NJA 1994 s. 7
Part har i besvärsinlaga till HovR:n yrkat förpliktande för motparten att utge ersättning för rättegångskostnader med belopp som skulle anges senare. Det har ansetts åligga HovR:n att, innan handläggningen avslutades, genom materiell processledning klarlägga kostnadsyrkandet.
HD
J.C. ansökte hos fastighetsbildningsmyndigheten i Stockholms Östra lantmäteridistrikt (FBM) om fastighetsreglering med yrkande att ett servitut, som innefattade rätt att bruka brygga och brunn och som belastade hans fastighet Smådalarö 1:318 i Haninge kommun till förmån för fastigheten Smådalarö 1:328 med I.L. och S.T. som ägare, skulle upphävas. FBM meddelade d 3 dec 1991 beslut, som innebar att förrättningen inställdes.
J.C. överklagade FBM:s beslut i Stockholms TR, fastighetsdomstolen, som i utslag d 14 okt 1992 upphävde FBM:s beslut att inställa förrättningen samt upphävde det Smådalarö 1:318 belastande servitutet till förmån för Smådalarö 1:328 och återförvisade förrättningen i övrigt till FBM för vidare prövning. TR:n förordnade slutligen att vardera partssidan skulle bära sina rättegångskostnader.
Såvitt nu är i fråga anförde I.L. och S.T. besvär i Svea HovR och yrkade att servitutsrätten till brygga skulle förklaras bestå och att de skulle tillerkännas ersättning för kostnader för ombud och vittnesbevisning i TR:n. De yrkade vidare i besvärsinlagan förpliktande för J.C. att utge ersättning för deras rättegångskostnader i HovR:n med belopp som skulle anges senare.
J.C. bestred motsidans ändringsyrkanden.
HovR:n (hovrättslagmannen Köhl, fastighetsrådet Hall, hovrättsrådet Genell, referent, och t f hovrättsassessorn Barketorp) biföll i utslag d 18 maj 1993 I.L:s och S.T:s talan i själva saken och beträffande rättegångskostnader i TR:n men berörde inte frågan om ersättning till dem för rättegångskostnader i HovR:n.
I.L. och S.T. (ombud för båda advokaten J.O.) anförde besvär och yrkade att HD skulle förplikta J.C. att utge ersättning för deras rättegångskostnader i HovR:n med 15 000 kr eller, i andra hand, att HD skulle återförvisa målet till HovR:n med åläggande för HovR:n att fatta beslut angående nämnda rättegångskostnader.
J.C. (ombud advokaten K.O.M.) bestred yrkandena. I.L. och S.T. yrkade ersättning för sina kostnader i HD, under det att J.C. yrkade att vardera parten skulle bära sina kostnader i HD.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Inger, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. I.L. och S.T. har som grund för sin talan anfört: HovR:n har avgjort målet på handlingarna utan att närmare ange om muntlig förhandling eller syn skulle äga rum eller i övrigt hur målet skulle handläggas och utan att bereda parterna tillfälle att slutföra sin talan och därvid inge kostnadsräkningar. Detta förfarande måste anses felaktigt, särskilt mot bakgrund av att I.L. och S.T. i överklagandeskriften yrkade ersättning för rättegångskostnader med belopp som senare skulle anges.
Hovrättsförfarandet i besvärsmål är normalt skriftligt. Mot bakgrund av att båda parter i förevarande mål hade yrkat att HovR:n skulle avgöra målet på handlingarna kan HovR:n inte anses ha haft någon skyldighet att underrätta parterna om den fortsatta handläggningen.
I besvärsinlagan till HovR:n hade emellertid I.L. och S.T. yrkat förpliktande för J.C. att utge ersättning för deras rättegångskostnader med belopp som skulle anges senare. Av inlagans formulering framgår således klart att I.L. och S.T. avsett att senare inkomma med en precisering av kostnadsyrkandet. Det hade därför ålegat HovR:n att, innan handläggningen avslutades, genom materiell processledning klarlägga I.L:s och S.T:s yrkande. Att I.L. och S.T. i samband med begäran om skriftlig handläggning eller eljest i skrift till HovR:n inte självmant preciserade yrkandet bör vid angivna förhållande inte medföra att I.L. och S.T. är betagna rätten att nu framställa sitt yrkande om ersättning för rättegångskostnaderna i HovR:n.
Enligt 16 kap 14 § 1 st fastighetsbildningslagen (1970:988) kan fastighetsdomstolen, efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna, förordna att sakägare som förlorar målet skall ersätta annan sakägare dennes rättegångskostnad. Bestämmelsen äger enligt 17 kap 3 § och 18 kap 2 § samma lag motsvarande tillämpning i fråga om rättegången i HovR:n och HD. När parter står i klart motsatsförhållande till varandra skall med tillämpning av dessa bestämmelser parternas kostnader i regel fördelas enligt den i 18 kap 1 § RB lagfästa principen om förlorande parts skyldighet att ersätta motparten hans rättegångskostnader (jfr NJA 1983 s 292). J.C. har förlorat målet i såväl HovR:n som HD. Vad J.C. anfört som grund för kvittning av rättegångskostnaderna - att parterna inte beretts tillfälle att slutföra sin talan i HovR:n - utgör inte skäl att avvika från den nämnda principen.
I.L:s och S.T:s besvärstalan skall på grund av det anförda bifallas och J.C. skall förpliktas ersätta I.L. och S.T. för deras rättegångskostnader i bägge instanser. J.C. har inte haft någon erinran mot yrkade belopp i och för sig.
Domslut
HD:s avgörande. HD förpliktar J.C. att ersätta I.L. och S.T. deras rättegångskostnader i HovR:n med 15 000 kr och i HD med 2 500 kr, allt utgörande ombudsarvode. På beloppen skall utgå ränta enligt 6 § räntelagen, på 15 000 kr från d 18 maj 1993 och på 2 500 kr från dagen för HD:s beslut, tills betalning sker.
HD (JustR:n Heuman, Solerud, referent, Lambe och Nilsson) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.
JustR Lars K Beckman var skiljaktig beträffande frågan om ersättning för rättegångskostnader i HovR:n och anförde: Enligt 18 kap 14 § 1 st RB skall en part, som vill ha ersättning för rättegångskostnad, framställa sitt yrkande innan handläggningen avslutas. Han skall därvid ange vari kostnaden består. Om han inte har framställt sitt yrkande inom den angivna tiden, får han inte därefter föra talan om kostnad som har uppkommit vid samma rätt.
När I.L. och S.T. överklagade TR:ns utslag anförde de i besvärsinlagan att de yrkade ersättning av J.C. för rättegångskostnader i HovR:n "med belopp som senare kommer att anges".
Vid den fortsatta skriftväxlingen i HovR:n hemställde samtliga parter att målet skulle avgöras på handlingarna. HovR:n hade alltså inte någon anledning att meddela parterna hur målet skulle komma att handläggas eller att bereda parterna tillfälle att slutföra sin talan. Med hänsyn till vad I.L. och S.T. i sin besvärsinlaga anfört om rättegångskostnader i HovR:n kunde HovR:n visserligen som en serviceåtgärd ha meddelat dem att de borde ange sina kostnader. Någon skyldighet för HovR:n att göra så kan emellertid inte anses ha förelegat.
På grund av det anförda kan I.L:s och S.T:s först i HD framställda yrkande om ersättning för rättegångskostnader i HovR:n inte vinna bifall.
HD:s beslut meddelades d 11 jan 1994 (nr SÖ 4).