NJA 1988 s. 118

Domskäl

TR:n (chefsrådmannen Boström samt rådmännen Bergenstråhle och Berzins jämte jury) anförde i dom d 30 maj 1986: Till precisering av sin ansvarstalan har justitiekanslern anfört: se domsbilaga 6 (bilagan, som var hemlig, ej här återgiven; red:s anm.).

L.P. har bestritt ansvar.

Justitiekanslern har till närmare utveckling av sin talan anfört bl a följande:

Beträffande åtalspunkt 1. De i domsbilaga 1 publicerade uppgifterna härrör från ÖB:s tidigare berörda hemliga och sekretessbelagda specialorientering med titeln "Sovjetunionens militära sabotageverksamhet". Artikelförfattarna har haft tillgång till denna handling. I den mån de publicerade uppgifterna härrör från specialorienteringen, rör de förhållanden av hemlig natur. Sekretess gäller enligt 2 kap 2 § sekretesslagen. Vissa av de publicerade uppgifterna kan återfinnas i öppna publikationer. Andra uppgifter är dock unika såtillvida att de aldrig publicerats öppet tidigare (sist åsyftade uppgifter redovisas i domsbilaga 6). Det saknar dock betydelse för ansvarsfrågan om uppgifterna varit publicerade eller ej. Det anges i artikeln att uppgifterna däri bygger på uppgifter sammanställda inom den svenska säkerhetstjänsten. Uppgifter, som tas in i en sådan sammanställning, är kontrollerade mot andra källor och verifierade samt bedömda som säkra. Uppgifter, vilka står att finna i olika öppna källor, tas inte okritiskt in i en orientering av aktuellt slag. Ett antal uppgifter i öppna källor, som inte går att kontrollera eller verifiera och vilka bedöms som osäkra tas sålunda inte med. Dessa arbetsmetoder känner främmande makts underrättelsetjänst till. Det är således känt att om uppgifterna härrör från den svenska underrättelsetjänsten är det fråga om uppgifter som den svenska militärledningen bedömt vara riktiga och vilka denna ledning lägger till grund för krigsplanläggningen. Publiceringen har av angivna skäl möjliggjort för främmande makt att få reda på Sveriges underrättelseläge. Den främmade makten får därför tillfälle att spåra underrättelsetjänstens källor och rätta sina egna åtgärder efter de informationer som erhållits genom publiceringen. Ett långt och mödosamt underrättelsearbete inom svensk underrättelsetjänst blir därmed spolierat. I och för sig vällovlig information till den svenska allmänheten om aktuell verksamhet mot Sverige kan lämnas utan att den svenska underrättelsetjänstens kunskapsläge behöver röjas på sätt skett. Det sker regelmässigt i olika militära facktidskrifter. Något försök har inte gjorts att genom hänvändelse till militära myndigheter söka kontrollera vilka uppgifter som kunde publiceras. Förfarandet att publicera utan att något sådant försök gjorts är att bedöma som grovt oaktsamt. I föreskrifter, som ÖB utfärdat med stöd av säkerhetsskyddsförordningen (1981:421) - Riktlinjer för sekretessbedömningen i fred inom försvaret (RISK) - sägs såväl underrättelsetjänstens som säkerhetstjänstens mål, medel, metoder och resultat vara sådant som bör hållas hemligt. Eftersom artikelförfattarna såsom tidigare angivits tagit del av specialorienteringen har de känt till uppgifternas hemliga natur. I vart fall borde de ha förstått att uppgifterna rörde förhållanden av hemlig natur. Lennart P, som tagit del av artikelinnehållet, visste att artikeln byggde på uppgifter sammanställda inom den svenska säkerhetstjänsten. Detta framgick uttryckligen av artikelinnehållet ävensom av en annan i tidningen samma dag publicerad artikel, som inte blivit föremål för åtal men vilken rubricerades "Hemlig rapport". Under alla förhållanden borde L.P. ha förstått att artikeln rörde förhållanden av hemlig natur. Publiceringen av de aktuella uppgifterna har medfört men på sätt framgår av domsbilagorna 4 och 5.

Beträffande åtalspunkt 2. Uppgifterna i domsbilagorna 2 och 3 härrör från ÖB:s specialorientering "Tavelförsäljare m. m. - säkerhetshotande verksamhet mot FV-anläggningar och personal". Artikelförfattarna har haft direkt tillgång till uppgifterna i specialorienteringen. I öppna publikationer har visserligen förekommit beskrivningar av polska tavelförsäljares verksamhet. Det har dock aldrig tidigare öppet publicerats uppgifter om att ÖB genomfört en undersökning av verksamheten. Ej heller har tidigare resultatet av undersökningen publicerats. Samma är förhållandet med styrkeuppgifterna beträffande flygvapnet. Särskilt gäller detta kartbilden med däri förekommade angivelser. Närmare besked om vad som görs gällande lämnas i domsbilaga 6. Att uppgifterna rört förhållanden av hemlig natur måste ha stått klart för såväl artikelförfattarna som L.P. vilken tagit del av artiklarna. Vad som sagts om sekretess för uppgifter inom säkerhetstjänsten när det gäller domsbilaga 1 är tillämpligt även beträffande artiklarna i domsbilagorna 2 och 3. Redan rubrikerna till artiklarna - särskilt den i domsbilaga 2 - ger vid handen att artikelförfattarna och L.P. varit medvetna om att fråga var om hemliga uppgifter. I menbedömningsfrågan åberopas även här domsbilagorna 4 och 5.

L.P. har som grund för sitt bestridande av ansvar anfört: Det är riktigt att han var ansvarig utgivare för Svenska Dagbladet vid tidpunkterna då de aktuella artiklarna publicerades. Det bestrids dock till en början att de påtalade uppgifterna är av hemlig natur i den mening som - med en rimlig tolkning av författningstexterna - avses i sekretesslagen och BrB. Anbringad hemligstämpel saknar helt betydelse för prövningen av ansvarsfrågan. Det bestrids vidare att L.P. haft sådant uppsåt som görs gällande i ansvarspåståendet. L.P. har endast haft det speciella presumerade uppsåt som anges i 8 kap 12 § tryckfrihetsförordningen. Det bestrids även att L.P. tagit befattning med något hemligstämplat material. Därjämte bestrider L.P. - oavsett om uppgifterna är av hemlig natur eller inte - att de medfört sådan skada - i målet benämnd men - som förutsätts för fällande dom enligt åberopade författningsrum. L.P. hävdar i stället att publiceringen av uppgifterna varit högst berättigad från journalistisk och allmän medborgerlig informationssynpunkt.

Domskäl. L.P. har hörts i målet. Såsom tidigare sagts har justitiekanslern som skriftlig bevisning åberopat domsbilagorna 4 och 5. Denne har även åberopat - förutom de berörda specialorienteringarna - två sekretessbelagda handlingar innehållande skriftlig jämförelse på visst sätt mellan specialorienteringarna och de påtalade artiklarna till styrkande av överensstämmelse mellan uppgifterna i artiklarna och specialorienteringarna. I anslutning härtill har majoren J.S. hörts huvudsakligen i frågan huruvida vissa uppgifter i domsbilaga i härrör från specialorienteringen "Sovjetunionens militära sabotageverksamhet". L.P. har som skriftlig bevisning åberopat utdrag ur ett antal "öppna" publikationer till styrkande av att de påtalade artiklarna ej innehållit uppgifter av hemlig natur samt att publiceringen av uppgifterna ej kunnat medföra men för rikets försvar eller säkerhet. Den av L.P. sålunda åberopade skriftliga bevisningen har förebragts i anslutning till och genom vittnesförhör med en av artikelförfattarna, journalisten L.C. Slutligen har vittnesförhör hållits med - - - viceamiralen B.S. och - på L.P:s begäran - förre ambassadören S.B. i frågan huruvida publiceringen av de aktuella uppgifterna kunnat medföra men för rikets försvar eller eljest för rikets säkerhet.

Vid förhöret med honom har L.P. uppgivit bl a följande: Han har 40 års journalistisk erfarenhet, varav drygt 10 år som ställföreträdare för Svenska Dagbladets ansvarige utgivare. Sommaren 1985 producerades inom tidningens redaktion ett antal artiklar i det aktuella ämnet - under tiden d 28 juli-d 5 aug publicerades sammanlagt 7 artiklar - varvid L.P. tog del av artiklarna som "paket". Han läste igenom artiklarna i koncept. Huruvida han läste rubrikerna vet han ej, man han tog del av "klappet", dvs ett avdrag. Artikeln med rubriken "Hotar Sverige" erinrar sig L.P. särskilt av den anledningen att artikeln ingick i premiärnumret av tidningens söndagsbilaga "Söndags Morgon". Vissa redigeringar gjordes i ursprungsmaterialet. Det producerade materialet överlämnades av artikelförfattarna till avdelningseheferna som diskuterade detta med L.P. Frågan huruvida materialet kunde anses vara av hemlig natur diskuterades överhuvudtaget inte alls. Visserligen angavs i artiklarna att källor härrörde från den svenska säkerhetstjänsten men L.P. bedömde artiklarna som både riktiga och journalistiskt intressanta. Källan "säkerhetstjänsten" framstod för L.P. som en bekräftelse på att det inte endast var fråga om ett mycket viktigt material för allmänheten utan även om ett riktigt material. Vad avsåg domsbilaga 1 gällde detta särskilt förekommande sifferuppgifter och vissa ortsangivelser. Det föll honom inte in att genom publiceringen något kunde röjas som ej fick röjas. Då framstod publiceringen av innehållet i artiklarna inte som menlig för rikets säkerhet. L.P. har samma uppfattning i frågan även idag. Visserligen förekom på samma sida som artikeln "Hotar Sverige" också en artikel om Sovjetunionens subversiva verksamhet med rubriken "Hemlig rapport" men enligt L.P:s mening innebär den omständigheten att en rapport är hemlig inte med nödvändighet att materialet inte får publiceras. L.P. kan ej förstå att det publicerade materialet skulle kunna vara till men för Sveriges försvar. Han tyckte vid publiceringen - och tycker fortfarande - att det var synnerligen viktigt att informera tidningens läsare om vad som förekommer och vilka hot som riktas mot svenska medborgare. Allmänintresset får visserligen inte ta över gränser som dragits av lagstiftare. Men i det aktuella fallet skulle publiceringen enligt L.P:s bedömande inte kunna medföra någon skada för riket. Det nya i materialet var ÖB:s rapport. L.P. utgick från att det var personer med gott omdöme som vidarebefordrat uppgifterna om rapporten från säkerhetstjänsten. Uteslutet ansågs inte heller att säkerhetstjänsten medvetet givit ut informationen för att få uppgifterna publicerade. L.C. är en person som på heltid sysslar med säkerhetspolitiska frågor. Han har ett mycket stort kontaktnät såväl utom som inom Sverige. R.M. är en ung men även han en pålitlig reporter.

TR:n redovisade härefter att juryn av följande frågor besvarat frågorna 1-3 med "nej" och frågan 4 med "ja".

- Är uppgifterna, som upptas i artikeln d 28 juli 1985 brottsliga jämlikt 7 kap 5 § 1 tryckfrihetsförordningen och 19 kap 7 § BrB (obehörig befattning med hemlig uppgift)?

- Om frågan under 1) besvaras nekande är då samma uppgifter brottsliga jämlikt 7 kap 5 § 1 tryckfrihetsförordningen och 19 kap 9 § BrB (vårdslöshet med hemlig uppgift)?

- Är uppgifterna, som upptas i artiklarna d 5 aug 1985 brottsliga jämlikt 7 kap 5 § 1 tryckfrihetsförordningen och 19 kap 7 § BrB (obehörig befattning med hemlig uppgift)?

- Om frågan under 3) besvaras nekande är då samma uppgifter brottsliga jämlikt 7 kap 5 § 1 tryckfrihetsförordningen och 19 kap 9 § BrB (vårdslöshet med hemlig uppgift)?

I domskälen anförde TR:n vidare följande. TR:n äger följaktligen till prövning uppta endast frågan huruvida L.P. gjort sig skyldig till brottslig gärning i enlighet med fråga 4, dvs otillåtet yttrande i tryckt skrift innefattande vårdslöshet med hemlig uppgift (19 kap 9 § BrB) med avseende å publiceringen av artiklarna i domsbilagorna 2 och 3.

TR:ns bedömning.

Till följd av juryns ställningstagande skall åtalet enligt åtalspunkt 1 liksom åtalet enligt åtalspunkt 2 för otillåtet offentliggörande i tryckt skrift innefattande obehörig befattning med hemlig uppgift (19 kap 7 § BrB) ogillas. Såsom redan sagts har TR:n att i sak pröva endast frågan huruvida L.P. ådragit sig ansvar för otillåtet yttrande i tryckt skrift innefattande vårdslöshet med hemlig uppgift (19 kap 9 § BrB) enligt åtalspunkt 2.

TR:n har att pröva - förutom om uppgifterna röjts av grov oaktsamhet - huruvida de påtalade och nu aktuella uppgifterna är av hemlig natur samt om uppenbarandet av uppgifterna kan medföra men för rikets försvar eller eljest för rikets säkerhet. För att angivna förhållanden är för handen är justitiekanslern bevisskyldig och anledning föreligger ej att i målet, som rör tryckfriheten, sätta beviskraven lägre än i brottmål i allmänhet. I stället ter det sig från tryckfrihetssynpunkt angeläget att vid tillämpning av aktuellt lagrum i BrB till skydd för tryckfriheten iaktta åtminstone sedvanlig restriktivitet vid bevisprövningen och ansvarsprövningen i övrigt. Särskilt stöd härför föreligger i 1 kap 4 § 1 st tryckfrihetsförordningen vari domare i tryckfrihetsmål manas att alltid ha i åtanke att tryckfriheten utgör grundvalen för ett fritt samhällsskick, att alltid fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet och på syftet mer än på framställningssättet samt i tvivelsmål hellre fria än fälla.

Vad till en början angår frågan huruvida de påtalade uppgifterna är av hemlig natur uttalade lagrådet vid tillkomsten av 19 kap 9 § BrB år 1981 att under förhållande av sådan natur torde enligt gällande rätt inte få inbegripas annat än sådant som verkligen är avsett att hemlighållas och inte heller redan har blivit allmänt känt (NJA II 1981 s 690, vari hänvisas till prop 1948:80 s 126). Vad som skall förstås med uttrycket "förhållande av hemlig natur" måste efter införandet av sekretesslagen enligt lagrådet bedömas utifrån reglerna i sekretesslagen. En uppgift kan således röra förhållande av hemlig natur endast om sekretess gäller för uppgiften. En sammanställning av uppgifter vilka var för sig inte är hemliga kan ej utgöra uppgift av hemlig natur. Det kan här anmärkas att insamlande och sammanställande av offentliga och tillgängliga uppgifter är ett vanligt journalistiskt arbetssätt (jfr H-G Axberger, Tryckfrihetens gränser s 262).

Utredningen ger vid handen att de påtalade uppgifterna i domsbilagorna 2 och 3 - fråga är närmast om domsbilaga 3 eftersom uppgifterna i domsbilaga 2 återges även i domsbilaga 3 - huvudsakligen härrör från överbefälhavarens specialorientering "Tavelförsäljare m. m. - säkerhetshotande verksamhet mot FV-anläggningar och personal". Det kan dock inte anses ådagalagt annat än att tidningen genom artikelförfattarna eller någon av dem erhållit uppgifterna genom att dessa muntligen lämnats till dem. Specialorienteringen har utgjort en enligt 2 kap 2 § sekretesslagen hemligstämplad handling. Att de till artikelförfattarna lämnade - från specialorienteringen härrörande - uppgifterna i stort av säkerhetstjänsten bedömdes som uppgifter rörande förhållanden av hemlig natur måste ha stått klart för artikelförfattarna. Inte heller L.P. kan ha varit främmande för att artiklarna innehöll vissa uppgifter som av säkerhetstjänsten bedömdes på sätt nyss sagts. Detta innebär inte att hinder förelegat att publicera de påtalade uppgifterna i vidare mån än att - såvitt nu är i fråga - dessa objektivt verkligen rörde förhållanden av hemlig natur i den mening som avses i 2 kap 2 § sekretesslagen och 19 kap 9 § BrB.

Vilka uppgifter i detalj som åtalet gäller framgår av domsbilaga 6, som i målet behandlas som hemlig. Justitiekanslern har emellertid i sin öppna gärningsbeskrivning angivit att de påtalade uppgifterna utgör dels uppgifter om överbefälhavarens kunskap om omfattningen av de polska tavelförsäljarnas verksamhet och dels vissa styrkeuppgifter beträffande flygvapnet. I sin likaledes öppna sakframställning har justitiekanslern vidare anfört att - även om i öppna publikationer visserligen förekommit beskrivningar av polska tavelförsäljares verksamhet - det dock aldrig tidigare publicerats uppgifter om att överbefälhavaren genomfört en undersökning av verksamheten och att resultatet av undersökningen ej heller publicerats tidigare. Samma är enligt justitiekanslern förhållandet med styrkeuppgifterna beträffande flygvapnet, särskilt när det gäller kartbilden med däri förekommande angivelser. Domsbilaga 3 torde till följd av vad som sagts i stort ge besked om vilka uppgifter som åsyftas i justitiekanslerns gärningsbeskrivning.

Att det i öppna publikationer förekommit beskrivningar av polska tavelförsäljares verksamhet i Sverige har inte justitiekanslern bestritt. Utövare av verksamheten har varit föremål för åtal här i landet och bl a vittnesförhöret med C ger underlag för uppfattningen att ingående beskrivningar av verksamheten finns i öppna källor. Såsom justitiekanslern hävdat - påståendet vinner visst stöd av Ss vittnesmål - torde det dock inte tidigare ha publicerats uppgifter om att överbefälhavaren genomfört en undersökning av verksamheten och om resultatet därav. Inte heller lär de på kartbilden anbringade procentangivelserna ha publicerats tidigare. Vid en samlad bedömning av frågan huruvida de nu angivna och tidigare ej publicerade uppgifterna rör förhållanden av hemlig natur finner TR:n det tveksamt om justitiekanslern - med de beviskrav som enligt vad tidigare sagts måste ställas - styrkt att så är förhållandet. TR:n beaktar därvid - förutom vad B uppgivit och utredningen i övrigt givit vid handen - att så gott som fullständiga uppgifter om flygflottiljerna i riket och inom dessa anställd personal kan återfinnas i öppna handlingar såsom rullor m m. Tveksamheten är av beskaffenhet att redan den bör medföra ett ogillande av åtalet såvitt nu är i fråga.

Men även om det skulle godtagas att de aktuella uppgifterna rör förhållanden av hemlig natur framstår bevisningen om det men, som publiceringen kan medföra för rikets försvar eller eljest för rikets säkerhet, inte som övertygande. Vid tillkomsten av 19 kap 9 § BrB framhölls att man enligt spioneriutredningen avsett att med begreppet "men för rikets säkerhet" ange att det röjda måste vara något verkligt betydelsefullt. Även lagrådet och justitieutskottet gav utryck för en liknande uppfattning.

S. har till utveckling av sin skriftliga menbedömning i sitt vittnesmål begränsat menet av artikeln huvudsakligen till angivandet av procentsiffrorna på kartbilden. Han har uttalat att siffrorna "ger väl kvitto på framgången i den här verksamheten". S. har vidare ifrågasatt att främmande makt genom jämförelse med eget material "kan få fram en del om vår personaluppfyllnad och annat i flygförbanden". S. har slutligen i menbilden tagit in den omständigheten att artikeln avslöjar vad den svenska säkerhetstjänsten inte undersökt och att de som bidragit till gjord undersökning kan påverkas i förtroendehänseende genom att i artikeln intagits uppgifter som de tänkt sig skulle vara hemliga.

Vad S. anfört i menfrågan måste bedömas mot bakgrund av vad B. och L.P. hävdat. B. som har stor erfarenhet av menbedömningsfrågor - särskilt inom utrikestjänsten - har uttalat att röjandet av uppgifterna inte kan medföra något men. Vad som förekommit leder enligt TR:ns mening till - om det i 1 kap 4 § tryckfrihetsförordningen avsedda yttrandefrihetsintresset skall tillgodoses - att det inte blivit styrkt att publiceringen av de påtalade och nu aktuella uppgifterna medfört eller kan medföra sådant men som förutsätts för ansvar enligt 19 kap 9 § BrB.

Åtalet skall på angivna skäl ogillas såvitt nu är i fråga.

Domslut

Domslut. Åtalet ogillas.

Sekretessförordnande meddelades beträffande vissa uppgifter och handlingar.

Domskäl

Domskäl. Vid huvudförhandling i HovR:n har L.P. samt vittnena L.C. B.S. och S.B. ånyo hörts. Vidare har vittnesförhör hållits, på begäran av justitiekanslern med överstelöjtnanten vid försvarsstaben L.B. samt på begäran av L.P. med f generallöjtnanten S.L. och direktören P-G.V. Vid TR:n åberopad skriftlig bevisning har förebragts på nytt.

Den fråga som föreligger till bedömning i HovR:n är om L.P. gjort sig skyldig till otillåtet offentliggörande i tryckt skrift innefattande vårdslöshet med hemlig uppgift enligt åtalspunkten 2 (artiklarna om polska tavelförsäljare).

I målet skall först prövas om de påtalade uppgifterna är av hemlig natur samt om publiceringen av dem kan medföra men för rikets försvar eller eljest för rikets säkerhet. Dessa båda frågor har enligt HovR:ns mening ett sådant samband (jfr 2 kap 2 § sekretesslagen) att de bör behandlas i ett sammanhang. Om frågorna besvaras jakande återstår att pröva om grov oaktsamhet förekommit vid publiceringen.

Av betydelse i målet är även den tolkning som skall ges åt stadgandet i 1 kap 4 § 1 st tryckfrihetsförordningen (den s k instruktionen). TR:n synes anse att stadgandet skall tilläggas en självständig betydelse vid prövningen av frågan om de påtalade uppgifterna varit av hemlig natur och om deras offentliggörande kunnat medföra men för rikets försvar eller eljest för rikets säkerhet. HovR:n anser emellertid att frågan om angivna rättsfakta föreligger skall prövas enligt samma kriterier som i brottmål i allmänhet, vilket innebär att bedömningen i tveksamma fall skall ske till den tilltalades fördel (jfr H Eek, Nya tryckfrihetsförordningen s 111). Tillämpningen av denna princip - som i allmänna brottmål sker i rättssäkerhetens intresse - skall således i tryckfrihetsmål, enligt vad som uttryckligen sägs i 1 kap 4 § tryckfrihetsförordningen, även säkra tryckfriheten.

B har i HovR:n vidhållit sin uppfattning rörande menbedömningen. Han har anfört att han visserligen inte känner till de bakomliggande förhållandena men att han har intrycket att "det mesta är känt förut"; främmande makt kan antas redan ha sådana insikter i det svenska försvaret att man inte är särskilt hjälpt av de uppgifter som lämnats i artiklarna. B har också framhållit att, eftersom ÖB:s specialorientering utgivits i ett stort antal exemplar (enl försvarsstabens uppgift 438 ex), finns det all anledning anta att även obehöriga kunnat ta del av uppgifterna i den.

L. har om sig uppgivit att han var chef för försvarets underrättelseavdelning 1950-1956, militärattaché 1956-1961 och regementschef 1961-1973. Efter pensioneringen har han varit medarbetare i Svenska Dagbladet och därvid skrivit om militära frågor. - Enligt L:s uppfattning är den enda nya intressanta uppgiften i artiklarna att ÖB:s undersökning rörande tavelförsäljarna skedde först år 1984 eller fem år efter det att deras verksamhet först uppmärksammats av myndigheterna. Att en undersökning skulle göras måste ha varit väntat av främmande makt. Såvitt gäller de publicerade procentsiffrorna kan vittnet inte förstå att de kan ge några upplysningar av värde eftersom man inte vet vilka tal de står i relation till; undersökningen avser besök av tavelförsäljare som skett under en period av fyra år och man kan då inte av procentsiffrorna dra någon bestämd slutsats om personaltillgången vid en given tidpunkt.

V, som under hela 1960-talet arbetade med den särskilda polisverksamheten, har anfört bl a att datateknikens utveckling skapat utomordentligt stora möjligheter att inhämta uppgifter redan med hjälp av öppna källor samt att de uppgifter som finns i artiklarna med hänsyn härtill måste anses "menlösa".

S. och B. har - utöver vad som för S:s del uppgivits i TR:ns dom - anfört bl a. De publicerade sifferuppgifterna belyser aktuella beredskapsförhållanden vid flygförbanden, hur många piloter som finns tillgängliga för omedelbar insats. Det rör sig här om en från försvarssynpunkt särskilt viktig grupp. Det går inte att - såsom gjorts gällande i målet - ta fram motsvarande siffror ur försvarets rulla. Den ger inte en sådan redovisning och har för övrigt fr o m rullan 1984/85 justerats av säkerhetsskäl. - Sifferuppgifterna och även uppgifterna om vilka personalkategorier som ÖB undersökt kan få till följd en ändring, "taktikanpassning", i motståndarens planering och är följaktligen ägnad att skada det svenska försvaret. Just de här uppgifterna "ger ett kvitto på" hur mycket den svenska underrättelsetjänsten inhämtat om verksamheten. S. har tillagt att han dock inte hade reagerat på innehållet i artiklarna om det inte varit för de angivna procentsatserna.

Såsom TR:n funnit härrör uppgifterna i Svenska Dagbladets artiklar uppenbarligen från ÖB:s specialorientering om tavelförsäljare. Denna handling var hemligstämplad. Sistnämnda förhållande är, som TR:n också framhållit, inte avgörande men utgör dock en indikation på att det rör sig om känsligt material.

De polska tavelförsäljarnas verksamhet i Sverige hade tidigare varit omtalad i olika tidningsartiklar. En stor del av uppgifterna i specialorienteringen var därför inte av hemlig natur. Som TR:n framhållit fanns emellertid också uppgifter som inte hade publicerats tidigare. HovR:n finner dock med hänsyn till utredningen, särskilt S:s vittnesmål, att det inte kan komma i fråga att bedöma andra uppgifter än dem som betecknats som "styrkeuppgifter beträffande flygvapnet" såsom hemliga.

Vid bedömningen av om publiceringen av de påtalade styrkeuppgifterna, dvs procentangivelserna på kartan, medfört men för rikets säkerhet är utgångspunkten, som TR:n har framhållit, att det för straffbarhet enligt 19 kap 9 § BrB krävs att det röjda måste ha avsett något verkligt betydelsefullt. Specialorienteringen har upprättats och spritts i ett betydande antal exemplar. Avsikten har uppenbarligen varit att den skulle utgöra underlag för vidareinformation till bl a anställda inom försvaret. Dessa omständigheter tyder på att hemlighållandet av de uppgifter på vilka procentangivelserna grundats inte ansetts vara av väsentlig betydelse. Några tillförlitliga och exakta slutsatser angående styrkeförhållandena inom flygvapnet, och särskilt den incidentberedskap som där upprätthålls, torde inte heller ha kunnat dras av de publicerade uppgifterna. Att procentsatserna allmänt sett givit vad S. beskrivit som "kvitto på framgången" är vid sådant förhållande av mindre betydelse.

På anförda skäl anser HovR:n, liksom TR:n, att det inte blivit styrkt att publiceringen av de påtalade uppgifterna medfört eller kan medföra sådant men som förutsätts för ansvar enligt 19 kap 9 § BrB. TR:ns dom skall därför fastställas.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Sekretessförordnande meddelades.

Referenten, hovrättslagmannen Groll, och hovrättsrådet Bergenfalk förenade sig om följande yttrande: I fråga om de nio första styckena i domskälen ("Vid huvudförhandling - - - känsligt material") ansluter vi oss till HovR:ns övriga ledamöter.

Uppgifterna berörde bl a flygvapnets styrkeuppbyggnad och incidentberedskap. Det är uppenbart att dessa förhållanden är av utomordentlig betydelse för vårt försvar. Detta måste även gälla uppgifterna angående omfattningen av underrättelsetjänstens undersökningar om utländsk agentverksamhet i Sverige.

Vid bedömningen av den skada som röjandet av uppgifterna kunnat medföra för försvaret beaktar vi att vittnena B. L. och V. redovisat allmänna intryck som grundats på erfarenheter från verksamhet inom utrikestjänsten, försvaret och säkerhetstjänsten. S. och B. som i sin tjänst tagit befattning med ÖB:s undersökning och rapporter ävensom underrättelsetjänstens verksamhet i övrigt måste ha haft bättre möjligheter att bedöma vilken skada som kunnat uppkomma genom att uppgifterna röjdes. Deras utsagor bör därför enligt vår mening tillmätas större betydelse än övriga vittnens. Bs uppgifter ger också vid handen att man genom de publicerade uppgifterna kunnat bedöma beredskapssituationen vid ett visst tillfälle.

Visserligen har i målet framkommit att specialorienteringen av försvarsmakten givits en förhållandevis stor spridning. Detta har dock skett i syfte att upplysa och varna anställda inom försvaret m fl angående den utländska underrättelseverksamheten. Tidningen och dess ansvarige utgivare ägde ingalunda av spridningen dra slutsatsen att de för försvaret känsliga uppgifterna saknade väsentlig betydelse eller redan kunde anses kända. Det borde snarare ha ålegat tidningen att söka förvissa sig om huruvida uppgifterna kunde röjas utan att skada försvaret. Sammanfattningsvis anser vi att det är fråga om uppgifter av hemlig natur vilkas röjande kunnat medföra men för rikets försvar.

Lennart P har framhållit att Svenska Dagbladet publicerat den aktuella artikeln liksom andra liknande i syfte att fästa allmänhetens uppmärksamhet på det hot som enligt tidningens mening föreligger mot landets säkerhet samt att tidningen givetvis då inte önskat medverka till att i stället skada försvaret. Det önskvärda i att sådan upplysning sprids till allmänheten har också framhållits av B. och V. Även justitiekanslern har vitsordat att det är positivt att upplysning om exempelvis tavelförsäljarnas verksamhet sprids till allmänheten, bl a för att öka vaksamheten gentemot dem, men framhållit att sådan information kan ges utan att samtidigt förhållanden som är känsliga för försvaret röjs.

Vi finner att hänsyn bör tas till vad sålunda anförts vid bedömningen av L.P:s handlande. Ostridigt är att tidningens allmänna hållning är försvarsvänlig. Syftet med publiceringen skall enligt den s k instruktionen i tryckfrihetsförordningen särskilt beaktas vid prövningen av vad som bör läggas ansvarige utgivaren till last. Med hänsyn till den omfattande publicitet som tidigare förekommit om tavelförsäljarnas verksamhet kan L.P. ha haft anledning anta att uppgifterna i artiklarna inte innehöll något nytt som kunde skada försvaret. På grund av det anförda finner vi att den oaktsamhet som kan läggas L.P. till last i allt fall inte varit grov. Den är följaktligen inte av beskaffenhet att föranleda ansvar för vårdslöshet med hemlig uppgift. Åtalet i den del som är föremål för prövning i HovR:n skall enligt vår mening på denna grund ogillas och TR:ns dom fastställas.

Justitiekanslern sökte revision och yrkade bifall till åtalet under åtalspunkten 2 för otillåtet offentliggörande i tryckt skrift innefattande vårdslöshet med hemlig uppgift.

L.P (offentlig försvarare advokaten G.L.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domskäl

Domskäl. Vid prövningen av mål om ansvar för tryckfrihetsbrott har domstolarna att iaktta anvisningarna i 1 kap 4 § 1 st tryckfrihetsförordningen - den s k instruktionen - att beakta tryckfrihetens betydelse, lägga större vikt vid syfte och tanke än vid uttryckssätt samt i tvivelsmål hellre fria än fälla. TR:n och HovR:n har i målet gett uttryck för något olika synsätt i fråga om innebörden av denna bestämmelse.

Stadgandet går tillbaka på 3 § i 1812 års tryckfrihetsförordning. De nuvarande ordalagen ansluter nära till de ursprungliga. Sedan stadgandet först avfattades har yttrandefriheten vidgats avsevärt. En rad kriminaliseringar, som bl a innebar begränsningar av den politiska och religiösa åsiktsfriheten, har successivt utgått ur tryckfrihetsförordningen. Det förtjänar också erinras om att från början flera straffbestämmelser tog fasta särskilt på uttryckssättet genom att rikta sig mot smädliga uttryck" och liknande. Genom denna utveckling har det praktiska behovet av instruktionen minskat väsentligt. Bestämmelsen har emellertid ansetts värdefull av ideologiska skäl och har därför också bibehållits i de under senare år framlagda förslagen till ny grundlagsreglering av yttrandefriheten i massmedier (massmedieutredningen i SOU 1975:49, yttrandefrihetsutredningen i SOU 1983:70 och prop 1986/87:151).

Instruktionens innebörd kan i dag sägas i huvudsak vara att särskilt inskärpa vissa principer som i och för sig är tillämpliga även utan ett uttryckligt stadgande, främst att tryckfrihetens betydelse och särskilda villkor skall noga beaktas i tryckfrihetsmål. Stadgandet ger däremot såsom också HovR:n har framhållit, ingen grund för att lätta på kraven när det gäller att pröva, huruvida de i straffbestämmelserna uppställda särskilda rekvisiten är uppfyllda eller inte.

I målet har justitiekanslern yrkat ansvar för otillåtet offentliggörande i tryckt skrift som inneburit vårdslöshet med hemlig uppgift. För sådant ansvar krävs enligt 19 kap 9 §, jämförd med 7 §, BrB till en början - i korthet - att uppgiftslämnandet rör något förhållande av hemlig natur och att röjandet kan medföra men för rikets säkerhet. Därutöver krävs att grov oaktsamhet kan läggas uppgiftslämnaren till last.

Med förhållande av hemlig natur får efter tillkomsten av sekretesslagen (1980:100) förstås uppgift för vilken sekretess gäller enligt denna lag. Tillämpligt lagrum är i detta fall 2 kap 2 §, som avser försvarssekretessen. De uppgifter som åtalet gäller svarar mot innehållet i en av överbefälhavaren upprättad specialorientering som har hemligstämplats enligt den paragrafen. Att uppgifterna angår sådana förhållanden som kan föranleda sekretess enligt bestämmelsen är otvivelaktigt. Sekretess gäller dock endast om det kan antas att röjandet av en uppgift skadar landets försvar eller på annat sätt vållar fara för rikets säkerhet. Att det krav för straffansvar som ligger i uttrycket men för rikets säkerhet i 19 kap 7 § BrB i allt fall inte kan vara lägre än kravet på skada enligt sekretesslagen följer av straffbestämmelsens utformning. Sekretesslagens krav på skada saknar därför självständig betydelse i ett mål om ansvar för vårdslös befattning med hemlig uppgift.

Avgörande för ansvarsfrågan i målet blir således om röjandet av de påtalade uppgifterna kunnat medföra men för rikets säkerhet. Uttrycket men för rikets säkerhet har berörts i flera lagstiftningssammanhang, främst vid överväganden om spioneribrottet som likaså bygger på detta rekvisit. I propositionen 1948:80, vars förslag i denna del är grundläggande för dagens spioneri bestämmelser, uttalade departementschefen (s 123) att rekvisitet men för rikets säkerhet "måste anses innefatta en begränsning till verkligt betydelsefulla ting". Uttalandet underströks och utvecklades sedermera av 1977 års spionbrottsutredning i dess framställning av gällande rätt i förarbetena till de senaste ändringarna i de hithörande bestämmelserna (Ds Ju 1979:6 s 24-28). Uttalandet återgavs också av departementschefen i propositionens motsvarande avsnitt. Han tillade avslutningsvis, att han i likhet med remissinstanserna ansåg sig kunna utgå från att utredningens beskrivning av gällande rätt var riktig (prop 1979/80:176 s 7; NJA II 1981 s 686). Frågan berördes inte direkt av lagrådet eller justitieutskottet; av ett uttalande i annat sammanhang framgår emellertid indirekt, att lagrådet torde ha haft en uppfattning om gällande rätt liknande utredningens (prop s 50, jfr s 59; NJA II 1981 s 690, jfr s 695).

Mot denna bakgrund kan det slås fast - något som också TR:n och HovR:n utgått från - att det för ansvar enligt 19 kap 7 och 9 §§ BrB krävs att de röjda uppgifterna har innefattat någonting verkligt betydelsefullt.

En stor del av uppgifterna i överbefälhavarens specialorientering var otvivelaktigt inte av hemlig natur. Åtskilliga av dem hade för övrigt redan varit föremål för publicering. Handlingen innehöll emellertid även en del uppgifter av hemlig natur vilkas röjande skulle ha kunnat vara till men för rikets säkerhet. Detta har också medgetts av L.P. som framhållit att vissa sifferuppgifter omräknats till procenttal före publiceringen i syfte att undvika skada för försvaret.

Åtalet avser främst en del tidigare opublicerade uppgifter av en viss bestämdhet. Särskilt har uppmärksamheten fästs vid sifferuppgifter i artiklarna, framför allt de nyssnämnda procenttalen som satts ut på en karta i anslutning till texten. Dessa sifferuppgifter får, som särskilt berörts i HovR:ns dom, bedömas från synpunkten att de, förutom att belysa säkerhetstjänstens verksamhet och effektivitet, möjligen kan ge underlag för slutsatser rörande flygvapnets styrkeuppbyggnad och incidentberedskap.

När det gäller bedömningen av det men som publiceringen kan ha medfört har överbefälhavaren i sina skriftliga utlåtanden framhållit att menet inte kan klart definieras som att en viss uppgift, en viss mening och ett visst avsnitt har kommit främmande makt till del. Menet utgörs enligt överbefälhavaren av den insikt som främmande makt har erhållit i säkerhetstjänstens arbetsformer, inriktning, resultat och effektivitet. Utifrån en sådan syn måste den tidigare publiciteten om tavelförsäljarna tillmätas väsentlig betydelse. De åtalade artiklarna har förvisso gett ytterligare information. Frågan blir emellertid om de nya uppgifterna har röjt någonting beträffande säkerhetstjänsten som kan anses ha varit verkligt betydelsefullt.

I artiklarna erinras bl a om att polisen åren 1979 och 1981 grep grupper av kringresande tavelförsäljare utan att det ledde till åtal och att säkerhetstjänsten sommaren 1984 kartlade försäljarnas verksamhet på uppdrag av överbefälhavaren. Det är väsentligen artiklarnas uppgifter om denna kartläggning och dess resultat som har föranlett åtalet. Det framstår emellertid som ganska självklart mot bakgrunden av polisingripandena att säkerhetstjänsten gjort en kartläggning, bl a genom en rundfråga till berörd personal. Utredningen i målet kan inte anses ge vid handen att artiklarna i dessa delar har avslöjat någonting av sådan vikt som förutsätts för att men enligt BrB skulle ha kunnat uppkomma.

Sifferuppgifterna i artiklarna har som nämnts uppmärksammats därför att de kunnat ge information inte bara om säkerhetstjänstens resultat utan också om flygvapnet. Två omständigheter är här att beakta utöver dem som TR:n och HovR:n har pekat på. I överbefälhavarens skriftliga menbedömning, som enligt vad justitiekanslern framhållit har grundläggande betydelse i målet, nämns sålunda inte flygvapnet utan uppmärksamheten riktas uteslutande på de möjliga skadorna för säkerhetstjänsten. Redan detta förhållande är ägnat att ge intryck av att publiciteten inte varit till egentligt men för flygvapnet. Vidare måste det uppmärksammas att de procenttal som främst diskuterats i målet inte i sig utgjorde några hemliga uppgifter utan hade räknats fram hos tidningen. Artiklarnas text var allmänt hållen och lämnade flera frågor om procenttalens närmare innebörd obesvarade. Det gavs t ex inte någon upplysning om vilka enkäten riktades till eller vilka frågor som ställdes. Vid en samlad bedömning kan det inte anses ha blivit styrkt, att sifferuppgifterna kunnat läggas till grund för sådana slutsatser att publiceringen kunnat medföra men för rikets säkerhet.

På grund av det anförda och då inte heller i övrigt visats att de åtalade artiklarna röjt någon hemlig uppgift av sådan betydelse att men för rikets säkerhet kunnat uppkomma skall åtalet ogillas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Sekretessförordnande meddelades för vissa uppgifter och handlingar i målet.