Domskäl

TR:n (rådmännen Holmqvist och Cederberg samt tingsfiskalen Norén) anförde i dom d 9 febr 1984: Genom artiklar i rikspressen d 27 jan 1979 blev bekant att strålskyddsinstitutet vid undersökningar funnit hög radondotterhalt i vissa byggnader i Ekedalen i Tidaholms kommun. Under den därefter följande allmänna radondebatten kom fram att även hus byggda av vissa sorters lättbetong kunde misstänkas vara besvärade av hög radondotterhalt. I början av 1981 lät Skövde kommuns hälsovårdskontor i samarbete med statens provningsanstalt i Borås mäta upp radondotterhalten i den av U.N. försålda byggnaden. Årsmedelvärdet uppskattades till 550 becquerel (Bq) per kubikmeter luft. Socialstyrelsen har angett att sanitär olägenhet föreligger om radondotterhaltens årsmedelvärde överstiger 400 Bq per kbm. Vid 1981 års fastighetstaxering klassades huset som radonhus och fastighetens taxeringsvärde nedsattes på grund härav med 20 000 kr.

C.B. och L.K. har nu yrkat att U.N. som nedsättning av köpeskillingen förpliktas att genast utge 20 600 kr jämte ränta enligt 2 och 5 §§räntelagen från d 1 aug 1978 till dess betalning sker. De har anfört i huvudsak följande. Vid deras besiktning av fastigheten före köpet uppgavs att byggnaden var konstruerad och uppförd av aktiebolaget Ytong. Därav drog de den slutsatsen att byggmaterialet var betong eller lättbetong. Vid tiden för köpet kände de inte till förekomsten av radongaser i byggnader och därav föranledda hälsorisker. De hade inte någon rimlig anledning att misstänka några sådana risker med huset. Byggnadsnämnden har upplyst att det finns viss radonhalt i marken under huset men att det däremot inte finns radonhaltigt återfyllnadsmaterial runt huset. Radonhalten kommer från skifferlager under jordytan. S k rödfyr finns däremot inte i detta område. Vetenskapen har sedan många år tillbaka känt till att blåbetongen avgav skadliga radongaser. Detta har emellertid inte varit bekant för allmänheten förrän förhållandena i Ekedalen väckte sensation. Eftersom radondotterhalten i byggnaden vid köpet översteg det av socialstyrelsen angivna gränsvärde om 400 Bq, där sanitär olägenhet föreligger, är fastigheten behäftad med fel som avses i 4 kap 19 § JB. Fastigheten avviker sålunda från vad köparna med hänsyn till omständigheterna haft anledning räkna med vid köpet. De är därför berättigade till nedsättning av köpeskillingen med belopp som motsvarar kostnaden för avhjälpandet av felet. Enda sättet att komma till rätta med felet är att installera förbättrade ventilationsanordningar. En sådan installation kostar omkring 20 600 kr.

U.N. har bestritt käromålet. Såsom i och för sig skälig nedsättning av köpeskillingen har han vitsordat ett belopp om 2 600 kr. Han har vidare vitsordat att man kan få ned radondotterhalten genom ventilation, att detta är en lämplig åtgärd och att en ventilationsanläggning kostar 20 600 kr.

U.N. har i korthet angivit följande grunder för sitt bestridande. Det är inte visat att radondotterhaltens årsmedelvärde verkligen uppgått till 550 Bq vid köpet. Även om man godtar 550 som riktig siffra även 1978, kan man inte med säkerhet säga att årsmedelvärdet översteg 370 Bq 1978, eftersom medelvärdets onoggrannhet uppgår till 180 Bq och eftersom ett mätvärde inte är tillräckligt. Om TR:n skulle finna att årsmedelvärdet översteg 400 Bq, hävdar han att det inte är visat att en sådan radondotterhalt är hälsovådlig. För den händelse sistnämnda förhållande anses styrkt gör han gällande att detta ej är något fel som avses i 4 kap 19 § JB, eftersom en senare vetenskaplig upptäckt beträffande visst materials skadliga egenskaper inte kan medföra att fel i JB:s mening förelegat vid ett tidigare köp. Om fel likväl anses föreligga, skall käromålet ogillas på den grund att han friskrivit sig från ansvar avseende fastighetens skick i det aktuella hänseendet genom punkterna i och 11 i köpekontraktet. I punkt 1 sägs att fastigheten, med vad därtill lagligen hör och tillvinnas kan, överlåtes i det skick den av köparen har besiktigats och godkänts. Om inte heller giltig friskrivning anses ha skett, görs slutligen gällande att köparna brustit i sin undersökningsplikt. De skulle med sakkunnig hjälp kunnat få reda på om byggnadsmaterial och markförhållanden var sådana att radondotterhalt erhölls i huset. De har emellertid underlåtit att anlita sådan hjälp och även underlåtit att undersöka material och markförhållanden.

U.N. har vidare anfört: Han bytte arbete 1978 och måste i anledning därav tillsammans med sin familj flytta till Karlstad. När han våren 1978 bjöd ut fastigheten till försäljning låg villapriserna i topp. Han begärde 400 000 kr för fastigheten och hävdar att detta var ett rättvisande pris för den. För att få fastigheten såld snabbare godtog han dock 382 000 kr som köpeskilling. I samband med att köpekontraktet upprättades erhöll köparna samtliga byggnadshandlingar beträffande huset. Av dessa framgår klart att huset är byggt av betong eller lättbetong. Inga speciella frågor ställdes i anledning därav till U.N.. Frågan om eventuell radondotterhalt diskuterades inte heller. Köparna fäste inte någon vikt vid husets byggnadsmaterial, markbeskaffenhet eller eventuell radondotterhalt. Varken han eller köparna kände i juni 1978 till blåbetongens och skifferns egenskaper att utsända radonstrålning. Köparna hade vid en fackmässig undersökning kunnat få besked på denna punkt. Köparna har förvärvat en fastighet som var byggd av ett vid tiden för uppförandet vedertaget material och med en grundläggning som var godkänd. Något annat har köparen aldrig haft rätt att räkna med. Regeln om abstrakta faktiska fels rättsverkan enligt 4 kap 19 § JB tar ju sikte på avtalet och avtalstillfället. Vid köpet fanns ingen känd avvikelse från "normalstandard". Det finns det inte heller idag när man vet om blåbetongens och skifferns verkan. Det är "normalt" att dessa material ger viss radondotterhalt. Något abstrakt faktiskt fel föreligger sålunda inte. När det gäller frågan om friskrivning har punkt 11 i köpekontraktet betydelse. Den lyder: "Köpare och säljare är medvetna om sin undersöknings- resp upplysningsplikt. Säljaren har för köparen lämnat uppgifter beträffande eventuella fel och brister i fastigheten enligt blanketten 'Husets skick', vilken tillsammans med försäkringsbevis 'Försäkring av dolda fel' nr 943 och försäkringsvillkor 'Dolda fel V 435:2' bifogas detta kontrakt. Parterna är överens om att inga ytterligare överenskommelser avseende fastighetens skick träffats dem emellan." Köparna har varit medvetna om vilket byggnadsmaterial som använts i huset och har lätt haft möjlighet att ta reda på vilken typ av mark huset var byggt på. De har godtagit de faktiska förhållandena i dessa hänseenden och därigenom godkänt de förhållanden som nu blivit kända.

Domskäl. I målet har L.K. och U.N. hörts under fritt partsförhör.

Kärandena har åberopat en skrivelse från statens provningsanstalt rörande mätningar av radondotterhalten i byggnaden. Av skrivelsen framgår att mätningen pågått under tiden d 5 nov 1980-d 4 febr 1981, dvs under 91 dygn. Radondotterhalten har angivits till 628 Bq i gillestugan i plan 1 och till 396 Bq i köket i plan 2. Årsmedelvärdet har uppskattats till 550 Bq och dess onoggrannhet har angivits vara 180 Bq. Vidare har framhållits att bostaden har självdragsventilation och att ventilationen i förhållande till övriga året varit normal.

Statens strålskyddsinstitut har genom H.E. på TR:ns begäran besvarat sex av U.N. ställda frågor. E har svarat kortfattat och i övrigt hänvisat till vissa bilagda dokument och två rapporter som utarbetats av radonutredningen. Av svaren framgår bl a följande. Lättbetong, som också kallas gasbetong, kan vara sandbaserad eller alunskifferbaserad. Den sandbaserade gasbetongen avger vanligen mindre mängd radon än vanlig betong. Den alunskifferbaserade gasbetongen avger däremot som regel mer radon än andra byggnadsmaterial. Redan på 1950-talet diskuterades strålrisken i bostäder. Detta gällde i första hand gammastrålningen från byggnadsmaterialet. I vissa tidningsartiklar nämndes emellertid även radon. Först 1968 blev radon eller radondöttrar direkt uppmärksammat i press. 1974 informerade institutet i samband med energikrisen berörda myndigheter och massmedia om strålrisker vid bristande ventilation. Institutet varnade då för alltför överdriven tätning av bostäder med anledning av risken för förhöjda radon- och radondotterhalter. Vid den tidpunkten bedömdes dock radonproblemet vara betydligt mindre omfattande än vad som senare visade sig vara fallet. Först 1979 när institutets rapport 1979-006 publicerades, väckte radonproblemet stor uppmärksamhet och institutets undersökningar refererades i massmedia. Uppskattningarna av radonets och radondöttrarnas skadliga effekter kunde entydigt påvisas först i början av 1970-talet. Misstankar om skada vid inandning av radon och radondöttrar har dock funnits långt tidigare. All mark avger radon i större eller mindre omfattning. Variationerna är stora och beror på jordart, porositet etc. Skövde ligger inom ett alunskifferområde och alunskiffer är ett material som innehåller större mängd radioaktiva ämnen än vad som annars är vanligt i Sverige. Risken är därför stor att radon tränger in i bostäder som är belägna på sådan mark såvida ej särskilda åtgärder för att förhindra detta vidtagits. Radon och radondöttrar som härrör från lättbetong skiljer sig inte från radon och radondöttrar som bildas i t ex urangruvor. Däremot kan skadan på andningsorganen vara olika beroende på olikheter i miljön. Nuvarande gränsvärde grundar sig på nationella och internationella riskbedömningar. Medelvärdet tillsammans med osäkerhetsintervallet anger ett område inom vilket årsmedelvärdet med stor sannolikhet ligger. Det är omöjligt att på grundval av ett enda mätvärde som endast representerar en del av året med säkerhet säga att det gäller som medelvärde för hela året även om mätmetoden medger god noggrannhet i själva mätvärdet. Intervallet kan också tolkas så att det vore osannolikt att det verkliga årsmedelvärdet ligger under 370 Bq eller över 730 Bq och att man i brist på säkrare metoder valt intervallets mittpunkt som medelvärde. Det är med nuvarande kunskaper omöjligt att i ifrågavarande fall uttala sig om hur stor del av radonhalten som härrör från markstrålning och hur stor del som härrör från byggnadsmaterialet. Den tumregel som för närvarande tillämpas och som sannolikt har många undantag är att om radondotterhalten överstiger 800 Bq så har man stor inverkan från marken även om huset är uppfört helt i blå lättbetong.

TR:n gör följande bedömning.

Det torde inte vara möjligt att med de mätmetoder som för närvarande står till buds med absolut säkerhet fastslå radondotterhaltens årsmedelvärde i en byggnad. I förevarande fall har statens provningsanstalt efter mätning under 91 dygn och med angivande av att ventilationen under tiden för mätningen varit normal i förhållande till övriga året uppskattat årsmedelvärdet till 550 Bq per kbm och angivit årsmedelvärdets onoggrannhet till 180 Bq. Anledning saknas att anta att en mätning under längre tid skulle ha gett nämnvärt lägre årsmedelvärde eller att årsmedelvärdet skulle ha varit lägre vid tiden för köpet. TR:n anser sig därför kunna utgå från att byggnaden vid sistnämnda tidpunkt hade en radondotterhalt som översteg 400 Bq per kbm beräknat som årsmedelvärde. Enligt socialstyrelsens råd och anvisningar utgör en sådan radondotterhalt en sanitär olägenhet. TR:n saknar anledning att ifrågasätta denna bedömning. På grund av vad nu anförts finner TR:n att fastigheten varit behäftad med fel och att detta funnits redan vid köpetillfället. Att den av U.N. nämnda vetenskapliga upptäckten gjorts först efter köpet föranleder inte till annan bedömning.

Punkterna 1 och 11 i köpekontraktet kan inte anses innebära att U.N. friskrivits från ansvar för fel av ifrågavarande slag.

I målet är ostridigt att radondotterhalten orsakats av radon såväl i marken som i byggnadsmaterialet och att ingen av parterna vid köpet kände till att radon eller radondotterhalter kunde förekomma i byggnader. Utredningen - framför allt vissa tidningsartiklar - ger visserligen vid handen att man redan under 1950-talet varit medveten om att radioaktiv strålning förekom i vissa hus och att radon i större mängd kunde vara skadligt. Artiklarna har emellertid varit allmänt hållna och geografiska preciseringar till det aktuella området har inte gjorts. Inte heller synes någon organiserad besiktning av hus för att utröna förekomst av radon ha förekommit i trakten före sommaren 1978. Problemet verkar överhuvudtaget inte nämnvärt ha uppmärksammats vid husköp i Sverige före detta år. Mot denna bakgrund och med beaktande av övriga förebragta omständigheter kan det inte begäras att C.B. och L.K. själva eller med anlitande av sakkunnig borde ha vidtagit särskild undersökning av byggnaden vad gällde förekomsten av radondotterhalt. Då byggnaden således är behäftad med fel, vilket kärandena inte med rimlig grad av noggrannhet borde ha upptäckt, avviker fastigheten från vad de haft anledning att räkna med. Kärandena är därför berättigade till nedsättning av köpeskillingen. Nedsättningen bör bestämmas till ett belopp som motsvarar kostnaderna för en ventilationsanläggning. Rörande detta belopp råder ej tvist.

På grund av det anförda skall käromålet bifallas.

Domslut

Domslut. U.N. skall till C.B. och L.K. utge 20 600 kr jämte ränta enligt 2 och 5 §§räntelagen från d 1 aug 1978 till dess betalning sker.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Hovrättsrådet Sundström var skiljaktig och anförde: Regeln om abstrakta fel vid fastighetsköp bildades vid nya JB:s tillkomst på mönster av vad som gäller vid avtal om köp av lös egendom; sådana avtal kunde i brist på konkret innehåll tolkas eller fyllas ut med vad som ansågs avtalat, med handelsbruk eller annan sedvänja. Lagrådet uttalade vid sin granskning av jordabalksförslaget (prop 1970:20, del A s 220-221) dels att i och för sig skulle regeln om vad köparen äger kräva kunna inskränkas till en hänvisning till vad som får anses avtalat, dels att det låg i sakens natur att försiktighet måste iakttas när avtalet utsträcks att gälla något varom intet direkt förekommit. I förarbeten uttalades vidare att det fick ankomma på rättspraxis att närmare utforma vad som skulle avses med abstrakta fel vid fastighetsköp. Jag har inte funnit några vägledande rättsfall, där det varit fråga om andra fel i fastighet än sådana som utgjort fel i förhållande till de normer som gällt vid avtalstillfället. Rättsfallet NJA 1978 s 307 är bekant för att HD där tillerkänt en fastighetsköpare skadestånd på grund av en utfästelse, som inte framgick av köpeavtalet, men som säljaren fingerades ha gjort. Även i detta fall gällde den fingerade garantin en avvikelse från normal standard enligt normer som förelåg vid köptillfälle. Bifall till en köpares yrkande om nedsättning av köpeskillingen på grund av att det efter köpet upptäckts nya hälsorisker som föranlett nya normer förutsätter således i princip att köpeavtalet tolkas eller utfylles så, att säljaren anses ha åtagit sig - med motsvarande förväntning från köparens sida - att svara för att fastigheten är fri från allehanda hälsorisker inte endast enligt de normer som gäller vid köparens undersökning och köpslutet, utan även enligt normer som kan komma att antas inom tio år efter köpslutet. En så långtgående tolkning eller utfyllnad av ett avtal om fastighetsköp är inte realistisk och jag är inte beredd att göra den i förevarande mål. Endast undantagsvis kan det enligt min mening godtas att avtal om fastighetsköp fylls ut med säljaransvar för förhållanden som varken säljare eller köpare kunnat upptäcka eller gardera sig mot vid tiden för köpeavtalet. Det gäller sådana fall där det visas att fastigheten vid tiden för köpet varit behäftad med en odiskutabel hälsofarlighet som kan sägas ha inneburit en avvikelse från en s k "kärnegenskap". Frihet från radongas kan emellertid inte anses i sig utgöra en sådan kärnegenskap. Radongas förekommer i alla bostäder i större eller mindre utsträckning beroende på byggnadsmaterial, markbeskaffenhet och ventilation. Uppemot hälften av landets bostäder, ytmässigt räknat, innehåller som byggnadsmaterial alunskifferbaserad lättbetong, som avger särskilt mycket radongas. Vad som utgör avvikelse från kärnegenskap måste således bestämmas utifrån mängden radongas och dess antagna farlighet. I målet har åberopats att socialstyrelsen enligt en 1980 antagen norm anser att ett årsmedelvärde över 400 Bq per kbm utgör sanitär olägenhet. Denna norm är godtyckligt bestämd och grundas inte på några redovisade säkra rön om radonets hälsofarlighet. Inte heller har socialstyrelsen anvisat hur årsmedelvärde skall beräknas. Det är således i vissa fall svårt att fastställa huruvida sanitär olägenhet skall anses föreligga enligt normen eller ej. Enligt min mening är således inte heller visat att fastigheten vid köptillfället saknat en sådan kärnegenskap, som kan föranleda strikt ansvar för säljaren. Jag ogillar käromålet.

Domskäl

Domskäl. C.B. och L.K. har som grund för sin talan i målet anfört att radondotterhalten i huset vid deras förvärv av fastigheten d 22 juni 1978 översteg av socialstyrelsen i kungörelse d 1 sept 1980 angivet gränsvärde för sanitär olägenhet, 400 bequerel per kubikmeter (Bq/m3) luft, beräknat som årsmedelvärde och att fastigheten därför avvek från vad de med hänsyn till omständigheterna haft anledning räkna med vid köpet.

Rörande radondotterhaltens storlek har C.B. och L.K. åberopat en av statens provningsanstalt avgiven rapport, grundad på en mätning med spårfilm under tiden d 5 nov 1980-d 4 febr 1981. Vid detta tillfälle uppmättes i huset, som är en tvåplans suterrängvilla dels i en gillestuga i det nedre planet en radondotterhalt på 628 Bq/m3 dels i köket i det övre planet en radondotterhalt på 396 Bq/m3. Med utgångspunkt i dessa värden har provningstanstalten uppskattat radondotterhaltens årsmedelvärde till 550 Bq/m3 med en "onoggrannhet" på 180 Bq/m3. Innebörden härav är att årsmedelvärdet antagits ligga i intervallet 370-730 Bq/m3.

U.N. har inte riktat någon anmärkning mot mätningens utförande eller beräkningen av radondotterhalter och årsmedelvärde. Han har däremot framställt ett flertal andra invändningar mot käromålet, bl a ett antal påståenden avseende bevisfrågor. Han har sålunda gjort gällande, för det första att det inte är visat att en radondotterhalt på 400 Bq/m3 är hälsovådlig, för det andra - om denna radondotterhalt är att anse som hälsovådlig - att det inte visats annat än att årsmedelvärdet uppgick till 370 Bq/m3, dvs nedre gränsen för det tidigare intervallet, och för det tredje att det inte visats hur mycket av radondotterhalten som härrör från marken under huset.

Den av C.B. och L.K. åsyftade kungörelsen av socialstyrelsen innefattar råd och anvisningar om åtgärder mot radon i bostäder. Råden och anvisningarna riktas till hälsovårdsnämnderna. Under rubriken "Bedömningsgrund för sanitär olägenhet" sägs att sanitär olägenhet får anses föreligga när radondotterhalten i utrymmen där boende stadigvarande vistas överstiger 400 Bq/m3, beräknat som årsmedelvärde. Till grund för kungörelsen ligger förslag som den i febr 1979 tillsatta radonutredningen avgav i en i maj 1979 avlämnad promemoria (Ds Jo 1079:9). Radonutredningensförslag gick ut på att vissa provisoriska gränsvärden för radondotterhalter i bostäder skulle gälla i avvaktan på slutförandet av utredningens arbete. Såvitt gällde befintlig bebyggelse innebar förslaget att radondotterhalten inte skulle tillåtas överstiga 400 Bq/m3 som årsmedelvärde. Till grund för förslaget låg uppskattningar rörande hälsorisker vid olika halter av radondöttrar.

Det av radonutredningen och socialstyrelsen angivna gränsvärdet 400 Bq/m3 måste ses mot bakgrund av att det inom strålskyddsområdet inte synts möjligt att ange preciserade värden för vad som utgör för människors hälsa skadlig strålning vid olika slag av radioaktiva amnen. Man arbetar i stället med säkerhetsmarginaler som bedöms vara betryggande. Ett uttryck härför är de gränsvärden som tillämpas på olika områden inom strålskyddsverksamheten. I sammanhanget förtjänar framhållas att även begreppet "sanitär olägenhet" i sig inrymmer en riskbedömning (se numera legaldefinitionen i 1 § 2 st hälsoskyddslagen, vilken definition endast kodifierar vad som tidigare gällt). Av utredningen framgår att en radondotterhalt på 400 Bq/m3 3 i bostäder från risksynpunkt bedömts ligga i nivå med det gränsvärde som gäller för strålningsarbete och för arbete i svenska gruvor. Med hänsyn till vad nu anförts måste bedömningen i målet utgå från antagandet att en radondotterhalt i bostäder som överstiger det av radonutredningen och socialstyrelsen angivna gränsvärdet 400 Bq/m3 innebär en beaktansvärd risk för de boendes hälsa.

Uppskattningen av radondotterhalten i en bostad är behäftad med osäkerhet i vissa avseenden. Osäkerheten hänför sig till den kemisktekniska bearbetningen av mätmaterialet och till beräkningen av luftomsättningen i bostaden under mättiden i förhållande till luftomsättningen i medeltal under året. Med hänsyn till dessa förhållanden anger provningsanstalten i sina rapporter över verkställda mätningar en "onoggrannhet" i det uppskattade årsmedelvärdet för radondotterhalt. I förevarande fall innebär detta som tidigare nämnts att årsmedelvärdet ligger inom intervallet 370-730 Bq/m3. C.B. och L.K. har gjort gällande att inom ett sålunda beräknat intervall det angivna årsmedelvärdet, här 550 Bq/m3, har den högsta sannolikheten och att sannolikheten avtar successivt ju närmare man kommer intervallets ändpunkter. Även om man skulle utgå från att sannolikheten är lika stor inom hela intervallet, och alltså inom intervallet varje tal är lika sannolikt som något annat, blir emellertid sannolikheten för ett värde över 400 Bq/m3 så avsevärt mycket högre än sannolikheten för ett värde under 400 Bq/m3 att bedömningen i målet bör utgå från att radondotterhalten översteg denna gräns.

Vad gäller U.N:s invändning att det inte visats hur mycket av radondotterhalten som härrör från marken under huset, har han utvecklat sin ståndpunkt på i huvudsak följande sätt. All mark avger viss radonstrålning. Markstrålning kan då inte anses utgöra avvikelse från vad en köpare har att räkna med, om det inte visas vad som i det enskilda fallet är "normal" respektive "onormal" strålning.

De radondotterhalter som med gängse metoder uppmäts i ett hus avser den samlade halten från den mark som huset är byggt på och byggnadsmaterialet i huset. Utredningen i målet ger vid handen att det inte är möjligt att med någon grad av säkerhet avgöra hur mycket av en i ett hus uppmätt radondotterhalt som härrör från marken respektive byggnadsmaterialet. I ett till TR:n avgivet yttrande har strålskyddsinstitutet uttalat att som en "tumregel" gäller att, om radondotterhalten överstiger 800 Bq/m3, inverkan från marken är stor även om huset är uppfört helt i blå lättbetong (det från strålningssynpunkt farligaste byggnadsmaterialet). Vidare framgår av utredningen att storleken av det bidrag som markstrålningen lämnar beror av en mängd faktorer som varierar från fall till fall. Exempel på sådana faktorer är hus typ och grundläggning, sprickor i bottenplatta och källarväggen samt hål kring rör och kablar. Detta innebär i sin tur att bidraget från marken kan begränsas genom byggnadstekniska åtgärder.

I målet får vidare anses utrett att det vid tiden för ifrågavarande fastighetsförvärv var strålningen från byggnadsmaterial som tilldrog sig det dominerande intresset från strålskyddssynpunkt och att strålningsbidraget från marken av forskare och myndigheter bedömdes vara av mindre betydelse. Det får därför antas att en fastighetsköpare vid den tiden inte hade anledning räkna med någon särskilt hög radonstrålning från marken på fastigheten.

Med hänsyn till vad nu sagts skall den sammantagna radondotterhalten från mark och byggnad läggas till grund för bedömningen i målet av frågan om fel i fastigheten.

U.N. har vidare invänt att vid köpet inte förelåg något fel, eftersom det då inte fanns någon anvisning från socialstyrelsen om vid vilken radondotterhalt en bostad skulle anses hälsovådlig. Alternativt har han ort gällande att det förhållandet att en radondotterhalt om 400 Bq/m3 är hälsovådlig inte var vetenskapligt belagt eller i vart fall inte allmänt bekantgjort vid tiden för köpet.

Av utredningen framgår att inom strålskyddsområdet långt före tidpunkten för ifrågavarande fastighetsförvärv gjorts den bedömningen att förekomsten av radondöttrar i luft som inandas innebär risk för lungcancer och för störningar i lungfunktionerna. Denna bedömning byggde på dels resultat som erhållits från undersökningar av gruvarbetare, som utsatts för radon i gruvor, dels teoretiska - s k dosiometriska - beräkningar av hälsorisker vid radioaktiv strålning. Genom radonutredningens förslag och socialstyrelsens tidigare nämnda kungörelse har denna riskbedömning konkretiserats i gränsvärden, såvitt gäller radon i bostäder. För befintlig bebyggelse har därvid angetts gränsvärdet 400 Bq/m3.

Syftet med det nu angivna gränsvärdet är, såvitt utredningen visar, följande. När det gäller risk för störningar i lungfunktionerna har det ansetts att det finns ett tröskelvärde för när sådan risk inträffar. Genom att välja 400 Bq/m3 som gränsvärde har det bedömts att man får en godtagbar marginal för att undvika den nu berörda risken. I fråga om risken för lungcancer däremot utgår riskbedömningen från antagandet att något tröskelvärde inte finns. Valet av gränsvärde och kvalificeringen av radondotterhalter över 400 Bq/m3 såsom sanitär olägenhet får här ses mot bakgrund av att man velat tillskapa en grund för hälsovårdsnämnderna att ingripa med åtgärder mot höga radondotterhalter i bostäder. Ett syfte var också till en början att speciella bostadslån, s k radonlån, skulle kunna beviljas i fall där radondotterhalten i ett hus överstigit gränsen för sanitär olägenhet. Av det anförda framgår att radonutredningens förslag till gränsvärde och socialstyrelsens på grundval härav utfärdade råd och anvisningar rörande sådant värde inte har någon konstitutiv betydelse vad gäller frågan huruvida hälsorisker föreligger eller inte. Vid den rättsliga prövningen i målet är vad utredningen och socialstyrelsen sålunda anfört närmast att jämställa med sakkunnigutlåtanden.

Såsom framgår av vad tidigare anförts förelåg vid förvärvet av ifrågavarande fastighet en radondotterhalt som översteg nämnda gränsvärde. Detta får anses innebära att fastigheten var behäftad med en bristfällighet av beskaffenhet att påverka dess värde.

U.N. har - för det fall att fel i fastigheten befinns föreligga - gjort gällande att han i köpekontraktet friskrivit sig från ansvar för fel. Härmed åsyftas de i TR:ns dom återgivna punkterna 1 och 11 i köpekontraktet. Innehållet i dessa punkter är emellertid inte sådant att de kan tillmätas betydelse av friskrivningsklausul.

U.N. har vidare anfört att C.B. och L.K. brustit i sin undersökningsplikt och därför inte kan göra gällande fel i fastigheten. Han har därvid åberopat vissa pressklipp från åren 1952-1954, 1956, 1966, 1968 och 1974, avseende tidningsartiklar om bl a radon i bostäder, samt två av statens institut för byggnadsforskning under år 1968 utgivna informationsskrifter till främst byggnadsindustrin och byggnadsnämnderna rörande radioaktivitet och byggnadsmaterial. Enligt U.N. borde C.B. och L.K. med hänsyn till den debatt och information som sålunda förekommit ha tänkt på radonfaran och eventuellt anlitat teknisk hjälp vid köpeförhandlingarna.

I målet är ostridigt, att ingen av parterna när köpet skedde hade kännedom om risken med radon i bostäder. Att en fastighetsköpare är okunnig om förhållande som kan innebära att fastigheten är behäftad med fel utesluter emellertid inte hans undersökningsplikt, om det med fog kan hävdas att en normalt aktsam köpare skulle ha uppmärksammat förhållandet. I förevarande fall skulle C.B. och L.K. därför inte med framgång kunna åberopa sin bristande kännedom om riskerna med radon, om radonfrågan vid tiden för deras förvärv av fastigheten varit föremål för en så omfattande debatt och information att en normalt noggrann och intresserad fastighetsspekulant kan antas ha tagit intryck därav. Den utredning som föreligger i målet kan emellertid inte anses ge vid handen att radonproblemet vid tiden för förvärvet var så allmänt uppmärksammat som nyss sagts. Det kan följaktligen inte anses att C.B. och L.K. åsidosatt sin undersökningsplikt.

På grund av det anförda finner HD C.B. och L.K. berättigade till nedsättning av köpeskillingen. Om nedsättningens storlek råder inte tvist.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR Palm var av skiljaktig mening och anförde: Jag vill för min del först pröva den invändning av U.N. som innebär att ett överskridande av gränsvärdet 400 Bq/m3 i allt fall inte kan anses ha utgjort ett fel vid köpetillfället i juni 1978, eftersom gränsvärdet inte fastställts förrän genom socialstyrelsens kungörelse d 1 sept 1980 på grundval av först efter köpet gjorda utredningar och beräkningar.

Bakgrunden till och innebörden av den angivna kungörelsen har ingående redovisats i den av övriga ledamöter beslutade domen. Jag måste emellertid av denna redogörelse, med beaktande också i övrigt av den utredning angående problematiken kring radonstrålning i bostäder som har åberopats i målet, dra slutsatsen att gränsvärdet inte avsetts utvisa en nivå, vid vilken en från hälsoskyddssynpunkt skadlig radondotterhalt inträder eller med säkerhet normalt föreligger. Om radondotterexpositionen ligger under 400 Bq/m3 för år under en lång följd av år har bedömts att det finns en godtagbar marginal till eventuella lungfunktionsskador. Vad beträffar sambandet mellan radondöttrar i bostadsluft och lungcancer har, enligt det betänkande som radonutredningen avgav år 1983, de riskuppskattningar som gjorts beräknats genom linjära extrapolationer från epidemiologiska undersökningar om gruvarbetare och inte på grund av kunskap om låga stråldosers verkan. Därigenom har erhållits ett "övre värde på den möjliga risken", medan "den verkliga risken inte låter sig fastställas". (Se till det anförda SOU 1983:6 s 109 f.)

Det kan antas att i och med fastställande av en norm av detta slag fastigheter med radonvärden över gränsvärdet blir utsatta för ett visst köpmotstånd och för prisfall beroende på hur stor avvikelse från riktvärdet som föreligger i det enskilda fallet. Det nu förevarande målet gäller emellertid ett köp vid en tidpunkt som t o m ligger före den då den utredning tillsattes på vars förslag föreskriften om gränsvärdet bygger. Ett överskridande av värdet 400 Bq/m3 kan enligt min uppfattning inte anses ha vid den tiden i sig inneburit att fastigheten var behäftad med fel av beskaffenhet att kunna medföra ansvar för säljaren enligt 4 kap 19 § JB.

På grund av det anförda finner jag att C.B:s och L.K:s talan om prisnedsättning skall ogillas.

Domskäl

TR:n (rådmannen Chambert och tingsfiskalen Norén) anförde i dom d 21 juni 1983:

Domskäl. På B.K:s begäran har förhör under sanningsförsäkran hållits med henne själv samt vittnesförhör med 1:e hälsovårdsinspektören L.R. och fastighetsmäklaren A.O.. På T.G:s begäran har förhör under sanningsförsäkran hållits med honom själv samt vittnesförhör med fastighetsmäklaren S.F..

B.K.: Vid köpetillfället hade hon överhuvudtaget inte hört talas om radon eller sett någonting om radon i pressen. Hon gick runt och tittade på huset innan köpet. På förfrågan av henne svarade T.G. att huset var byggt av betong, vilket hon uppfattade som något mycket gediget. I huset fanns kraftiga sprickbildningar, som var fullt synliga. Hon tittade dock ej in i sprickorna och såg överhuvudtaget aldrig någon blå betong. När hon flyttat in i huset tillsammans med sin lilla dotter och kommit igång med sjukgymnastikpraktiken, upplyste en väninna henne om att hon bodde i ett "radonhus". Eftersom hon inte kände till radon, började hon efterforska vad radon egentligen var. Hon erfor genom samtal med folk och genom olika artiklar de hälsofarliga effekter radon hade. Hon fick också höra att T.G:s dotter sagt att de ville sälja huset för att komma ifrån radonet. Vid kontakt med T.G. sade hon till honom att huset var ett radonhus. Han svarade då, att han inte trodde det var så farligt, utan att det mest var hans hustru, som var rädd för det. För att förebygga eventuella hälsorisker lät hon installera ett fläktsystem, som var färdigt i febr 1981. Hon tog därefter kontakt med hälsovårdsnämnden som tillhandahöll s k spårfilter för mätning av radondotterhalten. Mätningen utfördes från mars till juni månad år 1981 i undervåningen i byggnaden. Så höga värden som mellan 860 becquerel och 440 becquerel per kbm uppmättes. En ny mätning utfördes i hela huset av statens provningsanstalt d 5 dec 1981. Värdena låg då under 400 becquerel per kbm i hela huset utom i ett oventilerat förråd där värdet 1 240 becquerel per kbm uppmättes och i tvättstugan där värdet 535 becquerel per kbm uppmättes. - Den inställning ventilationen har är riktig och nödvändig för att radongasen ej skall stiga. Systemet går ej att justera ytterligare, eftersom det står inställt på maximalt utsug. Hon har valt att ha en bra luftomsättning, vilket medför att det är kallt och blåsigt i huset, i stället för att utsätta sig och barnet för radioaktiv strålning.

T.G.: Han sålde huset för att källarutrymmet var för stort och bostadsytan för liten. I början av år 1979 skrevs det en hel del om radon, som han dock inte läste speciellt noggrant eller brydde sig om. Hans hustru tyckte emellertid att det var obehagligt. Han ringde därför strålskyddsinstitutet i början av år 1979 för att höra sig för om radonet och dess verkningar. Han fick till svar att det varken fanns mätinstrument eller annat som innebar att det gick att uppskatta radonhalten. Det skulle dröja ytterligare ett halvår innan sådana instrument fanns tillgängliga. Det var helt fel att sätta in ventilationssystem om man ej mätt upp radonet. Vidare upplystes han om att radon ej var så farligt som rökning. Han kontaktade även hälsovårdskontoret i anledning av radonet. Vid försäljningen av fastigheten visste, han dock ej om det fanns radon i huset, enär han ej hade kunnat göra några mätningar. Alla hus byggda av lättbetong innehåller ej radon. - Vid visningen av huset svarade han på en fråga från B.K. att det var ett lättbetonghus från Svenska Stenhus i Skövde. Eftersom B.K. inte visste något om lättbetong, talade han om att huset var uppbyggt av blåa block. Han visade B.K. runt i huset. På flera ställen kunde man klart se den blå betongen, bl a i en spricka vid soptunnan och på utsidan i garaget.

L.R. har redogjort för de olika metoder som förekommer vid mätning av radon och anfört: Mätningen av radon har gjorts i ungefär 200 fastigheter i Lidköping. Ingen av mätningarna tyder på att det i denna trakt skulle vara fråga om radon som kommer från marken, utan radonet kommer från själva byggnaden. I ett hus som är byggt exakt på samma sätt som Vadaren 1 och ligger på samma gata, har radondotterhalten uppmätts till 760 becquerel per kbm. Radondotterhalten i nu ifrågavarande hus borde utan fläktsystemet ha legat på ungefär samma värde. Det höga värde, 1 240 becquerel per kbm, som uppmätts i förrådet, beror antagligen på att detta utrymme varit helt oventilerat. Han tror att möjligheten att få värdet på radondotterhalten i tvättrummet att sjunka under 400 becquerel per kbm genom ändrad ventilation är mycket liten. Det räcker ej enbart att öka luftomsättningen för att sänka värdet. Dessutom skulle huset bli så dragigt att en justering av ventilationen ej vore genomförbar. Sannolikheten för att radondotterhalten utan ventilation i fastigheten skulle legat under 400 becquerel per kbm är så gott som obefintlig. Kostnaden för en mekanisk ventilationsanläggning ligger idag på mellan 20- och 30 000 kr.

A.O.: Han har förmedlat köp av ett flertal s k radonhus i Skövdetrakten. Han har ej märkt att köpeskillingen påverkats i någon nämnvärd grad av att det varit fråga om "radonhus". Detta har dock varit något beroende på hur höga värden som uppmätts i husen. Han har i februari månad i år sålt en fastighet med ett uppmätt värde på 1 300 becqerel per kbm. Han anser ej att detta radonvärde påverkat priset. I de fall där priset påverkats har det varit brukligt att köpeskillingen nedsatts med halva kostnaden för ventilationsanläggningen.

S.F.: Som mäklare förmedlade han köpet av Vadaren 1. I huset fanns flera sprickor. En spricka som fanns uppe i taket i källaren, var mycket stor och där syntes tydligt att huset var byggt av blåbetong. B.K. frågade T.G. vilket material huset var byggt av och T.G. svarade betong eller blåbetong. - S.F. har idag hand om försäljningen av B.K:s fastighet. En seriös spekulant finns på fastigheten till en köpeskilling av 330 000 kr. Affären kommer troligen att avslutas inom de närmaste dagarna. Sänkningen av priset från 365 000 till 330 000 kr är en normal sänkning beroende på konjunkturerna och har ej med radonet att göra.

B.K. har som skriftlig bevisning bl a åberopat dels två rapporter över radonmätningarna i fastigheten Vadaren 1 dels socialstyrelsens kungörelse med råd och anvisningar om åtgärder mot radon i bostäder, SOSFS (M) 1980:71. I kungörelsen anges att radondotterhalten 400 becquerel per kbm beräknat som årsmedelvärde utgör "sanitär olägenhet" i hälsovårdsstadgans mening och därmed är oacceptabel.

TR:n gör följande bedömning.

Enligt socialstyrelsens råd och anvisningar utgör en radondotterhalt överstigande 400 becquerel per kbm beräknat som årsmedelvärde en sanitär olägenhet och är därmed oacceptabel. TR:n saknar anledning att ifrågasätta denna bedömning. Denna innebär att gränsvärdet 400 becquerel per kbm i vart fall bör användas som utgångspunkt för TR:ns bedömning om fastigheten i JB:s mening är behäftad med fel eller ej. I målet är ostridigt att vid mätningen d 12 mars-d 15 juni 1981 var radondotterhaltens årsmedelvärde för ifrågavarande fastighet 650 becquerel per kbm samt att vid mätningen d 5 dec 1981 uppmättes i vissa delar av huset 535 och 1 240 becquerel per kbm. Då dessa mätningar utförts sedan fläktsystemet installerats finns ingen anledning att antaga att radondotterhalten varit lägre vid tiden för överlåtelsen. På grund av vad nu anförts och av vad eljest förekommit i målet finner TR:n att fastigheten var behäftad med fel. B.K. har under sanningsförsäkran uppgivit att hon saknade kännedom om radon. I målet har icke framkommit något som motsäger detta. Ej heller eljest är visat att det vid tiden för överlåtelsen förekom en allmän debatt om faran för radioaktiv strålning i hus byggda av blå lättbetong. Det kan därför ej heller sägas att B.K. borde ha vidtagit särskild undersökning av huset vad gäller förekomsten av radondotterhalt. Då huset således är behäftat med fel, vilket B.K. ej med rimlig grad av noggrannhet borde ha upptäckt, avviker fastigheten från vad hon haft anledning räkna med. Hon är därför berättigad till nedsättning av köpeskillingen. Varken av O:s eller F:s vittnesmål framgår att fastigheten på grund av radonförekomsten skulle vara mindre värd. Utredningen i övrigt ger ej heller stöd för ett sådant antagande. Förstahandsyrkandet kan därför icke bifallas. Vad gäller andrahandsyrkandet har T.G. ej haft något att erinra mot kostnaderna för installationen av fläktsystemet och för uppvärmningen av huset i framtiden. På grund härav skall detta yrkande bifallas.

Domslut

Domslut. T.G. förpliktas att till B.K. utge 48 435 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från d 15 april 1980 tills betalning sker.

T f rådmannen Per Österberg var av skiljaktig mening och anförde: B.K. har som stöd för sitt påstående, att fastigheten vid överlåtelsen var behäftad med fel, åberopat socialstyrelsens kungörelse med råd och anvisningar om åtgärder mot radon i bostäder, SOSFS (M) 1980:71. I kungörelsen anges att radondotterhalten 400 Bq/m3, beräknat som årsmedelvärde, utgör "sanitar olägenhet" i hälsovårdsstadgans mening. Kungörelsen trädde i kraft d 19 juni 1980. T.G. har bestritt att förekomsten av radon är att betrakta som fel i fastigheten. - Vid överlåtelsen d 19 dec 1979 hade ifrågavarande kungörelse ännu ej trätt i kraft. På grund härav kan dess bestämmelser, enligt min mening, ej ligga till grund för bedömningen av om fel vidlådde fastigheten vid köpetillfället. Vid denna tidpunkt innehöll ej heller Svensk Byggnorm några bestämmelser om strålning. Med hänsyn till vad sålunda anförts och då B.K. ej heller på annat sätt visat fog för sitt påstående att fastigheten var behäftad med fel, anser jag att käromålet skall ogillas.

Domskäl

Domskäl. Radon är ett radioaktivt grundämne som bildas när radium i t ex byggnadsmaterial sönderfaller. Det är en ädelgas. Endast obetydliga mängder av gasen tas upp av kroppen vid inandning. När radon sönderfaller bildas s k radondöttrar, dvs polonium-, bly- och vismutisotoper. Dessa utgörs av fasta partiklar som ofta fastnar på damm i luften. Radondöttrar i inandningsluften kan medföra risk för skador på lungfunktionen, t ex genom lunginflammation eller fibros, och för lungcancer. Vanligen anges koncentrationen eller halten av radondöttrar i becquerel per kubikmeter luft, Bq/m3, samt expositionen eller produkten av koncentrationen och den tid påverkan av radonhaltig luft förekommer i Bq år/m3. - I början av 1950-talet gjordes ingående undersökningar om radonförekomster i bostäder och av de risker som var förenade därmed. En allmän debatt om radon i bostäder förekom fr o m jan 1979. I maj samma år föreslog den s k radonutredningen (Ds Jo 1979:9) att 400 Bq/m3 skulle gälla som provisoriskt gränsvärde för befintlig byggnad. Detta gränsvärde låg sedan till grund för socialstyrelsens kungörelse med råd och anvisningar om åtgärder mot radon i bostäder, (SOSFS (M) 1980:71), som trädde i kraft d 19 juni 1980. Enligt kungörelsen utgör en radondotterhalt som överstiger 400 Bq/m3 - beräknad som årsmedelvärde i utrymmen där boende stadigvarande vistas - en sanitär olägenhet.

I målet är utrett att fastigheten är uppförd av blå eller blå-grå lättbetong som avger radongas och därmed också radondöttrar. Genom vad vittnet L.R. har uppgivit och genom de utförda mätningarna är visat att radondotterhalten vid överlåtelsen, i vart fall i vissa delar av fastigheten, avsevärt översteg 400 Bq/m3. På grund härav och med beaktande av vad ovan anförts om skaderisker vid förekomsten av en sådan radondotterhalt finner HovR:n - i likhet med TR:n - att ifrågavarande fastighet vid tidpunkten för överlåtelsen har varit behäftad med sådant fel som T.G. har att svara för, såvida inte B.K. får anses ha brustit i sin undersökningsskyldighet.

B.K. har före köpet upplysts om att fastigheten var uppförd i lättbetong. Det är vidare utrett att hon förevisats en spricka i huset och därvid borde ha sett att betongen var blå. B.K. har emellertid uppgivit att hon helt saknat kännedom om radonproblematiken. Att så varit fallet vinner stöd av att det enligt T.G. och F inte förekommit någon diskussion om radon eller riskerna härav i samband med köpeförhandlingarna. Vidare framgår av T.G:s uppgifter att han varit väl medveten om att fastigheten var uppförd av ett material som med stor sannolikhet avgav radongas. Han och hans familj har känt oro inför radonfaran, vilket föranlett honom att kontakta statens strålskyddsinstitut och kommunens hälsovårdsnämnd. Han har även försökt få till stånd mätningar av radondotterhalten i fastigheten. Mot denna bakgrund finner HovR:n att T.G., som uppenbarligen måste ha förstått att B.K. saknade kännedom om radonfaran, varit skyldig att upplysa henne om sina misstankar om förekomsten av radon i fastigheten. Hans underlåtenhet i detta hänseende får till följd att B.K. inte kan anses ha eftersatt sin undersökningsskyldighet. T.G. skall således svara för felet och B.K. är berättigad till nedsättning av köpeskillingen.

Om fastigheten anses behäftad med fel som T.G. skall svara för har han - liksom vid TR:n - motsatt sig nedsättning av köpeskillingen under påstående att fastighetens värde inte minskat. Eftersom frågan om nedsättning i HovR:n gäller endast kostnaden för att avhjälpa det fel som konstaterats föreligga, förtjänar denna invändning - som för övrigt såvitt utredningen visar grundar sig på en felaktig uppfattning om värdet - inte något avseende. Vidare har T.G., som vid TR:n vitsordade skäligheten i och för sig av kostnaderna för ventilationsanläggningen och fördyrad uppvärmning, gjort gällande att sistnämnda kostnad inte rimligen kan läggas till grund för nedsättning av köpeskillingen, eftersom B.K. nu sålt fastigheten och därför inte drabbas av framtida uppvärmningskostnader. Med hänsyn till att eventuell fördyring såvitt gäller uppvärmningen kvarstår oavsett om fastigheten bytt ägare saknar även denna invändning betydelse.

Mot denna bakgrund finner HovR:n att det belopp som TR:n nedsatt köpeskillingen med får anses motsvara nödvändiga kostnader för att nedbringa radondotterhalten under rekommenderad högsta nivå, vilket är en förutsättning för att fastigheten skall kunna användas som bostad. T.G. har inte förmått visa att ventilationsanläggningen medfört annat än marginella positiva effekter i fråga om inomhusklimatet i fastigheten. Vid detta förhållande framstår den av B.K. begärda nedsättningen av köpeskillingen som skälig.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Domskäl

Domskäl. B.K. har som grund för sin talan i målet gjort gällande att radondotterhalten i huset vid hennes förvärv av fastigheten d 19 dec 1979 översteg 400 becquerel per kubikmeter (Bq/m3) luft, beräknat som årsmedelvärde, och därför utgjorde sanitär olägenhet samt att fastigheten därigenom avvek från vad hon haft anledning räkna med vid köpet. Hon har till stöd härför åberopat resultatet av två mätningar av radondotterhalten i huset, den ena utförd under tiden d 12 mars-d 15 juni 1981 och den andra utförd d 15 dec 1981. Vidare har hon åberopat resultatet av en mätning som under tiden d 14 febr-d 15 maj 1981 företagits i en annan villa vid samma gata samt vittnesutsaga som i HovR:n avgetts av förste hälsovårdsinspektören hos kommunen L.R..

T.G. har i första hand invänt att vid köpet inte förelegat något fel i fastigheten i JB:s mening. Han har därvid gjort gällande bl a att det inte visats att radondotterhalten i huset vid något av mättillfällena översteg 400 Bq/m3 i utrymmen där boende stadigvarande vistas, vilket förutsätts för att sanitär olägenhet skall kunna anses föreligga.

Det är uppenbart att parterna, när de använt uttrycket "sanitär olägenhet", därmed avsett vad som är den gängse innebörden av uttrycket på hälsovårdsområdet. I 1 § 2 st hälsoskyddslagen (1982:1080) definieras begreppet så, att därmed avses en störning som kan vara skadlig för människors hälsa och som inte är ringa eller helt tillfällig. Denna definition överensstämmer i sak med den innebörd som begreppet tidigare getts utan direkt stöd av lag.

Av utredningen framgår att den som under långa tider inandas luft med höga halter av radondöttrar löper risk för att drabbas av lungcancer eller störning i lungornas funktioner. Mot denna bakgrund måste intresset främst knytas till de mätvärden som hänför sig till sådana utrymmen i ett hus där boende stadigvarande uppehåller sig; beträffande utrymmen där man endast tillfälligt eller kortvarigt vistas måste förekomsten av radondöttrar anses ha en mera begränsad betydelse från hälsosynpunkt.

När mätningarna utfördes i B.K:s villa hade socialstyrelsens i HovR:ns dom omnämnda kungörelse utfärdats. Den är dagtecknad d 1 sept 1980 och utkom från trycket d 10 okt 1980. Kungörelsen innehåller råd och anvisningar till hälsovårdsnämnderna om åtgärder mot radon i bostäder. Under rubriken "Bedömningsgrund för sanitär olägenhet" föreskrivs att sanitär olägenhet får anses föreligga när radondotterhalten i "utrymmen där boende stadigvarande vistas" överstiger 400 Bq/m3 beräknat som årsmedelvärde.

I sammanhanget bör nämnas att i en av statens provningsanstalt ungefär samtidigt med socialstyrelsens kungörelse utfärdad metodbeskrivning för mätning av radondotterhalt med spårfilm angetts bl a, att mätningen skall utföras dels i sovrum dels i det rum där de boende tillbringar längsta dagtid; helst bör minst två filmer för varje våningsplan utplaceras.

Oavsett vilken betydelse det av socialstyrelsen bestämda gränsvärdet bör tillmätas i målet åligger det B.K., så som hennes talan har utformats, att visa att vid förvärvet radondotterhalten i huset översteg 400 Bq/m3, beräknat såsom årsmedelvärde på grundval av mätresultat från rum där boende stadigvarande vistas.

Vad gäller de i B.K:s villa utförda mätningarna framgår av utredningen följande. Den första mätningen utfördes på B.K:s begäran genom kommunens försorg. B.K. hade då redan installerat ett fläktsystem i huset. Mätningen utfördes med spårfilm på två inte närmare angivna ställen i husets källarvåning. På grundval av mätningen uppskattade statens provningsanstalt i en i målet åberopad rapport radondotterhalten på det ena stället till 686 Bq/m3 och på det andra till 598 Bq/m3 samt radondotterhaltens årsmedelvärde till 650 Bq/m3 med en onoggrannhet" på 210 Bq/m3. Innebörden härav är att årsmedelvärdet antagits ligga inom intervallet 860-440 Bq/m3. Den andra mätningen utfördes av statens provningsanstalt med användning av filter. Radondotterhalten mättes på sex ställen i övervåningen och fyra ställen i källarvåningen. Mätningen i övervåningen visade en radondotterhalt av lägst 60 och högst 95 Bq/m3. I källarvåningen uppmättes halten till 165, 200, 535 respektive 1 240 Bq/m3. De två högsta värdena härrörde från en tvättstuga och ett oventilerat förrådsrum. Vid samma tillfälle uppmättes också ventilationsgraden vid varje mätställe, utom förrådsrummet, uttryckt i antal luftomsättningar per timme. Dessa mätningar visade en förhållandevis hög luftomsättning, varierande mellan 0,64 och 1,00.

Den av B.K. åberopade mätningen i en annan villa vid samma gata utfördes, enligt vad som framgår av en av provningsanstalten upprättad rapport över mätningen, dels i en gillestuga dels i ett sovrum, båda i husets nedervåning. Radondotterhalten uppmättes till 638 respektive 825 Bq/m3 och årsmedelvärdet uppskattades till 760 Bq/m3 med en "onoggrannhet" på 250 Bq/m3.

T.G. har till stöd för sin invändning att det inte visats att årsmedelvärdet överstigit 400 Bq/m3 anfört i huvudsak, att den första mätningen företogs i husets källarvåning på inte närmare angivna ställen, att den andra mätningen visade radondotterhalter över 400 Bq/m3 endast i tvättstugan och ett oventilerat förrådsrum i källarvåningen samt att även mätningen i fastigheten vid samma gata utförts endast på två ställen i nedervåningen.

HovR:n har funnit att genom L.R:s vittnesmål och de utförda mätningarna visats att radondotterhalten vid överlåtelsen "i vart fall i vissa delar av fastigheten" avsevärt översteg 400 Bq/m3. Vilka delar av fastigheten som åsyftas framgår inte av domen. Uttalandet kan emellertid knappast hänsyfta på annat än de värden över 400 Bq/m3 som vid båda mättillfällena uppmätts i källarplanet.

Vad först gäller de åberopade mätresultaten är följande att beakta. Det årsmedelvärde som angetts för det första mättillfället har med tillämpning av viss formel beräknats på grundval av de två vid tillfället erhållna mätvärdena. I målet saknas emellertid som nämnts uppgift om var i källarvåningen dessa värden uppmätts. Av L.R:s vittnesmål i HovR:n framgår i denna del endast att han var med och samlade in spårfilmerna och att B.K. då hade "hängt dom i ett rum nere i källaren". För beräkning av radondotterhalten i husets övervåning kan de uppmätta värdena i källarvåningen inte läggas till grund.

Vid mätningen d 15 dec 1981 uppmättes som nämnts värden över 400 Bq/m3 endast i tvättstugan och ett oventilerat förrådsrum, båda utrymmena belägna i källarplanet. Av mätresultatet i övrigt kan - redan av den anledningen att varje utredning saknas om vilka ventilationsförhållanden som skulle ha rått om fläktsystem inte hade installerats i huset - några tillförlitliga slutsatser inte dras rörande vilka radondotterhalter som skulle ha förekommit utan fläktsystemet. L.R. har gjort ett uttalande av innebörd att man har att räkna med en radondotterhalt på mer än 400 Bq/m3 i B.K:s villa. Detta uttalande synes bygga på en jämförelse med resultatet av mätningen i det andra huset vid samma gata. L.R. har emellertid anfört att mätningen i det andra huset utförts i husets övervåning, under det att av provningsanstaltens rapport över mätningen framgår att mätningen skett i det nedre planet. L.R:s uttalande kan därför inte tillmätas något bevisvärde i förevarande hänseende. Inte heller i övrigt finns tillräckligt material för en jämförelse mellan fastigheterna.

Vid nu angivna förhållanden kan B.K. inte anses ha visat att radondotterhalten i huset vid hennes förvärv översteg 400 Bq/m3, beräknat som årsmedelvärde på grundval av mätningar i rum där boende stadigvarande vistas. Hennes talan i målet skall därför lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom lämnar HD B.K:s talan utan bifall.