NJA 1997 s. 825

NF Nordiska Fondkommission AB och AB Prosparitas träffade i slutet av år 1988 en överenskommelse av huvudsakligen följande innehåll: Nordiska Fondkommission skall i eget namn och för egen räkning på marknaden förvärva Prosparitas aktier efter anvisning av Prosparitas. Prosparitas skall därefter och inom en kortare tid anvisa köpare till aktierna. Prosparitas skall ersätta Nordiska Fondkommission för aktiernas eventuella kursnedgång samt erhålla eventuell kursvinst. Prosparitas skall svara för Nordiska Fondkommissions finansieringskostnader samt eventuella övriga kostnader med anledning av aktiernas förvärv och försäljning.

I oktober och november 1988 förvärvade Nordiska Fondkommission i enlighet med avtalet 260 000 B-aktier i Prosparitas. Av dessa aktier sålde Nordiska Fondkommission 160 000 i november 1988 till av Prosparitas anvisad köpare. Till de återstående 100 000 aktierna kunde Prosparitas inte anvisa någon köpare.

Nordiska Fondkommission väckte vid Stockholms TR talan mot Prosparitas och yrkade ersättning för den förlust Nordiska Fondkommission hade drabbats av genom att Prosparitas inte anvisat köpare till 100 000 aktier. Nordiska Fondkommission gjorde gällande att Prosparitas enligt parternas överenskommelse haft en skyldighet att anvisa köpare till aktierna och att Prosparitas underlåtenhet att göra detta innebar ett kontraktsbrott som orsakat Nordiska Fondkommission skada.

Prosparitas bestred Nordiska Fondkommissions talan och gjorde gällande att parternas avtal om ersättning för kursförlust och räntekompensation var ogiltigt eftersom det stred mot syftet med förbudet i 7 kap 1 § aktiebolagslagen att förvärva egna aktier. Prosparitas anförde vidare: Genom ett förfarande som det i målet aktuella kan ett bolag uppnå just de effekter som man haft för avsikt att förhindra med den angivna förbudsregeln. En tillämpning av förbudet på den situationen att ett bolag genom en bulvan förvärvar bolagets aktier främjar samma ändamål som regelns tillämpning på direkt förmån, av egna aktier. Vid en ändamålstolkning av regeln i 7 kap 1 § aktiebolagslagen skall därför förfarandet anses ogiltigt. Det innebär att äganderätten till aktierna i detta fall skall stanna hos Nordiska Fondkommission och att avtalet om kursförlust och räntekompensation skall anses ogiltigt.

Prosparitas överklagade i Svea HovR och yrkade ogillande av Nordiska Fondkommissions vid TR:n förda talan.

Nordiska Fondkommission bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Didön och adj led advokaten Södermark) anförde i dom d 14 febr 1995: Domskäl. På Prosparitas begäran har målet avgjorts efter huvudförhandling. Parterna har därvid åberopat samma omständigheter som i TR:n.

Överenskommelsen mellan Prosparitas och Nordiska Fondkommission innebar i huvudsak att Nordiska Fondkommission skulle, i eget namn och för egen räkning, på marknaden förvärva aktier i Prosparitas efter anvisning av Prosparitas. Överenskommelsen innebar vidare att Prosparitas skulle anvisa köpare till aktierna och svara för Nordiska Fondkommissions finansieringskostnader och eventuella övriga kostnader med anledning av aktiernas förvärv och försäljning. Dessutom skulle Prosparitas ersätta Nordiska Fondkommission för en eventuell nedgång av aktiekursen; eventuell kursvinst skulle tillfalla Prosparitas.

Det är ostridigt i målet att Nordiska Fondkommission förvärvat aktierna i Prosparitas i eget namn och för egen räkning. Prosparitas har gjort gällande att avtalet om ersättning för kursförlust och räntekompensation är ogiltigt, eftersom det strider mot syftet med bestämmelsen i 7 kap 2 § 1 st (tidigare 1 § 1 st) aktiebolagslagen om förbud mot förvärv av egna aktier. Enligt Nordiska Fondkommission var syftet med överenskommelsen att uppnå en förstärkning av ägarkretsen i Prosparitas.

Av förarbetena till bestämmelsen om förbud mot förvärv av egna aktier framgår (prop 1975:103 s 2151) att förbudet tillkommit i första hand av hänsyn till bolagets fordringsägare. Om bolaget tillåts köpa egna aktier kan det nämligen ha samma verkan som en återbetalning till aktieägarna i samband med nedsättning av aktiekapitalet. Även grundsatsen att aktieägarna har rätt till lika förmåner i bolaget kan komma i fara, nämligen om köpeskillingen är högre än aktiernas verkliga värde. Slutligen kan bolaget genom köp av egna aktier påverka kurssättningen på aktierna och därmed göra spekulationsaffärer möjliga. - Avtal i strid mot förbudet är ogiltigt, även om överlåtaren var i god tro (a prop s 366).

Som TR:n funnit innebär överenskommelsen mellan Prosparitas och Nordiska Fondkommission att Prosparitas rättigheter och skyldigheter i fråga om de egna aktierna till stor del varit desamma som tillkommer en ägare. Sålunda skulle Prosparitas stå för inköpskostnaden, anvisa säljare och köpare, ha rätt att uppbära vinst samt också ha skyldighet att svara för förlust. Det förhållandet att Nordiska Fondkommission förvärvat aktierna i Prosparitas i eget namn och för egen räkning innebär emellertid att förbudet i 7 kap 2 § aktiebolagslagen inte direkt träffar dessa förvärv. HovR:n övergår därför till att pröva huruvida överenskommelsen om ersättning för kursförlust och om räntekompensation är ogiltig på de av Prosparitas åberopade omständigheterna, dvs att den strider mot syftena med förbudet i 7 kap 2 §.

När det gäller frågan huruvida handlingar, som strider mot lagstadgade förbud, är ogiltiga har i olika sammanhang uttalats att något generellt svar inte kan ges utan att frågan får besvaras från fall till fall med beaktande bland annat av syftet med förbudet (jfr NJA 1992 s 717). HovR:n gör i detta avseende följande bedömning.

Till en början måste beaktas att det i målet är fråga om ett förbud som uttryckligen anger just ogiltighet som påföljd vid överträdelser. Det har gjorts gällande att syftet med överenskommelsen varit att bereda Prosparitas möjlighet att anvisa köpare till bolagets aktier och att detta inte kan anses strida mot syftena med förbudet i 7 kap 2 §. Enligt HovR:ns mening är det emellertid de ekonomiska verkningarna av överenskommelsen som i första hand skall beaktas. Dessa verkningar måste vägas mot de i förarbetena angivna skyddsintressena; skyddet för bolagets fordringsägare, skyddet för aktieägarnas rätt till lika förmåner i bolaget och önskvärdheten av att hindra bolaget från att påverka kurssättningen på sina egna aktier.

Vid denna avvägning fäster HovR:n särskild vikt vid att Nordiska Fondkommission såsom ägare till aktierna i Prosparitas fått en utfästelse som innebär ett skydd för ägarskapet i form av en rätt till ersättning för eventuella kursförluster och för finansieringskostnader; ett skydd som andra aktieägare inte kommer i åtnjutande av. Enligt HovR:n står överenskommelsen i dessa delar i strid mot ett av de syften som i förarbetena till 7 kap 2 § anges uppbära förbudet mot förvärv av egna aktier. HovR:n syftar därvid på det ovan redovisade uttalandet att grundsatsen om aktieägarnas rätt till lika förmåner i bolaget kan komma i fara, om köpeskillingen är högre än aktiernas verkliga värde; den ekonomiska innebörden av Prosparitas utfästelse har nämligen just denna effekt.

Enligt HovR:ns mening utgör de omständigheter som Prosparitas anfört till stöd för sin talan inte något hinder mot att vid bedömningen av frågan om ogiltighet även den s k generalklausulen i 8 kap 13 § aktiebolagslagen beaktas.

Enligt 1 st i detta lagrum får styrelsen eller annan ställföreträdare för bolaget ej företa rättshandling eller annan åtgärd som är ägnad att bereda otillbörlig fördel åt aktieägare eller annan till nackdel för bolaget eller annan aktieägare. HovR:n finner att Nordiska Fondkommissions rätt till ersättning för eventuella kursförluster m m måste anses innebära en otillbörlig fördel för detta bolag till nackdel för Prosparitas eller annan aktieägare. Prosparitas företrädare har således inte varit befogad att ingå avtalet, och Nordiska Fondkommission, som haft kunskap om alla villkor i överenskommelsen och särskilt Prosparitas utfästelse att skydda förmögenhetsvärdet i aktieinvesteringen, borde ha insett detta.

Sammantaget leder det nu anförda till slutsatsen att överenskommelsen i omtvistade delar inte är gällande mot Prosparitas. Nordiska Fondkommissions talan skall således ogillas.

HD (JustR:n Knutsson, Lars A Beckman, referent, Regner, Victor och Blomstrand) fattade följande slutliga beslut: Skäl: Som grund för sin talan i målet har Nordiska Fondkommission åberopat att Prosparitas inte fullgjort sina skyldigheter enligt en överenskommelse mellan parterna. Innehållet i överenskommelsen är ostridigt mellan parterna. Prosparitas har bestritt käromålet på den grunden att överenskommelsen är ogiltig i vissa hänseenden, eftersom den strider mot syftet med förbudet att förvärva egna aktier i 7 kap 1 § (numera 7 kap 2 §) aktiebolagslagen. Några andra av Prosparitas åberopade omständigheter än överenskommelsens innehåll har inte förelegat till bedömning i målet.

Nordiska Fondkommission har i HD påstått att HovR:n gjort sig skyldig till ett grovt rättegångsfel, i första hand genom att grunda sin dom på omständigheter som inte åberopats av Prosparitas och i andra hand genom att inte bereda Nordiska Fondkommission tillfälle att yttra sig över de omständigheter HovR:n ämnade lägga till grund för domen.

Enligt HovR:n förelåg det inte något hinder mot att beakta även den s k generalklausulen i 8 kap 13 § aktiebolagslagen vid bedömningen av frågan om ogiltighet. HovR:n fann mot den bakgrunden bl a att Nordiska Fondkommissions rätt till ersättning för eventuella kursförluster måste anses innebära en otillbörlig fördel för detta bolag till nackdel för Prosparitas eller annan aktieägare, att Prosparitas företrädare inte varit befogad att ingå avtalet samt att Nordiska Fondkommission borde ha insett detta.

HovR:n har genom att lägga dessa bedömningar till grund för domen i vart fall till en del grundat denna på andra omständigheter än sådana som Prosparitas har åberopat till grund för sin talan i målet.

Förbudet i 17 kap 3 § RB, att grunda domen på omständigheter som inte åberopats av part till grund för hans talan, gäller dispositiva mål. Även i sådana mål kan det emellertid finnas indispositiva moment som bl a innefattar en principiell skyldighet för domstol att ex officio beakta vissa omständigheter, s k officialfakta, även om dessa inte åberopats av någon part (se bl a Fitger, Rättegångsbalken, 4:e avd 1:5).

För det fall att HovR:n ansåg att omständigheter som den övervägde att lägga till grund för sin dom utgjorde officialfakta av det nu berörda slaget borde HovR:n ha uppmärksammat parterna på frågan och berett dem tillfälle att framföra sina synpunkter. Så skedde inte.

HovR:n har därför, även om den skulle ha ansett att bestämmelsen i 17 kap 3 § RB inte var tillämplig, förfarit felaktigt i sådan mån att domen bör undanröjas och målet visas åter till HovR:n för nybehandling.

Prosparitas har gjort gällande att det förekommit rättegångsfel även i TR:n. Vad Prosparitas anfört till stöd härför är inte av beskaffenhet att föranleda att målet återförvisas dit.