lagen.nu

RH 2003:29

Fråga om svensk domstol är behörig att pröva åtal för brott begångna i Finland av finsk medborgare med hemvist i Finland och som inte heller fanns i Sverige när åtal väcktes. Hovrätten fann att svensk domsrätt över gärningar begångna i Finland under dessa omständigheter endast förelåg i de fall brottet har ett straffminimum som inte understiger fyra års fängelse.

Åklagaren yrkade att M.Z. skulle dömas för (1) grov våldtäkt, försök till grov våldtäkt, grovt sexuellt utnyttjande av M.B. samt (2) grovt sexuellt utnyttjande av underårig och grovt sexuellt utnyttjande av A.B. enligt följande gärningspåståenden och lagrum. 1. M.Z. har vid upprepade tillfällen från omkring 1990–1997 i Luleå, Umeå samt Tammerfors och Kuusamo i Finland haft sexuellt umgänge med M.B, född 1979, som är systerdotter till hans hustru, genom att beröra hennes underliv med sin penis och förmå henne att ta på hans penis, stoppa in penisen mellan hennes ben och även ha den i hennes mun och förmå henne att ta den i sin mun samt försöka ha anala samlag med henne. – M.Z. har vid i vart fall fyra tillfällen under åren 1995–1997, varav två i Umeå och två i Tammerfors, med våld tvingat M.B till samlag och vid ytterligare tillfällen med våld försökt tvinga henne till samlag. 2. M.Z. har vid upprepade tillfällen från omkring 1995 tillsommaren 2000 i bl.a. Umeå samt i Tammerfors och under bilresor i Finland haft sexuellt umgänge med A.B., född 1983, som är systerdotter till hans hustru genom att beröra hennes underliv och bröst, ha penisen i hennes mun och även förmå henne att ta en i sin mun, föra in penisen mellan hennes ben och även simulera samlag och vid två tillfällen, en gång i Umeå omkring 1998 och en gång i Åbo sommaren 2000, försöka genomföra anala samlag med henne. – Gärningarna under punkten 1 andra stycket är att bedöma som grov våldtäkt och försök till grov våldtäkt. I vart fall är gärningarna i sin helhet att bedöma som sexuellt utnyttjande av underårig fram till 15-årsdagen samt på grund av att M.Z. allvarligt missbrukat den beroendeställning båda målsägandena har haft till honom både själva och genom sin familj som sexuellt utnyttjande även sedan de fyllt 15 år. – Med hänsyn till omfattningen av gärningarna och den ålder och beroendeställning som målsägandena befunnit sig i är brotten att anse som grova. Lagrum: 6 kap. 1 §, 3 § och 4 § brottsbalken.

Målsägandena yrkade skadestånd av M.Z. M.B. med 350 000 kr jämte ränta, varav 300 000 kr för kränkning och 50 000 kr för sveda och värk, samt A.B. med 300 000 kr jämte ränta, varav 250 000 kr för kränkning och 50 000 kr för sveda och värk.

M.Z. förnekade gärningarna samt bestred målsägandenas skadeståndsanspråk.

Umeå tingsrätt (2003-04-11, rådmannen Lars Viktorsson samt nämndemännen Holger Sandström, Anette Sandgren och Margareta Rasmusson) fann det utrett att M.Z. förgripit sig sexuellt på målsäganden i enlighet med vad som angetts i åtalet och dömde M.Z. för sexuellt umgänge med barn vid ett antal tillfällen såvitt gäller de gärningar mot M.B. som begåtts från 1990 fram till den 12 december 1994, grovt sexuellt utnyttjande av M.B vid ett antal tillfällen från nämnda dag och fram till 1997, två fall av grov våldtäkt – varav en i Sverige och en i Tammerfors, Finland – flera fall av försök till grov våldtäkt samt, såvitt gäller de gärningar som riktat sig mot A.B., för grovt sexuellt utnyttjande av underårig och grovt sexuellt utnyttjande vid ett antal tillfällen. Två av de gärningar som åklagaren rubricerat som grov våldtäkt – en i Sverige och en i Tammerfors, Finland – bedömdes som grovt sexuellt utnyttjande av M.B. Tingsrätten bestämde påföljden till fängelse sex år. M.Z. förpliktades vidare att betala skadestånd till M.B med 275 000 kr, varav 225 000 för kränkning och 50 000 kr för sveda och värk och till A.B. med 225 000 kr, varav 175 000 kr för kränkning och 50 000 kr för sveda och värk.

I fråga om svensk domstols behörighet yttrade tingsrätten följande. När det gäller de gärningar som ägt rum i Finland får dessa lagföras i Sverige med stöd av 2 kap. 2 § första stycket 2 punkten brottsbalken vari stadgas att för brott som begåtts utom riket döms efter svensk lag och vid svensk domstol om brottet begåtts av utlänning utan hemvist i Sverige, som är finsk medborgare och finns här. För de aktuella sexualbrotten gäller att de inte är fria från ansvar i Finland och att de kan följas av svårare straff än böter enligt svensk lag. M.Z kan sålunda fällas till ansvar för även de i Finland begångna gärningarna som omfattas av åtalet.

M.Z överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle ogilla all mot honom förd talan. M.B. överklagade i skadeståndsdelen och yrkade att hovrätten skulle bifalla hennes skadeståndstalan i dess helhet. Part bestred motparts ändringsyrkanden.

Hovrätten för Övre Norrland (2003-06-19, hovrättsråden Gunnar Sjöblom och Margareta Bergman, tf. hovrättsassessorn Ulrika Lindmark, referent, samt nämndemännen Marie-Louise Nilsson och Eva Zetterström) fann det utrett att M.Z. gjort sig skyldig till de gärningar som tingsrätten fällt honom till ansvar för och att gärningarna skulle rubriceras som tingsrätten gjort. Hovrätten fann emellertid att svensk domsrätt över de brott som begåtts i Finland förelåg endast i de fall brotten hade ett straffminimum på minst fyra års fängelse. Hovrätten undanröjde därför tingsrättens dom såvitt gällde gärningarna begångna i Kuusamo och Tammerfors i Finland, undantaget den gärning som av hovrätten rubricerats som grov våldtäkt i Tammerfors, och avvisade åtalet avseende dessa gärningar samt dömde M.Z för grov våldtäkt, försök till grov våldtäkt, sexuellt umgänge med barn, grovt sexuellt utnyttjande och grovt sexuellt utnyttjande av underårig, allt avseende gärningar begångna i Luleå och Umeå, samt för grov våldtäkt i Tammerfors, Finland, till fängelse fem år sex månader. Tingsrättens dom i fråga om skadeståndsbeloppens storlek ändrades inte.

Hovrätten uttalade i domskälen i fråga om svensk domsrätt följande.

Frågan om svensk jurisdiktion

Allmänt om jurisdiktion

Enligt 2 kap. 1 § brottsbalken har svensk domstol som huvudregel behörighet att döma enligt svensk lag endast för brott som begåtts på svenskt land- eller sjöterritorium. Att anmärka i sammanhanget är dock att svensk domstol har behörighet enligt bestämmelsen om det råder oklarhet över huruvida brottet har begåtts i Sverige eller utomlands. Vidare stadgar 2 kap. 4 § brottsbalken att svensk domstol även har behörighet över brott där endast en del av den brottsliga gärningen utförts i Sverige eller om brottet fullbordats i här i riket, men den brottsliga gärningen förövats utom riket. Även med beaktande av dessa förutsättningar finner hovrätten att den brottslighet som är hänförlig till Finland inte kan anses vara begången i Sverige.

Emellertid har svensk domstol behörighet i vissa fall för brott även om de begåtts utom riket. Förutom behörighet på grund av att gärningsorten är belägen inom svenskt territorium har även svensk domstol behörighet över brott som har anknytning till Sverige på grund av att gärningsmannen är svensk medborgare eller utländsk medborgare som vistas i riket eller att brottet riktats mot ett svenskt intresse eller om brottets karaktär är av sådan allvarlig art att det anses vara av stort intresse att bekämpa det. Behörighet för svenska domstolar i dessa fall följer av 2 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken.

Därutöver kan svenska domstolar erhålla behörighet för brott som inte har någon egentlig anknytning till Sverige med stöd av 2 kap. 3 a § brottsbalken. Detta förutsätter dock att lagföringen för brotten har överförts till Sverige från annan stat i enlighet bestämmelserna i lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott (lagföringslagen). Av handlingarna i målet framgår att åklagaren i Tammerfors har begärt att lagföring av de gärningarna som begåtts i Finland skall lagföras i Sverige och att den svenska åklagaren har bifallit begäran. Lagföringslagen äger tillämpning i fråga om överförande av lagföring för brott till eller från stat som har tillträtt den europeiska konventionen den 15 maj 1972 om överförande av lagföring i brottmål. Finland har inte tillträtt konventionen. Enligt förarbetena till lagföringslagen (se prop. 1975/76:3 s. 19) framgår visserligen att överförande av lagföring kan komma till stånd i andra fall och att sådant samarbete utan stöd av särskild överenskommelse också förekommer undantagsvis. Det framhålls dock att en förutsättning för att lagföring i ett sådant fall skall kunna ske i Sverige är att svensk domstol är behörig enligt 2 kap. 2 eller 3 § BrB.

Det anförda torde innebära att det inte är möjligt att tillämpa lagföringskonvention gentemot Finland även om en överföring av lagföring har skett. Någon svensk domsrätt för de gärningar som begåtts i Finland grundad på 2 kap. 3 a § brottsbalken går således inte att hävda, utan svensk domsrätt måste därför härledas från någon av bestämmelserna i 2 kap. 1–3 §§ brottsbalken.

Brottens anknytning till Sverige och brottens karaktär

M.Z. är finsk medborgare med hemvist i Tammerfors. Av 2 kap. 2 § 1 st. p 2 och 3 brottsbalken följer att svensk domstol har behörighet att döma enligt svensk lag för brott som begåtts utom riket om brottet begåtts (enligt p 2) av bl.a. dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare som finnes här, eller (enligt p 3) av annan utlänning som finnes här i riket och å brottet enligt svensk lag kan följa fängelse i mer än sex månader. Eftersom M.Z. är finsk medborgare och saknar hemvist i Sverige synes avgörande för svensk domstols behörighet om det kan anses att M.Z. ”finnes här” (i riket). Frågan hur uttrycket ”finnes här i riket” i tredje punkten i bestämmelsen skall förstås har varit uppe till avgörande hos högsta domstolen i rättsfallet NJA 1987 s. 771. Frågan i målet rörde huruvida svensk domsrätt kunde grundas på det faktum att en iransk medborgare, som utlämnats från Danmark till Sverige för bl. a. grova narkotikabrott som begåtts i Danmark, befann sig i Sverige efter utlämning. HD konstaterade härvid (s. 775) att möjligheten att lagföra utlänning som ”finnes här i riket” syftade till att svenska domstolar skulle kunna bestraffa utlänning som utomlands förövat brott och som inte kunde utelämnas på grund av risk för politisk förföljelse. HD fann att uttrycket ”finnes här i riket” fick anses innefatta en materiell begränsning av den svenska straffrättsliga kompetensen. Av vad som förekommit i förarbetena drog HD den slutsatsen att bestämmelsen var avsedd att tillämpas beträffande de utlänningar som frivilligt begivit sig till Sverige och att den regeln inte borde kunna tillämpas på den som mot sin vilja har utlämnats till Sverige för brott.

Det anförda rättsfallet har tolkats på så sätt att om utlänningens vistelse i riket inte är frivillig och beror på åtgärder vidtagna av svenskt rättsväsende kan inte behörighet för svenska domstolar grundas på 2 kap. 2 § 1 st. p 3 brottsbalken. I den juridiska doktrinen har kravet på att utlänningen skall finnas i riket anses innebära att den relevanta tidpunkten för vistelse i landet är när åtal väcks. (Se ”Svensk Internationell straffprocessrätt”, Nils Jareborg och Petter Asp, Iustus förlag, Uppsala 1995, s. 39 ff). Hovrätten finner att uttrycket ”finnes här” i 2 kap. 2 § 1 st. p 2 brottsbalken måste anses ha samma funktion som motsvarande uttryck i p 3 och därför bör båda uttrycken förstås och tillämpas på samma sätt.

M.Z. befann sig i Finland när han delgavs åtalet och kallelse till huvudförhandling vid tingsrätten. Han inställde sig till huvudförhandlingen och befinner sig nu under tvång i Sverige eftersom han häktades i samband med huvudförhandlingen vid tingsrätten. Att uppmärksamma i sammanhanget är att M.Z. inte kallades till huvudförhandlingen med erinran om vite eller hämtning för det fall inställelse inte skedde.

Vid ett första påseende skulle man kunna anse att M.Z. infunnit sig i riket frivilligt. Emellertid befann M.Z. sig inte i riket när åtalet väcktes och hans vistelse i riket får, när ingen uppgift framkommit som pekar på motsatsen, antagas enbart bero på att han kallats till förhandling. Mycket talar för att M.Z:s vistelse i riket har föranletts av åtgärder vidtagna av svenskt rättsväsende. Om nu aktuell bestämmelse även skulle omfatta förevarande fall skulle svenska domstolar erhålla en tämligen vidlyftig behörighet och kravet på att utlänningen frivilligt skall finnas i riket skulle därmed urvattnas väsentligt. Detta synes dock inte ha varit tanken med bestämmelsen i fråga. Denna slutsats överensstämmer även med systematiken av bestämmelserna om svensk domsrätt i 2 kap. brottsbalken. I synnerhet då man beaktar att en universell behörighet för svenska domstolar endast gäller för vissa typer av särskilt allvarliga brott. I 2 kap. 3 § 1 st. p 7 brottsbalken ges således svensk domstol en generell behörighet att döma över alla brott vilka har ett straffminimum på minst fyra års fängelse. Av förarbetena (prop. 1972:98 s. 145) framgår att den svenska domsrätten omfattar varje sådant brott, oberoende var och av vem brottet har förövats.

Vid en samlad bedömning finner hovrätten att det föreligger svensk domsrätt över de brott som begåtts i Finland som har ett straffminimum på minst fyra års fängelse men att den svenska domsrätten inte omfattar brott som M.Z. begått i Finland som har ett straffminimum som understiger fyra års fängelse eftersom han inte fanns här i riket när åtal väcktes och att senare vistelse av honom i riket inte kan anses ha föranletts av ett för honom frivilligt handlande. Att åklagarna i Sverige och Finland överenskommit om att lagföra M.Z. i Sverige föranleder ingen annan bedömning

För grov våldtäkt är det stadgat ett straffminimum på fyra års fängelse. För den grova våldtäkt som hovrätten har funnit att M.Z. har begått i Finland föreligger följaktligen svensk domsrätt enligt 2 kap. 3 § 1 st. p 7 brottsbalken. Vad gäller övrig brottslighet som förövats i Finland av M.Z. mot målsägandena föreligger inte svensk domsrätt. Tingsrättens dom skall därför undanröjas och åtalet avvisas i dessa delar. De gärningar beträffande vilka domsrätt föreligger och M.Z. skall dömas för av hovrätten är sammanfattningsvis dels ett drygt tiotal preciserade och detaljerat beskrivna gärningar riktade mot M.B. i Sverige, varav en grov våldtäkt och flera försök till grova våldtäkter, en grov våldtäkt riktad mot M.B. i Tammerfors samt därutöver ett antal gärningar mot M.B. i Sverige som inte närmare kunnat särskiljas då tillvägagångssättet och händelseförloppet vid dessa tillfällen varit likartade. Övergreppen har begåtts under sammanlagt ca åtta år. Han skall vidare dömas för de gärningar som han begått mot A.B. i Sverige. Av de gärningar som begåtts i Sverige mot A.B. har fem händelser närmare preciserats och därutöver är det utrett att han vid ytterligare ett antal tillfällen – som inte kunnat närmare preciseras då tillvägagångssättet varit likartat – förgripit sig sexuellt på A.B. Övergreppen mot A.B. har pågått under ca fem års tid.

Målnummer B 323-03

Metadata

Domstol
Hovrättenför Övre Norrland
Avgörandedatum
2003-06-19
Målnummer
B323-03
Lagrum
2 kap. 2 §, 3 §, 3 a § och 4 § brottsbalken (1962:700)
Lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott
Rättsfall
NJA 1987 s. 771
Litteratur
Prop. 1975/76:3 s. 19
prop. 1972:98 s. 145
Svensk Internationell straffprocessrätt, Nils Jareborg och Petter Asp, Iustus förlag, Uppsala 1995, s. 39 ff.
Sökord
Domstols behörighet
Internationella rättsförhållanden
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation