NJA 1989 s. 67

Domskäl

Skäl. B.P. har till stöd för besvärstalan anfört bl a. Jag har, efter att jag enligt gambiansk bytradition övertagit föräldraansvaret, träffat K.S. i ungefär samma utsträckning som en svensk fader som exempelvis p g a utlandsarbete lämnat sin son till internatskola. I linje med mitt målsmansansvar har jag sålunda också sörjt för att K.S. på skolorten haft bostad, mat, förstklassig undervisning i en välrenommerad skola samt haft vederbörlig tillsyn. Genom min regelbundna kontakt med K.S. själv, skolan och en anförvant har jag fungerat som målsman och rättslig vårdnadshavare. Precis som i exemplet med den utlandstjänstgörande pappan har jag under skolterminerna varit tvungen att i hög grad låta den faktiska tillsynen vila på andra. Genom mina brev och telefonkontakter har jag dock hållit kontroll över att tillsynen fungerat och över att K.S. haft allt för sitt välbefinnande samt även upprätthållit vår personliga kontakt. Jag anser alltså att jag uppfostrat K.S. från den dag då jag från hans åldrige och sjuklige fader övertog målsmanskapet för K.S.. Jag har också väl och gärna fyllt detta ansvar, som jag påtagit mig som vårdnadshavare, och sålunda väl tillgodosett K.S.s behov av samvaro under ferier, omvårdnad, trygghet, god fostran och tillsett att han haft vederbörlig tillsyn samt gett honom försörjning och utbildning. Vad beträffar framtida fostran så ser jag det så att K.S. visserligen är 21 år gammal men K.S. är ännu inte klar med sin skolutbildning. Han är därför för sin försörjning beroende av mig. Den uppfostran, vårdnad och omsorg om K.S., som hans sjuklige fader uppdragit åt mig och som jag med glädje åtagit mig 1983, är alltså inte avslutad utan fortgår alltjämt. Framtida fostran och utbildning är alltså i allra högsta grad aktuell. Om nu detta ändå inte skulle anses utgöra uppfostran i lagens mening så måste det i vart fall anses föreligga annan särskild anledning till adoption med hänsyn till det personliga förhållandet mellan mig och K.S.. Jag har fäst mig vid K.S. och K.S. vid mig, varför vi har utvecklat ett gott och förtroendefullt förhållande som vanligtvis råder mellan far och son. Detta är också främsta skälet till adoptionen, att ge formell ram och betydelse av det redan existerande känslomässiga bandet mellan honom och mig. För oss båda är detta särskilt viktigt eftersom jag saknar arvingar och K.S. saknar familj som kan vara honom till fullgott stöd. Det är fråga om att befästa ett redan existerande personligt förhållande mellan mig och K.S. av väsentligen samma innehåll som det som föreligger mellan far och son, en slags bekräftelse av den gambianska traditionella adoptionen.

HovR:n gör följande bedömning.

Enligt 4 kap 6 § FB skall rätten pröva om det är lämpligt att adoptionen äger rum och det måste finnas en särskild anledning till adoptionen med hänsyn till det personliga förhållandet mellan sökanden och barnet. En sådan anledning är att sökanden har uppfostrat eller vill uppfostra barnet, vilket i regel förutsätter att barnet är under 18 år. Det är alltså fråga om att befästa ett personligt förhållande mellan adoptanten och adoptivbarnet av väsentligen samma innehåll som det som föreligger mellan föräldrar och barn. En allmän önskan att bereda någon möjlighet att vistas i Sverige för att denne därigenom skall få bättre levnadsvillkor är t ex inte i sig ett tillräckligt skäl för adoption (se prop 1980/81:112 s 9 och 14).

HovR:n delar TR:ns bedömning att B.P. inte kan sägas ha uppfostrat K.S. och att det, på grund av dennes ålder, inte kan bli fråga om framtida uppfostran. Vad som i övrigt blivit upplyst i ärendet ger, enligt HovR:ns mening, inte stöd för slutsatsen att det finns särskild anledning till adoption med hänsyn till det personliga förhållandet mellan B.P. och K.S.. TR:ns beslut skall därför fastställas.

HovR:ns avgörande. HovR:n fastställer TR:ns beslut.

Domskäl

Skäl. I 4 kap 6 § 1 st FB föreskrivs att rätten skall pröva om det är lämpligt att en begärd adoption äger rum. Enligt bestämmelsen får tillstånd ges endast om adoptionen är till fördel för barnet samt sökanden har uppfostrat barnet eller vill uppfostra det eller det annars med hänsyn till det personliga förhållandet mellan sökanden och barnet finns särskild anledning till adoptionen.

Som TR:n och HovR:n funnit kan B.P. inte anses ha uppfostrat K.S. och kan syftet med den begärda adoptionen inte heller anses vara att B.P. nu skall uppfostra honom. Avgörande för om adoptionen skall komma till stånd är därför om den skulle vara till fördel för K.S. och om det personliga förhållandet mellan B.P. och K.S. är sådant att det finns särskild anledning till adoptionen.

I förarbetena till de nu gällande adoptionsbestämmelserna i FB har pekats på vikten av att adoptionsinstitutet inte används för att kringgå lagregler av annan art (prop 1980/81:112 s 9 och 14). Sålunda bör adoption av en utländsk medborgare inte medges, om det huvudsakliga syftet är att genom adoptionen möjliggöra eller underlätta för den adopterade att få uppehållstillstånd eller arbetstillstånd i Sverige. Inte heller kan en allmän önskan att en utlänning skall få leva i Sverige under materiellt bättre eller tryggare förhållanden än i hemlandet utgöra ett godtagbart skäl för adoption.

Eftersom risken för missbruk av adoptionsinstitutet i sådana syften kan antas vara relativt stor, bör stränga krav ställas upp för att en personlig relation skall anses vara sådan att den utgör en särskild anledning att medge adoption. Det måste, inte minst när det som i detta fall är fråga om adoption av en vuxen person, krävas att de faktiska förhållandena otvetydigt visar att det finns anledning att skapa ett familjerättsligt band mellan de berörda parterna. Normalt bör förhållandet vara sådant att det kan jämställas med det förhållande som i allmänhet råder mellan föräldrar och barn.

I förevarande fall har B.P. anfört bl a följande. Han träffade K.S., som då var 12 år, 1980 under en turistresa till Gambia. Pojken hade som liten övergetts av sin mor, fadern var gammal och sjuklig och en faster hade övertagit fostrarrollen för honom. B.P. kom att fästa sig vid pojken och hjälpte honom med pengar till uppehälle och skolstudier. Han hade brev- och telefonkontakt med K.S., som han också återsåg under sina årliga semesterresor till Gambia. I samförstånd med K.S:s far och faster övertog B.P. föräldraansvaret för K.S. och adopterade honom enligt gambisk sed. Han hyrde sedan 1982 en bostad för honom i Banjul samt organiserade och bekostade hans skolgång där. Under sina skolferier besökte K.S. B.P. i Sverige somrarna 1983 och 1984. Han vistas nu i Sverige sedan sommaren 1986. Ett förhållande som mellan far och son har uppstått mellan dem. B.P. har genom testamente gjort K.S. till sin universalarvinge, och han har också i sina försäkringar satt in honom som förmånstagare.

Statens invandrarverk har anfört, att ehuru relationen mellan B.P. och K.S. varat en följd av år och synes vara varm och uppriktig huvudsyftet med adoptionen kan antas vara att bereda K.S. möjlighet till studier och bättre levnadsbetingelser än dem han haft i hemlandet. Verket, som därför avstyrkt ansökningen, har i övrigt upplyst bl a följande. Efter att ha erhållit uppehållstillstånd för besök i Sverige under en tid av sex månader ankom K.S. till Sverige d 2 aug 1986. I januari 1987 ansökte han om uppehållstillstånd för bosättning i Sverige. Den 11 aug 1987 fattade invandrarverket emellertid beslut om utvisning av K.S.. Detta beslut har överklagats till regeringen av K.S., som också begärt att HD:s beslut i adoptionsfrågan skall avvaktas innan utvisningsärendet slutligt avgörs. Den 29 okt 1988 ingick K.S. äktenskap i Sverige.

Utredningen får anses ge klart belägg för att den sedan lång tid bestående personliga relationen mellan B.P. och K.S. är av sådan karaktär att den kan jämföras med ett normalt förhållande mellan far och son. B.P:s ansökan om att få adoptera K.S. får antas ha till främsta syfte att befästa denna personliga relation snarare än att bereda K.S. en ekonomiskt tryggad tillvaro i Sverige. Sådan särskild anledning som fordras för att adoptionen skall kunna tillåtas måste därför anses föreligga.

Vid bedömningen av om adoptionen skall anses vara till fördel för K.S. bör, med hänsyn till den tid han vistats i Sverige och till hans ålder, hans egen önskan att adoptionen skall komma till stånd tillmätas särskild betydelse. Vad som är känt om K.S:s familjeförhållanden i Gambia talar inte emot adoptionen. Inte heller i övrigt har framkommit annat än att den skulle vara till fördel för K.S..

På grund av det anförda finner HD det lämpligt att adoptionen äger rum.

Domslut

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut bifaller HD B.P:s ansökan om adoption av K.S..