NJA 1987 s. 388
Fråga huruvida den som ej återlämnat en förhyrd personbil på avtalad tid gjort sig skyldig till olovligt brukande. 10 kap 7 § BrB. Tillika fråga om tillämpning av 35 kap 6 § BrB avseende gärning beträffande vilken parterna godtagit TR:s bedömning och som vid tiden för HD:s dom är preskriberad.
Skövde TR
Allmän åklagare yrkade vid Skövde TR ansvar å C.G., född 1960, enligt 10 kap 7 § BrB för olovligt brukande avseende två olika åtalspunkter enligt följande påståenden:
- C.G. har genom avtal d 23 dec 1982 med Vemo Biluthyrning i Skövde hyrt personbilen (registrerings nr uteslutet här). Efter förlängning av avtalet har hon kommit överens med uthyrningsfirman att lämna tillbaka bilen senast d 12 jan 1983. C.G. har inte lämnat tillbaka bilen på utsatt dag utan har under tiden från d 13 jan till d 9 febr 1983 olovligen brukat bilen i bland annat Skövde kommun. Därigenom har hon vållat olägenhet för uthyrningsfirman.
- C.G. har genom avtal d 9 mars 1983 med Auto Rent Budget HB i Skövde hyrt personbilen (registrerings nr uteslutet här). Efter förlängning av avtalet har hon kommit överens med bolaget att lämna tillbaka bilen senast d 18 mars 1983. C.G. har inte lämnat tillbaka bilen på utsatt dag utan har under tiden från d 19 mars till d 9 april 1983 olovligen brukat bilen i bland annat Skövde kommun. Därigenom har hon vållat olägenhet för bolaget.
I båda fallen yrkade målsäganden skadestånd, Vemo Biluthyrning med 3 353 kr jämte ränta och Auto Rent Budget HB med 3 097 kr jämte ränta.
Samtidigt yrkade åklagaren under åtalspunkt 3 ansvar å C.G. enligt 2 och 6 §§ lagen (1978:478) om avgift för innehav av televisionsmottagare för att hon underlåtit att under tiden från d 29 jan 1982 till d 19 april samma år till televerket anmäla innehav av färgtelevisionsmottagare.
Domskäl
TR:n (ordf lagmannen Dufwa) anförde i dom d 31 jan 1984:
Domskäl. Åtalspunkterna 1 och 2
C.G. har erkänt vad som lagts henne till last. Hon har dock bestritt att hon vållat olägenhet för uthyrarna och har på den grunden bestritt ansvar.
Genom att inte lämna tillbaka bilarna i rätt tid utan fortsätta brukandet har C.G. - som åklagaren framhållit - föranlett att uthyrarna inte kunnat disponera bilarna. Härigenom får förutsättas att hon vållat olägenhet. Åtalet skall bifallas.
Åtalspunkten 3
C.G. har erkänt. Åtalet är styrkt.
Skadeståndsanspråken har medgetts.
Domslut
Domslut. TR:n dömde C.G. enligt 10 kap 7 § BrB för olovligt brukande samt enligt 2 och 6 §§ lagen (1978:478) om avgift för innehav av televisionsmottagare för underlåtenhet att anmäla innehav av televisionsmottagare till 30 dagsböter å 10 kr.
TR:n förpliktade vidare C.G. att betala skadestånd till Vemo Biluthyrning med 3 353 kr jämte ränta och till Auto Rent Budget HB med 3 097 kr jämte ränta.
Göta HovR
C.G. fullföljde talan i Göta HovR och yrkade att åtalet för olovligt brukande under åtalspunkterna 1 och 2 måtte ogillas.
Åklagaren bestred ändring.
HovR:n (hovrättslagmannen Åhlén, hovrättsrådet Rehnberg och adj led Renmyr, referent) anförde i dom d 10 dec 1984:
Domskäl
Domskäl. C.G. har i HovR:n anfört bl a följande: Hon medger att hon har gjort sig skyldig till avtalsbrott som i och för sig kan vara skadeståndsgrundande men anser inte att fråga är om en straffbar gärning. Hon är i dröjsmål med att återlämna det förhyrda fordonet men ett avtalsbrott av detta slag är förutsett i avtalet. Det är inte heller visat att hennes förfarande har inneburit någon skada eller olägenhet för målsägandena. Om rekvisiten för olovligt brukande anses uppfyllda, kan det likväl inte ha varit lagstiftarens mening att kriminalisera ett sådant handlande som det varom nu är fråga.
Genom att efter utgången av avtalade hyrestider använda bilarna på sätt som skett har C.G. olovligen brukat dessa. Med beaktande av att fråga är om uthyrning av värdefull egendom och att en uthyrare vid planering av sin verksamhet rimligen måste kunna räkna med att egendomen återlämnas när hyrestiden gått till ända, finner HovR:n att redan ett kortvarigt dröjsmål med återlämnandet innebär olägenhet för uthyraren. Vid de i målet aktuella tillfällena har det olovliga brukandet pågått under så lång tid att det får anses uppenbart att C.G. - som också TR:n funnit - vållat uthyrarna olägenhet.
Domslut
Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.
HD
C.G. (ombud advokaten P-G.F.) sökte revision och yrkade att åtalen för olovligt brukande måtte ogillas.
Riksåklagaren bestred ändring och anförde i sitt genmäle bl a:
I revisionsinlagan har C.G. yrkat att åtalen mot henne för olovligt brukande skall ogillas på den grunden att det skulle vara svårt att inse att avtalsbrott som i och för sig kan leda till skadestånd också skall vara straffbelagt.
Det finns en rik provkarta på olika tänkbara sanktioner mot bristande uppfyllelse av avtalsvillkor. Straff används i detta sammanhang endast i begränsad omfattning. När någon underlåter att betala sina skulder eller på annat sätt inte uppfyller en avtalsförpliktelse är motparten i allmänhet hänvisad till att utnyttja olika civilrättsliga remedier. Det finns emellertid en rad olika situationer där lagstiftaren funnit att också straffrättsligt ansvar bör kunna komma i fråga. Detta gäller bland annat olika former av obehöriga förfaranden med förhyrd egendom.
Marknaden för uthyrning av olika former av egendom har under senare år expanderat mycket kraftigt. Detta har också medfört att antalet polisanmälningar om obehöriga förfaranden ökat i motsvarande grad. I många av dessa fall torde bakgrunden endast vara sådant slarv eller förbiseende som inte utgör brott. Det kan uppenbarligen diskuteras i vilken utsträckning polisens resurser bör tas i anspråk för vad som i praktiken ofta är en påtryckning att fullgöra civilrättsliga förpliktelser (jfr prop 1962:10 s C 547 samt RÅ:s promemoria - PM II oktober 1984 - Avkriminalisering och andra begränsningar i straffrättens tillämpningsområde).
Underlåtenhet att återlämna förhyrd egendom utgör i sig inte något brott. I målet görs inte gällande att C.G. haft bedrägliga avsikter vid hyreskontraktens ingående. Inte heller påstår jag att C.G. förfarit så att ansvar för förskingring eller olovligt förfogande kan komma i fråga. Vad som läggs C.G. till last är endast att hon efter hyrestidens utgång brukat bilarna och därigenom vållat uthyrarna olägenhet.
Att C.G. brukat bilarna efter hyrestidens utgång är som jag redan framhållit ostridigt i målet. Frågan är då om uthyrarna härigenom vållats någon sådan olägenhet som avses i bestämmelsen om olovligt brukande. Såväl TR:n som HovR:n synes utgå från att den olägenhet som C.G. vållat uthyrarna är att de, genom att bilarna inte återlämnats, saknat möjlighet att disponera över dessa.
Enligt min mening kan det sättas i fråga om denna i och för sig ovedersägliga olägenhet är relevant i sammanhanget. Samma olägenhet torde i de aktuella fallen ha uppkommit även om C.G. överhuvudtaget inte brukat bilarna efter hyrestidens utgång och det är endast olägenheter som vållats genom själva brukandet som kan beaktas vid ansvarsfrågans avgörande. Ett olovligt brukande kan uppenbarligen i vissa fall, exempelvis vid sambesittningssituationer, innebära olägenhet genom att någon betas möjligheterna att disponera över egendom (jfr NJA 1957 s 337 och kommentaren därtill i SvJT 1960 s 274). Särskilt mot bakgrund av att lagstiftaren uttryckligen avsett att begränsa tillämpningsområdet för bestämmelsen till verkligt straffvärda gärningar (SOU 1940:20 s 206) framstår det dock som tveksamt om varje brukande av förhyrd egendom efter hyrestidens utgång kan anses straffbar på den grunden att brukandet inkräktat på uthyrarens dispositionsmöjligheter. Det kan enligt min mening med fog hävdas att sådan olägenhet endast är relevant om själva brukandet påverkat dispositionsmöjligheterna, exempelvis om en för avhämtning tillgänglig bil förflyttas från platsen.
Helt oberoende av hur man ser på frågan om relevansen i inskränkningen av uthyrarnas dispositionsmöjligheter måste emellertid C.G:s brukande av bilarna, som varit av betydande omfattning, enligt min mening anses ha vållat olägenhet för uthyrarna. I förarbetena (SOU 1940:20 s 206) anges som ett exempel på olägenhet för en bilägare att hans bil som inlämnats för reparation eller förvaring blir använd till en långfärd. Det torde också vara en fast etablerad praxis att olovligt brukande av bilar som inte är helt obetydligt till sin omfattning anses vålla olägenhet för bilägaren. Grunden härför synes främst vara att bilen utgör värdefull egendom vars brukande medför påtagliga risker för att skada kan uppkomma (jfr Jareborg, Brotten, andra häftet, s 69).
Vad som ytterligare bör övervägas är emellertid om C.G:s brukande av bilarna till följd av avtalen, sedvänja eller på annan grund inte kan anses som olovligt. Klart är att C.G. inte fått något uttryckligt samtycke till brukandet. Förhållandena är inte heller sådana att hon kan åberopa sig på s k hypotetiskt samtycke oavsett om hon - vilket knappast kan antas vara fallet - skulle ha haft anledning att anta att hyrestiden skulle ha förlängts om hon vänt sig till uthyrarna (jfr NJA 1957 s 337, Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten s 382 ff, Jareborg, Brotten, första häftet, 2 uppl, s 255 och andra häftet, s 18 f).
Avtalsvillkoren har varit i överensstämmelse med de allmänna villkor för korttidsuthyrning av fordon som upprättats enligt en överenskommelse med konsumentverket/KO. Av dessa framgår att hyresmannen är skyldig att återlämna fordonet vid hyrestidens utgång. Någon rätt att därefter bruka fordonet i vidare mån än vad som kan krävas för att återställa det kan inte utläsas ur avtalsvillkoren. Inte heller i övrigt föreligger det enligt min mening några sådana omständigheter att C.G:s brukande av bilarna inte skulle vara att anse som olovligt.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Molin, hemställde i betänkande, som avgavs d 3 mars 1987, att HD måtte meddela följande dom: Domskäl. Åklagaren har yrkat ansvar å C.G. enligt 10 kap 7 § BrB för olovligt brukande i två fall. Hon har, enligt gärningsbeskrivningarna, inte återlämnat förhyrd bil på överenskommen dag utan olovligen brukat bilen i det ena fallet i omkring fyra veckor och i det andra fallet i omkring tre veckor, varigenom hon vållat uthyrarna olägenhet. Vad som läggs C.G. till last är enligt riksåklagaren inte att hon underlåtit att återlämna bilarna utan att hon efter hyrestidens utgång brukat bilarna och därigenom vållat uthyrarna olägenhet.
C.G. har vidgått att hon såsom åklagaren påstått har brukat bilarna i stället för att återlämna dem till uthyrarna. Hon har dock bestritt ansvar varvid hon bl a anfört att dröjsmålet med återlämnandet är ett avtalsbrott som förutses i avtalstexten och att däri även anges de ekonomiska konsekvenserna av ett sådant avtalsbrott.
C.G. har i båda fallen undertecknat kontrakt vari hon åtagit sig att betala viss dygnshyra och viss kilometeravgift. På baksidan har intagits "Allmänna villkor för korttidsuthyrning av fordon enligt överenskommelse med Konsumentverket/KO". Punkt 11 av dessa villkor har följande lydelse: "Återlämnande vid hyrestidens utgång. - Hyresmannen skall vid hyrestidens utgång återlämna fordonet på den plats där det avhämtats, om annan plats inte överenskommits. Fordonet skall lämnas i samma skick som vid avhämtandet bortsett från försämring p g a normalt slitage. Uthyraren och hyresmannen skall om möjligt gemensamt besiktiga fordonet för bedömning av dess skick och ev avräkning av kilometerskatt. - Kan hyresmannen inte återlämna fordonet enligt avtalet skall han omedelbart underrätta uthyraren. Medger uthyraren inte förlängning av hyrestiden eller annan plats för återlämnandet utgår hyra med dubbelt belopp från och med dagen efter den då fordonet skulle ha återlämnats till och med den dag då det återställs till uthyraren. - Beror underlåtenhet att återlämna fordonet på dödsfall, allvarlig sjukdom eller annan liknande omständighet, utgår endast enkel hyra under den tid hindret består. Efter två veckor utgår dock hyra med dubbelt belopp. - Om hyresmannen inte återlämnar fordonet enligt avtalet är han också skyldig att ersätta uthyraren de kostnader som varit nödvändiga för att återställa fordonet till sådan plats där det kan tas i bruk av uthyraren."
För ansvar enligt 10 kap 7 § 1 st BrB krävs ett brukande av annans sak, dvs något mera än blotta underlåtenheten att uppfylla en civilrättslig skyldighet att återställa t ex förhyrt gods. Det förutsätts vidare att brukandet är olovligt. Slutligen skall brukandet ha medfört skada eller olägenhet.
I målet är utrett att C.G. brukat bilarna för färd efter det att hon enligt överenskommelse med uthyrarna skulle ha återlämnat fordonen. Det är däremot med hänsyn till bestämmelsen om att dubbel dygnshyra skall utgå i vissa situationer osäkert om brukandet kan sägas vara olovligt. Någon utredning till belysning av bestämmelsens närmare innebörd har inte förebragts. Ett syfte får antas vara att förmå hyresmannen att antingen återlämna bilen eller skaffa uthyrarens uttryckliga medgivande till förlängning av hyrestiden. Att beloppet benämns hyra är emellertid ägnat att inge föreställningen att hyresmannen får bruka bilen. Mot bakgrund av det sagda finner sig HD ej kunna utesluta en tolkning som innebär en begränsad rätt för hyresmannen att bruka bilen efter den vanliga hyrestidens utgång. Hur en sådan rätt skall begränsas kan vara föremål för tvekan. Det är i vart fall inte klarlagt att C.G. överskridit sin rätt. Åtalen för olovligt brukande skall därför ogillas.
Domslut
Domslut. Med upphävande av HovR:ns dom ogillar HD åtalen för olovligt brukande och bestämmer påföljden för C.G:s underlåtenhet att anmäla innehav av televisionsmottagare till 15 dagsböter å 10 kr.
HD (JustR:n Sven Nyman, Ehrner, Heuman, referent, Lars K Beckman och Nyström) beslöt följande dom:
Domskäl
Domskäl. Vid olovligt brukande förutsättes för straffbarhet dels att gärningsmannen brukar saken uppsåtligen, dels ock att han därigenom uppsåtligen eller av oaktsamhet vållar skada eller olägenhet. Härigenom har tillämpningsområdet begränsats till de verkligt straffvärda gärningarna, huvudsakligen sådana genom vilka gärningsmannen åsidosätter den skyldighet att väl vårda godset som gäller beträffande såväl anförtrodd egendom som hittegods. Med skada åsyftas förmögenhetsskada. Det är alltså närmast fråga om straffbeläggande av vållande till skada, ouppsåtlig skadegörelse som sker genom brytande av vårdnadsplikt. Emellertid har gärningen ansetts straffvärd även om den lett till ringa eller ingen påvisbar skada och det fordras därför ej att skada inträtt utan blott att olägenhet uppkommit. (NJA II 1942 s 473.)
Riksåklagaren har i HD anfört att han inte lägger C.G. till last att hon underlåtit att lämna tillbaka bilarna utan endast att hon efter hyrestidens utgång brukat bilarna och därigenom vållat uthyrarna olägenhet.
C.G. har invänt att de avtalsbrott hon gjort sig skyldig till är förutsedda i hyresavtalen och därför ej straffbara samt att hennes förfarande ej inneburit skada eller olägenhet för uthyrarna.
Av utredningen i målet framgår att C.G. efter hyrestidens utgång brukat bilarna.
I de avtal som C.G. slutit med uthyrarna finns bestämmelser om beräkning av hyra och om ersättning för uthyrarens kostnader för fall då en bil inte återlämnas på överenskommen tid. Dessa bestämmelser kan emellertid inte ges den innebörden att C.G. haft rätt att bruka bilen också efter hyrestidens utgång. Hennes brukande av bilarna har därför skett olovligen.
C.G. har brukat bilarna i det ena fallet under fyra och i det andra fallet under tre veckor efter hyrestidens utgång. Risk har förelegat att bilarna härigenom skulle skadas. Bilarna har ett inte obetydligt värde. Med hänsyn till dessa omständigheter har C.G:s förfarande inneburit olägenhet för uthyrarna. Åtalet för olovligt brukande skall alltså som domstolarna funnit bifallas.
Enligt TR:ns dom har C.G. dömts också för underlåtenhet att under tiden från d 29 jan 1982 till d 19 april 1982 till televerket anmäla innehav av en televisionsmottagare. För detta brott kan inte följa svårare straff än böter. Enligt 35 kap 6 § 1 BrB får påföljd för brott av sådant slag ej i något fall ådömas sedan fem år förflutit från det brottet begicks (jfr NJA 1976 s 10).
C.G. har liksom åklagaren godtagit TR:ns bedömning att hon gjort sig skyldig till förseelse mot lagen (1978:478) om avgift för innehav av televisionsmottagare. I detta processuella läge anses gälla att högre rätt ej har att ompröva skuldfrågan beträffande gärningen utan att domstolen vid bestämmande av påföljd skall beakta brottsligheten enligt TR:ns dom. Av bestämmelsen i 35 kap 6 § BrB att påföljd i inget fall får ådömas när den absoluta preskriptionstiden för en gärning gått ut måste emellertid anses följa att åtal för preskriberad gärning skall lämnas utan bifall. I föreliggande situation bör därför göras det avsteg från den nämnda regeln mot omprövning av skuldfrågan, att åtalet för förseelse mot lagen om avgift för innehav av televisionsmottagare lämnas utan bifall.
Den ändring som således gjorts i ansvarsdelen bör inte medföra att straffet sätts lägre än vad domstolarna bestämt.
Domslut
Domslut. HD ändrar endast på det sätt HovR:ns domslut att HD lämnar åtalet för underlåtenhet att anmäla innehav av televisionsmottagare utan bifall.