NJA 1985 s. 836

Domskäl

TR:n (rådmannen Samuelsson) anförde i dom d 24 maj 1983 efter huvudförhandling i förenklad form: Yrkanden. Olje-Energi försattes d 22 jan 1982 i konkurs. Saléninvest har nu yrkat att TR:n förpliktar konkursbolaget att till Saléninvest utge 267 300 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från och med d 22 jan 1982 tills betalning sker. För den händelse nämnda fullgörelsetalan inte skulle vinna bifall har Saléninvest, i andra hand, yrkat att TR:n fastställer att det omstämda kapitalbeloppet vid konkursutbrottet var att anse som redovisningsmedel.

Konkursbolaget, företrätt av förvaltaren, har bestritt käromålet.

Domskäl. Följande är ostridigt i målet.

Saléninvest äger Salénrederierna AB. En administrativ enhet i det senare bolaget utgör "Saléns bunkeravdelning". Ett Salénkoncernen närstående bolag, Tor Line AB, ägde tidigare fartyget Tor Scandinavia. Äganderätten till fartyget övergick d 10 dec 1981 till det danska företaget DFDS A/S. För räkning rederiet M/S Tor Scandinavia förmedlade Saléns bunkeravdelning någon gång under tiden d 23-27 dec 1981 hos Olje-Energi en beställning av 180 kubikmeter dieselolja. Oljan levererades till fartyget d 29 dec 1981. I början av jan 1982 tog Olje-Energi genom sin tjänsteman L.S. per telefon kontakt med Salénrederierna genom dess tjänsteman X.X., varvid betalningsansvaret för den levererade oljan diskuterades. L.S. gjorde gällande att Salénrederierna borde betala oljan medan X.X. menade att den borde betalas av DFDS. Den 5 jan 1982 fakturerade Olje-Energi Salénrederierna för oljan med det omstämda beloppet. Den 18 jan 1982 erlade DFDS betalning till Olje-Energi för oljan med det omstämda beloppet. Kort tid härefter tog L.S. på nytt kontakt med X.X. och fordrade omedelbar betalning för oljan. Som en följd härav betalade Salénrederierna genom Saléninvest samma dag via telefonremissa det omstämda beloppet till Olje-Energis bankkonto. Olje- Energi kom därigenom att strax före konkursutbrottet erhålla betalning för oljan även från Saléninvest. Att en dubbelbetalning skett uppmärksammades av personal hos Olje-Energi d 21 jan 1982 eller tidigt på morgonen dagen därefter. Vid konkursutbrottet d 22 jan 1982 kl 13.00 var de medel Saléninvest sålunda inbetalat sammanblandade med konkursbolagets övriga tillgångar på ett bankkonto. Konkursförvaltaren har därefter vägrat att återbetala medlen till Saléninvest.

Saléninvest har härutöver anfört följande.

Då det är ostridigt att det omtvistade beloppet tillförts Olje-Energi av misstag har nämnda bolag aldrig erhållit någon äganderätt till beloppet. Olje-Energi var därför skyldigt att genast avskilja och återbetala beloppet. Att konkurs inträffat förändrar ingenting härvidlag, då bolaget inte skall komma i bättre läge efter konkursen än vad det var tidigare. Det har därför ålegat konkursförvaltningen att avskilja och återbetala medlen så snart man fick kännedom om dubbelbetalningen. Skulle dubbelbetalningen ha influtit efter konkursutbrottet är det uppenbart att konkursförvaltningen varit återbetalningsskyldig och bedömningen bör bli densamma beträffande en dubbelbetalning som influtit före konkursutbrottet. Att Olje-Energi inte separerat medlen fritar inte förvaltaren från skyldighet att göra detta. Som rättslig grund för käromålet vad avser fullgörelsetalan görs för det första gällande separationsrätt i konkursen beträffande de ifrågavarande medlen till följd av att medlen inte ingår i konkursboet. För det andra hävdas separationsrätt till medlen då dessa såväl före som efter konkursutbrottet utgjort redovisningsmedel. För det tredje påstås att det skulle strida mot tro och heder att med vetskap om omständigheterna kring dubbelbetalningen göra denna gällande mot Saléninvest. Härvid menar Saléninvest att L.S., då han efter inbetalningen från DFDS krävde Saléninvest på beloppet, bort känna till nämnda in betalning eller i vart fall genom tidnings notiser och liknande bort känna till att fartyget övergått i det danska företagets ägo och att detta företag därför hade att svara för betalning av oljan. För det fjärde görs gällande att medlen bör återbetalas på grund av reglerna om obehörig vinst, varvid hävdas att konkursbolagets bevakande borgenärer - närmast staten - i annat fall skulle komma att gynnas obehörigt.

Ovissheten rörande frågan om det felaktigt inbetalade beloppet vid konkursutbrottet var att anse som redovisningsmedel eller ej länder Saléninvest till förfång. Bolaget önskar därför - för den händelse den förda fullgörelsetalan skulle ogillas - få fastställt genom dom hur därmed förhåller sig. Skulle redovisningsskyldighet anses ha förelegat för konkursförvaltaren kan Saléninvest komma att rikta någon form av skadeståndsanspråk mot denne.

Olje-Energi (konkursboet; red:s anm) har anfört: Det är givetvis riktigt att Olje-Energi genast bort återbetala dubbelbetalningen så snart den uppmärksammades. Att så inte skedde berodde på att det helt enkelt inte hanns med före konkursutbrottet. När konkursförvaltaren tog över fanns medlen hur som helst sammanblandade med andra på ett bankkonto med tillgodohavanden på omkring 1,6 milj kr. Konkursförvaltaren uppmärksammade dubbel betalningen först en dryg vecka efter konkursutbrottet och då hade ett flertal dispositioner redan skett beträffande bankkontot. Vad som är av betydelse för konkursförval ta ren är förhållandena vid konkurs utbrottet; eftersom medlen då inte var avskilda, kom de att ingå i konkursboet. Medlen har därefter inte kunnat avskiljas av förvaltaren utan har måst disponeras av denne på vanligt sätt med hänsyn till borgenärernas bästa. Saléninvest får därför hänvisas att bevaka beloppet som en oprioriterad fordran i konkursen. Då en redovisningsskyldighet beträffande fungibla ting såsom pengar förutsätter separation och sådan inte skett vid konkursutbrottet, är de ifrågavarande medlen inte redovisningsmedel, i vart fall inte för förvaltaren. Det bestrids att Olje-Energi krävt betalning av Saléninvest med vetskap om att oljan redan be talats av det danska företaget. Någon sådan situation som förutsätts i 33 § avtalslagen föreligger därför inte. Inte heller är institutet obehörig vinst överförbart på den i målet uppkomna situationen. Konkursförvaltaren vill slutligen framhålla att han bedömer Saléninvests yrkande som i och för sig högst berättigat men att han anser sig sakna juridisk grund för återbetalning.

TR:n gör följande bedömning.

Eftersom medlen i fråga inte var avskilda redan vid konkursutbrottet kan förvaltaren inte anses skyldig att avskilja och återbetala dem därefter. Att medlen inte var separerade vid konkursutbrottet får vidare anses medföra att de inte kan utgöra redovisningsmedel för förvaltaren. Då Saléninvest inte visat att inbetalningen från DFDS var känd för Olje- Energi när detta bolag krävde betalning från Saléninvest, kan det inte ifrågakomma att med stöd av 33 § avtalslagen bifalla den förda fullgörelsetalan. Inte heller ger institutet obehörig vinst stöd härför.

På grund av det anförda kan käromålet inte vinna bifall.

Domslut

Domslut. Käromålet ogillas.

Domskäl

Domskäl. Saléninvest har till stöd för sin vadetalan anfört samma grunder som vid TR:n.

I HovR:n är ostridigt mellan parterna att Olje-Energi på grund av den förelupna dubbelbetalningen haft att redovisa det ifrågavarande beloppet till Saléninvest. Eftersom beloppet redan då det erlades kom att sammanblandas med andra av Olje-Energi disponerade bankmedel, har det vid den därefter inträffade konkursen utgjort egendom som ingått i konkursboets faktiska omfattning. Väl hade Olje-Energi så snart det uppdagats att dubbelbetalning skett bort avskilja motsvarande belopp i avbidan på prövning av frågan huruvida separationsrätt i den förestående konkursen förelåg eller ej. Något avskiljande har emellertid inte kommit till stånd vare sig då eller senare. Härigenom har det inbetalade beloppet ingått jämväl i konkursboets rättsliga omfattning. Enligt lagen om redovisningsmedel kan ett försenat avskiljande hos en insolvent redovisningsgäldenär inte få den verkan att vad som avskilts skall vara förbehållet redovisningsborgenären.

Konkursboet har vid TR:n uppgivit: Olje-Energi hade under flera år före nu aktuellt tillfälle efter beställning från Saléns "bunkeravdelning" och efter fullgjord leverans alltid debiterat Saléns bunkeravdelning och erhållit betalning oavsett vem som varit den formelle ägaren till det fartyg till vilket leverans skett. Olje-Energi hade uppfattat den nu ifrågavarande beställningen på samma sätt och enligt tidigare praxis tillställt Saléns bunkeravdelning faktura på fullgjord leverans. Olje- Energi hade ansett Saléns bunkeravdelning vara betalningsansvarig som beställare.

Vad sålunda anförts angående det av Olje-Energi tillämpade förfarandet har inte mött någon gensaga från Saléninvest. På grund härav och då det inte visats att L.S. kände till in betalningen från DFDS när han krävde Saléninvest på betalning finner HovR:n att tillämpning av 33 § avtalslagen inte kan komma i fråga.

Under förarbetena till lagen om redovisningsmedel har uttalats att institutet obehörig vinst inte bör tillämpas i ett fall som det nu föreliggande.

Vid bedömning av frågan huruvida trots nämnda uttalande förordnande om återbetalning av beloppet på här ifrågavarande grund kan meddelas är följande att beakta. Närmare utredning om orsaken till och omständigheterna vid dubbelbetalningen har inte förebragts. Klart är emellertid att Saléninvest erlagt betalning trots att bolaget redan från början intagit ståndpunkten att betalningsskyldighet inte förelåg. Vid dessa förhållanden finner HovR:n Saléninvest inte kunna göra gällande fordran å Olje-Energi på grund av obehörig vinst. Vid en motsatt bedömning skulle fordringen likväl inte vara förenad med separationsrätt.

HovR:n finner på grund av det anförda den i målet förda fullgörelsetalan inte kunna vinna bifall.

Yrkandet att i målet skall fastställas att det omstämda kapitalbeloppet vid konkursutbrottet var att anse som redovisningsmedel är ett yrkande om fastställande av existensen av ett sakförhållande, något som inte kan bli föremål för särskild fastställelsetalan. En sådan talan skulle i händelse av bifall för övrigt sakna rättskraft mot konkursförvaltaren. Saléninvests talan i denna del skall följaktligen avvisas.

TR:n synes visserligen ha behandlat nyssnämnda fråga i samband med prövningen av Saléninvests fullgörelsetalan utan att därefter särskilt pröva om den kunnat bli föremål för fastställelsetalan. Det rättegångsfel som därvid må ha förelupit bör emellertid inte föranleda att målet återförvisas till TR:n.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut, såvitt därigenom Saléninvests fullgörelsetalan ogillats.

Saléninvests i målet förda fastställelsetalan avvisas.

Hovrättsassessorn Olausson var skiljaktig i fråga om motiveringen och anförde: I 194 a § KL stadgas att, om gäldenären då beslut om konkurs meddelades innehade redovisningsmedel, vilka skall vara förbehållna annan, konkursförvaltaren skall omhänderta medlen och därefter redovisa dem jämte ränta från dagen för konkursbeslutet. I lagen (1944:181) om redovisningsmedel anges under vilka förutsättningar medel som mottagits med redovisningsskyldighet är förbehållna den redovisningsskyldiges huvudman. Lagen anses äga tillämpning på sådana av misstag gjorda betalningar, som den varom nu är fråga. Saléninvest har i HovR:n till stöd för sin talan bl a uppgivit att redovisningsmedel är skyddade enligt redovisningslagen om de avskiljs utan dröjsmål. I fråga om innebörden av uttrycket "utan dröjsmål" har Saléninvest hänfört sig till Walin, Separationsrätt, s 117 ff. Det förefaller mig därför som om Saléninvest, under förmenande att Olje-Energi vid konkursutbrottet ännu ej kommit i dröjsmål, grundar sin talan på en motsatsvis gjord tolkning av 1 st 1 punkten redovisningslagen. Detta författningsställe kan emellertid ej tillämpas motsatsvis på sådant sätt utan tar endast sikte på fall då redovisningsmedlen verkligen blivit avskilda. I 2 st redovisningslagen ges däremot en bestämmelse av innebörd att redovisningsmedel kan vara förbehållna huvudmannen även om inget avskiljande skett. (Jfr NJA II 1944 s 407 och 419 samt Hessler, Allmän sakrätt 1973 s 484). Förutsättningarna är dock - om bestämmelsen skall tillämpas på förevarande fall - förutom att Olje-Energi vid konkursutbrottet dels haft medel omedelbart tillgängliga för att avskiljas, dels - likaledes vid konkursutbrottet - ännu ej kommit i dröjsmål med avskiljandet. Jag vill inte utesluta att frågan om dröjsmål med hänsyn till de i målet alldeles speciella förhållandena skulle kunna erhålla en för Saléninvest gynnsam bedömning men Saléninvest har ej gjort gällande att medlen på det bankkonto de influtit varit omedelbart tillgängliga för att avskiljas. Saléninvests talan kan därför ej bifallas på den grund att medlen vid konkursutbrottet på grund av bestämmelserna i redovisningslagen var förbehållna Saléninvest.

I frågan huruvida Saléninvests talan kan bifallas med stöd av 33 § avtalslagen delar jag TR:ns bedömning.

Saléninvest har slutligen till grund för sin fullgörelsetalan åberopat reglerna om obehörig vinst och därvid gjort gällande att staten såsom borgenär vid utdelning i konkursen skulle otillbörligt gynnas på Saléninvests bekostnad. I förarbetena till redovisningslagen (SOU 1943:24 s 29) uppmärksammades att lagförslaget kunde leda till att oprioriterade borgenärer skulle kunna komma att njuta en oberättigad förmån genom att medel, som tillhört annan, införlivades med sysslomannens medel. I betänkandet ansågs det dock olämpligt att införa en regel om obehörig vinst på detta speciella område. Något uttalande om att sedvanerättsliga regler om obehörig vinst ej borde tillämpas på fall som det förevarande gjordes emellertid ej i lagstiftningsarbetet. Talan om vinstersättning torde dock förutsätta dels att en såsom obehörig betecknad vinst redan uppkommit då talan väckes och dels att talan väckes mot den som påstås obehörigen ha berikats. Att, såsom i förevarande mål yrkas, ålägga konkurs bolaget att utge vinstersättning för den obehöriga vinst som vid utdelningen i konkursen kan förväntas uppstå för konkursborgenär synes ej förenligt med reglerna om obehörig vinst. Saléninvest får emellertid anses ha gjort gällande att obehörig vinst uppkommit hos konkurs bolaget om Saléninvest ej medges separationsrätt för beloppet till följd av någon av de ovan behandlade grunderna. I svensk rätt synes emellertid varken återkravsfordran på grund av solutio indebiti eller krav på vinstersättning åtnjuta sakrättsligt skydd gentemot den betalningsskyldiges borgenärer i övrigt. Saléninvests fullgörelsetalan kan därför ej heller bifallas på den sist behandlade grunden.

I fråga om Saléninvests fastställelsetalan gör jag följande bedömning. Ett yrkande om fastställelse att konkursgäldenär har om hand redovisningsmedel får anses utgöra sådan talan om fastställelse huruvida visst rättsförhållande består som avses i 13 kap 3 § RB (jfr NJA 1970 s 32). En förutsättning för att en positiv fastställelsetalan skall kunna upptagas till prövning är uppenbarligen att rättsförhållandet påstås alltjämt bestå då talan väckes. Därtill kommer att fastställelsetalan i regel endast kan väckas mot den som skulle bli kärandens motpart i ett efterföljande mål om fullgörelse. I förevarande mål synes avsikten vara att en bifallande dom i förevarande hänseende skall läggas till grund för skadeståndstalan mot förvaltaren. Eftersom en sådan dom skulle sakna rättskraft mot konkursförvaltaren kan talan ej upptagas till prövning.

Domskäl

Domskäl. Parterna har i målet båda intagit ståndpunkten att Olje-Energi blev gentemot Saléninvest redovisningsskyldigt i den mening som avses i lagen (1944:181) om redovisningsmedel, när det omtvistade beloppet sattes in på Olje-Energis bankkonto. Däremot är tvistigt huruvida omständigheterna vid konkursutbrottet var sådana att beloppet enligt samma lag då skulle vara förbehållet Saléninvest.

I sistnämnda hänseende framgår av handlingarna att Saléninvest satte in beloppet på Olje-Energis bankkonto d 19 jan 1982 och att Olje-Energi försattes i konkurs genom beslut d 22 jan 1982. Saléninvests konkursbo har gjort gällande bl a, att Olje-Energi vid konkursutbrottet hade beloppet omedelbart tillgängligt för att avskiljas, att det inte förelåg dröjsmål med avskiljande och att beloppet därför skall anses ha varit förbehållet Saléninvest enligt 2 st i lagen om redovisningsmedel. Olje- Energis konkursbo har anfört att beloppet blandades samman med andra medel när det sattes in på Olje-Energis bankkonto d 19 jan 1982 och att ingen åtgärd vidtogs av Olje-Energi när dubbelbetalningen upptäcktes, vilket skedde d 21 jan eller på morgonen följande dag, dvs samma dag som konkurs beslutet meddelades. Enligt Olje-Energis konkursbo förelåg därför vid konkursutbrottet dröjsmål med avskiljande av beloppet för redovisning till Saléninvest.

Det av Saléninvest till Olje-Energis bankkonto inbetalade beloppet får anses ha funnits omedelbart tillgängligt på kontot för att avskiljas för Saléninvest, när Olje-Energi försattes i konkurs. Något annat synes inte heller ha gjorts gällande av Olje-Energis konkurs bo. Med hänsyn till den korta tid under vilken Olje-Energi haft möjlighet att upptäcka dubbel betalningen innan konkursen utbröt bör dröjsmål med avskiljandet inte anses ha förelegat vid konkursbeslutet. OljeEnergi innehade följaktligen vid denna tidpunkt ett belopp av 267 300 kr, vilket var att betrakta som förbehållet Saléninvest. Det har ålegat konkursförvaltaren att omhänderta beloppet och redovisa det till Saléninvest (se 194 a § KL). Denna skyldighet har kvarstått oavsett att konkursförvaltaren inte efter konkursutbrottet för ändamålet avskilt något belopp från andra medel på bankkontot. I målet har inte påståtts att några medel på kontot var förbehållna annan redovisningsborgenär.

På grund av det anförda skall det av Saléninvests konkursbo i första hand framställda yrkandet bifallas. Ränta skall i enlighet med vad Olje- Energis konkursbo vitsordat utgå från och med d 22 jan 1982.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom förpliktar HD Olje-Energis konkursbo att till Saléninvests konkursbo utge 267 300 kr jämte ränta från och med d 22 jan 1982 till dess betalning sker. Räntan skall beräknas enligt 6 § räntelagen (1975:635) i detta lagrums lydelse före d 1 juli 1984.