NJA 1987 s. 771

Allmän åklagare väckte vid Göteborgs TR åtal mot iranske medborgaren A.G. för grovt narkotikabrott och stämpling till grov varusmuggling enligt följande gärningsbeskrivning: A.G. har i Aalborg, Danmark, olovligen befattat sig med narkotika enligt följande: 1. I sin bostad i Aalborg under tiden dec 1986-mars 1987 olovligen i överlåtelsesyfte innehaft omkring 80 g heroin. - 2. I sin bostad i Aalborg under tiden dec 1986-mars 1987 till R.M. vid fyra tillfällen sålt 5 g, 6 g, 10 g resp 13 g heroin. - 3. I sin bostad i Aalborg under tiden dec 1986-mars 1987 vid två tillfällen sålt 25 g resp 15 g heroin till J.L.. - 4. Överlämnat under p 2 och 3 omnämnd narkotika till i Sverige bosatta iranier med avsikt att dessa skulle olovligen medföra narkotikan till Sverige. - Brotten bör bedömas som grova då de avsett betydande mängd narkotika av särskilt farlig art.

A.G. hade anhållits i sin frånvaro d 11 mars 1987 och samma dag gripits av polisen i Danmark. Sedan han häktats av TR:n i sin frånvaro d 13 mars 1987 hade han utlämnats hit från Danmark.

TR:n (ordf rådmannen Grahn) fann i dom d 15 juli 1987 styrkt att A.G. hade begått de av åklagaren påstådda brotten och dömde honom enligt 3 § narkotikastrafflagen, 3 § och 8 § 1 st lagen om straff för varusmuggling samt 23 kap 2 § BrB för grovt narkotikabrott och stämpling till grov varusmuggling till fängelse 3 år 6 mån och utvisning ur riket med förbud att återvända hit. Han ålades dessutom att som förverkat värde och vinning av försåld narkotika utge 50 000 kr.

Talan fullföljdes i HovR:n för Västra Sverige av A.G. med yrkande att åtalet skulle ogillas, att förordnandet om förverkande skulle upphävas eller jämkas och att - om åtalet ogillades - förordnandet om utvisning skulle upphävas, samt av åklagaren med yrkande om straffskärpning.

HovR:n (hovrättsrådet Lindquist, referent, adj led Zelano samt nämndemännen Andréasson och Bengtsson) anförde i dom d 11 sept 1987:

HD (JustR:n Knutsson, Lind och Lars K Beckman, referent) fattade följande slutliga beslut: A.G. vistades i Danmark när han d 11 mars 1987 anhölls i sin frånvaro. Efter det att TR:n d 13 mars häktat A.G. i dennes frånvaro begärde åklagarmyndigheten i Göteborg genom skrivelse d 20 mars till politimesteren i Aalborg att A.G. skulle utlämnas till Sverige. Det danska justitieministeriet beslöt att A.G., som motsatte sig utlämning, skulle utlämnas till Sverige enligt den danska lagen d 3 febr 1960 om utlämning av lagöverträdare till Finland, Island, Norge och Sverige. Justitieministeriets beslut stadfästes slutligt av Vestre Landsret genom ett avgörande d 28 mars. Den 3 april överfördes A.G. till Sverige.

Av 2 kap 2 § 1 st 3 BrB följer att svensk domsrätt föreligger i fråga om brott, som begåtts av utlänning utom riket, under förutsättning bl a att utlänningen "finnes här i riket". Denna reglering infördes, i de delar som har intresse i målet, genom ändringar i strafflagen, som vidtogs år 1957 i samband med att beslut fattades om en ny lagstiftning om utlämning för brott.

Till grund för 1957 års ändringar i strafflagen låg straffrättskommitténs förslag till BrB (SOU 1953:14). I sitt betänkande redovisade straffrättskommittén (s 454) att i dess förslag hade upptagits en särskild kompetensregel beträffande vissa utom riket förövade brott av utlänning, som efter brottet begivit sig till Sverige. Stadgandet hade enligt vad kommittén närmare angav (s 455 ff) samband med att 1949 års utlänningskommitté hade föreslagit vissa nya hinder mot utlämning för brott. Förslaget syftade bl a till att göra det möjligt att bestraffa en flykting, som utomlands hade förövat grovt brott och som inte kunde utlämnas på grund av risk för politisk förföljelse. Enligt det av straffrättskommittén framlagda förslaget till lagtext skulle som en förutsättning bland flera för svensk domsrätt i sådana fall gälla att gärningsmannen fanns här i riket.

Departementschefen anslöt sig till straffrättskommitténs förslag att utsträcka den svenska domsrätten beträffande brott som av utlänning begåtts utom riket (NJA II 1957 s 386 f). Han uttalade i detta sammanhang att den vidgade kompetensregeln borde begränsas på så sätt att utlänningen skulle finnas här i riket.

Det angivna kravet får anses innefatta en materiell begränsning av den svenska straffrättsliga kompetensen. Det har sålunda en annan innebörd än motsvarande uttryck i 1 kap 2 § 1 st 1864 års strafflag, vilket endast ansetts innefatta en erinran om att de processuella förutsättningarna för genomförande av ett åtal måste vara för handen. (Beckman m fl, BrB I, 4 uppl s 83 och 86 f, NJA 1952 s 29, 1961 s 235 och 1963 s 54 samt Strahl i SvJT 1967 s 404.)

Ordalydelsen i 2 kap 2 § 1 st 3 BrB utesluter inte att svensk domsrätt kan föreligga även i den situationen att utlänningen förts till Sverige mot sin vilja. Av vad som förekommit vid tillkomsten år 1957 av bestämmelsen måste emellertid den slutsatsen dras att bestämmelsen var avsedd att tillämpas beträffande utlänningar som frivilligt begivit sig hit. Frågan kan därför ställas om svensk domsrätt kan föreligga när anledningen till att en utlänning finns här i landet är att han mot sin vilja utlämnats till Sverige för brott.

I det aktuella fallet har TR:ns beslut om häktning varit en förutsättning för att utlämning skulle kunna ske. Till grund för häktningsbeslutet åberopades bl a att A.G. var misstänkt för grovt narkotikabrott. Vid tiden för beslutet förelåg inte svensk domsrätt i fråga om denna brottslighet. För häktning enligt 24 kap RB måste emellertid krävas att det brott misstanken avser omfattas av svensk domsrätt. Om det vore möjligt att i annat fall häkta en person och efter utlämning lagföra honom här med stöd av regeln i 2 kap 2 § 1 st 3 BrB skulle den svenska straffrättsliga kompetensen kunna utvidgas på ett sätt som inte kan ha varit åsyftat. Av det sagda framgår att laga grund saknades för häktningsbeslutet i den del det avsåg grovt narkotikabrott. Häktningen och utlämningen grundades emellertid också på misstanke om stämpling till grov varusmuggling, vilket brott såsom riktat mot Sverige omfattades av svensk domsrätt enligt 2 kap 3 § 4 BrB. Om utlämningen hade avsett endast smugglingsbrottet skulle A.G. likväl ha kunnat lagföras här även för narkotikabrotten, förutsatt att dessa då kunde anses omfattade av svensk domsrätt. Vid utlämning de nordiska länderna emellan gäller nämligen inte samma begränsningar som annars i fråga om möjligheterna att lagföra den utlämnade för andra före utlämningen begångna brott. Emellertid får vad nyss sagts om att det inte bör vara möjligt att genom ett häktnings- och utlämningsförfarande utvidga den svenska straffrättsliga kompetensen anses gälla även i en sådan situation som den nu berörda.

Det anförda leder till den slutsatsen att den i 2 kap 2 § 1 st 3 BrB upptagna regeln om svensk domsrätt beträffande utlänning som "finnes här i riket"inte bör kunna tillämpas på den som mot sin vilja har utlämnats hit för brott. Om den utlämnade stannar kvar sedan rättegången avslutats och eventuellt ådömd påföljd verkställts får han emellertid vid tillämpningen av nyssnämnda bestämmelse likställas med den som frivilligt har begivit sig hit.

Svensk domstol har alltså inte på grund av bestämmelse i 2 kap 2 eller 3 § BrB varit behörig att döma över de i Danmark begångna narkotikabrott för vilka A.G. åtalats. Emellertid talar utredningsskäl för att brotten lagförs i Sverige. Enligt 2 § 1 st 5 och 6 § 1 st lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott kan lagföring för brott av sådana skäl överföras från Danmark till Sverige. Överförande kan ske, om vederbörande danska myndighet gör framställning därom till svensk åklagare, som är behörig att väcka åtal för brottet, och denne vid en prövning i enlighet med lagens bestämmelser finner skäl bifalla framställningen (11 § lagen och 22 § förordningen, 1978:108, om internationellt samarbete rörande lagföring för brott). Det får anses att de sålunda stadgade villkoren för överförande i detta fall blivit uppfyllda genom utlämningsförfarandet och att därför svensk domsrätt beträffande narkotikabrotten föreligger på grund av lagen om internationellt samarbete rörande lagföring för brott (se 2 kap 3 a § BrB).

Vad angår A.G:s talan i övrigt finner HD ej skäl meddela prövningstillstånd, i följd varav HovR:ns dom skall stå fast.

JustR:n Vängby och Heuman var av skiljaktig mening beträffande motiveringen och anförde: A.G. vistades - - - se HD:s beslut - - - till Sverige för brott.

I det aktuella fallet har TR:ns beslut om häktning varit en förutsättning för att utlämning skulle kunna ske. Till grund för häktningsbeslutet åberopades bl a att A.G. var misstänkt för grovt narkotikabrott. Vid tiden för beslutet förelåg inte svensk domsrätt i fråga om denna brottslighet. Häktning enbart för narkotikabrotten hade därför inte kunnat ske. Häktningen grundades emellertid också på misstanken om stämpling till grov varusmuggling, vilket brott såsom riktat mot Sverige omfattades av svensk domsrätt enligt 2 kap 3 § 4 BrB. Framställningen om utlämning omfattade såväl smugglingsbrottet som narkotikabrotten. När utlämning skett till Sverige från ett icke nordiskt land förutsätter en lagföring här för brott som begåtts i det utlämnande landet att utlämning medgivits även för detta brott eller att det utlämnande landet senare medger att lagföring sker här. Ett sådant medgivande lär inte lämnas, om inte överföring av lagföringen sker enligt den europeiska konventionen i ämnet eller eljest speciella skäl talar därför. I förhållande till de nordiska länderna kan visserligen lagföring ske i Sverige även för brott som inte omfattas av en utlämning men Danmark och Norge är i likhet med Sverige anslutna till lagföringskonventionen och i förhållande till Finland tillämpas i praxis ett nära samarbete när det gäller lagföring för brott som begåtts i ettdera landet. En lagföring i Sverige för brott som begåtts i det land från vilket utlämning skett är till fördel för den misstänkte på så sätt att han undgår att bli lagförd såväl i nämnda land som i Sverige och får sin brottslighet bedömd i ett sammanhang. Såvitt angår den misstänktes rättssäkerhet med avseende på utredningen krävs för fällande dom övertygande bevisning och bevisläget för åklagaren försvåras regelmässigt av att brottet begåtts utomlands. Innebörden av de synpunkter som nu anförts, nämligen att behovet av internationellt samarbete vid lagföring av brott talar för svensk domsrätt i ett fall som det förevarande, är på intet sätt oförenlig med de skäl som anfördes för att i samband med 1957 års utlämningslagstiftning utsträcka den svenska domsrätten i fråga om utlänningar som "finnes här i riket".

På grund av det anförda saknas anledning att i fråga om brott som begåtts i ett land från vilket utlämning skett göra undantag från ordalydelsen av 2 kap 2 § 1 st 3 BrB. Svensk domsrätt föreligger därför, som angetts i HovR:ns dom, beträffande åtalspunkterna 1-3.