AD 2007 nr 2

Parter:

Double C Shipping Company Ltd; Svenska Transportarbetareförbundet

Nr 2

Double C Shipping Company Ltd i Aten, Grekland

mot

Svenska Transportarbetareförbundet.

Bakgrund

Fartyget MV Rickmers Tianjin (Rickmers Tianjin) är ett lastfartyg som mellan den 1 augusti 2001 och den 11 juli 2003 ägdes av det cypriotiska bolaget Double C Shipping Company Ltd (bolaget). Bolaget hade upplåtit driften av fartyget till det grekiska bolaget Technomar Shipping Inc. (Technomar). Fartyget var infört i det bahamanska fartygsregistret och seglade under Bahamas flagga.

Den 2 december 2001 anlände Rickmers Tianjin till Luleå hamn för lossning och lastning av last. Fartyget hade då en besättning som bestod av sju polska officerare och 18 filippinska sjömän.

Den 4 december 2001 försattes fartyget i blockad av Svenska Transportarbetareförbundet (förbundet), efter att bolaget inte gått med på att teckna av ITF (Internationella Transportarbetarefederationen) godkänt kollektivavtal. Blockaden omfattade lastning och lossning samt trosshantering. Bolaget efterkom senare samma dag förbundets krav. Mellan bolaget och förbundet tecknades ett kollektivavtal, Special Agreement. Vidare erlade bolaget, i enlighet med bestämmelser i avtalet, sammanlagt 7 475 USD till förbundet avseende medlems- eller serviceavgifter för besättningen och bidrag till ITF:s ”Welfare Fund”.

Bolaget har den 9 januari 2002 väckt talan i Arbetsdomstolen mot förbundet med anledning av det av parterna undertecknade kollektivavtalet. Den 11 juli 2003 sålde bolaget Rickmers Tianjin till en annan ägare.

Yrkanden m.m.

Bolaget har, såsom talan slutligen bestämts, yrkat att Arbetsdomstolen skall

a) fastställa att kollektivavtalet Special Agreement av den 4 december 2001 är ogiltigt, alternativt fastställa att bolaget inte är skyldigt att tillämpa kollektivavtalet mot förbundet och den besättning som vid avtalets ingående tjänstgjorde på Rickmers Tianjin, alternativt fastställa att bolaget inte är skyldigt att tillämpa kollektivavtalet mot förbundet

b) förplikta förbundet att till bolaget betala motvärdet av 7 475 USD i svenska kronor, efter kursen på betalningsdagen, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 11 januari 2002) till dess betalning sker, och

c) besluta att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen.

Förbundet har

a) i första hand yrkat att Arbetsdomstolen avvisar fastställelseyrkandena eftersom det inte föreligger något fastställelseintresse och i andra hand bestritt yrkandena,

b) bestritt fullgörelseyrkandet, och

c) bestritt yrkandet om inhämtande av förhandsavgörande.

För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att avtalet är ogiltigt har förbundet vitsordat att det föreligger en skyldighet att betala tillbaka motvärdet av 7 475 USD i svenska kronor till bolaget, dvs. de avgifter bolaget betalat till förbundet i enlighet med kollektivavtalet.

Bolaget har bestritt förbundets yrkande om avvisning av dess fastställelsetalan.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Bolaget

Allmän bakgrund

Bolaget var när avtalet tecknades registrerad ägare till Rickmers Tianjin. Fartyget med dess besättning var dock uthyrt till det tyska rederiet Rickmers Line och driften hade upplåtits till Technomar. Fartyget var registrerat i Bahamas och besättningen bestod av polska officerare och filippinska sjömän.

För den filippinska delen av besättningen gällde ett filippinskt kollektivavtal - UFS BCA - som tecknats mellan bemanningsföretaget Sea Workforce Manila Corporation och fackföreningen United Filipino Seafarers (UFS). Sea Workforce Manila Corporation hade ingått avtalet på uppdrag av ett av bolagets dotterbolag. Avtalet hade också vederbörligen registrerats vid det filippinska arbetsmarknadsdepartementet. UFS var en av det filippinska arbetsmarknadsdepartementet godkänd fackförening. Kollektivavtalet UFS BCA var dock inte godkänt av ITF. De polska officerarna var inte anslutna till någon facklig organisation och omfattades inte av något kollektivavtal.

Händelseförloppet

I december 2001 skulle Rickmers Tianjin till Luleå hamn. Den 24 november 2001 erhöll Technomar ett telefax från P.L. på förbundet. Förbundet meddelade att det kände till att fartyget Rickmers Tianjin var på väg till Luleå hamn och att fartygets besättning inte omfattades av något kollektivavtal som var godkänt av ITF. Förbundet krävde därför att Technomar skulle underteckna ITF:s Special Agreement och att Technomar skulle befullmäktiga befälhavaren att ingå nya anställningsavtal med besättningsmedlemmarna. Om Technomar inte gick med på att teckna de nämnda avtalen skulle förbundet, enligt faxmeddelandet, inte ha något annat val än att ”överväga vilka andra åtgärder som var nödvändiga att vidta”.

Den 28 november 2001 svarade Technomar på faxmeddelandet. Technomar framförde att varken förbundet eller ITF hade erhållit någon begäran eller fullmakt från besättningsmedlemmarna på Rickmers Tianjin att ingå ITF:s Special Agreement med rederiet varför ett mellan förbundet och rederiet ingånget kollektivavtal skulle bli ogiltigt och alla eventuella stridsåtgärder som företogs av förbundet för att framtvinga ett sådant avtal skulle vara otillåtna. Technomar anmodade därför förbundet att avstå från att vidta åtgärder för att tvinga rederiet att ingå ITF:s Special Agreement. Ytterligare korrespondens utväxlades mellan parterna, vari Tehnomar ånyo upprepade det tidigare anförda.

Rickmers Tianjin anlöpte Luleå hamn den 2 december 2001. Vid förhandlingar den 3 december 2001 representerades förbundet av ITF- inspektören P.L. medan bolaget och Technomar representerades av Technomars vice VD kapten P.G.C. och jur. kand. O.N. Närvarande var också fartygets befälhavare A.K., ordföranden för UFS N.R. samt förbundets lokale representant G.H. Mötet inleddes med att P.L. förklarade att förbundet ville att bolaget och Technomar skulle teckna ITF:s Special Agreement respektive ITF:s Seaman’s Employment Contract, dvs. nya individuella anställningsavtal för besättningsmedlemmarna, och att Technomar även skulle tillse att samtliga besättningsmedlemmar undertecknade sistnämnda anställningsavtal. P.G.C. och N.R. anförde att manskapet redan var anslutet till fackföreningen UFS, att de redan omfattades av ett kollektivavtal och att ingen i besättningen önskade underteckna ITF:s Seaman’s Employment Contract. O.N. tillfrågade P.L. om förbundet avsåg att försätta Rickmers Tianjin i blockad för det fall bolaget och Technomar vägrade skriva under avtalen. P.L. svarade ja på denna fråga. O.N. förklarade att om rederisidan tvingades att underteckna nämnda avtal hade den för avsikt att väcka talan vid Arbetsdomstolen och yrka att ITF:s Special Agreement skulle ogiltigförklaras. Efter två timmars samtal bad P.L. att få återkomma efter att han talat med sin överordnade L.L. P.L. bad vid detta tillfälle inte att få tala med någon i besättningen på fartyget.

Både O.N. och P.G.C. var efter mötet av uppfattningen att förbundet, trots P.L:s tidigare uttalanden, inte önskade gå vidare och försätta fartyget i blockad för att tvinga bolaget och Technomar att skriva under avtalen. P.L. återkom emellertid, per telefon, och uppgav att han talat med L.L. i frågan samt meddelade att förbundet fortsatt krävde undertecknande av avtalen. Han uppgav vidare att han därför önskade träffa O.N. och P.G.C. nästa morgon kl. 09.00 ombord på Rickmers Tianjin.

På morgonen den 4 december 2001 träffades parterna ombord på fartyget igen. Samma personer var närvarande som föregående dag med tillägget att P.L. och G.H. nu var biträdda av S.S. från SEKO - avdelningen för sjömän. P.L. och S.S. förklarade att förbundet vidhöll sitt krav på att bolaget och Technomar skulle underteckna ITF:s Special Agreement och ITF:s Seaman’s Employment Contract samt att Technomar skulle tillse att även de anställda undertecknade anställningsavtalen. Varken P.L. eller S.S. önskade att få träffa besättningen.

Rederisidan överlämnade till S.S. och P.L. ett antal ”statements” som var undertecknade av var och en av besättningsmedlemmarna. P.G.C. och N.R. förklarade att ingen i besättningen önskade underteckna ITF:s Seaman’s Employment Contract och än mindre ansluta sig till ITF eller i övrigt uppdra åt förbundet att ingå ITF:s Special Agreement med bolaget. Inte heller hade bolaget och Technomar för avsikt att frivilligt underteckna avtalen, då dessa skulle bli ogiltiga, eftersom förbundet inte hade något uppdrag från besättningen att ingå kollektivavtal med bolaget. S.S. och P.L. meddelade då att förbundet skulle besluta att försätta Rickmers Tianjin i blockad. På uttrycklig fråga från O.N. förklarade S.S. och P.L. att förbundet inte skulle fortsätta med blockaden om de anställda inte ville skriva på ITF:s Seaman’s Employment Contract. De uppgav också att förbundet skulle acceptera att rederisidan skrev på avtalen med anmärkningen ”under protest”.

S.S. och P.L. delgav ca kl. 11.45 P.G.C. och O.N. varsel om blockad som skulle påbörjas kl. 12.00. Stridsåtgärden skulle enligt varslet innebära vägran att utföra lastning och lossning samt vägran att utföra båtmansarbete, dvs. trosshantering. S.S. förklarade emellertid att beslutet om blockad skulle fattas av förbundets verkställande utskott i Stockholm och att blockaden därför kunde träda i kraft först efter att ett sådant beslut fattats. O.N. erhöll kl. 12.45 per telefax förbundets beslut om att försätta Rickmers Tianjin i blockad. Beslutet gällde från kl. 12.00 och tills vidare. Enligt befälhavaren ombord på Rickmers Tianjin slutade stuveriarbetarna att arbeta kl. 12.15.

Strax innan kl. 13.00 tog O.N. kontakt med P.L. och bad honom att genast komma till fartyget eftersom bolaget och Technomar nu gått med på att underteckna ITF:s Special Agreement och ITF:s Seaman’s Employment Contract under protest.

När parternas representanter strax därefter återigen träffades på fartyget förklarade P.G.C. och O.N. på nytt att rederisidan undertecknade de ovan nämnda avtalen under protest. P.G.C. begärde även att få skriva ”under protest” ovanför sin signatur på såväl ITF:s Special Agreement som ITF:s Seaman’s Employment Contract, men S.S. och P.L. kunde inte godta detta. De förklarade att om rederisidan vidhöll sin begäran skulle blockaden fortsätta. Rederisidan frånföll därför denna sin begäran.

Då bolaget och Technomar nu var beredda att underteckna avtalen - ehuru under protest - begärde O.N. att förbundet omedelbart skulle häva blockaden. P.L. och S.S. förklarade emellertid att förbundet inte kunde gå med på att häva blockaden förrän samtliga avtal var undertecknade, däribland alla de individuella anställningsavtalen för besättningsmedlemmarna. P.L. hänvisade till förbundets ordförande H.W. i Stockholm. O.N. redovisade per telefon läget för H.W. och bad honom att häva blockaden eftersom rederisidan nu accepterat att skriva på. O.N. förklarade för H.W. att hans klienter skulle åsamkas höga kostnader till följd av att lastningsarbetet avbrutits och att det därför var synnerligen angeläget att blockaden hävdes så fort som möjligt. H.W. var emellertid kallsinnig och avvisade O.N:s begäran. Enligt H.W. kunde en hävning ske först sedan ITF-inspektören på plats gett sitt klartecken härtill.

Som ovan nämnts var bolaget redare för Rickmers Tianjin och hade i sin tur upplåtit driften av fartyget till Technomar. Av inledningen till ITF:s Special Agreement framgår att ”the company” skall underteckna avtalet. ”The company” definieras i avtalet som den registrerade ägaren. P.G.C. undertecknade därför ITF:s Special Agreement för bolagets räkning. Då Technomar fungerade som arbetsgivare undertecknade han emellertid ITF:s Seaman’s Employment Contract för Technomars räkning. Ingen av besättningsmedlemmarna undertecknade de sistnämnda avtalen.

S.S. och P.L. begärde därutöver att rederisidan omedelbart skulle betala 7 475 USD till förbundet avseende medlemsavgifter för besättningen och bidrag till ITF:s ”Welfare Fund”. Medlemsavgifterna och det aktuella bidraget uppgick till 69 USD respektive 230 USD per anställd. Eftersom fartygets besättning då omfattade 25 anställda blev den totala kostnaden 7 475 USD. S.S. och P.L. förklarade att om förbundet inte erhöll kontant betalning skulle blockaden fortsätta. P.G.C. utbetalade därför nämnda summa i lösa sedlar till förbundet. P.G.C. och O.N. förklarade upprepade gånger att avtalen undertecknades av bolaget och Technomar under protest. Blockaden hävdes ca kl. 15.00 och stuveriarbetarna återupptog lastningsarbetet kl. 15.15.

Rederisidan begärde att ett protokoll skulle upprättas över förhandlingarna och undertecknas av båda parter. S.S. och P.L. förklarade då att de inte hade för avsikt att underteckna ett sådant protokoll. Rederisidan upprättade dock ett sådant protokoll som undertecknades av O.N., P.G.C., N.R. och befälhavaren ombord, A.K. Samtidigt undertecknade besättningen nya s.k. ”statements”, där de ånyo förklarade bl.a. att de inte önskade underteckna ITF:s Seaman’s Employment Contract eller uppdra åt förbundet att ingå ITF:s Special Agreement med bolaget.

Löneläge och förhållanden i övrigt ombord på Rickmers Tianjin

Löneläget ombord på Rickmers Tianjin var vid tidpunkten för blockaden sådant att anställningen där tedde sig mycket attraktiv för filippinska sjömän. Den lön som de erhöll var betydligt högre än den som de skulle ha kunnat få på Filippinerna. Det filippinska kollektivavtalet UFS BCA, som tillämpades ombord på fartyget, skall inte jämföras med ITF:s Standard Collective Agreement. För närvarande finns det inga redare för bekvämlighetsflaggade fartyg som accepterar detta avtal utan avtalet undertecknas endast av redarna efter att stridsåtgärder har inletts eller hot därom framförts. Däremot finns det flera andra kollektivavtal för bekvämlighetsflaggade fartyg som har ingåtts frivilligt av redarna och som godkänts av ITF. Lönerna i dessa avtal ligger emellertid på en betydligt lägre nivå än i ITF:s Standard Collective Agreement. En jämförelse av det filippinska kollektivavtalets lönenivåer skall ske med motsvarande nivåer i de av ITF godkända kollektivavtalen som faktiskt ingåtts av redarna utan hot om stridsåtgärder och inte med lönenivåerna i ITF:s Standard Collective Agreement.

Besättningen på Rickmers Tianjin hade fram till år 2001 ett kollektivavtal som var godkänt av ITF, ett s.k. TCC-avtal. Även om besättningens löner i december 2001 var lägre än vad som angavs i det av ITF tidigare godkända TCC-avtalet, hade besättningen, såväl manskap som officerare, godtagit de befintliga anställningsvillkoren och ansett dem vara fullt tillfredsställande.

Vad angår anställningsvillkoren i övrigt ombord på Rickmers Tianjin kan noteras att arbetsmiljön och förhållandena ombord var oklanderliga. Bolaget var mån om att all säkerhetsutrustning uppfyllde höga krav och att arbetet ombord utfördes med noggrant iakttagande av samtliga säkerhetsföreskrifter. Alla oceangående fartyg, och alltså även Rickmers Tianjin, var dessutom föremål för löpande och mycket utförliga säkerhetskontroller av hamnstadsmyndigheterna, varför eventuella säkerhetsbrister snart skulle ha kommit i dagen.

Avtalets giltighet

Det var inte av fri vilja som bolaget accepterade att ingå kollektivavtalet, Special Agreement, med förbundet. Bolaget undertecknade avtalet under protest för att undvika en fortsatt blockad. Av samma skäl undertecknade Technomar de i målet aktuella ITF:s Seaman’s Employment Contracts. För det fall bolaget och Technomar inte skulle ha skrivit under avtalen hade bolaget kommit att tillfogas allvarlig ekonomisk skada. Hade det inte vidtagits några stridsåtgärder så hade inte bolaget skrivit under kollektivavtalet. Bolaget har således tvingats ingå avtalet under rättstridigt tvång. Vid diskussionerna krävde förbundet också - under hot om blockad och fortsatt blockad - att såväl Technomar som de enskilda besättningsmedlemmarna skulle underteckna ITF:s Seaman’s Employment Contract. Det var först vid slutet av diskussionerna den 4 december 2001 som förbundet förklarade att man inte skulle påbörja/fortsätta blockaden om de anställda vägrade underteckna ITF:s Seaman’s Employment Contract.

De anställda undertecknade inte ITF:s Seaman’s Employment Contract eftersom de var nöjda med sina dåvarande anställningsvillkor. Såvitt avsåg det filippinska manskapet hade de inte skäl att underteckna de enskilda anställningsavtalen eftersom de var anslutna till UFS som hade ingått ett kollektivavtal som gällde för besättningen ombord på Rickmers Tianjin vid tidpunkten för blockaden. Förbundet saknade således uppdrag från besättningsmedlemmarna att ingå de aktuella avtalen. Ingen i besättningen var heller medlem i ITF. Mot bakgrund av det anförda är kollektivavtalet, Special Agreement, inte giltigt.

I det följande redovisas de rättsliga grunderna för avtalets ogiltighet. Först redovisas dock grunderna för att fastställelsetalan skall tillåtas och bolagets syn på lagvalsfrågan.

Fastställelseintresse

Kollektivavtalet reglerar, förutom förhållandena mellan parterna, även förhållandena för den besättning som tjänstgjorde på fartyget vid avtalets ingående och för de besättningar som därefter tjänstgör på fartyget. I vart fall reglerar avtalet, förutom förhållandena mellan parterna, även förhållandena för den besättning som tjänstgjorde på fartyget vid avtalets ingående. Kollektivavtalet innehåller flera regler som är knutna till den besättning som fanns på fartyget vid avtalets ingående.

Förbundet har yrkat att fastställelsetalan i sin helhet skall avvisas då bolaget inte längre äger Rickmers Tianjin eftersom fartyget har sålts och att det därför inte finns skäl att pröva bolagets fastställelsetalan. Bolaget anser att det föreligger ett fastställelseintresse trots att fartyget har sålts. Av artikel 3 i avtalet följer att avtalet förlängs årsvis om det inte upphör på något av de sätt som föreskrivs i artikel 4. Där stadgas att avtalet upphör bl.a. om det sägs upp av endera parten eller om båda parter kommer överens om det. Skulle Arbetsdomstolen finna att avtalet var giltigt vid tidpunkten för avtalets ingående har det således förlängts och gäller alltjämt. Det förhållandet att Rickmers Tianjin sålts saknar betydelse för frågan om när kollektivavtalet kan upphöra att gälla.

Förbundet har påstått att kollektivavtalet inte kan åberopas av enskilda besättningsmedlemmar. Detta bestrids.

Vidare är det förhållandena vid talans väckande som avgör tillåtligheten av en fastställelsetalan. Fastställelseintresse förelåg i vart fall då och det är alltjämt av avsevärd betydelse att få frågan om avtalets giltighet klarlagd. Ett kollektivavtal har effekter även efter det att det upphört att gälla och därmed kan det i målet aktuella avtalet också ha sådana effekter.

Det rättsliga intresset för bolaget att få fastställelsetalan prövad kvarstår således trots att fartyget har sålts och trots att ingen i besättningen var medlem i förbundet.

Det är samma omständigheter som åberopas till grund för fullgörelseyrkandet som åberopas till grund för fastställelsetalan. Även processekonomiska skäl talar således för att Arbetsdomstolen inte skall avvisa bolagets fastställelsetalan.

Lagval

I första hand görs gällande att lagen i flaggstaten, dvs. bahamansk rätt, skall tillämpas vid prövningen av kollektivavtalets giltighet.

I avtalet har visserligen intagits en lagvalsklausul, vilken stadgar att tvister med anknytning till avtalet skall avgöras enligt svensk rätt. Lagvalsklausulen kan dock inte leda till att frågan om kollektivavtalets giltighet skall avgöras med tillämpning av svensk lag. Klausulen utgör del av det avtal som bolaget hävdar är i sin helhet ogiltigt. Den får ses som ett försök av förbundet att kringgå gällande regler inom den internationella privaträtten genom att ensidigt åstadkomma starkare anknytning till svensk rätt. Giltigheten av denna lagvalsklausul måste bedömas enligt samma lag som kollektivavtalet i övrigt, dvs. i första hand enligt bahamansk rätt. Detta särskilt med tanke på att bolaget inte frivilligt undertecknat avtalet utan gjort det under tvång. Enligt bahamansk rätt skall lagvalsklausulen liksom övriga delar av kollektivavtalet frånkännas all verkan.

Förbundets invändningar om att den bahamanska rätten inte skall tillämpas på grund av ordre public återkommer bolaget till i det följande.

Grunder till stöd för att avtalet är ogiltigt

Bolaget åberopar följande grunder till stöd för att avtalet är ogiltigt. Förbundets invändningar om att bahamansk rätt inte skall tillämpas på grund av ordre public eller att avtalet i vart fall är giltigt enligt 25 a § medbestämmandelagen återkommer bolaget till i det följande.

1) Ogiltighet på grund av bristande behörighet

För att förbundet skall ha behörighet att, under de omständigheter som gäller i målet, ingå kollektivavtal med bolaget krävs såväl enligt bahamansk rätt som svensk rätt att förbundet företrätt besättningen på fartyget.

Bahamansk rätt

Av reglerna i bahamansk rätt (The Industrial Relation Act, Chapter 321, Section 41 och 46-50) följer att endast en facklig organisation som är s.k. ”bargaining agent” kan få till stånd ett kollektivavtal med arbetsgivaren (Section 46). En facklig organisation är en ”bargaining agent” om mer än 50 procent av de anställda inom en s.k. ”bargaining unit” är medlemmar i organisationen (Section 41). En ”bargaining unit” omfattar alla arbetsgivarens anställda inom en särskild verksamhet eller en underavdelning av denna, inkluderande både medlemmar och icke medlemmar i organisationen i fråga. Om nämnda representativitetskrav är uppfyllt får organisationen ingå kollektivavtal med arbetsgivaren för de anställdas räkning, såväl för anställda som är medlemmar som för de som inte är medlemmar i organisationen. Om representativitetskravet inte är uppfyllt kommer kollektivavtalet inte att registreras enligt Section 48 och 49 och blir då inte heller giltigt enligt Section 50. Denna lagstiftning gällde vid tidpunkten för undertecknandet av kollektivavtalet och det gäller fortfarande. Ett avtal som inte är giltigt enligt nämnda bestämmelser är ogiltigt såväl i förhållande till parterna i avtalet, dvs. arbetsgivare och facklig organisation, som i förhållande till arbetstagarna. Det sagda gäller oavsett om kollektivavtalet reglerar enskildas rättigheter eller inte.

Med ”bargaining unit” avses i detta fall fartyget Rickmers Tianjin. I målet är ostridigt att besättningsmedlemmarna på Rickmers Tianjin inte ansökt om medlemskap i förbundet eller ITF. De anställda har inte heller på någon annan grund gett förbundet i uppdrag att ingå kollektivavtal med bolaget. Förbundet har inte heller några medlemmar i andra verksamheter hos bolaget. Eftersom förbundet således inte, enligt bahamansk rätt, är en ”bargaining agent” har avtalet aldrig kunnat registreras och därmed heller inte kunnat bli giltigt. Kollektivavtalet skall därmed förklaras ogiltigt på den grunden att förbundet inte varit behörigt att ingå avtalet.

Svensk rätt

Enligt svensk rätt finns en allmän begränsning i arbetstagarorganisationers rätt innebärande att den inte får disponera över sina medlemmars enskilda rätt. Detta gäller självfallet även rättigheter för anställda som inte är medlemmar i arbetstagarorganisationen.

Det aktuella kollektivavtalet innehåller ett flertal regler (t.ex. artiklarna 1 b, d, e, f och i) som är knutna till den besättning som fanns på fartyget vid avtalets ingående. Av kollektivavtalet följer bl.a. att bolaget är skyldigt att införliva reglerna i kollektivavtalet i de individuella anställningsavtalen och om det är nödvändigt också registrera dessa avtal hos nationell myndighet (artikel 1 b). Av avtalet framgår också att bolaget är skyldigt att betala dels en medlemsavgift, dels ett bidrag till ITF:s ”Welfare Fund” för var och en av besättningsmedlemmarna (artikel 1 e och schedule 2).

Avsikten med bestämmelsen om medlemsavgift har varit att ansluta de besättningsmän som vid tillfället tjänstgjorde på fartyget till förbundet eller ITF. Den bestämmelsen rör därför enskildas rättigheter. I tvisten mellan förbundet och bolaget spelar det inte någon roll om ITF faktiskt har medlemmar eller inte. En bestämmelse genom vilken en facklig organisation och en arbetsgivare avtalar att arbetsgivaren skall betala medlemsavgift för en besättningsman till organisationen är ett s.k. tredjemansavtal som saknar giltighet mot besättningsmannen om denne inte accepterar överenskommelsen. En sådan bestämmelse inkräktar också på besättningsmannens rätt att organisera sig och strider mot den negativa föreningsfriheten som är garanterad i artikel 11 i europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (europakonventionen).

Principen om negativ föreningsfrihet skall även respekteras vid tillämpning av svensk lag som en grundläggande EG-rättslig princip.

Det finns som ovan angetts även andra bestämmelser i kollektivavtalet som reglerar besättningsmedlemmarnas enskilda rättigheter. Ett kollektivavtal som innebär att en facklig organisation avtalar om enskildas rättigheter är endast giltigt om organisationen är behörig att företräda de berörda arbetstagarna i dessa frågor. Det är ostridigt att förbundet inte haft sådan behörighet. Kollektivavtalet skall därför även med tillämpning av svensk rätt förklaras ogiltigt på denna grund.

Ett visst krav på representativitet gäller även för det fall att kollektivavtalet inte skulle anses reglera enskildas rättigheter. I vart fall gäller det i en situation som den i målet där medbestämmandelagen inte är direkt tillämplig. Om en svensk arbetstagarorganisation saknar medlemmar på en viss arbetsplats hos en viss utländsk arbetsgivare och de anställda inte gett organisationen i uppdrag att ingå kollektivavtal för deras räkning, saknas ett godtagbart syfte för den fackliga organisationen att ingå kollektivavtal med arbetsgivaren. I vart fall gäller detta under de förutsättningar som gäller i målet, dvs. när själva arbetsplatsen är utländsk och varken arbetsgivare eller arbetstagare har någon anknytning till den svenska arbetsmarknaden annat än en mycket tillfällig anknytning genom att under något eller några dygn lossa eller lasta last i svensk hamn. Därtill kommer att fartyget seglade under utländsk flagg samt att det redan fanns ett gällande kollektivavtal på arbetsplatsen och att de anställda motsatte sig att förbundet ingick kollektivavtal med bolaget för deras räkning. Medbestämmandelagen bygger på förutsättningen att en facklig organisation förhandlar och träffar kollektivavtal i första hand för de egna medlemmarna.

Eftersom förbundet inte haft uppdrag av några besättningsmän att ingå kollektivavtalet för deras räkning skall avtalet även med tillämpning av svensk rätt förklaras ogiltigt på den grunden att förbundet inte haft behörighet att ingå detta avtal och det oavsett om avtalet reglerar enskildas rättigheter eller inte.

2) Ogiltighet på grund av att avtalet tecknats i strid med procedurreglerna i bahamansk rätt

Kollektivavtalet har inte ingåtts enligt procedurreglerna i bahamansk rätt. Som nämnts får endast en facklig organisation som är en ”bargaining agent” ingå ett kollektivavtal enligt Section 46. Ett kollektivavtal som ingåtts mellan en ”bargaining agent” och en arbetsgivare är vidare giltigt endast om det ingåtts i enlighet med procedurreglerna i Section 48 och 49, dvs. om ett förslag till kollektivavtal har getts in till Industrial Relations Board med en begäran om registrering av avtalet och samtidigt en kopia har skickats till ministern för kännedom. Vidare följer att kollektivavtalet skall registreras av the Industrial Relations Board enligt Section 49. Endast om dessa regler iakttagits är ett kollektivavtal giltigt enligt Section 50. Ett kollektivavtal som har ingåtts i strid med nämnda regler är ogiltigt såväl i förhållande till arbetsgivaren och arbetstagarorganisationen som mot enskilda arbetstagare. Det är ostridigt att kollektivavtalet inte ingåtts enligt de bahamanska procedurreglerna. För det fall bahamansk rätt skall tillämpas är avtalet således ogiltigt även på denna grund.

3) Ogiltighet på grund av att det redan fanns ett gällande kollektivavtal på arbetsplatsen som förbundet, trots att fredsplikt gällt, genom stridsåtgärder försökt tränga undan

I denna del åberopas endast svensk rätt.

Bolaget var vid tidpunkten för stridsåtgärden bundet av ett kollektivavtal såvitt avsåg den filippinska besättningen. Syftet med åtgärden var att tränga undan det filippinska avtalet. Eftersom det redan fanns ett för bolaget bindande kollektivavtal på arbetsplatsen har fredsplikt gällt. Fredsplikt föreligger på EG-rättslig grund när ett fartyg angör svensk hamn där det finns ett kollektivavtal för besättningen på fartyget. Undantagen enligt den s.k. lex Britannialagstiftningen skall inte tillämpas eftersom den regleringen strider mot EG-rätten. Avgörande är om svensk rätt strider mot EG-rätten vid tidpunkten för domstolens dom. Ett kollektivavtal som tillkommit efter en på detta sätt otillåten stridsåtgärd är ogiltigt.

4) Ogiltighet på grund av att stridsåtgärden har varit otillåten och bolaget ingått avtalet mot bolagets vilja

I denna del åberopas i första hand bahamansk och i andra hand svensk rätt.

Bahamansk rätt

Enligt bahamansk rätt är ett kollektivavtal som ingåtts under protest eller ekonomisk press, som t.ex. blockad eller hot om blockad, ogiltigt. Ett avtal som arbetsgivaren ingått under sådana förutsättningar är ogiltigt eftersom det har ingåtts under rättsstridigt tvång, s.k. ”economic duress”. För det fall bahamansk rätt skall tillämpas skall avtalet således förklaras ogiltigt även på denna grund.

Svensk rätt

Kollektivavtalet är även med tillämpning av svensk rätt ogiltigt, eftersom det ingåtts under rättsstridigt tvång. Bolaget gör vidare gällande att förbundets stridsåtgärder inte haft ett godtagbart fackligt syfte och därför inte har stöd i vare sig grundlag eller medbestämmandelagen. Eftersom bolaget undertecknat kollektivavtalet under påverkan av olagliga stridsåtgärder är avtalet ogiltigt.

Förbundets stridsåtgärder har saknat godtagbart fackligt syfte på grund av följande omständigheter. Förbundet har vidtagit stridsåtgärder som syftat till att framtvinga ett ogiltigt avtal. Förbundet har vidtagit stridsåtgärderna trots att förbundet saknat medlemmar bland besättningen och förbundet har inte heller på något annat sätt fått besättningens uppdrag att ingå kollektivavtal för deras räkning. Förbundet har vidare vidtagit stridsåtgärderna trots att förbundet även i övrigt saknat medlemmar hos bolaget, trots att förbundet saknat behörighet att ingå avtalet för egen räkning, trots att såväl arbetsgivare som anställda motsatt sig att kollektivavtal skulle ingås, trots att det redan fanns ett gällande kollektivavtal på arbetsplatsen, trots att fartyget hade utländsk flagg och att arbetsplatsen utgjorde utländskt territorium, trots att varken bolaget eller besättningen haft någon anknytning till den svenska arbetsmarknaden samt trots att varken bolaget eller besättningen haft någon annan anknytning till Sverige.

Varje nu uppräknad omständighet medför ensam eller i förening att de vidtagna stridsåtgärderna har saknat ett sådant fackligt syfte som avses i 2 kap. 17 § regeringsformen. Stridsåtgärden har därför varit otillåten enligt svensk rätt. Ett kollektivavtal som har ingåtts under hot om en otillåten stridsåtgärd är även enligt svensk rätt ogiltigt.

Stridsåtgärden var inte heller förenlig med EG-rätten. En arbetstagarorganisation i ett medlemsland får, enligt artikel 49 i EG- fördraget, inte företa en sådan åtgärd om den syftar till att förmå ett rederi från ett annat medlemsland att vid lossning eller lastning av fartygets last teckna kollektivavtal i värdlandet avseende arbets- och anställningsvillkor för en besättning, som inte har hemvist i Sverige. När fartyget har utländsk flagg och vistelsen i värdlandet är högst tillfällig innebär en sådan åtgärd en otillåten och oproportionerlig inskränkning i rederiets frihet att tillhandahålla tjänster enligt nämnda artikel. Förbundets åtgärd mot bolaget strider därför mot artikel 49 i EG-fördraget. Besättningen omfattades redan av ett kollektivavtal - ett filippinskt sådant. Om det i stället hade varit ett svenskt avtal som gällt för besättningen hade förbundet behövt iaktta fredsplikt. Stridsåtgärden strider därför även mot artikel 12 i EG-fördraget om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet. En blockad som strider mot nämnda EG-rättsliga regler är otillåten. Även svensk grundlag skall åsidosättas om den strider mot EG-rätten. Bestämmelsen i 2 kap. 17 § regeringsformen innebär därför inte något hinder mot att bedöma stridsåtgärden som otillåten på EG-rättslig grund.

5) Avtalet är oskäligt och därmed ogiltigt

Kollektivavtalet är oskäligt med hänsyn avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst och senare inträffade förhållanden. Avtalet är därmed ogiltigt enligt 36 § avtalslagen eller grunderna för nämnda bestämmelse. Följande omständigheterna åberopas var för sig eller i förening med varandra.

1. Stridsåtgärderna har syftat till att framtvinga ett ogiltigt avtal.

2. Bolaget saknar anknytning till svensk arbetsmarknad.

3. Rickmers Tianjin saknar anknytning till Sverige och arbetsplatsen var förlagd på utländskt territorium.

4. Besättningen saknade anknytning till Sverige.

5. Bolaget har befunnit sig i ett markant underläge i förhållande till förbundet.

6. Det förelåg en utpressningssituation.

7. Det fanns ett filippinskt kollektivavtal på arbetsplatsen.

8. Det fanns ingen besättningsman som stödde förbundets åtgärder.

9. Bolaget och närstående bolag har tvingats bryta mot lag och avtal, genom att bolaget tvingades underteckna kollektivavtalet.

10. Kollektivavtalet ger ITF en ensidig rätt att ändra lönenivån under löpande avtalsperiod, vilket framgår av artikel 6 i avtalet.

11. Internationellt privaträttsliga regler har försatts ur spel.

12. Förbundet har underlåtit att varsla bolaget om stridsåtgärderna på det sätt som anges i 45 § medbestämmandelagen och den underlåtenheten utgör ett otillbörligt inslag i det förfarande som har ägt rum.

13. Förbundet vägrade att, enligt 16 § tredje stycket medbestämmandelagen, justera protokollet över de förhandlingar som parterna förde i Luleå vilket innebär ett brott mot medbestämmandelagen och utgör därför ytterligare ett otillbörligt agerande från förbundets sida.

14. Det är oskäligt att tillämpa kollektivavtalet med hänsyn till att fredsplikt gäller på EG-rättslig grund under omständigheter motsvarande de i målet efter Cyperns inträde i EU den 1 maj 2004. Stridsåtgärderna hade varit olagliga om de vidtagits mot ett grek-cypriotiskt bolag efter Cyperns inträde i EU. Ett avtal som ingåtts efter en sådan stridsåtgärd är därför ogiltigt på EG-rättslig grund. Kollektivavtalet skall därför förklaras ogiltigt på grund av det senare inträffade förhållandet att Cypern nu är medlem i EU och att ett kollektivavtal som ingåtts av ett grek-cypriotiskt bolag under motsvarande förutsättningar i dag hade varit ogiltigt på EG-rättslig grund.

Ordre public

Förbundet har gjort gällande att flertalet av de i målet aktuella bahamanska bestämmelserna skall bortses från på grund av ordre public. Detta bestrids. En förutsättning för att tillämpa ordre public- institutet är att den främmande lagstiftningen uppenbart strider mot vad som i Sverige anses utgöra godtagbara regler på området. Så är inte fallet med bahamansk lag, vilken bygger på en väl utvecklad anglosaxisk rätt. Förbundet har inte heller gjort gällande att det skulle ha förekommit sådana missförhållanden ombord att den bahamanska lagstiftningen uppenbart strider mot vad som enligt svensk rätt är godtagbart.

Om Arbetsdomstolen anser att EG-rätten är tillämplig i målet kan ordre public-institutet aldrig innebära att utländsk lag ersätts med svenska bestämmelser som står i strid med EG-rättsliga bestämmelser.

Tillämpningen av 25 a § medbestämmandelagen

Bolagets talan i målet grundar sig i första hand på att förbundet inte haft behörighet att ingå kollektivavtalet. Förbundet har gjort gällande att 25 a § medbestämmandelagen skall tillämpas för det fall att kollektivavtalet skulle befinnas vara ogiltigt enligt bahamansk rätt. Detta bestrids. 25 a § medbestämmandelagen är inte tillämplig eftersom kollektivavtalets ogiltighet i nu aktuellt avseende grundar sig på andra omständigheter än de av förbundet vidtagna stridsåtgärderna. Avtalet är i det fallet inte ”ogiltigt enligt utländsk rätt på den grunden att det tillkommit efter en stridsåtgärd”.

Bolaget gör dessutom gällande att den svenska lex Britannialagstiftningen respektive förbundets stridsåtgärder strider mot EG-rätten och att 25 a § medbestämmandelagen inte heller därför skall tillämpas.

Rättsföljden av kollektivavtalets ogiltighet

Rättsföljden av kollektivavtalets ogiltighet är att Arbetsdomstolen skall bifalla något av bolagets alternativa fastställelseyrkanden.

Inträdes- och medlemsavgifter m.m.

Samtliga de omständigheter som åberopas till stöd för att kollektivavtalet är ogiltigt åberopas också till stöd för att det saknats grund för förbundet att ta ut medlemsavgifterna och bidraget till ITF:s Welfare Fund. Förbundet har även medgett yrkandet om återbetalning under förutsättning att avtalet är ogiltigt.

Som en ytterligare grund för fullgörelseyrkandet görs det gällande att bestämmelserna i sig, om avgifterna i kollektivavtalet, är oskäliga.

Bolaget tvingades att under hot om blockad och under genomförande av blockad betala det som i avtalet kallats ”SSD Entrance/Membership Fees” (SSD är en förkortning av Special Seafarers Department) till ITF:s representanter. Enligt ”Schedule 2” i avtalet beräknas avgiften efter antalet besättningsmän på fartyget och enligt klausulens ordalydelse avser den uppenbarligen en form av medlemsavgift till ITF som redaren skall betala för besättningsmännens räkning. Avgifternas eventuella berättigande torde emellertid förutsätta att besättningsmedlemmarna på fartyget samtidigt blir kollektivt tvångsanslutna till ITF genom en s.k. organisationsklausul. ITF:s Special Agreement har tidigare innehållit sådana klausuler men har numera utmönstrats av ITF då det slagits fast att de strider mot skyddet för den negativa föreningsfriheten enligt europakonventionen. Då denna klausul utgått kan emellertid besättningsmännen inte längre bli medlemmar av ITF enbart genom redarens undertecknande av ITF:s Special Agreement. Besättningen ombord på Rickmers Tianjin har alltså inte tvångsanslutits till ITF genom bolagets undertecknande av dess Special Agreement. Inte heller har besättningsmännen på annat sätt blivit medlemmar i ITF eller förbundet. Någon grund för uttaget av avgiften föreligger därför inte. Bestämmelsen om betalning av denna avgift är därför både vilseledande och ohemul.

Även för det fall att avgiften inte skulle vara en medlemsavgift i ordets rätta bemärkelse utan snarare en ”serviceavgift” gör bolaget likväl gällande att nämnda bestämmelse är vilseledande och ohemul eftersom ingen av besättningsmännen ombord på Rickmers Tianjin önskade några servicetjänster från ITF eller förbundet.

Mot denna bakgrund saknas det därför grund för att ta ut avgifterna och avgiften till ITF:s Welfare Fund.

Sammanfattningsvis görs det gällande att avgiftsbestämmelserna är oskäliga med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst och senare inträffade förhållanden. Eftersom bestämmelserna är oskäliga skall de inte tillämpas. Bolaget har på denna grund inte varit skyldigt att erlägga dessa avgifter och förbundet skall i vart fall på denna grund förpliktas återbetala vad bolaget erlagt.

Sammanfattning av grunderna för talan

Kollektivavtalet är ogiltigt eftersom

1) förbundet har undertecknat avtalet utan att ha haft behörighet till det,

2) det inte ingåtts enligt procedurreglerna i bahamansk rätt,

3) det redan fanns ett gällande kollektivavtal på arbetsplatsen och förbundet, trots att fredsplikt gällt, genom stridsåtgärder har försökt tränga undan det på arbetsplatsen existerande kollektivavtalet,

4) stridsåtgärden varit otillåten och bolaget ingått avtalet mot bolagets vilja, och

5) avtalet är oskäligt med hänsyn till dess innehåll, omständigheterna vid dess tillkomst och senare inträffade förhållanden.

Grunderna åberopas både var för sig eller i förening.

Det föreligger ett fastställelseintresse.

Eftersom kollektivavtalet är ogiltigt skall förbundet till bolaget betala vad bolaget erlagt enligt avtalet för medlemsavgifter och bidrag till ITF:s ”Welfare Fund”, dvs. 7 475 USD eller motvärdet i svenska kronor. I andra hand görs det gällande att återbetalningsskyldighet föreligger på den grunden att bestämmelserna i avtalet om betalning av medlemsavgifter och bidrag till ITF:s ”Welfare Fund” är oskäliga med hänsyn till avtalets innehåll i övrigt, omständigheterna vid avtalets tillkomst och senare inträffade förhållanden.

EG-rättens betydelse i målet och förhandsavgörande från EG-domstolen

Om Arbetsdomstolen skulle komma fram till att svensk rätt skall tillämpas har domstolen att tillämpa den svenska rätten på ett sätt som är förenligt med EG-rätten. EG-rätten är tillämplig i målet.

Bolaget har säte på Cypern och Cypern är numera medlem i EU. Kollektivavtalet gäller och har effekt så länge det inte har sagts upp. Eftersom avtalet inte har sagts upp så är avtalet giltigt och bindande för bolaget även efter Cyperns EU-medlemskap. De av bolaget anförda EG- rättsliga reglerna är därför tillämpliga i målet.

Kollektivavtal kan ha rättsverkningar även efter det att de har upphört att gälla. De av bolaget anförda EG-rättsliga reglerna är därför tillämpliga även om kollektivavtalet skulle ha upphört att gälla. Det förhållandet att fartyget har sålts spelar ingen roll för EG-rättens betydelse. Det som därvid är avgörande för att EG-rätten är tillämplig är att stridsåtgärden har genomförts på svensk mark och att Sverige är ett EU-medlemsland. Stridsåtgärden har riktat sig mot ett bolag som har säte i ett annat EU-medlemsland. På den grunden är EG-rätten tillämplig.

Svensk rätt skall stå i överensstämmelse med EG-rätten även om EG-rätten inte är tillämplig i detta mål. I vart fall skall EG-rätten beaktas vid bedömningen om avtalet är oskäligt.

Bolaget begär mot bakgrund av det anförda att Arbetsdomstolen beslutar att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen rörande EG-rättens tillämpning i förevarande mål.

Förbundet

Allmän bakgrund till förbundets agerande

En stor del av världshandelsflottan består av s.k. bekvämlighetsflaggade fartyg. Därmed avses att ett fartyg registrerat i ett land som det saknar naturlig anknytning till. En närmare begreppsbestämning har utarbetats av den internationella organisationen Organisation for Economic Co-operation and Development (OECD). Det första kriteriet enligt OECD är att registerlandet ger utländska medborgare rätt att äga och kontrollera registerlandets fartyg. Vidare är det kännetecknande att man kan bereda sig tillträde till registret på ett enkelt sätt, t.ex. via ett konsulat. Skatter och avgifter tas inte ut alls eller endast med symboliska belopp i registerlandet. Registerlandet brukar också vara relativt litet och storleken av det registrerade tonnaget står i uppenbar disproportion till landets egna behov. Besättningen består vanligtvis av utländska sjömän. Registerlandet saknar också makt och administrativa resurser att hävda sina inhemska föreskrifter avseende sjömän.

Genom bekvämlighetsflaggning undandrar sig rederierna såväl arbetsrättslig lagstiftning som lagstiftning rörande säkerhet inom sjöfarten samt insyn från fackliga organisationer. Lönenivån för besättningar ombord på bekvämlighetsflaggade fartyg är avsevärt lägre än på andra fartyg.

Bahamas fartygsregister motsvarar denna beskrivning mycket väl. Fartyget Rickmers Tianjin var vid den i målet aktuella tidpunkten registrerat i Bahamas fartygsregister och hade, i förhållande till flaggstaten, en utländsk besättning. Fartyget hade inte någon verklig anknytning till Bahamas. Införandet av fartyget i det bahamanska fartygsregistret skedde i stället för att åstadkomma de fördelar som bekvämlighetsflagg medför för ett rederi. På Rickmers Tianjin hade sjömännen en lön om 545 USD per månad medan sjömän på fartyg med ett ITF:s Special Agreement hade ca 1 250 USD per månad. Mot denna bakgrund kom Rickmers Tianjin att bli föremål för ITF:s kampanj mot bekvämlighetsflaggade fartyg.

ITF:s verksamhet och kampanj mot bekvämlighetsflaggade fartyg

ITF är en hos ILO ackrediterad facklig international inom transportarbetarområdet. ITF arbetar som en traditionell facklig international och bedriver bl.a. internationella solidaritetsaktioner och kampanjer. Förbundet är anslutet till ITF. ITF har inga enskilda arbetstagare som medlemmar. ITF:s kampanj mot bekvämlighetsflaggade fartyg har kommit till i avsaknad av nationer som har kapacitet att tillse att säkerheten och förhållandena i övrigt ombord på de bekvämlighetsflaggade fartygen är tillbörliga.

Som ett led i ITF:s kampanj mot bekvämlighetsflaggade fartyg försöker ITF:s medlemsförbund få till stånd kollektivavtal för besättningsmännen ombord på de bekvämlighetsflaggade fartygen. Inom branschen är det vanligt att den registrerade ägaren till ett skepp samarbetar med ett bolag som på uppdrag av ägaren sköter driften av fartyget. Det sistnämnda bolaget kallas managementbolag. Kravet på kollektivavtal riktar sig mot samtliga intressenter i fartygen såsom redar- och managementföretag. Något alternativ till detta förfarande finns knappast med hänsyn till att det ofta är svårt för en utomstående att skaffa sig ordentlig insikt i de ofta komplicerade bolagskonstruktioner som står bakom ett fartyg och förbunden vill försäkra sig om att samtliga berörda parter blir bundna av avtalet. I förevarande fall har förbundet tecknat avtal med bolaget.

Det är av stor vikt att kraven på kollektivavtal i största möjliga utsträckning accepteras frivilligt på arbetsgivarsidan. Av de arbetsgivare som har skrivit under ITF:s avtal har 95 procent gjort det frivilligt.

I Sverige finns det sex ITF-ombudsmän som arbetar hos förbundet och SEKO - Facket för Service och Kommunikation. De fungerar huvudsakligen som inspektörer åt ITF. ITF-inspektörerna har bl.a. till uppgift att göra inspektioner av bekvämlighetsflaggade fartyg som anlöper hamnar i det aktuella landet. Vid dessa inspektioner kontrolleras om fartygets besättning omfattas av ett godtagbart kollektivavtal och om kollektivavtalet efterlevs. Enskilda sjömän ges också information och rådgivning i fråga om exempelvis arbetsskador, försäkringsfrågor och rättigheter i allmänhet. Om kollektivavtal finns och detta efterlevs vidtar ombudsmannen inte några vidare åtgärder. I motsatt fall framställs krav på att avtal skall tecknas eller att ersättningar skall utgå enligt avtalet och eventuellt understöds kravet på avtal av fackliga stridsåtgärder.

Det bör betonas att kampanjen enbart tar sikte på bekvämlighetsflaggade fartyg som bemannas av en besättning från ett annat land. Ett ryskt fartyg med rysk besättning omfattas alltså inte av kampanjen. I ett sådant fall är det naturligt att den nationella fackliga organisationen träffar kollektivavtalet.

Det avtal som det nationella medlemsförbundet vill teckna med fartygsintressenterna har fått benämningen ITF:s Special Agreement. Avtalsbestämmelserna i avtalet kan sägas innehålla en internationellt godtagbar standard i fråga om anställningsvillkor för de anställda ombord.

Förhandlingar och stridsåtgärder kommer bara i fråga när ett fartyg ligger i hamn, för förbundets del i svensk hamn. Förbundet får då handla under mycket stor tidspress eftersom fartygen ofta ligger i hamn under endast tio-tolv timmar. Av den anledningen kan förbunden normalt sett inte iaktta gällande varselregler. En sådan tidspress brukar vara ett giltigt hinder att inte varsla enligt 45 § medbestämmandelagen.

Den normala åtgärd som vidtas är att förbundet begär en sympatiåtgärd innebärande att hamnpersonalen upphör med att lossa och lasta fartyget.

Händelseförloppet

Den beskrivning av bakgrunden till tvisten som bolaget lämnat är i huvudsak riktig. Det finns dock några omständigheter som förbundet närmare vill beröra.

Den 24 november 2001 skickade förbundet ett telefax till Technomar, vari förbundet angav att det ville att Technomar skulle underteckna ITF:s Special Agreement och att Technomar skulle befullmäktiga befälhavaren på fartyget att ingå nya anställningsavtal med besättningsmedlemmarna. Brevet var dock skrivet med utgångspunkt från att parterna skulle träffa en fredlig överenskommelse. Förbundet förutsatte inte då att det skulle behöva vidtas några stridsåtgärder. Utgångspunkten var också att om förbundet skulle tvingas vidta stridsåtgärder så skulle kravet på nya anställningsavtal frånfallas och man skulle enbart inrikta sig på att få till stånd ett kollektivavtal.

När Technomar den 28 november 2001 svarade på telefaxet uppfattade förbundet det som att rederisidan var villig att föra en dialog med förbundet i kollektivavtalsfrågan.

Parterna träffades den 3 december 2001 ombord på Rickmers Tianjin. Förbundet fick då beskedet att rederisidan i och för sig var villig att underteckna ITF:s Special Agreement, men att man ville att förbundet först skulle vidta stridsåtgärder. Detta uttrycktes av P.G.C. och O.N. De förklarade därvid att rederisidan vid fall av stridsåtgärder ansåg sig tvingad att underteckna avtalet, varför man därefter hade för avsikt att stämma förbundet och yrka att avtalet skulle ogiltigförklaras. Efter att rederisidan redogjort för sin inställning varslade förbundet om stridsåtgärder. Stridsåtgärderna hade endast varit i kraft i femton minuter när O.N. ringde upp förbundet och sade att rederisidan skulle skriva under avtalet. Mot denna bakgrund kan det ifrågasättas om situationen rättsligt sett utgör en sådan tvångssituation som bolaget hävdar föreligger enligt bahamansk eller svensk rätt. Bolaget har direkt medverkat till situationen genom att säga sig vilja skriva på avtalet efter vidtagna stridsåtgärder.

Beträffande besättningsmännens inställning i kollektivavtalsfrågan kan följande tilläggas. Besättningsmännen ombord på Rickmers Tianjin hade inga andra försörjningsmöjligheter än att arbeta ombord på det aktuella fartyget. Om en besättningsman inte uppfyller sin arbetsgivares önskemål på de bekvämlighetsflaggade fartygen riskerar sjömannen en s.k. svartlistning. En svartlistning innebär att besättningsmannen inte kan få ett nytt arbete till sjöss. Om en besättningsman väljer att öppet stödja en sådan aktion som den i Luleå hamn riskerar besättningsmannen dessutom att bli avkastad från fartyget i den hamn där fartyget befinner sig.

P.L. och S.S. uppfattade, vid sina kontakter med besättningsmännen ombord på Rickmers Tianjin, att besättningsmännen var väldigt rädda för att tala med dem. Det framgick även att de inte vågade göra annat än att skriva på de för dem av arbetsgivaren utformade protestbreven, s.k. ”statements”, som bolaget redogjort för. Dessa s.k. ”statements” är upprättade av bolaget och är inga personligt givna uttryck för hur situationen var för de enskilda besättningsmännen. Denna typ av fabricerade protestbrev från en arbetsgivare har inget större bevisvärde när det gäller att fastställa vad besättningen egentligen hade för uppfattning i kollektivavtalsfrågan.

ITF:s Special Agreement och arbetstagares enskilda rättigheter

Kollektivavtalet ITF:s Special Agreement kan betecknas som ett hängavtal till ITF:s Standard Collective Agreement som är ett slags standardavtal som inte undertecknas av parterna. Avtalsbundenheten uppkommer i stället på det sättet att arbetsgivaren skriver under ITF:s Special Agreement med det nationella förbundet. Genom detta avtal åtar sig arbetsgivaren att tillämpa ITF:s Standard Collective Agreement. En skillnad föreligger dock såtillvida att ITF:s Standard Collective Agreement är ensidigt framtaget av arbetstagarparterna. Syftet med ITF:s Special Agreement är att förpliktiga ägaren, i detta fall bolaget, att tillämpa anställningsvillkoren på de anställda på fartyget under avtalets giltighetsperiod. Det finns ingen som helst skyldighet i ITF:s Special Agreement att tillämpa avtalet retroaktivt.

Kollektivavtalet ger inte besättningsmedlemmarna någon rätt enligt avtalet. Förbundet har inte rättshandlat för enskilda arbetstagares räkning. Ingen i besättningen var eller är medlem i förbundet. Det finns inga bestämmelser i avtalet som är av sådan natur att de kan anses som en reglering av en enskilds rätt.

Den omständighet som bolaget här åberopat och som rör ”medlemsavgifter” vill förbundet kommentera enligt följande.

I punkt 1 e i ITF:s Special Agreement anges att arbetsgivaren bl.a. skall erlägga ”Entrance/Membership Fees” till ITF. Inom ITF finns Special Seafarers Department (SSD). SSD åtar sig att ge service inom ramen för tillämpningen av ITF:s Special Agreement till alla de sjömän som för tillfället och från tid till annan innehar de positioner som är reglerade av kollektivavtalet. Med detta avses att inte endast de sjömän som innehar en position vid tillfället för avtalets tecknande. Även de som senare innehar samma position under kollektivavtalets giltighetstid har rätt att erhålla denna service. ITF:s Special Agreement föreskriver att ägaren skall erlägga en avgift för den kostnad som SSD har för den aktuella servicen. Denna avgift kallas något oegentligt för ”Entrance/Membership Fee”.

Det är ostridigt att ingen av besättningsmännen genom ITF:s Special Agreement blivit medlem i ITF eller förbundet. ITF har inga medlemsregister. ITF registrerar inte heller enskilda sjömän utan endast fartyget som sådant. ITF registrerar endast antalet positioner som är tillsatta på fartyget. Någon medlemsaktivitet såsom medlemsmöten eller annat förekommer inte. Avgiften är beräknad på antalet positioner på fartyget.

Av det anförda följer att bestämmelsen inte kan anses vara en medlemsavgift utan är en serviceavgift som inte avser någon enskild person. Vid sådant förhållande kan avgiften inte anses röra enskildas rättigheter på sätt som bolaget påstått.

Bolaget har vidare pekat på en bestämmelse i ITF:s Special Agreement angående skyldighet att införliva kollektivavtalsregler i enskilda anställningsavtal. Den bestämmelsen i avtalet innebär att bolaget har en skyldighet att erbjuda de anställda ombord de villkor som anges i avtalet. Det är en skyldighet som arbetsgivaren har och ingen direkt reglering av några anställningsavtal. Detta är en mycket vanligt förekommande företeelse världen över. Förbundet har i detta fall inte krävt att de enskilda anställningsavtalen skulle ändras i enlighet med avtalet som ett villkor för stridsåtgärdernas avslutande.

Förbundet har inte heller krävt någon som helst reglering av innestående löner, garanti för framtida betalningar eller medlemskap i ITF. Inte heller har undertecknandet av de enskilda anställningsavtalen från de enskilda arbetstagarnas sida varit en förutsättning för stridsåtgärdernas upphörande eller träffande av kollektivavtal. Inte heller var registrering av dessa avtal en förutsättning för stridsåtgärdernas avslutande.

Slutsatsen är att kollektivavtalet inte innefattar inte någon reglering av enskildas rättigheter.

Frågan om fastställelseintresse

Det föreligger inget fastställelseintresse eftersom bolaget inte längre äger fartyget. Kollektivavtalet mellan bolaget och förbundet avser endast fartyget Rickmers Tianjin och skall tillämpas på fartyget endast så länge som fartyget är i bolagets ägo. Detta följer av att bolagets ägande av fartyget var en grundläggande avtalsförutsättning, vilket också framgår av avtalstexten. Eftersom bolaget inte längre äger fartyget så har avtalet inte längre någon rättslig effekt. Avtalet har upphört att gälla. Alla eventuella krav med anledning av avtalet är preskriberade enligt reglerna i medbestämmandelagen. Det föreligger således inget fastställelseintresse varför samtliga framställda fastställelseyrkanden skall avvisas.

Kollektivavtalet kan inte åberopas av enskilda besättningsmedlemmar och förbundet har inte rättshandlat för enskilda arbetstagares räkning. Ingen i besättningen var eller är medlem i förbundet. Arbetsdomstolen bör därför i vart fall avvisa de av bolaget alternativt framställda yrkandena om att Arbetsdomstolen skall fastställa att kollektivavtalet är ogiltigt eller att bolaget inte är skyldigt att tillämpa kollektivavtalet mot förbundet och den besättning som vid avtalets ingående tjänstgjorde på Rickmers Tianjin.

Lagvalsfrågan

Flaggans lag avgör om det går att träffa ett avtal som det omtvistade. Det finns en avtalsfrihet på Bahamas. Det går att träffa avtal som avviker från de behörighets- och procedurregler som gäller enligt bahamansk rätt och som bolaget har redogjort för. De är inte obligatoriska eller tvingande. Enligt förbundet kan parter därför enligt bahamansk rätt träffa ett avtal med lagvalsklausul som anger svensk rätt. I de avtalsförutsättningar som förelåg i december 2001 skulle svensk rätt och inte bahamansk rätt tillämpas beträffande det då tecknade kollektivavtalet mellan bolaget och förbundet. Förbundet skulle inte ha undertecknat avtalet i annat fall. En tillämpning av bahamansk rätt leder alltså till att det är tillåtet att avtala om en lagvalsklausul och att därmed svensk rätt skall tillämpas.

Om kollektivavtalets giltighet skall prövas enligt bahamansk rätt skall det i så fall prövas utifrån vad förbundet har begärt och förbundet har begärt ett avtal med en lagvalsklausul. Frågan är då om detta avtal är giltigt enligt bahamansk rätt. Förbundet har vidtagit stridsåtgärder för att få avtalet till stånd. Vid en prövning enligt bahamansk rätt skall domstolen då först pröva om de stridsåtgärder som har tvingat fram avtalet varit tillåtna eller ej. Om stridsåtgärderna skulle vara tillåtna finns ett giltigt avtal med en svensk lagvalsklausul och avtalet skall prövas enligt svensk rätt. Om stridsåtgärderna skulle visa sig otillåtna enligt bahamansk rätt och avtalet således ogiltigt enligt bahamansk rätt så skall 25 a § medbestämmandelagen tillämpas. Enligt 25 a § medbestämmandelagen skall ett kollektivavtal, som är ogiltigt enligt utländsk rätt på den grunden att det tillkommit efter en stridsåtgärd trots detta vara giltigt här i landet om stridsåtgärden varit tillåten enligt medbestämmandelagen. Det har åtgärden varit. Kollektivavtalet med dess lagvalsklausul är således på den grunden giltigt här i landet. Svensk rätt skall alltså tillämpas. Den bahamanska rättens betydelse i målet begränsas alltså av att det finns en given avtalsförutsättning från förbundets sida - lagvalsklausulen - som förbundet försökt tvinga sig till genom en stridsåtgärd. Med detta synsätt blir inte behörighetsregler eller andra procedurregler enligt bahamansk rätt tillämpliga.

Därtill kommer att de rättsliga förutsättningarna för förbundet att registrera det aktuella avtalet i Bahamas överhuvudtaget inte finns. Förbundet kan inte träffa ett avtal som kan registreras på Bahamas. Det går inte att registrera förbundet eller avtalet på Bahamas. Det ligger helt utanför avtalsförutsättningarna i förevarande fall att kunna få till stånd ett bahamanskt avtal. Man kan inte ogiltigförklara ett avtal på grund av någonting som inte ligger inom ramen för avtalet. Det ligger i förutsättningsläran om ogiltighet av avtal.

Avtalets giltighet

Beträffande de av bolaget åberopade ogiltighetsgrunderna har förbundet följande inställning.

1) Behörighet att underteckna kollektivavtal

Kollektivavtalet är giltigt eftersom förbundet inte behövt särskild behörighet från de berörda arbetstagarna för att underteckna avtalet. Detta krävs varken enligt svensk eller bahamansk rätt.

Om behörighetsregler m.m. enligt bahamansk rätt i och för sig skall tillämpas gör förbundet gällande följande. Reglerna skall lämnas utan avseende på grund av ordre public. En svensk domstol skall inte lägga sådana regler i ett annat lands lag till grund för sitt avgörande av en tvist om avtals ogiltighet. Reglerna måste anses strida mot grunderna för den svenska rättsordningen.

Skulle avtalet vara ogiltigt på grund av bristande behörighet enligt bahamansk rätt, vilket alltså legat helt utanför avtalsförutsättningarna, är avtalet ändå giltigt här i landet med tillämpning av 25 a § medbestämmandelagen. Alla de av bolaget åberopade reglerna i den bahamanska lagen skall ses som en sammantagen reglering om stridsåtgärdernas tillåtlighet och vara en del av regleringen i 25 a § som anger att kollektivavtalet är ”ogiltigt enligt utländsk rätt på den grunden att det tillkommit efter en stridsåtgärd”. Bestämmelsen i 25 a § innefattar alltså även en reglering av frågorna om behörighet att begära det kollektivavtal som de vidtagna stridsåtgärderna syftar till att uppnå.

En annan tillämpning av behörighetsreglerna skulle stå i strid med svensk rättsordning och de grundläggande rättsprinciper som är fastlagda i 2 kap. 17 § regeringsformen. Rätten att vidta fackliga stridsåtgärder är skyddad enligt svensk grundlag. Alla begränsningar i denna rätt måste ske genom lag. En sådan stark begränsning mot att vidta stridsåtgärder som en behörighetsregel skulle innefatta kan inte införas på annat sätt än genom reglering i lag. Utan lagstöd skulle ett beslut eller en dom stå i strid mot regeringsformen. Även om det är normalt att de fackliga organisationerna vidtar åtgärder för att träffa kollektivavtal på arbetsplatser där organisationen har medlemmar finns det inget förbud i lag mot att begära kollektivavtal och vidta stridsåtgärder mot arbetsgivare som har anställda som ej är medlemmar i den organisation som begär avtalet.

Det har alltså enligt svensk rätt inte funnits några hinder för förbundet att vidta de aktuella åtgärderna på den grunden att förbundet inte hade några medlemmar på Rickmers Tianjin. Förbundet har vidtagit sina åtgärder och begärt ITF:s Special Agreement i syfte att reglera rättigheter och skyldigheter mellan parterna och har därför haft ett fackligt syfte bakom åtgärderna. Förbundets åtgärder är skyddade av 2 kap. 17 § regeringsformen. Av det tidigare anförda i frågan om ”medlemsavgiften” följer att avgiften inte kan anses vara en medlemsavgift utan måste bedömas vara en serviceavgift som inte är kopplad till någon enskild person. Avgiften kan därför inte anses röra enskildas rättigheter på sätt som bolaget påstått. De bestämmelser som bolaget åberopat i europakonventionen angående negativ föreningsrätt är därför inte tillämpliga i målet.

2) Procedurreglerna i bahamansk rätt

Enligt bahamansk rätt får en facklig organisation genom lag behörighet att företräda enskilda. I Sverige är det inte på det sättet. De bahamanska reglerna utgör i det närmaste ett totalt hinder för effektiva fackliga åtgärder. Det är inte möjligt för en svensk facklig organisation att träffa ett kollektivavtal som kan registreras i Bahamas. En svensk domstol kan inte lägga sådana regler i ett annat lands lag till grund för sitt avgörande av en tvist om avtals ogiltighet. Reglerna måste anses strida mot grunderna för den svenska rättsordningen.

Om kollektivavtalet anses ogiltigt enligt antingen reglerna om ”bargaining agent” eller reglerna om proceduren i övrigt anser förbundet att avtalet ändå skall anses giltigt med en tillämpning av 25 a § medbestämmandelagen. De bahamanska procedurreglerna är så intimt sammanlänkade med möjligheten att begära kollektivavtal att 25 a § medbestämmandelagen skall tillämpas och en sådan tillämpning leder till att kollektivavtalet är giltigt enligt svensk lag. Talan kan därför inte heller bifallas på denna grund.

3) Frågan om undanträngande av kollektivavtal

Förbundet vitsordar i och för sig att det avsåg att undantränga det filippinska kollektivavtalet som gällde på Rickmers Tianjin. Stridsåtgärderna har dock varit tillåtna. I 31 a § medbestämmandelagen regleras vad som gäller för konkurrerande kollektivavtal i nu aktuellt sammanhang. Av regleringen följer att ett svenskt avtal, i detta fall ITF:s Special Agreement, har företräde framför det äldre utländska kollektivavtalet. Eftersom det finns lagstöd för denna situation kan inte den av bolaget åberopade omständigheten utgöra grund för ogiltighet.

När det gäller EG-rättens tillämplighet i målet återkommer förbundet till denna fråga i det följande.

4) Tillåtna stridsåtgärder

Bolaget har gjort gällande att de vidtagna stridsåtgärderna ej varit tillåtna enligt bahamansk rätt och att de utgör ett sådant otillåtet ekonomiskt tvång som skulle vara förbjudet enligt bahamansk rätt.

Stridsåtgärderna har varit tillåtna enligt bahamansk rätt. Den utredning som bolaget förebringat avseende reglerna om ekonomiskt tvång i Bahamas motsäger inte denna ståndpunkt. Vid förhandlingarna i december 2001 manifesterade bolaget också en vilja att skriva under avtalet. En blockad var dock en förutsättning för att bolaget skulle skriva på avtalet. Förbundet menar att detta förfarande utesluter att det kan vara fråga om ekonomiskt tvång i den mening som avses i både bahamansk och svensk rätt.

Om Arbetsdomstolen skulle finna att det finns regler om ekonomiskt tvång i den bahamanska rätten som skulle leda till avtalets ogiltighet skall reglerna ändå inte tillämpas med hänvisning till ordre public.

Om regler om ekonomiskt tvång i bahamansk rätt ändå skall tillämpas och avtalet därmed anses ogiltigt har således avtalet tillkommit genom otillåtna stridsåtgärder enligt den bahamanska rätten. Avtalet är då ändå giltigt här i Sverige med tillämpning av 25 a § medbestämmandelagen.

I 42 § medbestämmandelagen anges bl.a. att arbetsgivare och arbetstagare inte får anordna olovlig stridsåtgärd. I tredje stycket anges dock att detta endast gäller när en organisation vidtar åtgärder med anledning av arbetsförhållanden som medbestämmandelagen är direkt tillämplig på. Medbestämmandelagen är inte direkt tillämplig på förevarande fall och stridsåtgärderna är därför tillåtna. ITF:s Special Agreement är därmed giltigt enligt svensk rätt.

Förbundet har haft ett fackligt syfte med åtgärden på sätt som anförts i det föregående. När det gäller EG-rättens tillämplighet i målet återkommer förbundet till denna fråga i det följande.

5) Frågan om avtalets oskälighet

Det bestrids att kollektivavtalet skulle vara oskäligt enligt 36 § avtalslagen eller grunderna för bestämmelsen och därmed ogiltigt. Till stöd för denna inställning åberopas de omständigheter som redogjorts för i det föregående. Därtill kan följande tilläggas.

Bolaget har som en grund för oskälighet gjort gällande att ITF har en ensidig rätt enligt kollektivavtalet att ändra lönenivån under löpande avtalstid. Kollektivavtalet gäller inledningsvis under tolv månader och förlängs sedan med ett år i taget om det inte sägs upp en månad före utgången av löptiden. Denna möjlighet att säga upp avtalet bör ses i samband med bestämmelsen om att ITF ensidigt kan höja lönetarifferna. Härvid skall beaktas att en höjning måste föregås av underrättelse från ITF minst två månader innan en höjning skall träda i kraft. Arbetsgivaren har följaktligen möjlighet att säga upp avtalet under mellantiden och på så sätt undgå en oönskad löneförhöjning. Avtalet kan därför inte anses oskäligt på denna grund.

Bolaget har som ytterligare grund för oskälighet och ogiltighet gjort gällande att förbundet brutit mot 16 § medbestämmandelagen genom att inte underteckna ett protokoll från förhandlingarna i december 2001. Enligt förbundet kan denna omständighet inte föranleda att avtalet skall anses oskäligt eftersom protokollet var en ensidig skrivelse från bolaget där det inte ens fanns plats för någon protokollsjustering från förbundets sida.

Bolaget har påstått att bolaget tvingats till lagbrott. Det finns ingen lag som är åberopad som bolaget skulle ha brutit mot.

Slutsatser

Kollektivavtalet kan inte anses ogiltigt på grund av de av bolaget åberopade omständigheterna. Eftersom kollektivavtalet inte varit ogiltigt skall inte heller bolagets yrkande om återbetalning av serviceavgifter och avgiften till ITF:s ”Welfare Fund” bifallas.

Förbundet har i det tidigare anförda redogjort för att den s.k. medlemsavgiften objektivt sett är en serviceavgift och att den därmed inte på något sätt rör enskildas rättigheter. Av de skäl som förbundet sålunda anfört bestrids det att klausulen om avgiften skulle vara oskälig enligt 36 § avtalslagen. Inte heller bestämmelsen om avgift till ITF:s ”Welfare Fund” är oskälig. Bolagets fullgörelseyrkande kan därmed inte heller vinna bifall på denna grund.

Sammanfattning av grunderna för bestridandet

I första hand föreligger inte något fastställelseintresse. Bolagets fastställelseyrkanden skall därför avvisas.

Bolaget har i första hand gjort gällande att kollektivavtalet skulle vara ogiltigt på grund av vissa behörighets- och procedurregler i Industrial Relations Act som utgör bahamansk rätt. Förbundet bestrider att dessa bestämmelser överhuvudtaget bör ligga till grund för prövningen av avtalets giltighet eftersom de åberopade reglerna är dispositiva och parterna genom lagvalsklausulen avtalat bort dem.

Om Arbetsdomstolen inte delar den ovan nämnda uppfattningen görs det gällande följande. Kollektivavtalet är giltigt eftersom förbundet inte behöver särskild behörighet för undertecknande av avtalet vare sig enligt svensk eller bahamansk rätt. Alternativt skall den bahamanska rätten bortses från på grund av ordre public eller så är avtalet ändå giltigt med tillämpning av 25 a § medbestämmandelagen.

Kollektivavtalet är giltigt eftersom brott mot procedurreglerna i bahamansk rätt inte innebär att avtalet är ogiltigt mellan parterna. Alternativt skall den bahamanska rätten bortses ifrån på grund av ordre public eller så är avtalet ändå giltigt med tillämpning av 25 a § medbestämmandelagen.

Kollektivavtalet är giltigt då fredsplikt för förbundet inte gällt vid tidpunkten för blockaden på arbetsplatsen. EG-reglerna, som i sig inte innebär någon begränsning i detta avseende, är ej tillämpliga då Cypern ej var medlem i EU vid tidpunkten för blockaden och då avtalet upphört före Cyperns inträde.

Kollektivavtalet är giltigt eftersom stridsåtgärden varit tillåten enligt svensk rätt och de bahamanska reglerna om rätten att vidta stridsåtgärder skall bortses från på grund av ordre public. I vart fall är avtalet giltigt enligt svensk rätt med tillämpning av 25 a § medbestämmandelagen.

Kollektivavtalet är skäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst och senare inträffade förhållanden.

Eftersom kollektivavtalet är giltigt skall bolagets fastställelseyrkanden och yrkande om återbetalning av serviceavgifter och bidrag till ITF:s ”Welfare Fund” ogillas.

Eftersom bestämmelserna om betalning av medlemsavgifter och bidrag till ITF:s ”Welfare Fund” är skäliga skall bolagets yrkande om återbetalning av serviceavgifter och bidrag till ITF:s ”Welfare Fund” inte heller på den grunden bifallas.

EG-rättens betydelse i målet

Om Arbetsdomstolen skulle finna att svensk rätt skall tillämpas och att avtalet är giltigt enligt den svenska regleringen hävdar förbundet att EG-rätten inte blir tillämplig i målet.

Bolaget är registrerat i Cypern. Cypern var inte medlem i EU vid tidpunkten för avtalets tecknande och när stridsåtgärden vidtogs. Avtalet upphörde därutöver att gälla när bolaget sålde fartyget år 2003, dvs. före Cyperns inträde i EU. Den verksamhet som är berörd är helt utomeuropeisk. Fartyget seglade under bahamansk flagg och den aktuella rättsordningen på fartyget var bahamansk.

Även om EG-rätten skulle vara tillämplig trots att Cypern inte var medlem i EU när stridsåtgärden vidtogs och kollektivavtalet ingicks har stridsåtgärderna och avtalet inte stått i strid med EG-rätten på sätt som bolaget påstått.

EG-rätten är alltså inte tillämplig i målet och något förhandsavgörande skall därför inte inhämtas.

Bolaget

Vad förbundet anfört om att de bahamanska reglerna om behörighet och procedurreglerna i övrigt inte kan tillämpas på grund av att vissa avtalsförutsättningar förelegat bestrids.

I förevarande fall har kollektivavtalet inte träffats frivilligt. Det har tillkommit under rättstridigt tvång på sätt som tidigare anförts varför den förutsättning som förbundet gjort gällande för avtalets tillkomst inte är uppfylld. De bahamanska reglerna i Industrial Relations Act som åberopas är obligatoriska. Det förhållandet att förbundet eller ett kollektivavtal med förbundet inte kan bli registrerat på Bahamas hindrar inte att flaggans lag skall tillämpas och att avtalet av den anledningen kan befinnas ogiltigt. Så länge parterna är överens finns en avtalsfrihet som gör att parterna kan avtala om lagvalsklausuler och i övrigt avvika från de bahamanska reglerna. Om parterna inte skulle vara överens om att ingå ett avtal kan part begära att avtalet ogiltigförklaras enligt bahamansk rätt på sätt som bolaget har gjort. För att kollektivavtalet skall vara giltigt enigt bahamansk rätt krävs att vissa procedurregler är uppfyllda och frågan om avtalsfrihet har inget med detta att göra.

Domskäl

Bakgrund

Den 2 december 2001 anlände fartyget Rickmers Tianjin till Luleå hamn för lossning och lastning av last. Fartyget hade då en besättning som bestod av sju polska officerare och 18 filippinska sjömän. Fartyget ägdes av bolaget, ett cypriotiskt bolag, men driften av fartyget var upplåten till det grekiska bolaget Technomar. Fartyget var infört i det bahamanska fartygsregistret och seglade under Bahamas flagga. Enligt skriftliga utlåtanden som undertecknats av de filippinska sjömännen var dessa medlemmar i den filippinska fackföreningen United Filipino Seafarers (UFS) och bundna av ett filippinskt kollektivavtal, UFS BCA. De polska officerarna var inte anslutna till någon facklig organisation och omfattades inte av något kollektivavtal.

Förbundet ställde krav på att bolaget bl.a. skulle teckna ett ITF- kollektivavtal med förbundet. Efter resultatlösa förhandlingar mellan förbundet och företrädare för bolaget försattes fartyget den 4 december 2001 i blockad av förbundet. Blockaden omfattade lastning och lossning samt trosshantering. Bolaget efterkom därefter, samma dag, förbundets krav och bolaget tecknade ett kollektivavtal, ITF:s Special Agreement, med förbundet.

Enligt avtalstexten är avtalet träffat mellan förbundet och bolaget avseende det Bahamasflaggade fartyget Rickmers Tianjin. Avtalet innehåller flera åtaganden från arbetsgivarsidan, bl.a. att tillämpa ITF:s standardkollektivavtal, ITF Standard Collective Agreement, på alla sjömän som från tid till annan anställs på fartyget. I kollektivavtalet finns också intagen en lagvalsklausul som anger att på avtalet skall svensk rätt tillämpas.

I enlighet med kollektivavtalet erlade bolaget sammanlagt 7 475 USD till förbundet avseende dels medlems- eller serviceavgifter för besättningen (1 725 USD), dels bidrag till ITF:s ”Welfare Fund” (5 750 USD).

Därutöver undertecknade företrädare för Technomar nya anställningsavtal för besättningsmedlemmarna, ITF:s Seaman’s Employment Contract. Anställningsavtalen undertecknades dock inte av de enskilda besättningsmedlemmarna.

Fartyget såldes år 2003 och ägs således inte längre av bolaget.

Tvisten

Tvisten gäller huvudsakligen om kollektivavtalet, Special Agreement av den 4 december 2001 - mot bakgrund av omständigheterna i samband med att det ingicks - är ogiltigt och om förbundet därmed är skyldigt att återbetala vad bolaget erlagt enligt avtalet till förbundet avseende medlems- eller serviceavgifter och bidrag till ITF:s ”Welfare Fund”.

Bolaget har till stöd för påståendet att kollektivavtalet skulle vara ogiltigt åberopat ett antal olika grunder, var och en för sig eller tillsammans, och som kort kan sammanfattas enligt följande. Enligt bolaget är kollektivavtalet ogiltigt eftersom

1) förbundet har undertecknat avtalet utan att ha haft behörighet till det,

2) det inte ingåtts enligt procedurreglerna i bahamansk rätt,

3) det redan fanns ett gällande kollektivavtal på arbetsplatsen och förbundet, trots att fredsplikt gällt, genom stridsåtgärder har försökt tränga undan det på arbetsplatsen existerande kollektivavtalet,

4) stridsåtgärden varit otillåten och bolaget ingått avtalet mot bolagets vilja, och

5) avtalet är oskäligt med hänsyn till dess innehåll, omständigheterna vid dess tillkomst och senare inträffade förhållanden.

Bolaget har i sista hand gjort gällande att återbetalningsskyldighet föreligger på den grunden att i vart fall avtalsbestämmelsen om medlems- eller serviceavgifter och bidrag till ITF:s ”Welfare Fund” är oskälig med hänsyn till dess innehåll, omständigheterna vid dess tillkomst och senare inträffade förhållanden.

Förbundet har bestritt samtliga av bolaget åberopade ogiltighetsgrunder och att bestämmelsen om medlems- eller serviceavgifter och bidrag till ITF:s ”Welfare Fund” i sig skulle var oskälig, på sätt som redan redovisats. För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att avtalet är ogiltigt har förbundet vitsordat att det föreligger en skyldighet att betala tillbaka vad bolaget erlagt i avgifter till förbundet.

I målet är också fråga om bolagets fastställelsetalan är otillåten enligt 4 kap. 6 § lagen om rättegången i arbetstvister samt om Arbetsdomstolen skall inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen angående EG-rättens tillämpning i målet.

Utredningen

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på begäran av bolaget vittnesförhör hållits med advokaten O.N. och med Technomars vice VD kapten P.G.C. På förbundets begäran har förhör upplysningsvis ägt rum med ITF-ombudsmannen vid förbundet L.L. och vittnesförhör hållits med ombudsmännen P.L. och S.S. Därutöver har parterna åberopat viss skriftlig bevisning.

Efter huvudförhandlingen i målet har bolaget inkommit med en inlaga och ett kompletterande rättsutlåtande. Inlagan och utlåtandet har inte föranlett någon annan åtgärd än att dessa har översänts till förbundet för kännedom (jfr AD 1993 nr 91).

Avtalets giltighet

Bolaget har i första hand gjort gällande att kollektivavtalet är ogiltigt eftersom förbundet har undertecknat avtalet utan att ha haft behörighet till det. Bolaget har därvid gjort gällande att det i första hand är bahamansk rätt och i andra hand svensk rätt som skall tillämpas vid avgörandet av denna fråga. Enligt bolaget föreligger ett visst krav på representativitet för fackliga organisationer för att de skall kunna ingå kollektivavtal enligt båda ländernas rättsordningar. Bolaget har därutöver gjort gällande att avtalet är ogiltigt eftersom det tecknats i strid med procedurreglerna i den bahamanska lagstiftningen.

Förbundet har bestritt att avtalet är ogiltigt på dessa grunder. Förbundets inställning är i första hand att det är svensk rätt som skall tillämpas på kollektivavtalet. Förbundet har därvid anfört att de av bolaget åberopade behörighets- och procedurreglerna i bahamansk rätt överhuvudtaget inte kan bli tillämpliga i målet med hänsyn till att reglerna är dispositiva och eftersom parterna genom en lagvalsklausul om svensk rätts tillämplighet avtalat bort dem. Förbundet har därutöver gjort gällande att det i vart fall strider mot avtalsförutsättningarna att tillämpa de aktuella bahamanska reglerna på avtalet. Enligt förbundet föreligger inget representativitetskrav enligt svensk rätt och avtalet är därmed giltigt. Förbundet har i andra hand, för det fall bahamansk rätt skulle tillämpas, anfört att kollektivavtalet är giltigt eftersom förbundet, för egen räkning, inte behöver särskild behörighet för undertecknande av avtalet enligt den bahamanska rätten. Förbundet har alternativt gjort gällande att om avtalet enligt bahamansk rätt skulle vara ogiltigt så skall antingen den bahamanska rätten lämnas utan avseende på grund av ordre public eller så skall avtalet ändå anses giltigt här i landet med tillämpning av 25 a § medbestämmandelagen.

Lagval

För prövningen av om avtalet är ogiltigt på grund av bristande behörighet har Arbetsdomstolen först att ta ställning till om det är svensk eller bahamansk rätt som skall tillämpas.

I målet är ostridigt att det i det omtvistade kollektivavtalet finns en lagvalsklausul som anger att svensk rätt skall tillämpas vid tvister som rör avtalet.

Bolaget har emellertid gjort gällande att rätten i flaggstaten - Bahamas - skall tillämpas vid prövningen av avtalets giltighet, trots den i avtalet intagna lagvalsklausulen. Bolaget har anfört följande. Klausulen utgör en del av det avtal som bolaget hävdar är ogiltigt i sin helhet. Giltigheten av denna lagvalsklausul måste bedömas enligt samma lag som kollektivavtalet i övrigt, dvs. i första hand enligt bahamansk rätt och enligt den rättsordningen är avtalet ogiltigt. Reglerna i den bahamanska lagen är tvingande, eftersom ett kollektivavtal inte är giltigt om inte lagens förutsättningar är uppfyllda. Lagvalsklausulen skall lämnas utan avseende särskilt som bolaget inte undertecknat avtalet frivilligt utan gjort det under tvång.

Förbundet har i korthet invänt följande. De bahamanska reglerna som nu är av intresse är dispositiva. Parterna har därför enligt bahamansk rätt haft rätt att träffa ett avtal med en lagvalsklausul, vilket parterna också har gjort. Klausulen är alltså giltig och svensk rätt skall därför tillämpas. Därtill kommer att i de avtalsförutsättningar som förelåg i december 2001 skulle svensk rätt och inte bahamansk rätt tillämpas beträffande kollektivavtalet mellan parterna. Förbundet har via stridsåtgärder fått ett kollektivavtal till stånd med en lagvalsklausul om svensk rätts tillämplighet. Detta innebär att domstolen vid en prövning av avtalets giltighet enligt bahamansk rätt skall pröva om stridsåtgärderna varit tillåtna enligt den rättsordningen. Under alla omständigheter blir ett kollektivavtal som tillkommit efter stridsåtgärder och som är ogiltigt enligt bahamansk rätt giltigt här i landet enligt 25 a § medbestämmandelagen, så även den i avtalet intagna lagvalsklausulen. Behörighetsregler eller andra procedurregler enligt bahamansk rätt blir då inte aktuella vid prövningen.

Mot bakgrund av parternas argumentation är det till att börja med av betydelse för prövningen av lagvalsfrågan om den i avtalet intagna lagvalsklausulen kan lämnas utan avseende eller inte. Arbetsdomstolen har i ett liknande fall haft att ta ställning till en motsvarande fråga (se AD 1992 nr 10). Liksom i det fallet finner Arbetsdomstolen att det även i förevarande fall är av avgörande betydelse vilken inverkan som den vidtagna blockaden rent faktiskt haft för avtalets tillkomst.

Bolagets ståndpunkt är att bolaget försattes i en tvångssituation och att det enbart var den omständigheten som föranledde att bolaget undertecknade avtalet. Enligt bolaget saknades det möjligheter att på annat sätt få lossnings- och lastningsarbetena slutförda efter det att arbetet hade avbrutits med anledning av blockaden. Fartyget kunde inte heller utan oacceptabel risk för skada lämna hamnen sedan assistans med trosshantering hade vägrats. Bolaget har också anfört att bolaget skulle åsamkas betydande ekonomiska förluster om fartyget tvingades ligga kvar i hamn längre än nödvändigt. Enligt bolaget har tvånget mot bolaget varit av sådan karaktär att det kan betecknas som ett rättstridigt tvång.

Förbundet har häremot gjort gällande att någon faktisk tvångssituation inte har förelegat eftersom bolaget medverkat till situationen genom att säga sig vilja skriva på avtalet men först efter vidtagna stridsåtgärder. Förbundet har anfört att det i vart fall inte har varit fråga om något rättsstridigt tvång.

Arbetsdomstolen finner inte skäl att i detta sammanhang närmare gå in på frågan om det förelegat ett rättstridigt tvång. Däremot anser Arbetsdomstolen, mot bakgrund av den utredning som förebringats, att det är utrett att företrädaren för bolaget undertecknat avtalet av det enda skälet att bolaget fann sig tvingat därtill för att undgå betydande ekonomisk skada. Enligt Arbetsdomstolens mening har bolaget också haft fog för denna uppfattning. I målet är ostridigt att den av förbundet vidtagna blockaden omfattade lastning och lossning samt trosshantering. Genom utredningen måste anses klarlagt att några praktiska möjligheter att anlita annan för lossning och lastning inte fanns vid tidpunkten för blockaden. Arbetsdomstolen finner det vidare klarlagt att det inte heller i övrigt fanns möjligheter att anlita assistans med bl.a. trosshantering så att fartyget utan allvarlig risk för betydande skada kunnat lämna hamnen. Någon utredning som ger anledning att ifrågasätta bolagets uppgifter om betydande ekonomiska förluster vid försening finns inte heller.

Arbetsdomstolens slutsats är således att bolaget fann sig tvingat att underteckna avtalet med dess lagvalsklausul. I den tidigare nämnda domen AD 1992 nr 10 kom Arbetsdomstolen fram till samma slutsats och fann mot den bakgrunden att den i det målet aktuella lagvalsklausulen inte skulle tillämpas vid avgörandet av frågan om vilket lands lag som skulle tillämpas på frågan om det kollektivavtalets giltighet. Enligt Arbetsdomstolens mening finns det inte skäl att göra någon annan bedömning i detta fall. Arbetsdomstolen finner därmed att lagvalsklausulen i parternas avtal skall lämnas utan avseende vid avgörandet av om vilket lands lag som skall tillämpas i frågan om avtalets giltighet. Enligt Arbetsdomstolens mening saknar det därvid betydelse om parterna i och för sig enligt bahamansk rätt hade kunnat avtala om en lagvalsklausul på sätt som förbundet gjort gällande. Vad förbundet anfört i fråga om bristande avtalsförutsättningar leder därför inte heller till någon annan bedömning. Fråga är då vilket lands lag som skall tillämpas.

Det i målet omtvistade kollektivavtalet har träffats för ett i Bahamas registrerat och av ett cypriotiskt bolag ägt fartyg. Kollektivavtalet har träffats mellan det cypriotiska ägarbolaget och ett svenskt fackförbund. Enligt vad utredningen visar har fartyget inte anlöpt svensk hamn i någon större utsträckning. Besättningen ombord var av polsk och filippinsk nationalitet. Förbundets syfte med att ingå avtalet har i första hand varit att reglera besättningens villkor på fartyget.

Enligt svensk internationell privaträtt är huvudregeln den att lagen i den stat där fartyget är registrerat, flaggans lag, skall tillämpas på rättsförhållandet mellan redare och ombordanställda (se NJA 1987 s. 885 och AD 1992 nr 10). Arbetsdomstolen finner inte att omständigheterna i detta fall är sådana att annan lag än flaggans lag bör tillämpas på frågan om avtalets giltighet.

För prövning av om avtalet skall anses ogiltigt på grund av bristande behörighet skall således bahamansk rätt tillämpas.

Är avtalet ogiltigt enligt bahamansk rätt?

Som inledningsvis redogjorts för har bolaget gjort gällande att förbundet, enligt bahamansk rätt, har saknat behörighet att ingå avtalet med bolaget och att avtalet därför är ogiltigt. Förbundet har bestritt att bristande behörighet skulle utgöra grund för ogiltighet.

Bolaget har till stöd för att avtalet är ogiltigt enligt bahamansk rätt åberopat Industrial Relations Act, Chapter 321, Section 41 och Section 46-50.

Section 41(1) och 46 (1) har följande lydelse

Recognition of trade unions

41. - (1) Every employer shall recognise, as the bargaining agent for employees employed by him, a trade union of which more than fifty per centum of the employees in his employment, or in a bargaining unit of such employees, are members in good standing or, in the event of there being more than one trade union claiming to have as members in good standing more than fifty per centum of such employees, that trade union which the Minister determines in accordance with subsection (5) of section 42 to be the union entitled to such recognition and, subject to the provision of this Act, shall, when called upon by such union, treat and enter into negotiations with that trade union for the purposes of collective bargaining.

Industrial Agreements and other agreements

46. - (1) Subject to the following provisions of this Part, any union which is the bargaining agent for employees employed by any employer, may make an industrial agreement under this section with that employer affecting those employees.

Bolaget har, angående innehållet i den bahamanska rätten, åberopat rättsutlåtanden som avgetts av den bahamanske advokaten Wellington E. Olander. Han har i rättsutlåtandena anfört i huvudsak följande. Som grundläggande princip gäller att ett kollektivavtal inte är bindande enligt ”common law”. Genom lag kan dock kollektivavtal ges rättslig verkan. Av den bahamanska lagen, Industrial Relations Act, Chapter 321, Section 46-53, framgår villkoren för att ett kollektivavtal enligt bahamansk rätt skall vara bindande. Av Section 46 följer att endast en facklig organisation som är erkänd som en s.k. ”bargaining agent” för de anställda hos arbetsgivaren kan förhandla fram ett kollektivavtal med arbetsgivaren som gäller för arbetstagarna. Enligt Section 41 skall en arbetsgivare erkänna en facklig organisation som ”bargaining agent” för de anställda hos arbetsgivaren om mer än 50 procent av de anställda hos arbetsgivaren eller inom en s.k. ”bargaining unit” är medlemmar i organisationen. Ett kollektivavtal måste enligt Section 48 och 49 registreras hos ”Industrial Tribunal Board”. Enligt Section 50 blir kollektivavtal endast bindande vid registrering. Ett kollektivavtal inte är bindande om inte parterna (arbetsgivaren och fackföreningen) följer bestämmelserna i Industrial Relations Act. Han har sammanfattningsvis anfört bl.a. dels att om en facklig organisation inte har några medlemmar på arbetsplatsen kan den inte utgöra en ”bargaining agent” och därmed inte ingå bindande kollektivavtal, dels att om kravet på representativitet inte är uppfyllt är ett avtal som ingåtts mellan arbetsgivaren och organisationen inte bindande och har således ingen rättslig effekt. Han har slutligen anfört att ett kollektivavtal inte under några förhållanden blir bindande om avtalet inte registreras hos ”Industrial Tribunal Board” och att bristen på rättsverkan gäller både gentemot den fackliga organisationen och mot arbetstagarna.

Arbetsdomstolen finner inte skäl att ifrågasätta den beskrivning och tolkning av den bahamanska rätten som Wellington E. Olander lämnat i sitt rättsutlåtande. Rättsutlåtandet skall därför läggas till grund för Arbetsdomstolens fortsatta bedömning. Det är därigenom utrett att var och en av de bestämmelser som redogjorts för i Industrial Relations Act måste vara uppfyllda för att ett kollektivavtal skall vara giltigt. Av detta följer att om en facklig organisation inte har minst 50 procent av arbetstagarna inom en s.k. ”bargaining unit” som medlemmar kan organisationen inte erkännas som en ”bargaining agent” enligt Section 41 och kan därmed inte heller enligt Section 46 förhandla fram ett kollektivavtal med arbetsgivaren som gäller för de arbetstagarna.

Rickmers Tianjin måste anses utgöra en s.k. ”bargaining unit”. I målet är ostridigt att ingen i besättningen på Rickmers Tianjin var medlem eller hade ansökt om medlemskap i förbundet vid tidpunkten för kollektivavtalets tecknande. Förbundet har inte gjort gällande att besättningsmedlemmarna på någon annan grund skulle ha gett förbundet i uppdrag att ingå kollektivavtal med bolaget. Förbundet hade inte heller några medlemmar i andra verksamheter hos bolaget. Mot bakgrund härav, samt med beaktande av vad som framkommit om innehållet i bahamansk rätt, finner Arbetsdomstolen att förbundet inte utgjort en s.k. ”bargaining agent” och att förbundet därmed enligt bahamansk rätt inte med giltig verkan kunnat träffa ett kollektivavtal med bolaget. Följaktligen är kollektivavtalet, Special Agreement från den 4 december 2001, redan på den grunden ogiltigt enligt bahamansk rätt på sätt som bolaget har anfört.

Ordre public

Förbundet har hävdat att de nu aktuella bestämmelserna i Industrial Relations Act är uppenbart oförenliga med grunderna för rättsordningen i Sverige och att de därför inte skall tillämpas. Detta påstående har bestritts av bolaget. Arbetsdomstolen har därmed att pröva om kollektivavtalet, trots att det är ogiltigt enligt bahamansk rätt, ändå skall godtas av hänsyn till ordre public.

Förbundets huvudsakliga invändning mot de bahamanska bestämmelserna om representativitet synes vara att en sådan reglering utgör i det närmaste ett totalt hinder för möjligheten att vidta effektiva fackliga åtgärder och att en svensk facklig organisation därför aldrig skulle kunna få till stånd ett giltigt avtal med tillämpning av bahamansk rätt. Enligt förbundet bör därför en svensk domstol inte lägga sådana regler till grund för prövningen av avtalets giltighet.

För att utländsk rätt enligt principen om ordre public inte skall tillämpas i Sverige brukar krävas att en sådan tillämpning skulle vara uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen här i riket. I detta ligger att stor restriktivitet skall iakttas vid principens användning (se NJA 1987 s. 885).

Den nu aktuella bahamanska lagstiftningen innehåller en reglering om vad som krävs för att en facklig organisation med giltig verkan skall kunna sluta ett kollektivavtal med en arbetsgivare. Det krav som i detta fall är föremål för prövning är att en arbetstagarorganisation skall ha mer än 50 procent av de anställda inom en s.k. ”bargaining unit”, eller en arbetsplats, som medlemmar för att kunna få till stånd ett kollektivavtal. Någon sådan bestämmelse finns inte enligt svensk rätt och den innebär också en begränsning av möjligheterna att träffa kollektivavtal jämfört med svensk rätt. Regleringen ter sig dock inte omöjlig eller direkt stötande att tillämpa i Sverige. Det har inte framkommit att rätten till medlemskap i fackliga organisationer på något sätt skulle vara begränsad i Bahamas. Mot bakgrund härav kan det enligt Arbetsdomstolen inte med fog påstås att en tillämpning av den aktuella regleringen om representativitet i Industrial Relations Act framstår som uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen i Sverige. Arbetsdomstolen finner därför inte att regleringen kan lämnas utan avseende på grund av ordre public.

Giltighet i Sverige enligt 25 a § medbestämmandelagen

Förbundet har anfört att om kollektivavtalet trots allt anses ogiltigt enligt reglerna om behörighet i bahamansk rätt så är avtalet ändå med en tillämpning av 25 a § medbestämmandelagen giltigt i Sverige. Invändningen har bestritts av bolaget.

I 25 a § medbestämmandelagen stadgas att ett kollektivavtal som är ogiltigt enligt utländsk rätt på den grunden att det tillkommit efter en stridsåtgärd är trots detta giltigt här i landet, om stridsåtgärden var tillåten enligt medbestämmandelagen.

Förbundet har hävdat följande. Avtalet har tillkommit som en följd av en av förbundet vidtagen stridsåtgärd. Vid bedömningen om avtalet på den grunden är ogiltigt enligt utländsk rätt skall de åberopade reglerna i den bahamanska lagen ses som en del av en reglering om stridsåtgärders tillåtlighet. Regleringen i 25 a § medbestämmandelagen avser således att träffa även en utländsk reglering om behörighet att ingå ett kollektivavtal som de vidtagna stridsåtgärderna syftar till att uppnå.

I förarbetena till 25 a § medbestämmandelagen (prop. 1990/91:162 s. 12) uttalar departementschefen följande. ”Ett kollektivavtal som tillkommit genom stridsåtgärder kan bli att betrakta som ogiltigt enligt den rättsordning som enligt internationellt privaträttsliga principer skall tillämpas på rättsförhållandet mellan avtalsparterna. För att ett sådant kollektivavtal inte skall bli verkningslöst enbart på denna grund föreslår jag därför att det även införs en regel i medbestämmandelagen som innebär att om utländsk lag skall tillämpas på rättsförhållandet mellan parterna, får ett kollektivavtal inte anses ogiltigt på den grunden att det har tillkommit under inverkan av enligt svensk lag lovliga stridsåtgärder. Arbetsdomstolen har i sitt remissyttrande berört frågan om kollektivavtalets ogiltighet på grund av andra omständigheter än de vidtagna stridsåtgärderna. Domstolen har därvid utgått från att andra ogiltighetsgrunder enligt utländsk rätt än olovliga stridsåtgärder kan göras gällande vid en prövning av kollektivavtalets giltighet. Detta är ett riktigt påpekande. Någon annan ändring är inte åsyftad med förslaget än att klargöra att det träffade kollektivavtalet inte skall anses ogiltigt enbart därför att det föregåtts av de vidtagna stridsåtgärderna. Det fallet att ett avtal skulle bli ogiltigt av någon annan anledning än att stridsåtgärder förekommit berörs inte av mitt lagförslag.”

Arbetsdomstolen har funnit att kollektivavtalet mellan parterna är ogiltigt med tillämpning av bahamansk rätt, eftersom förbundet inte uppfyllt det krav på representativitet som anges i Industrial Relations Act. Ogiltigheten grundar sig således inte på den stridsåtgärd som vidtagits av förbundet. Frågan om stridsåtgärden i sig varit otillåten har inte prövats. Förbundet synes mena att regleringen i 25 a § medbestämmandelagen syftar till att se till att ett kollektivavtal som tillkommit efter en stridsåtgärd och som av någon anledning befinns ogiltigt enligt utländsk rätt skall anses giltigt här i landet, under förutsättningen att stridsåtgärden varit lovlig enligt svensk rätt. Arbetsdomstolen kan dock inte dela den uppfattningen. Arbetsdomstolen anser att varken lagtexten eller förarbetena ger stöd för denna tolkning. Lagtexten anger uttryckligen att avtalet skall vara ogiltigt på den grunden att det tillkommit efter en stridsåtgärd. Arbetsdomstolen finner därmed att regleringen i 25 a § medbestämmandelagen inte är tillämplig i förevarande fall. Kollektivavtalet kan således inte anses giltigt här i Sverige med tillämpning av aktuellt lagrum.

Sammanfattande slutsatser om avtalets giltighet

Sammanfattningsvis har Arbetsdomstolen funnit att det av parterna undertecknade kollektivavtalet, Special Agreement av den 4 december 2001, är ogiltigt på den grunden att förbundet inte uppfyllt det krav på behörighet eller representativitet som finns i de bahamanska reglerna i Industrial Relations Act. Det föreligger därmed inte skäl att därutöver pröva några av de övriga grunder som bolaget åberopat till stöd för att avtalet är ogiltigt.

Yrkandet om återbetalning av medlemsavgifter m.m.

Bolaget har yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta förbundet att till bolaget betala motvärdet av 7 475 USD i svenska kronor, avseende vad bolaget erlagt till förbundet i form av medlems- eller serviceavgifter samt i form av bidrag till ITF:s ”Welfare Fund”. Förbundet har vitsordat att det föreligger en sådan återbetalningsskyldighet för det fall Arbetsdomstolen skulle finna kollektivavtalet ogiltigt.

Mot bakgrund av Arbetsdomstolens ställningstagande i frågan om avtalets giltighet och förbundets inställning vid ett sådant ställningstagande, skall bolagets yrkande om återbetalning vinna bifall.

Fastställelseintresse?

Arbetsdomstolen har i det föregående funnit att bolagets fullgörelsetalan skall vinna bifall på grund av att kollektivavtalet är att betrakta som ogiltigt. Frågan är om det kan anses finnas ett rättsligt intresse för bolaget att därutöver också få sin fastställelsetalan prövad. Enligt förbundet föreligger inte något sådant fastställelseintresse.

Förbundet har gjort gällande följande. Kollektivavtalet mellan bolaget och förbundet avser endast fartyget Rickmers Tianjin och skall tillämpas på fartyget endast så länge som fartyget är i bolagets ägo. Detta följer av avtalstexten. Eftersom bolaget inte längre äger fartyget så har avtalet upphört att gälla och har inte längre någon rättslig effekt. Alla eventuella krav med anledning av avtalet är preskriberade enligt reglerna i medbestämmandelagen. Det föreligger således inget fastställelseintresse varför samtliga framställda fastställelseyrkanden skall avvisas. I andra hand har förbundet yrkat att fastställelseyrkandena, utom det sist framförda som avser enbart förbundet, skall avvisas på den grunden att det är ostridigt mellan parterna att kollektivavtalet inte kan åberopas av några enskilda besättningsmedlemmar på fartyget.

Bolaget har redovisat motsatt ståndpunkt och har i huvudsak anfört följande till stöd för sin inställning. Det föreligger ett fastställelseintresse trots att Rickmers Tianjin har sålts. Av artikel 3 i kollektivavtalet följer att avtalet förlängs årsvis om det inte upphör på något av de sätt som föreskrivs i artikel 4. Där stadgas att avtalet upphör bl.a. om det sägs upp av endera parten eller om båda parter kommer överens om det. Det förhållandet att fartyget sålts saknar därför betydelse för frågan om när kollektivavtalet kan upphöra att gälla. Vidare är det förhållandena vid talans väckande som avgör tillåtligheten att föra en fastställelsetalan. Fastställelseintresse förelåg i vart fall då och det är alltjämt av avsevärd betydelse att få frågan om avtalets giltighet klarlagd. Ett kollektivavtal har effekter även efter det att det upphört att gälla och därmed kan det i målet aktuella avtalet också ha sådana effekter. Det rättsliga intresset för bolaget att få fastställelsetalan prövad kvarstår således trots att fartyget har sålts och trots att ingen i besättningen var medlem i förbundet.

Enligt 4 kap. 6 § lagen om rättegången i arbetstvister skall talan som inte innefattar yrkande att motparten skall förpliktas att fullgöra eller underlåta något, dvs. en fastställelsetalan, avvisas om det inte är av avsevärd betydelse för käranden att talan prövas.

Arbetsdomstolen har i ett flertal avgöranden (se t.ex. AD 1992 nr 134) slagit fast att en fastställelsetalan äger betydelse för en part först om det finns anledning att anta att en bifallande dom kommer att antingen direkt påverka motpart i det rättsliga handlandet i förhållande till parten eller bli direkt avgörande vid en senare talan, som innefattar yrkande att motparten skall förpliktas att fullgöra eller underlåta något. Med motpart avses därvid både avtalsmotparten och andra, vilka kan vara bundna av avtalet.

Förhållandena vid talans väckande blir normalt avgörande för bedömningen av om en fastställelsetalan skall anses tillåten. Man måste emellertid utgå från att domstolen kan ha anledning att ompröva ett ställningstagande som innebär att en viss fastställelsetalan tillåts. Det kan ske med anledning av att det efter talans väckande framkommit omständigheter som direkt inverkar på betydelsen av att få talan prövad (se AD 1978 nr 108).

I målet har framkommit att bolaget inte längre är ägare till fartyget Rickmers Tianjin utan att bolaget år 2003, efter att bolaget väckt talan vid Arbetsdomstolen, sålt fartyget. Arbetsdomstolens prövning av om det föreligger ett rättsligt intresse för bolaget att nu få frågan om avtalets giltighet fastställd skall därmed ske med beaktande av dessa, i förhållande till tidpunkten för talans väckande, förändrade förhållanden.

På sätt som förbundet anfört framgår det av avtalstexten att avtalet mellan parterna endast gäller beträffande fartyget Rickmers Tianjin. Detta måste också, enligt Arbetsdomstolens mening, anses innebära att bolaget redan på den grunden inte längre har att tillämpa avtalet. Såvitt framgår av utredningen finns inte någon pågående tvist om tillämpningen av avtalet sedan tidigare. Det saknas enligt Arbetsdomstolen anledning att anta att en bifallande dom till bolagets fastställelsetalan skulle komma att direkt påverka någon motparts rättsliga handlande. Därtill kommer att bolaget i förevarande fall för en fullgörelsetalan med samma grunder som åberopats till stöd för fastställelsetalan och att bolaget därmed i och med avgörandet av fullgörelsetalan får rättsläget klarlagt vad avser frågan om avtalets giltighet. Det har mot bakgrund av det anförda inte framkommit omständigheter som gör att det måste anses vara av avsevärd betydelse för bolaget att också få frågan prövad inom ramen för en fastställelsetalan.

Arbetsdomstolen finner således inte att det är av avsevärd betydelse för bolaget att talan prövas varför bolagets fastställelsetalan skall avvisas.

Förhandsavgörande från EG-domstolen

Den bedömning som Arbetsdomstolen har gjort i det ovanstående medför att en tillämpning av EG-rätten inte blir aktuell i målet. Det saknas därför skäl att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen. Yrkandet härom skall följaktligen lämnas utan bifall.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång i målet får bolaget anses vara i huvudsak vinnande part. Förbundet skall därmed ersätta bolaget för dess rättegångskostnader i målet. Bolaget har yrkat ersättning med sammanlagt 2 181 864 kr (exklusive mervärdesskatt), varav 1 800 000 kr avser ombudsarvode, 174 700 kr avser bolagets egna arbete och 207 164 kr avser diverse utlägg. Förbundet har överlämnat till domstolen att avgöra skäligheten av den yrkade ersättningen.

Målet har handlagts under lång tid och skriftväxlingen i Arbetsdomstolen har varit omfattande. Målet har dock inte varit mer omfattande än att huvudförhandlingen har kunnat klaras av på två dagar. Med hänsyn till detta och målets karaktär i övrigt finner Arbetsdomstolen det yrkade arvodet vara alltför högt. Arbetsdomstolen anser att bolaget får anses skäligen tillgodosett med en ersättning om 900 000 kr i ombudsarvode. Såvitt avser bolagets egna kostnader finner Arbetsdomstolen att ersättningen bör bestämmas till 50 000 kr. Yrkade kostnader för utlägg om 207 164 kr får anses skäliga.