NJA 2012 s. 391

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Eva Mårtensson Serrander) anförde i beslut den 9 mars 2009 följande.

Betalningssäkring har skett från ett konto som ostridigt tillhör M.K. Utmätning har skett av de betalningssäkrade medlen. Följaktligen anses även utmätningen ha skett från M.K:s konto. Utmätningen har således skett med stöd av 4 kap. 17 § UB, dvs. därför att det framgår att egendomen tillhör gäldenären. Vid sådant förhållande måste tredje man/gäldenären visa att vederbörande har rätt till egendomen för att utmätningen skall kunna upphävas.

M.K. har fått 2 577 331 kr insatt på sitt privatkonto 7370-10-02207. Det får anses utrett att detta belopp kommer från försäljningen av T.K:s och Ma.K:s fastighet och att pengarna, i vart fall i huvudsak, skulle redovisas till dem. Det är således klarlagt att M.K. innehaft medlen med redovisningsskyldighet.

Enligt lagen (1944:181) om redovisningsmedel gäller som huvudregel att medel som någon har mottagit för annan med skyldighet att redovisa för dem och som för detta ändamål hålls avskilda skall vara förbehållna huvudmannen om avskiljandet skett utan dröjsmål.

I målet har framkommit att av de medel som sattes in på konto 7370-10-02207 så blev 400 000 kr stående kvar fram till den 5 februari 2007. Därefter flyttades även dessa pengar till det e-sparkonto från vilket de sedermera betalningssäkrades. Utmätning skedde sedan av de betalningssäkrade medlen. Fråga är då om medlen avskilts för T.K:s och Ma.K:s räkning och om det i så fall skett utan dröjsmål.

Av förarbetena till lagen om redovisningsmedel och av praxis framgår att det ställs stränga krav för att medel skall anses vara behörigen avskilda. Till exempel anses så inte vara fallet om medlen sätts in på en bankräkning som den redovisningsskyldige genom insättningar och uttag använder som ett vanligt privat bankkonto.

Av det av M.K. ingivna kontoutdraget har framgått att konto 7370-1002207 användes flitigt av M.K. för allehanda transaktioner vid den tidpunkt då medlen sattes in. Sammanblandning av medlen har därför skett när pengarna sattes in på detta konto. Det är tveksamt om avskiljande kan anses ha skett genom att pengarna fördes över till e-sparkontot. Även om så skulle anses vara fallet framgår av ingivna kontoutdrag att de 400 000 kr som insattes på konto 7370-10-02207 den 24 januari 2007 flyttades till e-sparkontot först den 5 februari 2007. Av NJA 1985 s. 836 och NJA 1987 s. 517 framgår att huvudmannen ansetts ha separationsrätt till avskild egendom om avskiljande skett inom en till två dagar. I det föreliggande fallet har det förflutit mer än tio dagar innan någon åtgärd för ett eventuellt avskiljande vidtogs. Detta innebär enligt tingsrättens uppfattning att avskiljandet i det aktuella fallet i vart fall inte skett utan dröjsmål. Under rådande omständigheter har Ma.K. och T.K. inte längre rätt till medlen. Det har således varit möjligt att utmäta dessa för M.K:s skulder.

Tingsrätten lämnar överklagandet utan bifall.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Bengt Sagnert samt hovrättsråden Jan E Ohlsson och Bob Nilsson Hjorth, referent) anförde i beslut den 19 oktober 2010 följande.

Bakgrund

Av utredningen i målet framgår att det till ett M.K. tillhörigt privatkonto den 24 januari 2007 överfördes 2 577 331 kr. Från privatkontot överfördes till ett M.K. tillhörigt e-sparkonto först 2 000 000 kr den 26 januari 2007 och därefter 400 000 kr den 5 februari. Den 26 april 2007 tog Kronofogdemyndigheten genom betalningssäkring i anspråk 400 518 kr från e-sparkontot såsom tillhöriga M.K. För täckande av M.K:s skulder till staten utmättes de betalningssäkrade medlen den 31 januari 2008.

Parternas talan i hovrätten

M.K. har mot utmätningen invänt: Han har gentemot sina barn varit redovisningsskyldig för de medel som utmätts. Han har avskilt pengarna för sina huvudmäns räkning genom att föra över dem till e-sparkontot. Överföringen har skett utan dröjsmål. I vart fall befann han sig inte på obestånd när medlen överfördes till e-sparkontot.

Till utvecklande av sin talan vad avser frågan om obestånd har M.K. i hovrätten bl.a. anfört: Beslut från skattemyndigheten om beskattningsåtgärd kom först efter det att M.K. överfört medlen till e-sparkontot. Detta kan därför inte medföra att han var insolvent vid tidpunkten för överföringen. Dessutom har han överklagat beslutet till domstol, och denna process är ännu inte avslutad.

Skatteverket har i hovrätten anfört: De utmätta medlen har sammanblandats på M.K:s privatkonto. De har inte avskilts utan dröjsmål. M.K. var på obestånd när medlen fördes över till e-sparkontot.

Frågan om obestånd har Skatteverket utvecklat enligt bl.a. följande. M.K. försattes i konkurs den 16 september 2008. Då uppgick skulderna till staten till 509 943 kr, medan tillgångarna uppgick till 41 kr. Vid tidpunkten för överföringen till e-sparkontot pågick skatterevision avseende M.K:s handelsbolag. Resultatet av denna blev att M.K. dels ålades solidariskt betalningsansvar för bolagets mervärdesskatter avseende januari 2005-juni 2006, dels påfördes inkomstskatter för 2005 års inkomster i bolaget. Skatteskulden ska när M.K:s solvens bedöms, i enlighet med de principer som gäller vid återvinning, anses ha uppkommit under 2005-2006. M.K. har således viss tid före överföringen till e-sparkontot haft skatteskulder om över 1,1 miljon kr. M.K. var därför på obestånd när medlen överfördes till e-sparkontot.

Skäl för beslutet

M.K. har innehaft medlen med redovisningsansvar

Innestående medel på ett bankkonto är inte av sådan karaktär att de kan anses vara i någons besittning. Därigenom kan sådan egendom inte vara föremål för besittning i den mening som förutsätts för en tillämpning av presumtionsreglerna i 4 kap. 18 och 19 §§ UB (se NJA 1984 s. 656 och 2009 s. 500).

I stället får medlen utmätas enligt 4 kap. 17 § UB om det framgår att medlen tillhör gäldenären. För att de utmätta medlen tillhör gäldenären har Skatteverket bevisbördan (se NJA 2009 s. 500). Eftersom kontot står i M.K:s namn ska emellertid medlen på kontot anses tillhöra honom, om det inte visas att någon annan har ett sakrättsligt skyddat anspråk på dem (se NJA 1998 s. 275 och RH 1983:57).

Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning att M.K. har mottagit medlen med skyldighet att redovisa dem i den mening som avses i lagen (1944:181) om redovisningsmedel (redovisningslagen); något som Skatteverket inte heller synes ha ifrågasatt i hovrätten.

Har medlen avskilts utan dröjsmål?

Medlen har varit sammanblandade med M.K:s medel när de fanns på hans privatkonto. Det innebär i sig inget hinder mot separationsrätt, om förutsättningarna enligt redovisningslagen är uppfyllda (se t.ex. NJA II 1944 s. 412 och 414, Håstad, Torgny, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl. 2000, s. 169 f., och Walin, Gösta, Separationsrätt, 1975, s. 96 och 118). Nästa fråga blir, som Skatteverket utformat sin talan i hovrätten, om överföringen till e-sparkontot innebär att medlen har avskilts utan dröjsmål, så att separationsrätten därigenom består.

Enligt hovrätten har medlen avskilts genom överföringen till e-sparkontot.

Enligt det kontoutdrag som åberopats framgår det nämligen att endast ett fåtal transaktioner företagits på e-sparkontot under tiden den 8 november 2006-9 januari 2008. De avser insättning av upplupen ränta och betalning av preliminär skatt. Under den tid redovisningsmedlen fanns där har inga andra transaktioner gjorts och endast ytterligare 518 kr 81 öre funnits på kontot.

Och principen är den att medel som satts in på ett bankkonto för annans räkning inte är behörigen avskilda, om uppdragstagaren genom insättningar och uttag för egen del använder bankräkningen som ett vanligt privat konto. Men å andra sidan förlorar inte en bankräkning med redovisningsmedel sin särskilda karaktär så snart ett belopp som tillhör kontoinnehavaren finns på kontot. Att ett sådant belopp genom tillfälligt förbiseende placerats där eller att upplupen ränta som tillkom innehavaren kvarstår där har angetts som exempel på detta. (Se NJA 1995 s. 367, NJA II 1944 s. 411 f. och Walin, a.a. s. 111.)

Nästa fråga är då om medlen avskilts utan dröjsmål.

Vad som menas med utan dröjsmål får avgöras efter omständigheterna. I förarbetena (NJA II 1944 s. 413) ansåg man att det var svårt att fixera en frist ”som skulle passa för de växlande förhållandena i städer och på landsbygd, vid yrkesmässig verksamhet av skilda slag och vid tillfälliga privata uppdrag”. Den föreslagna regeln skulle i stället medge ”en skälig bedömning efter olika förhållanden”.

I praxis har medel ansetts avskilda utan dröjsmål när avskiljandet skett inom en till två dagar respektive tre dagar när den som tog emot medlen var utomlands och saknade kännedom om utbetalningen (se NJA 1985 s. 836, 1987 s. 18 och 1987 s. 517). Vid transaktioner mellan privatpersoner har man i praxis accepterat upp till fyra dagar, när två av dessa varit helgdagar (se RH 2009:59).

Håstad har konstaterat att det inte är känt hur många fler dagar som kan tolereras, men i fråga om näringsidkare torde det krävas att de strax läser inkommande betalningsavier och inom några dagar avskiljer. Walin har angett att hänsyn får tas till vad som är praktiskt och rimligt. Kortare uppskov som beror på sjukdom eller liknande bör man kunna bortse från. På samma sätt är det om sysslomannen har varit bortrest, saknat medhjälpare och skilt av medlen så snart sysslomannen åter tar hand om kassan. (Se Håstad, a.a., s. 170 och Walin, a.a., s. 119.)

I förevarande fall rör det sig om ett enstaka redovisningsuppdrag inom ramen för ett familjeförhållande. Det talar för ett generöst synsätt.

Å andra sidan har de pengar som M.K. innehaft med redovisningsansvar influtit på hans privatkonto den 24 januari 2007 och de 400 000 kronorna överförts till e-sparkontot först den 5 februari 2007, dvs. 12 dagar senare. Därtill kommer att överföringar hade kunnat ske på ett snabbt och enkelt sätt då M.K. haft tillgång till internetbank. Han har också endast två dagar efter det att redovisningsmedlen flöt in på hans privatkonto den 24 januari 2007 fört över 2 000 000 kr till e-sparkontot. Inga uppgifter finns om att M.K. har varit sjuk eller liknande. Medlen har därför inte avskilts utan dröjsmål.

Är medlen avskilda trots att det inte skett utan dröjsmål?

Av lagen (1944:181) om redovisningsmedel följer slutligen att även medel som inte avskilts utan dröjsmål kan anses avskilda för huvudmannens räkning. För det krävs att huvudmannen inte befann sig på obestånd vid tidpunkten för avskiljandet. Med obestånd avses detsamma som inom konkursrätten, dvs. att gäldenären inte rätteligen kan betala sina skulder och denna oförmåga är inte endast tillfällig (Walin, a.a., s. 121). Frågan blir således om M.K. var solvent när medlen fördes över till e-sparkontot.

Enligt förarbetena är det i tvivelaktiga fall den som vill åberopa avskiljandet som ska styrka att sysslomannen var solvent vid avskiljandet (NJA II 1944 s. 414). Utgångspunkten är enligt hovrätten rimlig, eftersom det handlar om att så att säga återskapa en separationsrätt som gått förlorad i och med dröjsmålet. Walin har redogjort för situationer där den som åberopar avskiljandet är en annan än sysslomannen och där bevisläget bör bedömas annorlunda på grund av att den som åberopar avskiljandet kan ha svårigheter med att få fram bevisning i frågan (a.a., s. 122 f.). Något sådant är emellertid inte aktuellt i förevarande fall eftersom den som åberopar avskiljandet är densamme som sysslomannen, dvs. M.K.

Enligt Walin kan, om sysslomannen gått i konkurs, förutsättas att konkursförvaltningen genom granskning av bokföring och tillgängliga handlingar söker utreda när gäldenären blev insolvent. Om konkursförvaltaren mot all förmodan skulle vägra att upplysa om resultatet torde, enligt Walin, denna vägran enligt allmänna bevisregler få anses styrka den redovisningsberättigades ståndpunkt, eftersom konkursförvaltaren är den som lättast har att skaffa fram materialet.

M.K. var, utifrån vad parterna samstämmigt angett, enligt konkursförvaltarens bedömning på obestånd under 2007 när det stod klart att han skulle påföras skatter och avgifter som en följd av den genomförda skatterevisionen. Såvitt framkommit ligger denna tidpunkt efter avskiljandet av redovisningsmedlen, vilket skedde den 5 februari 2007, dock utan att det framgår exakt hur lång tid det rör sig om.

Konkursförvaltarens uppfattning bör, enligt hovrätten, ges den betydelsen att - även om det i ett utgångsläge har ålegat M.K. att visa att han var solvent vid avskiljandet - det är Skatteverket som ska visa att obeståndet inträffat tidigare än vad konkursförvaltaren angett.

I denna del har Skatteverket argumenterat sammanfattningsvis på det sättet att skatteskulderna ska anses ha uppkommit redan under respektive beskattningsår som de är hänförliga till och att inget i konkursförvaltarens och Kronofogdemyndighetens utredningar, vilka i och för sig gjorts i tiden efter avskiljandet, talar för att M.K. då hade tillgångar motsvarande skulderna. Någon bevisning i denna fråga har Skatteverket inte åberopat. Inte heller har Skatteverket bemött M.K:s invändning att avgörandena inte har vunnit laga kraft. Mot nu angiven bakgrund har Skatteverket inte visat att M.K. var på obestånd redan när redovisningsmedlen avskildes. Utmätningen ska därmed upphävas.

Hovrätten ändrade tingsrättens beslut och upphävde utmätningen.

Domskäl

HD (justitieråden Leif Thorsson, Ann-Christine Lindeblad, referent, Ella Nyström, Göran Lambertz och Svante O. Johansson) meddelade den 15 juni 2012 följande beslut.

Skäl

Bakgrund m.m.

Har medlen avskilts utan dröjsmål?

Har medlen avskilts under tid då M.K. inte var på obestånd?

Domslut

HD:s avgörande

Med ändring av hovrättens beslut fastställer HD Kronofogdemyndighetens beslut om utmätning den 31 januari 2008.