AB E. & L. (E & L), som bedrev konfektionstillverkning, inställde betalningarna d 7 dec 1981. I samband därmed upprättades mellan E & L och Skandinaviska Enskilda Banken (SE-banken), som hade fordringar på E & L mot säkerhet av företagsinteckningar i E & L:s egendom, följande avtal, enligt vilket E & L skulle successivt avveckla sin verksamhet under ledning av Ackordscentralen för Västra Sverige (AC) såsom administrator."AVTAL

Aktiebolaget E. & L., Borås har hos Skandinaviska Enskilda Banken, Göteborg, krediter till säkerhet för vilka bland annat pantsatts företagsinteckningar fastställda i företagets egendom. Företaget har begärt bankens medverkan till en successiv avveckling av sin verksamhet. Banken har som villkor för sin medverkan till en avveckling utan konkurs uppställt krav på att denna verkställes så att banken bibehålles vid sin förmånsrätt. Parterna är samtidigt ense om att vidtagna åtgärder endast skall syfta till att bibehålla banken vid sin rätt och icke innebära ett gynnande av banken på bekostnad av sådana borgenärer, vilkas fordringar skolat utgå med bättre förmånsrätt än den banken skulle haft därest företaget försatts i konkurs vid betalningsinställelsen. Mellan företaget och banken har därför träffats följande avtal.

- All försäljning av egendom och inkassering av fordringar, som omfattas av företagsinteckning, skall ske genom Ackordscentralen för Västra Sverige, Göteborg, såsom administrator. Det åligger administratorn att tillse, att samtliga härvid inflytande medel inbetalas direkt till ett för ändamålet i administratorns namn upplagt konto hos Skandinaviska Enskilda Banken, Göteborg, kto nr 5102 25 034 64 och 5102 10 076 25.

- Administratorn skall icke utan bankens medgivande äga disponera å kontot influtna medel. Banken äger icke utan administratorns medgivande gottgöra sig för sina fordringar ur på kontot innestående medel. Företaget bemyndigar administratorn att begagna å kontot inflytande medel för gäldande av dess skulder och täckande av utgifter under avvecklingen.

- Företaget pantsätter härmed som säkerhet för samtliga sina varande och blivande förbindelser till banken sin ovannämnda redovisningsfordran hos administratorn. Banken äger rätt till panten intill de belopp och i den ordning som motsvaras av bankens rätt enligt företagsinteckningar i rörelsen.

- Skulle andra innehavare av företagsinteckningar än banken önska biträda detta avtal, skall de i och med undertecknandet av detta avtal anses erhålla motsvarande panträtt i ovannämnda redovisningsfordran hos administratorn.

- Banken förbinder sig medgiva administratorn rätt att från ovannämnda konto lyfta de belopp, som kan erfordras för betalning av fordringar med bättre rätt än bankens samt för utbetalande av löner till personal, som sysselsättes i rörelsen, så länge administratorn bedömer denna såsom lönsam för företaget, för erläggande av å dessa löner belöpande källskatter, för erläggande av hyror avseende tiden efter betalningsinställelsen, för eventuella kompletteringsköp i samband med upparbetning av inneliggande order samt för gäldande av övriga i samband med avvecklingen oundgängliga kostnader. Banken förbehåller sig dock rätt att pröva företagets behov av medel för avsedda ändamål. Denna prövning sker genom att administratorn till banken överlämnar en uppställning över för varje kalendermånad beräknat medelsbehov i rörelsen med översiktligt angivande av ändamålen, varefter banken lämnar administratorn dispositionsrätt till erforderliga belopp. En förutsättning för bankens medgivande att å kontot innestående medel disponeras för betalning till fordringsägare med bättre förmånsrätt än bankens är, att dessa borgenärer icke kan erhålla betalning ur annan företagets egendom, vilken icke omfattas av bankens företagsinteckningar. Annan företagsinteckningshavare som biträder detta avtal bemyndigar samtidigt därmed banken att lämna administratorn medgivande till disposition av medel enligt ovan för företagets räkning och godkänner de bedömanden banken därvid kommer att göra.

- Banken skall icke vara skyldig emottaga betalning för sina fordringar ur pantsatt egendom förrän nittio dagar förflutit från det företagets fordran hos administratorn uppgick till sådant belopp att det förslog till täckande av bankens fordran på grund av företagsinteckningsinnehavet."

Under parternas underskrifter på avtalshandlingen fanns följande d 8 dec 1981 daterade, av AC underskrivna förklaring tecknad:

"Härmed åtager sig undertecknad i detta avtal förutsatt uppdrag såsom administrator och förbinder sig iakttaga avtalets föreskrifter i vad de berör handlandet i denna egenskap. Vidare erkänner sig undertecknad samtidigt ha blivit underrättad om den i avtalet verkställda pantsättningen av bolagets fordran enligt ovan."

E & L försattes d 15 jan 1982 på egen begäran i konkurs. Till förvaltare utsågs AC:s verkställande direktör, P-I.L.

Före betalningsinställelsen hade E & L med sitt moderbolag Konfektionsaktiebolaget Erlabolaget (Erlabolaget) avtal, enligt vilket Erlabolaget hade hand om kundkontakter och försäljning av plagg som tillverkades av E & L. E & L fakturerade således allt som producerades på Erlabolaget, som i sin tur fakturerade kunderna. Dessa betalade via Erlabolagets bank- eller postgirokonto. E & L hade i SE-banken ett checkkonto med kredit. Erlabolagets bankgiro var kopplat direkt till detta konto. En gång om året - i samband med boksluten - justerades avräkningsförhållandet mellan E & L och Erlabolaget. Erlabolaget skulle varken redovisa vinst eller förlust. Även Erlabolaget inställde sina betalningar d 7 dec 1981.

I samband med betalningsinställelserna öppnades med angivande av E & L och med AC som kontoinnehavare två konton i SE-banken, ett kapitalsamlingskonto, i målet kallat konto 64, och ett checkkonto, i målet kallat konto 25. Härefter inflöt utestående kundfordringar på konto 64. Insättningar och uttag på administrationskontona framgår av en av inspektören vid AC B.P. upprättad sammanställning. I sammanställningen har kontona 64 och 25 behandlats som en enhet. Konto 25 tillfördes medel endast genom överföring från konto 64. I sammanställningen upptagen redovisningsfordran har i konkursbouppteckningen upptagits under angivande "Fordran på Ackordscentralen för Västra Sverige, Göteborg, i egenskap av administrator enligt administrationsavtal" med 2 021 484 kr 04 öre. Av kundfordringarna utgör 139 628 kr 45 öre en direkt till E & L:s postgirokonto gjord inbetalning och härrör 455 000 kr från s k postgirotömningar avseende Erlabolagets postgirokonto.

I konkursen bevakades med yrkande om utdelning med förmånsrätt enligt 5 § 1 st 2 mom förmånsrättslagen (FRL) p g a företagsinteckningar fordringar av SE-banken och Försäkringsbolaget Pensionsgaranti ömsesidigt (FPG). SE-banken innehade inteckningar med bättre rätt än dem FPG åberopade. Bevakningarna lämnades utan anmärkning.

I sin bevakningsinlaga anförde FPG bl a följande: E & L hade till tryggande av vissa pensionsutfästelser tecknat kreditförsäkring hos FPG. Enligt försäkringsvillkoren var E & L skyldigt att erlägga kreditförsäkringspremie, premietillägg samt att till FPG betala vad FPG p g a försäkringen utgivit i form av utestående avgifter till Pensionsregistreringsinstitutet (PRI) och som engångsavgift för inköp av pensionsförsäkring i Svenska Personalpensionskassan (SPP) avseende pensionsrätt som omfattas av försäkringen. Engångsavgiften för inköp av pensionsförsäkring per d 31 dec 1981 utgjorde ca 5 487 000 kr, varav ca 180 000 kr skulle vara förenad med förmånsrätt enligt 12 § FRL. Härtill kom närmare angiven ränta. Reservationsvis bevakades jämväl utestående avgifter till PRI. För hela sin fordran yrkade FPG utdelning med förmånsrätt enligt 5 § FRL.

I utdelningsförslag d 11 juli 1983 tillades SE-banken full utdelning för sin fordran och FPG utdelning med förmånsrätt enligt 5 § 1 st 2 mom FRL med 4 376 757 kr och enligt 12 § FRL med 65 433 kr 65 öre. Borgenärer med förmånsrätt enligt 12 § FRL - förutom FPG, staten, SPP och AMF - erhöll utdelning beräknad efter 40.2327 procent av resp fordringsbelopp. Av till utdelningsförslaget fogad slutredovisning framgår att förvaltaren vid upprättandet av utdelningsförslaget i egendom som omfattas av företagsinteckning medräknat ovan nämnda redovisningsfordran på 2 021 484 kr 04 öre.

Staten klandrade utdelningsförslaget vid Borås TR och yrkade att detta skulle ändras så att den från administrationskonton härrörande behållningen jämte ränta därå skulle utdelas till borgenärer med allmän förmånsrätt jämlikt 12 § FRL. Statens talan riktades ursprungligen mot såväl SE-banken som FPG. Staten återkallade dock sin talan mot SE-banken under angivande att bankens rätt till utdelning ej påverkades av utgången i förevarande mål. TR:n avskrev i beslut, som vann laga kraft, målet i den återkallade delen.

FPG bestred bifall till statens talan.

TR:n (rådmännen Theorin och Leena Henriksson samt hovrättsassessorn Svensson) anförde i slutligt beslut d 21 dec 1984 bl a: Yrkanden m m. - - - FPG har till grund för sitt bestridande anfört: Administrationsuppdraget biträddes av FPG. Detta skedde genom att FPG vid förhandlingar med E & L med anledning av att försäkringsavtalet sagts upp uppmanade E & L att ta kontakt med AC, genom att FPG förlitade sig på att AC, enligt därom d 14 dec 1981 daterat meddelande till E & L:s fordringsägare om betalningsinställelsen, skulle utreda affärsställningen och förutsättningarna för en rekonstruktion samt genom att FPG höll fortlöpande kontakt med AC och gjorde sig underrättad om administrationens fortgång. Allt vad FPG uppburit av redovisningsmedlen är surrogat för fi-egendom (i beslutet använd beteckning för egendom som omfattas av företagsinteckning; red:s anm) och omfattas av FPG:s företagsinteckningar. FPG hänvisar härvid bl a till NJA 1959 s 128. FPG gör vidare gällande att kontona nr 64 och 25 inte stått under E & L:s rådighet. Administratorn har efter att ha samrått med SE-banken och från E & L inhämtat underlag för sin bedömning kunnat tillgodose nödvändiga medelsbehov. AC:s redovisningsskyldighet för under administrationen mottagna medel har gällt dels mot innehavarna av företagsinteckningar avseende för dem mottagen betalning härrörande från fi-underlag och dels mot E & L avseende betalningar för egendom som ej utgjorde fi-egendom. Dessa medel har enligt redovisningslagen varit förbehållna varje huvudman för sig oavsett om de avskilts särskilt för var och en eller på ett gemensamt redovisningskonto. Om administrationsuppdraget till AC skulle anses inrymma någon rätt för E & L att påkalla utbetalning från administrationskontot även till den del medlen i fråga skolat redovisas till företagsinteckningsinnehavarna har denna rätt varit begränsad till ändamålet att tillskapa nytt fi-underlag, vilket är att jämställa med sådant utbyte av säkerhet som ej gör intrång i specialitetsprincipen och därför ej heller påverkar surrogationen (jfr Walin, Separationsrätt s 174 och 179 not 15 samt NJA 1956 s 485). Utbetalningarna från administrationskontona till E & L har inte skett till E & L som juridisk person med viss ägare och visst borgenärskollektiv utan såsom ett rådrumsstöd för viss verksamhet vid fullgörandet av en ändamålsbestämmelse, där destinatärerna är de som för tillgodoseende av arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen skall hålla företagets verksamhet i gång utan att varken förbättra eller försämra ägarnas eller borgenärernas ställning under betalningsinställelsen (se Ds A 1979:7 s 80).

Staten har genmält: Genom administrationsavtalet pantsatte E & L sin redovisningsfordran hos administratorn till SE-banken. Banken förband sig att medge administrator rätt att lyfta medel för betalning av fordringar med bättre rätt än bankens och för betalning av för den fortsatta driften nödvändiga utgifter. Banken förbehöll sig därvid rätten att pröva E & L:s behov av medlen för i avtalet angivna ändamål. I praktiken kom ingen prövning från bankens sida att äga rum. FPG biträdde inte administrationsavtalet så att detta i något avseende fick rättslig betydelse i förhållande till FPG. Däremot vitsordas att FPG accepterade det med avtalet avsedda förfarandet. AC:s uppdrag härrörde från E & L och kunde återkallas. Genom avtalet avhände sig inte E & L rådigheten över medlen på administrationskontona; det blev endast något svårare för bolaget att förfoga över dem eftersom avtalet föreskrev samrådsskyldighet. E & L hade förbehållit sig rätt till alla behövliga medel i avtalet. Under en dryg månad utbetalades också över en miljon kronor. På konto 64 inflöt under administrationstiden dels likvider för kundfordringar och dels en hel del andra betalningar såsom från försäljning av en varuautomat, från E & L:s egen fabriksförsäljning samt via s k postgirotömningar. Från konto 64 gjordes - förutom andra uttag - à-conto utbetalningar till konto 25 för E & L:s löpande behov. Den sammanblandning av olika medel som förelegat och det förhållandet att E & L förfogat över medlen på sätt som skett utesluter att medlen på kontona 64 och 25 kan betraktas som surrogat för fi-egendom (i detta fall för utestående kundfordringar). Medlen utgör i stället vanliga banktillgodohavanden och sådana omfattas ej av företagsinteckning. Efter konkursutbrottet redovisade banken tillgodohavandena till konkursboet, som sedan använde sig av dessa. Tillgodohavandena har i vart fall därefter ej haft karaktär av redovisningsmedel. - Vad FPG anfört om utbetalningarnas karaktär av rådrumsstöd tar sikte på framlagda förslag som ej lett till lagstiftning.

Skäl. Parterna har åberopat promemorior över rättsfrågor, staten en av professorn Torgny Håstad, dagtecknad d 9 mars 1984, och FPG en av f d justitierådet Gösta Walin, dagtecknad d 29 febr 1984.

Som skriftlig bevisning har FPG åberopat kontoutdrag avseende kontona 64 och 25, saldobesked d 28 dec 1981 och d 12 jan 1982 från postgirot avseende Erlabolagets postgirokonto, tablå över E & L:s tillgångar och skulder d 15 dec 1981 samt brev från FPG till E & L d 25 sept och d 24 nov 1981 angående uppsägning av kreditförsäkringen per d 1 jan 1982 och villkoren för eventuell förlängning därav.

På FPG:s begäran har vittnesförhör hållits med - - - B.P. samt med ekonomichefen L.Ö. och bankkamreren J-O.C. Vittnena har berättat i huvudsak följande.

B.P.: Han är anställd hos AC sedan ca 20 år. Han sysslar med bl a konkurser och avveckling under hand av företag. - Med utgångspunkt i administrationsavtalet drogs riktlinjerna för rutiner under administrationen upp. Alla inkommande medel skulle kanaliseras till konto 64. Konto 25 lades upp för att tillgodose vissa av E & L:s för den fortsatta driften nödvändiga medelsbehov. Till detta konto hade E & L:s ekonomichef, L.Ö., tillgång. Kontot tillfördes medel från konto 64 vid två tillfällen, med 400 000 resp 300 000 kr. - Löneutbetalningar gjordes från konto 64 efter att B.P. tillsammans med L.Ö. gått igenom lönelistor. Om dessa och andra stora utbetalningar från konto 64 fick SE-banken via bankkamrer J-O.C. information av B.P. eller AC:s kassörska, som då meddelade att ifrågavarande utbetalning godkändes. Innan uttag gjordes på konto 25 gick L.Ö. med B.P. igenom vilka medelsbehov som måste tillgodoses. Det kunde gälla varuinköp, speditionsavgifter o dyl. J-O.C. var informerad om samarbetet mellan B.P. och L.Ö.. - Erlabolagets bank- och postgirokonton ändrades ej i samband med betalningsinställelsen. Likvider för Erlabolagets kundfakturor kom in på dessa som förut. Erlabolagets bankgiro kopplades direkt till konto 64. - E & L höll inne källskattemedel på konto 64 för uppbördsredovisningen d 18 dec 1981.

L.Ö.: Han anställdes hos E & L i okt 1977 och är numera ekonomichef hos Nya E. & L. i Borås AB. - Sedan E & L:s styrelse d 7 dec 1981 beslutat inställa sina betalningar och AC:s hjälp att klara den uppkomna situationen påkallats kontaktade L.Ö. d 8 dec 1981 L och B.P.. L.Ö. erhöll därvid direktiv i form av en lista med förhållningsorder under 12 punkter. L.Ö. gick också igenom administrationsavtalet. E & L:s gamla checkräkningskonto "frystes" av SE-banken och ett nytt konto, dit kundlikvider m m skulle gå, lades upp. Under administrationstiden hade L.Ö. kontakt med AC genom besök av B.P. och telefonsamtal med denne. L.Ö. upprättade listor över medelsbehov och visade dessa för B.P. eller ringde och meddelade hur mycket som behövdes. L.Ö. och E & L:s verkställande direktör Leif H disponerade över konto 25. SE-banken lämnade besked då medel förts över till detta konto. L.Ö. hade ingen kontakt med banken om användningen av medlen på de för administrationen upplagda kontona. - Erlabolaget hade ingen egen personal utan det var E & L:s personal som skötte om faktureringen åt Erlabolaget. Detta skedde genom en för bolagen gemensam bokföringstransaktion. Kundlikviderna gick automatiskt till E & L. De likvider som kom via bankgirot kunde Erlabolaget ej alls disponera och likviderna över postgirot slussades direkt vidare till E & L. - Under administrationstiden förekom viss kontanthandel från E & L:s lager. Influtna medel bokfördes på kontantförsäljningskonto och sattes - en gång i veckan - in på konto 64. E & L mottog också under denna tid en betalning för levererade varor direkt från KF.

J-O.C.: Han var vid den i målet aktuella tiden anställd som inlåningskamrer i SE-banken i Borås. Såväl Erlabolaget som E & L var kunder i banken. Erlabolagets kontakter med banken var ytterst obetydliga. Den kund banken betjänade var E & L. De medel som betalades på Erlabolagets bankgiro gick före betalningsinställelserna direkt till E & L:s checkkonto i SE-banken och till konto 64 därefter. J-O.C. känner ej till innehållet i administrationsavtalet men visste att ett avtal träffats. Från konto 64 utbetalades löner och gjordes överföringar till konto 25. J-O.C. hade före löneutbetalningen d 17 dec 1981 kontakt med både AC och L.Ö., som informerade honom om hur kontona skulle fungera. Åtminstone den ena överföringen från konto 64 till konto 25 föregicks av en order från bankens ledning eller från AC. J-O.C. diskuterade aldrig E & L:s medelsbehov med L.Ö..

Fråga är i målet om FPG p g a företagsinteckningar kan åtnjuta förmånsrätt i medlen på kontona 64 och 25 enligt reglerna om surrogation. Härför torde krävas att medlen trätt i stället för sådan egendom som har omfattats av företagsinteckningarna - i detta fall utestående kundfordringar - och att AC haft i uppdrag att redovisa medlen till företagsinteckningshavarna. Här bör anmärkas att doktrin och praxis uppställer stränga krav såväl på identifikation och kontinuitet vid surrogation som på fullgörandet av redovisningsuppdraget.

I målet är ostridigt att medel till förts konto 64 förutom genom inbetalning av kundfordringar fakturerade av Erlabolaget även från E & L:s egen kontantförsäljning m m. Betalningar av E & L:s utgifter av skilda slag har under administrationstiden gjorts med medel från kontona med tillhopa drygt 1,1 milj kr. Konto 25, som disponerats av E & L utan annan inskränkning än den att viss genomgång av medelsbehoven gjorts med B.P., har tillförts betydande belopp, sammanlagt 700 000 kr, från konto 64. Kontona har varit redovisningskonton i förhållande till E & L, som när som helst kunnat återkalla sitt till AC lämnade administrationsuppdrag och - med reservation för den handpanträtt SE- banken eventuellt kunnat åberopa - kräva redovisning av de för administrationen upplagda kontona. Dessa har ju också efter konkursen av banken redovisats till konkursboet.

De nu redovisade omständigheterna ger vid handen att de omtvistade medlen icke uppfyller här ovan uppställda förutsättningar för att kunna omfattas av företagsinteckningar; ej heller vad FPG anfört om utbyte av säkerhet och om s k rådrumsstöd föranleder annan bedömning. Statens talan skall således bifallas.

Förvaltaren har uppgivit att vid bifall till klandertalan ärendet lämpligen bör återförvisas till honom för vidtagande av därav föranledda ändringar, eftersom dessa måste föregås av ränteberäkningar av komplicerad art. TR:n delar denna uppfattning.

TR:ns avgörande. Med bifall till statens klandertalan återförvisas ärendet till förvaltaren för vidtagande av de ändringar i utdelningsförslaget som föranleds av att beloppet 2 021 484 kr 04 öre jämte ränta därå icke skall omfattas av förmånsrätt för företagsinteckningar. Förvaltaren erinras om att nytt utdelningsförslag skall vederbörligen kungöras.

FPG anförde besvär i HovR:n för Västra Sverige och yrkade - med den begränsning som följde av att FPG ej längre gjorde gällande att de medel som vid beslutet om konkurs innestod på konto 25 utgjorde underlag för förmånsrätt på grund av företagsinteckningarna - att HovR:n måtte ogilla statens talan vid TR:n.

Staten bestred ändring.

HovR:n (hovrättsrådet Thorleif, f d hovrättsrådet Helting samt hovrättsassessorerna Rundegren, referent, och Friman) anförde i slutligt beslut d 23 juni 1987, varvid i referatet använts de tidigare tillämpade, förkortade beteckningarna:

Skäl. Enligt 4 § lagen (1966:454) om företagsinteckning, som är att tillämpa i förevarande mål, gällde en företagsinteckning i viss i punkterna 1-5 samma paragraf angiven lös egendom, bl a varulager. Enligt punkten 6 gällde företagsinteckning även i fordran på grund av överlåtelse av sådan egendom som avsågs i punkterna 1-5. Företagsinteckning gällde följaktligen i fordringar på vederlag för överlåtelse av bl a varor, s k kundfordringar, men däremot inte i kassa- och bankmedel. Detta innebar, att om en näringsidkare sålde egendom som ingick i underlaget för en företagsinteckning, så minskades underlaget för inteckningen i och med att köparen erlade köpeskillingen till säljaren.

Frågan i målet är om förmånsrätt på grund av företagsinteckning gäller i medel som härrör från försäljning av företagsintecknad egendom och som i stället för att betalas direkt till gäldenären satts in på ett s k administrationskonto i ackordscentralens namn.

FPG har i HovR:n anfört bl a följande. AC får såsom administrator anses ha haft i uppdrag att skydda de förmånsberättigade borgenärerna. Administrationsförfarandet har därför bl a syftat till att säkerställa att vederlag från försäljning av företagsintecknad egendom inte skulle inflyta till E & L. Fordringarna skulle i stället anses utestående vid en eventuell konkurs eller utmätning och sålunda betraktas som sådana vederlagsfordringar som avses i 4 § 1 st 6 lagen om företagsinteckning. Genom att mottaga likvider har AC enligt FPG:s mening blivit redovisningsskyldig gentemot företagsinteckningshavarna för vad som slutligen skulle komma dem tillgodo. De medel som influtit på konto 64 har E & L ej kunnat förfoga över; först när medlen överförts till konto 25 har FPG:s förmåns- eller separationsrätt till medlen utsläckts - E & L kunde inte ensidigt återkalla administrationsuppdraget. AC stod i rättsförhållande även till borgenärerna och hade inte efter uppsägning av enbart E & L kunnat ställa medlen till detta bolags förfogande till förfång för borgenärernas rätt. - AC har inte frånfallit sin uppgift att skydda bland annat företagsinteckningshavarna genom att efter konkursutbrottet redovisa medlen på administrationskontot till konkursförvaltaren, eftersom konkursboets fordran mot AC behandlats som en utestående köpeskillingsfordran, som utgjort underlag för företagsinteckningshavarnas förmånsrätt. - De medel AC mottagit och som inte varit föremål för företagsinteckningshavarnas förmånsrätt gör FPG ej anspråk på utan dessa har tillkommit E & L och redovisning för dessa medel får ske till konkursförvaltaren. Detta är emellertid endast en bokföringsfråga. - Så länge AC är solvent saknar det betydelse om AC hållit medlen som tillkommer företagsinteckningshavarna avskilda eller ej. AC har emellertid haft dessa medel avskilda genom att de inbetalats på konto 64. - Konkursförvaltaren torde vid upprättandet av utdelningsförslaget mer eller mindre av en slump ha gett banken utdelning på grund av företagsinteckningarna i stället för panträtten. Då staten vid TR:n återkallade sin talan mot SE-banken var parterna överens om att det i målet skulle prövas vilka säkerheter som stått banken till buds och i vad mån banken haft valrätt mellan de olika säkerheterna. Vid bifall till klandertalan kan dessa spörsmål aktualiseras vid upprättandet av nytt utdelningsförslag. Om HovR:n vid bifall till klandertalan skulle vara av den uppfattningen att konkursförvaltaren med anledning av hur TR:n formulerat sitt beslut är förhindrad att vidtaga andra ändringar i utdelningsförslaget än de som direkt följer av att beloppen i fråga inte skall omfattas av förmånsrätt för företagsinteckningar, hemställer FPG att HovR:n låter det framgå av sitt beslut att utdelningsförslaget jämväl kan ändras på sätt som må följa av parternas överenskommelse i TR:n.

Staten har i HovR:n tillagt bl a följande. Ackordscentralen har ingen särställning vid en mer formlös avveckling av ett företag i förhållande till andra "administratörer" såsom banker, advokater, revisorer m m. Det föreligger därför ingen skyldighet för AC att på grund av ett icke uttryckligt uppdrag från FPG skydda FPG:s fordran på grund av företagsinteckning. AC har inte varit redovisningsskyldig gentemot företagsinteckningshavarna under administrationsförfarandet. Redovisningsskyldighet har endast förelegat till E & L, från vilket man fått uppdraget. E & L har utan några begränsningar haft möjlighet att säga upp avtalet med administratorn. Företagsinteckningshavarna har därvid ingen skyddad rätt till medlen på administrationskontot. - Banken har i sin bevakning uttryckligen valt att åberopa förmånsrätt på grund av företagsinteckning och inte på grund av panträtt. Utdelningsförslaget har helt följt bankens bevakning. Det bestrids att förvaltaren - med eller utan instruktioner från HovR:n - kan ändra utdelningsförslaget enligt "överenskommelsen" vid TR:n. Denna överenskommelse innebar ett medgivande av att FPG om man så önskade i målet skulle få prövat frågan om banken hade panträtt eller ej, respektive frågan om vilken säkerhet banken utnyttjat, trots att staten återkallat sin talan mot banken. FPG har emellertid vid TR:ns huvudförhandling ej fullföljt denna intention och medgivandet vid förberedelsen får därmed anses överspelat.

Sedan betalning erlagts för egendom som omfattades av företagsinteckning och medlen insatts på administrationskontot kvarstod inte längre någon sådan fordran på vederlag som avses i 4 § 6 lagen om företagsinteckning. I rättspraxis har dock i vissa fall godtagits att förmånsrätten består efter betalning om medlen varit undandragna gäldenärens rådighet (NJA 1959 s 128 och HD:s beslut d 27 febr 1987, SÖ 132 (* NJA 1987 s 105. *) ). Frågan är då om medlen på administrationskontot på erforderligt sätt varit undandragna E & L:s rådighet. FPG har ej biträtt administrationsavtalet mellan E & L och SE-banken men får anses ha accepterat det därmed avsedda förfarandet. Den i avtalet angivna rätten att pröva gäldenärsbolagets behov av medel under administrationstiden har uteslutande tillkommit banken och någon skyldighet för banken att bevaka sämre ställda borgenärers rätt har inte förelegat. Inte heller har AC i detta fall haft någon skyldighet att på grund av lag eller uppdrag bevaka övriga borgenärers rätt.

Under administrationstiden har drygt 1,1 miljon kr utbetalats från administrationskontot till E & L. Av beloppet har sammanlagt 700 000 kr överförts till bolaget via konto 25. FPG har i konkursen begärt utdelning med förmånsrätt på grund av företagsinteckningsinnehav för en fordran om 5 491 193 kr jämte ränta. Enligt utdelningsförslaget skulle FPG erhålla förmånsrätt på grund av företagsinteckningsinnehavet med 4 376 757 kr. Därutöver skulle FPG erhålla utdelning på grund av förmånsrätt enligt 12 § FRL med 65 433 kr. De medel som ställts till E & L:s förfogande för den fortsatta driften av bolaget har således inkräktat på FPG:s förmånsrätt. Även om medel som tillställts E & L i viss mån kan härledas till egendom som inte omfattats av företagsinteckning har betydande belopp som influtit vid försäljning av företagsintecknad egendom tillförts bolaget. Banken, som erhållit full utdelning för sin fordran i konkursen, har enligt vad som framkommit genom vittnesmålen i TR:n godkänt utbetalningar som skedde direkt från konto 64 men har låtit E & L disponera konto 25 utan annan inskränkning än att viss genomgång av medelsbehoven gjorts tillsammans med företrädare för AC.

Med hänsyn till det anförda kan medlen på administrationskontot ej anses ha blivit undandragna E & L:s rådighet på sådant sätt att FPG:s förmånsrätt till medlen på grund av företagsinteckningsinnehavet bibehållits. Besvären skall således lämnas utan bifall.

Det förhållandet att parterna vid TR:ns muntliga förberedelse var överens om att frågorna om vilka säkerheter som stått banken till buds och om banken haft val rätt mellan säkerheterna skulle prövas innebär inte, att parterna skall anses ha träffat någon överenskommelse som påverkar utformningen av utdelningsförslaget. Det föreligger därför inte något skäl för HovR:n att i enlighet med FPG:s hemställan förklara att utdelningsförslaget kan ändras jämväl på sätt som följer av denna överenskommelse.

HovR:ns avgörande. HovR:n lämnar besvären utan bifall.

FPG (ombud advokaten B.S.) anförde besvär och yrkade att HD med ändring av HovR:ns beslut måtte bifalla den av FPG i HovR:n förda talan.

Riksskatteverket (ombud advokaten P.S.) bestred ändring.

Utöver de i TR:ns beslut omnämnda promemoriorna över rättsfrågor, den ena av professorn Torgny Håstad dagtecknad d 9 mars 1984 och åberopad av staten, den andra av f d justitierådet Gösta Walin, dagtecknad d 29 febr 1984 och åberopad av FPG, förelåg i HD ett av FPG där ingivet och åberopat utlåtande av Walin dagtecknat d 13 febr 1989.

Walin anförde i det i HD ingivna yttrandet bl a:

VI. HovR:n har - - - i sitt beslut d 23 juni 1987 inte ansett att medlen på administrationskontot hade blivit undandragna E & L:s rådighet på ett sådant sätt att FPG:s förmånsrätt till medlen på grund av företagsinteckning bibehållits.

Frågan huruvida vissa medel har undandragits en gäldenärs rådighet blir aktuell när medlen finns på ett konto i gäldenärens namn eller eljest finns i gäldenärens besittning. Det är uppenbart att då i allmänhet särskilda spärråtgärder måste vidtas för att medlen skall kunna anses reserverade för någon utomstående. Endast i särskilda fall - såsom i fråga om medel som gäldenären är redovisningsskyldig för - kan en utomstående ha separationsrätt även om medlen står på ett redovisningsgäldenärens eget konto och ingen spärr för uttag gäller. Det är klart att E & L som en sin tillgång fick en redovisningsfordran mot AC. Denna fordran var emellertid inte identisk med AC:s fordran hos banken enligt administrationskontot. Sistnämnda fordran innehades av AC.

En fråga kan vara, huruvida E & L ändå på grund av den separationsrätt som bolaget skulle haft hos AC, om denna blivit utsatt för utmätning eller gått i konkurs, bör behandlas som ägare till tillgodohavandet på bankkontot. Jag anser inte att svaret på denna teoretiska fråga har någon betydelse i målet. Genom att AC var innehavare av kontot kunde endast någon dess representant förfoga över medlen. Vare sig AC ansåg sig skyldig att i viss utsträckning förse E & L med behövliga medel eller ej så hade E & L inte någon rådighet över tillgodohavandet på administrationskontot.

VII. Den avgörande frågan i målet är, huruvida E & L:s redovisningsfordran mot AC får på grund av surrogation anses ha trätt i stället För de kundfordringar som betalats till administrationskontot och därmed också belastas av den förmånsrätt som enligt 5 § FRL tillkommer FPG.

I NJA 1959 s 128 hade en lantbrukare J-O.C. låtit på auktion sälja inventariebeståndet på ett jordbruk, som J-O.C. och hans hustru drev. HD ansåg det utan vidare vara klart, att fordringen hos auktionsförrättaren måste vid tillämpningen av 6 § i lagen om inteckning i jordbruksinventarier betraktas som utestående köpeskilling, ehuru den inte utgjorde fordran på utestående köpeskilling i egentlig bemärkelse utan en fordran på redovisning för auktionen.

Det torde inte kunna påvisas någon rättslig skillnad mellan en fordran på redovisning för medel som en auktionsförrättare samlat genom att motta betalning från köparna och en fordran på redovisning för medel som AC samlat genom mottagande av betalning från E & L:s kunder.

Två dagar efter auktionen hade, enligt referatet av nämnda rättsfall, träffats avtal mellan J-O.C. och auktionsförrättaren att auktionslikviden skulle erläggas omedelbart. Först därefter hade på tillskyndan av vissa borgenärer likviden skyddats genom att medlen insatts på särskilt konto i bank med J-O.C. som kontohavare och med föreskrifter som inskränkte hans dispositionsrätt. Intill dess fanns inte något hinder för J-O.C. att disponera över fordringen hos auktionsförrättaren.

Redovisningsfordringen hos auktionsförrättaren var alltså sämre skyddad ur en företagsinteckningshavares synpunkt än den nu aktuella redovisningsfordringen hos AC som uppenbart ansåg sig vara och även var skyldig att ta till vara FPG:s intresse som företagsinteckningshavare.

Förmånsrätt i en utestående varufordran gäller enligt lag utan att det har uppställts något som helst krav på att företaget skall vara förhindrat att disponera över fordringen eller att uppbära betalning för denna. Borgenärens skydd är i så måtto efemärt. Man frågar sig om det, sedan en eller flera kundfordringar har genom surrogation ersatts av en redovisningsfordran, som skall omfattas av förmånsrätten, finns något skäl att kräva att borgenärens skydd skall vara bättre ordnat efter surrogationen än före.

I 1959 års rättsfall upprätthölls inte något krav i den riktningen beträffande surrogatet auktionsfordringen och det kan inte rimligen fordras att ett dylikt krav - med avvikelse från rättsfallet - skall uppställas i andra fall, såsom när AC för varufordringar tar emot betalning som sätts in på ett dess eget konto.

Om en eller flera varufordringar sålunda anses utan vidare kunna genom surrogation ersättas av en redovisningsfordran hos den som uppburit betalningen för dem, är det helt konsekvent att förmånsrätt på grund av företagsinteckning kommer att omfatta redovisningsfordringen utan att gäldenärsföretaget på något sätt berövats rådigheten över redovisningsfordringen.

VIII. En "redovisningsfordran" föreligger mot AC som administrator, vare sig AC har hållit influtna medel avskilda eller inte. Jag kan i den delen hänvisa till min artikel i festskriften till Lars Welamson, s 487 ff. Även en redovisningsfordran identifieras genom bevis om grunden och inte genom det sätt på vilket redovisningsgäldenären omhänderhaft mottagna medel. Så länge t ex AC är solvent är det helt ointressant om förutsättningar finns för separationsrätt till medel, som AC uppburit under redovisningsplikt. Vare sig E & L:s fordran hos AC är förenad med separationsrätt till medel eller ej, är den enligt 1959 års rättsfall - i vad där sägs om J-O.C:s fordran mot auktionsförrättaren - på grund av surrogation att betrakta som en varufordran.

Det kan måhända vara belysande att här jämföra en redovisningsfordran med en "egentlig" varufordran i ett annat hänseende. Om företaget X har en fordran på 50 000 kr hos Y på grund av en varuleverans och dessutom en fordran på 30 000 kr hos samma Y på grund av försträckning, förlorar den förra fordringen inte sin karaktär av varufordran därför att X bokför en fordran hos Y på 80 000 kr eller Y gör motsvarande sammanslagning. Och om AC uppbär dels betalning för varufordringar och dels andra inflytande belopp under administration, förlorar inte det administrerade företagets krav beträffande det belopp, som motsvarar varufordringarna, sin karaktär därför att det eventuellt slås samman på ett konto med de andra beloppen.

IX. HovR:n synes i det nu aktuella målet ha fäst visst avseende vid att AC betalat ut drygt 1,1 miljon kr till E & L. Om man här jämför med en egentlig varufordran är det uppenbart, att den inte byter karaktär därför att kunden gör en avbetalning på sin skuld. De medel som AC hade i behåll på administrationskontot utgjorde efter utbetalning till E & L alltjämt en tillgång i AC:s hand och E & L:s redovisningsfordran på återstående belopp för varufordringar var alltjämt att jämställa med en egentlig varufordran. (Att belopp kan ha fortsatt att inflyta medan utbetalning till E & L ägde rum har uppenbarligen ingenting att betyda.)

X. Beträffande 1959 års rättsfall godtogs inte bara en sådan surrogation som här behandlats, utan även en överföring till bankkonto. Auktionsförrättaren redovisade och J-O.C. kvitterade betalningen. Medlen sattes därefter in på ett administrationskonto i J-O.C:s namn, men under sådant villkor att J-O.C. inte kunde ensam disponera över medlen. Banken tillerkändes enligt HD uttryckligen samma förmånsrätt som den skulle haft med avseende å fordringen hos auktionsförrättaren.

I vårt fall är AC att jämställa med auktionsförrättaren (och E & L har inte haft någon möjlighet att på egen hand disponera över medel, som flutit in till AC). Och E & L hade kvar sin redovisningsfordran (= varufordran) hos AC.

XI. Det skymtar ibland den föreställningen, att en rättighetshavare (även utan preklusion eller preskription) förlorar sin rätt genom att inte rigoröst varna om densamma. Den som fått besittningen till en köpt lös sak förlorar emellertid inte sin äganderätt därför att säljaren lätt kan komma åt den. En panthavare som väl fått besittningen förlorar inte panträtten därför att han förvarar panten vårdslöst (inte ens om detta innebär kontraktsbrott som emellertid kan föranleda hävning av pantavtalet). Och den som har förmånsrätt på grund av företagsinteckning förlorar inte sin förmånsrätt i den egendom som finns i behåll därför att han mer eller mindre generöst medger att gäldenären får minska underlaget för hans förmånsrätt.

Man kan också jämföra med att villkorliga fordringar skall beaktas vid konkurs. Pantsättning gäller likaså jämväl om pantfordringen är villkorlig. Är fordringen resolutivt villkorad gäller fordringen och pantsättningen från början fullt ut, om det resolutiva villkoret ännu inte har inträffat. Även själva pantförskrivningen kan vara resolutivt villkorad och gäller ändå så länge inte villkoret har inträffat. Om en företagsinteckningshavare säkerställs genom att en administrator tar hand om betalning som inflyter på varufordringar och administratorn utfäst sig att under visst villkor eller - kort och gott - vid behov betala ut en del av vad som innestår, är det att likställa med pantförskrivning under resolutivt villkor beträffande en del av panten. Att en del av pant lämnas ut av olika skäl är mycket vanligt. Var pantsättningen korrekt fullbordad eller innebar säkerställandet hos en administrator att gäldenären berövades rådigheten, skall det inte spela någon roll, om panthavaren respektive administratorn är bemyndigad eller skyldig att vid behov göra vissa eftergifter. I den mån sådana eftergifter inte skett, står sig pantsättningen respektive säkerställandet. En annan sak är att åtgärder som innebär spegelfäkteri inte godtas. Men ingen torde väl betvivla att AC handlar seriöst i handhavandet av sina uppdrag eller att den i vårt fall avsett att skydda så mycket som möjligt av influtna medel.

XII. Administration under betalningsinställelse är en synnerligen lovvärd åtgärd ur både allmän och enskild synpunkt. Det enda som kan invändas mot syftet att skydda förmånsrättsberättigade borgenärer mot förlust under tiden fram till ackord eller eventuell konkurs är att underlaget för en borgenärs förmånsrätt - dvs i praktiken företagsinteckningshavares rätt - kan i bästa fall komma att växa något genom att produktionen hålls i gång. (Märk på andra sidan att en inteckningshavare enligt NJA 1982 s 900 har viss rätt till andel i förkovran, vilket måste gälla även under betalningsinställelse.) Om administratorn av medel på administrationskontot tillför företaget medel som möjliggör att driften kan fortsätta, minskar han betydelsen av nämnda invändning och ökar samtidigt möjligheterna att hålla företaget vid liv, om förutsättningar i övrigt finns att uppnå ett sådant resultat. Det finns därför inte något sakligt skäl att underkänna en företagsinteckningshavares förmånsrätt i kvarstående medel på administrationskonto därför att en del medel utgått till företagets drift. Inte heller finns det någon särskild anledning att nagelfara AC:s sätt att pröva medelsbehovet. Att en förtroendeman eventuellt missbrukar sin ställning kan ej få medföra att den, vars rätt har trampats på tårna, går förlustig de medel som finns kvar.

Om verkligen in casu underlaget för företagsinteckning obehörigen ökat under en betalningsinställelse, är naturligtvis den enda rimliga reaktion som kan komma i fråga att nettot - dvs ökningen minskad med bidragen från administrationskontot och andra utgifter för driften - dras av från nämnda underlag (i den mån ej NJA 1982 s 900 leder till annat). En sådan utbyggnad av regelsystemet utan stöd av lag är dock säkerligen inte praktiskt motiverad. Underlaget för bedömningen blir förmodligen osäkert.

XIII. Den aktuella tvisten bör jämföras med rättsfallet NJA 1987 s 105. HD åberopade där 1959 års rättsfall. Det bör uppmärksammas att HD härvid jämförde med bedömningen av det andra ledet i de transaktioner som ledde till att betalning för sålda inventarier slutligen insattes på ett administrationskonto. Troligen skulle man inte i 1987 års mål ha kunnat åberopa bedömningen av första ledet i 1959 års rättsfall, dvs att J-O.C:s redovisningsfordran mot auktionsförrättaren skulle likställas med en utestående fordran på köpeskilling.

I 1987 års mål passerade betalningen i form av check gäldenärsföretagets händer och detta måste antingen ha endosserat checken eller lyft betalning och satt in denna på AC:s konto. Denna transaktion överensstämmer nära med det andra ledet i 1959 års fall, men HD:s bedömning går till och med företagsinteckningshavaren något längre till mötes eftersom betalningen i 1959 års fall aldrig mottogs av J-O.C. på annat sätt än att han kvitterade den och därmed god tog att medlen sattes in på ett spärrat konto.

HD har i 1987 års fall beskrivit hur medlen behandlats. Man kan fråga sig, huruvida därmed avsetts att ange de minimikrav som bör uppställas för att förmånsrätt skall kunna bestå sedan en varufordran förvandlats till en redovisningsfordran hos AC. Det torde emellertid inte vara avsett att fastställa några minimikrav utan endast att ge en beskrivning av omständigheterna in casu. Inte heller har HD avvisat möjligheten att tillämpa 1959 års rättsfall beträffande första ledet i där vidtagna transaktioner.

XIV. Av det förestående framgår att rättsläget i vårt fall är enklare än i 1987 års rättsfall. Medel har flutit in direkt till AC och E & L:s redovisningsfordran mot AC är likvärdig med J-O.C:s redovisningsfordran enligt första ledet i transaktionerna i 1959 års rättsfall. Med den utgångspunkten är det utan vidare klart att AC:s sätt att handskas med tillgodohavandet på administrationskontot inte kan inverka på FPG:s förmånsrätt till vad som fanns i behåll vid konkursutbrottet.

Enligt min mening finns det inte heller skäl att med den utgångspunkt som tillämpades i 1987 års rättsfall uppställa några mer eller mindre rigorösa krav på AC:s sätt att förvalta medlen. Övertramp från dess sida kan leda till en förlust för den förmånsrättsberättigade motsvarande övertrampet men inte något därutöver. Det avgörande måste vara, att de medel som influtit direkt till och stod kvar på AC:s konto faktiskt förblev undandragna gäldenärsföretagets disposition.

XV. Som beskrivits i min artikel i festskriften till Lars Welamson har på senare tid tillämpats en annan metod för att skydda underlaget för företagshypotek, nämligen att AC mottar inflytande medel som betalning till borgenärer som har säkerhet enligt 5 § FRL. Det är möjligt att en liknande tankegång tillämpats av HD i 1987 års rättsfall och att man sett överlämnande av checken eller checkens belopp som en omedelbar överföring av valuta för såld intecknad egendom till företagsinteckningshavaren, låt vara att denne inte gjorde anspråk på mer än förmånsrätt. (Jfr JustR Hedfeldts votum i 1959 års rättsfall.) Rättsläget liknar då vad som förelåg i NJA 1956 s 562, där en likvidator ansågs ha förfogat över köpeskillingen för ett sålt fartyg till förmån för samtliga sjöpanthavare. En betalning som inte överstiger värdet av säkerhet som borgenären innehar anses ju bland annat oangriplig ur återvinningssynpunkt.

XVI. Som förut nämnts var Erlabolaget inskjutet mellan E & L och kunderna. Man synes vara ense om att Erlabolagets uppgift att fakturera dem inte kan tillmätas någon betydelse för frågan om FPG:s förmånsrätt. Även om man räknar Erlabolaget som redovisningsgäldenär i förhållande till E & L och som borgenär till kunderna är klart, att en redovisningsfordran mot Erlabolaget var att likställa med redovisningsfordringen mot auktionsförrättaren i 1959 års rättsfall och att FPG sedan betalningarna dirigerats till AC hade samma förmånsrätt i redovisningsfordringen mot AC som den skulle ha haft mot Erlabolaget. Det realistiska synsättet är emellertid att bortse från Erlabolaget som mellanhand.

XVII. Sammanfattning. E & L:s redovisningsfordran mot AC är enligt NJA 1959 s 128 att jämställa med en utestående varufordran.

Den omständigheten att AC ställt en del av influtna medel till E & L:s disposition ändrar inte karaktären av redovisningsfordringen beträffande det belopp som innestod vid konkursutbrottet.

Huruvida AC:s utbetalningar var välmotiverade eller ej inverkar inte på FPG:s förmånsrätt beträffande det kvarstående beloppet.

Även om det - med avvikelse från 1959 års rättsfall - skulle anses att redovisningsfordringen inte skall likställas med en utestående varufordran måste det avgörande vara att administrationskontot aldrig stått till gäldenärsföretagets disposition och att influtna medel tillförts kontot med redovisningsplikt för AC även i förhållande till FPG.

Huruvida AC:s utbetalningar till E & L var välmotiverade eller ej kan inte heller med denna utgångspunkt för bedömningen inverka på FPG:s förmånsrätt beträffande det kvarstående beloppet.

Riksskatteverket åberopade i HD ur Håstads promemoria från 1984 särskilt följande: - - - Som ovan flera gånger antytts kan företagsinteckningshavare slutligen tänkas göra anspråk på medel på ett administrationskonto under åberopande av lagen om redovisningsmedel (se Walin, Materiell konkursrätt s 111 med hänvisningar till boken Separationsrätt). Företagsinteckningshavaren antas hävda att AC mottagit betalning från gäldenärens kund med redovisningsskyldighet mot företagsinteckningshavarna. Det är klart att AC mottagit betalningarna från gäldenärens kunder med redovisningsskyldighet och att vederbörande redovisningsborgenär skulle ha separationsrätt, i fall AC blev insolvent. Redovisningslagen kan emellertid inte vara något argument för att företagsinteckningshavarna skall ha separationsrätt vid ackordsgäldenärens konkurs. Detta är ett problem som bör avgöras enligt ovan behandlade regler om överlåtelse, panträtt och surrogation - nota bene att gäldenärens och AC:s utfästelser mot företagsinteckningshavaren spelar roll inom ramen för dessa regler. Om man emellertid vid en tillämpning av överlåtelse-, pant- och surrogationsreglerna anser att AC inte i tillräcklig grad har företrätt företagsinteckningshavarnas intresse, vore det märkligt om man med åberopande av regler om redovisningsmedel skulle kunna vända upp och ner på den för ifrågavarande situation utmejslade intresseavvägning som cessions- och surrogationsreglerna innehåller.

Jag har därmed kommit fram till den punkt där det är dags att ta ställning till huruvida de speciella skäl som talar för att företagsinteckningshavarna bör ha separationsrätt eller förmånsrätt i medlen på AC:s administrationskonto är tillräckligt starka för att motivera en särlösning.

De allmänna skälen för ett sådant företräde är naturligtvis i första hand att det ofta ligger i borgenärernas gemensamma intresse att ett insolvent företag kan drivas under en rekonstruktionsperiod eller att företaget kan avvecklas under hand utan konkurs. Det torde vara ställt utom allt tvivel att möjligheten härtill inte sällan förutsätter att företagsinteckningshavarna kan få någon säkerhet som kompensation för den säkerhet de hade i företagets inventarier, varulager, maskiner och utestående kundfordringar, för att företagsinteckningshavarna inte skall sätta företaget i konkurs. Det bör emellertid observeras att det endast är vid större avyttringar av företagsintecknad egendom utan att samtidigt nya råvaror skaffas eller motsvarande värdeökning sker genom tillverkning som företagsinteckningshavarnas ställning hotas. (Jfr Arnesdotter, Om betalningsinställelse etc s 302.) Om driften fortsätter på normalt sätt under en ackordsförhandling, så investeras ju inkommande likvider åtminstone delvis i nya råvaror, och inneliggande varulager förädlas under det att löner och skatter knutna till produktionen betalas och nya kundfordringar uppstår. Är företaget förlustbringande, vilket naturligtvis är det vanliga, blir företagsinteckningarna visserligen sakta undergrävda, men några dramatiskt snabba försämringar behöver det inte vara fråga om. Om däremot företagsinteckningshavarna, mot vanligheten beträffande företagsinteckning, skulle tillerkännas förmånsrätt i gäldenärens bankmedel samtidigt som varulagret och kundfordringarna hålls på nästan oförändrad nivå, kan läget tvärtom bli det att företagsinteckningshavarnas ställning förstärks. Den helt normala avtappningen i samband med betalning av kundfordringar äger inte rum. På grund härav kan förmånsrätt för företagsinteckningshavarna i administrationskontot inte utan vidare betraktas som något önskvärt från allmän synpunkt. Man kan rentav ifrågasätta, om inte en pantförskrivning av ett administrationskonto skulle kunna angripas återvinningsvägen, fastän det är fråga om utbyte av säkerhet, genom att pantförskrivningen förbättrar en borgenärs ställning på andras bekostnad. En sådan återvinning blir emellertid onödig, om man drar slutsatsen att inga sådana entydiga speciella skäl för förmånsrätt i administrationskontot kan anföras att sådan förmånsrätt bör accepteras.

Nu står det visserligen i SE-bankens aktuella pantsättningsvillkor att panträtten endast syftar till att bibehålla banken vid dess rätt. Sedan tilläggs dock i samma mening: "och icke innebära ett gynnande av banken på bekostnad av sådana borgenärer, vilkas fordringar skolat utgå med bättre förmånsrätt". Därmed hindrar inte pantsättningsavtalet att banken förstärker sin ställning i förhållande till borgenärer med allmän förmånsrätt eller oprioriterade borgenärer.

I denna allmänna diskussion av önskvärdheten av att underlätta underhandsuppgörelser bör emellertid också uppmärksammas, vilka möjligheter som föreligger att på annat sätt ge företagsinteckningshavare säkerhet under avvecklingen. Det visar sig då att flera andra utvägar står till buds, och det är inte alls nödvändigt att företagsinteckningshavare har förmånsrätt i administrationskonton med den konstruktion dessa har i den aktuella tvisten för att företagsinteckningshavarnas rätt skall kunna tryggas under avveckling utan konkurs.

Till att börja med är det inget som hindrar att gäldenären på företagsinteckningshavaren överlåter sin fordran hos en eller flera kunder, varefter dessa betalar sin skuld direkt till företagsinteckningshavaren. Även om betalning sker i förtid, med ovanliga betalningsmedel eller avsevärt försämrar gäldenärens ekonomiska ställning, kan återvinning ändå inte ske, eftersom det generellt gällande nackdelsrekvisitet inte är uppfyllt (se - - - lagberedningens uttalanden 1968 och 1970). I litteraturen har t o m rekommenderats att en betalning som först går till gäldenären och därefter utan dröjsmål vidarebefordras till företagsinteckningshavaren skulle vara skyddad mot återvinning (se Burling i SvJT 1957 s 204 ff, Welamson, Konkursrätt s 212 och Walin i SvJT 1970 s 324 f; Walins hänvisning till redovisningsmedelslagen synes dock knappast befogad, eftersom gäldenären från början varit innehavare av fordringen och därför inte kan sägas ha mottagit förmögenhetsvärdet med redovisningsskyldighet). För egen del är jag något tveksam till om man skall sträcka skyddet mot återvinning så långt. Företagsinteckningshavarna har ju ingen förmånsrätt i kontanter hos gäldenären och därmed tummar man på en skarp gräns. Härtill kommer att införandet 1975 och 1976 av reglerna i 28 § KL och 11 kap 4 § BrB om att betalning av förfallen skatt aldrig är återvinningsbar och inte heller innebär mannamån mot borgenärer särskilt motiverades med att betalning av skatt aldrig är till förfång för någon annan borgenär, eftersom ingen (frånsett borgenärer med förmånsrätt enligt 10 § FRL) har bättre rätt än staten i kontanter (se NJA 111976 s 169 f och 358 f). Det förefaller mig mindre lämpligt att gäldenären skulle ha möjlighet att välja mellan att återvinningsfritt gynna antingen staten eller företagsinteckningshavarna.

Ett annat sätt att skydda en bank som är företagsinteckningshavare är att gäldenären genom anvisning till sina kunder ser till att betalningar för mottagna varor direkt går in på ett konto som gäldenären i eget namn öppnar hos företagsinteckningshavaren. I så fall kan företagsinteckningshavaren, om det blir konkurs, kvitta utan att återvinningsregeln i 121 § 4 st KL blir tillämplig, frånsett vad som tidigare anförts om nackdelsrekvisitet. Med denna uppläggning har gäldenären fri tillgång till pengarna på kontot, men gäldenären kan naturligtvis genom avtal med AC ställa sig under dennas tillsyn och dessutom tills vidare avsäga sig rätten att själv göra uttag på kontot för att öka borgenärernas tillit till betalningsinställelsen.

Ett tredje sätt innebär att gäldenärsföretaget ovillkorligen överlåter eller pantsätter ett visst minsta belopp på administrationskontot till företagsinteckningshavaren, vilket belopp inte får underskridas för uttag för den löpande driften. En sådan överlåtelse eller pantsättning bör anses giltig enligt normala sakrättsliga regler (trots NJA 1910 s 216), och den torde inte heller kunna återvinnas på grund av nackdelsrekvisitet, om fordringen före betalningen utgjorde företagsinteckningsunderlag och pengarna aldrig hamnat under gäldenärens rådighet.

En variant på samma tema är att AC lägger upp skilda konton för företagsinteckningshavare och för den löpande driften. Om det förstnämnda kontot byggs upp uteslutande av betalningar från kunder till gäldenären och betalningarna går direkt in på kontot och det dessutom överenskommits att administratorn skall inneha kontot för företagsinteckningshavarnas räkning, är det enligt NJA 1956 s 562 och 1959 s 128 liksom det färska målet från Stockholms TR (NJA 1987 s 105; red:s anm) klart att företagsinteckningshavarna har förmånsrätt i medlen.

En uppläggning av skilda konton - liksom det första alternativet med överlåtelse av vissa kundfordringar - tvingar parterna att i förväg bestämma vilka betalningar som skall reserveras för företagsinteckningshavarna och medför därför extra praktiska bekymmer jämfört med den ordning som praktiserats i den här aktuella tvisten. Med hänsyn till att företagsinteckningshavarna bör få en avsevärd andel av gäldenärens bankmedel endast om driften läggs ner och företaget avvecklas under ackordsutredningen, medan andelen bör vara obetydlig om driften under tiden fortsätter normalt, förefaller dock en sådan särskild eftertanke vara påkallad. En förutbestämd delning skulle också leda till ökad insyn för övriga borgenärer. Det vore med andra ord kanske rentav en fördel, om en rätt för företagsinteckningshavarna i gäldenärens kassa alltid prövades särskilt, när nu en sådan rätt inte föreligger under normala förhållanden. Fästes å andra sidan avgörande vikt vid att modellen måste vara praktiskt smidig för företagsinteckningshavaren och AC, står modellen, att överlåta eller pantsätta ett visst minsta belopp av vad som flyter in på administrationskontot till företagsinteckningshavaren, till buds.

Det i denna PM diskuterade problemet har vissa likheter med problemet, om företagsinteckningshavarna bör få tillgodogöra sig hela förädlingsvärdet, när företagsintecknad egendom förädlas under pågående konkurs, där HD som bekant i det s k Minitube-målet slog fast att en fördelning skall äga rum mellan företagsinteckningshavarna och konkursboets allmänna del (NJA 1982 s 900). Gentemot varje försämring av företagsinteckningshavarnas ställning under ackordsförhandling och konkurs åberopas lätt att företagsinteckningens värde som kreditunderlag minskar. Jag vill emellertid ifrågasätta om det vore någon nackdel att företagsinteckningshavarna, som genom sitt långsiktiga engagemang med gäldenären ofta är den borgenär som har bästa inblicken i gäldenärens affärsställning, får ett ordentligt incitament att bevaka utestående krediter och inte kan förlita sig på att ställningen ofta förstärks under upploppet på bekostnad av framför allt staten och leverantörer utan förmånsrätt. Jag vill allmänt hänvisa till en artikel av Braekhus, där denne argumenterade mot en föreslagen utvidgning av realsäkerheterna i Norge och t o m aktualiserade tanken att ingen borgenär skall få ha säkerhet för 100 procent av sin fordran (Realkreditt och personalkreditt, Fra kredittretten og andre rettsområder. 1978, s 238 ff).

Sammanfattningsvis finner jag att SE-banken enligt normala regler om överlåtelse, panträtt, surrogation och redovisningsmedel knappast bör åtnjuta separationsrätt eller förmånsrätt i medlen på AC:s administrationskonto med den här aktuella uppläggningen samt att inte heller allmänna överväganden talar för ett sådant företräde. I det sistnämnda hänseendet bör särskilt observeras att företagsinteckningshavaren ofta skulle stärka sin ställning under ackordsutredningen genom att företagsinteckningen skulle gälla i vad som är gäldenärens likvida medel och att åtskilliga andra modeller står till buds för att skydda företagsinteckningshavarna under ackordsutredningen på en mer normal nivå, utan att man behöver göra något våld på vanliga sakrättsliga principer.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Öhrström, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut, varvid liksom i fråga om HD:s beslut i referatet används de tidigare tillämpade, förkortade beteckningarna: Skäl. I samband med betalningsinställelsen ingicks mellan SE-banken, AC och företrädare för E & L ett s k administrationsavtal och inrättades i samband därmed dels ett administrationskonto - konto 64 - med AC som kontoinnehavare samt ytterligare ett konto - konto 25 - vilket såvitt framgår motsvarades av E & L:s tidigare checkkonto i SE-banken och till vilket företrädare för E & L hade viss förfoganderätt. Under tiden intill konkursutbrottet styrdes inflytande medel till kontot 64 samt därifrån, i den mån AC efter överläggningar med banken funnit anledning att ianspråktaga medel för E & L:s drift under avvecklingstiden, vidare över till kontot 25. - Under tiden intill konkursutbrottet inflöt till kontot 64 medel till ett sammanlagt belopp av 3 185 071 kr, varav betalning för kundfordringar till ett belopp av 3 005 935 kr samt likvider för diskonterade kundväxlar till ett belopp av 37 784 kr samt vissa andra inbetalningar. Utgifterna för företagets fortsatta drift under den angivna tiden uppgick till sammanlagt 1 103 095 kr. Vid konkursutbrottet återstod således en behållning om 2 081 976 kr, vilken utan att åtskillnad gjorts mellan medel innestående på olika konton till konkursförvaltaren redovisats som dels en redovisningsfordran om 2 021 484 kr dels likvida medel till ett belopp av 60 492 kr. - FPG har i TR:n slutligen bestämt sin talan med utgångspunkt i att ett sammanlagt belopp om 258 088 kr 45 öre icke kan betraktas som surrogat för företagsintecknad egendom. Av beloppet har 1 990 kr utgjort likvid för icke företagsintecknad egendom, 116 470 kr utgjort medel som influtit från E & L och som uppburits vid direktförsäljning samt slutligen 139 628 kr 45 öre utgjorts av till E & L:s postgirokonto erlagda betalningar för utestående kundfordringar och som inte utan dröjsmål överförts till administrationskontot eller som direkt använts för företagets fortsatta drift. Denna beräkning har som sådan lämnats obestridd av staten. Vidare har FPG i HovR:n förklarat sig inte vidare hävda att till kontot 25 överförda medel utgjort surrogat för företagsintecknad egendom.

Med utgångspunkt i de ställningstaganden som redovisats i rättsfallen NJA 1959 s 128 och NJA 1987 s 105 gör HD beträffande spörsmålet om FPG:s förmånsrätt på grund av företagsinteckning omfattat de medel som under tiden från betalningsinställelsen d 7 dec 1981 till konkursutbrottet d 15 febr 1982 i övrigt influtit som betalning för utestående kundfordringar följande överväganden:

Ackordscentralernas verksamhet är inriktad på att objektivt och i en ordning som iakttar samtliga berörda intressen utreda möjligheterna för en gäldenär att genom underhandsackord med borgenärerna undvika konkurs. Denna inriktning måste antagas förutsatt jämväl av gäldenär som begär ackordscentrals biträde att utreda förhållandena i samband med betalningsinställelse. Det föreligger mot denna bakgrund inga betänkligheter i att - även om något godmansförordnande inte lämnats - utgå ifrån att AC i det nu föreliggande fallet oaktat något uttryckligt uppdrag inte förelegat såsom negotiorum gestor företrätt FPG:s intressen.

Avgörande för frågan huruvida de vid konkursutbrottet på administrationskontot behållna medlen skall betraktas som ett E & L:s banktillgodohavande, i vilket förmånsrätt på grund av företagsinteckning inte kan göras gällande, eller kan anses utgöra surrogat för kundfordringarna i vilket den särskilda förmånsrätten består är (jfr här förut angivna rättsfall) huruvida de till administrationskontot inbetalade medlen kan anses ha varit undandragna E & L:s rådighet. Till skillnad från de förhållanden som förelåg i NJA 1987 s 105, där influtna medel avsåg försäljning av hela den företagsintecknade verksamheten och vederlaget vida översteg den med företagsinteckning säkerställda fordran, är i det förevarande fallet fråga om inbetalningar av utestående kundfordringar till ett sammanlagt belopp som avsevärt understeg redan SE-bankens med bästa rätt förenade fordringar. Vad som av de inbetalade medlen under AC:s ledning använts för E & L:s fortsatta drift har alltså inneburit en inskränkning i företagsinteckningshavarnas rätt. Med beaktande emellertid av den inledningsvis antagna synen på ackordscentralernas verksamhet och det förhållandet att SE-banken genom administrationsavtalet skaffat sig ett bestämmande inflytande över dispositionen av de på administrationskontot influtna medlen, ett inflytande som inte medfört kränkning av borgenär med lika eller bättre rätt än bankens, får omständigheterna anses vara sådana att de vid konkursutbrottet på kontot kvarstående medlen i den mån dessa motsvarats av betalningar direkt till kontot för utestående kundfordringar, vid diskontering av kundväxlar uppburna medel samt vad som överförts genom postgirotömningar från Erlabolaget bibehållit karaktären av surrogat för motsvarande kundfordringar och ingick därmed vid konkursutbrottet alltjämt i den företagsintecknade egendomen. Den omständigheten att även andra medel influtit på administrationskontot föranleder inte till annan bedömning, eftersom de olika betalningarna lätt måste kunna urskiljas och bestämmas med ledning av AC:s bokföring.

Nytt utdelningsförslag bör, med iakttagande av vad sålunda anförts, upprättas av konkursförvaltaren.

HD:s avgörande. Med undanröjande av underinstansernas beslut och förslaget till slututdelning i konkursen återförvisar HD frågan om slututdelning till konkursförvaltaren som har att med iakttagande av vad HD anfört i saken upprätta nytt förslag till slututdelning.

HD (JustR:n Bengtsson, Magnusson, Lars Å Beckman och Munck, referent) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Enligt det s k administrationsavtal som ingicks i samband med att E & L inställde sina betalningar (bilaga 1 till TR:ns beslut) hade SE- banken som villkor för att medverka till en avveckling av bolagets verksamhet utan konkurs uppställt kravet att avvecklingen skulle verkställas så att banken bibehölls vid sin förmånsrätt på grund av sitt innehav av företagsinteckningar. Avtalet innebar bl a att all försäljning av egendom och inkassering av fordringar som omfattades av företagsinteckning skulle ske genom AC och att AC skulle tillse att samtliga härvid inflytande medel inbetalades direkt till ett i centralens namn öppnat konto hos banken. E & L bemyndigade AC att begagna de på kontot inflytande medlen för gäldande av dess skulder och täckande av utgifter under avvecklingstiden. Banken förband sig å sin sida att medge AC rätt att från kontot lyfta de belopp som fordrades för vissa angivna sådana ändamål, varvid banken dock förbehöll sig rätt att pröva medelsbehovet. Genom avtalet pantsatte E & L som säkerhet för sina förbindelser till banken sin redovisningsfordran hos AC, varvid banken skulle äga rätt till panten intill de belopp och i den ordning som motsvarades av bankens rätt enligt företagsinteckningar.

För det fall att andra innehavare av företagsinteckningar än banken önskade biträda administrationsavtalet föreskrevs i avtalet att dessa i och med att avtalet undertecknades skulle anses erhålla motsvarande panträtt i redovisningsfordringen hos AC. Företagsinteckningshavare som biträdde avtalet bemyndigade enligt detta banken att lämna medgivande till disposition av medel för företagets räkning samt godkände de bedömningar banken därvid kunde komma att göra.

FPG - som inte underskrivit eller eljest uttryckligen tillträtt administrationsavtalet - har i målet ej gjort gällande att FPG vid E & L:s konkurs hade panträtt i bolagets redovisningsfordran gentemot AC till säkerhet för sin egen fordran mot bolaget. FPG har emellertid med hänvisning till sitt innehav av företagsinteckningar gjort anspråk på förmånsrätt enligt 5 § 1 st 2 FRL i redovisningsfordringen. Enligt vad som får anses framgå av utredningen uppgick denna fordran vid konkursutbrottet till 2021 484 kr, motsvarande vad som då innestod på det i AC:s namn öppnade kontot 64 hos SE-banken i Göteborg. Enligt FPG:s inställning vid TR:n skall dock viss avräkning göras för belopp som av olika skäl inte kan anses vara omfattade av företagsinteckning.

I målet får anses ostridigt att medlen på kontot, efter den avräkning som FPG angett, motsvarar vederlag för fordringar som enligt 4 § 1 st 6 lagen (1966:454) om företagsinteckning omfattades av företagsinteckning.

Vid bedömningen av frågan huruvida FPG äger åtnjuta den yrkade förmånsrätten är det av betydelse om medlen på kontot och därmed även redovisningsfordringen hade undandragits E & L:s rådighet (se NJA 1956 s 562, 1959 s 128 och 1987 s 105). Det är därvid klarlagt att bolaget till följd av avtalet inte självt hade omedelbar tillgång till medlen på kontot, men fråga uppkommer om AC:s befogenhet att begagna medlen till utbetalningar för bolagets räkning skall anses ha medfört att kontot likväl stod till bolagets faktiska disposition.

Ett huvudsyfte med administrationsavtalet var enligt dess lydelse att SE-banken under avvecklingstiden skulle bibehållas vid sin förmånsrätt på grund av de företagsinteckningar som banken innehade. Det stod vidare fritt för andra innehavare av företagsinteckningar att när som helst biträda avtalet. För sådant fall har avtalet tydligen syftat till att tillförsäkra dessa samma rätt som banken, låt vara att det skulle ankomma på banken ensam att på inteckningshavarnas sida pröva frågor om disposition av medel för E & L:s räkning.

Med hänsyn till avtalets syfte och innehåll får det anses att AC, vid begagnandet av sin befogenhet att göra uttag från kontot för bolagets räkning, haft att beakta inte bara E & L:s utan även företagsinteckningshavarnas intressen på ett sådant sätt att dessa ej i händelse av konkurs skulle åsamkas någon väsentlig förlust genom försöket att avveckla verksamheten. Detta måste antas ha gällt även i fråga om inteckningshavare som i likhet med FPG inte uttryckligen biträtt avtalet, i FPG:s fall så mycket mera som FPG ostridigt hållit fortlöpande kontakt med AC och dess anspråk alltså var kända för denna. Det får också förutsättas att AC uppfattat sin ställning enligt avtalet på sätt som nu har angetts.

AC:s åtaganden har självfallet inte kunnat innebära någon garanti för att kontot skulle komma att tillföras medel i sådan omfattning att de skulle förslå till att täcka företagsinteckningshavarnas fordringar. Inte heller kan det ha åsyftats att AC:s befogenhet att göra uttag skulle vara beroende av att inteckningshavarnas fordringar var och även efter uttaget förblev täckta av medlen på kontot; en sådan ordning skulle uppenbarligen i praktiken ha medfört att avvecklingen knappast hade blivit möjlig att genomföra och för övrigt ha kunnat innebära att företagsinteckningshavarna gynnats på ett sätt som stämmer mindre väl med företagsinteckningsinstitutets karaktär. Befogenheten för AC att göra uttag för sådana ändamål som avsågs i administrationsavtalet måste emellertid anses ha varit begränsad genom centralens skyldighet att iaktta inteckningshavarnas intressen, låt vara att begränsningen inte fått någon beloppsmässigt fixerad innebörd utan till sitt innehåll blev beroende av de avvägningar som gjordes utifrån den vid varje tillfälle föreliggande ekonomiska situationen. Banken måste för övrigt på avtalet ha kunnat grunda en befogenhet att, i eget eller annan inteckningshavares intresse, vägra sitt godkännande till uttag som enligt dess mening skulle innebära att nämnda begränsning sattes åsido.

Vid nu angivna förhållanden får E & L genom administrationsavtalet anses ha blivit på sådant sätt avskuret från rådigheten över medlen på kontot, att den häremot svarande redovisningsfordringen ingick i den företagsintecknade egendomen i den mån medlen motsvarade vederlag för fordringar som före betalningen omfattades av inteckningarna. Den omständigheten att även andra medel influtit på kontot kan inte föranleda till någon annan bedömning. Det har inte framkommit annat än att de överföringar eller andra uttag från kontot som gjorts stått i överensstämmelse med avtalets syfte. FPG:s förmånsrätt omfattar till följd härav den ifrågavarande redovisningsfordringen.

Trots att sålunda utdelning till FPG skall beräknas efter de principer som förvaltaren tillämpat bör ärendet återförvisas till denne för de jämkningar som föranleds av att viss avräkning skall göras från redovisningsfordringens belopp. Enligt FPG:s vid huvudförhandlingen i TR:n lämnade uppgifter, mot vilka riksskatteverket inte har riktat någon erinran, skall avräkning i sådant hänseende göras med 258 088 kr 45 öre. Av handlingarna i förevarande mål framgår dock ej klart om nämnda belopp i sin helhet skall avräknas från redovisningsfordringen eller avräkning delvis skett genom att FPG i HovR:n frånfallit sitt anspråk på förmånsrätt i fråga om medel som innestått på det i TR:ns beslut nämnda konto 25. Frågan härom får tas upp av konkursförvaltaren i samband med upprättandet av nytt utdelningsförslag.

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut i huvudsaken förklarar HD att den förmånsrätt enligt 5 § 1 st 2 FRL (1970:979) som följer med den av FPG bevakade fordringen i AB E. & L.s konkurs omfattar - efter viss avräkning - en bolaget vid konkursutbrottet tillkommande redovisningsfordran om 2 021 484 kr gentemot Ackordscentralen för Västra Sverige.

JustR Lambe var skiljaktig och anförde: Banken har förbundit sig i administrationsavtalet att medge uttag från konto 64 för vissa angivna ändamål. Härigenom får banken i praktiken anses ha avhänt sig möjligheten att vägra utbetalning i de fall bolaget kunnat visa sig ha ett medelsbehov av angivet slag. Vad som framkommit i målet om administrationsavtalets tillämpning talar t o m för att överföringarna från konto 64 till konto 25 i viss utsträckning skett utan någon prövning av banken. Bolaget har alltså inte saknat möjlighet att - genom förmedling av AC - disponera över kontomedlen och därmed över redovisningsfordringen. Genom att medlen varit på angivet sätt åtkomliga för bolaget är det inte möjligt att, med tillämpning av principerna om surrogation, anse medlen ha trätt i stället för kundfordringarna. Mot bakgrund härav omfattas bolagets ifrågavarande redovisningsfordran på AC inte av den förmånsrätt som följer med FPG:s företagsinteckningar. HovR:ns beslut skall alltså fastställas.

Centrum-Expressen i Göteborg AB (bolaget) bedrev expressbyråverksamhet, innefattande flyttningar, lagerhantering och åkerirörelse samt därmed förenlig verksamhet. När bolaget d 4 febr 1983 inställde sina betalningar, uppdrogs åt Ackordscentralen för Västra Sverige (AC) att handha betalningsinställelsen.

Skandinaviska Enskilda Banken (banken) hade på grund av ställda krediter företagsinteckningar i bolaget med bästa rätt till ett belopp om 450 000 kr.

I samband med betalningsinställelsen träffades ett avtal mellan bolaget och banken med anledning av att bolaget begärt bankens medverkan till en avveckling av sin verksamhet. Avtalet - i fortsättningen benämnt administrationsavtalet - var i allt väsentligt av samma lydelse som det under I återgivna avtalet och med en motsvarande påteckning av AC.

I enlighet med vad som angivits i administrationsavtalet öppnades ett bankkonto - i fortsättningen benämnt administrationskontot - i AC:s namn hos bankens kontor i Hisings Kärra. På kontot insattes fortlöpande medel som inflöt vid indrivning av utestående fordringar. Från kontot uttogs belopp för betalning av bl a löner till anställda hos bolaget och arvode till AC.

Bolaget försattes d 22 febr 1983 efter egen ansökan i konkurs enligt 185 § 1 st 2 då gällande KL vid Göteborgs TR. I konkursbouppteckningen upptogs bland bolagets tillgångar behållningen på administrationskontot, 21 389 kr 60 öre. Enligt konkursbouppteckningen hade banken en fordran mot bolaget om 355 033 kr 47 öre med särskild förmånsrätt på grund av företagsinteckningar och staten fordringar om 133 863 kr med förmånsrätt enligt 11 § och 12 §förmånsrättslagen (FRL).

Sedan konkursdomaren d 31 maj 1983 förordnat att konkursen skulle fortsätta enligt 185 e § KL, föreslog konkursförvaltaren, advokaten Christer Arnewid, i ett första, d 30 maj 1985 dagtecknat utdelningsförslag att de 24 459 kr 60 öre (21 389 kr 60 öre jämte 3 070 kr i ränta), som vid konkursutbrottet innestod på administrationskontot, skulle enligt 4 § FRL utdelas till banken med stöd av pantsättningen i administrationsavtalet. I andra hand föreslog förvaltaren att beloppet skulle utdelas till banken enligt 5 § 2 samma lag med stöd av avtalet och bankens företagsinteckning. Enligt förslaget skulle vidare utdelning ske till viss borgenär med tillämpning av 5 § 1 FRL samt återstoden av de för utdelning tillgängliga medlen, 91 889 kr 35 öre, tillfalla banken enligt 5 § 2 samma lag.

Staten framställde invändning mot utdelningsförslaget och yrkade att utdelningen till banken skulle minskas med beloppet på administrationskontot och att dessa medel i stället skulle utdelas till staten som borgenär med förmånsrätt enligt 11 § FRL.

Banken bestred bifall till statens yrkande och hemställde att utdelningsförslaget skulle fastställas.

Konkursdomaren (rådmannen Ström) uttalade i beslut d 8 okt 1985 - efter en redogörelse för innehållet i administrationsavtalet - bl a följande: Enligt avtalet har bolaget bemyndigat administratorn att begagna på kontot inflytande medel för betalning av bolagets skulder och täckande av utgifter under avvecklingen. Administratorn har vidare ägt rätt gentemot banken att med medel som influtit på kontot betala bolagets löpande utgifter under betalningsinställelsetiden. Den prövningsrätt som banken har förbehållit sig i avtalet synes endast ha syftat till att tillförsäkra banken en viss kontroll av administratorns utbetalningar. - Konkursdomaren finner med hänsyn till anförda förhållanden att bolaget genom administratorn i praktiken fått i stort sett fri förfoganderätt till medlen på kontot. Bolaget har därmed även fått motsvarande möjlighet att påverka sin redovisningsfordran hos administratorn. Någon giltig pantsättning kan vid sådant förhållande inte anses ha ägt rum. Vad härefter gäller frågan om pengarna på kontot kan vara föremål för företagsinteckning finner konkursdomaren följande omständigheter vara att beakta. Enligt 4 § lagen om företagsinteckning omfattas inte likvida medel av företagsinteckning. Detta gäller även i de fall medlen härrör från influtna kundfordringar. Eftersom medlen i praktiken stått till bolagets förfogande kan de inte heller enligt normala regler om surrogation anses omfattas av företagsinteckning. - Konkursdomaren finner på anförda skäl att medlen på administrationskontot inte skall utdelas till banken som panträttshavare eller innehavare av företagsinteckning jämlikt 4 § respektive 5 § 2 FRL.

Genom beslutet d 8 okt 1985 återförvisade konkursdomaren utdelningsförslaget till konkursförvaltaren för upprättande av nytt förslag.

Förvaltaren upprättade d 10 okt 1985 ett nytt utdelningsförslag. Detta förslag innebar - förutom viss utdelning enligt 5 § 1 FRL - att banken erhöll 97 085 kr 50 öre med tillämpning av 5 § 2 samma lag och staten 21 354 kr 45 öre med tillämpning av 11 § nämnda lag.

Banken gjorde invändning mot det nya förslaget och yrkade att "hela det för utdelning tillgängliga beloppet" skulle utdelas till banken samt anförde följande: Enligt avtalet hade bolaget till banken pantförskrivit sin redovisningsfordran hos administratorn och denne ägde inte utan bankens medgivande disponera över på kontot innestående medel. I det aktuella fallet har hanteringen tillgått så att banken omhänderhaft och prövat varje utbetalning på kontot som administratorn påyrkat. Kontot har i sedvanlig ordning varit spärrat för uttag. Sålunda har inte administratorn - och än mindre bolaget - haft förfoganderätt över kontot. Endast banken har haft kontroll över kontot och administratorn har haft att redovisa till banken. - Banken gör gällande att på administrationskontot innestående medel omfattades av den i administrationsavtalet upptagna pantförskrivningen till banken. I andra hand hävdar banken att administrationsavtalet innebär att på kontot influtna medel, som i sin helhet härrör från kundfordringar, omfattas av till banken pantförskrivna företagsinteckningar.

Genom beslut d 22 nov 1985 fastställde konkursdomaren (rådmannen Ström) utdelningsförslaget av d 10 okt 1985 och anförde som skäl härför vad som uttalats i beslutet d 8 okt 1985.

Banken anförde besvär i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att HovR:n med upphävande av konkursdomarens beslut d 22 nov 1985 måtte fastställa att utdelning skulle ske i enlighet med konkursförvaltarens d 30 maj 1985 dagtecknade utdelningsförslag.

Riksskatteverket bestred ändring.

HovR:n (hovrättspresidenten Lindh och hovrättsrådet Ståhlgren, referent) anförde i slutligt beslut d 27 jan 1988, varvid i referatet använts de tidigare tillämpade, förkortade beteckningarna:

Skäl. Banken har i HovR:n utvecklat sin talan i huvudsaklig överensstämmelse med vad som skett vid TR:n samt har tillagt: TR:ns uttalande att bolaget genom administratorn i praktiken fått i stort sett fri förfoganderätt till medlen på kontot och att bolaget därmed även fått motsvarande möjlighet att påverka sin redovisningsfordran hos administratorn stämmer ej med verkligheten. Medlen har varit spärrade och har hanterats av banken i samråd med administratorn. Ingen utbetalning kunde ske utan bankens uttryckliga godkännande. Enligt avtalet hade administratorn skyldigheter både mot bolaget och mot banken. TR:n synes felaktigt ha betraktat administratorn som representant för bolaget. - Av punkt 3 i administrationsavtalet framgår att bankens panträtt begränsades till det belopp som motsvarade vad banken såsom innehavare av företagsinteckning skulle ha erhållit i utdelning vid konkurs. På grund av denna begränsning har banken av praktiska skäl låtit administratorn redovisa de spärrade medlen till konkursförvaltaren i stället för till banken. Förvaltaren hade att beräkna storleken av den utdelning banken enligt gällande regler kunde erhålla på grund av de till banken pantsatta företagsinteckningarna. Banken kunde i stället ha valt att - såsom skett i vissa andra fall - begära redovisning till banken som panthavare. Banken hade emellertid i det nu föreliggande fallet förtroende för administratorn och förvaltaren och ansåg därför det förstnämnda förfaringssättet lämpligare. Eftersom pantsättaren inte haft möjlighet att förfoga över panten, har förutsättningar förelegat för en korrekt pantsättning.

Riksskatteverket har i förklaring anfört följande: En mot övriga borgenärer giltig pantsättning har inte kommit till stånd i samband med undertecknandet av administrationsavtalet. Någon giltig panträtt kan inte heller anses ha upprätthållits genom det sätt varpå banken utövat sin prövningsrätt enligt avtalet. De omtvistade medlen omfattas inte heller av företagsinteckning. - Administratorn har fått sitt uppdrag av gäldenären/pantsättaren. Eftersom han är dennes syssloman kan gäldenären när som helst återkalla uppdraget. Administratorn är ej bunden i förhållande till banken om uppdraget återkallas. Administratorn har enligt avtalet rätt att i erforderlig utsträckning för rörelsens fortsättande disponera behållningen på administrationskontot. Denna långtgående dispositionsrätt för gäldenären respektive hans syssloman innebär att ingen egentlig - i vart fall inte någon tillräckligt långtgående - inskränkning i gäldenärens rätt åstadkommits för att en mot övriga fordringsägare giltig panträtt skall ha uppkommit. Även i den praktiska tillämpningen av avtalet torde föreligga avvikelser från föresatserna om bankens prövning av utbetalningar från kontot. Enligt uppgift från AC har man där på gäldenärens begäran utanordnat erforderliga belopp från banken utan att banken begärt att få veta respektive faktiskt fått veta det närmare ändamålet med utbetalningarna eller på annat sätt begärt redovisning av hur medlen använts. AC har inte heller i samband med utbetalningarna haft kontakt med beslutsfattare på mer central nivå än på det lokala bankkontoret i Hisings Kärra. Även om avtalet i sig skulle konstituera giltig panträtt har denna icke bestått på grund av den alltför ringa inskränkningen i pantsättarens faktiska dispositionsrätt till medlen. Medlen på kontot har influtit på utestående kundfordringar. När sådana fordringar förvandlas till kontant likvid eller till bank- respektive postgirotillgodohavande, upphör medlen att vara underlag för företagsinteckningar.

Banken har till styrkande av sitt påstående att varken administratorn eller bolaget kunnat disponera över kontot utan bankens uttryckliga medverkan åberopat vissa allegat, utvisande insättningar på och uttag från administrationskontot, av vilka allegat enligt banken framgår att uttag från kontot handlagts av kreditregleringsavdelningen vid bankens centralkontor i Göteborg.

Med anledning av riksskatteverkets påstående att utan bankens hörande 5 000 kr tagits ut från administrationskontot och att detta belopp avsett kontanta medel för löpande kontanta utbetalningar, har banken åberopat en handling, på vilken - enligt vad banken gjort gällande - en tjänsteman vid kreditregleringsavdelningen gjort en anteckning om godkännande av uttaget.

Vid muntligt förhör har på parternas begäran vittnesförhör ägt rum med företagsjuristen vid AC L-O.J., som har berättat: Vid tidpunkten för upprättandet av administrationsavtalet var denna typ av avtal vanligt förekommande. I det nu aktuella fallet insattes influtna medel på ett i administratorns namn upplagt konto hos bankens lokalkontor i Hisings Kärra. Det skedde endast ett fåtal transaktioner på kontot, eftersom betalningsinställelsetiden var kort, knappt tre veckor. Från kontot har endast tre uttag gjorts. J. har medverkat vid två av dessa. Det första avsåg ett arvode till AC om 3 000 kr. Ett andra uttag på 5 000 kr skedde för att fylla på bolagets kontantkassa och medlen skulle användas för löpande utgifter. Bolagets företrädare hade då vänt sig till J-O.C. och meddelat att bolaget hade behov av pengar. J-O.C. hade därefter tagit kontakt med banken. J-O.C. kan ej redogöra närmare för vad som hände vid detta sitt samtal med banken. Det normala är att AC vid en sådan kontakt med banken redogör - mer eller mindre ingående - för vad pengarna skall användas till samt omtalar att AC godkänt uttaget. Banken ger därefter klartecken för utbetalning. I det nu aktuella fallet skedde uttaget på bankkontoret i Hisings Kärra. Han vet ej om han före uttaget hade kontakt med kreditregleringsavdelningen vid centralkontoret i Göteborg. Vad gäller den av banken åberopade anteckningen, enligt vilken transaktionen föregåtts av telefonsamtal mellan J-O.C. och U-B.L. på kreditregleringsavdelningen, så är det möjligt att han varit i kontakt med henne innan uttaget skedde. Det är även tänkbart att han endast talat med kassapersonal vid kontoret i Hisings Kärra och att denna personal i sin tur haft kontakt med U-B.L.. Från kontot har vidare gjorts ett uttag om 20 000 kr, vilket avsåg löner. J-O.C. medverkade ej vid denna transaktion.

HovR:n gör följande bedömning.

Banken har som grund för sitt anspråk på förmånsrätt i första hand gjort gällande att banken genom administrationsavtalet tillförsäkrat sig panträtt till medlen på administrationskontot. Riksskatteverket har invänt att någon giltig pantsättning inte kommit till stånd och att den i vart fall upphört att gälla till följd av de transaktioner som förekommit på kontot.

I det praktiska rättslivet har i olika sammanhang framhållits de svårigheter som uppstår i samband med avveckling av företag på obestånd, särskilt vid ackordsförhandling, genom att en förmånsrätt för företagsinteckning inte gäller i kassamedel och banktillgodohavanden (se t ex SvJT 1957 s 204 f). Förslag att inteckningsunderlaget skall vidgas till att avse även sådana medel har inte lett till lagstiftning (se t ex SOU 1981:76 s 77 f och prop 1983/84:128 s 42 ff). Administrationsavtal av det slag varom i målet är fråga syftar till att vid en företagsavveckling göra det möjligt för företagsinteckningsinnehavare att avvakta en utredning om ackord och därmed bidra till att avvecklingen kan ske under sådana former att det kan bli möjligt att förhindra eller åtminstone motverka den värdeförstöring och andra olägenheter som erfarenhetsmässigt är förknippade med en konkurs. Nu ifrågavarande administrationsavtal - som träffats mellan gäldenärsbelaget, en bank och AC med anledning av att bolaget begärt bankens medverkan till en avveckling av sin verksamhet - bör ses mot denna bakgrund.

Genom avtalet har överenskommits att administratorn - AC - inte skall äga disponera de pantsatta, på administrationskontot innestående medlen utan bankens medgivande. Banken har visserligen förbundit sig att medge administratorn rätt att från kontot lyfta de belopp som behövts för vissa löpande utgifter m m men har uttryckligen förbehållit sig att månatligen pröva bolagets behov av medel för avsedda ändamål.

Avtalet får anses innebära att gäldenärsbolaget avskurits från sin förfoganderätt till de pantsatta medlen. Bankens förfoganderätt till panten har varit inskränkt genom administratorns dispositionsrätt till kontot såvitt gällt vissa löpande utgifter. Det för banken väsentliga momentet i pantavtalet nämligen storleken av administrationskontot, har dock oinskränkt legat under bankens kontroll. På grund av det anförda och då pantsättningen blivit synbar för tredje man finner HovR:n att en giltig pantsättning har kommit till stånd.

Utredningen i målet visar att banken prövat varje uttag från administrationskontot. Statens invändning i andra hand att panträtten ej vidmakthållits kan därför ej vinna bifall.

Bankens besvär skall sålunda bifallas och det klandrade utdelningsförslaget i följd därav undanröjas.

HovR:ns avgörande. Med ändring av TR:ns beslut förklarar HovR:n att förmånsrätt enligt 4 § 2 FRL (1970:979) följer med den av Skandinaviska Enskilda Banken bevakade fordringen såvitt avser på ackordscentralens redovisningskonto vid konkursutbrottet innestående 24 459 kr 60 öre jämte ränta.

HovR:n undanröjer det klandrade utdelningsförslaget i följd varav konkursförvaltaren har att upprätta nytt utdelningsförslag med iakttagande av vad ovan sagts.

Hovrättsrådet Wessman, med vilken hovrättslagmannen Malmström instämde, var av skiljaktig mening och anförde: Banken har som grund - - - se HovR:ns beslut - - - förekommit på kontot.

Av utredningen i målet framgår att de fordringar banken bevakat i konkursen till sitt sammanlagda belopp vida överstiger vad banken haft säkerhet för genom företagsinteckning och genom pantsättningen av bolagets redovisningsfordran på de medel, vilka kunde inflyta på administrationskontot vid försäljning av egendom och inkassering av fordringar som omfattas av företagsintecking.

För att en giltig och bestående pantsättning skall anses föreligga krävs i princip främst att pantsättaren avsagt sig all rätt att förfoga över panten.

Av det åberopade administrationsavtalet framgår att banken utfäst sig att tillåta uttag av de pantsatta, på administrationskontot innestående medlen för betalning av kostnader som var oundgängliga i samband med bolagets avveckling. Detta innebär att banken inte skulle ha kunnat vägra en utbetalning från kontot så snart bolaget kunde visa sig ha ett medelsbehov av angivet slag. Visserligen skulle enligt avtalet initiativ till sådana dispositioner av det pantsatta tillgodohavandet få tas endast av AC och uttag skulle inte få ske förrän efter bankens behovsprövning och medgivande vid varje särskilt tillfälle. AC är emellertid inte bara bankens utan också bolagets uppdragstagare och har inte intagit ställning av god man enligt 4 § ackordslagen, varmed följt skyldighet att iaktta borgenärernas bästa. Kontrollen enligt avtalet är därför varken till sitt tema eller sin praktiska utformning sådan att pantsättaren kan anses ha saknat rätt att disponera över de pantsatta medlen.

Frågan kan emellertid ställas om inte i förevarande mål föreligger särskilda förhållanden och intressen av sådan vikt att de - vid en närmare avvägning mot det intresse av att förhindra skentransaktioner, som torde utgöra den väsentliga grunden för det principiella kravet på att pantsättaren inte får råda över panten - kunde motivera ett undantag från detta krav.

I betraktande skulle sålunda kunna komma att de medel som den pantsatta fordran avser står inne på ett bankkonto och att panthavaren är en bank. Det kunde vidare synas angeläget att företagshypotekets ställning som kreditsäkerhetsinstrument inte försvagas. Det vore också önskvärt att avvecklingen av ett bolag på obestånd tillåts ske under sådana former att det blir möjligt att förhindra eller åtminstone motverka den värdeförstöring och de andra olägenheter som erfarenhetsmässigt är förknippade med en konkurs, ett önskemål som banken här uppenbarligen sökt gå till mötes genom administrationsavtalet.

Förekomsten av administrationsavtal av det slag varom fråga är i målet torde huvudsakligen ha sin grund i det förhållandet att kassamedel och banktillgodohavanden inte omfattas av ett företagshypotek. I sitt slutbetänkande Företagshypotek (SOU 1981:76 s 77 f) föreslog utredningen angående företagsinteckning att inteckningsunderlaget skulle vidgas till att omfatta även sådana medel. I förslaget till lag om företagshypotek m m (prop 1983/84:128 s 42 ff) förklarade emellertid departementschefen - med hänvisning till pågående överväganden rörande det framtida förmånsrättsliga förhållandet mellan olika borgenärsgrupper - att han inte för det dåvarande var beredd att föreslå en utvidgning av inteckningsunderlaget till kassa- och banktillgodohavanden. Någon närmare upplysning om huruvida och när frågan om en utvidgning av underlaget för företagshypoteken kan komma att tas på nytt torde inte stå att vinna.

Vad nu sagts skulle kunna ge skäl att godta pantsättning genom administrationsavtal. Det är emellertid inte tillfredsställande att en önskan att tillgodose berörda intressen skall behöva leda till avtal vilka såsom det förevarande har en sådan karaktär av konstruktion. I detta hänseende kan nämnas t ex att den omständigheten att banken genom avtalet betingat sig en panträtt, dvs en säkerhet med bättre förmånsrätt än företagshypoteket, nödvändiggjort - tydligen till förekommande av en återvinningssituation - en klausul av innehåll att avtalets syfte endast är att bibehålla banken vid dess förmånsrätt på grund av företagshypoteket och inte att gynna banken på andra borgenärers bekostnad. Den rättsliga betydelsen av denna klausul för andra än avtalsparterna måste anses oviss; sålunda har konkursförvaltaren i sitt första utdelningsförslag varit så tveksam angående bankens förmånsrätt att han sett sig föranlåten att redovisa alternativa utdelningsförslag, av vilka det första alternativet inneburit att banken tillerkänts förmånsrätt enligt 4 § FRL. Vidare kan nämnas att AC enligt avtalet är uppdragstagare åt både bolaget och banken, vilka parter rimligen inte kan ha helt sammanfallande intressen. Mera allmänt torde kunna sägas att man med denna konstruktion utanför lagstiftningen sökt tillskapa ett nytt och till sina konsekvenser inte allsidigt belyst och överblickbart kreditsäkerhetsinstrument.

Vid övervägande av de olika intressen som synes göra sig gällande i sammanhanget kan jag inte finna tillräcklig anledning att i förevarande fall göra undantag från kravet på att en panthavare skall ha avhänt sig all rätt att förfoga över panten för att en pantsättning skall bli giltig. Då såsom tidigare angivits så inte skett, kan banken inte vinna bifall till sina besvär på förstahandsgrunden.

Vidkommande härefter bankens i andra hand framförda påstående att medlen på administrationskontot, vilka betydligt understiger bankens fordringar i konkursen, omfattas av företagshypoteket kan jag inte - mot bakgrund av bolagets visserligen till användningssättet begränsade men till storleken obegränsade rätt att få ut på kontot inflytande medel - finna sådana förhållanden föreligga att banken skulle vara bibehållen sin förmånsrätt till bolagets tillgodohavanden på kontot vare sig till följd av de i avtalet uppställda redovisningsvillkoren eller på grund av den omständigheten att dessa tillgodohavanden måste anses ha trätt i stället för företagsintecknad egendom.

På grund av det anförda lämnar jag bankens besvär utan bifall.

Riksskatteverket (ombud advokaten P.S.) anförde besvär och yrkade att HD måtte fastställa konkursdomarens beslut d 22 nov 1985.

Banken (ombud bankdirektören B.L.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Günther, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut, varvid liksom i HD:s beslut i referatet används de tidigare tillämpade, förkortade beteckningarna: Skäl. Vid bedömande av panträttsfrågan är att märka att banken i avtalet uttryckligen förbundit sig att medge uttag från kontot för angivna ändamål. Visserligen har banken också förbehållit sig rätt att på visst sätt pröva uttagsbehovet, men varken därigenom eller med stöd av avtalet i övrigt har banken ägt att beloppsmässigt begränsa uttagen. I realiteten har medlen stått till förfogande för AC i dess egenskap av uppdragstagare åt såväl banken som bolaget, och AC har med befriande verkan kunnat använda medlen till bolagets utgifter. Under dessa förhållanden kan det inte anses att någon giltig pantsättning skett.

De på kontot influtna medlen härrör från fordringar som omfattats av bankens företagsinteckningar och som inkasserats av AC på uppdrag av bolaget. Som framgår av det förut sagda har medlen ställts till AC:s disposition inte enbart i bankens intresse, och bolaget har inte helt undandragits rådigheten över medlen. Vidare har, då kontobehållningen endast till en mindre del motsvarat bankens fordringar och intecknade belopp, varje uttag från kontot inkräktat på den tänkta säkerheten. Mot bakgrund av dessa omständigheter får det anses att bolagets ifrågavarande redovisningsfordran på AC inte omfattas av förmånsrätten som följt med bankens företagsinteckningar.

På grund av det anförda skall konkursdomarens beslut fastställas.

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut i själva saken fastställer HD konkursdomarens beslut, varigenom utdelningsförslaget d 10 okt 1985 fastställts.

HD (JustR:n Bengtsson, Magnusson, Lars Å Beckman och Munck, referent) fattade följande slutliga beslut:

Skäl.

Det fullföljdsförbud som följer av 185 f § 3 st i 1921 års KL bör enligt grunderna för bestämmelsen ej anses tillämpligt i fråga om HovR:ns beslut när som i förevarande fall det klandrade utdelningsförslaget upprättats efter tidigare beslut om återförvisning och i enlighet med anvisningar som meddelats i sådant beslut.

Enligt det s k administrationsavtal som ingicks i samband med att Centrum-Expressen i Göteborg Aktiebolag (bolaget) inställde sina betalningar - - - hade banken som villkor för att medverka till en avveckling av bolagets verksamhet utan konkurs uppställt kravet att avvecklingen skulle verkställas så att banken bibehölls vid sin förmånsrätt på grund av sitt innehav av företagsinteckningar. Avtalet innebar bl a att all försäljning av egendom och inkassering av fordringar som omfattades av företagsinteckning skulle ske genom AC och att AC skulle tillse att samtliga härvid inflytande medel inbetalades direkt till ett i centralens namn öppnat konto hos banken. Bolaget bemyndigade AC att begagna de på kontot inflytande medlen för gäldande av dess skulder och täckande av utgifter under avvecklingstiden. Banken förband sig å sin sida att medge AC rätt att från kontot lyfta de belopp som fordrades för vissa angivna sådana ändamål, varvid banken dock förbehöll sig rätt att pröva medelsbehovet. Genom avtalet pantsatte bolaget som säkerhet för sina förbindelser till banken sin redovisningsfordran hos AC, varvid banken skulle äga rätt till panten intill de belopp och i den ordning som svarade mot bankens rätt enligt dess företagsinteckningar.

Som grund för sitt anspråk på förmånsrätt för fordran i bolagets konkurs har banken i första hand gjort gällande att den till följd av administrationsavtalet hade panträtt i bolagets redovisningsfordran gentemot AC. Denna redovisningsfordran motsvarade vid konkursutbrottet det belopp som då innestod på det i AC:s namn öppnade kontot hos banken. Vid bedömningen av frågan om bolaget haft panträtt på grund av administrationsavtalet är det av betydelse huruvida medlen på kontot och därmed den hos banken pantförskrivna redovisningsfordringen hade undandragits bolagets rådighet på ett sådant sätt att en mot andra borgenärer giltig pantsättning ägt rum och vidmakthållits (se NJA 1949 s 164, 1958 s 422 och 1972 s 246, jfr också NJA 1956 s 562, 1959 s 128 och 1987 s 105). Det är därvid klarlagt att bolaget till följd av avtalet inte självt hade omedelbar tillgång till medlen på kontot, men fråga uppkommer om AC:s befogenhet att begagna medlen till utbetalningar för bolagets räkning skall anses ha medfört att kontot likväl stod till bolagets faktiska disposition.

Ett huvudsyfte med administrationsavtalet var enligt dess lydelse att banken under avvecklingstiden skulle bibehållas vid sin förmånsrätt på grund av företagsinteckningarna. Med hänsyn härtill och till avtalets innehåll i övrigt får det anses att AC vid begagnandet av sin befogenhet att göra uttag från kontot, haft att beakta inte bara bolagets utan också bankens intressen på ett sådant sätt att banken ej i händelse av konkurs skulle åsamkas någon väsentlig förlust genom försöket att avveckla verksamheten. Det får också förutsättas att AC uppfattat sin ställning enligt avtalet på sätt som nu har angetts.

AC:s åtaganden har självfallet inte kunnat innebära någon garanti för att kontot skulle komma att tillföras medel i sådan omfattning att de skulle förslå till att täcka bankens fordran. Inte heller kan det ha åsyftats att AC:s befogenhet att göra uttag skulle vara beroende av att bankens fordran var och även efter uttaget förblev täckt av medlen på kontot; en sådan ordning skulle uppenbarligen i praktiken ha medfört att avvecklingen knappast hade blivit möjlig att genomföra och för övrigt ha kunnat innebära att banken gynnats på ett sätt som stämmer mindre väl med företagsinteckningsinstitutets karaktär. Befogenheten för AC att göra uttag för sådana ändamål som avsågs i administrationsavtalet måste emellertid anses ha varit begränsad genom centralens skyldigheter att iaktta bankens intressen, låt vara att begränsningen inte fått någon beloppsmässigt fixerad innebörd utan till sitt innehåll närmast blev beroende av de avvägningar som gjordes utifrån den vid varje tillfälle föreliggande ekonomiska situationen. Banken måste för övrigt på avtalet ha kunnat grunda en befogenhet att vägra sitt godkännande till uttag som skulle innebära att nämnda begränsning enligt dess mening sattes åsido.

Vid nu angivna förhållanden får bolaget genom administrationsavtalet anses ha blivit på sådant sätt avskuret från rådigheten över medlen på kontot att giltig pantsättning ägt rum av den häremot svarande redovisningsfordringen. Det har inte framkommit annat än att de uttag från kontot som sedermera gjorts stått i överensstämmelse med avtalets syfte. Banken hade till följd härav vid konkursutbrottet panträtt i en redovisningsfordran motsvarande de medel som då innestod på kontot.

HD:s avgörande. HD fastställer HovR:ns avgörande.

JustR Lambe var skiljaktig och anförde: Banken har förbundit sig i administrationsavtalet att medge uttag från kontot för vissa angivna ändamål. Härigenom får banken i praktiken anses ha avhänt sig möjligheten att vägra utbetalning i de fall bolaget kunnat visa sig ha ett medelsbehov av angivet slag. Bolaget har alltså inte saknat möjlighet att - genom förmedling av AC - disponera över kontomedlen och därmed över redovisningsfordringen. Vid sådant förhållande kan någon giltig pantsättning inte ha ägt rum.

Genom att medlen varit på angivet sätt åtkomliga för bolaget är det inte heller möjligt att, med tillämpning av principerna om surrogation, anse medlen ha trätt i stället för kundfordringarna. Mot bakgrund härav omfattas bolagets ifrågavarande redovisningsfordran på AC inte av den förmånsrätt som följer med bankens företagsinteckningar. På grund av det anförda prövar jag lagligt att med ändring av HovR:ns beslut fastställa konkursdomarens beslut om fastställelse av utdelningsförslaget.

Litteratur: Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985, s 392 ff, och i Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland, 1973, s 239 ff, Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 3 uppl med suppl s 270 ff och 366, i Festskrift till Hesslers 339 f och i SvJT 1988, s 250 f, Helander, Kreditsäkerhet i lös egendom, 1984, s 471 ff och s 485 ff, Arnesdotter, Om betalningsinställelse och offentligt ackord, 1982, s 300 f samt Walin i Festskrift till Welamson s 487 ff.