NJA 1999 s. 812

Separationsrätt har med hänsyn till omständigheterna ansetts föreligga för redovisningsmedel som varit tillgängliga för avskiljande men som inte avskilts under en tid av tre dagar.

Zambagar Direkt Persontransport & Service i GBG AB:s konkursbo (konkursboet) förde efter stämning å BSP Scandinavia ekonomisk förening (BSP) vid Stockholms TR den talan som framgår av TR:ns dom.

TR:n (rådmannen Bondeson, assessorn Ronge och tingsfiskalen Ahlen) anförde i dom d 5 mars 1996: Bakgrund. Zambagar Direkt Persontransport & Service i GBG AB (Zambagar) bedrev resebyråverksamhet i samarbete med International Air Transport Association (IATA), som utgör en sammanslagning av flygbolag (carriers). Till grund för samarbetet låg IATA:s Passengers Sales Agency Agreement (IATA-avtalet). Detta medförde rätt för Zambagar att såsom agent utfärda och sälja flygbiljetter. IATA- avtalet stadgade i punkten 7.2 "all moneys collected by the Agent for transportation and ancillary services sold under this agreement (-) are the property of the Carrier and must be held by the Agent in trust for the Carrier or on behalf of the Carrier until satisfactorily accounted for to the Carrier and settlement made".

De flygbiljetter Zambagar bokade och sålde redovisades till IATA. Betalning för en månads försäljning skulle ske d 15 påföljande månad och därvid erläggas till BSP Scandinavia ekonomisk förening (BSP), som sedan fördelade medlen till respektive flygbolag.

Zambagar begagnade för sin verksamhet tre bankkonton, ett checkräkningskonto, 100 4997 samt två inlåningskonton, 33 007 20 och 33 02 642. Det sistnämnda kontot hade beteckningen spärrmedel för IATA- försäljning. Inför den månatliga betalningen till BSP tillsåg Zambagar att tillräckliga medel överfördes till kontot 33 02 642. BSP hade fullmakt att lyfta medel från detta konto via autogiro.

Den 15 jan 1993 inställde Zambagar sina betalningar. Detta tillgick så att Zambagars ägare och ställföreträdare N-Å.R. samma dag kontaktade BSP och ett antal flygbolag och meddelade att så skett. Telefonsamtalet med BSP fördes med A.S. som därifrån bl a skötte kontakterna med olika agenter. Det totala belopp som samma dag var förfallet till betalning till BSP var 4 257 792 kr. På kontot 33 02 642 fanns endast 147 467 kr. Vidare fanns på kontot 33 007 20 ett belopp om 1 332 255 kr. Efter telefonsamtalet mellan N-Å.R. och A.S. ombesörjde N-Å.R. att båda beloppen överfördes till BSP.

Zambagar försattes i konkurs d 24 april 1993. Fristdag var d 25 mars 1993.

Yrkanden och inställning.

Zambagars konkursbo har yrkat att BSP skall förpliktas utge 1 332 255 kr jämte ränta enligt 5 § räntelagen från d 15 jan 1993 till och med den dag då skyldighet att återbära beloppet inträder och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter.

BSP har bestritt käromålet. Yrkad ränta har vitsordats såsom skälig i och för sig.

Grunder. Zambagars konkursbo har som grunder för sin talan angivit:

1. Det yrkade beloppet motsvarar den betalning som skedde d 15 jan 1993 från kontot 33 007 20. Denna betalning skall gå åter i enlighet med bestämmelserna om återvinning i 4 kap 10 § KL. Den har skett senare än tre månader före fristdagen och har gjorts med belopp som avsevärt försämrat Zambagars ekonomiska ställning. Betalning kan inte anses vara ordinär då den skett efter det att Zambagar meddelat att betalningsinställelse ägt rum och då den skett efter hot från BSP:s sida om polisanmälan för förskingring.

2. I andra hand skall beloppet gå åter enligt 4 kap 5 § KL. Betalningen har på ett otillbörligt sätt gynnat BSP framför andra borgenärer och Zambagars egendom har undandragits borgenärerna. Zambagar var eller blev genom betalningen insolvent. BSP kände genom underrättelsen om betalningsinställelse till Zambagars insolvens och de omständigheter som gjorde betalningen otillbörlig.

BSP har som grunder för bestridandet anfört:

1. BSP är inte rätt part i målet. Den roll som BSP har haft är att järnställa med en clearingbank. De medel som BSP för flygbolagens räkning mottog skulle direkt redovisas vidare till dessa.

2. Det bestrids att betalningen är återvinningsbar enligt 4 kap 10 § KL. Zambagar har enligt IATA-avtalet skyldighet att hålla flygbolagens medel "in trust" dvs avskilda såsom redovisningsmedel. Eftersom betalning av dylika medel inte påverkar den redovisningsskyldiges ekonomiska ställning har betalningen inte avsevärt försämrat Zambagars ekonomiska ställning. Betalningen är vidare att betrakta som ordinär. Den gjordes i rätt tid. Någon formell betalningsinställelse gjordes inte. Inget hot om polisanmälan förekom.

3. Vidare bestrids att betalningen är återvinningsbar enligt 4 kap 5 § KL. BSP har inte otillbörligen gynnats framför andra borgenärer genom redovisningen av flygbolagens biljettintäkter. För det fall rätten ändå skulle anse att BSP, i och för sig, otillbörligt gynnats genom betalningen, har BSP i vart fall inte varit i ond tro beträffande de omständigheter som påstås göra rättshandlingen otillbörlig. BSP hade ingen anledning att anta att Zambagar inte fullgjort sin separationsskyldighet. För BSP kunde därför inte konkursbolagets redovisning av biljettintäkter genom betalningen i fråga på något sätt framstå som otillbörlig.

Zambagars konkursbo har invänt att någon separationsskyldighet inte har förelegat för Zambagar och att medlen i vart fall inte har hållits avskilda.

BSP har häremot anfört att Zambagar i vart fall haft medlen omedelbart tillgängliga för att avskiljas och att dröjsmål med avskiljandet - som skedde genom betalningen - ej förelåg. Härigenom skall medlen enligt andra stycket i lagen (1944:181) om redovisningsmedel vara förbehållna huvudmännen dvs flygbolagen.

Domskäl. Vittnesförhör har i målet ägt rum med N-Å.R., med Zambagars revisor A.A. samt med A.S..

Fråga om BSP är rätt svarandepart. BSP har gjort gällande att Zambagars konkursbo rätteligen inte kan rikta återvinningstalan mot föreningen, eftersom BSP endast såsom mellanhand har mottagit betalningen från Zambagar, för att omedelbart i sin tur redovisa medlen till respektive flygbolag. BSP har sålunda hävdat att återvinningstalan i stället borde ha riktat sig mot respektive flygbolag.

Av rättspraxis och doktrin framgår att återvinning kan äga rum från den som gentemot gäldenären har uppträtt som borgenär, trots att det i realiteten är någon annan som drar nytta av betalningen (jfr NJA 1927 s 176 och NJA 1930 s 283 samt Walin-Palmer, Konkurslagen s 269 och Welamson, Konkursrätts 233).

Av utredningen i målet har framkommit att det var BSP som inför varje månadsbetalning räknade ut och meddelade Zambagar med vilket belopp dess konto skulle belastas samt att det var BSP som sedan lyfte medlen från kontot. Dessa omständigheter medför enligt TR:ns mening att BSP måste anses ha uppträtt som borgenär gentemot Zambagar. Vidare bör beaktas det i målet ostridiga förhållandet att de aktuella medlen alltjämt finns på särskilda konton för flygbolagens räkning, som BSP disponerar över. Härigenom finner TR:n att BSP utgör rätt svarande i mål om återvinning av den aktuella betalningen.

Fråga om återvinning enligt 4 kap 10 § KL. Enligt 4 kap 10 § KL skall betalning av en skuld, som har skett senare än tre månader före fristdagen och som har gjorts med annat än sedvanliga betalningsmedel, i förtid eller med belopp som avsevärt har försämrat gäldenärens ekonomiska ställning, gå åter om den inte med hänsyn till omständigheterna ändå kan anses ordinär.

I förevarande fall har Zambagars konkursbo gjort gällande att den aktuella betalningen skett med belopp som avsevärt försämrat Zambagars ekonomiska ställning. BSP har häremot invänt att betalningen gjordes med medel som Zambagar mottagit för BSP:s räkning med skyldighet att redovisa för dem, varför betalningen inte kan anses ha försämrat Zambagars ekonomiska ställning.

TR:n har således inledningsvis att ta ställning till om betalningen gjordes med redovisningsmedel. Av det s k IATA-avtalet framgår att "the agent" - i detta fall Zambagar - skulle hålla de medel som inflöt från försäljningen av flygbiljetter "in trust" för flygbolagens räkning.

Denna ordalydelse talar med styrka för att det enligt avtalet har ålegat Zambagar att i syfte att kunna redovisa medlen från flygbolagen hålla medlen avskilda. Vid förhöret med N-Å.R. har emellertid framkommit att han uppfattade att IATA-avtalet innebar att de medel som inflöt från biljettförsäljningen fick hållas sammanblandade med bolagets övriga medel fram till d 15 varje månad. Det har vidare genom förhören med N-Å.R. och A.A. framkommit att Zambagar under hela den tid de var bundna av IATA-avtalet förfor med biljettintäkterna på detta sätt. A.A. har dessutom upplyst att andra resebyråer sammanblandat medlen på liknande sätt. A.A. har vidare förklarat att BSP eller det BSP närstående bolaget Agency Service Office tillställts Zambagars årsredovisningar av vilka det framgick att medlen från biljettintäkterna inte hölls separerade samt att BSP inte reagerade på denna information. BSP har med hänsyn till vad som ovan anförts enligt TR:ns uppfattning inte visat att de aktuella medlen utgjorde redovisningsmedel.

Av i målet åberopad balansräkning för Zambagar per d 31 dec 1992 framgår att bolagets tillgångar då uppgick till ungefär 2 800 000 kr. Skäl saknas att anta att tillgångarna ändrats i någon större utsträckning vid tidpunkten för den aktuella betalningen. Vid detta förhållande har betalningen om 1 332 255 kr avsevärt försämrat Zambagars ekonomiska ställning.

TR:n har slutligen att ta ställning till om den aktuella betalningen, trots att den skett med belopp som avsevärt försämrat Zambagars ekonomiska ställning, kan anses ordinär. Utgångspunkten för den bedömningen skall vara huruvida betalningen hade skett på samma sätt för det fall gäldenären inte haft några betalningssvårigheter eller med andra ord huruvida betalningen - efter en objektiv helhetsbedömning - förefaller ha påverkats av gäldenärens förestående konkurs (se Lennander, Återvinning i konkurs, 2 uppl, s 241 f). Av förarbetena till KL framgår dessutom att en betalning som skett sedan gäldenären förklarat sig inställa sina betalningar inte objektivt sett kan anses ordinär (se prop 1975:6 s 224 och 227).

N-Å.R. har med bestämdhet hävdat att han vid telefonsamtalet d 15 jan 1993 underrättade A.S. om att Zambagar hade ställt in sina betalningar. Häremot har A.S. endast förklarat att hon inte har något minne av att N-Å.R. sagt att hans bolag hade ställt in betalningarna. Med hänsyn till A.S:s osäkerhet saknas det enligt TR:ns mening anledning att ifrågasätta vad N-Å.R. har uppgett i denna del. Det är således visat att den aktuella betalningen ägde rum sedan BSP hade underrättats om att Zambagar hade ställt in sina betalningar. Redan på denna grund kan betalningen inte anses ordinär.

I anledning av det anförda och då betalningen varit till nackdel för övriga borgenärer skall betalningen enligt reglerna i 4 kap 10 § KL gå åter. Käromålet skall vinna bifall.

Domslut. 1. Svaranden skall till käranden utge 1 332 255 kr jämte ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) från d 15 jan 1993 till dess lagakraftägande dom föreligger i målet och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter till dess betalning sker. ---.

BSP överklagade i Svea HovR och yrkade i själva saken att HovR:n skulle ogilla käromålet.

Konkursboet bestred ändring.

HovR:n (tf hovrättslagmannen Widebäck, hovrättsrådet Örn samt tf hovrättsassessorerna Adamsson, referent, och Kylhammar) anförde i dom d 18 april 1997: HovR:ns domskäl. I HovR:n har förnyade förhör ägt rum med A.S. och N-Å.R.. Förhöret med A.A. har förebringats genom uppspelning av TR:ns band. Viss skriftlig bevisning har förebringats.

Parterna har åberopat samma grunder och i huvudsak samma omständigheter som vid TR:n. BSP har tillagt följande. De biljettintäkter som konkursgäldenären mottog från och med d 8 jan 1993 och fram till betalningen - ostridigt 902 159 kr - har varit omedelbart tillgängliga för avskiljande och dröjsmål med avskiljande förelåg inte, varför BSP har separationsrätt till i vart fall detta belopp.

I likhet med TR:n finner HovR:n att BSP är rätt svarande i målet. HovR:n tar därefter upp frågan om hela eller del av betalningen skett med redovisningsmedel och om BSP haft separationsrätt till dessa.

Innehar någon medel för annan med skyldighet att redovisa för dem och förfar han så som sägs i lagen (1944:181) om redovisningsmedel, förbehålls medlen den för vilken de mottagits, "huvudmannen". Det innebär bl a att medlen inte ingår i innehavarens konkurs, vilket i sin tur leder till att ett utgivande av medlen till huvudmannen före konkursutbrott i normala fall inte kan återvinnas.

För det fall betalningen d 15 jan 1993 avsett redovisningsmedel och konkursgäldenären förfarit på sådant sätt som föreskrivs i redovisningslagen kan medlen således inte återvinnas.

Genom IATA-avtalet åtar sig resebyråer att för olika flygbolags räkning sälja flygbiljetter. Detta får anses innebära att resebyrån har en skyldighet att till flygbolagen redovisa för sin försäljning. Avtalets innebörd i detta avseende kan inte förändras endast genom att en resebyrås ställföreträdare har en annan uppfattning eller genom att intäkterna i resebyråns bokföring inte behandlas såsom redovisningsmedel. Vidare medför - under förutsättning att flygbolagen förbjudit en sammanblandning i ett läge då resebyrån är insolvent - den omständigheten, att biljettintäkterna under en tid sammanblandas med resebyråns övriga medel, inte att intäkterna förlorar sin karaktär av redovisningsmedel (jfr NJA II 1944 s 414, RH 1987:74 och Håstad, Sakrätt, 6 uppl, s 157 f). Mot bakgrund av det anförda gör HovR:n den bedömningen, att de medel konkursgäldenären mottagit för försålda flygbiljetter haft karaktären av redovisningsmedel.

För att återvinning inte skall kunna ske måste BSP dessutom ha separationsrätt till medlen. Vid tidpunkten för betalningen d 15 jan 1993 var konkursgäldenären insolvent och medlen inte avskilda. Enligt andra stycket lagen om redovisningsmedel kan trots detta separationsrätt föreligga förutsatt att medlen fanns omedelbart tillgängliga för avskiljande och dröjsmål med avskiljandet inte förelåg.

I målet är ostridigt att konkursgäldenären under perioden d 8-d 15 jan 1993 mottagit betalningar för försålda flygbiljetter med 902 159 kr och att betalningarna skett till checkräkningskontot. Av den skriftliga bevisningen framgår att det under angiven tidsperiod kontinuerligt även skett uttag från detta konto varför saldot aldrig torde ha uppgått till 902 159 kr. Det går därför inte att dra någon säker slutsats om vilket belopp som vid varje tidpunkt fanns tillgängligt för avskiljande. Av utredningen framgår vidare att konkursgäldenären förde över pengar till ett inlåningskonto dagarna före d 15 jan 1993 och att medel från detta konto sedan förts över till ett annat konto i syfte att redovisa betalningar av flygbiljetter vilka sålts under december månad 1992. Mot bakgrund av dels att betalningar för sålda flygbiljetter skett redan innan medel förts över på inlåningskontot, dels de krav på ett snabbt avskiljande som kan ställas på näringsidkare som handhar redovisningsmedel får konkursgäldenären anses ha varit i dröjsmål med att avskilja de medel som fanns på inlåningskontot (jfr Walin, Separationsrätt s 118 f, Håstad a a s 170 samt NJA 1985 s 836 och 1987 s 517). Eftersom konkursgäldenären således varit i dröjsmål med avskiljande då insolvens förelåg saknar BSP separationsrätt till medlen.

Vad gäller den överklagade domen i övrigt så föranleder vad som förekommit här inte annan bedömning än den TR:n gjort. TR:ns dom skall därför stå fast.

HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

BSP (ombud advokaten H.B.) överklagade och yrkade i själva saken att HD skulle ogilla konkursboets talan.

Konkursboet (ombud advokaten U.H.) bestred ändring. Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Lind, Nyström, Danelius, referent, Victor och Pripp) beslöt följande dom: Domskäl: Parterna har i HD åberopat i huvudsak samma grunder för sin talan som vid TR:n och i HovR:n.

Såvitt gäller frågan om separationsrätt har förelegat har BSP emellertid tillagt att dess påstående att Zambagar hade de utbetalda medlen omedelbart tillgängliga för att avskiljas och att dröjsmål med avskiljandet inte förelåg gäller enbart de medel som inbetalats till Zambagar under tiden d 8-d 15 jan 1993. I anslutning härtill har BSP ingivit en förteckning över de medel som tillförts Zambagars checkräkningskonto under denna tid och angivit att 93 % av de inbetalda beloppen varit att hänföra till betalningar för flygbiljetter. Enligt förteckningen uppgick insättningarna på kontot till 946 904 kr, varav 93 % utgör 880 620 kr.

Konkursboet har vitsordat riktigheten av nämnda beräkningar men invänt att hänsyn måste tas till att det under samma tid gjorts betydande utbetalningar från checkräkningskontot, vilket medfört att medel motsvarande betalningarna för flygbiljetter inte funnits omedelbart tillgängliga för att avskiljas. Konkursboet har upplyst att det under den aktuella tiden d 8-d 15 jan 1993 från kontot utbetalats (300 882 + 114 219 + 240 152 + 150 000 + 140 624 + 11 225=) 957 102 kr.

BSP har bekräftat att de nämnda utbetalningarna gjorts från checkräkningskontot men framhållit att huvuddelen av dem utgjort överföringar till ett av Zambagars inlåningskonton och att dessa medel därför även efter utbetalning från checkräkningskontot varit tillgängliga för avskiljande.

HD har först att pröva frågan om talan i målet väckts mot rätt svarande.

Det avtal som gav Zambagar rätt att sälja flygbiljetter var ett inom IATA utformat standardavtal - Passenger Sales Agency Agreement - i vilket flygbolagen upptogs som avtalsparter. Det betalningssystem som tillämpades inom IATA innebar att BSP, som är en självständig juridisk person, skulle administrera betalningarna från resebyråerna till flygbolagen och bl a ombesörja att de betalda beloppen fördelades mellan dessa bolag. I förevarande fall, där Zambagar d 15 jan 1993 inte betalade mer än en mindre del av sin totala skuld för försålda biljetter, skedde ingen fördelning mellan flygbolagen, utan det inbetalda beloppet sattes -i enlighet med vad betalningssystemet förutsatte för sådana fall - in på ett särskilt konto med BSP som kontoinnehavare.

Frågan om BSP under dessa omständigheter kan anses vara part bör bedömas med ledning av vad som ansetts gälla i vissa närliggande situationer. I rättspraxis har fastslagits att den som i eget namn för annans räkning kräver betalning av en gäldenär kan behandlas som borgenär gentemot denne (NJA 1927 s 176 och 1930 s 283). Vidare är att märka att när en kärande i ett kravmål grundar talan på att han fått fordringen överlåten på sig för indrivning (inkassomandatarie) denne har ansetts berättigad att erhålla en dom som förpliktar svaranden att betala till inkassomandatarien (se Ekelöf m fl, Rättegång II, 8 uppl s 77 f). I anslutning härtill får godtas att i det förevarande fallet kravet på återvinning riktas mot BSP och inte mot flygbolagen. Det saknas således fog för BSP:s invändning att talan väckts mot fel svarande.

HD har härnäst att pröva om BSP med stöd av lagen (1944:181) om redovisningsmedel haft separationsrätt till ovannämnda belopp om 880 620 kr eller till en del av detta belopp.

Enligt ordalagen i punkt 7.2 i Passenger Sales Agency Agreement ("all moneys collected by the Agent for transportation... are the property of the Carrier and must be held by the Agent in trust for the Carrier or on behalf of the Carrier until satisfactorily accounted for to the Carrier and settlement made") får det anses ha ålegat Zambagar att hålla de medel som utgjorde betalning för flygbiljetter avskilda och att redovisa för dem. Det har inte visats att BSP - som hade i uppdrag att administrera betalningarna - eller flygbolagen samtyckt till eller genom sitt handlande godtagit att avsteg fick göras från de förpliktelser som i detta hänseende följde av avtalet. Lagen om redovisningsmedel får därför anses i princip tillämplig på de medel hos Zambagar som utgjort betalningar för flygbiljetter.

Frågan är då om villkoren för separationsrätt enligt lagen om redovisningsmedel är uppfyllda i det nu aktuella fallet.

Det sammanlagda beloppet om 880 620 kr inbetalades under tiden d 8-d 15 jan 1993, men ingen del av beloppet överfördes till det särskilda konto som Zambagar hade reserverat för sina månatliga betalningar till flygbolagen. Beloppet kan därför inte anses ha avskilts för dessas räkning.

Emellertid framgår av andra stycket i lagen om redovisningsmedel att separationsrätt kan föreligga även med avseende på medel som inte har avskilts men som den redovisningsskyldige har omedelbart tillgängliga för att avskiljas, varvid en ytterligare förutsättning är att det inte föreligger dröjsmål med avskiljandet.

Det finns anledning att först söka avgränsa frågeställningen genom att bestämma vid vilken tidpunkt. det får anses ha uppkommit sådant dröjsmål med avskiljandet som avses i andra stycket i lagen om redovisningsmedel. Någon generell regel om vad som i detta lagrum skall förstås med dröjsmål kan inte uppställas, utan frågan får bedömas efter vad som ter sig rimligt med hänsyn till de konkreta omständigheterna. De perioder som i tidigare rättsfall inte ansetts konstituera dröjsmål med avskiljande har inte varit längre än två eller tre dagar (NJA 1985 s 836, 1987 s 18 och 1987 s 517).

I nu förevarande fall var fråga om en yrkesmässigt bedriven resebyråverksamhet, och det kunde därför förväntas att Zambagar hade utformat rutiner som gjorde det möjligt att snabbt avskilja de redovisningsmedel som tillkom flygbolagen. Med hänsyn härtill och med beaktande av att reparationsrätt till icke avskilda penningmedel är ett rättsligt undantag som bör ges en snäv tillämpning, får dröjsmål anses ha uppkommit med avskiljandet av medel som inbetalats till Zambagar före d 12 jan 1993.

Frågan i målet är därmed begränsad till de transaktioner som förekom på Zambagars konton under tiden d 12-d 15 jan 1993.

Under tiden d 12-d 15 jan 1993 inbetalades på Zambagars checkräkningskonto (174 193 + 208 344 + 89 284 + 89 427 =) 561 248 kr. Utbetalningarna från kontot var under samma tid (240 152 + 150 000 + 140 624 + 11 225 =) 542 001 kr. Vid två tillfällen - d 12 jan och d 14 jan - uppvisade kontot ett minussaldo. Den 15 jan, då inbetalningarna uppgick till 89 427 kr, uppkom ett positivt saldo om 31 939 kr. Det har emellertid inte upplysts om de skilda transaktionerna på kontot d 15 jan är att hänföra till tiden före eller efter utbetalningen samma dag av 1 332 255 kr från inlåningskontot. Det har därför inte visats att det positiva saldo som uppkom denna dag utgjort medel som kunnat avskiljas vid tidpunkten för den utbetalning som återvinningsyrkandet i detta mål gäller. Några medel avseende betalningar för flygbiljetter kan därför inte anses ha hållits omedelbart tillgängliga för avskiljande på checkräkningskontot.

BSP har åberopat att vissa utbetalningar från checkräkningskontot utgjorts av överföringar av medel till ett av Zambagars inlåningskonton. Av handlingarna framgår att överföringar till detta konto från checkräkningskontot gjordes under den aktuella perioden dels d 12 jan med 135 000 kr, dels d 13 jan med 100 000 kr. Zambagar förfogade alltså över dessa medel även efter det att de utbetalats från checkräkningskontot. BSP har gjort gällande att medlen under tiden fram till d 15 jan varit omedelbart tillgängliga för att avskiljas.

När det gäller frågan om de överförda medlen härrört från betalningar för flygbiljetter kan konstateras att inbetalningarna på checkräkningskontot uppgick, d 12 jan till 174 193 kr och d 13 jan till 208 344 kr. Även med beaktande av att endast 93 % av dessa belopp skall anses som betalning för flygbiljetter och att Zambagar hade rätt att tillgodoräkna sig viss provision, kan alltså hela de belopp som under dessa två dagar överfördes till inlåningskontot relateras till betalningar för flygbiljetter under samma dagar.

Det framgår vidare av handlingarna att det d 12 jan och d 13 jan gjordes relativt stora uttag från inlåningskontot. Det fanns emellertid ändå tillräckligt med medel på kontot för att d 15 jan göra den i målet aktuella utbetalningen av 1 332 255 kr, och det har inte heller framkommit att saldot på kontot vid något tillfälle under tiden d 12-d 15 jan understeg de belopp som hade överförts från checkräkningskontot. De från checkräkningskontot överförda beloppen om tillhopa 235 000 kr får därför ända fram till betalningen d 15 jan anses ha förblivit tillgängliga för att avskiljas.

Av det anförda följer att det förelegat separationsrätt till ett belopp om 235 000 kr och att detta belopp således inte kan återvinnas av konkursboet.

När det gäller det återstående beloppet om (1 332 255 - 235 000=) 1 097 255 kr måste prövas om förutsättningar för återvinning föreligger enligt 4 kap 10 § KL. De frågor om vilka tvist råder är därvid om betalningen har avsevärt försämrat Zambagars ekonomiska ställning och om den med hänsyn till omständigheterna kan anses som ordinär.

I en konkursbouppteckning som upprättades d 1 juni 1993 anges Zambagars tillgångar till 1 365 677 kr. En betalning av 1 097 255 kr måste under sådana omständigheter anses ha avsevärt försämrat Zambagars ekonomiska ställning.

Av utredningen i målet framgår vidare att betalningen gjordes efter det att Zambagars direktör N-Å.R. i samråd med bolagets revisor funnit att bolaget var på obestånd och beslutat att inställa bolagets betalningar. N-Å.R. hade dessutom på telefon diskuterat bolagets betalningssvårigheter med BSP. Betalningen skedde i den formen att N-Å.R. personligen överförde pengarna med hjälp av dator, vilket var en annan betalningsmetod än den som normalt användes vid Zambagars månatliga betalningar till flygbolagen. Med hänsyn till dessa omständigheter kan betalningen inte anses som ordinär.

Återvinning skall således medges med avseende på beloppet 1097255 kr.

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut i själva saken förpliktar HD BSP Scandinavia & Iceland Ekonomisk Förening att till Zambagar Direkt Persontransport & Service i GBG AB:s konkursbo utge 1 097 255 kr jämte ränta enligt 5 § räntelagen från d 15 jan 1993 till dagen för HD:s dom och enligt 6 § räntelagen från dagen för HD:s dom till dess betalning sker.

HD:s dom meddelades d 30 dec 1999 (mål nr T 2047-97).