NJA 1988 s. 607

I mål mot E, T och L åberopade åklagaren av L lämnade uppgifter till stöd för åtalen mot E och T. TR:n ansåg sig inte kunna fälla E och T till ansvar på grund av L:s uppgifter utan biföll endast delvis åtalet mot dem. HovR:n, vid vilken L vägrade yttra sig, fann L:s uppgifter i TR:n tillförlitliga och biföll åtalet helt. HovR:ns förfarande har, då mycket starka skäl att frångå TR:ns värdering av L:s utsaga till nackdel för E och T inte förelegat, ansetts strida mot en grundläggande princip för bevisprövning. Jfr 51 kap 23 § RB.

Stockholms TR

Allmän åklagare yrkade vid Stockholms TR ansvar å S.L.

och J.G.

för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling samt å J.E. M.T.

och C.W.

för grovt narkotikabrott enligt följande:

"J.G. har d 25 maj 1987 från Hong Kong till Sverige via Arlanda obehörigen insmugglat drygt 2 kilo heroin i en dubbelbottnad resväska. J.G. har efter ankomsten till Sverige olovligen transporterat resväskan med taxi till hotell Sergel Plaza i Stockholm, där han innehaft narkotikan till påföljande dag då han överlämnat resväskan med heroinet till C.W. – S.L. som på uppdrag av ledningen för organisationen bakom narkotikasmugglingen redan i början av april 1987 anlänt till Sverige från Hong Kong för att här sondera möjligheterna att få avsättning för narkotikapartiet och finnas tillstädes vid kurirens ankomst, har genom sin ställning i organisationen obehörigen låtit insmuggla ifrågavarande dryga 2 kilo heroin från Hong Kong till Sverige. – C.W. har d 26 maj 1987 hämtat resväskan med drygt 2 kilo heroin på hotell Sergel Plaza och olovligen transporterat den med taxi från hotellet till sin bostad vid Eksätravägen 525 i Skärholmen.

S.L. och C.W. har senare samma dag i nämnda lägenhet packat upp heroinet och omförpackat det i mindre påsar samt vägt upp dessa. – S.L. och C.W. har därefter grävt ner heroinförpackningarna i ett närbeläget skogsparti, varefter de under tiden slutet av maj-aug 1987 i Stockholm med omnejd gemensamt och i samråd olovligen överlåtit ifrågavarande dryga 2 kilo heroin till fem naningivna personer, däribland J.E. som erhållit drygt 0,5 kilo, och M.T. som erhållit drygt 1 kilo.

J.E. har vid ett flertal tillfällen under tiden slutet av maj-aug 1987 på Vårby gårds tunnelbanestation och på tunnelbanestationer utmed linjerna 10 och 18 i och utanför Stockholm av S.L. och C.W. olovligen i överlåtelsesyfte förvärvat sammanlagt drygt 0,5 kilo heroin för 800 kr per gram. – J.E. har under samma tid i Stockholm med omnejd olovligen överlåtit i vart fall merparten av ifrågavarande dryga 0,5 kilo heroin till andra personer till ett pris som avsevärt torde ha överstigit inköpspriset. – J.E. har vidare i juni 1987 vid tunnelbanestation i Stockholm olovligen förmedlat kontakt mellan S.L. och M.T. vilken förmedling resulterat i överlåtelser från S.L. till M.T. av sammanlagt drygt 1 kilo heroin.

M.T. har vid ett flertal tillfällen under tiden mitten av juni-slutet av juli 1987 på Hornstulls tunnelbanestation i Stockholm av S.L. och C.W. olovligen i överlåtelsesyfte forvärvat sammanlagt drygt 1 kilo heroin för 800 kr per gram. – M.T. har under samma tid i Stockholm med omnejd olovligen överlåtit ifrågavarande dryga 1 kilo heroin till andra personer till ett pris som avsevärt torde ha överstigit inköpspriset.

Med hänsyn till att brottsligheten utgjort led i en verksamhet, som bedrivits yrkesmässigt och avsett en särskilt stor mängd narkotika, är brotten att bedöma som grova."

Ansvar yrkades å S.L. J.E. J.G. och C.W. också för annan brottslighet.

Åklagaren yrkade även förverkande av värde och vinning. TR:n (ordf chefsrådmannen Herner) meddelade dom d 15 juni 1988. I domskälen anfördes i fråga om åtalen mot S.L. och J.G. för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling samt mot J.E. M.T. och C.W. för grovt narkotikabrott följande:

J.G. har erkänt att han smugglat in heroin till Sverige men förklarat att mängden snarare var ett än två kilo. Han har också erkänt att han innehaft heroinet i Stockholm och överlämnat det till C.W.

Shing L. har förnekat att han låtit smuggla in ifrågavarande heroinparti men erkänt att han hanterat heroinet i Stockholm på det sätt åklagaren påstått. Shing L. har också i denna del förklarat att han tvingats till brottet och har yrkat tillämpning av 23 kap 5 § BrB.

Cho W har erkänt att han transporterat heroinet från hotell Sergel Plaza till sin bostad i Skärholmen, att han där tillsammans med S.L. har omförpackat det men inte varit med om uppvägning och att han i det följande deltagit i överlåtelse av heroinet till andra personer. Mot åtalet har C.W. invänt att heroinpartiet inte uppgick till mer än ett kilo.

J.E. har erkänt att han, delvis i överlåtelsesyfte, förvärvat 85 gram heroin och har sålt vidare större delen av detta. Mottagande av heroin i någon mängd härutöver har han förnekat. J.E. har vidare förnekat kontaktförmedling mellan S.L. och M.T.

M.T. har förnekat allt som sägs om honom i gärningsbeskrivningen.

Vad de tilltalade berättat vid huvudförhandlingen är sammanfattningsvis följande.

J.G: - - -.

S.L: Sedan han varit i Sverige under 1985 arbetade han i Hong Kong som restauranganställd. Den kinesiska narkotikaorganisationen krävde upprepade gånger att han skulle göra den tjänster i Sverige. - - - Chefen för organisationen uppgav för S.L. att det rörde sig om ett kilo, men senare visade det sig att mängden var två kilo. - - - När C.W. hade hämtat väskan med heroinet på hotellet och fört den till sin bostad kom F. och en annan person dit för att kontrollera kvaliteten på heroinet och för att få besked om när de kunde avhämta pengar för partiet. Sedan S.L. öppnat väskan fann han heroinet mellan två bottnar. Han och C.W. packade upp det och fördelade det på ett tiotal småpåsar. Det vägdes också, men vid det tillfället var C.W. inte närvarande; uppvägningen gjordes av S.L. ensam. Nedgrävning, sedan, av heroinet i ett skogsparti gjordes däremot gemensamt av S.L. och C.W. - Först efter heroinets ankomst kontaktade S.L. någon tilltänkt köpare. En bekant till honom var J.E. De hade avtjänat fängelse på samma anstalt och hade varit i förbindelse med varandra efter frigivning. Några gemensamma narkotikaaffärer hade tidigare inte varit i fråga men ett par dagar efter det att heroinpartiet hade anlänt hit hörde sig S.L. för med J.E. om denne var villig att köpa heroin av honom för vidare försäljning; det ledde till att J.E. först fick ett prov på något gram och en dag senare en leverans på 20 gram. En tid därefter tog J.E. emot ytterligare 50 gram. Det blev ett avbrott i försäljningarna under tiden mitten av juni- mitten av juli. Efter avbrottet tog J.E. emot omkring 400 gram, fördelat med 50-100 gram per gång. Under denna period uppträdde även C.W. som säljare till J.E. för S.L:s räkning. Försäljningarna till J.E. skedde vanligen på Vårby Gårds tunnelbanestation men också på stationer utefter den "blå" tunnelbanelinjen. - Avbrottet i juni berodde på att J.E. inte ville ta emot mer heroin för det dåvarande. Som ersättare för sig presenterade han M.T. Också M.T. kände S.L. från en gemensam fängelsevistelse. S.L. hade sedan heroinaffärer med M.T. från tiden strax före midsommar till d 7 eller 8 aug. De brukade träffas på gatorna utanför Hornstulls tunnelbanestation. Vanligen skedde det en gång i veckan men någon vecka blev det två gånger. Platsen bestämdes av M.T. trots att S.L. först föreslog en annan. M.T. var en storkund vars villkor S.L. måste acceptera. För det mesta köpte M.T. 100 gram åt gången. Det förekom också försäljningar om 50 gram och 150 gram. Personligen lämnade S.L. honom 700 gram, högst 800 gram. Resten, upp till 1 000 gram, tog M.T. emot av C.W. Det var C.W. som skötte den sista av försäljningarna till M.T. På M.T:s önskan ordnades det så att M.T. aldrig sammanträffade med C.W; heroin och pengar lämnades och hämtades i en blomsterrabatt utan att köpare och säljare såg varandra. - Heroinförsäljningen sommaren 1987 inbragte sammanlagt 1 400 000 kr. F. och en kines kom och hämtade pengar i Sverige till organisationen i två omgångar med en månads mellanrum. Först fick de 600 000 kr, sedan 400 000 kr. I Hongkong levererade S.L. ytterligare 200 000 kr till organisationen. S.L. fick behålla 200 000 kr, av vilket belopp han ersatte C.W. med 40 000 à 50 000 kr.

C.W: Han har bott i Sverige sedan han kom hit som flykting 1979. Någon gång under 1981 träffade han S.L. första gången, på en fest. De umgicks fram till 1982 och hade sedan knappast någon kontakt med varandra förrän S.L. i april 1987 ringde från Hongkong och frågade om han kunde få bo hos C.W. någon tid. S.L. sade att han sökte arbete i Sverige. Några veckor efter det att S.L. bosatt sig hos C.W. berättade han att han väntade på heroin som skulle komma till Sverige. Samma dag som han berättade om detta, bad S.L. att C.W. skulle hämta en resväska på ett hotell i Stockholm. - - - Senare samma dag packades heroinet upp av S.L. och C.W. och delades i ca tio mindre partier. På kvällen grävdes det ner i skogen. Då var heroinet ännu inte uppvägt. - Även S.L. hade frågat om C.W. ville sälja heroin. Efter ett par dagar kontaktade S.L. en köpare, J.E. och C.W. följde med till ett möte mellan dem. Man kom överens om att C.W. om S.L. inte hade tillfälle att träffa J.E. i stället skulle handla med honom. Till en början fick J.E. ett prov av C.W. på ca ett gram heroin. Vid fyra eller fem sammanträffanden i det följande, varav ett under juni, lämnade C.W. honom en gång 90 gram, en gång 70 gram och en gång 50 gram samt där jämte en mängd, vars exakta vikt C.W. inte kommer ihåg, så att vad J.E. mottog av honom uppgick till sammanlagt omkring 250 gram. Ibland grävde C.W. själv upp - och vägde - det heroin han skulle lämna. - Genom C.W. skedde heroinleveranser två gånger till köpare vid Hornstull, en gång om 50 gram och en gång om 100 gram. En tredje gång for C.W. dit med heroin, men då kom ingen köpare. Överlämnandet av heroin vid Hornstull skedde på så sätt att C.W. placerade heroinet i en blomsterrabatt, i en plastpåse, efter det att han hade kontrollerat att det låg pengar på platsen som betalning. S.L. hade givit honom order att förfara på detta sätt. Själv träffade C.W. inte köparen. Det förekom vid något tillfälle att C.W. och S.L. tillsammans begav sig till Hornstull. C.W. medförde då heroin men lämnade det ifrån sig till S.L. och försvann, innan köparen kom till platsen.

J.E: S.L. dök upp i Sverige i mitten av april 1987. "Luspank" som han var fick han bo och äta hos J.E. några veckor. J.E. minns inte om S.L. nämnde att han väntade något heroinparti men när heroin kom d 25 maj tillfrågades J.E. om han ville hjälpa till med försäljning. Det nämndes inte hur mycket heroin S.L. hade. J.E. kände några personer som var villiga att köpa. Han fick först ett gram som prov av S.L. sedan en mängd om 20 gram. Genom S.L:s försorg fick han av en annan kines vid tre tillfällen ytterligare 20 gram per gång. Den kinesen kan vara C.W. men J.E. vill inte säkert påstå att det är han. Sammanlagt tog han emot ca 85 gram heroin. Av detta sålde han 65 gram till två eller tre köpare och gav bort 15 gram. Han gjorde sig ingen förtjänst. – J.E. känner M.T. som en god vän. De har ursprungligen träffats på en kriminalvårdsanstalt. De brukade göra en del skrotguldsaffärer med varandra. Utanför fängelset har J.E. M.T. och S.L. aldrig träffats. Något sammanförande av S.L. och M.T. för att förmedla försäljning av narkotika har J.E. inte gjort.

M.T: Han lärde känna både S.L. och J.E. när alla tre avtjänade fängelsestraff. Efter anstaltsvistelsen har han inte haft någon kontakt med S.L. Han har överhuvudtaget inte sett S.L. förrän vid rättegången. Någon kännedom om att S.L. var i Sverige under sommaren 1987 hade han inte. – J.E. och M.T. träffades då och då under sommaren och hösten 1987. Ett par sammanträffanden skedde hemma hos J.E; en gång träffades de vid Hagsätra centrum. Vid två tillfällen har M.T. tillhandlat sig skrotguld av J.E.

TR:n gör följande bedömning.

I förevarande del av målet åberopas endast utsagor av de tilltalade, ej någon bevisning. Då utsagorna är sinsemellan motstridande har TR:n att pröva den större eller mindre trovärdigheten av den ena eller den andra uppgiften. För det fall rätten inte kan ge en uppgift ett avgörande försteg i trovärdighetshänseende återstår att grunda domen på vad som är mest förmånligt för den tilltalade.

Åtalet bygger i mångt och mycket på berättelser av S.L. Han har redogjort för sitt eget handlande på ett självutlämnande sätt samtidigt som han inte undandragit sig att beskriva andras brottsliga förehavanden. Genom sitt uppträdande under utredningen och i rättegången har han riskerat sin egen framtida säkerhet, något som han väl inte skulle ha gjort om hans berättelser inte haft verklighetsbakgrund.

TR:n ifrågasätter inte att S.L. förmåtts till sin narkotikahantering genom tvång från en narkotikaorganisation i hemlandet. Det är känt att i Kina, och i framförallt Hongkong, sedan länge finns mäktiga gangstersyndikat, kallade triader, med bl a narkotikasmuggling till västerlandet på verksamhetsprogrammet. Triaderna är kända för hämndaktioner mot tjallare och andra svikare. Vad S.L. berättat i denna del har bekräftats genom uppgifter av J.G. - - -

Vidkommande så frågor om vad var och en av de tilltalade kan anses övertygad om är av J.G. erkänt - - -. Genom vad sålunda förekommit är styrkt att J.G. gjort sig skyldig till varusmuggling och grovt narkotikabrott avseende två kilo heroin.

Åt S.L. uppdrogs - - -. Till följd härav finner TR:n att S.L. skall frikännas från ansvar för varusmuggling i denna del.

Genom erkännandena av S.L. och C.W. är utrett - - -. Genom angivna befattning med två kilo heroin, delvis överlåtet till andra, har S.L. och C.W. båda gjort sig skyldiga till grovt narkotikabrott.

Åtalet mot J.E. och M.T. gäller förvärv i överlåtelsesyfte av heroin till en mängd om ett halvt kilo för J.E:s del och om ett kilo för M.T:s, detta från det parti som S.L. och C.W. hade hand om. J.E. har sagt sig ha förvärvat sammanlagt ca 85 gram, ej mer, fördelat på fyra tillfällen med omkring 20 gram per tillfälle. Mot detta står uppgiften av S.L. att han sålde till J.E. drygt 470 gram, genom leveranser om ca 20, 50 eller 100 gram åt gången. En del av dessa leveranser sköttes av C.W. som S.L. förklarat. Uppgiftslämnandet av S.L. när han har haft att uttala sig om antal leveranser och mängd per gång, har visat en anmärkningsvärd variationsbredd; under utredningen och vid rättegången har S.L. ofta ändrat sina uppgifter från det ena förhörstillfället till det andra - dock att han genomgående hållit fast vid den angivna totalmängden. S.L. har också vid huvudförhandlingen förklarat att han skulle bättre lagt siffror på minnet om han förutsett att han skulle förhöras ingående. TR:n anser sig inte kunna grunda en dom mot J.E. på enbart S.L:s mängduppgifter. Vad S.L. sagt om sin första leverans till J.E. överensstämmer dock med J.E:s erkännande, nämligen att då skedde en överlåtelse av 20 gram heroin. Den överlåtelsen finner rätten därigenom styrkt. - Också C.W. har uttalat sig om leveranser till J.E. dem han skötte för S.L:s räkning. C.W. har därvid sagt att han i ordning lämnade J.E. 90 gram, 70 gram och 50 gram samt ytterligare en mängd vars storlek han inte minns, sammanlagt således minst 210 gram. - Sammanställda ger uppgifterna av S.L. och C.W. vid handen att J.E. förvärvat (20 + 210 =) 230 gram heroin. Av denna mängd har J.E. enligt vad han erkänt överlåtit till andra personer omkring 65 gram genom försäljning och 15 gram i gåva. Till följd av den förvärvade mängdens storlek måste J.E:s förvärv ha skett huvudsakligen i överlåtelsesyfte. J.E. skall dömas för grovt narkotikabrott. – J.E. har förnekat att han förmedlat kontakt mellan S.L. och M.T. Rätten anser att, även om påstådd förmedling ägt rum, denna såsom ett enstaka fall inte är att hänföra till sådan mer omfattande förmedlingsverksamhet som avses med det lagrum som är i fråga. Rätten utesluter kontaktförmedling från ansvarsbedömningen beträffande J.E.

M.T. har förnekat allt samröre med S.L. och C.W. Enligt vad S.L. uppgivit lämnade han M.T. heroin vid personliga sammanträffanden. S.L. kan omöjligen ha tagit fel på person, eftersom han känner M.T. sedan många år. C.W. har visserligen inte sett M.T. men S.L. har försäkrat att C.W:s ifrågavarande leveranser gick till Mirco T. Som rätten uttalat i det föregående finner rätten det alltför vanskligt att lägga till grund för en fällande dom enbart S.L:s beräkningar av antal försäljningstillfällen och levererad mängd vid varje tillfälle. Däremot anser sig rätten kunna döma på sådana uppgifter som är förenliga med såväl S.L:s som C.W:s utsagor. I enlighet härmed finner rätten styrkt att M.T. förvärvat (50 + 100 =) 150 gram heroin som sålts till honom av C.W. för S.L:s räkning men ej tillförlitligen visat att M.T. gjort något ytterligare förvärv. Genom det gjorda förvärvet som måste förutsättas ha skett helt i överlåtelsesyfte – M.T. brukar ej själv heroin - är M.T. skyldig till grovt narkotikabrott.

Domslut

Domslut. TR:n dömde S.L. för grovt narkotikabrott m m till fängelse 14 år,

J.E. för grovt narkotikabrott, häleri, narkotikabrott och olaga vapeninnehav till fängelse 6 år,

M.T. för grovt narkotikabrott till fängelse 3 år,

C.W. för grovt narkotikabrott m m till fängelse 11 år och J.G. för grovt narkotikabrott m m till fängelse 8 år.

De tilltalade förpliktades att såsom förverkat värde och vinning av försåld narkotika utge, J.E. 460 kr och M.T. 300 000 kr, och övriga tilltalade vissa andra belopp.

Talan fullföljdes i Svea HovR av åklagaren samt av M.T.

J.G. och C.W.

Åklagaren yrkade att HovR:n måtte döma J.E. och M.T. för grovt narkotikabrott helt i enlighet med åtalet till avsevärt längre fängelsestraff

och helt bifalla hans yrkande om värdeförverkande samt ådöma J.G. ett längre fängelsestraff.

M.T. yrkade ogillande av åtalet eller i andra hand straffnedsättning.

Han yrkade ogillande av yrkandet om värdeförverkande.

C.W. och J.G. yrkade straffnedsättning.

S.L. överklagade inte TR:ns dom.

HovR:n (hovrättsrådet Sjögren, adj led Ingrid Andersson, referent, och nämndemannen Björk) anförde i dom d 17 aug 1988: Utredningen i HovR:n. I HovR:n har J.G. C.W. M.T. och Jens E. hörts på nytt. De har därvid lämnat uppgifter som i allt väsentligt överensstämmer med vad som antecknats i TR:ns dom. – M.T. har i HovR:n uppgett angående de 73 lappar med text som har anträffats i hans cell på häktet Österåker och som har tagits i beslag av åklagaren att han med hjälp av dem försökte kommunicera med S.L. som vistades i en närbelägen cell. Syftet härmed var enligt M.T. att stödja S.L. som ådömts ett långt fängelsestraff. M.T. har inte övat påtryckningar på S.L. för att han skulle ändra sin berättelse när han hördes i målet i HovR:n.

S.L. som var medtilltalad när målet handlades vid TR:n och som har begärts hörd även i HovR:n, har vägrat att uttala sig ytterligare i målet. Som skäl har han uppgett att han för sin del har godtagit TR:ns dom och att han varken har anledning eller krafter att delta i ytterligare förhör.

Åklagaren har - i anledning av S.L:s vägran att medverka i HovR:n - åberopat S.L:s berättelse vid TR:n såsom den antecknats i TR:ns dom.

S.L. har i HovR:n vägrat även att besvara frågan om TR:n i domen rätt återgett hans berättelse.

Vittnesförhör har i HovR:n på M.T:s begäran hållits med P.G. och M.P. P.G. har hörts bl a angående M.T:s ekonomiska förhållanden åren 1986 och 1987. Förhöret med M.P. har gällt de kontakter han har haft med först S.L. och därefter M.T. vilka M.P. har träffat på olika kriminalvårdsanstalter efter det att den överklagade domen meddelades.

- - -

Domskäl

Domskäl. Inledningsvis konstaterar HovR:n att det hade varit till fördel för utredningen i HovR:n om S.L. hade svarat på frågor även i HovR:n. HovR:n har nu haft tillgång till endast hans uppgifter vid TR:n såsom de antecknats i den överklagade domen. HovR:n saknar anledning att betvivla att hans berättelser har rätt återgetts i domen.

I målet har lämnats olika uppgifter om hur mycket heroinpartiet vägde när det fördes in i Sverige och därefter togs om hand av S.L. S.L. har vid TR:n uppgett att han vägde partiet och att vikten uppgick till 2 kg. C.W. har bekräftat att S.L. vägde partiet efter hand som det togs fram från gömstället och såldes. Den andra viktuppgiften, 1 kg, som lämnats i målet av J.G. och C.W. bygger på uppskattning gjord av J.G. respektive på vad C.W. fått veta av F. - HovR:n finner att S.L:s uppgift om att han har vägt heroinpartiet och om hur mycket det vägde förtjänar tilltro. Det är därigenom styrkt att heroinpartiet vägde 2 kg.

Såsom TR:n funnit skall J.G. dömas för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling.

C.W. har - - -. C.W:s befattning med heroinet utgör grovt narkotikabrott.

J.E. har erkänt att han köpt sammanlagt ca 85 gram heroin av S.L. och C.W. Mot denna uppgift står S.L:s uppgift vid TR:n att han under tiden maj-juni 1987 överlät drygt 70 gram heroin till J.E. och att S.L. och C.W. - efter ett avbrott i försäljningen under tiden mitten av juni- mitten av juli 1987 - överlät sammanlagt omkring 400 gram heroin till J.E. Mot J.E:s uppgift om hur mycket heroin han köpte står även C.W:s medgivande att han sålde minst 210 gram heroin till J.E. S.L:s och C.W:s uppgifter förtjänar sådan tilltro att det måste anses styrkt att J.E. mottagit avsevärt mer heroin från S.L. och C.W. än han velat erkänna. - I fråga om hur mycket heroin S.L. och C.W. sammanlagt sålt till J.E. finns i målet endast S.L:s uppgift. TR:n har inte funnit sig kunna grunda en dom mot J.E. på enbart S.L:s mängduppgifter i annan mån än de stöds av vad C.W. och J.E. uppgett. S.L:s uppgifter om försäljningen till J.E. har visat sig riktiga så långt de har kunnat kontrolleras mot uppgifter lämnade av främst C.W. som enligt HovR:n gett ett mycket tillförlitligt intryck när han har berättat om försäljningen till J.E. Det förhållandet att S.L. vid TR:n har varit osäker på storleken av de delposter som överläts till J.E. innebär inte att hans uppgift om hur mycket heroin som han och C.W. sammantaget överlät till J.E. är otillförlitlig; det för S.L. intressanta har varit den totala mängden och hur mycket J.E. med hänsyn till den haft att betala. S.L:s uppgift om hur mycket heroin han och C.W. överlät till J.E. - ca 500 gram - skall därför läggas till grund för domen mot J.E. Därigenom är J.E. övertygad om att olovligen och i överlåtelsesyfte ha förvärvat sammanlagt den mängden heroin av S.L. och C.W. Det kan vidare med hänsyn till partiets storlek hållas för visst att J.E. i sin tur överlåtit merparten av heroinet till annan. J.E. är följaktligen övertygad om att ha förvärvat och överlåtit heroin i enlighet med åtalet. – J.E. har förnekat att han förmedlat kontakt mellan M.T. och S.L. HovR:n som sätter tilltro till S.L:s uppgifter även i detta hänseende finner genom dessa styrkt att sådan förmedling ägt rum. Såsom kommer att redovisas senare i domen ledde förmedlingen till att M.T. köpte en stor mängd heroin av S.L. – J.E. har genom sin befattning med heroin och kontaktförmedling som nu sagts gjort sig skyldig till grovt narkotikabrott.

M.T. har förnekat att han har mottagit heroin av S.L. och C.W. Mot detta förnekande står S.L:s påstående vid TR:n att han personligen lämnat 700-800 gram heroin till M.T. och att C.W. levererat så mycket heroin till M.T. att dennes totala inköp uppgick till 1 000 gram. S.L. har vid TR:n berättat om sina heroinaffärer med M.T. och därvid angett var de brukade träffas och ungefär hur mycket heroin som överlämnades vid varje försäljningstillfälle. S.L:s uppgift att M.T. köpte heroin av C.W. stöds av dennes uppgift att han levererat 150 gram och hämtat betalning för den mängden av en för honom okänd köpare vid Hornstull. - Genom S.L:s och C.W:s uppgifter tillsammantagna är styrkt att M.T köpte heroin av dem båda. - Liksom när det gäller försäljningen till J.E. överensstämmer S.L:s uppgifter om försäljningen till M.T - så långt de kan kontrolleras - med Cho W:s uppgifter därom. Såsom tidigare nämnts bedömer HovR:n C.W:s uppgifter som tillförlitliga. Sammantaget är S.L:s uppgifter även i fråga om M.T:s inköp av heroin i så hög grad tillförlitliga att de kan läggas till grund för en bedömning av vad M.T. gjort sig skyldig till. Genom vad S.L. uppgett är därför styrkt att M.T. av S.L. och C.W. i överlåtelsesyfte förvärvade sammanlagt omkring 1 kg heroin. Det är uppenbart att M.T. som själv inte använder heroin, också överlåtit heroinet vidare till annan. M.T. är således övertygad om grovt narkotikabrott i enlighet med åtalet.

- - -

Domslut

Domslut. HovR:n ändrade på det sätt TR:ns domslut att HovR:n dömde J.E. för grovt narkotikabrott m m till fängelse 8 år och M.T. för grovt narkotikabrott till fängelse 9 år.

HovR:n bestämde de belopp som skulle utges som förverkat värde till 300 000 kr för Jens E. och 600 000 kr för M.T.

HovR:n fastställde TR:ns domslut i fråga om J.G. och bestämde straffet för C.W. till fängelse 10 år.

Hovrättslagmannen Hillerudh och nämndemannen Lundgren var skiljaktiga på så sätt att de bestämde tiden för fängelsestraff för M.T. till 8 år och för J.E. till 7 år.

HD

J.E. (offentlig försvarare advokaten O.S.) och M.T. (offentlig försvarare advokaten Åke Nyqvist) sökte revision. J.E. yrkade att TR:ns dom måtte fastställas i ansvarsfrågan. M.T. yrkade att åtalet mot honom måtte ogillas helt och att förverkandeförordnandet undanröjdes. I andra hand yrkade han nedsättning av straffet och av det belopp värdeförverkandet avsåg.

Riksåklagaren hemställde att HD, med undanröjande av HovR:ns dom i överklagade delar, måtte visa målet åter till HovR:n för erforderlig behandling.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Anne-Marie Westerberg, hemställde i betänkande om följande beslut: Skäl. M.T. och J.E. har båda till stöd för sin talan anfört i huvudsak följande.

Åtalet mot dem i den överklagade delen baserade sig huvudsakligen på uppgifter lämnade av den i målet medåtalade S.L. Enligt TR:n kunde emellertid inte, mot deras bestridande, enbart S.L:s uppgifter läggas till grund för fällande domar utan kunde åtalet anses styrkt endast så långt S.L:s uppgifter vann stöd av viss annan bevisning. I HovR:n vägrade S.L, mot vilken TR:ns dom då vunnit laga kraft, att lämna någon utsaga. Trots detta, och således utan att förhållandena blivit bättre klarlagda än vad de var vid TR:n, ansåg sig HovR:n oförhindrad att göra en annan bedömning av S.L:s utsaga vid TR:n och på grundval därav fullt ut bifalla åklagarens talan. – M.T. och J.E. har gjort gällande att HovR:n i den uppkomna situationen haft att analogt tillämpa ändringsförbudet i den s k tilltrosparagrafen i 51 kap 23 § RB. De har även åberopat att HovR:ns bevisvärdering strider mot de principer som HD lagt fast i rättspraxis, främst genom avgörandet NJA 1982 s 164.

Riksåklagaren har instämt i att bestämmelserna i 51 kap 23 § RB borde ha beaktats av HovR:n samt anfört bl a följande. Särskilt efter de ändringar i RB, som trädde i kraft d 1 jan 1988 (SFS 1987:747) talar starka skäl från såväl sakliga som principiella utgångspunkter för att analogivis tillämpa den nyss nämnda bestämmelsen även på förhör som hålls i bevissyfte med målsägande och tilltalade. Enligt vad HovR:n själv uttryckligen angivit har dess avgörande också varit beroende av om och i vilken mån HovR:n funnit sig kunna sätta tilltro till S.L:s utsaga i målet. Några synnerliga skäl att anta att utsagans värde var annat än TR:n funnit har inte förelegat. Mot bakgrund härav och då någon förnyad upptagning av S.L:s utsaga inte har kunnat genomföras i HovR:n, måste därför HovR:ns handlande anses oförenligt med grunderna för bestämmelsen i 51 kap 23 § RB. - Även i materiellt hänseende står HovR:ns bedömning i strid mot grundläggande bevisvärderingsprinciper på straffrättens område. I själva verket har HovR:n, på grund av S.L:s vägran att yttra sig där, haft ett betydligt sämre underlag för sin bedömning än TR:n. Man kan i sammanhanget inte heller bortse från att den nya vittnesbevisning, som M.T. åberopade i HovR:n, kan vara ägnad att ytterligare försvaga tilltron till de av S.L. vid TR:n lämnade uppgifterna. HovR:ns dom bör därför undanröjas i överklagade delar och målet, i vart fall av bevisupptagningsskäl och med hänsyn till instansordningens princip, visas åter till HovR:n för förnyad prövning.

Avgörandet i HovR:n, såvitt nu är i fråga, har liksom vid TR:n varit väsentligen beroende av vilket bevisvärde uppgifterna av den i målet medåtalade S.L. kunnat tillmätas. Till följd av att S.L. vägrat att yttra sig vid huvudförhandlingen i HovR:n har, såsom riksåklagaren framhållit, HovR:n haft ett betydligt sämre underlag att grunda sin bedömning på än TR:n. Frågan blir därvid i vilken mån HovR:n i den uppkomna situationen bort beakta de principer om det bästa bevismaterialet som bestämmelsen i 51 kap 23 § RB är avsedd att värna om.

Enligt huvudregeln i detta lagrum får HovR:n inte ändra TR:ns dom till den till talades nackdel när avgörandet även i HovR:n beror av tilltron till ett vittne eller en sakkunnig som har hörts vid huvudförhandlingen i TR:n, om inte den muntliga bevisningen tas upp på nytt vid huvudförhandling i HovR:n. Undantag gäller, om det finns synnerliga skäl att bevisets värde är ett annat än TR:n har antagit.

Bestämmelsen omfattar således enligt sin ordalydelse varken förhör med målsägande eller med tilltalad. I doktrinen råder dock en sedan länge utbredd uppfattning att övervägande skäl talar för att bestämmelsen i fråga bör tillämpas analogt på utsagor i brottmål som lämnas av målsägande och tilltalade (se t ex Dufwa, Om tilltrosparagraferna s 140 ff, Welamson, Rättegång VI s 93 och Ekelöf, Rättsmedlen, 1987, s 54 ff). Liknande tankegångar har också förts fram av rättegångsutredningen i dess slutbetänkande (SOU 1987:46) Översyn av rättegångsbalken s 111 ff.

Genom de ändringar i RB som trädde i kraft d 1 jan 1988 (prop 86/87:89, JuU 31, rskr 278, SFS 1987:747) har skett en förändring av balkens klassificering av bl a målsägandeförhör och förhör med tilltalade. Sådana utsagor hänförs sålunda även formellt till den del av huvudförhandlingen som avser bevisupptagningen. Därmed måste numera anses att mycket starka skäl talar för att principerna om tilltrosbevisning bör bli vägledande även såvitt avser sådana förhör som hålls i bevissyfte.

De rättssäkerhetsaspekter som detta synsätt är avsett att tillgodose blir självfallet särskilt framträdande när det är fråga om grova brott för vilka långvariga fängelsestraff utkrävs.

Enligt riksåklagaren kan det bli aktuellt att förebringa ytterligare utredning i målet. Med hänsyn härtill och då det torde bli erforderligt att vid den nya huvudförhandling, som skall hållas i målet, på nytt uppta muntlig bevisning som redan förebragts i målet, bör huvudförhandlingen lämpligen äga rum i HovR:n. På grund av det anförda bör målet återförvisas till HovR:n för ny handläggning.

Domslut

HD:s avgörande. HD undanröjer HovR:ns dom mot M.T. och J.E. såvitt avser frågorna rörande ansvar, påföljd och förverkande av värde och vinning av försåld narkotika samt visar målet i dessa delar åter till HovR:n för erforderlig behandling.

HD (JustR:n Palm, Rydin, Gregow, referent, och Gad) fattade följande slutliga beslut:

Domskäl

Skäl. Envar av J.E. och M.T. har gjort gällande att HovR:n vid sin prövning av åtalet mot honom inte ägt frångå TR:ns bedömning av S.L:s utsaga, eftersom denne vägrade att yttra sig i HovR:n och synnerliga skäl, att värdet av hans utsaga varit annat än TR:n antagit, inte förelåg.

Riksåklagaren, som ansett HovR:ns förfarande oförenligt med grunderna för 51 kap 23 § RH, har intagit samma ståndpunkt.

När det gäller åtalet mot J.E. ansåg sig TR:n inte kunna grunda en fällande dom på enbart S.L:s uppgifter om mängden levererad heroin. S.L:s och C.W:s uppgifter sammanställda gav enligt TR:n vid handen att J.E. hade förvärvat 230 gram heroin, vilket ansågs ha skett huvudsakligen i överlåtelsesyfte. TR:n fann vidare att, även om påstådd förmedling ägt rum, denna inte var att hänföra till sådan mera omfattande förmedlingsverksamhet som avses i narkotikastrafflagen. Beträffande M.T. ansåg TR:n likaså att det var alltför vanskligt att för en fällande dom lägga till grund enbart S.L:s beräkningar av antal försäljningstillfällen och vid varje tillfälle levererad mängd heroin. Däremot ansåg TR:n sig kunna döma på sådana uppgifter som var förenliga med såväl S.L:s som C.W:s utsaga. I enlighet härmed fann TR:n styrkt att M.T. förvärvat 150 gram heroin, vilket förutsattes ha skett i överlåtelsesyfte.

I HovR:n lämnade J.E. M.T. och C.W. uppgifter som i allt väsentligt överensstämde med vad som antecknats i TR:ns dom. Förhör åberopades även med S.L. Denne, mot vilken TR:ns dom hade vunnit laga kraft, vägrade emellertid att uttala sig ytterligare i målet under åberopande av att han för sin del hade godtagit TR:ns dom och att han inte hade anledning eller krafter att delta i ytterligare förhör. I anledning härav åberopade åklagaren hans berättelse vid TR:n såsom den hade antecknats i TR:ns dom. HovR:n ansåg att S.L:s uppgift om hur mycket heroin som S.L. och C.W. hade överlåtit till J.E. skulle läggas till grund för domen mot denne. HovR:n fann härigenom J.E. övertygad om att i överlåtelsesyfte ha förvärvat sammanlagt ca 500 gram heroin, varav han överlåtit merparten till annan. Vidare fann HovR:n genom S.L:s uppgifter styrkt att J.E. förmedlat kontakt mellan M.T och S.L. vilket lett till att M.T. köpt en stor mängd heroin. Även i fråga om M.T. ansåg HovR:n S.L:s uppgifter om inköp av heroin i så hög grad tillförlitliga att de kunde läggas till grund för en bedömning av vad M.T. gjort sig skyldig till. Genom vad S.L. hade uppgett ansågs det därför styrkt att M.T. i överlåtelsesyfte hade förvärvat sammanlagt omkring ett kilo heroin, vilket han överlåtit vidare.

Frågan, om J.E. och M.T. i HovR:n kunnat fällas till ansvar för narkotikabrottslighet i vidare mån än som skett i TR:n, har - mot bakgrund av bevisningen i övrigt - varit beroende av S.L:s uppgifter i målet och vilket värde som kunde tillmätas dessa. Eftersom S.L. vägrade att uttala sig i HovR:n, har en förutsättning för att HovR:n skulle kunna komma till ett sådant resultat varit att HovR:n fäst större tilltro till S.L:s i TR:n lämnade uppgifter än vad TR:n gjort. Fråga uppkommer då huruvida HovR:n ägt göra en sådan bedömning.

Enligt 51 kap 23 § RB gäller att, om vid huvudförhandlingen i underrätten rörande viss omständighet vittne eller sakkunnig hörts inför rätten eller syn på stället hållits och avgörandet även i HovR:n beror av tilltron till den bevisningen, ändring i underrättens dom i denna del inte får ske annat än till den tilltalades förmån, såvida inte beviset upptagits på nytt vid huvudförhandlingen i HovR:n. Undantag härifrån gäller dock, om synnerliga skäl föreligger att bevisets värde är ett annat än vad underrätten antagit. Denna s k tilltrosbestämmelse har, liksom motsvarande föreskrift för tvistemål (50 kap 23 § RB), sin grund i den betydelse som bevisomedelbarhet ansetts ha för bevisvärderingen. RB:s regler om bevisning vilar sålunda på den principiella uppfattningen att bevis, som förebringas genom protokoll eller andra handlingar från tidigare bevisupptagning, har mindre värde än bevis, som upptas omedelbart av domstolen.

S.L. hördes i TR:n såsom tilltalad. Utsaga av medtilltalad omfattas inte av tilltrosbestämmelsen i 51 kap 23 § RB. Sådan utsaga tjänar emellertid ofta - såsom S.L:s utsaga i förevarande fall - i realiteten som bevismedel. Den princip på vilken tilltrosbestämmelsen vilar gör sig gällande även beträffande en sådan utsaga. Det finns därför anledning att härvid anlägga ett synsätt liknande det som kommit till uttryck i tilltrosregeln. Ett ytterligare stöd för denna ståndpunkt utgör, efter 1987 års ändringar av RB:s regler om förfarandet i TR, det förhållandet att förhör med tilltalad i bevissyfte numera hänförs till bevisupptagningen och inte till sakframställningen (se 37 kap 1 § och 46 kap 6 § RB). Det förtjänar också framhållas att tilltalads utsaga inte skall antecknas i protokollet och därmed inte heller upptas på fonetisk väg (6 kap 6 § och 9 § 1 st RB).

Den omständigheten att en medtilltalad vägrar att yttra sig på nytt i saken kan i sig ge anledning till slutsatser i den ena eller den andra riktningen. Om han uppger skäl för sin vägran eller eljest uttalar sig i anslutning till denna, kan detta också tänkas ha självständig betydelse i bevishänseende. I sådana fall gör sig de överväganden som ligger bakom tilltrosbestämmelsen inte gällande. Såvitt framgår av HovR:ns dom har emellertid något sådant förhållande som här angetts inte förelegat i detta mål.

Av anförda skäl måste anses att HovR:n inte bort ändra TR:ns värdering av S.L:s i TR:n avgivna utsaga till nackdel för J.E. och M.T. utan att mycket starka skäl till stöd därför förelegat, t ex vad som framkommit genom ny bevisning. Sådana skäl har dock inte åberopats av HovR:n och har såvitt framgår inte heller förelegat. Genom att så som skett sätta större tilltro till S.L:s i TR:n lämnade uppgifter än vad TR:n gjort har HovR:n, ehuru förfarandet inte kan anses utgöra rättegångsfel, handlat i strid med en grundläggande princip för bevisprövning.

Med hänsyn till det anförda och till omständigheterna i övrigt - bl a det förhållandet att riksåklagaren har förklarat att det vid ny huvudförhandling, utöver upptagande på nytt av den muntliga bevisning som redan förebringats, kan komma att förebringas ytterligare utredning - bör HovR:ns dom undanröjas och målet visas åter till HovR:n för ny handläggning.

Domslut

HD:s avgörande. HD undanröjer HovR:ns dom i vad den angår J.E. och M.T. samt visar målet i angivna delar åter till HovR:n för erförderlig behandling.

JustR Höglund var av skiljaktig mening i frågan om undanröjande av HovR:ns dom och återförvisning av målet samt anförde utöver vad som sägs i de av majoriteten anförda skälen till och med det stycke som börjar med orden "S.L. hördes i TR:n" och slutar med orden "9 § 1 st RB)": När det gäller förevarande mål har S.L. visserligen vägrat att uttala sig i HovR:n. Han har emellertid varit kallad till och infunnit sig vid huvudförhandlingen i HovR:n. Att han då inte uttalat sig kan inte utan vidare anses liktydigt med att den bevisning som förhöret med honom skulle utgöra inte blivit upptagen på nytt i HovR:n. Det måste bero på omständigheterna huruvida så varit fallet. Såvitt framgår av HovR:ns dom har något yttre hinder inte förelegat mot förhör med S.L. Han har emellertid förklarat att han för sin del godtagit TR:ns dom och att han hade varken anledning eller krafter att delta i ytterligare förhör. Under dessa omständigheter har HovR:n haft att bedöma värdet av hans utsaga vid TR:n i belysning av hans vägran att uttala sig i HovR:n och med beaktande av vilka skäl som kan ha legat bakom denna vägran liksom av utredningen i övrigt. Att HovR:n därvid, till nackdel för de nu tilltalade, tillerkänt utsagan vid TR:n ett annat värde än TR:n gjort kan väl bli föremål för kritik såsom en oriktig bevisvärdering men utgör inte ett rättegångsfel eller annan liknande omständighet, som skall föranleda målets återförvisning till HovR:n. Det kan t ex anmärkas att det ingalunda är säkert att bevisläget blir ett annat efter en ny förhandling i HovR:n; S.L. kan ju på nytt vägra att yttra sig.

Vad beträffar frågan om ny bevisupptagning i övrigt har riksåklagaren endast förklarat, att det torde bli erforderligt att på nytt uppta muntlig bevisning som redan förebragts i målet och, möjligen, förebringa ytterligare bevisning, utan antydan dock om vari den ytterligare bevisningen skulle bestå.

Vid nu angivna förhållanden föreligger inte skäl att undanröja HovR:ns dom och återförvisa målet till HovR:n. Med hänsyn till det skick vari målet befinner sig för dagen bör det företas till prövning i HD.