NJA 1985 s. 726

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Björkegren) anförde i dom d 12 okt 1984, såvitt är av intresse för åtalet mot A.P. och L.L.:

Domskäl. - - - A.P. har erkänt att hon gjort sig skyldig till grov varusmuggling avseende 200 g heroin men bestritt ansvar för vad åklagaren i övrigt lagt henne till last.

L.L. har erkänt att hon gjort sig skyldig till grov varusmuggling avseende ca 250 g men bestritt ansvar för vad åklagaren i övrigt lagt henne till last. - - -

P.J. har uppgivit: I maj 1983 kom J.P. - - - till Thailand - - - sällskap med sin syster A.P. och L.L.. P.J. erhöll 40 000 kr av J.P. utgörande P.J:s andel i tidigare heroinaffär. J.P. bad att få 25 000 kr att satsa i en ny affär och P.J. gav honom pengarna. J.P. kontaktade heroinförsäljaren C. och erhöll av denne 500 g heroin varav 250 g betalades kontant medan återstående 250 g erhölls på kredit. P.J. och J.P. hade inte träffat någon regelrätt överenskommelse beträffande detta parti. P.J. och J.P. var då osams. J.P. var arg på sin syster och L.L. för att dessa inte ville hjälpa honom att smuggla heroinet. J.P. hade också vid ett tillfälle slagit till sin syster. Flickorna var nervösa och grät. De sade också att de inte ville ställa upp. P.J. fick intrycket att J.P. till slut tvingat dem att hjälpa till. - - -

L.L. har uppgivit: Hon var vid tillfället arbetskamrat med A.P. i Luleå. Vid ett tillfälle "skojade" A.P. om att resa till Thailand för att hjälpa brodern J.P. att smuggla narkotika. J.P. kom också till Luleå. L.L. hade då flyttat ifrån sin pojkvän och var deprimerad. J.P. köpte biljetter till Thailand och övertalade henne och A.P. att följa med. L.L. hade ångrat sig men tyckte att det var för sent att dra sig ur. Hon och A.P. följde alltså med J.P. till Thailand. J.P. hade erbjudit dem 30 000 kr var, om de hjälpte honom att smuggla narkotika. L.L. visste inte vad det var frågan om för slags narkotika. I Thailand träffade de P.J. och W.B. samt P-H.H. vid några enstaka tillfällen. Både L.L. och A.P. ville även i Thailand dra sig ur det hela. L.L. var rädd för J.P. och denne hotade flickorna med att han hade bekanta som kunde "ta bort dem". L.L. uppfattade detta som ett dödshot. A.P. berättade att J.P. vid ett tillfälle i Thailand slagit till henne. J.P. hade hand om deras biljetter till Sverige och varken L.L. eller A.P. hade några pengar. L.L. och A.P. kände sig alltså tvungna att fullfölja det hela. L.L. hade då också fått klart för sig att smugglingen gällde heroin. Strax före hemresan kom J.P. till dem med ett paket innehållande heroin. J.P. packade heroinet i tre kondomer. A.P. tog en kondom och L.L. två, varav den ena var av mindre format. Meningen var att flickorna skulle stoppa in kondomerna i underlivet. J.P. flög själv med ett tidigare plan. L.L. och A.P. skulle flyga efter. De skulle sedan möta J.P. på Arlanda. Han gav dem var sin lugnande tablett innan han for. Flickorna fullföljde smugglingen och sammanträffade med J.P. på Arlanda. De överlämnade heroinet till honom. I Stockholm hjälpte L.L. och A.P. till med att pulvrisera heroinet i en mortel så att heroinet sedan kunde förpackas i mindre påsar. På Centralen i Stockholm sammanträffade de sedan med P-H.H.. J.P. lämnade en del av heroinet till P-H.H.. Senare erhöll L.L. 15 000 kr av A.P. som betalning för den utförda smugglingen.

A.P. har uppgivit: På våren 1983 kontaktade hon sin bror J.P. och bad honom att få låna pengar. Hon hade då planer att företa en semesterresa till Benidorm. J.P. frågade henne om hon kände någon flicka som kunde hjälpa honom att smuggla narkotika från Thailand. A.P. lekte med tanken. Hon talade med sin arbetskamrat L.L. om saken. Därefter gick händelseförloppet snabbt. J.P. kom och besökte henne i Luleå. Han lånade 3 000 kr av henne och köpte biljetter till Thailand åt henne och L.L.. J.P. är hennes storebror. Han har häftigt humör och har en gång suttit i fängelse för misshandel. Han är dominant och det är svårt få honom att ändra på något han bestämt. A.P. insåg inte från början allvaret i vad hon och L.L. gav sig in på. När de kommit till Thailand var hon och L.L. mycket rädda och ville dra sig ur. De hade inga pengar och J.P. hade hand om deras biljetter till Sverige. De försökte tala med J., men han sade bara att om de inte hjälpte honom, så fick de klara sig själva bäst de kunde. A.P. såg ingen utväg och kände sig tvungen att fullfölja smugglingsuppdraget. I Thailand innehade J.P. den kvantitet heroin de skulle smuggla. Heroinet var uppdelat i två delar. A.P. och L.L. provade, om de kunde få in heroinet i underlivet. Detta lyckades inte till en början. Heroinet delades då upp i tre bitar, varav A.P. skulle ta en bit och L.L. de två övriga. När de skulle flyga från Bangkok och hade passerat passkontrollen, lämnade J.P. över heroinstavarna till dem. De genomförde sedan smugglingen och träffade J.P. på Arlanda, där de lämnade narkotikan till honom. Det var också riktigt att de i Stockholm hjälpt J.P. att krossa heroinet i en mortel för att heroinet sedan skulle kunna förpackas i mindre plastpåsar. De träffade sedan P-H.H. på Stockholms Central, där A.P. fick uppfattningen att J.P. överlämnat hälften av heroinet till P-H.H.. Som betalning för smugglingen lämnade J.P. henne 20 000 kr vid ett tillfälle och senare ytterligare troligen 10 000 kr. Hon delade pengarna med L.L..

P-H.H. har uppgivit: I maj 1983 hade han bestämt sig för att resa hem till Sverige. Innan han skulle resa kom J.P., hans syster och L.L. till Thailand. P-H.H. umgicks en del med A.P. och hon berättade för honom om den förestående heroinsmugglingen. Hon var mycket bekymrad och ville helst hoppa av det hela. - - -

W.B., som hörts upplysningsvis i denna del, har uppgivit: I maj 1983 hade J.P. ringt till P.J. och sagt att han skulle komma till Thailand. J.P. kom också dit tillsammans med A.P. och L.L.. Vid ett tillfälle såg W.B. att J.P. slog till sin syster A.. W.B. vet inte vad bråket gällde. Av C. fick hon veta att denne tillsammans med J.P. och P.J. gjort en heroinaffär avseende 500 g. - - -

Av P.J:s egna uppgifter och av utredningen i övrigt framgår att han och J.P. i maj månad 1983 beslutat att inköpa 500 g heroin, som skulle smugglas till Sverige och där försäljas. - - - I planläggningen har ingått att partiet skulle smugglas till Sverige av A.P. och L.L.. - - -

A.P. och L.L. har i enlighet med sina erkännanden gjort sig skyldiga till grov varusmuggling. Det är inte utrett att de i Thailand tagit annan befattning med narkotikan än att de provat, om de kunde förvara narkotikan i underlivet. Detta förfarande får ses som en förberedelse till den kommande smugglingen. Av deras egna uppgifter framgår att de i Stockholm hjälpt J.P. att i en mortel krossa det insmugglade heroinet så att detta sedan kunnat förpackas i mindre plastpåsar. Denna hantering har enligt TR:ns bedömning ingått som ett led i den kommande försäljningen av heroinet. A.P. och L.L. har då även gjort sig skyldiga till medhjälp till grovt narkotikabrott. TR:n finner dock att de medverkat endast i mindre mån. - - -

Varken L.L. eller A.P. förekommer i kriminalregistret. Vid tiden för nu aktuella brott var L.L. 20 år och A.P. 21 år. Av utredningen har framgått att J.P. övertalat flickorna att följa med till Thailand samt att han där genom visst tvång eller hot förmått dem att genomföra smugglingen. Det kan också sägas att J.P. utnyttjat flickornas ungdom och oförstånd. Detta är omständigheter som måste inverka lindrande på straffet.

L.L. erhåller enbart goda vitsord i utförd personundersökning. Hon lever under goda sociala och ekonomiska förhållanden och har ett gott stöd av sina anhöriga. Hon har dessutom nyligen fött ett barn.

A.P. erhåller också hon enbart goda vitsord i utförd personundersökning. Hon samman bor numera med en man och de väntar barn tillsammans. Det inträffade har medfört att A.P. blivit kraftigt deprimerad. Hon har starka skuldkänslor för vad hon gjort sig skyldig till.

Vid övervägande av sagda omständigheter finner TR:n att det föreligger synnerliga skäl att beträffande L.L. och A.P. välja en icke frihetsberövande påföljd trots att de gjort sig skyldiga till en mycket allvarlig brottslighet. De bör då ådömas villkorlig dom samt förpliktas att till statsverket utge den vinning de haft av brotten.

- - -

TR:n beräknar att denna vinning för var och en av dem uppgått till 21 000 kr.

Domslut

Domslut. TR:n dömde såväl A.P. som L.L. jämlikt 3 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling samt 3 och 5 §§narkotikastrafflagen (1968:64) och 23 kap 4 § BrB - varvid anmärktes att de båda förstnämnda lagarna tillämpades i sin lydelse före d 1 juli 1983 samt att även 23 kap 5 § BrB åberopades - för grov varusmuggling och medhjälp till grovt narkotikabrott till villkorlig dom och förpliktade dem att såsom vinning av insmugglad narkotika utge 21 000 kr vardera.

Domslut

Domslut.

- HovR:n fastställer TR:ns dom.

- HovR:n fastställer TR:ns beslut om förverkande.

Referenten, adj led Halvorsen och hovrättspresidenten Blom var skiljaktiga såvitt avsåg påföljden för L.L. och A.P. och anförde: Starka individualpreventiva skäl talar för att L.L. och A.P. inte bör dömas till fängelse. De är unga – L. är 22 år och A. 23 år. De har levt och lever under ordnade sociala förhållanden. De får goda vitsord från arbetsgivare och andra personer som har hörts i personundersökningar. L.L. har nyligen fött ett barn och A.P. väntar barn om några månader. De är tidigare ostraffade. På grund av nu nämnda förhållanden och då de uppenbarligen har tagit starkt intryck av lagföringen finns inte anledning att befara att de kommer att begå brott på nytt.

Det normala är emellertid att påföljden för ett narkotikabrott bestäms till fängelse om det inte är helt obetydligt. Vid bedömningen av om fängelsepåföljd kan undvaras i detta fall måste beaktas att brotten har avsett en betydande mängd narkotika av mycket farligt slag. Det är allmänt känt - och måste även för L.L. och A.P. ha varit känt - att heroin är en starkt vanebildande form av narkotika och att heroinmissbruk både för missbrukaren och hans familj medför ett stort lidande. Det skall också beaktas att de handlat av ekonomisk vinning - en betald semesterresa till Thailand och ett betydande kontantbelopp. Det finns inte anledning att betvivla deras uppgift att de ville dra sig ur det hela när hemresan från Thailand stod för dörren. Men detta synes inte ha berott på avsky för gärningen utan snarare på rädslan för upptäckt. De har inte efter hemkomsten nekat vare sig till att ge viss medverkan vid hanteringen av narkotikan eller att ta emot betydande belopp i ersättning för sin medverkan. Med hänsyn till de nu anförda omständigheterna finner vi att påföljden av hänsyn till allmän laglydnad måste bestämmas till fängelse.

Vid bestämmandet av längden av detta fängelsestraff skall följande beaktas. L.L. var vid tiden för brottet 20 år gammal. Av J.P:s uppgifter om vad som föregick den grova varusmugglingen framgår inte att han utsatt L.L. eller A.P. för sådant tvång eller hot att de därigenom förmåtts att utföra denna. Någon strafflindring på denna grund kommer därför inte i fråga. Däremot visar utredningen att J.P. utnyttjat deras ungdom och oförstånd för att åstadkomma deras medverkan till brottet. Beträffande medhjälp till det grova narkotikabrottet har deras handlande också inskränkt sig till att vara en medverkan i mindre mån.

Dessa omständigheter gör att påföljden för envar av L.L. och A.P. kan sättas under det minimistraff som är stadgat för brotten. Vi finner att påföljden bör bestämmas till fängelse ett år.

Domskäl

Domskäl. I fråga om åtalet för varusmuggling erkände de tilltalade i TR:n att de gjort sig skyldiga till varusmuggling, A.P. avseende 200 g heroin och L.L. i fråga om ca 250 g heroin. TR:n fann att de i enlighet med sina erkännanden gjort sig skyldiga till grov varusmuggling. HovR:n synes ha kommit till samma bedömning beträffande varusmugglingens omfattning.

Vid huvudförhandlingen i HD har riksåklagaren emellertid - i enlighet med gärningsbeskrivningen i stämningsansökningen, vilken enligt protokollet föredrogs vid huvudförhandlingen i HovR:n - påstått att A.P. och L.L. vardera är att bedöma såsom gärningsman i fråga om smugglingen av hela partiet om ca 500 g heroin. Som skäl härför har riksåklagaren åberopat att de utarbetat brottsplanen gemensamt och uppträtt gemensamt samt stöttat varandra psykiskt. Vad riksåklagaren sålunda anfört innebär inte någon ändring av åtalet och skall därför prövas i samband med bedömningen av yrkandet om ändring av påföljden.

I fråga om såväl narkotikabrott som varusmuggling avseende narkotika fick strafflatituden sin nuvarande utformning genom lagändringar, som trädde i kraft d 1 juli 1981. Ändringarna innebar bl a att både för grovt narkotika brott och för sådan varusmuggling avseende narkotika som är att bedöma som grov minimistraffet höjdes från ett till två års fängelse. Ett huvudsyfte med lagändringarna var att ge underlag för en skärpning av påföljden för den allvarligaste narkotikabrottsligheten. Främst åsyftades härvid sådan som var av särskilt hänsynslös art. Det var däremot inte meningen att åstadkomma en generell straffskärpning för sådana gärningar som dittills hade bedömts som grovt brott, utan det förutsattes att en viss förskjutning skulle äga rum mellan normalbrottet och grovt brott (prop 1980/81:76 s 280). Det framhölls också i förarbetena att en avsikt med lagändringen var att i fortsättningen omständigheter vid sidan av mängden narkotika skulle tilläggas större betydelse vid brottsrubriceringen. Vad beträffar varusmuggling avseende narkotika uttalade departementschefen att avsikten var att rubriceringsfrågan skulle bedömas enligt i huvudsak samma kriterier som dem som ligger till grund för motsvarande bedömning enligt narkotikastrafflagen. Han framhöll dock att vid smuggling mängden narkotika oftast är det enda objektiva kriteriet som finns för att kvalificera brottet, varför den även med den förordade helhetsbedömningen i många fall kommer att vara av avgörande betydelse för bedömningen av smugglingsbrottet (prop 1980/81:76 s 212).

En helhetsbedömning bör sålunda ligga till grund för avgörandet av frågan om brotten skall rubriceras som grova eller inte.

Av utredningen i målet framgår följande.

Sedan A.P. på våren 1983 kontaktat sin äldre bror J.P. och bett att få låna pengar av honom, frågade J.P. om hon kände någon flicka som kunde hjälpa honom att smuggla narkotika från Thailand. A.P. vände sig då till L.L., som efter någon tid sade sig vara villig att medverka men endast om också A.P. kom med. Innan resan till Thailand påbörjades erbjöd J.P. de båda flickorna, förutom fri resa till Thailand och uppehälle där, 30 000 kr vardera. J.P. framhöll för dem att risken för upptäckt var så gott som obefintlig och att de skulle få en skön semesterresa. De båda flickorna visste före avresan att det gällde smuggling av narkotika men utredningen visar inte att de på det stadiet visste att det var fråga om heroin. A.P. hade emellertid enligt vad hon uppgivit i HD redan före avresan från Sverige av J.P. fått veta att han tidigare hade smugglat in heroin från Thailand uppstoppat i ändtarmen. A.P. lånade sin bror 3 000 kr till köp av biljetter för resan till Thailand. Dessa pengar hade hon sparat till en planerad semesterresa till Spanien. Flickorna hjälpte J.P. att inför resan växla pengar i Luleå.

A.P. har i HD berättat att J.P. redan i Luleå sagt att det inte var några småpojkar man hade att göra med och att P.J. redan var efterlyst. L.L. har däremot sagt sig inte ha hört något hotfullt yttrande från J.P. medan de alltjämt var kvar i Sverige.

A.P. och L.L. ångrade sig emellertid redan före avresan från Sverige och sade till J.P. att de inte ville följa med. Han svarade då att han redan köpt biljetter och att det var för sent för flickorna att dra sig ur. De beslöt sig då för att fullfölja resan.

Beträffande vistelsen i Thailand framgår av vad A.P. och L.L. uppgivit i HD att de inte hade något med anskaffandet av narkotikan eller planläggningen av smugglingen att göra utan fördrev tiden med solbad på dagarna och besök på barer på kvällarna. När hemresan närmade sig blev A.P. och L.L. alltmer ohågade att deltaga i smugglingen. När A.P. vid ett tillfälle på en pub talade med ett par personer om sina betänkligheter mot den planerade smugglingen, kom J.P. fram och slog henne i ansiktet och knuffade henne.

Dagen före hemresan kom J.P. med heroinpartiet instoppat i tre kondomer och uppmanade flickorna att prova om de kunde förvara dem i underlivet. Flickorna sade då ifrån att de inte ville vara med om smugglingen. A.P. har berättat inför HD att J.P. då blev mycket upprörd och började kasta kuddar och skrek åt A.P. att hon inte var riktigt klok, att han kunde råka illa ut och att det var en maffia de hade att göra med; J.P. pratade om att han kände folk som kunde "ta bort" dem och A.P. började undra om de skulle komma hem med livet i behåll. J.P. hade tagit hand om pass, pengar och biljetter. Båda flickorna har uppgivit att de därför kände sig tvungna att fullfölja smugglingen, särskilt som J.P. dessutom hotade med att lämna flickorna kvar i Thailand. Enligt L.L. sade J.P. att det skulle bli ett helvete för henne när hon kom hem, om hon inte medverkade. - Smugglingen utfördes genom att A.P. till Sverige införde 200 g heroin och L.L. införde ca 250 g heroin. De visste då om att det var heroin de smugglade. Enligt vad de uppgivit kände de inte till något närmare om olika narkotikapreparat eller deras farlighet. Ingen av dem brukade narkotika eller hade gjort så tidigare.

Beträffande vad som förekom efter återkomsten till Arlanda har A.P. och L.L. i HD berättat att det var meningen att de skulle fara vidare direkt från Arlanda till Luleå med inrikesflyget men att de inte fick biljetter och därför nödgades fara med J.P. till ett hotell i Stockholm, där de påföljande dag en kort stund hjälpte till att riva heroinstavar.

Efter återkomsten till Sverige mottog A.P. 30 000 kr av J.P., och av detta belopp överlämnade hon 15 000 kr till L.L..

Vad först angår åtalet för varusmuggling avseende narkotika får anses framgå av utredningen att anskaffningen och smugglingen av narkotikan planlagts helt utan medverkan av A.P. och L.L. och att dessa känt sig tvungna att utföra smugglingen i enlighet med J.P:s instruktioner. Med hänsyn härtill kan de inte fällas till ansvar för smuggling av större kvantiteter heroin än de själva erkänt sig ha infört till Sverige, nämligen A.P. 200 g och L.L. ca 250 g.

Såvitt gäller de tilltalades medverkan till narkotika brott har denna bestått i att de på ett hotellrum i Stockholm tagit viss befattning med hälften av det insmugglade heroinpartiet, sedan hälften på centralstationen överlämnats till P-H.H.. Det kan inte anses styrkt att A.P. och L.L. på annat sätt varit J.P. behjälpliga med att iordningställa den återstående hälften av partiet för försäljning än att de en kort stund hjälpt till att riva heroinstavarna på ett rivjärn på hotellrummet.

I förarbetena till 1981 års lagändringar upplystes att i dittillsvarande praxis gränsen mellan normal brott och grovt brott ansågs gå vid 10-50 g i fråga om heroin (prop 1980/81:76 s 204). En statistik över domar för narkotikabrott åren 1975-1978 visar att fängelsestraff på två år eller mer förekommit i 9 av totalt 11 fall, där fråga varit om kvantiteter på 100-249 g opiater och ansvaret gällt saluhållande enbart eller i förening med innehav. (Straffmätning Slutrapport Ds Ju 1980:9, särskilt bil 68.) Av kriminalstatistik (Statistiska meddelanden R 1984:5.2, tabell 10 C) framgår att under 1983 av totalt 13 personer, som dömts för enbart narkotikabrott avseende uteslutande opiater om 101-250 g, 10 stycken dömts till fängelse i lägst två år.

Den stränga straffmätning som sålunda tillämpats redan tidigare beträffande narkotika brott avseende opiater i mängder jämförbara med de i målet aktuella är ett uttryck för att i praxis redan före 1981 års lagändringar beaktats den särskilda farlighet som ett sådant preparat som heroin representerar. Såsom närmare utvecklats i HD:s dom i rättsfallet NJA 1983 s 754 är heroin starkt vanebildande och förorsakar bl a intensiva fysiska abstinensbesvär när medlets verkan upphör; missbruket kan också leda till psykosocialt sammanbrott och kriminalitet av olika slag för anskaffande av pengar till inköp av det dyra heroinet för tillfredsställande av det successivt ökande behovet. De kvantiteter heroin om 200-250 g som är i fråga i målet räcker till ett mycket stort antal missbruksdoser och representerar ett betydande värde. A.P. och L.L. har haft ekonomisk vinning av smugglingen. Denna har inte haft samband med något eget missbruk. Mot sålunda föreliggande omständigheter av allvarlig beskaffenhet står dels det förhållandet att A.P. och L.L. visserligen vetat om att det var heroin de smugglade men synes ha haft oklar uppfattning om farligheten hos olika narkotikapreparat, dels det inflytande J.P. utövat på dem. Trots dessa senare förhållanden måste helhetsbedömningen bli att smugglingen av narkotika, såsom TR:n och HovR:n funnit, i fråga om såväl A.P. som L.L. utgör grovt brott.

A.P:s och L.L:s befattning i Stockholm med hälften av det totala partiet får ses som ett led i den kommande försäljningen av heroinet. Med hänsyn till den betydande mängd som även denna del av partiet utgjorde och preparatets farlighet får såsom TR:n och HovR:n funnit A.P. och L.L. anses skyldiga till medhjälp till grovt narkotikabrott.

I fråga om den grova smugglingen av narkotika visar utredningen att A.P. och L.L. i Thailand allvarligt försökt komma ifrån smugglingen och att J.P. - som hade hand om pass, pengar och biljetter - genom olika hotelser försatt dem i ett sådant tvångsläge att de inte sett sig ha något annat val än att genomföra smugglingen. Med hänsyn härtill får omständigheterna kring varusmugglingsbrotten anses vara sådana att de omfattas av 23 kap 5 § BrB. Vad gäller det efterföljande grova narkotikabrottet har A.P. och L.L. medverkat endast i mindre mån. Även denna omständighet omfattas av 23 kap 5 § BrB.

När det gäller valet av påföljd kan till en början konstateras att såväl A.P. som L.L. lever under ordnade förhållanden och vid verkställd personundersökning erhållit de bästa vitsord. Ingenting tyder på att särskilda åtgärder är påkallade för att avhålla dem från fortsatt brottslighet. Skyddstillsyn kan redan på grund härav inte komma i fråga, vare sig enbart eller i kombination med ett kortare fängelsestraff.

Valet står således mellan villkorlig dom och fängelse. Villkorlig dom får enligt 27 kap 1 § 2 st BrB inte meddelas om på grund av brottets svårhet eller annars hinder möter av hänsyn till allmän laglydnad.

Varusmuggling avseende narkotika, särskilt av sådant vanebildande och farligt slag som heroin och i sådana mängder som det här är fråga om, utgör brott av så samhällsfarlig art att hänsyn till den allmänna laglydnaden med särskild styrka kräver att samhället reagerar med en frihetsberövande påföljd. Mot A.P. och L.L. talar att de redan före avresan från Sverige hade klart för sig att de skulle deltaga i smuggling av narkotika till Sverige. De har i detta sammanhang också erbjudits betydande förmåner för sin medverkan. Det bör vidare beaktas att de inte, sedan deras tvångssituation upphört efter ankomsten till Arlanda, tog avstånd från all vidare befattning med affären utan hjälpte till att riva heroinet och senare mottog 15 000 kr vardera för vad de uträttat. För att villkorlig dom skall komma i fråga i ett fall som detta måste krävas individualpreventiva skäl av särskild tyngd.

Det är ställt utom tvivel att från individualpreventiv synpunkt den lämpligaste påföljden för A.P. och L.L. är villkorlig dom. A.P. är 24 år och L.L. är 23 år. De har båda tagit starkt intryck av lagföringen. De är skötsamma och har inga missbruksproblem. A.P. synes under häktningstiden ha haft vissa psykiska problem. Dessa har i ett d 22 aug 1984 utfärdat s k § 7-intyg betecknats som en av isoleringen under häktningstiden betingad depressiv insufficiens, vilken skulle ytterligare försämras om hon skulle ådömas ett fängelsestraff. Någon utredning om hennes nuvarande psykiska tillstånd föreligger dock inte. Såväl A.P. som L.L. är tidigare ostraffade. Var och en har ett barn i späd ålder och sammanbor med barnets fader.

De skäl som sålunda från individualpreventiv synpunkt talar för villkorlig dom har emellertid inte sådan särskild tyngd att annan påföljd än fängelse kan komma i fråga i förevarande fall.

Vid bestämmande av fängelsestraffets längd bör det förhållandet att L.L. vid brottens begående inte fyllt 21 år vid en samlad bedömning inte föranleda ett kortare straff för henne än för A.P..

Som förut anförts föreligger omständigheter som omfattas av 23 kap 5 § BrB. De är sådana att straffet bör sättas under vad för brotten eljest är stadgat. Straffet bör för vardera av A.P. och L.L. bestämmas till fängelse 9 mån.

Domslut

Domslut. HD ändrar på det sättet HovR:ns domslut att påföljden för vardera av A.P. och L.L. bestäms till fängelse 9 mån.

Fängelsestraffet skall anses verkställt i anstalt till en tid av 38 dagar för A.P. och 7 dagar för L.L..

JustR Höglund var av skiljaktig mening i påföljdsfrågan och anförde: I målet är fråga om narkotikahantering av allvarligt slag. Den insmugglade narkotikan har utgjorts av en stor mängd heroin, som tillhör de allra farligaste narkotikapreparaten. Brottsligheten är av sådan samhällsfarlig art att den allmänt sett kräver ingripande med stränga frihetsstraff. En sådan principiell tillämpning med hänsyn till allmänpreventionens krav kan emellertid, hur välgrundad den än är, inte vara undantagslös. Även andra hänsyn måste få spela in när förhållandena påkallar det.

När det gäller de båda nu åtalade, A.P. och L.L., föreligger sådana omständigheter av särskilt slag att en icke frihetsberövande påföljd kan övervägas. De har båda utgjort hjälpredskap i en hantering för vilken andra bär huvudansvaret. Som HovR:n anfört var de, när de lockades att följa med till Thailand, respektive 21 och 20 år gamla samt till synes oerfarna och omedvetna om allvaret i vad de gav sig in på. Ingendera av dem tycks ha haft någon närmare kännedom om narkotika och i allt fall inte förstått att fråga varit om ett så farligt preparat som heroin. Utredningen tyder också på - såsom närmare utvecklas i HovR:ns dom - att de, när de under vistelsen i Thailand började bli varse vad de dragits in i, gjort allvarliga försök att undandra sig sin medverkan men slutligen tvingats därtill under stark press. Betecknande för deras oerfarenhet och ångerfullhet är vad A.P. uppgivit därom, att hon under vistelsen i Thailand känt sig i sådant nödläge att hon röjt sina betänkligheter inför ett par personer som hon träffat tillfälligt på en pub.

Utredningen ger vidare vid handen att A.P. och L.L. är båda socialt väl anpassade. De har vid verkställd personundersökning fått de bästa vitsord. Var och en av dem har bildat familj och har barn i späd ålder; Annas barn är fött i juni 1985 och Leilas i sept 1984. Båda har gjort sig mycket omtyckta i arbetsanställningar. A.P. är kvar i den anställning hon hade vid tiden för brottets begående, medan L.L. övergått till högre studier. Av läkarintyg, utfärdat d 22 aug 1984 enligt 7 § lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål, framgår att A.P. under häktningstiden halt vissa psykiska problem, vilka betecknats som en av isoleringen under häktningstiden betingad depressiv insufficiens, som skulle ytterligare försämras om hon ådömdes ett fängelsestraff. Den brottslighet de gjort sig skyldiga till synes vara en klar engångsföreteelse. De har i övrigt såvitt känt inte haft någon beröring med narkotika och än mindre använt sådan och tycks nu stå långt från allt vad narkotikahantering heter.

Från individualpreventiv synpunkt är utan tvivel villkorlig dom den lämpligaste påföljden för både A.P. och L.L.. Skyddstillsyn kan inte komma i fråga, eftersom all anledning saknas att välja påföljd av hänsyn till att påföljden skall bidra till att de avhåller sig från fortsatt brottslighet.

Skälen för en icke frihetsberövande påföljd är i föreliggande fall särskilt framträdande. Både A.P. och L.L. har tagit mycket illa vid sig av det inträffade och den lagföring de undergått och förefaller djupt ångerfulla. Även om de kan antas uthärda ett frihetsstraff utan allvarliga men, kan befaras att ett sådant straff får svåra psykiska verkningar för framtiden. Självfallet måste, allmänt sett, stor försiktighet iakttas när fråga uppkommer om att göra avsteg från principen om frihetsstraff som påföljd vid grovt narkotikabrott. Ett sådant avsteg medför alltid risk för rubbning av den allmänpreventiva betydelse som här bör tillkomma den straffrättsliga reaktionen för att avhålla från varje form av medverkan. Det måste emellertid i föreliggande fall tillmätas betydelse att varken A.P. eller L.L. från början insett betydelsen av sin medverkan och att de, när de börjat vinna insikt därom, sökt dra sig ur det hela. Både omständigheterna kring brottslighetens förövande och de personliga förhållandena är sådana att hänsynen till de enskilda personerna, A.P. och L.L., bör få bryta igenom de allmänpreventiva skälen och leda till en icke frihetsberövande påföljd. Det får anses tillfyllest att de som bär huvudansvaret för insmugglingen och den vidare hanteringen av heroinpartiet ådöms stränga straff.

På grund av det anförda finner jag påföljden för vardera av A.P. och L.L. böra bestämmas till villkorlig dom.