NJA 2012 s. 342
Sedan en meddelare lämnat uppgifter som har publicerats i en tidningsartikel, har hans identitet röjts i en senare artikel i samma tidning. Tidningens utgivare har åtalats för brott mot tystnadsplikten enligt tryckfrihetsförordningen. Utgivaren har invänt att den senare artikeln hade en annan inriktning. I målet uppkommer frågor bl.a. om anonymitetsskyddet och instruktionen i tryckfrihetsförordningen samt om yttrandefriheten enligt Europakonventionen.
Hässleholms tingsrätt
Justitiekanslern väckte åtal vid Hässleholms tingsrätt mot M.K. för brott mot tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 och 5 §§ TF med följande gärningspåstående.
I tidningen Norra Skåne Hässleholmstidningen och Kristianstadsupplagan (”Norra Skåne”) har den 19 april 2008 publicerats en artikel om ett medborgargarde i Hässleholm. Uppgifterna om medborgargardet lämnades av N.H. I artikeln kallades han för ”talesmannen” och det angavs att han ville vara anonym.
Norra Skåne har den 23 april 2008 publicerat en artikel om nämnda medborgargarde i Hässleholm. På löpsedlar fanns rubriken ”Högerextrem nationalist bakom medborgargardet i Hässleholm”. På tidningens förstasida namngavs N.H. I en artikel senare i tidningen med underrubriken ”Medborgargardets talesman var partiledare” angavs att den anonyme mannen bakom idén att starta medborgargardet är N.H. I artikeln upprepades hans namn flera gånger samt fanns ett fotografi av honom. Även hans bostadsområde angavs.
M.K. har i egenskap av ansvarig utgivare för Norra Skåne uppsåtligen i samband med att tidningen kom ut den 23 april 2008 röjt att det var N.H. som hade lämnat ett meddelande till en av tidningens reportrar för offentliggörande i tryckt skrift. Röjandet har skett genom publiceringen av namn och fotografi. N.H. hade inte samtyckt till att detta fick ske utan hade tvärtom uttryckligen krävt och utlovats anonymitet.
N.H. yrkade skadestånd med 250 000 kr, varav 243 100 kr avsåg beräknad kostnad enligt en offert för larmutrustning till hans hem och återstoden ersättning för kränkning.
Domskäl
Tingsrätten (ordförande f.d. chefsrådmannen Göran Staafgård) anförde följande i dom den 25 september 2009.
Domskäl
M.K. har bestritt ansvar för brott. Hon har vitsordat att hon är ansvarig utgivare för Norra Skåne och ansvarig för eventuellt brott mot tystnadsplikten enligt 3 kap.3 och 5 §§tryckfrihetsförordningen (TF).
Till utveckling av sin talan har åklagaren anfört. N.H. kontaktade den 17 april 2008 Norra Skåne (”tidningen”) för att lämna in en annons, som skulle offentliggöras. Den blev inte publicerad, sedan M.K. hade tittat på den. Redan det förhållandet att annonsen lämnades in för offentliggörande gör att TF blir tillämplig. Annonsen var underskriven med Medborgargardet. En anställd på tidningen föreslog att N.H. skulle kontaktas för att berätta mer. En reporter på tidningen, L.V., tog kontakt med N.H. och föreslog att man skulle göra en intervju. N.H. var tveksam men accepterade. Han krävde att han skulle få vara anonym om han ställde upp på intervjun. B.Ö., som är anställd som reporter på tidningen, fick i uppdrag att intervjua N.H. B.Ö. kontaktade honom den 18 april. N.H. krävde och fick löfte om anonymitet. Den 19 april publicerades intervjun i tidningen. I artikeln anges att N.H. är talesman för Medborgargardet och att han vill vara anonym. Den 22 april publicerades en ny artikel om Medborgargardet, sedan boende i det aktuella området hade kontaktats. Även i den artikeln respekterades N.H:s anonymitet. Den 23 april publicerades ännu en artikel om Medborgargardet. I artikeln, som var skriven av B.Ö., angavs att N.H. var mannen bakom idén att starta ett Medborgargarde och att ”Medborgargardets talesman var partiledare”. I en krönika i tidningen den 26 april försvarade M.K. tidningens handlande.
M.K. har till utveckling av sitt bestridande av ansvar anfört. När N.H. inledningsvis talade med en representant för tidningen, bad han att det inte skulle framgå att det var han som var talesman för Medborgargardet. Det var ett önskemål som var lätt att respektera med de förutsättningar som då förelåg. I de två första artiklarna har tidningen också respekterat N.H:s önskemål. Därefter kom det fram uppgifter som visade att N.H. inte var en obetydlig person. Han hade starka politiska intressen och hade varit aktiv i ett högerextremt parti. N.H. fortsatte också att sprida sina åsikter via sin blogg. Tidningen kände sig lurad för om det hade varit känt vem N.H. var hade uppgifterna om Medborgargardet behandlats på ett helt annat sätt och tidningen hade inte gått med på att låta N.H. vara anonym. När publiceringen den 23 april blev aktuell var det en helt ny situation som förelåg; fristående från frågan om källskydd. I artikeln redogörs för vem det var som hade startat Medborgargardet och vem denne är. Artikeln den 23 april är att betrakta som fristående i meddelarhänseende eftersom det var ett nyhetsläge som gjorde att publiceringen var fristående från den ursprungliga publiceringen. Till detta kom att N.H. lät sig intervjuas inför artikeln den 23 april med vetskap om att han då inte skulle vara anonym. N.H. samtyckte till publiceringen. Efter det att intervjun var gjord ringde han och omtalade att han ville vara anonym. Den nyhet som tidningen publicerade den 23 april var en följd av de kunskaper tidningen efter den första publiceringen hade fått om N.H.
Förhör har hållits med N.H., M.K. och B.Ö. Vidare har de aktuella artiklarna åberopats och föredragits.
N.H. har förnekat att han på något sätt har samtyckt till att hans namn fick nämnas i någon av artiklarna i tidningen.
M.K. har bland annat uppgett att hon fått ett mail, som visat sig komma från N.H., innan den första artikeln publicerades. Till mailet var fogad en bild av en affisch avseende Medborgargardet. Efter det att B.Ö. hade talat med N.H. och talat om att tidningen hade tankar på att namnge honom blev hon uppringd av N.H. Han framförde inte då någon klar protest. Hon uppfattade det mer som om N.H. tyckte att det vore bra om hans namn inte sattes ut, främst med hänsyn till hans sambo. Hon tolkade samtalet med N.H. som om han lämnat sitt samtycke till att hans namn publicerades. Enligt hennes uppfattning rör det sig om skilda publiceringar. I de första artiklarna är N.H. en källa, som lämnar uppgifter till en reporter. I den tredje artikeln är N.H. inte att anse som en källa. Han är då själva nyheten.
B.Ö. har bland annat uppgett. Efter att artikeln om Medborgargardet hade publicerats fick hon mail från grannar till N.H. De var upprörda och tog avstånd från N.H. och Medborgargardet. Vid den intervju som ledde till artikeln den 23 april inledde hon med att tala om för N.H. att tidningen ville publicera hans namn. N.H. sa då ungefär att ”han inte tyckte att det var bra”. Hon förklarade för honom att han var en offentlig person och att det var av stort allmänintresse. Härefter svarade N.H. på hennes frågor och då visste han att hans namn skulle återges i tidningen. Senare ringde han tillbaka och uppgav att han ville vara anonym. Hon fick intrycket att det inte berodde på hans anknytning till Medborgargardet utan att han var rädd för vänsterextremister.
Tingsrätten gör följande bedömning.
Det står envar fritt att meddela uppgifter och underrättelser för offentliggörande i tryckt skrift till bland annat skriftens utgivare eller redaktion (1 kap. 1 § tredje stycket TF). Den som är eller har varit verksam inom ett företag för utgivning av tryckta skrifter får inte röja vem som har lämnat ett sådant meddelande (3 kap. 3 § TF). Undantag finns från denna tystnadsplikt. Det gäller bland annat för sådana fall där den till vars förmån tystnadsplikten gäller har samtyckt till att hans identitet röjs (3 kap. 3 § andra stycket TF).
I målet är till en början utrett att N.H. lämnat in en annons till tidningen. Annonsen, som var undertecknad med ”Medborgargardet”, har lett till att han blivit kontaktad av en reporter från tidningen och att han blivit intervjuad. I den artikel där intervjun har återgetts har N.H. benämnts som ”talesmannen” med tillägget ”som vill vara anonym”. I en artikel i tidningen den 23 april, som även den baserats på en intervju med N.H., har hans namn återgetts. I en rubrik till artikeln står ”Medborgargardets talesman var partiledare”. Det har vidare kommit fram att N.H., utan att ange sitt namn, innan publiceringen av den första artikeln skickat ett mail till tidningen med en bifogad bild av en affisch för Medborgargardet.
M.K. har som en grund för sitt bestridande av ansvar gjort gällande att hon uppfattat att N.H. samtyckt till att hans identitet röjdes. N.H. har bestritt att han lämnat ett sådant samtycke.
Av de inledande artiklarna har N.H:s identitet inte framgått. Det har varit på hans egen begäran, som han varit anonym. M.K. har inte på något sätt förvissat sig om att N.H. ändrat uppfattning angående sitt krav på att vara anonym. Det får i ett fall som detta krävas att det står helt klart att den som varit anonym samtyckt till att hans identitet röjs. M.K. kan därför inte på den nu av henne angivna grunden gå fri från ansvar.
M.K. har vidare anfört att N.H. lurat tidningen genom att han inte för tidningen har uppgett sin bakgrund. Det har emellertid inte ens påståtts att N.H. genom att lämna oriktiga uppgifter har vilselett tidningen. Härtill kommer att det har varit tidningen som, efter att N.H. har lämnat in en annons, har tagit kontakt med N.H. Det torde för övrigt inte ha krävts särskilt mycket efterforskning för att få klarhet i N.H:s bakgrund. M.K:s invändning får därför anses sakna grund.
M.K. har vidare gjort gällande att artikeln den 23 april har utgjort en i förhållande till artikeln den 19 april fristående artikel.
En jämförelse mellan de båda artiklarna ger onekligen visst stöd för att det handlar om artiklar som kan sägas vara fristående från varandra. Den artikel som publicerades den 19 april har fokus på Medborgargardet som företeelse och dess syfte samt eventuella uppgift. Det är om detta som N.H., som ”talesman”, har uttalat sig. N.H. är således att betrakta som uppgiftslämnare avseende Medborgargardet.
Den artikel som publicerades den 23 april har inte fokus på Medborgargardet som sådant utan på personen bakom Medborgargardet. Det framgår klart redan av rubriken på tidningens förstasida. Hela artikeln handlar om N.H:s person, hans åsikter och tidigare uppdrag och förehavanden. Den enda direkta anknytningen till N.H. såsom uppgiftslämnare till tidningen har utgjorts av artikelns underrubrik ”Medborgargardets talesman var partiledare”. Det kan knappast vara ovanligt att en tidning med utgångspunkt i en uppgiftslämnares uppgifter forskar vidare, vilket kan leda till nya artiklar om den företeelse som uppgifterna avsett. Att det leder till att det blir uppgiftslämnarens person som blir nyheten måste också kunna inträffa. Under förutsättning att det kan bedömas att det finns skäl att flytta fokus från uppgiftslämnarens uppgift till uppgiftslämnaren som sådan bör det inte med nödvändighet leda till att det föreligger ett brott mot tystnadsplikten enligt TF.
När det gäller att bedöma M.K:s straffrättsliga ansvar måste avseende även fästas vid innehållet i bestämmelsen i 1 kap. 4 § TF vari framhålls att tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick, att uppmärksamhet alltid skall fästas mer på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet och på syftet än på framställningssättet samt i tvivelsmål hellre fria än fälla. Denna bestämmelse gäller även i detta mål.
Vid en samlad bedömning av vad tingsrätten ovan har anfört finner tingsrätten att den åtalade gärningen inte skall leda till ansvar för brott mot tystnadsplikten enligt 3 kap. 3 och 5 §§ TF.
Redan på grund av utgången i skuldfrågan kan den av N.H. förda talan om skadestånd, som M.K. har bestritt, inte vinna bifall.
Domslut
Domslut
Tingsrätten ogillade åtalet och N.H:s skadeståndsyrkande.
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Justitiekanslern överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge med yrkande att hovrätten skulle bifalla åtalet och döma M.K. till dagsböter.
Även N.H. överklagade. Han biträdde åtalet samt yrkade att hovrätten skulle döma M.K. till fängelse och bifalla hans vid tingsrätten förda skadeståndstalan.
M.K. motsatte sig ändring och vitsordade inte något skadeståndsbelopp som skäligt.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Bengt Sagnert, hovrättsrådet Bob Nilsson Hjort, referent, tf. hovrättsassessorn Linda Rasmussen och två nämndemän) anförde följande i dom den 25 maj 2010.
Hovrättens domskäl
Vad målet i huvudsak gäller
Åklagaren har sammanfattningsvis gjort gällande att N.H. omfattades av s.k. meddelarskydd när tidningen (Norra Skåne) i en artikel den 23 april 2008 röjde hans identitet och att M.K. som ansvarig utgivare har gjort sig skyldig till brott mot tystnadsplikten.
Mot detta har M.K. framfört två huvudinvändningar. Hon har menat att meddelarskyddet på grund av ett ändrat nyhetsläge var satt ur spel vid publiceringen den 23 april 2008. I vart fall hade N.H., enligt henne, då samtyckt till att hans identitet röjdes. Under dessa huvudinvändningar döljer sig sedan, som framgår i det följande, fler frågor.
Nyhetsläget den 23 april 2008 medförde inte att meddelarskyddet var satt ur spel
Som tingsrätten utvecklat innebär meddelarskyddet i 3 kap. 3 § första stycket TF att den som är verksam vid en tidning, t.ex. som ansvarig utgivare, och tar emot uppgifter för offentliggörande i skriften inte får röja vem som har lämnat meddelandet, dvs. uppgiftslämnaren har en rätt att vara anonym. Detta är det s.k. meddelarskyddet.
Meddelarskyddet är emellertid inte absolut. I 3 kap. 3 § andra stycket TF anges vissa undantag när meddelarskyddet inte gäller. Som tingsrätten också framhållit är det ett av dessa undantag som har åberopats av M.K. och som kan aktualiseras i målet. Det undantaget innebär att tystnadsplikten inte gäller om meddelaren har samtyckt till att hans eller hennes identitet röjs. Hovrätten återkommer till denna fråga.
Dessförinnan behandlar emellertid hovrätten M.K:s påstående att det vid publiceringen av artikeln den 23 april 2008 förelåg en ny publicistisk situation där det var berättigat att publicera uppgifter om N.H., dvs. meddelarskyddet gällde inte för honom vid denna publicering.
Till en början kan slås fast att det inte råder någon tvekan om att N.H. inför publiceringen av den första artikeln, den som publicerades den 19 april 2008, begärde och dessutom av tidningen fick skydd som meddelare. Hans önskan om anonymitet respekterades också i artikeln den 22 april 2008.
Klart står också att tidningen - genom att en dag senare, den 23 april, både på förstasidan och i själva artikeln ange att N.H. var ”mannen bakom medborgargardet” eller ”medborgargardets talesman” - har röjt att det var han som var den anonyma uppgiftslämnare som man hade refererat till i den första artikeln, och för övrigt även i den andra. Det gäller i all synnerhet eftersom de tidigare artiklarna hade publicerats endast en respektive fyra dagar tidigare.
Den förändring av nyhetsläget som, enligt M.K., hade inträtt efter den första publiceringen var att hon och hennes medarbetare, genom tips per telefon och mejl, fått klart för sig att N.H. var politiskt aktiv och hade varit partiledare för Nationaldemokraterna samt att detta hade haft betydelse för medborgargardets tillkomst. Vad innebar då denna förändring?
Det meddelarskydd som N.H. tidigare hade fått utgjorde inte något hinder för tidningen att publicera en artikel om N.H:s politiska aktiviteter och bakgrund eller att i samband med det röja hans identitet. Skyddet enligt 3 kap. 3 § första stycket TF får man i egenskap av meddelare. Det betyder således inte att en tidning är förhindrad att i andra sammanhang senare namnge en person som man tidigare gett meddelarskydd. Men det gäller alltså så länge den senare publiceringen inte leder till att tidningen därigenom röjer att denna namngivna person i ett tidigare sammanhang var den som lämnade uppgifter för vilka meddelarskyddet gäller.
Enligt M.K:s egna uppgifter var det faktum att en person med N.H:s bakgrund bodde i Hässleholm en nyhet i sig. Och för den nyheten gällde, i enlighet med det nu sagda, inget meddelarskydd för N.H. I det avseendet hade han nämligen inte lämnat några uppgifter som gav honom rätt till sådant skydd.
Däremot har denna nyhet inte gett tidningen rätt att avslöja N.H. som källan i artikeln den 19 april. Det gäller oavsett att M.K. och hennes medarbetare från början inte kände till N.H:s bakgrund, och att de kände sig lurade vad gäller bakgrunden till eller syftet med medborgargardet. Den som tar emot meddelandet kan inte välja om han eller hon vill respektera ett krav på anonymitet från meddelaren. Tystnadsplikten enligt tryckfrihetsförordningen inträder oavsett om mottagaren vill detta eller inte och oavsett vilka efterforskningar man gjort eller inte gjort i förväg. (Se t.ex. Axberger, Hans-Gunnar, Tryckfrihetens gränser, 1984, s. 337.)
Regleringen är därvid, enligt hovrätten, så entydig att den s.k. instruktionen i 1 kap. 4 § TF redan av det skälet saknar intresse. Tanken bakom instruktionen är att en domstol, som har att bedöma om tryckfrihetsförordningen har överträtts, i tveksamma fall hellre ska fria än fälla. Men detta är alltså inte ett tveksamt fall.
Inte heller innebär den nu gjorda bedömningen att man, som M.K. hävdat, hamnar i konflikt med artikel 10 i Europakonventionen. Visserligen innebär den där angivna yttrandefriheten en rätt att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning. Men i artikeln konstateras också att denna frihet medför ansvar och skyldigheter och att därför bl.a. inskränkningar eller straffpåföljder kan ställas upp i lag, bl.a. för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids.
Sammanfattningsvis har alltså M.K. röjt N.H. som meddelare trots att han omfattades av meddelarskydd. Det sagda gäller under förutsättning att han inte hade samtyckt till detta. Hovrätten övergår nu till att pröva den frågan.
N.H:s samtycke saknades
Den 21 april 2008 hade B.Ö. två eller tre kontakter med N.H. Dessa kontakter utgjorde underlag för artiklarna den 22 och 23 april 2008. Varken hon eller M.K. hade några ytterligare kontakter med N.H. inför artikeln den 23 april 2008.
N.H. har, som framgår av tingsrättens dom, angett att han vid dessa kontakter inte på något sätt samtyckte till att hans namn skulle publiceras. Han har dock inte närmare preciserat vad som sades i denna fråga. Uppgifterna om det kommer från B.Ö. Hon har berättat att hon ringde upp N.H. och informerade honom om att man ansåg att hans bakgrund hade ett stort nyhetsvärde och att man tänkte ange hans namn. N.H. angav då, enligt henne, ungefär att han inte tyckte att det var bra, att han inte uttryckligen angav att det tidigare meddelarskyddet skulle gälla samt att han sedan svarade på frågor som ställdes till honom.
Redan det nu sagda innebär att det objektivt sett inte förelegat något samtycke från N.H:s sida. Han har inledningsvis förklarat att han ville vara anonym. Han behövde inte särskilt åberopa meddelarskyddet. Det faktum att han svarade på frågor, sedan B.Ö. klargjort att hans namn skulle publiceras, innebär inte att han samtyckt.
Hans agerande att svara på frågor skulle möjligen kunna ha gjort att M.K. fick uppfattningen att N.H. hade lämnat sitt samtycke, och att hon därför saknat uppsåt att bryta tystnadsplikten. Det finns emellertid flera omständigheter som talar mot att hon trodde sig ha hans samtycke.
För det första ringde N.H., sedan han svarat på frågor, särskilt upp tidningen och sade att han borde ha rätt att vara anonym. Vidare har tidningen låtit N.H. vara anonym i artikeln den 22 april, dvs. dagen efter telefonkontakterna med honom. Skäl för detta hade saknats om man uppfattade att han samtyckte till att hans identitet röjdes. Att det var andra överväganden än N.H:s samtycke som ledde till att han röjdes som källa stöds slutligen av M.K:s uttalanden i krönikan den 26 april 2008 där hon som skäl för avslöjandet av hans identitet sammanfattningsvis angav tidningens ansvar för läsarna. Detta är i linje med de uppgifter hon lämnade när hon hördes vid tingsrätten.
Enligt hovrätten är det härigenom klarlagt att N.H. inte har lämnat sitt samtycke till att han röjdes som källa och att M.K. har haft detta klart för sig när artikeln den 23 april 2008 publicerades.
M.K. ska dömas för brott mot tystnadsplikten
Sammanfattningsvis ska M.K. dömas för brott mot tystnadsplikten enligt 3 kap. 3 och 5 §§ TF. Påföljden bör bestämmas till böter.
N.H:s skadeståndstalan
N.H:s grund för skadeståndstalan är det brott som M.K. har begått mot tystnadsplikten. Av de uppgifter han själv lämnat, vilket för övrigt också stöds av B.Ö:s vittnesmål, framgår det att de skador han begärt ersättning för uppstått på grund av de publicerade uppgifterna om hans politiska bakgrund. Däremot finns det inget stöd för att röjandet av N.H. som talesman för medborgargardet utgjort en allvarlig kränkning eller gett upphov till något behov av larm. Därmed framgår det inte av utredningen att N.H. orsakats skada av det brott som M.K. har begått.
På grund av det nu sagda ska N.H:s skadeståndstalan ogillas.
Hovrättens domslut
Hovrätten ändrade tingsrättens domslut på så sätt att hovrätten dömde M.K. för brott mot tystnadsplikten enligt 3 kap. 3 och 5 §§ TF till dagsböter 80 å 500 kr.
Högsta domstolen
M.K. överklagade och yrkade att HD skulle ogilla åtalet.
Justitiekanslern och N.H. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
HD meddelade prövningstillstånd utom i frågan om N.H. hade samtyckt till att han röjdes som källa. I den delen förklarade HD målet vilande.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Ulrika Berg, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Domskäl
Domskäl
I tidningen Norra Skåne Hässleholmstidningen och Kristianstadsupplagan (Norra Skåne) publicerades den 19 april 2008 en artikel om ett medborgargarde i Hässleholm. Uppgifterna om medborgargardet hade lämnats av N.H. I artikeln angavs att han ville vara anonym. I en artikel den 23 april 2008 om nämnda garde namngavs N.H. samt publicerades en bild av honom.
Målet gäller frågan om M.K. i egenskap av ansvarig utgivare för tidningen Norra Skåne gjort sig skyldig till brott mot tystnadsplikten genom att uppsåtligen ha röjt att det var N.H. som hade lämnat ett meddelande till en av tidningens reportrar för offentliggörande i tryckt skrift.
Tryckfrihetens syfte anges i 1 kap. 1 § andra stycket TF vara att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. Meddelarskyddet utgör det komplex av regler i tryckfrihetsförordningen som ska skydda den som medverkar vid tillkomsten av en tryckt skrift genom att lämna uppgifter för offentliggörande. Skyddet åstadkoms genom bestämmelser om meddelarfrihet och anonymitetsskydd. (Prop. 1986/87:151 s. 115.)
Enligt 1 kap. 1 § tredje stycket TF står det envar fritt att, i alla de fall då inte annat är föreskrivet i tryckfrihetsförordningen, meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift till bl.a. skriftens utgivare eller redaktion. Meddelarfriheten har utvecklats ur en av de principer som tryckfrihetslagstiftningen bygger på, nämligen att bara en person har det straff- och skadeståndsrättsliga ansvaret för innehållet i en tryckt skrift. För periodisk skrift ligger detta ansvar hos utgivaren. Meddelarfrihet innebär således att den som lämnar uppgifter i publiceringssyfte i princip går fri från sådant ansvar. (Prop. 1986/87:151 s. 115 f.) Av 3 kap. 3 § första stycket TF följer att den som har lämnat ett meddelande enligt 1 kap. 1 § tredje stycket har rätt att vara anonym om han eller hon så önskar och att den som mottar uppgiften inte får röja uppgiftslämnarens identitet. Den som bidrar till innehållet i en tryckt skrift ska alltså kunna känna viss trygghet mot rättsliga påföljder och obehag av annat slag.
Som en ytterligare garanti för anonymiteten finns i 3 kap. 4 § första stycket TF ett förbud att efterforska den som omfattas av meddelarskyddet. Tystnadsplikten för den som mottar ett meddelande för offentliggörande utgör i det sammanhanget ett skydd mot påtryckningar mot denne i syfte att efterforska vem som lämnat uppgiften (SOU 1990:12 s. 64).
Genom grundsatsen om meddelarfrihet har man även och kanske framför allt velat säkra tidningspressens tillgång till nyhetsmaterial. Anonymitetsskyddet utgör ett viktigt komplement för att förverkliga detta syfte (prop. 1986/87:151 s. 116). Det har ansetts vara av central betydelse för nyhetsmediernas arbetsmöjligheter att författare och uppgiftslämnare som vill vara anonyma skyddas så långt det är möjligt (prop. 1975/76:204 s. 110). Meningen med anonymitetsskyddet är alltså inte enbart att skydda den enskilde uppgiftslämnarens yttrandefrihet, utan alltmer att säkerställa att medierna på ett korrekt och allsidigt sätt kan förmedla nyheter med hjälp av upplysningar från olika källor.
Det kan konstateras att N.H. inför publiceringen av artikeln om medborgargardet den 19 april 2008 begärde och garanterades anonymitet i egenskap av meddelare. Därmed gällde tystnadsplikt för uppgiften om honom som källa till denna artikel. Norra Skåne respekterade också N.H:s anonymitet i den artikeln liksom i en efterföljande artikel den 22 april 2008. I artikeln den 23 april 2008 om nämnda medborgargarde angavs såväl på förstasidan som i själva artikeln att N.H. var den anonyme mannen bakom medborgargardet. I artikeln angavs vidare att N.H. var medborgargardets talesman samt fanns ett fotografi av honom. Genom denna artikel har alltså avslöjats att det var han som var den anonyma uppgiftslämnare som det hänvisades till i den första artikeln den 19 april. Ansvaret för detta vilar på M.K. i egenskap av ansvarig utgivare för Norra Skåne.
I 3 kap. 3 § andra stycket TF anges i vilka fall den som har tystnadsplikt får eller är skyldig att röja meddelarens identitet. Enligt punkten 1 gäller inte tystnadsplikten om den till vars förmån tystnadsplikten gäller har samtyckt till att hans identitet röjs. HD finner inte skäl att meddela prövningstillstånd beträffande frågan om N.H. lämnat sitt samtycke till att han röjdes som källa. Vad hovrätten funnit utrett i denna del står därmed fast. De övriga undantag från tystnadsplikten som anges i 3 kap. 3 § andra stycket TF är inte aktuella här.
Frågan är om M.K. ändå kan vara fri från ansvar för brott mot tystnadsplikten. Hon har till stöd för detta vidhållit att det vid publiceringen av artikeln den 23 april 2008 förelåg en ny publicistisk situation som gjorde det berättigat att ange N.H:s namn i samband med ytterligare redogörelse för medborgargardet samt att publiceringen den 23 april 2008 ska ses som fristående från artikeln den 19 april 2008. Hon har även hänvisat till den s.k. instruktionen i TF och läran om social adekvans samt gjort gällande att hänsyn måste tas till artikel 10 i Europakonventionen.
Den som utövat sin meddelarfrihet genom att lämna uppgifter för offentliggörande i tryckt skrift och önskat vara anonym ska kunna förlita sig på att tystnadsplikten hålls. En osäkerhet i detta avseende kan medföra att den som tänkt lämna upplysningar för publicering kan komma att avstå från att göra det i rädsla för repressalier. Därmed finns en risk att nyhetsmediernas tillgång till uppgifter försämras. En sådan utveckling kan knappast främja tryck- och yttrandefriheten.
Mottagaren av ett sådant meddelande som avses i 1 kap. 1 § tredje stycket TF kan inte välja om han eller hon vill respektera ett krav på anonymitet från meddelaren utan åläggs omedelbart tystnadsplikt vare sig han eller hon vill det eller inte. En enskild journalist eller redaktör disponerar alltså inte själv över meddelarskyddet. (Se Hans-Gunnar Axberger, Tryckfrihetens gränser, 1984, s. 337 och 352.) Det nu sagda kan inte betyda annat än att den som ålagts tystnadsplikt inte har rätt att avslöja källan, även om denne först i efterhand får kännedom om vissa förhållanden av allmänt intresse med avseende på den upplysning som lämnats eller om källan som sådan, vilket måhända hade medfört ett annat ställningstagande inför publiceringen av artikeln i fråga. Den förändring i nyhetsläget som M.K. åberopat sig på, kan alltså inte leda till att tystnadsplikten får åsidosättas. Frågan om artikeln den 23 april 2008 ska ses som fristående från artikeln den 19 april 2008 saknar rättslig betydelse för prövningen av ansvarsfrågan i förevarande fall.
I 1 kap. 4 § första stycket TF föreskrivs att alla som har att vaka över förordningens efterlevnad ska ha i åtanke att tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick, alltid fästa uppmärksamheten mera på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet, mera på syftet än på framställningssättet samt i tvivelsmål hellre fria än fälla. Syftet med denna instruktion är att särskilt inskärpa vissa principer som i och för sig ändå skulle vara tillämpliga, men stadgandet påverkar inte bedömningen av om rekvisiten i den aktuella straffbestämmelsen är uppfyllda eller inte (NJA 1988 s. 118). Meningen är att den som tillämpar TF ska beakta tryckfrihetens betydelse och intresset av yttrandefrihet, liksom straffrättsliga grundläggande principer. Stadgandet utgör ingen ansvarsfrihetsgrund utan en tolkningsregel för tveksamma fall.
Bestämmelsen i 1 kap. 4 § första stycket TF kan därmed sägas få genomslag främst vid bedömningar som inte är självklara. Rimligen kan denna instruktion i ett fall som detta inte ge stöd för att begränsa anonymitetsskyddet, vars syfte ytterst är att främja tryck- och yttrandefriheten. Prövningen i förevarande fall är heller inte tveksam. Bedömningen av M.K:s ansvar för brott mot tystnadsplikten är som framgått ovan tvärtom entydig och klar.
Det kan inte komma i fråga att tillämpa läran om social adekvans i ett mål som gäller den grundlagsfästa yttrandefriheten och det därtill knutna anonymitetsskyddet. Den läran kan alltså inte frita M.K. från ansvar.
Enligt artikel 10 i Europakonventionen har var och en rätt till yttrandefrihet. Av artikeln täcks även den negativa yttrandefriheten. Rätten att inte röja en källa anses helt central för mediernas möjlighet att förmedla upplysningar och information till allmänheten och skyddas av artikel 10. (Peer Lorenzen m.fl., Den Europæiske Menneskerettighetskonvention, 3 uppl., 2011 s. 801). Europadomstolen har också i flera avgöranden understrukit att skyddet för journalisters källor är en av de viktigaste förutsättningarna för pressfriheten (se Europadomstolens avgöranden t.ex. i målen Goodwin v. the United Kingdom, 27 March 1996, Reports of Judgments and Decisions 1996-II och Financial Times Ltd and Others v. the United Kingdom, no. 821/03, 15 December 2009). Av det nu sagda får anses framgå att anonymitetsskyddet för meddelare och det därmed sammanhängande skyddet för journalister att inte tvingas att avslöja sina källor utgör en del av yttrandefriheten som sådan. Skyddet för källan är således en del av meddelarskyddet och yttrandefriheten och inte ett motstående intresse som ska vägas mot journalistens rätt till yttrandefrihet. Därmed står bedömningen av ansvarsfrågan i detta fall inte i konflikt med artikel 10 i Europakonventionen.
Sammanfattningsvis ska M.K. dömas för brott mot tystnadsplikten. Hovrättens domslut ska därmed fastställas.
Domslut
Domslut
HD meddelar inte prövningstillstånd beträffande frågan om N.H. har lämnat sitt samtycke till att han på det sätt som anges i gärningsbeskrivningen röjdes som källa. Hovrättens dom i den delen står därmed fast.
HD fastställer hovrättens domslut.
Domskäl
HD (justitieråden Stefan Lindskog, Severin Blomstrand, Gudmund Toijer, referent, Ingemar Persson och Martin Borgeke) meddelade den 7 juni 2012 följande dom.
Domskäl
Bakgrund
M.K. har åtalats för brott mot tystnadsplikten enligt tryckfrihetsförordningen. Åtalet innebär att hon i sin egenskap av ansvarig utgivare för tidningen Norra Skåne Hässleholmstidningen och Kristianstadsupplagan uppsåtligen har röjt vem som hade lämnat ett meddelande till en av tidningens reportrar för offentliggörande i tryckt skrift.
Bakgrunden till åtalet kan kort beskrivas på följande sätt. Lördagen den 19 april 2008 hade tidningen en artikel om ett medborgargarde i Hässleholm. Uppgifterna hade lämnats av en person som i artikeln kallades för ”talesmannen”. En ny artikel om medborgargardet fanns införd i tidningen tre dagar senare, dvs. tisdagen den 22 april. Även då redovisades uppgifter från bl.a. ”talesmannen”. Dagen därpå, onsdagen den 23 april, fanns det en artikel i tidningen som handlade om den person som uppgavs stå bakom medborgargardet. Där angavs det vem som var ”[d]en anonyme mannen bakom idén att starta medborgargarde[t]”, nämligen N.H., som namngavs och presenterades med bild. I en underrubrik till artikeln användes uttrycket ”[m]edborgargardets talesman”. Nyheten om vem som stod bakom medborgargardet fanns även på tidningens förstasida, med namns nämnande, och på löpsedeln. I en krönika lördagen den 26 april förklarade M.K. varför tidningen hade valt att publicera N.H:s namn.
Tryckfrihetsförordningen
Målet aktualiserar reglerna om meddelarfrihet och meddelarskydd i TF. Enligt den grundläggande bestämmelsen om meddelarfrihet står det var och en fritt att, i alla fall då något annat inte är föreskrivet i TF, meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift. Meddelandet kan lämnas till författare eller till någon annan som är att anse som upphovsman till framställning i skriften, till skriftens utgivare eller, om det för skriften finns en särskild redaktion, till denna eller till företag för yrkesmässig förmedling av nyheter eller andra meddelanden till periodiska skrifter. (Se 1 kap. 1 § tredje stycket.) Meddelarfriheten har utvecklats ur principen om att det är en enda person som har det straff- och skadeståndsrättsliga ansvaret för en tryckt skrift. Är det fråga om tryckfrihetsbrott genom en periodisk skrift, ligger ansvaret på den som är anmäld som utgivare (8 kap. 1 §), medan den som har lämnat uppgifterna i publiceringssyfte i princip går fri från ansvar (se t.ex. prop. 1975/76:204 s. 93 och s. 97 samt prop. 1986/87:151 s. 115 och s. 116).
Den som tar emot ett meddelande på det nu angivna sättet har tystnadsplikt och får inte röja vem som har lämnat meddelandet. Sålunda gäller att den som har tagit befattning med tillkomsten eller utgivningen av en tryckt skrift eller med en framställning som var avsedd att införas i en tryckt skrift och den som har varit verksam inom ett företag för utgivning av tryckta skrifter eller inom företag för yrkesmässig förmedling av nyheter eller andra meddelanden till periodiska skrifter inte får röja vad han eller hon därvid har erfarit om vem som är författare eller har lämnat meddelande eller är utgivare av skrift som inte är periodisk. Tystnadsplikten har dock vissa undantag, bl.a. om den till vars förmån tystnadsplikten gäller har samtyckt till att hans eller hennes identitet röjs. (Se 3 kap. 3 §.) Tystnadsplikten uppstår omedelbart och innefattar inte bara en rätt utan också en skyldighet för mottagaren att inte röja vem som har lämnat meddelandet, såvida inte något av de i TF särskilt angivna undantagen föreligger (se Hans-Gunnar Axberger, Tryckfrihetens gränser, 1984, s. 337 och 352). Tystnadsplikten är straffsanktionerad, och den som sätter tystnadsplikten åt sidan med uppsåt eller av oaktsamhet kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år (3 kap. 5 §).
Som ett ytterligare led i meddelarskyddet gäller ett principiellt efterforskningsförbud. Myndigheter och andra allmänna organ får inte efterforska den som har lämnat meddelandet och som har rätt att vara anonym (3 kap. 4 § med vissa undantag). Sammantaget med tystnadsplikten innebär detta ett skydd för meddelarens anonymitet; det motverkar att mottagaren blir utsatt för påtryckningar att lämna ut uppgifter om meddelarens identitet, när han eller hon utåt vill vara okänd.
Reglernas syfte och betydelse
Vikten av att meddelaren får vara anonym har betonats i flera lagstiftningsärenden. Inte minst gäller det i fråga om tidningarnas frihet och arbetsmöjligheter. Skyddet för meddelarens anonymitet har betydelse för tillgången till information och är därmed en förutsättning för att tryckfriheten ska fylla sin funktion i ett demokratiskt samhälle. Rätten att vara anonym är ett centralt inslag i skyddet för nyhetskällorna. Om anonymiteten inte skyddas kan omgivningens reaktioner avhålla personer från att dra fram betydelsefulla omständigheter i ljuset. Tystnadsplikten utgör ett led i anonymitetsskyddet och bärs upp av samma syften. (Se exempelvis NJA II 1949 s. 401, prop. 1975/76:204 s. 94-96, s. 110 och s. 141, prop. 1986/87:151 s. 116 och s. 117 samt SOU 1990:12 s. 64.)
En person som lämnar ett meddelande för publicering och som vill vara anonym ska alltså kunna vara trygg i förvissningen om att hans eller hennes identitet inte röjs av den som har tagit emot uppgifterna. Men reglerna ska ses också i det vidare perspektivet att lättnader i tystnadsplikten och därmed i skyddet för meddelarens anonymitet kan få negativa återverkningar på informationsspridningen och samhällsdebatten i stort.
M.K. har hävdat att en strikt tillämpning av tystnadsplikten skulle begränsa det publicistiska utrymmet för artiklar med en annan inriktning än den som meddelandet har avsett och där meddelarens person är av intresse. Hon har sålunda hävdat att den tredje artikeln, som var införd i tidningen den 23 april 2008, skrevs i ett ändrat nyhetsläge.
Reglerna om tystnadsplikt lämnar emellertid inte något utrymme för avvägningar av det slaget vid sidan av de i TF undantagna situationerna. Tystnadsplikten kan sålunda inte efterges därför att det i ett enskilt fall finns ett motstående intresse som kan uppfattas vara starkare. För den tidning som har tagit emot meddelandet under tystnadsplikt kan detta i någon utsträckning påverka utformningen också av den efterföljande nyhetsförmedlingen. Det är således även i detta senare läge förbjudet att lämna upplysningar som direkt eller indirekt kan röja meddelarens identitet. Närmast är det fråga om att undvika uppgifter som gör det möjligt att identifiera meddelaren i den egenskapen (jfr prop. 1990/91:64 s. 139). I vidare mån än så utgör tystnadsplikten självfallet inte något hinder mot tidningens rätt att förmedla nyheter. Även om situationerna kan skilja sig åt och tidningen inte får använda uppgifter som möjliggör direkta eller indirekta slutsatser om meddelarens identitet, blir det alltså snarare en fråga om hur följande artiklar utformas än om nyhetsförmedlingen som sådan.
Europakonventionen
Ytterligare frågor är om tystnadsplikten kan leda till en otillåten begränsning av den yttrandefrihet som var och en har rätt till enligt Europakonventionen och om intresset av att publicera uppgifter om meddelarens identitet kan beaktas enligt den princip om proportionalitet som ska tillämpas vid inskränkningar i yttrandefriheten. I artikel 10 anges det att yttrandefriheten innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Eftersom utövandet av friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det dock i lag förenas med sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle.
Europadomstolen har i sin rättstillämpning betonat den stora betydelse som anonymitetsskyddet har för pressens frihet. Domstolen har särskilt framhållit att pressens källor skulle kunna bli avskräckta och avstå från att lämna uppgifter av allmänt intresse, om de stod utan skydd, och pekat på de negativa konsekvenser som detta skulle få för pressens möjligheter att förse allmänheten med relevant och tillförlitlig information. Rätten för meddelaren att vara anonym - och journalisternas skydd mot att tvingas avslöja sina källor - ska ses som en del av själva yttrandefriheten och inte som någon begränsning av den friheten i Europakonventionens mening. (Se Europadomstolens avgöranden exempelvis i målen Goodwin v. the United Kingdom, 27 March 1996, Reports of Judgments and Decisions 1996-II och Roemen and Schmit v. Luxembourg, no. 51772/99, ECHR 2003-IV.)
Instruktionen
Det finns skäl att uppmärksamma också instruktionen i 1 kap. 4 § TF som riktar sig till var och en som har fått förtroendet att döma över missbruk av tryckfriheten eller annars vaka över TF:s efterlevnad. Han eller hon bör alltid ha i åtanke att tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick, alltid fästa sin uppmärksamhet mer på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet, på syftet än på framställningssättet, samt i tvivelsmål hellre fria än fälla.
Instruktionen inskärper betydelsen av vissa principer som i och för sig skulle gälla ändå. Framför allt är det fråga om att tryckfrihetens betydelse och särskilda villkor ska beaktas noggrant. Instruktionen innebär inte att man kan lätta på kraven, när det gäller att pröva om rekvisiten i en straffbestämmelse är uppfyllda eller inte. Den har i första hand betraktats som en tolkningsregel för oklara fall, inte som en grund för frihet från straffrättsligt ansvar. Syftet med framställningen ska bedömas objektivt, så som det framträder i texten, och inte mera allmänt efter vad den tilltalade avsett med publiceringen. (Se NJA 1988 s. 118, Hans-Gunnar Axberger, a.a., s. 107 och 108, samt Ds 1991:78 s. 7 och 8.)
Instruktionen har fått en utformning som närmast är avpassad för mål om tryckfrihetsbrott enligt 7 kap. TF. Den ska emellertid beaktas också i andra fall, där frågan är om tryckfriheten har missbrukats, och den omfattar därför mål om brott mot tystnadsplikten enligt 3 kap. 3 §. När överträdelsen innebär att anonymitetsskyddet har satts åt sidan ger dock instruktionen knappast någon ledning. I enlighet med vad som har sagts i det föregående utgör skyddet en förutsättning för en väl fungerande tryckfrihet (p. 6). Det ligger därmed helt i linje också med de tankar som ligger bakom instruktionen att upprätthålla skyddet för meddelarens anonymitet.
Bedömningen i detta fall
N.H. har lämnat uppgifterna om medborgargardet för offentliggörande i tidningen Norra Skåne och han omfattas av anonymitetsskyddet. Tidningen har därför varit förhindrad att röja hans identitet som meddelare utom i de undantagsfall som anges i andra stycket av 3 kap. 3 § TF.
HD finner inte skäl att bevilja prövningstillstånd i frågan om N.H. har samtyckt till att hans identitet röjdes. Hovrättens dom, som innebär att han inte hade lämnat något samtycke, står därmed fast i den delen. Det betyder att inget av undantagen i 3 kap. 3 § TF är tillämpligt.
Genom tidningsartikeln den 23 april 2008 förmedlades nyheten om att tidningen såg en koppling mellan medborgargardet och N.H:s politiska verksamhet. Det utgör inget brott mot tystnadsplikten. Men av artikeln kunde man också utläsa att det var N.H. som hade lämnat de uppgifter om medborgargardet som hade lagts till grund för den första artikeln. Framför allt blev det klart genom ingressen till artikeln den 23 april och vad som där sades om att N.H. var ”[d]en anonyme mannen” bakom idén att starta medborgargardet. I samma riktning pekade underrubriken till artikeln. Tillsammans med artikeltexten framgick det att han var medborgargardets ”talesman”, vilket var det uttryck som tidningen tidigare hade använt för att beteckna den som hade lämnat uppgifterna.
Det är alltså klart att N.H. genom tidningsartikeln den 23 april 2008 röjdes som källa till artikeln den 19 april 2008. Genom det har tystnadsplikten i 3 kap. 3 § TF satts åt sidan. Vad M.K. har anfört om att artikeln den 23 april skrevs i ett ändrat nyhetsläge kan - i enlighet med vad som har anförts i det föregående - inte frita henne från straffrättsligt ansvar. Inte heller i övrigt har hon anfört någon omständighet som kan påverka bedömningen. Röjandet har skett uppsåtligen.
Något skäl att ändra hovrättens påföljdsbestämning föreligger inte. Hovrättens domslut, som innebär att M.K. döms till 80 dagsböter för brott mot tystnadsplikten enligt tryckfrihetsförordningen, ska alltså fastställas.
Domslut
Domslut
HD meddelar inte prövningstillstånd i den del av målet där frågan om detta har förklarats vilande.
HD fastställer hovrättens domslut.
HD:s dom meddelad: den 7 juni 2012.
Mål nr: B 2962-10.
Lagrum: 1 kap. 4 § samt 3 kap. 3 och 5 §§ TF, artikel 10 i den europeiska konventionen d. 4 nov. 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Rättsfall: NJA 1988 s. 118 samt Europadomstolens avgöranden i målen Goodwin v. the United Kingdom, 17 March 1996, Reports of Judgments and Decisions 1996-11 och Roemen and Schmit v. Luxembourg, no. 51772/99, ECHR 2003-IV.