NJA 1996 s. 624

Kontorsinnovations konkursbo yrkade efter stämning å Svenska Handelsbanken vid Göteborgs TR att banken skulle förpliktas att till konkursboet utge 80 56,5 kr jämte ränta enligt 4 kap 15 § KL från det banken erhöll betalning, i andra hand från dagen för ingivande av ansökan om stämning.

Handelsbanken bestred käromålet. Av det yrkade kapitalbeloppet vitsordade banken 50 565 kr motsvarande KB Björnöns hyresfordran samt 7 000 kr avseende konkurskostnader.

Konkursboet åberopade som grund för käromålet följande.

Banken åberopade som grund för bestridandet

i första hand att ett förlikningsavtal träffats med konkursboet. Konkursboet förnekade att något sådant avtal träffats. TR:n fann att banken inte visat att något avtal av innehåll som banken gjort gällande förelåg.

När talan fullföljdes i HovR:n frånföll banken sin förstahandsgrund för bestridandet.

I andra hand gjorde banken gällande, att förutsättningar för återvinning inte förelåg, och anförde att betalningen till banken inte otillbörligt gynnat banken framför hyresvärden och inte heller inneburit sådan nackdel för hyresvärden som fordras för återvinning. Det var en ordinär betalning.

Konkursboet anförde till utveckling av sin talan:

KB Björnöns förmånsberättigade fordran avseende hyra uppgår till 50 565 kr för månaderna februari-april 1991. KB Björnön åtnjuter förmånsrätt enligt 5 § 1 förmånsrättslagen för sin fordran, dvs före Handelsbankens fordran, men gäller i samma egendom.

Handelsbanken hade beviljat Kontorsinnovation vissa krediter, vilka sammanlagt uppgick till 700 000 kr. Dessutom hade banken ställt borgen om 50 000 kr för Kontorsinnovations skuld till en av sina leverantörer. Banken hade säkerhet bestående av företagsinteckning om 800 000 kr med bästa rätt.

Enligt ett icke reviderat bokslut för Kontorsinnovations första räkenskapsår 22 mars 1990-31 dec 1990 uppgick det årets förlust till 497 752 kr. Hela aktiekapitalet var förbrukat. Verksamheten förutsatte att bolagets omsättning uppgick till mellan 150 000 och 200 000 kr per månad för att få kostnadstäckning. Omsättningen under det första räkenskapsåret uppgick emellertid endast till 1 200 000 kr. Kontorsinnovations obestånd inträffade sannolikt under sommaren 1990 och senast under december månad 1990, då Kontorsinnovation inte längre kunde betala sina leverantörsskulder.

Underjanuari och februari 1991 sökte Kontorsinnovations ställföreträdare efter en köpare till verksamheten. Handelsbanken kände till Kontorsinnovations svårigheter och obestånd. I samförstånd med Handelsbanken överlät Kontorsinnovation alla sina tillgångar bestående av varulager, inventarier, kundfordringar och goodwill till KIFAB Pappersgrossisten i Kungsbacka AB för 438 500 kr inklusive mervärdesskatt med 38 500 kr. Avtalet mellan parterna, som var villkorat av bankens godkännande, dagtecknades d 24 febr 1991, som tillika utgjorde tillträdesdag. Avtalet om överlåtelse godkändes av banken d 4 mars 1991. Samma dag som banken godkände avtalet betalades köpeskillingen till Kontorsinnovation som omedelbart vidarebefordrade betalningen till banken och Kontorsinnovations skuld till banken minskade i motsvarande mån. Vid konkursutbrottet d 13 mars 1991 fanns inga tillgångar kvar i företaget.

Betalningen till Handelsbanken är till nackdel för KB Björnön även såvitt avser konkurskostnaderna. Banken kände till att Kontorsinnovations konkurs var oundviklig. Genom att mottaga betalningen har ansvaret för konkurskostnaderna övervältrats på KB Björnön som har bättre förmånsrätt än banken. Om konkursboets talan om återvinning såvitt avser beloppet 50 565 kr kröns med framgång, skall - innan utdelning kan ske till KB Björnön - medel avgå till att täcka konkurskostnaderna. Enär de återvunna medlen utgör tillåtet surrogat för företagsintecknad egendom, svarar medlen för konkurskostnaderna enligt 14 kap 18 § 2 st KL. KB Björnön kommer därför inte att erhålla hela det återvunna beloppet som utdelning. Betalningen till banken har även utgjort ett avsevärt belopp. Betalningen är vidare i denna del otillbörlig.

Konkurskostnaderna uppskattas till 30 000 kr, varav förvaltararvode ca 20 000 kr, moms 5 000 kr, kungörandeavgift 3 000 kr, kallelseavgift 200 kr samt tillsynsavgift 1 000 kr. Strax efter konkursutbrottet uppgick kostnaderna till ca 7 000 kr.

Handelsbanken anförde:

De faktiska förhållandena vitsordas som i sig riktiga. Försäljningen av den företagsintecknade egendomen har i och för sig varit till nackdel för KB Björnön som därigenom gått miste om sin förmånsrätt. Detta är dock något som en hyresvärd har anledning att räkna med eftersom en gäldenär har full frihet att sälja företagsintecknad egendom.

Det förhållandet att KB Björnön gått miste om underlaget för sin förmånsrätt har inte heller något samband med bankens mottagande av köpeskillingen, eftersom det värde köpeskillingsfordringen representerade försvann ur den företagsintecknade egendomen i det ögonblick betalning skedde. Även om banken inte hade gottgjort sig ifrågavarande medel för sin genom företagshypotek säkrade fordring hos Kontorsinnovation hade resultatet blivit att hyresvärden gått miste om sin förmånsrätt.

Att banken mottagit betalning är inte heller otillbörligt i förevarande fall. Otillbörlighet bör anses föreligga endast om omvandlingseffekten (omvandlingen av förmånsberättigad egendom till ett icke prioriterat köpeskillingsbelopp) var åsyftad och så är inte fallet. Även om omvandlingen i sig skulle kunna anses vara otillbörlig bör detta inte inverka på det element av omvandling som består i bankens mottagande av köpeskillingslikviden.

Betalningen till banken har varit ordinär eftersom Kontorsinnovation inte kunnat göra annat än betala banken, som hade företagsinteckning som säkerhet. Så skulle även ha skett om det inte var risk för konkurs.

För att det skall kunna anses vara en nackdel i återvinningshänseende att boet inte kan täcka konkurskostnaderna krävs ett illojalt förfarande och så kan inte anses vara fallet i den aktuella situationen. Inga andra borgenärer med lika eller bättre förmånsrätt har blivit lidande genom att konkurskostnader övervältrats på dem.

Bestämmelsen i 4 kap 10 § KL syftar till att skydda borgenärskollektivet som helhet, inte en enstaka borgenär med särskild förmånsrätt. Kontorsinnovation genmälde:

Den avgörande tidpunkten för nackdelsbedömningen är då transaktionerna görs. Den nackdel som uppstår för borgenärerna vid den tidpunkten behöver inte vara reell vid efterföljande konkurs. Med nackdel menas således att transaktionen skall ha försämrat utdelningen för någon borgenär, om gäldenären vid tidpunkten omedelbart efter transaktionen blivit försatt i konkurs.

Det är inte försäljningen av egendomen som är otillbörlig, eftersom den skett till fullgott pris, utan betalningen till banken. När banken mottog betalningen kände banken till att hyresvärdens fordran blev nödlidande. Banken har därigenom otillbörligt gynnats framför KB Björnön.

Förfarandet blir illojalt när konkursen blir oundviklig. Den omständigheten att banken innehar företagsinteckning gör inte förfarandet mindre illojalt, eftersom KB Björnön har bättre rätt än banken.

Det räcker att transaktionen är till nackdel för någon enda borgenär för att bestämmelsen om återvinning i 4 kap 10 § KL skall vara tillämplig.

Betalningen är inte ordinär och det är inte riktigt att Kontorsinnovation inte har kunnat göra på annat sätt än att betala till banken. Kontorsinnovation hade mycket väl kunnat betala en del av beloppet till KB Björnön.

Handelsbanken överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att HovR:n skulle ogilla konkursboets talan.

Konkursboet bestred ändring.

Banken åberopade sin i andra hand framförda invändning mot konkursboets käromål och gjorde vidare gällande att käromålet skulle ogillas redan på grund av att en partiell återvinningstalan av det slag konkursboet väckt inte lagligen kunde föras.

Konkursboet anförde att påståendet att partiell återvinningstalan inte kan föras var en ny omständighet som banken inte borde tillåtas få åberopa.

HovR:n (hovrättspresidenten Lindh, hovrättslagmannen Malmström samt hovrättsråden Rosendahl och Zelano, referent) anförde i dom d 2 mars 1995: Domskäl.

HovR:n gör i frågan huruvida banken åberopat ny omständighet följande bedömning.

Banken har vid TR:n intagit ståndpunkten att förutsättningarna för återvinning inte är uppfyllda. Banken har, såvitt framgår av handlingarna i målet, inte vid precisering av sin inställning uttryckligen åberopat att den mot banken förda återvinningstalan var partiell och att konkursboets talan av den anledningen inte kan bifallas. Det åligger konkursboet att visa att förutsättningar för återvinning föreligger. Vad konkursboet åberopat vid TR:n till stöd för sitt påstående härvidlag har inte odelat vitsordats av banken. Även om banken inte vid TR:n gjorde gällande att en partiell återvinningstalan av det slag som konkursboet för inte lagligen kan bifallas, innefattar bankens påstående i denna del inte någon sådan ny omständighet som avses i bestämmelsen i 50 kap 25 § 3 st RB. Bankens påstående får i stället anses utgöra en i sig tillåten ny rättslig synpunkt, grundad på redan vid TR:n åberopade faktiska förhållanden. Konkursboets invändning att HovR:n är förhindrad att pröva frågan huruvida en partiell återvinningstalan är tillåten kan därför inte vinna beaktande.

HovR:n övergår härefter till frågan om partiell återvinningstalan får föras.

Det är ostridigt mellan parterna att konkursboets käromål utgör en partiell återvinningstalan och att så är fallet framgår också av den redogörelse för omständigheterna som parterna lämnat vid TR:n.

Banken har anfört: Att konkursboets återvinningstalan är partiell hänger samman med att konkursboet inte för talan i vidare utsträckning än som svarar mot någon förment nackdel. Banken bestrider att partiell återvinningstalan kan föras oberoende av att partiell nackdel må föreligga.

Konkursboet har härtill invänt att en rättshandling kan återvinnas endast till den del den medfört nackdel.

HovR:n konstaterar att frågan om det är möjligt att föra en partiell återvinningstalan inte synes ha uttryckligen behandlats i den nuvarande konkurslagstiftningen eller förarbetena till denna. Emellertid är enligt bestämmelserna i 4 kap 7-9 §§ KL, liksom fallet var med motsvarande bestämmelser i den tidigare konkurslagen, rätten till återvinning för vissa typer av transaktioner inskränkt till en del av transaktionen i fråga. Det är där fråga om återvinning av sådana delar som kan sägas ha inneburit ett otillbörligt gynnande vid bodelning, vid betalning av lön, arvode eller pension eller vid överföring till pensionsstiftelse. Dessa fall synes vara av speciell natur bl a på det viset att en bodelning skall kunna ske oberoende av en konkurs och det av olika skäl inte är rimligt att ta tillbaka hela lönen från en anställd. Inskränkningen av återvinningsrätten i dessa fall kan emellertid inte rimligen medföra att partiell återvinningstalan skulle vara utesluten i andra fall.

De berörda bestämmelserna syftar uttryckligen till att mildra effekterna av en återvinning. Detta är det inte fråga om här. Frågan är i stället om konkursboet kan i sitt yrkande räkna av vad banken i sin egenskap av borgenär annars skulle ha kunnat förbehålla sig enligt 4 kap 21 § KL. Enligt HovR:ns mening saknas anledning att inte tillåta en partiell återvinningstalan i ett fall som det förevarande, där den omtvistade rättshandlingen utgör en betalning och där utredningen entydigt pekar på att mellanskillnaden tillkommer återvinningssökandens motpart.

Då det gäller frågorna i övrigt angående konkursboets rätt till återvinning beträffande hyresfordran och konkurskostnader samt rätt till ränta ansluter sig HovR:n till de ställningstaganden som TR:n har kommit fram till.

Handelsbanken (ombud advokaten S.L.) överklagade och yrkade att HD, med ändring av HovR:ns dom, skulle ogilla käromålet.

Konkursboet (ombud advokaten F.T.) bestred ändring.

Betänkande

HD (JustR:n Sokmd, Nyström, Munck, Lennander, referent, och Regner) beslöt följande dom: Domskäl. Det föreligger inget hinder mot att ätervinning av en betalning av en skuld begränsas till den del betalningen varit till nackdel för någon annan borgenär.

En betalning, som en företagshypotekshavare erhåller direkt ur den egendom vari han har säkerhet för sin fordran, föranleder nackdel för andra borgenärer endast i den mån betalningen inkräktar på den rätt som tillkommer borgenär med lika eller bättre rätt till säkerheten. Om i stället egendomen först säljs, köpeskillingen erläggs till gäldenären och gäldenären därefter betalar sin skuld till hypotekshavaren aktualiseras regeln i 2 kap 1 § lagen (1984:649) om företagshypotek, enligt vilken företagshypotek inte omfattar kassa- och banktillgodohavanden. Säkerheten upphör således att gälla, när hypoteksegendomen omvandlas till kassa- eller banktillgodohavanden. Det sagda gäller dock inte utan undantag. Hypotekshavaren kan med stöd av principerna om surrogatlon bevara sin förmånsrätt så att den blir gällande i likvida medel som ersatt hypoteksegendomen och som hålls avskilda på konton över vilka gäldenären inte förfogar (se t ex rättsfallen NJA 1987 s 105 och 1989 s 705 1). Vidare kan, i fall där försäljningen företas i direkt syfte att bereda hypotekshavaren betalning och gäldenären i anslutning till att han erhåller köpeskillingen överför beloppet till denne, egendomens försäljning och betalningen till gäldenären och hypotekshavaren betraktas som en sammanhängande transaktion, jämställd med en betalning till hypotekshavaren direkt ur säkerheten. (Jfr rättsfallet NJA 1990 s 562. Se Lennander, Återvinning i konkurs, 2 uppl 1994 s 115ff och i jT 1990/91 s 470ff, Walin/Palmer, Konkurslagen s 273, jfr Håstad, Sakrätt, 5 uppl 1994 s 268 samt, betr äldre rätt, Welamson, Konkursrätt, 1961 s 212, Walin, SvJT 1970 s 324, Hessler, Allmän sakrätt, 1973 s 109.)

Av utredningen i målet framgår, att. försäljningen av hypoteksegendomen skedde i samförstånd med banken, att syftet var att bereda banken betalning för dess fordran och att Kontorsinnovation sedan köpeskillingen erlagts omedelbart vidarebefordrade beloppet till banken. I detta fall får det anses föreligga ett sådant samband mellan försäljningen av egendomen, betalningen av köpeskillingen till Kontorsinnovation och överföringen av beloppet till banken att åtgärderna skall ses som moment i en sammanhängande transaktion, vilken är att jämställa med en betalning till banken direkt ur hypoteksegendomen.

Betalningen till banken har varit till nackdel för KB Björnön, som för sin hyresfordran hade bättre förmånsrätt i egendomen än banken, 5 1 förmånsrättslagen (1970:979).

Den nackdel som uppstått för KB Björnön motsvarar i första hand beloppet av dess hyresfordran. Eftersom detta belopp är mindre än den betalning banken erhållit aktualiseras frågan, om vid nackdelsbedömningen hänsyn skall tas även till kostnaderna för konkursen.

Sedan betalningen återvunnits från banken och medlen återburits till konkursboet skall dessa behandlas som egendom vilken ingår i underlaget för företagshypotek (jfr rättsfallet NJA 1989 s 736). Sådan egendom svarar enligt 14 kap 18 § 2 st KL för kostnaderna i konkursen, i den mån boet annars inte lämnar tillgång till det. I förevarande fall, där tillgångar i övrigt saknas, kommer konkurskostnaderna att tas ur medlen, med företräde framför KB Björnöns fordran. Detta innebär att KB Björnön blir lidande om medlen inte täcker såväl dess fordran som konkurskostnaderna, eftersom ansvaret för kostnaderna då övervältras på bolaget. Anledning saknas att bortse från detta förhållande vid nackdelsbedömningen. En partiell återvinning av betalningen till banken skall således omfatta även ett belopp motsvarande kostnaderna i konkursen.

Beträffande övriga frågor finns inte skäl att göra någon annan bedömning än den domstolarna gjort.