrarna och därvid vistats i Turkiet 5-6 veckor. Makarna har också hjälpt S.K. i Turkiet såväl ekonomiskt som med sociala kontakter. Syskonens far avled i juni 1996. S.K. kom till Sverige i mars 1997 och har bott hos makarna sedan dess. De två syskon som bor kvar i Turkiet saknar förmåga att ta hand om S.K.. E.K. har tillsammans med sin make M.K. en stark önskan att uppfostra S.K. och vill med en adoption även befästa nämnda mor-dotter relation. De har ingen avsikt att återvända till Turkiet för att bosätta sig där.
Med beaktande av S.K:s ålder kan inte syftet med den begärda adoptionen anses vara att uppfostra S.K.. Avgörande för om adoptionen skall komma till stånd är därför om den skulle vara till fördel för S.K. samt om det personliga förhållandet mellan sökandena och S.K. är sådan att det finns särskild anledning till adoptionen.
Av utredningen i målet framgår att E.K. uppfostrat S.K. under fem år. I förhållande till S.K. kan hon därigenom antas ha trätt i hennes mors ställe. Det är vidare utrett att syskonen upprätthållit en nära och god kontakt även efter det att E.K. flyttade till Sverige. Relationen mellan E.K. och S.K. får därför anses som så långvarig och nära att den motsvarar den som normalt råder mellan föräldrar och barn. Under dessa omständigheter kan inte den ringa åldersskillnaden mellan makarna och S.K. utgöra något avgörande hinder mot att adoption sker.
Vad angår S.K:s förhållanden bör vidare beaktas att hon är föräldralös och även i övrigt saknar fastare familjeanknytning i Turkiet. Det framstår därmed som en klar fördel för S.K. att den äldre systerns och dennas makes ansvarstagande för henne befästs genom ett adoptionsförhållande.
Mot bakgrund av vad som anförts ovan finner hovrätten att tillstånd till adoptionen bör lämnas.